Jaktens utgång är på intet sätt förutsägbar. Det gäller även i övriga naturen.

En dag förra hösten hördes ett förfärligt liv på skatorna utanför mitt fönster. Jag var tvungen att kolla varför det var ett sådant herrans liv och spanade ut. Mitt ute på gräsmattan, bland gulnade löv och hundbajs, utspelade sig ett drama på liv och död mellan en skata och en sparvhök med ett oväntat slut. Höken hade anfallit skatan som var i underläge. Skatpolarna protesterade vilt, närgånget och högljutt.

Bilderna har legat i min dator ett tag. Det blev ett rätt ordentligt gäng att sortera. Men nu har jag plockat ut några stycken och kan dela dramatiken.

skata4a

Sparvhöken har skatan i ett fast grepp.

4skata_sph130926_700

Det verkar rätt kört för skatan.

2skata_sph130926_700

De andra skatorna protesterar högljutt.

skata5a

Kampen fortsätter. Skatan ger sig inte.

Sparvhöken tröttnar.

Skatan fortsätter att kämpa för sitt liv. Plötsligt verkar det som att höken börjar tröttna.

trott2

Båda fåglarna är trötta. Höken verkar inte längre orka behålla sitt grepp.

Ombytta roller

Plötsligt är rollerna ombytta. Skatan tar sig loss men sticker inte från platsen utan står kvar och gapar på den utmattade sparvhöken, den verkar nästan retsam.

7skata_sph130926_700

Till slut drar alla skator iväg. Höken ligger kvar,  helt själv. Slaget är förlorat. Jag blir fundersam. Det ser ut som att den är död och jag bestämmer mig för att gå ut och titta.

Men när jag närmar mig piggnar den till och flyger iväg. Jag undrar om den kommer att orka samla kraft till ett nytt anfall. Ibland blir jakten inte som man tänkt sig men för en sparvhök kan det uppenbarligen bli en dyrköpt erfarenhet.

 

havsorn lyfter2

Örnar har inspirerat många organisationer och till och med nationer, som valt dem till symboler. Därmed är det många som engagerar sig i förvaltningen av örnarna. Foto ©: Niklas Liljebäck.

Förra veckan var jag inbjuden till en konferens om effekter av ammunitionsbly i USA. Mitt uppdrag var att ge en bild av hur vi hanterar miljö- och hälsoeffekter när det gäller blyfrågan i Europa. Efter konferensen kan jag konstratera att vi hanterar precis samma frågor och resultat, men att vi prioriterar helt olika. Det gäller både vilka frågor som är viktiga och vad vi försöker göra åt de problem som finns. Här gäller det att tänka sig för, så att inte vårt anseende tar stryk.

I princip kan man säga att det finns fyra huvudsakliga problemområden när det gäller bly i ammunition: spridning av bly i mark och vatten, förgiftning av änder, förgiftning av rovfåglar och bly i viltkött. Alla fyra områdena är hyfsat väl undersökta på båda sidorna av Atlanten.

Spridning av bly i mark och vatten och miljöeffekter av detta är välbelagt inom skjutbanor. Så länge man inte har vatten som rinner från skjutbanor till omgivande delar av landskapet sprider sig dock inte problemen. Detta är därmed ingen särskilt het fråga någonstans.

Änder plockar liksom många andra fåglar i sig småstenar som används för att mala sönder maten i muskelmagen. Finns det blyhagel på grunda bottnar och stränder så kommer änderna att plocka i sig haglen i tron att det är stenar, och förgiftas sedan successivt allt eftersom haglen mals ned. Problemet är välbelagt. För att hantera problemet införde USA på tidigt 90-tal ett förbud mot blyhagel i våtmarker. I Europa träffades en motsvarande överenskommelse inom African-Eurasian Waterbird Agreement, där 71 stater samarbetar om förvaltningen av sjöfågel. Trots överenskommelsen är det dock fortfarande många av länderna som inte infört lagstiftningen. I andra länder är det många av jägarna som inte följer blyförbudet. Detta har retat upp EU-kommissionen, som lagt ut utredningsuppdrag för att se om man kan förbjuda blyhagel helt. Enbart för att lagstiftningen försinkats och att vi jägare inte skött oss på en del håll. Detta är alltså ingen het fråga i Sverige eller USA, men väl i andra delar av EU. Och därmed kan den komma att påverka oss. I onödan, kan jag onekligen tycka.

