Jägarna bär ansvaret för att Särimner finns

, , , •

Cikoria1
Kommer ni ihåg den nordiska mytologin? I denna figurerade i alla fall grisen Särimner. Han slaktades varje kväll och köttet åts upp. Men dagen efter så stod Särimner där i båset igen. Redo att bli uppäten – igen

Utan att bli för djupsinnig är det ganska uppenbart att ett paradis för människorna som trodde på asagudarna var ett hållbart producerande samhälle. Särimner var metaforen för detta. Att kunna bruka utan att förbruka. Att kunna ha ett långsiktigt skördande av en produkt utan att tära på kapitalet.

Känner ni igen resonemanget? Det som var en drömtillvaro i Valhall är verklighet för alla jägare i Sverige idag.

Varje år skördar till exempel jag några rådjur och likt Särimner står det nya djur på samma plats kommande år. Men det är inte självklart att djuren gör det. Det krävs något av mig som brukare för att säkerställa att stammen inte utarmas.

 

Mitt bidrag till att hålla Särimner vid liv är viltvård och en klok förvaltning. Att sträva efter en så bra biologisk mångfald i naturen som möjligt som skapar bra förutsättningar för djuren. För det är dessa förutsättningar som gör det möjligt att jaga och skapa vår tids Särimner. Ett hållbart brukande helt enkelt.

För mig är hållbarheten i jakten oerhört viktig. Den ligger precis rätt i dagens diskussioner om hur människorna utarmar jordens resurser, vilka råvaror som maten innehåller, hur vi skapar ett samhälle där alla människor tar ansvar för vår natur, samt att det naturliga är det enda rätta.

En hållbar jakt är oklanderlig i ett sådant perspektiv, så länge vi också tar hänsyn till samhällets andra behov (viltolyckor, skador på skog och grödor etc.). Jakten står således stark när det blåser snålt kring andra sätt att skaffa mat.

 

Klarar vi också av att förmedla vilken oerhörd betydelse jägarnas naturvårdande insatser har – till allmänheten – så kan detta vara en viktig pusselbit i att stärka jaktens och jägarnas roll i samhället. Kanske detta till och med förändra den ganska skeva bild av jägaren som ofta figurerar i media, som blodtörstig och ansvarslös. För i själva verket finns det väl ingen i samhället som gör så många praktiska åtgärder för att skapa bra biotoper och förutsättningar för biologisk mångfald som jägarna? Och detta måste vi fortsätta att göra. Kanske ska vi bli ännu bättre på  viltvård och göra det mer strukturerat, där monokulturerna är som störst?

Hållbarheten i jakten är nämligen så viktig att den har en av avgörande betydelse. Detta vet alla jägare.

Men det kanske är dags att vi gemensamt förklarar det för grannar och de på jobbet som inte vet att jakten är hållbar, att de får reda på att vi tar ansvar för en frisk naturen på ett sätt som få andra gör.

av /4 Kommentarer

Ekologisk odling överlägset för viltet

, , , •

Kap 1. s 17_Rå i träda

Debatten om hur bra ekologisk odling är fortsätter, och det är svårt för en lekman att värdera de olika argumenten från olika forskare. För oss jägare är dock svaret självklart och kan grundas på praktiska erfarenheter: ekologisk odling är extremt värdefull för viltet!

Jag har följt den vetenskapliga litteraturen när det gäller effekter av miljöersättningar och ekologisk odling de senaste tjugo åren. Litteraturen är minst sagt omfångsrik. Genom att välja vilka studier man citerar, och inte minst vilka effekter man prioriterar, går det såväl att hissa som att dissa ekologisk odling.

För oss jägare är det dock enkelt. Ingen som intresserar sig för fältviltets väl och ve kan ha missat att det gynnas av att det finns ogräs och insekter i landskapet, eller av hur viktiga trädor och osprutade remsor är. Eller för den delen mindre täta grödor. Fälthare, fasan, rapphöna, ringduva och rådjur hör till de jaktbara arterna som gynnas, eller till och med är beroende av dessa miljöer i ett alltmer intensivt brukat landskap. Antalet icke jaktbara arter som gynnas är långt större.

Jag kan inte låta bli att ta mig för pannan när jag läser dagens debattartikel i SvD. Hotar de verkligen med svält? Kom igen… Vi har massor av åkermark som inte längre brukas i Sverige, och som idag bara står och växer igen. För den biologiska mångfalden, viltet och landskapsbilden finns det inget bättre än om dessa åkrar åter odlas upp. I synnerhet om det sker på ett sätt som skapar variation och alternativ till den konventionella odlingen.

Under den nya programperioden för jordbruksstöden kommer mycket av miljöersättningarna troligen att försvinna. Istället får vi krav på en ”förgröning” av allt jordbruk. Att många gör litet (krav på förgröning) hade möjligen kunnat bli lika värdefullt, eller till och med bättre, än när få gör mycket (frivilliga miljöersättningar). Nu blev dock förgröningen precis så urvattnad som många av oss fruktat. Man kan bara hoppas att den nya regeringen precis på sluttampen lyckas föra in en del verksamma miljöersättningar igen.

Ekologisk odling kommer alltså förmodligen bli ÄNNU mer värdefull för viltet framöver. Redan idag finns dock all anledning att stödja eko på alla sätt vi kan!

av /26 Kommentarer

I ryggdunkarnas korridor

, •

Ryggdunk

Håller du till i ryggdunkarnas korridor? Vad menar jag med detta? Jo, i många sociala medier samlas grupper som tycker likadant. Motocrossförare, whiskysamlare och jägare för att nämna några exempel. Där hittar man likasinnade. Tillsammans får man en värdegemenskap av att alla gillar sin hobby. Här utbyts erfarenheter och information.
Min vänskapskrets på Facebook består av cirka 50 procent jägare. Därtill är jag med i några slutna grupper, som bara är till för jägare.
I denna värdegemenskap odlas den enda och rätta bilden av verkligheten, det diskuteras vitt och brett. Och vi är i slutänden ganska eniga om att de som bor i stora städer inte förstår oss. Stockholmare bär skulden för mycket, politiker ännu mer och Naturvårdsverket mest av alla.

Vi är rörande överens om dessa saker. Och vi hjälps gemensamt åt att hitta tidningsartiklar, bloggar och andra fakta som stödjer vår värdegemenskap. Ibland fångas det upp något som är riktigt dumt, exempelvis en korkad debattartikel med åsikter tvärt emot våra, eller något annat skojigt. Den delas och alla kommenterar friskt om hur korkat resonemanget är. Vi skrattar, förlöjligar och har så trevligt ihop.
Jag tror att vi i gruppen är ganska eniga om att de som inte jagar saknar förmågan att se hur allting hänger ihop i naturen, att vår sanning är den rätta.
Vi bekräftar varandra och det dunkas rejält i ryggarna. Vi gillar och vi delar. Mellan ryggdunkarna växer gruppgemenskapen och bekräftelsebegäret.
Tillsammans springer vi i korridoren och öppnar de dörrar som ger oss mer bekräftelse för våra åsikter.
Skulle någon – mot all förmodan – tycka att allt sedan inlandsisen smälte inte är Naturvårdsverkets fel får denna person ett koppel av arga inlägg emot sig. Inte sansade, balanserade eller argumenterande. För någonstans i värdegemenskapen uppskattas också humor, raka besked, enkla lösningar och fräcka ordvitsar. Hårt och skoningslöst ska meningsmotståndaren förgöras.
Ju fräckare variant, desto mer gillas den.
Känner ni igen ryggdunkarnas korridor?
Ja, jag kanske överdriver en hel del. Och nej, jag tycker inte som jag skrivit ovan. Men syftet var att förklara detta sociala fenomen som många olika intressegrupper kan hamna i. Och då använde jag mig själv som exempel för hur det kan se ut.

