Taggarkiv: Fritid

Alltför få ser och förstår den känsla av hopplöshet som härskar i vargens land. Foto Mostphotos Anders Bromé.

 

Vargförvaltningen omfattas idag av ett stort mörker, eftersom det inte kan anas någon ljusning på hur vargen ska hanteras. Tiden går och situationen blir allvarligare och allvarligare, eftersom alltför många inte förstår orsakerna bakom det hopplösa tillståndet.

Detta är ett långt blogginlägg där jag försöker spegla de upplevelser och känslor som många i rovdjursområdet känner.’

 

Den 12 september 2013 lade regeringen, under Fredrik Reinfeldt, fram propositionen En hållbar rovdjurspolitik. Det är ingen underdrift att påstå att redan då var rovdjursförvaltningen konfliktfylld och fastlåst. Redan då var förtroendet för myndigheterna, som hanterar vargförvaltningen, i botten. Redan då hade staten brutit sina löften så många gånger att människorna som påverkades negativt av vargarna slutat att höja på ögonbrynen.
Propositionen var inte revolutionerande på något sätt. Men det var en tydlig markering mot att vargstammen skulle stå på ständig tillväxt, vilket en del ville. Istället skulle vargen förvaltas, det vill säga jagas och hållas på en nivå så att kostnader och umbärande hölls så låga som möjligt.
Vargstammen skulle inte bara finnas i några få län i Mellansverige. Fler skulle gemensamt bära bördan. Med en tydligt begränsad vargstam skulle konsekvenserna inte behöva bli så outhärdliga av spridningen. Besluten om vargarna skulle även fattas regionalt, så att invånarna kände att de kunde påverka sin livssituation. Vargarna, jakten, tamdjurshållningen skulle därmed kunna överleva i en reglerad men påtvingad symbios.

Propositionen var en kompromiss. Ett mastodontverk i att försöka hitta en mittenfåra – en ny nivå på lagom som kunde skapa ro och tillförsikt. Och detta behövdes. Vargförvaltningen hade kört i diket och ingen trodde på myndigheternas förmåga att komma upp på vägen igen.

När riksdagen klubbat igenom propositionen skedde detta med en stor majoritet. Detta ingav hopp. När en så stor del av landets högsta beslutande organ stod bakom En hållbar rovdjursförvaltning så skapades en förtröstan om att det kanske fanns en väg framåt – trots allt. Att staten äntligen förstått de drabbades situation, hört deras rop på hjälp och sett problemen som de brottas med.
Det fanns ingen eufori. Det fanns inte ens glädje. Men det grodde en hoppfullhet, om att det kunde bli en förändring. Men det fanns också en väldig skepsis. Människorna som kände sig svikna och ohörda ville se verkliga åtgärder innan de trodde på beslutet. De hade blivit lurade för många gånger för att tro på tomma ord.
Det fanns med andra ord en gyllene chans att styra upp från vargdiket. Sätta tydliga mål och styra i den riktning som beslutet lagt fast.

Sju år senare – idag – finns ingen hoppfullhet. Däremot härskar hopplösheten i spåren efter en havererad hantering av vargpopulationen. Ingen med sunda värderingar och realistisk framtidstro ser en väg till en fungerande vargförvaltning.
Genom att byråkratisera, lägga säkerhetsnivå på säkerhetsnivå, höja ambitionerna om vargstammens storlek, ta makten ifrån länen har Naturvårdsverket inte tagit tillvara på kompromissens styrkor. Istället för att styra upp mot vägen har man svängt ut i ett bottenlöst kärr. Härifrån syns ingen väg. Här sjunker man bara djupare och djupare ner i hopplöshetens gyttja.
Naturvårdsverkets ambition om att säkerställa vargens överlevnad har gång på gång missat den allra viktigaste pusselbiten – människan. Vargen är alltså inte en särkopplad del av naturen. Det är en bit som måste passa ihop med många andra för att bilda en helhet. Men kompromissens pusslande fick stå tillbaka för inavelskoefficienter, bevarandestatus och styrning. Ensamma och övergivna lämnades de som tvingades leva med konsekvenserna kvar – utan hopp och utan någon väg framåt.
Vill man vargen något gott måste man inse att vägen dit går igenom att främst göra situationen bättre för de människorna som drabbas och känner sig nedtryckta i gyttjan. Helhetssyn handlar om att se alla. Mest av allt måste uppmärksamheten riktas mot de som betalar det högsta priset för vargarnas närvaro.

Naturvårdsverket får oförtjänt mycket kritik. För väldigt mycket av den situation som de drabbade upplever kan myndigheten inte styra över.
Det är naturligtvis absurt att den enda gången polisen kommer till den lilla byn i Gävleborg är när man ska gripa en person som misstänks för att illegalt ha dödat en varg. Polisen kom inte när det stals båtmotorer eller när en person körde rattfull. Men ett stort antal dök upp och grep en man som eventuellt kunde vara skyldig till illegal jakt.
Upplevelserna om hur staten ser och behandlar människorna i byn minskade inte av att personen var helt oskyldig. Han fick sitta häktad i en månad och vara misstänkt i tre år innan fallet skrevs av. För detta fick han 31 000 kronor i skadestånd. Först misstänkliggöras och häktas. Sedan inga offentliga ursäkter eller skadestånd som kan lindra förödmjukelsen.
Sådana här skeenden sätter djupa sår i människor som redan känner sig nedtryckta och ohörda. Man behöver inte fundera vem som fick empati och vem som fick skulden.

Hur gärna man än vill belasta Naturvårdsverket för detta så är det inte myndighetens fel att det fungerar så här. Men det är i egenskap av att myndigheterna tillsammans bildar det vi kallar staten – som regler, lagar, agerande och brist på agerande – bygger förakt för vargförvaltningen.
När företrädare för myndigheter och politiken ska förklara varför det blivit så här framträder en skrämmande bild av avstånd mellan den som upplever saker och den som bestämmer. De bestämmande har nämligen inte sett eller förstått komplexiteten och djupet av frågan. De har ingen aning om hur bottenlös känslan av utanförskap är. Förstår man inte ämnet och alla aspekter av detta kan man heller inte bygga förståelse eller trovärdighet.

SLU har undersökt och kommit fram till att den illegala jakten har blivit omfattande i landet. Illegalt dödande av djur är förkastligt. Det är naturligtvis helt galet att människor tar lagen i egna händer. Tjuvjakt är alltså alltid fel – alltid. Om något så är den illegala jakten ytterligare ett bevis för att förvaltningen misslyckats.
Men det som är mest intressant är orsaken bakom det illegala dödandet. Vad är det som gör att laglydiga människor är beredda att ta långa fängelsestraff? Varför äventyrar vanliga arbetare, sjuksköterskor och bönder sin framtid för att skjuta en varg?

Staten – och dess företrädare – måste börja förstå att orsaken innehåller fler dimensioner och mer komplicerad än att det finns för mycket varg. Rötterna sitter mycket djupare och rör möjligheter, framtidstro och medbestämmande.
Jag pratade med en jägare som har flera vargrevir runt sina jaktmarker. Han är också emot illegal jakt, men uttryckte sig så här.
– Jag kan inte fästa något hopp till att staten gör något som förbättrar situationen för mig. De har aldrig i handling visat någonting. Jag kan inte släppa mina jakthundar. Om jag ska få det bättre måste jag sätta hopp till att någon illegalt skjuter vargar. Så sjuk är situationen för mig och många andra. Vi har måste hoppas på lagbrott för att få till en förändring?
Jag tycker att han på ett bra sätt beskriver en av orsakerna bakom den illegala jakten.
Och kanske finns där en del av förklaringen till är att det börjar dyka upp en acceptans för illegal jakt – brottslig verksamhet – i vissa områden. Det är dags att inse det kapitala misslyckandet. Det finns ingen som löser människornas problemen. Ingen som förstår. Ingen som bryr sig.
De får aldrig veta när det kan bli bättre, eller vad det långsiktiga målet är. Det saknas en strimma av hopp och något att se fram emot.

I vargens land härskar hopplösheten, i väntan på att regering och riksdag tar tillbaka makten.

 

Plötsligt står jakttornet tomt. Rösten från jaktkamraten har tystnat i en evig tappt. Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Vem tänker du på? Vem kommer du minnas på söndag? Eller har du för bråttom för att reflektera över det?
Det yttersta och mest essentiella som skiljer jakten mot andra sysselsättningar är närheten till döden. Den finns alltid nära, alltid i medvetandet, alltid så självklar. Just därför finns anledning till att reflektera. Att tänka bakåt. Att minnas och hedra de människor som format oss. Att visa respekt mot människor som betytt så mycket för oss.

