Taggarkiv: Jaktsabotage

Sätt stopp för det goda hatet

, , , , , •

Bildmontage: Foto Emil Gustafson Mostphotos och Magnus Rydholm.

 

Så fort det drar ihop sig till rovdjursjakt startar en intensiv smutskastning mot jägare, rovdjursjakt och jägare. Återkommer till det lite längre ned i texten.
Som tur är har 15 års vargjakt fått de flesta i samhället att inse att den jakt på stora rovdjur som bedrivs i Sverige inte hotar någon stam. Tvärtom den fungerar faktiskt hyfsat bra. Den har normaliserats.
Många jägare tycker säkert att jag har fel. De tycker fortfarande att vargförvaltningen är en katastrof. Men så tycker inte jag.
Om vi tittar på de EU-direktiv och lagstiftning som finns har Sverige troligtvis den bästa rovdjursförvaltningen i Europa. Här har vi en årlig jakt på björn, varg och lodjur. Och det finns en övergripande tanke med förvaltningen. Den ska minska skador, skapa förutsättningar för djurhållning att bevara de kulturella yttringar (där jakt är en av dessa) som finns i landet.
Den senaste inventeringen av varg i landet visar att det finns cirka 375 vargar, vilket är 75 över nivån för gynnsam bevarandestatus. Samtidigt menar regeringen att nivån för gynnsam bevarandestatus kan sänkas. EU arbetar samtidigt för en nedlistning av vargens skyddsstatus.
Förvaltningen kan naturligtvis bli ännu bättre. Det finns massor vi kan arbeta för. Det kan vara minskad byråkrati, förenkla skyddsjakten och mycket annat.
Men vi jägare behöver också inse vilket oerhört jobb – och vilka framgångar vi har haft – sedan 2008. Då fanns inte ens möjligheten att skydda sin egen hund om en varg slet den i stycken. Idag finns en stor majoritet i riksdagen för att landet ska en aktiv rovdjursförvaltning och årlig jakt för att hålla stammarna på rätt nivåer.
Så den svenska rovdjursförvaltningen är inte dålig. Den fungerar faktiskt rätt bra.

Under jul och nyår har det ringt ett antal journalister – både svenska och utländska – för att ställa frågor om vargjakten. Här finns ett par artiklar (CNN och The Guardian). Organisationer som är emot jakten verka ha ett tydligt fokus. Och det är att påverka andra EU-länder. Genom opinionsbildning och debattartiklar med starkt vinklade argument, svartmålas jägare och rovdjursjakt i Sverige. Jägarna framställs både som blodtörstiga och skjutgalna, samt att jakten kan utrota djuren. De menar också att det finns metoder för att skydda tamdjur, samt att politikerna styrs av jägarna.
Deras ambition verkar vara att få andra EU-länder att vända sig emot det kanske enda EU-land där det faktiskt finns en fungerande rovdjursförvaltning – som faktiskt baseras på gällande EU-regler.
Eftersom det samtidigt finns en majoritet i EU-länderna för att börja förvalta vargen och sänka skyddsstatusen så använder rovdjursvännerna alla tillgängliga argument. EU har nämligen under en lång tid varit miljörörelsens bästa vän. Där har det funnits en öppen dörr till makten. Attitydförändringarna i Bryssel har förändrat spelplanen och deras påverkansmöjligheter. Därför är argumenteringen desperat, hård och skoningslös.
Detta kan vara bra att känna till.

Nu till sabotage och hot. Självklart får folk tycka vad de vill. Självklart får man vara emot jakt på rovdjur. Därtill får Alla debattera och driva sin sak. De flesta rovdjursvännerna är sunda och kloka håller sig inom spelplanen för vad som är okej. Men det finns undantag.
Sabotörer som riktar sin uppmärksamhet mot enskilda personer – jägare som inte ens deltar i debatten, agerar ofta brottsligt och vedervärdigt. De namnger jägare på sina sociala medier och rör sig runt deras hem, trots att de inte gjort något olagligt. Även om de håller sig på rätt sida av befintliga lagar är motivet smutsigt och falskt.
De vill skrämmas och hota.
Runt om i världen klassas aktivister som försöker skrämmas och hota sin omgivning, för att försöka förändra politik och regler, som terrorister.  En del av rovdjurens så kallade vänner använder terror som vapen. Med hat och hot försöker de stoppa en jakt som beslutats av svenska myndigheter utifrån såväl svenska som överstatliga lagar.
Vad jag tycker om detta är nog glasklart.