Men nu kommer det viktiga: Är detta fenomen bra för oss jägare, som grupp?
Jo, det kan det vara i många olika perspektiv.
Men det finns även stora risker. Vi får aldrig bli så indoktrinerade av varandra att vi inte ser, förstår eller tar hänsyn till vad andra människor tycker. Ingen värdegemenskap har rätt i allt. Kanske kan det även vara klädsamt och sunt att faktiskt lyssna in vad de andra 97 procent av samhället – som inte jagar – tycker. Och ur denna diskussion faktiskt hämta kraft och slipa på sin argumentering.
För det är hur vi argumenterar och bjuder in dessa 97 procent av befolkningen som avgör om de tar avstånd från oss, eller om de är med oss. De är dessa vi måste nå för att säkra jaktens framtid. Lägg därför några minuter att förklara det som är uppenbart för oss istället för att förlöjliga okunskap. Fundera också på hur du skulle vilja bemötas, om du ville börja jaga idag och inte kunde någonting? Är vi, som kollektiv, tillräckligt inbjudande?
Om vi är inbjudande, toleranta, faktafyllda och sanningsenliga så är det svårt att vara emot en hållbar jakt, som ger klimatsmart kött och bidrar till en biologisk mångfald. Men vi behöver vända oss mot de 97 procenten som inte jagar med detta budskap – inte till oss själva som redan vet.

Svenska Jägareförbundets värdegrund är Öppenhet, Respekt och Ansvar. Det är tre bra ord som man kan möta människor med – även i ryggdunkarnas korridor.

 

av /8 Kommentarer

Tänker de jakt, kändisarna som jagar?

, , •

Då var den igång älgjakten. Lite älgskak är det i hela Sverige just nu. Premiärdagen i södra Sverige lyssnade jag på Rix FM där Robert Aschberg pratade jakt med inringande lyssnare. Jo då, han jagar, Robert, och fick helt klart försvara jakten ett antal gånger under sändningen.
”Kan man försvara jakt för nöjes skull?” var temat. Och folk ringde.

algjakt_jamtland700
Funderar de extra kring sitt jagande, kändisarna som kanske måste motivera det mer än andra jägare? Foto: Madeleine Lewander

Jag lyssnade och gick igång rätt rejält under sändningen. Tänkte nästan hela tiden: ”vad ska han svara nu, vad ska han svara nu” på både frågor och angrepp från lyssnarna. Jag kunde pusta ut för svaren var bra. Han belyste jakten klarsynt. Han fastslog exempelvis en gång för alla att vi jagar för att det är kul. Eller när han fick den jakthatande köttätaren att själv erkänna att han hycklar.
Någonstans svajade det till lite med älgkor och kalvar men Aschbergs smorda munläder löste det elegant.

Jag tycker om att många kända personer jagar. Aschberg, Zlatan, Måns Zelmerlöw, Adam Alsing, Per Morberg. Lotta Lundgren förstås. Och en massa andra kända ansikten. Jag vet också att fler är på gång och vill börja jaga, nosar runt i jägarexamenstrakterna.
Det slår mig att de har ett tufft ansvar. Som jägare litar jag ju liksom på dem, de blir lite jaktens ambassadörer. Att de kan förklara det fina med jakten så att folk förstår och att det blir rätt känns viktigt. Kraven känns lite högre.
Är de medvetna om det?
Deras jagande ifrågasätts förmodligen rätt hårt emellanåt i officiella sammanhang.

Då gäller det att de har tänkt igenom det hela.
När det gäller Lotta Lundgren vet jag. Hon har redan tänkt ut svar på saker som jag inte ens kommit på att jag kan fundera över.

Zlatan gjorde Volvo-reklamen som fortfarande berör mig djupt. Filmen har över fem miljoner visningar på Youtube.
Det är självklart att jaktsekvenserna i klippet blev som Zlatan ville. Och de blev bra. Känslan är vacker och sann. Det är viktigt.

Jag har inte sett eller hört om Måns i så många jaktliga sammanhang ännu men han har en jaktlabrador som han visst jagar med. Det räcker i min värld. Jag litar på honom.
Per Morberg bara intar jakten precis som han gör med allt annat, mat, vin, rubbet. Jakten är ett självklart inslag i hans liv. Jamen då så.
Adam Alsing har skjutit sitt första vildsvin. Det vet vi. Fotot på Fejan är enkelt, grisen hänger i slakteriet, Adam ser stolt ut.
De får godkänt allihop.
Men jakten är ett arv, en gåva som måste förvaltas av alla oss som tagit steget in och förstått.
Att vara jägare är något att vara stolt över.
Så jag hoppas att de fortsätter att visa jakten som den är, med ödmjukhet och respekt.

av /3 Kommentarer

Det självklara är inte längre självklart

, •

För några decennier sedan var en stor majoritet av alla jägare medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Det var så självklart att en del trodde att de var medlemmar i Svensk Jakt. Men det spelade ingen roll. De fick del av den information som de behövde för att kunna bedriva och utveckla sin jakt. Vid den tiden var det självklart att alla skulle vara med. Och på samlingarna i skogen diskuterades de artiklar som varit med i senaste tidningen.

 

Soluppgang-i-skargard

Men samhället förändras och utvecklas.
Idag läser inte ungdomar tidningar på samma sätt. Kollektiva värden får stå tillbaka för de enskilda. Färre människor växer upp på landsbygden. Kunskapen om djur och natur minskar. Föreningslivet och de stora folkrörelserna har det idag jobbigt. Människorna verkar inte längre ha samma benägenhet att vara medlemmar i olika organisationer, bara för att stödja en god sak. Människorna vill ha ut mer, det handlar om enskilda värden.
Internet och sociala medier har därtill skapat möjligheter, men samtidigt gett oss en mängd utmaningar. Medlemmarna är som bekant inte en homogen grupp som går att nå med samma kanaler. Alla använder inte ens Internet.
Även jakten har förändrats. Rovdjuren har kommit tillbaka – med allt vad det har inneburit – gässen, vildsvinen, kronvilt, bäver, dovvilt ökar i antal. Den tekniska utvecklingen håller på att förändra vissa aspekter av jakten. Nya hundraser har dykt upp. Det går fort och det händer mycket.
Men det finns en sak som inte förändrats.
Om en organisation inte har många medlemmar bakom sig så minskar förmågan att påverka politiker och myndigheter.
En stark folkrörelse når fram med sina synpunkter till regering, riksdag, statliga verk och länsstyrelser. Den får makt genom sitt medlemsantal.
Än har Svenska Jägareförbundet en sådan stark position. Frågan är hur länge till kan vi behålla den?