Fotspår som suddas ut. Drevskall som försvinner i fjärran. Torn som förmultnar, den enorma tystnaden, skottet i skymningen och mycket annat är metaforer på livets bortre parantes – döden. Om livet är orättvist, så är döden dess motsats. Den drabbar alla lika skoningslöst, även de som ska leva vidare med minnen, tomhet och sorg.
På söndag är det alla själars dag. Känns namnet igen? Dagen efter Alla helgons dag, ska vi minnas våra nära och kära som inte längre finns.
Alla själars dag är en gammal högtid som infördes i den katolska kyrkan på 1000-talet, man önskade de döda: evig vila (requiem aeternam). Men högtiden försvann under 1700-talet och återkom inte förrän på 2000-talet.

Vi har alla drabbats av sorg. Vi har på det allra hårdaste sättet blivit medvetna om att det finns jaktkamrater som enbart jagar i våra minnen. Att jaktliga mentorers råd endast ekar i våra egna huvud. Att alla skratt våra avlidna vänner gett oss enbart är erinringar av svunnen tid.
I våra vardagliga liv hinner vi inte reflektera över människorna som varit en så stor del av oss. Vi hinner inte vara ödmjuka och väva ihop minnena till starka rötter som håller oss fast i nuet. Vi har svårt att använda den visdom och erfarenheter vi fick. Vi hinner inte vara tacksamma över den glädje de gav oss.
Men vi har tid på söndag. Ta dig den tiden. Hedra dina nära kära, som inte längre finns i livet. Deras liv har haft en stor betydelse och mening, men bara så länge du kommer ihåg deras umbäranden, använder deras kunskaper och minns deras skratt.

Jag kommer att tänka på många personer på söndag. Men mest kommer jag att tänka på Jonas. Han är troligen den mest positiva människa jag mött. Han lurade döden under många år. Klagade aldrig och såg alltid framåt. Arbetade och slet när andra skulle gett upp. Men han fick inte vara med på sin yngsta dotters bröllop. Den 21 april gick han bort. 56 år gammal. Alldeles för ung. Alldeles för tidigt.
Ett av många minnen kommer från när vi jagade kråkor ihop. En dag lyckades han med konststycket att fälla två kråkor samtidigt som ha berättade en lång historia. Tystnaden vid skottögonblicken var obetydliga och berättelsen löpte på trots skotten och att kråkorna ramlade. Han tappade inte koncentrationen på varken kråkorna eller historieberättandet.
När jag berättade min observation skrattade han högt och sa: ”Jasså, då kan jag visst göra två saker samtidigt”.

Låt oss minnas på söndag. De är våra jaktkamrater värda.

 

 

 

Vad är det som skapar jaktlusten? Vad är det som bokstavligen drar oss ut i skogen? Foto Magnus Rydholm

 

Plötsligt så kommer den. Jaktlusten. Under sommaren har grillen, skuggan, fisket, böckerna och badtemperaturen effektivt dämpat alla jaktkänslor. Men så plötsligt – som att vrida på en kran – dök den upp. Längtan till bockjakten.
Det är svårt att sätta ord på vad det är för stark drivkraft som bokstavligen drar oss till skogs. Vad är det som får oss att välja bort nattsömn och en skön säng mot väntan, mygg och knott? För att kunna ge något svar måste jag generalisera utifrån sig själv. Troligen stämmer det in på de flesta.
I mitt fall består jaktlusten av fyra delar.

1 Upplevelsen

En premiärmorgon som den 16 augusti har något mytiskt över sig. Det är samtidigt en tradition och något som markerar starten av en ny jaktsäsong. Eftersom det fortfarande kan finnas lite brunst kvar borgar det för att råbockarna rör sig över markerna. Just vetskapen om detta skapar lite extra förväntan. Bara känslan av att se rådjur på nära håll – även om det inte ska fällas – skapar en upplevelse.
Men det säkraste kortet till upplevelser är nog att varje gryning är unik. När naturen vaknar till liv. När ljuset besegrar mörkret. När du är ensam med världsalltet. När din ambition om att skapa minnen får näring av ljuset skapas förväntningar som är starkare än vad du brukar känna. Du lyssnar mer intensivt, ser längre bort – och närmare – än vanligt. Du är helt enkelt mer koncentrerad och levande. Jag kommer aldrig närmare naturen än när jag jagar. Allt detta skapar upplevelser.

2 Naturen

Med lite tur ser jägaren annat vilt, eller får uppleva en ovanlig händelse. Exempelvis såg jag förra året hur en liten råbock jagade iväg en räv. Det var ingen kort rusch, utan bocken förföljde räven i flera hundra meter. Eller när en gärdsmyg satte sig på tornräcket och satt där en lång stund. Eller hur en get och ett kid reste sig från det höga gräset och började beta långt efter det blivit ljust. De hade legat 40 meter från mig i över två timmar. Det brukar ofta hända något som skapar naturupplevelser. Och dessa vill jag inte missa.
Jaktlusten handlar, i mitt fall, alltså inte bara om min jakt. Det finns så många fler moment inom jakten som bidrar till helheten. Utan växterna, fjärilarna, fåglarna som finns runt dig blir färgerna i tavlan du målar i ditt huvud grå och intetsägande.

 

3 Spänningen

Varje ny jaktdag är byggd av förväntan och förhoppningar. Hade inte spänningen, den hundraprocentiga koncentrationen, chansen att få skjuta, funnits skulle jaktlusten blivit något annat. Spänningen är med andra ord helt central för att jag ska känna jaktlust. Men det är viktigt att komma ihåg att spänning och skott är två skilda saker. Jag behöver inte skjuta för att känna spänning. Även om de hänger ihop kan de stå vid sidan av varandra. Jag vet inte hur många gånger jag siktade på en bock som rörde sig i en tät planering. Den gick där, men jag kunde inte skjuta ett säkert skott. Spänningen var total när den gång på gång visade delar av sin kropp. Men när väl läget var perfekt noterade jag att bocken var för ung och lät bli att skjuta.
Min avskjutningsstrategi är enkel. Jag skjuter numera bara sextaggare. Då finns det alltid en ny bock nästa år. Men eftersom djuren inte visar sig på beställning går man ofta hem tomhänt. Ovissheten hjälper också till att skapa spänning och jaktlust.

 

4 Kamratskapet

Om jag inte hade någon att dela mina upplevelser med. Om det inte fanns någon – i min närhet – som förstod vad jag varit med om. Om det inte fanns någon som ville berätta sina upplevelser för mig, hade jaktlusten varit mycket mindre.
För mig handlar jakt inte om bekräftelse. Jag har jagat så länge och blivit så gammal att jag inte behöver bevisa något. När jag möter jaktkamrater delar vi upplevelser med varandra för att de har skapat fina, roliga eller intressanta minnen. Ibland är våra enskilda upplevelser inte är speciellt intressanta, men tillsammans skapar dem en helhet.
När vi upplever något tillsammans skapas en samhörighet, en tillhörighet. Denna samhörighet och gemenskap behövs också för att jag ska fyllas av jaktlust.

 

Allt som jag beskrivet ovan ger mig glädje. Så är det något som skulle bli en femte förklarande del så är det den. Men den är mer en konsekvens av de andra än en egen del
Bössan är därför inskjuten. Några torn är lagade. Några pass är röjda och justerade. Vissa bockar är kända. Jaktlusten har kommit tillbaka. Nu är det bara att vänta.

16 augusti är snart här.

Nu börjar vakttjänstgöring på åkrar och betesvallar. Foto Mostphotos

 

Tjälen håller på att lämna marken. Risken är överhängande att vildsvinen snart kommer vända upp och ner på vallar, åkrar och betesmarker.
Detta ställer krav på oss jägare. Krav som vi kanske inte vill ha – men som vi måste hantera.

Hos oss i norra Småland är tätheterna av vildsvinen inte så stora att man med säkerhet ens kommer vara i närheten av ett bökande djur, när man passar vid en vall. Men det kan också vara så att det dyker upp flera olika grupper på ett par närliggande åkrar.
Ännu är det osäkert hur vintern har påverkat djuren. Några få rapporter om döda vildsvin har nått mig. Några iakttagelser av skjutna brungrisar uppger att de varit riktigt magra – inte ett uns fett på kroppen. Därtill har vi sett ett några suggor som troligen tappat hela sin kull och kommer att brunsta om.

Förra våren turades vi i jaktlaget om att sitta ute tills allt skjutljus var borta. När någon annan från jaktlaget dök upp på några timmar senare, för att ta morgonpasset, hade djuren redan varit framme. Skadorna ökade trots våra ansträngningar. Jordbrukarna blev mer och mer förtvivlade – så också vi.
Trots att ett stort sällskap jägare ställde upp och lade otalig kvällar och mornar blev utfallet ganska magert. Det föll bara cirka fem vildsvin under hela våren.