Såväl polisen som politiken behöver fundera på vad som måste göras. För en sak är självklart. Denna klick av människor måste stoppas. Terror ska inte förekomma i Sverige.

av

Bli trolljägare du också!

, , , •

Trollen bor inte i skogen längre, de bor i medieplattformarna.  Och de kan vinkla information om vad jakt och allt annat är till oigenkännlighet. Är det ok?
Nej, men hur ska man orka, tänker i alla fall jag.

Foto: Privat

Facebook – som numer tillhör samhällets infrastruktur, kan äventyra vårt demokratiska system.  Säg till exempel att Facebook bestämmer sig för att jakt ska förbjudas och bara gynnar jaktfientliga aktörer. Vi vanliga jägare, som dessutom tillhör en folkrörelse där demokratin är grunden till hur vi arbetar, hur ska vi då kunna delta i det offentliga samtalet?  När folkrörelseengagemanget flyttar till Facebook – hur påverkar det spridningen av sanningsenlig information?

Ja, jag är faktiskt orolig för demokratin. Demokrati förpliktigar oss alla att delta, ifrågasätta, diskutera och engagera oss. Tar vi demokratin för given? Har vi slutat reagera när populister som spelar på känslor tar utrymme från en seriös debatt?

Du har säkert själv sett hur debatten blir både hätsk och onyanserad i sociala medier (eller snarare asociala medier). Förutom jaktsabotörer och extrema vargkramare hörs ganska vanliga människor som älskar naturen och inte tycker någonting ska dö – inte ens trafikskadade djur eller vargar som tar får och hundar. Känslor och fakta vispas ihop till en arg röra som ger fler klick än vad fakta gör. Fake news om svensk viltförvaltning drabbar såklart förtroendet för jägarkåren när det drar iväg.

Ska vi ens svara på idiotiska påhopp när vi vet att vi aldrig kommer kunna övertyga en fanatiker? Jo snälla – jag tycker vi ska svara. Vi kan inte blunda när hat och osanningar sprids oemotsagda.

2014 ledde Robert Aschberg tv-programmet Trolljägarna i TV3. Det var omdiskuterat – men syftet att jaga fatt på anonyma nättroll som gör livet till ett helvete för sina offer försökte visa att troll spricker i solen. Och det vi ska göra tillsammans, dra fram nättrollens argument i ljuset.

Du och jag kan hjälpas åt att motverka falsk nyhetsspridning inom jakten.  Visa att det finns en annan åsikt men med insikten att vi nog aldrig kan omvända riktiga extremister. Kanske kan vi leda in diskussionen till en respektfull konversation åtminstone. Och i en ton som inte eldar på brasan. Med det visar vi också andra läsare hur vi jägare tänker. Vi jägare sitter på ett skarpladdat vapen;  fakta och erfarenhet. Det behövs för att sprida förståelse och kunskap vidare.

Det finns många olika plattformar; Facebook, twitter, snapshat, youtube m fl som erbjuder plats för en saklig debatt men också för att lyssna och ta in andras perspektiv. Du som jagar, dela med dig av dina erfarenheter och bidra med din kunskap du också. Men ta tillfället i akt att också lyssna på dina läsare. Först då kan vi nå den samverkan vi önskar.

Nej, du behöver inte starta egen blogg, men åtminstone någon gång gå in och svara när du läser något heltokigt om jakt. Visa hur en vanlig jägare tänker. Rätta till fakta. Men var uppmärksam på hur du skriver och hur bilder kan uppfattas.