Har ni noterat att alla nästan alla stora massmedial jaktfrågor är kortsiktiga? De kan handla om nästa års älgjakt, jakttider, kötthantering, skytte eller hundanvändning. Naturligtvis lägger förbundet stora resurser på dessa och arbetar målmedvetet för att få till bra regler. Men är detta våra viktigaste frågor?
De riktigt långsiktiga frågorna lägger få jägare märke till. De ser varken arbetsinsatsen eller resultatet. Och det är helt naturligt att det är så, för ämnena är ofta komplexa och svåra att greppa. Dessa kan handla om samhällets acceptans för jakten, jaktetikens effekter, viltköttets betydelse för acceptans, förtroendet för jägarna som grupp, säkerhetsarbetet eller jaktens och jägarnas position i samhället.
Nu leker jag magister och ställer lite frågor. Har vi någon meningsfull jakt om samhället inte har acceptans för vad jägarna gör? Svaret är nej.
Låt mig ställa ytterligare några frågor: Är det någon av er som tror att vi hade haft den jakt och de lagar och regler om inte Svenska Jägareförbundet hade funnits? Svaret är nej.
Är det någon av er som tror att vi om 20 år kommer ha en bra jakt om inte Svenska Jägareförbundet är starkt och kan nå fram till regering, riksdag, myndigheter? Svaret är nej.
Finns det någon annan organisation som arbetar med dessa långsiktiga och avgörande frågor? Svaret är nej.
Tänk på ovanstående när ni går ut på älgjakt i morgon. Fundera på om inte 600 kronor för ett medlemskap är en ganska billig investering för en bra jakt i framtiden.
Medlemskapets innersta kärna handlar ju om att säkerställa jaktens framtid, i en tid när allt färre förstår vad en jägare sysslar med.
Gör också jakten en tjänst och värva medlemmar till förbundet. Du kan inte lita på att någon annan gör jobbet. Rekryteringen börjar med en enkel fråga: Är du medlem?

av /4 Kommentarer

Att ta debatten

, , •

sol over hygge

Med jämna mellanrum får jag eller någon annan på Svenska Jägareförbundet skriva debattartiklar och försvara jakten. Ofta innehåller insändarna intellektuella tankebanor och välformulerade ord om att jakt är något som borde begränsas, förbjudas eller bara misskrediteras. Ibland är de poänglösa och banala, ibland vassa och tydliga.
Jägarna beskrivs ofta med ord som blodtörstiga, skjutglada och omdömeslösa. Dessa debattartiklar får sedan en omfattande spridning. De delas på sociala medier både av jägare som tycker beskrivningarna nästan blir roliga i sin dumhet och av jaktmotståndare som instämmer i förbudskören.
Jag besvarade för en tid sedan en debatt av Camilla Björkbom, Djurens rätt. Egentligen är debattinläggen på en sådan nivå att jag ofta vill låta bli att svara. De är känslostyrda och onyanserade, samt ofta på en ovärdig nivå.
Därtill har vi helt skilda utgångspunkter för våra åsikter. Djurens rätt vill till exempel ge djuren nästan samma rätt som människor har, medan Svenska Jägareförbundet utgår från att människan är en del av naturen. Därför tror väl ingen på allvar att Camilla Björkbom och jag någonsin kommer att ha samma åsikter om jakt.
Men behöver vi ge Djurens rätt uppmärksamheten genom att ta debatten? Kan man inte istället låta jaktmotståndet få tyna bort, i olästa debattartiklar i små mediekanaler? Nej, det fungerar inte så idag. Genom det förändrade medielandskapet kan små åsiktsgrupperingar få ut sina budskap på ett effektivt sätt. Min bestämda uppfattning är att eftersom deras debattartiklar når många människor som inte har någon reell åsikt om jakt så kan den inte stå oemotsagd. Därtill kan samma personer få uppfattningen att jaktmotståndet är välförankrat i samhället och att vi inte kan svara på frågorna.
Så länge vi kan visa upp alla aspekter av jakten i tv och tidningar. Så länge vi kan förklara varför, så allmänheten förstår. Så länge vi jägare – gemensamt – klarar av att leva upp till de förväntningar som allmänheten ställer på jägare när det gäller etik. Då accepteras jakt.
Den dag vi tar det som en självklarhet, att vi inte längre ska behöva försvara jakten – då lever vi farligt.
Men hur är det med acceptansen idag? Vi hör ju och ser jaktmotståndare allt mer frekvent.
Detta är inte en effekt av ett ökat jaktmotstånd, utan ett förändrat medielandskap. Faktum är att Sverige har bland världens högsta acceptans för jakt.
Svenska Jägareförbundet har gjort regelbundna undersökningar vad samhället tycker sedan 1970-talet. Då var acceptansen på 70 procent. Sedan har det successivt ökat till 86 procent i år.
Det är ingen slump att acceptansen ökat, utan ett medvetet och långsiktigt arbete från förbundet.
Vi har valt att arbeta med frågor som stärker allmänhetens acceptans för jakt. Arbetet rör frågor som att vi tar tillvara bytet, att vi har en hög jaktetik, att både kvinnor och män jagar, att vi genererar samhällsnytta, att vi tar ansvar får djur, natur och samhälle, samt att vi ser till att allmänheten kan köpa viltkött.

Berätta gärna om detta för de jägare som inte är medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Passa också på fråga om de inte ska bli medlemmar, för att stödja jakten. Det finns nämligen ingen annan organisationen som gör något liknande.
Men det finns mycket mer vi kan göra – tillsammans – för att bli ännu bättre i samhällets ögon.
Vi kan få in fler nya svenskar i jakten, vi kan arbeta för att få in fler kvinnor och ungdomar, vi kan gemensamt förbättra jaktetiken och vi kan se till att allt fler får tillgång till viltkött.
En annan sak är att ta debatten, och på ett ansvarsfullt och pedagogiskt sätt förklara att jakten behövs mer än någonsin i en tidsålder som präglas av klimathot och längtan efter lokalproducerade råvaror. För viltköttet har alla de egenskaper som efterfrågas.

av /5 Kommentarer

Klimatfientlig miljöpolitik

, , •

karljohan

I dessa valtider tävlar alla politiker om vem som är miljövänligast. Alla tycks vara eniga om att närproducerat och klimatsmart mat är framtiden. Miljöpartiet försöker få skolor och kommuner att införa köttfria dagar.

På väg till jobbet idag hörde jag om en dansk studie som visar att ”nordisk mat” är precis lika nyttig som den som serveras vid Medelhavet. Köttet i den ”nordiska maten” i studien bestod av vilt. Återigen ser vi alltså studier som talar för att alla vinner på att vi äter mer vilt. Vilt är på alla sätt nyttigare än ”producerat” kött. Jag vill inte med det ens antyda att jag är emot uppfödning av får, nötboskap eller kycklingar som föda, våra djuruppfödare är troligen bäst i världen. Men viltet vinner ”miljövänligast tävlingen” alla dagar i vecka.

Om vi utgår från att vår konsumtion har miljöpåverkan och att alla bidrag för att minimera den är viktiga, borde inte miljörörelsen då börja med att gynna det som påverkar minst, nämligen vilt?

Jag har under hela mitt liv haft förmånen att få äta vilt. Jag köper visserligen lite lamm varje år av en jaktgranne med gårdsslakteri. Än så länge är det bara jag som vill köpa njurarna. Lammnjure är bland det godaste man kan äta, obegripligt att inte fler insett det.  Jag köper även en bit nötkött ibland, men det mesta kött jag tillagar och äter hemma är vilt eller egenfånga fisk. Dessutom älskar jag att plocka svamp. Hittills i år har jag plockat 250 kg Karl Johan. Kantareller har det varit sämre med, men några hinkar lär jag nog få ihop nu när Karl Johan börjar sina. Blåbären finns i frysen och lingonplockningsplatserna har jag sett ut. Duvorna har varit trögjagade i år, men bonden ska så vete i veckan så årsbehovet av duvbröst hoppas jag fylla till helgen. Vildänderna får flyga ostört ett par veckor till, så att de hinner bli feta och fina.

Det som däremot oroar mig är älg-och rådjursjakten. Älgen har utgjort basen i mitt hushåll i alla år. Personligen lär jag få ihop tillräckligt för att tillfredsställa vårt årsbehov även i år. Men den förmånen är det allt färre som har numera i Värmland. Skogsbrukets negativa inställning till älgen och den på tok för stora vargstammen gör att många kommer att bli utan älgkött i år. Rådjursjakten har upphört i stora delar av länet, pga. stor lodjurstam, nu kombinerat med en massa vargar som ser rådjur som lättfångade ”Snickers”! Sammantaget gör det att allt fler måste börja köpa kött i affärerna istället för det klimatsmarta hälsosamma viltköttet.

