Taggarkiv: Fåglar

Glöm inte glädjen med jakten

, , , •

Vi jagar för att vi det ger oss glädje, energi och upplevelser. Vad gav dig glädje under hösten? Foto Magnus Rydholm

 

Ofta har vi människor en tendens att glömma bort det självklara och enbart fokusera på problem och alla svårigheter. Och vi kan lägga hur mycket tid som helst på att älta och prata om dessa olösliga problem – trots att vi inte kan göra något åt dem.
Istället för att vara glada oroar vi oss. Ibland verkar det nästan som vi inte vill eller hinner vara lyckliga. Detta fenomen gäller jakten precis lika mycket som allt annat i livet.
Ta därför en stund. Luta dig tillbaka och fundera kring det senaste jaktåret. Vad var bra? Vad är det som gjort dig glad, nöjd och uppfylld av energi? Vad är det som gjort att du hellre tillbringat tid i skogen än tillsammans med vänner och familj? När var du som lyckligast?
Gör nu det. Tänk efter.  Fortsätt läs när du tänkt färdigt?

Det gick oroande snabbt. Tänkte du verkligen igenom hela säsongen?  Nåväl, jag gjorde detta häromdagen. Eftersom jag i mitt jobb tvingas arbeta med alla typer av hot mot jakten, hot mot jägare, förändringar, inskränkningar, förbud, rykten om saker som kan påverka jakten negativt behövde jag ha tillbaka det som gör jakten fantastisk. Så jag tänkte. Först dök skytteträningen, viltvården, passröjningen, hundträning, tornbyggen, möten med jaktkamrater där planer smitts, drömmar som börjat gro i huvudet.
De sociala delarna av jakten får allt större betydelse för mig. Jag gillar mina jaktkamrater.
Så många av mina minnen rör människorna. Det vi har gjort ihop. Och hur vi tillsammans skapat gemensamma upplevelser och minnen.

Ett annat roligt minne inträffade under en jakt tillsammans med en kändis, som tidigare bara hade skjutit fågel. Under denna jakt fick kändisen skjuta sitt första klövvilt – en dov.
All spänning, väntan, nervositet och glädje när skottläget förvaltades på ett bästa sätt kunde ingen missa. Det var ren och skär jaktglädje som spillde över på alla som var med.
Ett tredje minne var när jag över telefon fick jag reda på att en tjej i jaktlaget skjutit två vildsvin samma dag. Det var länge sedan hon fått djur i pass. Nu kom djuren rätt och hon visade – det vi alla redan visste men som ibland måste visas för att lyfta självförtroendet – att hon är lika bra som någon annan i jaktlaget.
Jag var inte ens med. Ändå var detta ett av många sköna minnen som dök upp.

Jag mindes naturligtvis de djur jag lyckats fälla. Bra hunddrev. Dråpliga situationer. Överraskande möten.
Självklart mindes jag också när sonen skickade sms om att han haft en älgko med två kalvar fram sig. Han tyckte hunden stod lite för nära, hållet var lite långt och att hjärtat slog för mycket – och för hårt.
Jag hade inte glömt alla de vackra vårkvällarna när jag smög omkring och låtsades jaga vildsvin, men egentligen jagade naturupplevelser.
Ett annat ganska behagligt minne var att jag under några vinterveckor tackade nej till några jakter. Jag var slutjagad och behövde göra något annat.

Om jag summerar lite. Jakten ger mig oerhört många upplevelser. Den frigör kraft, ger mig energi, äventyr, spänning, avkoppling, erfarenheter och viktiga avbrott från vardagen. Jag får också möjlighet att träffa många roliga och fantastiska människor – som brinner för vilt, hundar, natur och jakt. Därtill fyller jag frysboxen.
Sverige är ett fantastiskt jaktland. Vi har en lagstiftning som är fri från detaljregler. På de allra flesta håll finns också starka stammar med vilt. Vi har bra regler för jakthundar och jaktetiken blir allt bättre. Vi har roligt och vi gör nytta. På många håll i Sverige kan du hitta något jaktbart vilt – året om.
Det är också något att vara tacksam för.
En liten resa tillbaka till allt roligt vi gör under en jaktsäsong är en påminnelse till varför jag jagar och vad det ger mig.