Att skjuta vildsvin på fälten kan ibland var den enklaste uppgiften i världen, ibland är det i princip omöjligt att lyckas. En erfaren ledarsugga går, hos oss, oftast inte ut förrän allt skjutljus är borta.
Har man jobb, familj och andra intressen så upplevs vaktandet av åkrarna efter ett tag som ett tvång. Inte för att någon i jaktlaget säger att man måste ställa upp. Utan det är istället så att man – som en ansvarstagande jägare – känner av pressen och nödvändigheten. Du vill finnas där för såväl bönderna som för att avlasta dina jaktkamrater.
Vissa vårkvällar är fantastiska. Fåglarna sjunger, vårens tidiga blommor visar upp sig i sin finaste prakt, massor av annat vilt poserar på nära håll, samtidigt som solens sista strålar är varma och uppfriskande. Sådana kvällar, i lantbrukets tjänst, är ingen tung uppoffring. Men långt ifrån alla kvällar är sådana.
Vi ställer upp. För det är det man gör som jägare.

Men tyvärr finns det alltför många, både jägare och markägare, som inte ser behovet av samarbete. De ser vildsvinen och förvaltningen i ett alltför smalt perspektiv. I fokus står det egna brukandet, den egna jakten – inte hur vi kan hjälpas åt för att lösa problem för alla i närområdet.
Låt mig ta ett exempel. En markägare vill ha många vildsvin. Grannen vill ha så få som möjligt. Är man inte överens på markägarsidan, är det omöjligt för jägarna att lösa uppgiften. Då saknas ett tydligt mål för vad jakten ska leda till.

För att vara förberedd inför ”åkervaktandet” sköt jag några kontrollskott förra helgen.
I veckan har jag redan sett rubriker som högst sannolikt minskar jägarnas lust att ställa upp. Jag kan inte begripa hur någon kan tro att skuldbeläggande, pekande med fingrar och hårda ord i tidningar kan motivera och uppmuntra människor till att göra ännu större insatser med vildsvinen. Jag har faktiskt inte läst en enda ledarskaps- eller sociologibok som påstår att härskartekniker, hot eller dumförklarande får människor att växa eller göra ett bättre jobb.
Låt mig vara tydlig. Jag ifrågasätter inte att skadorna kan bli omfattande eller att effekterna kan bli förödande. Tvärt om. Jag förstår verkligen detta. Men sättet att agera leder inte framåt.
Värst känns det när jordbrukare, som själva jagar på gården, pekar ut jägarna på grannmarken som orsaken till problemen. De antyder tydligt att andra inte klarar av att förvalta vildsvinen, utan att beakta att de själva är en del av problemet. Och aldrig framkommer markägarperspektivet – att man har olika mål för vildsvinsstammen. Hur som helst, sluta smutskasta varandra. Detta leder oss bara längre från en lösning.

Låt mig vara lite extra tydlig. Tiderna har förändrats. Om markägarna (gemensamt i ett område) inte kan komma överens om mål för stammen, var åtlar ska finnas, hålla med elstängsel, samt aktivt bidra för att underlätta jakten har de inte förstått utmaningen med vildsvinen.
Det går nämligen inte att hoppas på att framtiden kommer se ut som det gjorde för 30 år sedan. Vi lever i en ny tid, med nya förutsättningar för viltförvaltningen, som kräver nya metoder.
Vildsvinen ställer krav på både jägare, markägare och jordbrukare. Det är vår gemensamma skyldighet att ta ansvaret.
Och det positiva är att man gör detta på allt fler ställen i landet. Allt oftare får jag rapporter om lyckade samarbeten och bättre vildsvinsförvaltning. Detta är riktigt roligt. Det visar att det går om man bara vill.
Fast det är ju ganska självklart att ett fotbollslag blir bättre om alla vet var målet står och att man i laget är överens om att man spelar fotboll. Det är mycket svårare om hälften envisas med att spela bordtennis.

Foto: Madeleine Lewander.

 

Nu är jag ute på hal is. Jag ska försöka skriva om något som är både känsligt och svårt – men alltför viktigt för att vara tyst om.
#metoo.

Låt mig börja med att avgränsa området. Jag tänker inte skriva om våldtäkter och andra saker som är brottsliga. Då rör det sig om brott och dessa ska inte förekomma i samhället. De som utför sådana handlingar ska åtalas och fällas i domstol. PUNKT!
Det jag tänker försöka mig på är att skriva om de till synes oförargliga karlakarlarnas förminskande, de ibland omedvetna orden, de ibland utstuderade orden, de taffliga tafsandena, de insinuerande handlingarna och allt annat som förminskar och kränker kvinnor.

 

Det här med #metoo är inte ett samhällsproblem. Det är större än så.
Handlingarna finns överallt – över hela jordklotet. Vittnesmålen visar med mer än önskvärd tydlighet att ”vi män” kränker kvinnor väldigt ofta. Och de flesta av oss män borde ta sig en rejäl funderare över hur vi beter oss.
Nu är det säkert någon som hävdar att det även finns kvinnor som också kränker män och andra kvinnor. Visst är det så. Men – ärligt talat – är inte mängden vittnesmål av mäns agerande så tydliga att vi kan skippa den diskussionen?

Varför skriver jag om detta? Jo, för att detta finns överallt – i nästan alla sammanhang där män möter kvinnor förekommer beteenden och ord som sårar och kränker. Så också inom vårt område – jakten. Det finns på skjutbanor, i jaktlag, i föreningar. Det finns nära och runt oss.
Svenska Jägareförbundet är säkert inte bättre eller sämre än någon annan förening. Vi har en stor manlig dominans bland jaktutövarna och medlemmarna. Kvinnorna ökar i antal. Det finns idag cirka 18 000 kvinnor som betalar statligt jaktkort (dvs. cirka 7 procent av det totala antalet jägare).
Helt naturligt finns därför en manlig jargong, ett manligt språk och en grabbig stämning och kultur i jakten – inte överallt och inte hela tiden. Men det finns.

 

I Svenska Jägareförbundet har vi flertal tillfällen diskuterat och tydliggjort vad förbundet står för. Vi har noll tolerans mot kränkande särbehandling och trakasserier. Och vid några tillfällen har organisationen också agerat tydligt, när någon har gått över gränsen.
Vid årsstämman i juni tog förbundet därför ett mer formellt beslut om att organisationen inte accepterar några former av kränkningar eller trakasserier – och att vi ska jobba aktivt för att få bort allt sådant.
Som en konsekvens av detta beslut finns det ett mål i verksamhetsplanen för 2018 som innebär att alla länsföreningar och förbundet ska ha en handlingsplan mot kränkande särbehandling och diskriminering implementerad under 2018.
Jag skulle säga att vi är på bollen – men har en bit kvar till målet. Organisationen ska dock inte vänta på att någon handlingsplan blir färdig, utan den ska börja agera direkt!

 

Jag vill hävda att jakten har blivit bättre, roligare och trevligare i takt med att fler kvinnor börjat jaga.
Därför jag skulle vilja börja med en uppmaning till alla män. Läs noga. För uppmaningen är inte så krävande.
”Vi män ska bete oss som vettiga och sunda människor, som vill våra medmänniskor väl”.
Klarar du av det? Klarar jag? Det är klart vi gör. Kravet är så lågt satt att det blir löjligt att skriva det.

Bara för att en kvinna är med i jakten ska hon inte ses som ett raggningsobjekt, en trofé eller någon som ska behandlas annorlunda. Och hennes kropp är hennes. Inte något vi män ska ha åsikter om. Hon är en jägare och ska behandlas som sådan – inte mindre, inte mer.
Därtill måste vi män ha civilkurage och mod att säga ifrån om någon jaktkamrat går över gränsen. Det – om något – är vårt medmänskliga och manliga ansvar. Vi ska inte fnissa i bakgrunden, skratta, titta ned i golvet eller ursäkta dumheter. Vi ska säga ifrån.

Någon vill kanske hävda att vi män inte alltid är medvetna om att vissa skämt eller ord kan såra. Men ärligt talat. Att män inte tänker – är inget försvar. Det är säkerligen en förklaring till varför en del saker uppkommer. Men det blir ju bara ännu mer tragiskt om vi män är så korkade att vi inte förstår vad vi gör. Då måste vi verkligen skärpa till oss.