Jag vet att många jägare röstade på Miljöpartiet i början. Idag ses miljöpartiet som direkt jaktfientligt av huvuddelen av jägarkåren. Jag har länge funderat på vad det beror på. Hur kan ett parti som värnar miljön få jägare som lever i och av naturen, direkt från hand till mun, som motståndare?

Jag var med på MP:s kongress i Karlstad för drygt tre år sedan. Skrev om det då på bloggen. Där blev det tydligt vad som är problemet. MP har blandat ihop djurrätt med miljövård. MP har blivit djurrättsrörelsens parti. Problemet som då uppstår är att man inte kan gynna t ex jakt eftersom man då direkt kommer i konflikt med djurrättsrörelsens mål. Deras mål är att djur inte ska dödas, oavsett viltkött är bättre än veganmat ur miljösynpunkt. På samma sätt är det med vargfrågan. Självklart vore det mycket bättre för miljön om älgstammen ökade och vargarna var färre. Klimatnyttan med älgkött blir liksom förlorad om det ligger utskitet på skogsbilvägarna istället för att ligga på min tallrik.

Den sista meningen ovan möts alltid av samma motargument från Miljörörelsens representanter. Vargen har mera rätt till älgköttet än jägaren, ni får skörda överskottet om det blir något över när rovdjuren har tagit sitt! Samma personer säger dessutom ofta att vi borde skjuta mer vildsvin och att älgarna är för många. Slutsatsen blir att de struntar i miljön och klimatnyttan med att gynna viltkött, de låter istället djurrättsrörelsens ideal segra. Det är nämligen lättare att vinna naiva röster på söta vargvalpar och sälungar än att stödja jakt på varg och säl, oavsett hur många de är.

Med risk för att ni redan tröttnat, det blev långt, måste jag dessutom nämna att jag såg ett program på SVT, Vetenskapens värld, om hur köttproduktion påverkar klimatet. Det intressanta var att högintensiv produktion på små ytor var det mest klimatsmarta. Kycklingar som går inomhus är bättre för miljön än ekologiska frigående. Här uppstår den svåra nöten för miljörörelsen. De klara inte att frikoppla djurens välfärd från miljöargumenten. Nu menar jag givetvis inte att djurskydd är ovidkommande, tvärt om. Men djurskydd är inte detsamma som djurrätt. Men när man låter ideal som bygger på att de är fel att döda djur vara överordnat miljömålen kommer man inte att lyckas. Djurrättsrörelsen blir nämligen aldrig nöjd förrän vi helt upphört med att föda upp eller jaga djur för att äta dem. Klimatdebatten är för dem inte målet, det är medlet för att nå sina mål. En värld där människor inte dödar djur för att äta dem. Inte ens bin får vi hålla eftersom de är förslavade!

Kopplingen till vargdebatten är tydlig. De partier som motsätter sig vargjakt talar idag om att de kan tänka sig vargjakt när stammen nått gynnsam bevarandestatus. Att den nivån i deras värld ligger skyhögt över den som gäller idag uttalar de inte. Inte bryr de sig heller om att den nivån skulle innebära ännu mindre viltkött på våra bord och istället ännu fler uppfödda djur. De stora rovdjuren är deras symboler, de kan inte medge jakt på dem. Att miljörörelsen låtit sig kidnappas av djurrättsrörelsen kommer att bli ett stort hinder mot att förbättra klimatet. Majoriteten kommer nämligen att fortsätta att äta kött!

Vi jägare ska vara stolta över det vi gör. Vi tar tillvara den mest klimatsmarta, djurvänliga och hälsosamma födan som finns, viltet. En överväldigande majoritet av svenska folket tycker samma sak. Senaste SIFO undersökningen som Svensk Jakt lät göra visar att MP:s väljare tillhör de mest jaktvänliga! Hur kan det då komma sig att partiets inställning till jaktfrågorna uppfattas som det mest jaktfientliga av jägarna? Jo, de har låtit djurrättsrörelsen argument ta över.
Gustav Fridolin fick frågan om han skjutit ett djur i SVT:s utfrågning. Tyvärr bekräftar hans svar eller snarare brist på svar exakt det jag skriver. Han var livrädd för att erkänna att han skjutit ett djur. Tänk om han istället hade svarat så här. ”Ja, jag har skjutit rådjur. Vilt är det mest klimatsmarta, närproducerade och djurvänliga köttet vi kan äta. Alla miljöpartister som värnar miljön borde jaga!”

av /19 Kommentarer

Visar vi rätt bild av jakten?

, , , , •

146-1x

När Internet kom gav det oss alla en möjlighet att sända budskap som når väldigt många människor. Alla fick tillgång till att vara utgivare av något som kan liknas med massmedia. Med några enkla knapptryck från datorn vid köksbordet och sekunder senare kunde tusentals människor titta på våra bilder eller läsa våra tankar. Denna innovation gav oss både möjligheter och en hel del ansvar.

Problemet är att en del tar möjligheten, men reflekterar inte över ansvaret.

När vi publicerar våra inlägg om jakt är målgruppen ofta jägarna. Men det är inte bara jägare som ser våra inlägg. Väldigt många forum är öppna för alla. Det innebär att jaktmotståndare granskar vad vi säger, vad vi delar och vilka bilder vi publicerar.

Och de människor som letar efter argument för att kunna beskylla jägare för allt ont i världen behöver inte leta länge för att hitta bränsle till en häxprocess mot jakten. Den som misstror mig kan själv göra några sökningar på Facebook och olika jaktsajter.

Avsaknad av etik, dåliga skott, horribel hundträning, bilåkning för att genskjuta vilt och bilder på skjutna djur som inte skulle visats.  Filmsekvenser som borde fått skytten att skämmas laddas istället upp på Youtube. Allt finns att hitta.

Visst finns det även mycket bra saker, fina bilder och bra beskrivningar. Javisst är det så. Tyvärr sätter de dåliga mycket mer avtryck.

 

Är jag då emot att vi beskriver jakten som den är? Nej, jag vill att vi gör precis det. Problemet är att för få gör det. Allt för ofta skildras bara vägen till skottet. Enbart till det fällda viltet verkar räknas. Inte allt det andra. Inte ett ord om säkerheten, inte en mening om alla kvällspromenader på jaktmarken för att lära sig mer om viltet. Inte en stavelse om viltvården, skytteträningen, naturhänsyn, hundens position i familjen eller några jaktliga utbildningar. Inte en gnutta om viltköttet, kamratskapen, samhällsnyttan eller något annat som de som inte jagar kan relatera till. Vi själva bidrar med andra ord till en bild av jägaren som en person som bara vill skjuta djur. Är det denna bild vi vill beskriva oss med?

Låt mig då klargöra en sak. Jag tycker det är viktigt att vi visar upp djuren vi fällt. Men det bör göras smakfullt och snyggt. En närbild på djurets huvud är oftast mycket bättre än en helkroppsbild med blodpöl. Det blir trevligare och mer inbjudande då. Om jag ska vara lite filosofisk kan jag konstatera att vårt samlade bidrag om jakt på Internet bidrar till samhällets syn på jakten. Så det är du och jag som formar bilden. Snacka om stort ansvar.