Om du inte tänkte riktigt igenom hela din jaktsäsong. Gör det. Du kommer upptäcka vad det är som driver dig till att jaga. Kanske är det hunden, drömmen om stortjuren, lugnet? Och det spelar faktiskt ingen roll vad det är.
Så länge det ger dig energi är det okej.
Troligen skulle ingen av oss hålla på med jakt om det inte gav något tillbaka. Därför är det viktigt att vi alla pratar mer om det som är roligt. Och delar med oss av glädjen.
Annars blir det svårt att få någon att förstå vad jakt är och ännu svårare att få dem att börja jaga.

av /1 Kommentar

Små insatser som gör stor nytta

, , , , •
Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Har du hört rapphönans karaktäristiska läte? Det är ett ljud som är svårt att förklara med andra ord än att det låter lite skärande (klicka här för att lyssna på lätet på extern sajt). Allt färre människor ser  och hör denna inhemska art. Orsaken ligger främst i att rationaliseringar av jordbruket försämrat livsbetingelserna för den lilla hönsfågeln. Nu finns inte många vilda bestånd kvar i landet.

Detta är en av flera anledningar till att Svenska Jägareförbundet har dragit igång ett långsiktigt arbete för småviltet i odlingslandskapet. Men låt mig förklara lite varför det har blivit så här.

När vi pratar om biologisk mångfald tittar vi gärna tillbaka till början av 1900-talet och hur det såg ut då. Vid den tidpunkten fanns det möjlighet för en bonde att försörja sig med några kor och ett småskaligt odlande. Sedan dessa har kraven och utvecklingen i samhället påverkat lantbruket på samma sätt som andra företag. Detta har lett till att åkrar med sämre jordmån inte brukas på samma sätt. Djurdriften förändrats, skogsbetet nästan försvunnit, slåttermarkerna vuxit igen och mycket annat. En annan effekt är att buskridåer och diken mellan åkrar har tagits bort för att effektivisera sådd och skörd. Inte mycket är sig likt.

Idag odlas ofta samma gröda över mycket större sammanhängande områden än tidigare. Tre små åkrar med olika grödor har blivit en stor. Vi har helt enkelt får många ytor med monokulturer. Effekterna för djur, växter och insekter syns allt tydligare.

Lite förenklat kan man säga att jordbrukarens förutsättningar till försörjning och överlevnad har legat i att effektivisera och specialisera sig på färre grödor, större maskiner och undvika manuellt arbete.
I mångt och mycket är det jordbruksstödens utformning, efterfrågan från konsumenterna och olika regler som lett till denna utveckling. Jag vill därför inte lägga någon skuld på lantbrukarna för att det blivit så här. Det är utvecklingen av samhället som bär skulden. Vi svenskar har också – som kollektiv – ett stort ansvar för detta. Många av oss köper nämligen utländska varor som kostar några kronor mindre än de svenska, vilket i förlängningen tvingat till ytterligare rationaliseringar av det svenska odlandet. Ni ser säkert spiralens nedåtgående rörelse. Det handlar alltså oftast inte om vad lantbrukaren vill göra för naturvårdsinsatser, utan vad han är tvungen till att göra för att hålla liv i sitt företag.

Småviltet som tidigare fann både foder, skydd och vatten överallt i åkerlandskapet har idag betydligt sämre förutsättningar. Dikena som gav vatten och myllrade av liv är täckta, buskarna och träden som gav skydd och boträd åt fåglar är borta. Grässträngarna – mellan åkrarna, där blommor och insekter frodades finns sällan kvar.
Det råder ingen som helst tvekan om att det behövs mer viltvård i odlingslandskapet.

Rapphönan behöver en stor variation i landskapet för att lyckas överleva. Vuxna fåglar äter både vegetabilier och animalisk föda. Kycklingarna är däremot helt beroende av insekter. Fåglarna behöver också skydd, vatten samt mat vintertid.
Det är därför som arbetet för småviltet i odlingslandskapet är viktigt. Vi jägare kan tillsammans med lantbruket – med relativt små insatser – göra stor nytta.
Och de insatser vi gör för att gynna exempelvis rapphönan främjar också insekter, blommor, fåglar och mycket annat vilt, som missgynnats av det förändrande lantbruket.
Vår viltvård bidrar till att bevara och utveckla den biologiska mångfalden. Vi ska vara stolta över detta. Men vi måste också kunna förklara och stå upp för detta, när jaktmotståndare försöker förringa våra insatser.