 

Låt oss från och med nu säga ifrån, och hjälpas åt att stoppa dumma skämt, förringande kommenterar och allt annat agerande som förminskar eller kränker kvinnor.
Varför inte börja med att prata med kvinnor i din närhet? Fråga hur de upplever situationen. Lär dig se de tecken som sårar och kränker. Bli bättre på att förstå vad du själv sänder för signaler (medvetna och omedvetna).
Men viktigast är nog att våga agera när du ser sådant som gör att #metoo över huvud taget existerar.
Detta är det första steget som vi män måste ta för att kunna se oss själva i spegeln – utan att skämmas.

 

PS. Denna text är en summering av vad jag (Magnus Rydholm) och generalsekreterare Bo Sköld står för när det gäller sexuella trakasserier och #metoo. Vi har diskuterat frågan ett antal gånger och vi har skrivit texten ihop.

 

 

Eller är det intresset för klimatfrågor som ligger bakom utformningen av din senaste hotellsatsning At Six och Hobo mitt i stockholmsbetongen? Den tyska designstudion som anlitades i utformningen, säger att de ville skapa en naturnära upplevelse som förenar hyperurban brutalism med frihet och naturlighet, som att samlas runt lägerelden för att laga mat. Som gäst ska man uppleva äkta material, gemenskap, musik, goda samtal och NATUR.

Skalbaggar som konst i hotellobbyn. Foto: Christina Nilson-Dag

Det sista kunde ju lika väl vara jakt som de beskriver tänker jag. Och deras målgrupp nyfikna citynomader som kräver en autentisk upplevelse stämmer kanske också in på hur vi ska locka nya storstadsjägare ut i skogen?
I hotellet At Six, pryds korridorens väggar med bilder på skogar från både djungel och svensk barrskog. Kanske är det en del i Stordalens nudging? (det nya begreppet för att få oss välja rätt). För Stordalen kan det där med nudging , hans egna organisation GreeNudge ska t ex stimulera oss att ta sundare och mer hållbara val.
Naturen som varumärkesbyggande – hoppas det funkar tänker jag och ser framför mig hur de unga hotellgästerna blir nyfikna på all grön skog och kanske kanske väljer att våga ta sig ut i verklig grönska!
I de båda hotellen är växter ett stående inslag i utsmyckningen; i lampan, på väggen, på borden… och skalbaggar i ringar blir ett konstverk. På väggarna hänger nygjorda växtplanscher som ska bidra till att hotellet är det perfekta stället att fly vardagen en stund.
Jaa, precis som i jakten, tänker jag igen. Men varför då nöja sig med kopian? Det finns ingen annan stans man kan få så mycket inspiration, avkoppling och upplevelser – som just i naturen.
Och precis som den inspirerat Stordalen har den också inspirerat hipsterrestaurangen NATUR i Göteborg, på en tvärgata till Avenyn. Eller varför heter den NATUR, undrar jag. För inget verkar ha nån särskild koppling till naturen, så jag ringer och frågar.
-Vi serverar lika mycket grönt som kött och vi serverar naturviner, blir svaret. Naturviner är snäppet mer ekologiskt än ekologiska viner får jag veta. Och i höstas stod viltkött på menyn.
Så ordet natur är definitivt varumärkeshöjande. Det verkar i alla fall falla både Stockholms och Göteborgs hipsterpublik i smaken.
Kanske du själv ska bättra på ditt egna varumärke med lite natur? Nöj dig i så fall inte med kopian!
Utan gör ett billigare och mer naturligt val i sommar; välj den riktiga naturen. Den är ännu häftigare, ännu mer inspirerande.
Jag lovar!
PS: Tack till Petter Stordalen för att du förhoppningsvis lockat fler ut i naturen – och kanske till och med att bli jägare.

När hoten är stora och många, undrar Magnus Rydholm om brukarna verkligen lägger fokus på rätt saker. Foto Magnus Rydholm

 

Ni har säkert noterat att påhoppen på jägare och viltstammarna i media fortsätter. Det är bara att konstatera att det finns många olika krafter i samhället som vill begränsa jakten, jägarnas påverkan samt inflytande över viltförvaltningen. Och det används många olika argument och infallsvinklar för att slå på oss.
Och attackerna kommer från såväl brukare som miljövänner.
Svenska Jägareförbundet har hamnat mitt emellan. På ena sidan finns jord- och skogsbruk. På den andra står rovdjurs- och miljövänner. Bägge dunkar på oss med mediala knytnävar.
För att förstå fenomenet måste man först ha klart för sig att de olika sidorna har helt olika inriktning och syfte. Dock har de en sak gemensamt – de vill försvaga jägarna och ändra maktbalansen i viltförvaltningen. Att miljösidan vill göra de kan man förstå. Men jag är ytterst tveksam till att skog och jordbruk har något att tjäna på en svag jägarkår. Istället innebär ett försvagat jägarintresse att brukarsidan – som helhet – blir svagare.  Frågan är vem som tjänar mest på det?

När skogsföreträdare angriper jägarna är det ofta med argument om att älgstammen är för stor, skadorna för omfattande och att förbundet inte vill begränsa älgstammen.
I dessa artiklar, med journalister som sällan har en 100-procentig insyn i hur förvaltningen fungerar, finns det nästan alltid en sak som missas – vem som har den reella makten.
Sedan det nya älgjaktsystemet infördes har markägarna utslagsrösten i älgförvaltningsgrupperna. De kan med andra ord tvinga igenom en högre avskjutning.
Men hur ser det ut i verkligheten? Är det stora konflikter kring nivåerna på älgjakten? Svaret är nej. Istället är det så att i uppåt 90 procent av alla älgskötselgrupper i landet är överens. Det finns ingen konflikt hur mycket älg som ska fällas.
Sett ur ett sådant perspektiv är det inte större samarbete eller gemensam förståelse om problemen som måste utvecklas. Istället är det sans och balans i uttalandena från jägare och markägare som behövs.
En intressant fråga är om skogsdebattörerna har majoriteten av markägarna med sig? Den forskning vi har tillgång till rörande vilt och betesskador pekar nämligen på motsatsen.

Jordbruksdebattörer i södra Sverige bankar också på jägarna, men då är det främst vildsvin och utfodring som används som slagträ. Jag har berört frågan i tidigare blogginlägg. Men jag drar några argument – en gång till.
Självklart kan markägarna stoppa utfodring och kräva minskande vildsvinsstammar. Det är bara att de bestämmer sig och agerar. De har makten att göra detta.
Problemet är att de inte är överens. Och markägarorganisationerna vill inte tvinga sina medlemmar.
Alla som tänker, åtminstone några sekunder på frågan, inser att jägarna inte klarar att lösa frågan på egen hand. Det måste till ett samarbete. Det har förbundet tjatat om under lång tid.

Jag tycker att vi jägare ska vara en aning självkritiska. Vi har nämligen bidragit till att fördjupa konflikterna inom brukarkollektivet. Kanske inte medvetet, men vår argumentering har kunnat tolkas som om vi inte bryr oss, som att vi är ovilliga att ställa upp.
Så är det naturligtvis inte.
Vi har en viktig roll i att förvalta viltet. Det ansvaret måste vi ta, fullt ut. Och då krävs det ibland att sänka antalet djur – även om vi gärna skulle vilja ha mer jaktbart vilt. Viltförvaltningen måste nämligen hänga ihop med allt hållbart brukande, som även omfattar villkoren för jord- och skogsbruk. En helhet som är bra för samhället.
Det vi säger och hur vi agerar påverkar hur allmänhet och vår omgivning tolkar våra intentioner.
I konflikterna med jord- och skogsbruk har vi alla en skuld för att ha trissat upp debatten.

Men kom ihåg!!!, försöker vi maximera viltstammarna in absurdum kommer konflikterna – var så säkra. Det samma gäller jord- och skogsbruket. Försöker de maximera produktionen och inte ta hänsyn till vilt, biologisk mångfald och allmänhetens tillgång till naturen skapas en grogrund för bråk, krav på lagstiftning, överklagningar i domstol och så vidare.

I takt med att urbaniseringen fortsätter blir det allt fler människor som inte förstår och därför ifrågasätter grundprinciperna för jakt, fiske, skogs- och jordbruk.
Eftersom de har liten eller ingen faktabakgrund fylls deras beslut med något annat – känslor. De som känns rätt blir avgörande för vad man tycker i en viss fråga.
Samtidigt matar miljörörelsen dessa trender med argument, opinionsbildning och propaganda.
Som en konsekvens av detta höjs allt oftare röster om att Sverige borde försvaga ägande- och brukanderätten. Makten över naturen ska flyttas till någon annan, oavsett vilka effekter det får för biologisk mångfald, arbetstillfällen eller nationalekonomi.
Alarmklockan borde ringa. Vi har stora gemensamma utmaningar framför oss.
Om vi fortsätter att lägga kraften på att bråka med varandra lämnar vi spelfältet helt öppet för de som vill rasera dagens system. De kan lugnt och stilla flytta fram sina positioner. Samtidigt står vi i ett hörn av planen och bankar på varandra på olika debattsidor. Detta gör vi trots att vi vet att det är vi gemensamt som äger såväl problemen som lösningarna på vilt/skog/odlande-problematiken.