Jakttiden på troll är året runt.

av

Därför vill jägarna inte svara media

, •

Vid den första vargjakten 2010 ville vi vara öppna mot media, flera medier fick följa med ut i skogen. Strategin tycktes självklar, vi har inget att dölja. Licensjakten var visserligen omdiskuterad, med fullt legal. Medialt blev dock vargjaktsbevakningen en katastrof. Enskilda jägare som ställde upp för media fick ta emot mängder med dödshot och riksmedia blåste upp en bild av jakten som fullständigt saknade proportioner.

De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädda för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas. Foto: Madeleine Lewander

Att de medier som faktiskt deltog på plats förmedlade en nyanserad bild av jakten försvann i den allmänna hetsen mot vargjägarna. Efter det har i princip alla media portats från vargjakter. Tyvärr bidrog även enskilda jägare till en negativ bild av jakten och jägare genom sina privata osmakliga bilder på sociala medier.
Numera finns det nästan alltid en utsedd talesperson som svarar på medias frågor och informerar om jakten. Ytterst få journalister tillåts närvara.
Förklaringen till utvecklingen är enkel. De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädsla för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas.

Jag blev ombedd att hantera SVT den första jaktdagen i Vimyren-reviret. Jag hade egentligen inte alls tänkt delta i vargjakten i år, men efter flera samtal och önskemål om att hantera media tackade jag ja. Men blotta risken att någon jägare skulle riskera att komma med på bild gjorde att inspelningsplatsen i sista minuten fick flyttas bort från jägarnas egen samlingsplats.

Efter ett kort inslag i SVTs morgonprogram hamnade jag på ett pass långt från händelsernas centrum. Det mest spännande som hände var att en bil med tre personer parkerade vid min bil och började gå runt den. Så jag gick till bilen och pratade med dem. De frågade om jag jagade och jag frågade om de var på utflykt. Båda visste vad den andra gjorde där. Sen åkte de sakta iväg och filmade mina passgrannar. Inte ett ont ord fälldes av någon. Men foto på bilar och en av de fällda vargarna fanns på Hunt saboteurs hemsida samma kväll.
I Kölsta-reviret har utvecklingen varit en annan. Jägareförbundet har inte involverats i media hanteringen. Där har jaktsabotörerna provocerat jägarna i ett par veckors tid. I fredags urartade allt i ett tumult. Jaktsabotörerna lyckades då med sitt uppsåt, att få bilder som misskrediterar jägarna. Antagligen bättre än de själva ens kunde föreställa sig. Såväl bilder som filmer kommer att få stor spridning och få efterfrågar sanningen.

Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse.

Media nappade givetvis förhållandevis okritiskt och Aftonbladet lät en av landets ledande aktivister komma till tals. Bilden som förmedlas är bilden av arga jägare som angriper unga flickor som ”bara vill prata”.
Men vad är den sanna bilden?
Att jägarna lät sig provoceras och att det sluta med ingripanden med våld är givetvis inte bra. Våld löser sällan problem.
Jag har idag tagit del av fler filmsekvenser än den som jaktsabotörerna förmedlar. Den ger en annan bild av det som händer. Flickan som en av jägarna försöker hindra från att filma verkar hjälplös i sabotörernas film. Men den är redigerad så att man inte kan höra att hon säger ”filma” till sin manliga kompis samtidigt som hon kastar sig till marken. En jägare säger strax efter med lugn stämma, ”lägg av inget våld. Vi polisanmäler det här. Det är det enda vi kan göra”.

Jag har pratat med jägare på plats och alla inser att de gick i aktivisternas fälla. Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse. Det är personer som stolt medger att de förespråkar både våld och vapen i kampen för djurens rätt. Den som läser kommentarerna på deras Fb inser att vargjägare dagligen får ta emot dödshot i mängder och att maskerade personer söker upp jägarna i hemmet. Det är alltså inte bara söta småflickor som gillar vargar som jägarna i Kölsta dagligen tvingas konfrontera.
Nu måste samhället och framför allt polisen ta frågan på större allvar, annars riskerar detta att eskalera.

av