Har ni tänkt på att vi ibland använder en terminologi som kan skapa missförstånd? Låt mig ta ett exempel. Vi använder ofta begreppet ”lungskott” för att beskriva ett perfekt skott. Men vet en icke-jägare att detta är bra? Var tror en människa som bara sett en jägare på tv att man ska placera kulan? Är lungorna det första man kommer tänka på? Jag vet inte med säkerhet, men jag har i alla fall hört flera som trott att hjärtat och hjärnan är det bästa. Dessa människor får alltså en felaktig bild av ett perfekt skott. Och detta är lite av pudelns kärna. Det är lätt att tro att alla borde förstå. Tro mig, så enkelt är det inte.

 

Ni har säkert märkt att vissa företeelser på nätet snabbt kan skapa en debatt i samhället. Denna debatt kan sedan snabbt leda till förändringar av lagar och regler. Myndigheter är nämligen väldigt känsliga för opinioner och mediadrev. En björnjaktsfilm för några år sedan innehöll en scen där en skadeskjuten björn skulle stoppas. Björnjägaren släppte så många hundar han hade för att få tag i den flyende björnen. Efter en ganska kort sträcka kunde den avlivas vid kanten av en å.  Jägaren löste alltså en besvärlig situation – och han gjorde det med att använda många hundar. Problemet var att det inte såg snyggt ut, i alla fall för de som inte förstod något om jakt. Trots förklaringar i filmen att det rörde sig om en svår eftersökssituation blev det en mediedebatt. Och en kort tid efteråt ändrades reglerna för hur många hundar som får användas i björnjakt.

Rätt eller fel. Men det kan gå ruggigt snabbt att få inskränkningar i jaktregler. Det är betydligt svårare att få till lättnader.

Så det jag egentligen vill säga är följande: Fortsätt att berätta om jakt, men berätta om allt vad den innehåller – inte bara skottet. Publicera bilder på både djur och människor. Men reflektera över hur mottagaren som inte kan något om vår hobby uppfattar detta. Förklara så att allmänheten förstår det fantastiska med jakten. Och visa respekt mot icke-jägarna genom att visa upp den bästa bilden av jakten. Då skapar vi förståelse och acceptans istället för avståndstagande och ifrågasättande.

Om vi gör det, då tar vi också ansvaret.

av /6 Kommentarer

Medan de andra såg på

, , , •

Ringduva1

För första gången på många år var jag på väg till biblioteket. Jag skulle skaffa ett lånekort, som behövdes för att låna en e-bok. När jag öppnade den tunga glasdörren, med ett lånekort i fickan, stod en skara människor en bit bort. De hade format en ring runt något som låg på marken. Eftersom mitt intresse mest låg på den bok som skulle inlånas via surfplattan lade jag inte mer energi på folksamlingen än så.

Men precis när jag skulle cykla iväg hemåt vände sig en 18-åring om och frågade mig om jag visste hur man ”tog död på en fågel”. Efter att ha jagat i hela mitt liv och arbetat på Svenska Jägareförbundet i tio år och därtill läst Jordbruksverkets riktlinjer och allmänna råd om slakt och annan avlivning så visste jag det.

Därför gick jag fram till folksamlingen på torget och tittade in i ringen. På marken stod en ringduva. Strax intill den fanns en inglasad scen. Det behövdes inte något större detektivarbete för att räkna ut vad som hänt. Duvan hade flugit in i glaset. Nu var den dödligt skadad. Det ena ögat hade trillat bort, det andra var sönderslaget. Blod som runnit från näbben hade format en stor pöl på marken. Duvan hade också stött upp ett antal frön från sin kräva.

Där stod den blinda ringduvan och vaggade, ramlade, reste sig och vaggade vidare. Människorna i ringen pratade om att någon borde avliva den. De sa ”Usch” och ”Vad synd”. De stod som åskådare och betraktade ringduvans dödskamp. 18-åringen tittade vädjande på mig. Han ville få ett slut.

Men jag var inte där som jägare eller ganska påläst i Jordbruksverkets riktlinjer kring avlivning. Jag var där som lånekortshämtare. Men snabbt förvandlades jag till det som alla jägare är – djurvän. Jag ville heller inte se fågeln lida. Den dödligt skadade ringduvan skulle inte behöva plågas mer. Den gungande fågeln, med blödande näbb, skulle inte dö långsamt.

När folksamlingen upptäckte att någon skulle göra det som de redan borde ha gjort försvann alla snabbt från platsen. Medan andra såg på gjorde jag det som alla djurvänner borde ha gjort. Jag tog den dödligt skadade fågeln i handen med avsikt att förkorta en utdragen kamp mot ett oundvikligt slut. Duvan sprattlade tafatt. Huvudet hängde.

Avlivningen gick fort.

Trots att jag har jagat nästan alla lovliga fågelarter och tvingats att avliva ett antal, som inte dött omedelbart av skottet, är det ingen som berört mig mer än den gungande ringduvan utanför biblioteket. Att en enkel avlivning av ett dödligt skadat djur ibland kan sätta djupa spår är lite konstigt. Att jag som van jägare skulle reagera så överraskade mig. Kanske berodde det på att jag inte var jägare i det ögonblicket, utan en biblioteksbesökare, kanske finns det andra psykologiska förklaringar. Men det fanns ingen glädje eller stolthet, bara lättnad över att fågeln inte skulle behöva lida mer.

Efteråt har jag funderat på varför ingen annan agerade? Är det en konsekvens av urbaniseringen eller för att människor fjärmar sig från naturen, eller att de inte kan eller vågar? Eller är bilden av en djurvän sådan att man aldrig får ta saken i egna händer? Det spelar kanske ingen roll, men det säger något om min syn på djurvänner. Människor måste ta ansvaret som kommer av att bruka naturen. Det innebär ibland jobbiga beslut. Men att vara jägare är att också att vara djurvän. Vi vill inte att se djur lida. Som jägare tar vi oss också ibland rätten att döda ett djur, men vi gör det med en särskild avsikt. Är det med rätt avsikt så kan vi också förklara varför och få förståelse. Det är en viktig insikt att komma ihåg – rätt avsikt.

Därför känns det tryggt att veta att det runt om i landet finns 300 000 jägare som hade agerat precis som jag, med rätt avsikt. De hade tagit ansvaret som följer av att vara jägare, medan de andra troligen hade sett på.

av /6 Kommentarer

En lek med döden!

, •

Naiviteten bland vargkramarna och vissa tjänstemän på myndigheterna är stor. Närgångna vargar är nästan aldrig ett problem. Antingen sägs det vara unga nyfikna vargar eller så är det vargvalpar som förlorat en eller båda föräldrarna, alltså människans fel. Samma sak vid vargangrepp på tamdjur. Det första man fokuserar på i medierapporteringen på är att det var fel på stängslet eller att det delvis saknas eller så var det en nog en skadad varg som inte kan jaga annat än tamdjur. Att vargen lever av att döda andra djur och att den utan problem dödar en människa har underordna betydelse. Vargens rykte får inte fläckas. Det är människorna det är fel på. Vargen ska framställas som i grunden god och ovanligt social. Dessutom tar den hand om sina ungar. Men det gör väl nästan alla djur?
Härom kvällen råkade jag se slutet på ett program där vargen återigen framställdes som god, social och aldrig otrogen. Att vargar är extremt främlingsfientliga, överskottsdödar, har ett mycket tydligt hierarkiskt socialt system med tydlig hackordning och dessutom är kannibaler passar inte alls in på den bild man vill förmedla.

För djurskötaren i Kolmården blev bilden av den snälla sociala vargen den indirekta orsaken till hennes död. Bland de första kommentarerna direkt efter olyckan var givetvis att man ”absolut inte” får dra några paralleller med vilda vargar. Det som hände i Kolmården kan inte hända i det vilda. Trots att hela syftet med Kolmårdsprojektet var att lära svenska folket mer om just vilda vargar.