Arbetet med småviltet i odlingslandskapet har precis startats upp. Det kommer pågå under flera år. Mycket av vad vi behöver göra är redan känt. Men det fordras också utredande och sammanställande arbete.
Kunskapen om vilka viltvårdsåtgärder som gör nytta måste spridas till såväl jägare som markägare. Men det räcker inte med att vi har kunskap. Vi behöver få igång viltvården på bred front, få igång de faktiska åtgärderna. Det är det som gör skillnad.
Och lyckas vi kommer också fler jägare att få höra och uppskatta rapphönans karaktäristiska skärande läte.

av /1 Kommentar

Medan de andra såg på

, , , •

Ringduva1

För första gången på många år var jag på väg till biblioteket. Jag skulle skaffa ett lånekort, som behövdes för att låna en e-bok. När jag öppnade den tunga glasdörren, med ett lånekort i fickan, stod en skara människor en bit bort. De hade format en ring runt något som låg på marken. Eftersom mitt intresse mest låg på den bok som skulle inlånas via surfplattan lade jag inte mer energi på folksamlingen än så.

Men precis när jag skulle cykla iväg hemåt vände sig en 18-åring om och frågade mig om jag visste hur man ”tog död på en fågel”. Efter att ha jagat i hela mitt liv och arbetat på Svenska Jägareförbundet i tio år och därtill läst Jordbruksverkets riktlinjer och allmänna råd om slakt och annan avlivning så visste jag det.

Därför gick jag fram till folksamlingen på torget och tittade in i ringen. På marken stod en ringduva. Strax intill den fanns en inglasad scen. Det behövdes inte något större detektivarbete för att räkna ut vad som hänt. Duvan hade flugit in i glaset. Nu var den dödligt skadad. Det ena ögat hade trillat bort, det andra var sönderslaget. Blod som runnit från näbben hade format en stor pöl på marken. Duvan hade också stött upp ett antal frön från sin kräva.

Där stod den blinda ringduvan och vaggade, ramlade, reste sig och vaggade vidare. Människorna i ringen pratade om att någon borde avliva den. De sa ”Usch” och ”Vad synd”. De stod som åskådare och betraktade ringduvans dödskamp. 18-åringen tittade vädjande på mig. Han ville få ett slut.

Men jag var inte där som jägare eller ganska påläst i Jordbruksverkets riktlinjer kring avlivning. Jag var där som lånekortshämtare. Men snabbt förvandlades jag till det som alla jägare är – djurvän. Jag ville heller inte se fågeln lida. Den dödligt skadade ringduvan skulle inte behöva plågas mer. Den gungande fågeln, med blödande näbb, skulle inte dö långsamt.

När folksamlingen upptäckte att någon skulle göra det som de redan borde ha gjort försvann alla snabbt från platsen. Medan andra såg på gjorde jag det som alla djurvänner borde ha gjort. Jag tog den dödligt skadade fågeln i handen med avsikt att förkorta en utdragen kamp mot ett oundvikligt slut. Duvan sprattlade tafatt. Huvudet hängde.

Avlivningen gick fort.

Trots att jag har jagat nästan alla lovliga fågelarter och tvingats att avliva ett antal, som inte dött omedelbart av skottet, är det ingen som berört mig mer än den gungande ringduvan utanför biblioteket. Att en enkel avlivning av ett dödligt skadat djur ibland kan sätta djupa spår är lite konstigt. Att jag som van jägare skulle reagera så överraskade mig. Kanske berodde det på att jag inte var jägare i det ögonblicket, utan en biblioteksbesökare, kanske finns det andra psykologiska förklaringar. Men det fanns ingen glädje eller stolthet, bara lättnad över att fågeln inte skulle behöva lida mer.

Efteråt har jag funderat på varför ingen annan agerade? Är det en konsekvens av urbaniseringen eller för att människor fjärmar sig från naturen, eller att de inte kan eller vågar? Eller är bilden av en djurvän sådan att man aldrig får ta saken i egna händer? Det spelar kanske ingen roll, men det säger något om min syn på djurvänner. Människor måste ta ansvaret som kommer av att bruka naturen. Det innebär ibland jobbiga beslut. Men att vara jägare är att också att vara djurvän. Vi vill inte att se djur lida. Som jägare tar vi oss också ibland rätten att döda ett djur, men vi gör det med en särskild avsikt. Är det med rätt avsikt så kan vi också förklara varför och få förståelse. Det är en viktig insikt att komma ihåg – rätt avsikt.

Därför känns det tryggt att veta att det runt om i landet finns 300 000 jägare som hade agerat precis som jag, med rätt avsikt. De hade tagit ansvaret som följer av att vara jägare, medan de andra troligen hade sett på.

av /6 Kommentarer