Vi som vill ha ett hållbart brukande av naturresurserna måste gräva ned stridsyxan. Vi måste hitta en väg tillbaka till en ökad förståelse för varandras problem och möjligheter. Därtill måste vi bli bättre på att förstå varandras olika roller, ha respekt för våra olikheter och olika mål. Men samtidigt måste vi ha viljan att hitta kompromisser och lösningar som inte bara är bra för min organisation eller del av brukandet.
Vi brukare måste höja blicken ifrån det kortsiktiga till en långsiktiga. Vi måste hitta en strategisk plan för hur brukandet ska se ut i framtiden – och som samhället accepterar. I denna plan måste vi klargöra hur vi ska samverka och lösa konflikter för att våra produkter och brukande ska vara konkurrenskraftigt i en internationaliserad värld.  Vi måste bli bättre på att hitta lösningar som fungerar och accepteras.
Jag är säker på att alla ser hoten mot brukandet. Det är dags att agera. För om inte vi själva bestämmer oss hur framtidens brukande och naturförvaltning ska se ut kommer någon annan att göra det åt oss.
Är det någon som tror att vi kommer gilla det resultatet?

Kvinnor blir allt mer jaktintresserade. Visst, vi har en bit kvar. Men jag ser inga hinder för kvinnorna i jakten, inte internt i alla fall. Jakten är könlös. Du får vara precis vem du vill, kvinna eller man eller mittemellan, vilken sexuell läggning du vill, åldern, hudfärg eller härstamning är betydelselös. Jakten dömer ingen.

Jakten är fantastisk och har inget med kön på den som jagar att göra. Foto: Rikard Lewander

Förra året var vi nästan 500 fler kvinnor som jagade i Sverige. Sammanlagt löste 18 226 kvinnor jaktkort. Av dem som tog jägarexamen var 22 procent kvinnor. Och andelen ökar hela tiden. Antalet kvinnliga medlemmar i Jägareförbundet ökar också. I slutet av 2016 var vi drygt 13 000 kvinnliga medlemmar.

Ett av världens mest korkade argument mot jakt är att den är mansdominerad.
Hur många insändare, krönikor och inlägg på sociala medier har jag inte läst där (som jag uppfattar det men inte kan belägga) framför allt kvinnliga jaktmotståndare, vill stoppa all form av jakt och anger som skäl att den är mansdominerad?

De kallar jakten snoppförlängare…. tänker högt här… jag som inte har någon snopp, handlar det om en bröstförstorare då? Att jag skulle jaga för att få större tuttar? Skulle inte tro det.

Vissa inbillar sig till och med att de företräder kvinnors rättigheter när de vill stoppa jakten med motiveringen att fler män jagar.
Istället gör de här människorna precis tvärtom, de ger nästan 20 000 jagande kvinnor en rak sexistisk knytnäve mitt i plytet.
Det så kallade argumentet vänder sig direkt mot just vad kvinnors frihet handlar om och vad många kvinnor strävar efter. Frihet på samma villkor.
Fler män spelar ishockey, är det ett argument för att förbjuda ishockey? Nej, vi värnar naturligtvis om att fler kvinnor ska spela hockey.

Jakt är en laglig verksamhet, en företeelse som får så många att må så bra och som sakta börjar leda till att allt fler kvinnor och hela familjer kommer ut i skogen och naturen och umgås vilket också leder till att vi får tillgång till lite av världens sundaste kött, viltkött.
Alla vi kvinnor som jagar har fattat ett av våra livs viktigaste beslut. Och vi blev jägare och vi tar ansvar för vår köttkonsumtion hela vägen. Vi ser till att djuret vi skjuter inte behöver lida.
Hur många köttätare kan säga det?
Och säg efter mig här, högt och tydligt: ”Även om jag själv inte äter kött men äger hund eller katt så räknas jag in bland köttätarna.” Repetera gärna!
För lilla voffsingen och kissemissen måste ju ha mat, eller hur?
Du bär lika mycket ansvar för ett djurs död även om du låter någon annan döda det kött du själv äter eller det du ger ditt husdjur.
Så nu fick jag det sagt också, tillbaks till jagande kvinnorna.
Vi jagande kvinnor är många, väldigt många är intresserade av att börja jaga! Och trenden fortsätter!
Så vi ska naturligtvis sträva mot att ännu fler kvinnor tar jägarexamen och börjar jaga. Och till er som är sugna att börja, jag vill tipsa er om att skaffa en hund att jaga med. Att jaga med sin hund är den absolut finaste känsla du kan uppnå inom jakten, du kan sitta i tusentals timmar på pass men det slår aldrig jakten tillsammans med din hund.
Så välkomna att börja jaga, alla härliga kvinnor där ute! Det tycker alla vi jägare, kvinnor och män inkluderat, med få undantag.

Källa statistik: Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet

Vi jagar för att vi det ger oss glädje, energi och upplevelser. Vad gav dig glädje under hösten? Foto Magnus Rydholm

 

Ofta har vi människor en tendens att glömma bort det självklara och enbart fokusera på problem och alla svårigheter. Och vi kan lägga hur mycket tid som helst på att älta och prata om dessa olösliga problem – trots att vi inte kan göra något åt dem.
Istället för att vara glada oroar vi oss. Ibland verkar det nästan som vi inte vill eller hinner vara lyckliga. Detta fenomen gäller jakten precis lika mycket som allt annat i livet.
Ta därför en stund. Luta dig tillbaka och fundera kring det senaste jaktåret. Vad var bra? Vad är det som gjort dig glad, nöjd och uppfylld av energi? Vad är det som gjort att du hellre tillbringat tid i skogen än tillsammans med vänner och familj? När var du som lyckligast?
Gör nu det. Tänk efter.  Fortsätt läs när du tänkt färdigt?

Det gick oroande snabbt. Tänkte du verkligen igenom hela säsongen?  Nåväl, jag gjorde detta häromdagen. Eftersom jag i mitt jobb tvingas arbeta med alla typer av hot mot jakten, hot mot jägare, förändringar, inskränkningar, förbud, rykten om saker som kan påverka jakten negativt behövde jag ha tillbaka det som gör jakten fantastisk. Så jag tänkte. Först dök skytteträningen, viltvården, passröjningen, hundträning, tornbyggen, möten med jaktkamrater där planer smitts, drömmar som börjat gro i huvudet.
De sociala delarna av jakten får allt större betydelse för mig. Jag gillar mina jaktkamrater.
Så många av mina minnen rör människorna. Det vi har gjort ihop. Och hur vi tillsammans skapat gemensamma upplevelser och minnen.

Ett annat roligt minne inträffade under en jakt tillsammans med en kändis, som tidigare bara hade skjutit fågel. Under denna jakt fick kändisen skjuta sitt första klövvilt – en dov.
All spänning, väntan, nervositet och glädje när skottläget förvaltades på ett bästa sätt kunde ingen missa. Det var ren och skär jaktglädje som spillde över på alla som var med.
Ett tredje minne var när jag över telefon fick jag reda på att en tjej i jaktlaget skjutit två vildsvin samma dag. Det var länge sedan hon fått djur i pass. Nu kom djuren rätt och hon visade – det vi alla redan visste men som ibland måste visas för att lyfta självförtroendet – att hon är lika bra som någon annan i jaktlaget.
Jag var inte ens med. Ändå var detta ett av många sköna minnen som dök upp.

Jag mindes naturligtvis de djur jag lyckats fälla. Bra hunddrev. Dråpliga situationer. Överraskande möten.
Självklart mindes jag också när sonen skickade sms om att han haft en älgko med två kalvar fram sig. Han tyckte hunden stod lite för nära, hållet var lite långt och att hjärtat slog för mycket – och för hårt.
Jag hade inte glömt alla de vackra vårkvällarna när jag smög omkring och låtsades jaga vildsvin, men egentligen jagade naturupplevelser.
Ett annat ganska behagligt minne var att jag under några vinterveckor tackade nej till några jakter. Jag var slutjagad och behövde göra något annat.