Vargen/vargarna i Saxhyttan eller Ockelbo som om och om igen söker sig in i samhället är bara nyfikna och visar ingen aggressivitet sägs det. Jag förundras alltid över att man överhuvudtaget förväntar sig aggressivitet av vargar som söker sig närmare människor. Aggressivitet är något de visar mot artfränder eller om de försvarar sig. Om de har för avsikt att döda t ex en älg är de inte aggressiva. De är möjligen uppspelta, men inte aggressiva. Det paradoxala är att dödande av bytesdjur inte är en aggressiv handling. Om det är någon som är aggressiv när en varg angriper en älg så är det inte vargen utan älgen! Så varför skulle en varg som söker upp en människa i t ex Ockelbo visa aggressivt beteende?

Idag fick jag se ett klipp som sägs vara från vargkramarnas våta dröm, vargarnas paradis Yellowstone nationalpark. En man har av okänd anledning lämnat vägen och en riktigt stor varg söker upp honom. Vargen verkar inte aggressiv, den verkar mest uppspelt med hög svans.  Det mesta tyder på att den är väldigt nära att angripa mannen. Hade manen ramlat så hade nog slutet blivit ett annat. Jämför gärna med vargarna som tar en älgkalv i Alaska, nästan kusligt identiskt ”lekfullt” beteende. Det är den här typen av beteende som på någon sekund kan förbytas från det vi tycker likna lek till blodigt allvar. När man ser filmen inser man också hur stor en varg är även i jämförelse med en vuxen man.
Ett par personer i Nordamerika har på senare år fått betala priset med sina liv för miljörörelsens glorifierande av vargen. Samma typ av incidenter ser vi nu allt oftare även i Sverige. En traktorförare berättar att han fick klättra upp på traktor för att undkomma en varg häromdagen.

Men vad diskuterar miljörörelsen? Jo, hur de med maktmedel ska lyckas få till ännu fler vargar. Åsa Romson går i dagens VF ut och säger att vargen är hotad och inte ska jagas. Dessutom avslutar hon med den vanliga floskeln om att vi ska värna dem för våra barn. Snacka om att inte ha fattat någonting och att totalt sakna empati för dem som ska leva med den påtvingade biologiska mångfalden, just nu, idag!. Verkligheten är lätt att se, det är biologisk enfald, viltöken, som nu skapas i bl a mitt hemlän, Värmland. Det är vad våra barn kommer att få se!

av /30 Kommentarer

Snusk eller värmande tips?

, , , •
Snuskstefan

Jag dolde nyss ett inlägg på Twitter från en Stefan som verkar gilla ofarliga lodjur och i samma andetag tycker att jägare ska onanera framför brasan.
Man kan konstatera att polariseringen när det gäller rovdjurstyckarna emellanåt spretar betänkligt.

Snuskstefan
Nu ligger det i läsarens eget intresse hur man ska uppfatta detta. Det är ju toppen att Stefan tycker om lodjur även om han verkar ha inskränkt sig till enbart ofarliga lodjur. Om det nu finns farliga lodjur, tycker inte Stefan om dem då?

När det gäller uppmaningen om tilltaget vid brasan, är man överdrivet positiv kan det ju vara så att Stefan helt enkelt tycker att alla jägare ska hålla underlivet varmt och utföra dylika sysselsättningar framför en värmande brasa.

Gulligt tänkt i sådana fall, Stefan!
Å andra sidan tror jag att alla människor, alltså även jägare, själva har förmågan att välja en geografisk, förhoppningsvis undanskymd plats när de vill syssla med dylik verksamhet.

snuskstefan

Det kan förstås också vara så att Stefan själv tycker att denna sysselsättning vid just en flammande brasa är synnerligen lämplig och vill dela med sig av sina erfarenheter.

Jägaren Leif stöttar också Stefan i ett svar till honom på Twitter.

Om Stefan gillar att fixa med olika saker, inklusive sig själv, vid en brasa har han naturligtvis allas vårt stöd.

Leif undrar dock om Stefan någonsin varit i en skog.
Det får vi ju för Stefans och även hans omgivnings skull hoppas. Att elda på tomten med ovan nämnda i baktanke kan inte vara att rekommendera.

Vi önskar dig lycka till vid brasan framöver Stefan! Och du, du kan väl tycka om alla lodjur!

av /1 Kommentar

Ibland går inte jakten som förväntat

, , , •

Jaktens utgång är på intet sätt förutsägbar. Det gäller även i övriga naturen.

En dag förra hösten hördes ett förfärligt liv på skatorna utanför mitt fönster. Jag var tvungen att kolla varför det var ett sådant herrans liv och spanade ut. Mitt ute på gräsmattan, bland gulnade löv och hundbajs, utspelade sig ett drama på liv och död mellan en skata och en sparvhök med ett oväntat slut. Höken hade anfallit skatan som var i underläge. Skatpolarna protesterade vilt, närgånget och högljutt.

Bilderna har legat i min dator ett tag. Det blev ett rätt ordentligt gäng att sortera. Men nu har jag plockat ut några stycken och kan dela dramatiken.

skata4a

Sparvhöken har skatan i ett fast grepp.

4skata_sph130926_700

Det verkar rätt kört för skatan.

2skata_sph130926_700

De andra skatorna protesterar högljutt.

skata5a

Kampen fortsätter. Skatan ger sig inte.

Sparvhöken tröttnar.

Skatan fortsätter att kämpa för sitt liv. Plötsligt verkar det som att höken börjar tröttna.

trott2

Båda fåglarna är trötta. Höken verkar inte längre orka behålla sitt grepp.

Ombytta roller

Plötsligt är rollerna ombytta. Skatan tar sig loss men sticker inte från platsen utan står kvar och gapar på den utmattade sparvhöken, den verkar nästan retsam.

7skata_sph130926_700

Till slut drar alla skator iväg. Höken ligger kvar,  helt själv. Slaget är förlorat. Jag blir fundersam. Det ser ut som att den är död och jag bestämmer mig för att gå ut och titta.

Men när jag närmar mig piggnar den till och flyger iväg. Jag undrar om den kommer att orka samla kraft till ett nytt anfall. Ibland blir jakten inte som man tänkt sig men för en sparvhök kan det uppenbarligen bli en dyrköpt erfarenhet.

 

av /2 Kommentarer

Skatbegravning, duvhat och skyddsjägare

, , •

Det är svårt att spana över situationen idag. Det är antingen eller. Gapet mellan stad och land ökar. Och minskar.

Duvjakt i augusti. Foto: Madeleine Lewander
Jakt är respekt för liv. Den skapar förståelse för hur naturen fungerar och att vi människor är en del av den. Foto: Madeleine Lewander

Å ena sidan börjar allt fler stadsbor att jaga. Man kallar det ”den nya golfen”. Jag är splittrad. Det är djur vi talar om. Djur vars liv vi tar. Det handlar i första hand om respekt. Jakten är respekt för det vilda, för livet, vårt ursprung. Jämför man det med golf är man ute och cyklar.

Å andra sidan, om man menar att människor istället för att spela golf upptäcker jakten som en djupare källa till inre förståelse för hela sin omgivning, naturen, livet och sitt ursprung, kan det vara en helt okej jämförelse.

Då har man hoppat upp ett antal snäpp i livskvalitet och kommit lika mycket närmare sanningen.

Men gapet mellan stad och land är alltjämt gigantiskt.

skyddsjagarePå hemväg en natt från en fest i en större stad ser en kille hur kommunens skyddsjägare skjuter en skata från bil. Jägaren hämtar sedan skatan och lägger den i en plastpåse. Killen filmar det hela och är märkbart skakad.
Han lägger ut filmen på Facebook där jägaren hängs ut som mördare, idiot, psyko för att nämna något.