Rovfåglar kan också få i sig ammunitionsbly. Detta sker troligen främst genom att de äter räntor och slaktrester, men kan även ske genom att rovfåglar finner påskjutet vilt som inte återfunnits av jägaren. Värst utsatta är de arter som gärna äter fallvilt, och olika rovfåglar är olika känsliga. Mest påtagliga problem har det varit i Kalifornien, där kondoren nästan utrotats helt. När man införde totalförbud mot bly i både hagel- och kulammunition inom vissa områden sjönk dock blyhalterna snabbt hos rovfåglarna. I Europa är det framför allt i Tyskland och Sverige som man visat på motsvarande problem för havsörnen. Även om det går bra för havsörnen i Sverige så har 22 procent av de havsörnar som kommer in som fallvilt förhöjda blyhalter. Fjorton procent har dödliga blyhalter. På motsvarande sätt går det bra för den amerikanska nationalsymbolen bald eagle. På populationsnivå, vill säga. Olika undersökningar visar att 20-30 % av örnarna dör av blyförgiftning, och att det är den viktigaste dödsorsaken. Detta var det helt överskuggande diskussionsämnet på konferensen i USA.

Bly i viltkött då? Den frågan aktualiserades faktiskt första gången just i Minnesota där konferensen hölls, men diskuterades nu knappast alls. En av örnförvaltarna jag pratade med beskrev det som ”a flash in the pan”, dvs motsvarande att få en ”klick” med ett skott som annars borde givit god effekt. Det är inte så att man från myndigheterna förnekar att det förekommer bly i viltkött eller att det kan ha hälsoeffekter. I USA får man dock varken sälja eller överlåta viltkött, och bly i viltkött ses därmed som något som bara berör jägarna. Jag misstänker att den skillnaden är en viktig anledning till att bly i viltkött inte diskuteras mer.

Finns det något vi kan lära oss av vad som sker i USA? Jag är övertygad om det. I många stater försöker miljöorganisationer och myndigheter få till anpassningar eller lagstiftning för att minska de negativa effekterna på främst örnar. I samtliga fall så bromsar ammunitionstillverkarna och olika skytteorganisationer dock effektivt alla former av lagstiftning mot bly genom olika överklagandeförfaranden. Man driver stenhårt linjen att så länge det inte finns några negativa populationseffekter på örnarna så ska man inte behöva ta hänsyn till dem. Med andra ord så är det ointressant om individer dör en plågsam död genom blyförgiftning, så länge populationen inte minskar. I det här fallet ökar den till och med, och då finns väl ingen anledning till åtgärder?

Men vad får det för konsekvenser för jägarkårens anseende? Och vem får fritt spelrum att ta initiativet i debatten? I Kalifornien har en av de mest jaktfientliga organisationerna just lyckats få igenom ett beslut om totalförbud mot bly i ammunition. Alla viltförvaltare jag talade med var helt överens om att det potentiellt var helt förödande på sikt att dessa organisationer får sådant inflytande. På min fråga om det inte var troligt att de fått det inflytandet just för att vi inte tagit ansvar för vår verksamhet även när det gäller hur individer påverkas var man lika överens…

Jag får relativt ofta höra mer eller mindre sofistikerade konspirationsteorier om hur alla forskningsresultat och utspel i blyfrågan bara är förtäckta angrepp på jakten i sig. Självfallet kommer jaktfientliga organisationer använda den ammunition de kan. Precis som vi gör, för övrigt. Men vi behöver väl inte förse dem med ammunition helt i onödan?

Vår rekordhöga acceptans för jakt i samhället vilar helt på vårt ansvarstagande och vårt förtroende. Jag tror ingen aktör skulle vara så oklok att man hävdade ”det finns så många havsörnar att det gör inget om en del plågas till döds” här. Samtidigt har de rekommendationer vi tog fram 2009 för att komma till rätta med problemen ännu inte givit någon effekt, troligen för att alltför få följer dem. Här måste vi bättra oss, som jag ser det.

Samma grundprincip gäller för all vår verksamhet: tar vi inte ansvar så släpper vi makt och inflytande över jakten. Det vore extremt oklokt med tanke på alla olika förändringar i samhället.

Sarkanal

Röntgenbild av kött som skurits bort runt sårkanalen från ett vildsvin skjutet med konventionell blyspets. De ljusa prickarna är blyfragment, som räcker för att exempelvis döda flera örnar om slaktavfallet inte tas om hand korrekt. Foto ©: SJF & SVA.

Fotnot: Här kan du hitta förbundets rekommendationer för att minimera risken att bly sprids i naturen eller hamnar i ditt viltkött.