Om jag summerar lite. Jakten ger mig oerhört många upplevelser. Den frigör kraft, ger mig energi, äventyr, spänning, avkoppling, erfarenheter och viktiga avbrott från vardagen. Jag får också möjlighet att träffa många roliga och fantastiska människor – som brinner för vilt, hundar, natur och jakt. Därtill fyller jag frysboxen.
Sverige är ett fantastiskt jaktland. Vi har en lagstiftning som är fri från detaljregler. På de allra flesta håll finns också starka stammar med vilt. Vi har bra regler för jakthundar och jaktetiken blir allt bättre. Vi har roligt och vi gör nytta. På många håll i Sverige kan du hitta något jaktbart vilt – året om.
Det är också något att vara tacksam för.
En liten resa tillbaka till allt roligt vi gör under en jaktsäsong är en påminnelse till varför jag jagar och vad det ger mig.

Om du inte tänkte riktigt igenom hela din jaktsäsong. Gör det. Du kommer upptäcka vad det är som driver dig till att jaga. Kanske är det hunden, drömmen om stortjuren, lugnet? Och det spelar faktiskt ingen roll vad det är.
Så länge det ger dig energi är det okej.
Troligen skulle ingen av oss hålla på med jakt om det inte gav något tillbaka. Därför är det viktigt att vi alla pratar mer om det som är roligt. Och delar med oss av glädjen.
Annars blir det svårt att få någon att förstå vad jakt är och ännu svårare att få dem att börja jaga.

Tvingar omgivningen och varma sommardagar dig att spendera tid på stranden? Sitter du otåligt av tid i svettig sol medan tankarna kretsar kring obyggda jakttorn, nya studsaren, laddningsvikter, hundträning och höstens kommande jakter?

Lugn, här är 14 strandtips som garanterat får även den jaktigaste av jägare att trivas på stranden!

strand_rak700

Tillhör du gruppen av strandsatta jägare som drömmer om hösten? Hjälp finns att få.

 

  1. Torrträna på frångående badgäster.
  2. Imponera på andra. Ta på dina coolaste kamouflage-badkläder, gör fantastiska hagelsvingar i slowmotion.
  3. Skapa ett vildsvin i naturlig storlek i sanden.
  4. Sy älgbajshalsband till alla i jaktlaget av lortar du torkat och sparat.
  5. Släng solbrillorna. Prova istället de nya skjutglasögonen.
  6. Lämna frisbeen hemma. Kasta lerduvor till varandra. Kolla i skjutglasögonen om de syns bra.
  7. Skicka hunden på ”bortglömda” badleksaker.
  8. Kasta parasollet. Bygg ett eget solskydd av vad naturen erbjuder.
  9. Klipp fina jaktmotiv i papper. Lägg dem på magen och sola en hel dag. Se resultatet på kvällen.
  10. Kolla noga vindriktningen på badbryggan. Dyk alltid i motvind.
  11. Försök att räkna ut avståndet till omkringliggande badgäster. Stega därefter avståndet för kontroll.
  12. Låt långkalsingarna få följa med och bli en bra strandkudde
  13. Ta med en liten rök och en bit viltkött. Rök köttet när andra äter svettiga ostmackor.
  14. Öva brunstläten.
Foto:

Foto: Marcelo Quinan

 

Jakten står inför större utmaningar än någonsin tidigare? Låt mig för tydlighetens skull berätta några samhällstrender som kommer att påverka oss jägare.

Urbaniseringen gör att allt fler människor kan mindre om natur. Färre bryr sig därför om landsbygdens villkor och romantiserar istället djur och natur. Digitaliseringen förändrar samhället och kommunikationsmönstren omdanas. Överstatligheten med EU skapar bland annat kaos i domstolarna när allt fler beslut ska avgöras av juridiska instanser utan kunskap om djur, brukande eller natur. Klimatdiskussionerna leder till en förändrad syn på brukandet av naturen. De etiska aspekterna av jakten får allt större fokus. Människor vistas inte i naturen på samma sätt som tidigare, men har mer åsikter. Kraven på livsmedlen ökar och det ställer nya krav på hållbarhet och miljövänlighet, medan ursprunget (djuret, odlandet) marginaliseras och ifrågasätts. Dödande av djur sätts allt mer in i ett ideologiskt och teoretiskt perspektiv. Förmänskligandet av djur fortsätter. Vi får ett allt hårdare klimat till miljörörelsen som vill vara med och bestämma i allt fler frågor. Synen på jakt blir allt mer kritisk i många delar av världen – jakt som nöje accepteras inte. Jakt, jaktmetoder, hundar, vapen med mera ifrågasätts regelmässigt. Kunskapen om jaktens värde och betydelse minskar i myndigheter och hos många beslutsfattare. Och många människor gör allt fler känslostyrda val, fakta får stå tillbaka för det som känns rätt.

Alla dessa trender – och ett antal andra – kommer att påverka jakten på olika sätt. Och det är upp till oss att avgöra hur.
Vi kan inte luta oss tillbaka och hoppas från stöd från skogen, LRF, oorganiserade jägare eller några andra. Alla andra näringar och organisationer har inte jakten som kärnverksamhet. Och de kommer ha fullt upp att försvara sina frågor.
Men en viktig insikt bör alla känna till: det finns möjligheter i alla hot. Allt är inte nattsvart.

Låt mig förenkla problematiseringen lite. Vi har två val. Antingen accepterar vi samhällstrenderna och de konsekvenser dessa får och jobbar vidare som vanligt. Eller läser vi in riskerna och arbetar strukturerat för att undvika dessa, minska sannolikheten att de inträffar, samt minskar effekterna av riskerna om de verkligen inträffar. Det handlar således om klassiskt riskarbete.
När trenderna är många och så samhällsgenomgripande kommer dessa att tvinga oss i Svenska Jägareförbundet till att omvärdera vårt arbete. Vi måste göra jobbiga val kring vilka frågor vi prioriterar.

Om vi inte agerar finns en stor risk att den svenska jakten sakta men säkert dräneras till en bråkdel av vad den är idag. Exempel på hur detta skett kan lätt hittas i ett antal europeiska länder. Där har jägarna inte har haft koll på samhällstrenderna eller haft förmåga att hänga med i samhällsutvecklingen.

Trots alla hot är jag faktiskt mest orolig för en sak. Det är jägarna längst ut. De som tycker att de själva ska bestämma om jakten. De som avfärdar allmänhetens åsikter med en axelryckning. De som gärna ställer sig vid sidan av spelplanen – och gör sin grej oavsett vad allmänheten tycker.
Får vi en grupp jägare som inte förstår att samhället håller på att förändras, som inte tar hänsyn till att alla andra också har åsikter om djur och natur lever vi farligt. Dessa kan sabotera mycket av det positiva som alla andra försöker bygga upp. Det största hotet kan finnas inom vårt eget skrå.

Det som jag vill säga är: Jägarna som grupp måste upplevas på ett positivt sätt av samhället. Vi måste vara samhällsnyttiga och bidra till de mål som samhället satt upp. Tror vi för ett enda ögonblick att vi jägare kan stå vid sidan av samhället och ändå förtjäna dess förtroende är vi hopplöst naiva.

Svenska Jägareförbundet håller på att förändras och moderniseras. Vi arbetar på ett nytt sätt och har idag förmågan att rikta hela förbundets kraft där det behövs som mest. Och när vi lyckas kanalisera all kraft åt samma håll är vi nästan ostoppbara.
Man kan säga att alla delar av förbundet är mer anpassade till att hantera utmaningar, vi är exempelvis mer uppmärksamma på samhällstrender och hur de påverkar oss. Tyvärr sker förändringarna allt snabbare. Och förbundets framgång kommer att avgöras hur väl och snabbt vi kan förändra och anpassa oss till samtiden.
Men det går inte att blunda för att vi kommer att tvingas offra heliga kor, dagtinga med hjärtefrågor och välja bort ämnen som vi idag arbetar med – bara för att säkerställa jaktens framtid.

Men nu till min slutpoäng. Vi kommer att lyckas, men bara om vi vill det och inser att det kräver uppoffringar. Det är vår förmåga att förändras, kunna vara flexibla och fokusera på det som är viktigast som avgör hur väl vi kommer att lyckas. Det är alltså upp till oss.
Nästa år kommer förbundet påbörja en ny målprocess – en ny omvärldsanalys. Då måste vi tillsammans hitta möjligheterna i hoten. Vi måste prioritera vad som är viktigast, våga bryta invanda mönster, våga ifrågasätta oss själva och det självklara.
Och riktningen för förbundet – som vi gemensamt ska peka ut – kommer att innebära många oerhört tuffa prioriteringar.
Ska vi ha lika bra jakt och viltförvaltning i framtiden – där jägarna är med och påverkar – finns det nämligen inget alternativ. Så stora är utmaningarna.