”Börja nästan lipa stackars fågel” skriver killen bland annat i sin Facebookprofil. Och han är arg för att skatan inte får en värdig begravning…

Jag vet inte vad man ska säga, tycker lite synd om honom. Funderar på hans sätt att se proportioner.
Äter han kött? Vet han varifrån det kommer?

Vet han hur det ser ut på närmaste soptipp? Vad stadens invånare, hans grannar och kanske han själv vräker ut och som hamnar i stora biologiska, gungande sopberg inte så många mil från där han bor? Där stora råttkolonier lever och frodas och där allsköns fågel fullständigt förmörkar himlen för att komma åt den kastade maten.
Och att kommunjägarna där skjuter tusentals råttor och fåglar? För att sanera efter alla oss människor som lever i ett överflöd vars rester vi sedan gömmer och glömmer på stora soptippar.
Har han sett de stora kaninflockarna mitt inne i stan, åtminstone finns de i massor i Stockholm. Kaniner som dumpats av personer som inte längre orkar ta hand om dem. Har han sett alla tusen och åter tusentals kajor och annan kråkfågel som lever och äter av allt vi sprider omkring oss i städerna? Fåglar som sedan skiter överallt och som gör att det ibland inte ens går att sitta ute och äta på sommaren? Har han sett duvorna?

Vad tror han händer med grävlingar som underminerar hus?
Hur tror han att det hade sett ut i hans stad utan kommunjägarna?

Och bortsett från allt det, har han aldrig sett någon gillra en råttfälla?

Min stora sorg är att han förmodligen inte har en aning. Kommunen borde i och för sig upplysa mer om att skyddsjägarna finns så att bara upplevelsen av att se dem inte blir så chockartad.

Det finns en sida till av det hela.
Stockholm. Tog för ett tag sedan en tur med familjen till Gröna Lund. På en hållplats vid Tekniska högskolan får vi vänta en stund på bussen. Vi tittar på ett vackert duvpar som går framför våra fötter och letar något att äta.

Hanen är stor, stilig och blänkande. Honan är också fin på ett lite mer diskret sätt. De är inte rädda för människorna som väntar på bussen utan traskar runt bland skor och väskor.

– Iiiiiihh! Gälla skrik skär genom trafikbuller och folkmummel precis bredvid oss. Två tonårstjejer har fått syn på duvorna som sakta närmat sig dem i sitt smul-letande. Tjejerna backar förskräckta in i gruppen med övriga väntande människor och ett mindre kaos uppstår. Duvorna struttar obekymrat vidare.

– Jag verkligen haaaatar duvor! utbrister den ena flickan skräckslaget och den andra håller energiskt med.

Förundrad betraktar jag det hela. Undrar om de ska börja gråta. Har de här tjejerna någonsin varit i skogen? Hur många duvrädda tonåringar finns det i Stockholm?

När vi senare åker hem på kvällen ligger en broschyr från en liten men högljudd förening och skräpar på en bänk i busskuren. Den talar kort och gott om att skogen och alla djuren sköter sig själva. Människor behövs inte. Jakt behövs inte.

Kommer duvrädda tonåringar närmare naturen via uppmaningar att ta avstånd från jakt? Hjälper de här organisationerna med sin antijaktpropaganda till få folk att tänka efter innan de kräver ”värdiga begravningar” för allt vilt som kommunens skyddsjägare fäller? Hjälper de till att visa att det INTE är okej att kalla en kommunjägare för vad fan som helst i sociala medier? Eller att det INTE är okej att lägga ut en film för allmän beskådan på nätet och hänga ut en enskild person som gör sitt jobb?
Nope. Snarare tvärtom.

För oss jägare är skogen så självklar. Det är där man andas och inser att vi människor faktiskt är en del av denna natur, att vi hör dit. Att jakten är ett aktivt val bort från danska plågade grisar.

Många av oss är också kommunala skyddsjägare och/eller eftersöksjägare. Jag har dem i min omedelbara närhet. Uppdragen tar aldrig slut. Kommunen och invånarna behöver hjälp hela tiden. De här jägarna ställer upp under dygnets alla timmar, vardag som helg, med knapp ersättning.
De har all min respekt. Vi ska alla vara förbannat glada att de finns.

av /7 Kommentarer

Om skogen stänger och betesmarkerna försvinner

, , , , •

Nej, de vill inte. Det är bara att inse, att kallt konstatera att bevarandesidan och de allt mer realitetsfrånvända tillhörande organisationerna aldrig någonsin kommer att tycka att rovdjuren ska förvaltas via jakt. Även om vi dränks i rovdjur kommer de ALDRIG att tycka att en sådan förvaltning av stammen är okej.

jakt_eld_asa_norrby_700
En vargstam som får växa okontrollerat försämrar många människors livkvalité. Foto: Åsa Norrby

De förstår inte att en vargstam som inte förvaltas så påtagligt kommer att förändra människors liv.

De förstår inte att en ständigt växande vargstam riskerar att stänga skogen och minska våra betesmarker. Jordbruksverket rapporterar redan idag att 18 procent av de värdefulla ängs- och betesmarkerna har försvunnit under de senaste tio åren.

Vad händer om skogen stänger och ingen längre ser vad som händer?

Som barn byggde jag och mina kompisar fina kojor långt inne i skogen. Hemliga kojor. Mammor och pappor visste inte exakt var vi byggde dem, vi hade egna stigar. Vi släpade brädor och grenar, spikade och sågade. Det var världens bästa kojor. Vi fick till och med sova över i dem någon natt.

I en skog med en vargstam som inte förvaltas byggs inga hemliga kojor längre. I Dalarna rapporteras om flockar på omkring tio vargar. Snart föds ett nytt gäng valpar.

Vilken förälder låter då sitt barn knalla ensam in i skogen och bygga hemliga kojor?

Vilken skola tar ansvar för och anordnar exempelvis orientering? Vem vill orientera?

Vilket dagis går på skogsutflykt med 15 dagisbarn? Hur många bärplockare traskar tveklöst ut i skogen?

Hur går det med jakten? Med våra jakthundar?

Vem kan vara i en stängd skog?

Nu vill jag än en gång poängtera att jag accepterar att vi har varg i Sverige. Men stammen måste förvaltas! Livet på landsbygden hänger inte bara på vargens vara eller inte vara. Men dess nuvarande okontrollerade utbredning kommer att bli ytterligare en, eller till och med två spikar i kistan för många.

Hur konstigt det än kan låta finns det ett litet men högljutt gäng som helt klart måste tycka att ovanstående scenarie är toppen. Som väntar, gnuggar händer och trivs varje gång en ny familj ger upp och flyttar. Som tycker att det ska vara tomt i skogen, på människor alltså.

I ett sådant här scenario hänger också de internationella gruvbolagen och vissa skogsbolag med. Vi genomgår som bekant en gruvboom, speciellt i norr. Utländska intressen prospekterar utan motstycke. Och när människorna lämnar skogen får de alla förutsättningar att härja fritt.

Framtiden? Ska en liten del av befolkningen betala för att puttra runt i bussar på för ändamålet färdigställda turiststråk och titta åt höger och vänster. Stanna i inhägnade små turistfik längs med leden, dricka kokkaffe, köpa vykort med viltmotiv och lyssna på käcka safariguider. Den stängda skogen beträdes endast via samlade guidningsturer?

Kanske kan vi klättra i något berg, titta på ett fågelägg eller känna igen en blomma eller en svamp. Inget fel i det men är det så här vi alla vill ha det?

Bortsett från vykorten och de käcka safariguiderna får du idag som jägare allt det där gratis och tusenfalt mer därtill. Men jakt är no-no i den här, ännu så länge, uppdiktade framtidsvärlden.