En av mina döttrar spelade för några år sedan ett PC-spel som heter Sims. Ett tag spelades Sims nästan dygnet runt här hemma. Spelet fokuserar helt på ”livet” som det virtuella folket, kallat simmarna, upplever.
Spelaren kontrollerar simmarnas hela virtuella värld, och bestämmer över precis alla deras aktiviteter, även som att gå på toaletten. Också simmarns sociala liv och i stort hela omgivningen kontrolleras av spelaren. I Sverige idag har det här virtuella kontrollsättet fått en slags underlig motsatsparallell i verkligheten som dessvärre helt saknar Sims grundläggande optimism.

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

För vid sina datorer, plattor och mobiler sitter en liten spelgalen grupp människor och spelar något som i det närmaste är en kopia. De försöker att helt styra över andra människors liv, självklart utan att påverkas själva, men i det här fallet handlar det inte om ”simmar” utan några vi kan kalla ”lantisar”.
I det här spelet, som kanske borde heta ”GoUrbans”, handlar det om att påverka så många omständigheter man kan för lantisarna så att deras liv havererar och de till slut ger upp och flyttar.

Det gäller att på olika sätt försvåra livet för dem. Det kan man göra genom att försöka krascha lantisens sociala liv och/eller sabotera olika möjliga inkomstkällor.
Man kan exempelvis kraftigt sänka mjölkpriset för en lantis som har mjölkkor. Man kan också se till att bara köpa billigt utländskt kött så att lantisar som försöker försörja sig på uppfödning av köttdjur går under.
Att det många gånger handlar om plågade och antibiotikastinna utländska djur ger spelaren fullständigt faderullan i. Det är ju ett spel! Här gäller det att få bort lantisen till varje pris.
Samma sak om lantisen försöker försörja sig på olika grödor. Man ser helt enkelt till att importera stora lager, pressa priserna och sälja billigt och ignorera det lantisen producerar.

Men många lantisar överlever ändå och envisas med att bo kvar. Då gäller det att påverka det sociala livet negativt allt vad man förmår.
Ett bra drag är att införa ett gäng rovdjur i lantisens omgivning som gillar att käka tamdjur men inte får röras om man inte tar dem på bar gärning och knappt ens då.
Inte bara några stycken, helst ser man att de är så många som möjligt och förökar sig så mycket som det bara går. Då slår man faktiskt två flugor i en smäll! För i samma veva ordnar man också kaos i lantisens sociala liv eftersom denne natt och dag kommer att börja oroa sig och vaka över sina djur. Inte heller törs lantisen låta sina barn leka ensamma ute.

Spelaren kan också låta lantisen tro att den kan göra något åt sin situation och precis i sista sekunden överklaga, stoppa det hela och därmed erhålla extra förödmjukelsepoäng.

Många lantisars sociala liv gynnas av jakt. Flera har egna jakthundar och mår alldeles för bra av det för att spelet ska kunna vinnas. Men även där kan man köra lantisens sociala liv i botten genom att tillföra ett stort antal rovdjur. För eftersom hundarna riskerar att dödas av varg vågar lantisarna inte längre jaga med sina hundar. De törs inte ens släppa ut dem på tomten.
Nu har spelaren snart klarat av att minimera lantisens livskvalité fullständigt.

Som ett försök till sista dödsstöt kan spelaren också införa extrema och verklighetsfrånvända vapendirektiv som förbjuder vissa av lantisarnas jaktvapen, kräva kontinuerliga läkarkontroller, förnyelse av vapenlicenser och göra allt för att försena handläggningstider för licenserna till det yttersta.
Nu borde väl ändå alla lantisar flytta!

Tyvärr. Du som spelar det här spelet kan aldrig vinna. Du kan få vissa lantisar att flytta men de flesta ger aldrig upp. Aldrig.

Det finns kanske en utväg. När en spelare i Sims tröttnar på en virtuell människa kan man enkelt döda den genom att dränka den i en pool.
Vill man ha tyst på en lantis kan man prova att installera den spelfunktionen också, det finns säkert en patch att hämta.
Men jag tror inte att den funkar. Lantisarna överlever ändå. Var så säkra.

För att lätta upp för tillfället tunga stämningar efter domar som får oss att förundras, tänkte jag rikta mig till er jagande kvinnor där ute med små bebisar. Min dotter är nu nio år men jag hittade en text som jag skrev under hennes första månader. Hon hade den ”goda” smaken att födas i augusti så jaktsäsongen blev som den blev, med varierande känslor. Här i form av en fiktiv men gigantisk matattack på maken, precis i början av säsongen. Men ta det lugnt! Jakterna försvinner inte!
Således, tillbaka i tiden:

wilda_peltor

Det tar tid att växa i hörselskydden. Foto: Rikard Lewander

2006

”Nej, man är inte mycket till jägare nu, med liten bebis hängandes vid bröstet dygnet runt. Tredje barnet men jag hade verkligen glömt att det var så här… så här… orättvist!!
Jag får en konstig bild i huvudet av ammande pappor men knäpper bort den rätt omgående.
Just den här säsongen har telefonen också ringt extra mycket och i andra änden frågar vänliga människor om man inte vill komma och jaga och hjälpa till med apporteringen både här och där.
Jag har tackat nej.
Men det har skett efter ihärdigt filurande på hur man ändå skulle kunna lösa det hela.
Man kan ha bebis i ryggsäck. Men det smäller för mycket. Peltor Kids! Nej, det gick inte när vi provade, hon försvann någonstans inuti lurarna. Hon är för liten än.

Man kan pumpa, mata med annat eller kanske köpa en helikopter. Sannolikheten känns ungefär densamma just här och nu.

Visst finns det andra lösningar men någonstans är det nog bara att försöka inse, att nu är det så här den här säsongen. Note to self: Bliv vid din läst åtminstone en liten stund, människa!
Okej, jag försöker!
Det är ju faktiskt bra för min unghund att bara ta det lugnt vad gäller jakten. Lite grundträning hinner jag med, vilket räcker så bra.
Dessutom, mannen får ju jaga, bjud lite på det! Hmmm….
Och då borde ju jag, lilla frun som sitter klistrad vid bebis, tycka att det är jättebra att någon låter hundarna få komma ut och jobba och att mannen i ens liv får sina jaktlustar stillade.
Jag får ju tillbaka det där senare, när han kan ta över.
Under tiden kan jag jollra med lillan, laga god mat och utsätta degmagen för allehanda våldshandlingar för att på sikt få den att försvinna.
Nu funkar det inte så. Inte ens i närheten.

Upp dyker nämligen den Svarta Madeleine, förkortat Svarta M. Den avundsjuka, missunnsamma kvinnan som intar hela spelplan.
När maken har varit ute en hel dag och jagat och apporterat änder med Fancy, alltså MIN hund, kommer hem lycklig och med rosig blick bara vill BERÄTTA, då åker min osynliga rullgardin ner och tadaa, fram kommer Svarta M.

”Jaha, nähä, men så roligt! utbrister jag på väl valda punkter i hans berättelse medan Svarta M istället, i sinnet, har laddat med tunga artilleriet och avbryter varje mening som innehåller ordet ”skitkul” med att avfyra en gräddtårta.
Mitt i plytet!
Mannen säger:
’’…och Fancy följde mina dirigeringar exakt!”
Svarta M:
”Ap jårs, madderfacker!!”
” Whosh, whosh, whosh! Hon svingar iväg nästa tårtbit! Den fläker av kepsen på mannen och lämnar ett vitt spår av grädde längs med hjässan!
”Nä men gu va kuuul att hon lyder så bra!” Säger jag.
Mannen säger:
”Och det var så kul att träffa den och den och den. Alla hälsar!”
SPLASH!! Svarta M häller en hink vatten över honom!
”Ååh, du får hälsa tillbaka till dem nästa gång du åker dit.” Säger jag. Och ler.
”Och du skulle ha sett anden som hamnade en mil bort. Jag skickade hunden på linje hela vägen och det gick skitbra. Skytten som är världskändis såg allt och tyckte att vi var j-igt duktiga. Och maten var jättegod!”
Svarta M:s mörker är nu kolsvart.
Mannen fortsätter:
”För att inte tala om vår egen jakt. Den blir helt fantastisk i år!”
MATKRIG!!! Svarta M vräker nu kvarblivna mackor på mannen som försöker inta försvarsställning bakom köksbordet. Ingen nåd!!
Splatt! Splatt! Ett par välriktade köttbullar får ned honom för räkning. Yes! Seger!! And doooown you go! High five med Svarta M!

Ehrm… Dags att dra sig tillbaka.
”Så kul för dig! Och vad bra att du har de gamla mackorna med hem. Då kan jag äta dem!”
Säger jag och pussar på bebben.

Bara dörren väger 120 kg. Skåpet väger flera hundra och sitter fast med stora bultar i väggen. För inte så länge sedan la vi en hel del pengar på att få låset till säkerhetsskåpet ännu säkrare efter att förvaringsreglerna skärpts ytterligare.
Där inne bor mina jaktvapen, bland annat min fina kaliber 20 hagelbössa. Och så min halvautomatiska studsare.

halvautomat_low

EU tror att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras. Foto: Johanna Thörnqvist

Jag är laglydig. Dricker lite vin till maten ibland. Lite mer när det är fest. Psykiskt stabil. Har körkort. Älskar min familj och mina hundar. Plockar blåbär på sommaren. Läser läxor med nioåringen. Tränar apportering med mina labradorer. Schamponerar en springer spaniel emellanåt.
Och så jagar jag.
Det är där felet ligger. Jag är jägare.
Ett fruktansvärt vansinnesdåd utfördes som vi alla vet av ett gäng psykopatiska galningar i Paris.
Därför tycker EU att jag ska straffas. Jag , min eländiga laglydiga normalmedborgare med vapenlicens, ack så lätt att klämma åt, ska få vad jag tål.
För då minskar terrorn i Europa.
Men eller hur…

Logiken går inte ihop. Jag har alltid tyckt att EU är en rätt korkad överbyråkratisk människomassa. Men nu är EU-kommissionen så nipprig att jag förväntar mig att det ska synas på dem, att kommissionärer under intervjuer helt plötsligt ska utbrista i ett totalt Jack-Nicholson-i-The-Shining-flin eller börja dregla som fotograf Kalle Anka i slutet av filmen på julafton.
Men de bara står där och tycker att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras.
Egentligen handlar det om hysteri. I det här fallet EU som måste visa handlingskraft! Och ansvar!
Och det gör de med buller och bång genom att hoppa på lilla mig som plockar blåbär och schamponerar hundar och har en halvautomatisk Benelli inlåst i ett vapenskåp säkrare än Sveriges riksregalier.

Allt färre lagliga vapen stjäls i Sverige (BRÅ). Att i värsta fall införa ett totalförbud av legala vapen och tro att vapenbrotten minskar är ren galenskap.

Det handlar också om principen. När EU vill inskränka min frihet utan tillstymmelse till sakliga skäl mår jag illa.
Jag har svårt att tänka mig att jag får några pengar tillbaka. Vem skulle betala det? Värdet på dessa vapen tillsammans är rätt högt. Säg att varje halvautomatiskt vapen kostade cirka 15 000 kr i inköp. Enligt Svenskjakt.se finns det ungefär 50 000 halvautomatiska vapen i Sverige, troligen fler. Det blir 750 000 000 kr som EU vill sno bara för att de är hysteriska?
Och dessutom utan någon som helst verkan.

EU-kommissionen vill dessutom införa mentaltester av jägare. Det vore väl bättre att mentaltesta kommissionen. Då hade vi kanske kommit till rätta med en hel del galenskap.

Hur är det tänkt att detta ska genomföras? Ska Europas poliser, istället för att lägga resurser på verklig terror, börja jaga laglydiga jägare för konfiskering av legala licensierade vapen?
Administrationen, hur har de tänkt lösa den om EU inför femårslicenser för alla vapen, enligt förslaget? Hur blir det då med handläggningstiderna som redan idag är för långa.

Bara i Sverige finns cirka 1,8 miljoner vapenlicenser (källa vapenfakta.se) Ska alla dessa skrivas om efter fem år? Vem ska göra det? Ska vi ta ännu mer av polisens resurser? Vem betalar?

Terrorister använder bomber och Kalasjnikovs. Det kommer de att fortsätta med, som om absolut ingenting har hänt efter det att en aldrig tidigare skådad jätteadministration och polisinsats i kolossalformat, förverkat min Benelli och många hundratusentals andra liknande bössor för laglydiga jägare och sportskyttar i hela Europa.

Mer att läsa:

Europeisk petition mot förslaget

Svensk namninsamling mot förslaget

Stölder av skjutvapen sedan 1975 (BRÅ)

Om Jägareförbundets jobb i frågan:
EUs vapenförslag dåligt för svenska jägare
– Det viktigaste är att nå effekt

Hårdare vapenlagar föreslås av EU (Svensk Jakt)

EU-kommissionens förslag

EU-kommissionens pressrelease om förslaget

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

 

Jag ska försöka hålla mig kort och koncis. Men det viktigaste är att du inte slutar att läsa. Att du orkar läsa ända till slutet för detta är faktiskt viktigt.

 

Vi på Svenska Jägareförbundet pratar ofta om allmänna uppdraget. Och dessa två ord är kanske de mest osexiga ord du kan hitta. De lockar definitivt inte till något lyckorus och får knappast hjärtat att slå lite snabbare. Uppdraget handlar också om ganska abstrakta saker, som kanske inte säger så mycket. Men ta dig tid och läsa denna text, trots det. För det är viktigt att allt fler förstår att det är allmänna uppdraget som har format vår jakt.

Det är detta uppdrag, som infördes 1938, som gjort att Sverige idag sägs ha världens bästa regler runt jakten. Kanske tycker du att jag sticker ut näsan lite väl långt när jag påstår detta? Men jag vill hävda att vi idag har regler och lagar som oftast utgår från viltförvaltningens perspektiv – inte bara den regleringshysteri som många byråkrater andas och lever i.

 

Vad menar jag? Jo, genom att Svenska Jägareförbundet ska utföra uppgifter åt staten blir förbundet inbjudet till en arena som annars inte skulle vara öppen för oss. Vi får inte bara möjlighet att träffa politiker, myndigheter, departement och beslutsfattare i olika sammanhang – vi blir inbjudna och de vill träffa oss.
För att dessa makthavare ska vilja träffa oss måste vi ha något som de är intresserade eller har behov av. Det har vi – kunskap.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet haft möjlighet att bygga upp en enorm kunskap om jakt, samspel i naturen, viltförvaltning, naturvård och mycket annat.

Om man vill ha bra regler och en klok viltförvaltning (och det vill nog alla partier och myndigheter – även om utgångsvärdena kan se olika ut) så behöver dessa få reda på hur det fungerar idag, hur det skulle kunna fungera ännu bättre. Vilka konsekvenser olika beslut kan få. Hur man kan göra förändringar utan att få människor (i detta fall jägare) emot sig. Samtidigt måste makthavarna vara säkra på att all information de får från oss är baserad på fakta, erfarenheter och forskning. Att den är objektiv.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet fått denna viktiga position. Det är hos oss de söker fakta och information.
Men det finns också organisationer som vill jakten illa. De som vill inskränka och förbjuda har naturligtvis också insett att allmänna uppdraget ger jägarna kunskaper och möjligheter som de inte har. Det är därför som de med näbbar och klor gör allt för att förstöra allmänna uppdraget.

 

Låt oss konstatera att ingen slår Svenska Jägareförbundet på fingrarna när det gäller kunskap om viltförvaltning – jag tror också vi kan vara överens om att vi kan tacka allmänna uppdraget för det.
Så enkelt är det faktiskt. De pengar som kommer från Viltvårdsfonden har gett oss möjligheter till att bli den viktigaste aktören när det gäller viltförvaltning.

Under årens lopp har Svenska Jägareförbundet påverkat de jaktliga villkoren för jägarna och samhället. Vi har inte alltid lyckats nå fram till bra regler, men ofta har vi gjort det. Otaliga gånger har också ogenomtänkta förslag hamnat i papperskorgen, eller förändrats efter att förbundet förklarat konsekvenserna. Utan uppdraget hade vi inte fått chansen att påverka. Vi hade inte heller haft kunskaper eller personal att göra det.
Tro nu inte att allmänna uppdraget bara ger jägarnytta, för då har jag varit otydlig. Det ger lika mycket samhällsnytta. Det gynnar båda samhället och jägarna.

 

En av de mest fantastiska sakerna med det allmänna uppdraget är att det inte kostar samhället en enda krona. Kanske är konstruktionen av uppdraget en av det mest fiffiga lösningar staten kommit på. Det vill säga att jägarna betalar till sig själva. Genom denna konstruktion får staten en organisation som gör samhällsnytta för bråkdelen av vad det annars skulle kosta.
Varje krona som går till uppdraget ger nämligen tillbaka värden sex gånger pengarna, på grund av att ideella krafter också bidrar. Det har den statlige utredaren Madeleine Emmervall konstaterat.

Tänk på det när du betalar in avgiften till det statliga jaktkortet nästa gång. Det ger dig både samhälls- och jägarnytta.