Där ska vi helst bo i Stora Staden hela bunten.

Samtidigt, gott folk, producerar vi där kött till oss själva i jättedjurfabriker. Ingen larvig djurhållning ute på små sketna gårdar, inget viltkött, för på landsbygden kan ingen verka. Där ska det vilda leva ostört.

I verkligheten idag, i en annan stor stad, New York, håller knölsvanarna, som är en invasiv (främmande) art i USA, på att ta över. Flyget hotas, vattnet förorenas, människor upplever den ökande stammen och de allt mer närgångna svanarna som obehagliga.

Knölsvanarna betraktas sedan tidigare inte som en inhemsk art. Jag kan tänka mig att det är ungefär samma syn som vi i Sverige har på mårdhunden.

Och självklart har vi också gruppen Goosewatch som tycker att man istället ska flytta på flygplanen och låta svanarna flyga runt och bajsa som de vill. Gör plats för det vilda! New York-borna kanske kan flytta till… Ohio?

För att skjuta ner stammen, ens till rimlig nivå, kommer naturligtvis inte på fråga.

Men jag undrar också, den dagen svanarna, kajorna, vildsvinen, råttorna eller kanske vargarna invaderar Stora Staden här i Sverige, vart ska vi ta vägen då om vi bor där allihop, exbönder, exjägare och alla andra tillsammans i en enda storstadsklump? För vi vill kanske inte få fågelkrockade flygplan eller fågelbajs i skallen, bli påflugna, omkullsprungna, ha stadsparkens gräsmattor uppbökade eller vad som nu kan hända.

Om då ingen heller längre bor kvar på landsbygden, ni vet,  där naturen ska sköta sig själv, var ska vi flytta då? Även i Stora Staden måste de vilda djuren förstås få vara i fred.
Annars blir det inte riktigt konsekvent, eller hur…

Kanske norrmännen tar emot oss. De förvaltar sitt vilt, sin landsbygd och bryr sig om sina invånare där. Där finns det nog plats.

av /31 Kommentarer

Fortsatt älgprat och en ny bekantskap

, , •

Hösten har rusat på och det är med full fart in i julkaklet nu. Jag kanske borde skriva oftare här, men ibland blir det liksom anat som kommer i vägen, jag kan väl bara hoppas på förståelse för det. Nåja, de senaste veckorna har varit fyllda av olika möten. En kretsordförandekonferens i Norrbotten följdes av ett förbundsstyrelsemöte som sedan följdes upp av ett älgförvaltarmöte i Lycksele. Oavsett var man är och i vilka sammanhang man träffas så kommer förr eller senare frågan om älgen upp. På kretskonferensen var det ändå relativt lugnt i den frågan, trots Länsstyrelsens beslut om att tillåta en förlängd jakttid på tre veckor inom två älgskötselområden i nordöstra delen av länet. Vilken tid man ska jaga älg och om man ska ha brunstuppehåll eller inte finns det delade meningar om, men att just detta ärende sköttes på ett olyckligt sätt var alldeles uppenbart. Att förvaltningsgruppen var oenig om upplägget på förlängningen, att Länsstyrelsen tog beslut utan att höra med viltförvaltningsdelegationen, att jägarföreträdare i aktuell förvaltningsgrupp fick reda på beslutet via en diskussionstråd på facebook, att många jägare i området inte fick något besked alls. Ja listan kan göras lång. Nu gjorde nog snö, mörker och kyla att antalet fällda älgar denna extra period blev minimalt. Det är ju just de förhållandena som gör att jakten avslutas så tidigt som den ändå gör i Norrbotten i förhållande till övriga landet. Men det huvudsakliga ämnet för konferensen var verksamhet kommande år och det märks en stor vilja att fortsätta visa upp sig både lokalt och på länet. I det stora hela en positiv stämning rakt igenom hela konferensen som dessutom hanterade frågan om valberedningarnas viktiga jobb inom föreningen på alla nivåer. På plats var både förbundsordförande Björn Sprängare och sammankallande i förbundets valberedning K-G Abrahamsson vilket uppskattades av de närvarande.

Att efter det övergå till en helg med rent älgprat med jägarföreträdarna i förvaltningsområdena i de fyra nordligaste länen ger en något annan vinkel på förbundets framtida arbete. Visst finns det framåtanda även i denna grupp. Många är starkt engagerade och kunniga. Men här finns också tecken på näst intill uppgivenhet då man tycker att samtalsklimatet mellan jägarna och markägarna har blivit hårdare efter att den nya älgförvaltningen infördes trots att intentionerna var att  gemensamt lösa de problem som finns. Här finns det en fortsatt lång väg att gå innan man kan säga att förtroende på alla nivåer är uppbyggt och förvaltningen av älgstammen sker gemensamt. Helgen ägnades i första hand åt kunskapsinhämtning. På plats var Göran Ericsson från SLU och pratade vandring, Johan Truvé från Svensk Naturförvaltning för att prata älgräkningar och ÄBIN samt Jägareförbundets egen Fredrik Widemo för att prata om älg och skog samt jägares och markägares attityder till älg. En intensiv och intressant helg med högt i tak där tankar och idéer bröts och jämkades.

Foto: Björn Sundgren

Sammanfattningsvis kan man säga att det i väldigt många stycken alldeles säkert går att komma överens även om man inte kan räkna med enighet i allt. Men för att komma dit måste man på allvar börja samarbete och inte styra med maktspråk. Vi måste helt enkelt inse att det är älg och skog som ska stå i centrum och förvaltas på ett samordnat och bra sätt. Vem som ska bestämma borde vara av underordnad betydelse! Om vi når närmare målen genom att jobba ihop måste det vara bättre än om någon får bestämma allt och det leder till att vi missar målet helt. Ett tecken på att vi är på väg mot dålig eller usel måluppfyllnad är de signaler vi får på fyllnadsgraden av årets tilldelning. Den verkar på sina håll katastrofalt låg. Om det är en sanning eller om datarapporteringen av skjutna älgar har havererat återstår och se. Klart är att avskjutningen som syns på nätet borde vara 100% i Norrbotten eftersom jakten har varit slut i mer än 14 dagar. Vi kan konstatera att det med all säkerhet inte är så!

Avslutningsvis fick vi också möjligheten att visa upp ett nära nog färdigt simuleringsprogram för älgavskjutning som har tagits fram av Jägareförbundet, Svensk Naturförvaltning och skogsindustrierna gemensamt (Samarbete!). En enkel modell som är ett utmärkt diskussionsunderlag i förvaltningsgrupper och i större jaktområden. Nu ska man inte förledas att tro att ett simuleringsprogram ger sanningen, men förhoppningsvis kan man få en bild över hur olika avskjutningsstrategier påverkar älgstammen de kommande åren. Ibland kan man få för sig att den som har den snyggaste presentationen äger sanningen. Så är det inte, men många gånger känns det svårt att argumentera mot en komplicerad modell som dessutom visar upp snygga kurvor i slutet. Oavsett hur snygga kurvor man producerar så är resultatet inte bättre än de data man sätter in! Glöm inte bort vikten av lokal kunskap som kan se om de snygga kurvorna är rimliga eller inte! När programmet är färdigt för allmänt bruk är lite oklart, men troligen strax efter nyår om allt går enligt plan.

Den nya bekantskapen då kanske nån undrar som fortfarande minns vad som stod i rubriken. Jag fick lära mig vem älgfrode är! Simuleringsprogrammet är döpt till det och uppenbarligen är det en nordiskt mytologisk figur till hälften älg till hälften människa. Googlar man på nätet så hittar man en del intressant tankar om hur en sån skulle ha kunnat se ut…

 

 

 

av