Taggarkiv: Viltolyckor

Att utelämna fakta är förmodligen ett måste för att Rovdjursföreningen ska kunna få fram någon typ av budskap om jägarna som delar av allmänheten kan hetsa upp sig över. För att hålla sig till hela sanningen gör propagandan rosslig vilket inte smäller lika högt.

Viltvårdsfonden finansieras enbart av jägarna och bidrar bland annat till att jägarna kan genomföra närmare 50.000 eftersök vid viltolyckor varje år. Foto: Madeleine Lewander

Därför väljer ordförande och regionansvarige i Dalarna att bara så där i förbifarten utelämna viktiga fakta i sin replik angående Jägareförbundets jakt- och viltvårdsuppdrag i Dala-Demokraten. Det handlar alltså om Jägareförbundets uppdrag från regeringen att sköta delar av jakten och viltvården i Sverige.

Många gånger genom åren har de fortsatt propagera ut sin lögn om att Jägareförbundets jakt- och viltvårdsuppdrag bara handlar om statliga medel, för att få det att låta som att pengarna tas ur skattebetalarnas ficka.
Och i många år har jägarna replikerat felaktigheterna. Fakta, än en gång då, är att pengarna delas ut från Viltvårdsfonden som BETALAS ENBART AV JÄGARNA SJÄLVA VIA DET STATLIGA JAKTKORTET!
Tar i lite här, tänker att det kanske går in till slut? Eller inte…

Vi har rättat, rättat och rättat Rovdjursföreningen, år efter år, gång på gång men de fortsätter sin rena propaganda att insinuera att Jakt- och viltvårdsuppdraget betalas av gemene man.
Och de fortsätter.

Vi har rättat, rättat och rättat Rovdjursföreningen, år efter år, gång på gång men de fortsätter sin rena propaganda att insinuera att Jakt- och viltvårdsuppdraget betalas av gemene man.
Och de fortsätter.
Jag tror inte medlemmarna i Rovdjursföreningens styrelse är korkade. Alltså att de helt enkelt inte skulle förstå att det BARA ÄR JÄGARNA SOM BIDRAR MED MEDEL TILL VILTVÅRDSFONDEN. Att inte en krona kommer från övriga skattebetalare.
Jag tror att de hittar på medvetet för att de inte gillar jägare.

Viltvårdsfonden som BARA VI JÄGARE finansierar, bidrar till att bland annat närmare 50 000 eftersök per år kan genomföras. I ur och skur, när som helst, på julafton, i 30 minusgrader, mitt i natten åker vi jägare ut för att förkorta lidandet för trafikskadade djur som allmänheten kör på.
Att avsluta pinan för en älgko som släpar sig fram på två avbrutna framben eller kanske en varg, är det oväsentligt?
Rovdjursföreningen tycker istället att Jägareförbundet ska använda fondens pengar till att agera mot tjuvjakt.
Jägareförbundet tar starkt avstånd från illegal jakt.  Men regeringen bestämmer vad Viltvårdsfondens pengar ska användas till, det gör vare sig förbundet eller Rovdjursföreningen (tack och lov).

Apropå att agera mot tjuvjakt.
Jägareförbundet tar avstånd från ALL tjuvjakt, inte bara rovdjur. I vår värld är illegal jakt grym oavsett vilket viltslag som drabbas. Illegal jakt handlar om att någon raserar din viltförvaltning på din mark som du kanske arbetat hårt med för att gynna viltet och betalar dyra pengar för. Den illegala jakten kanske sker på ett för djuren mycket plågsamt sätt, kanske används felaktiga kalibrar, dåligt ljus från bil, skadskjutningar som ignoreras av människor som saknar empati. Det är vidrigheter ingen jägare vill kännas vid.

Var fanns förresten Rovdjursföreningen när symposiet mot illegal jakt arrangerades förra året? Då inbjöds flera djurrättsorganisationer, även Rovdjursföreningen. Men ingen kom. Inte heller Rovdjursföreningen som hasplade ur sig någon slags ursäkt om PR-jippo.

Skribenterna påstår dessutom i DD att medlen ur Viltvårdsfonden är ett bidrag som ”ger dem en enorm styrka i opinionsbildning och lobbyverksamhet”.

Jag tror egentligen att Rovdjursföreningen vet att regeringens uppdrag är strikt preciserat  i olika delar. Så dåligt pålästa kan de inte vara. Varje minut redovisas exakt till regeringen och har inget med förbundets medlemmar eller något annat att göra.

Så varför fortsätter då föreningens representanter att hitta på?
Det enda svar jag kan komma på är svartmålning.

De flesta av oss är idag smärtsamt medvetna om hur viktigt det är med källkritik efter en lång tids överskott av ”alternativa fakta”. Det är i förlängningen en demokratifråga. Hur ska människor kunna ta ställning på ett korrekt sätt när viktiga fakta medvetet utelämnas?
Men för vissa har detta uppenbarligen gått spårlöst förbi.

Det finns väldigt många människor men även organisationer som kräver en hel massa av oss jägare. Det är till viss del förstås bra. Vi ska tåla att synas i sömmarna och kunna stå upp för vår jakt i alla väder. Men idag är det rörigt.

Råbock

Antalet viltolyckor med rådjur ökar dramatiskt. Men är rådjuren för många? Foto: Sten Christoffersson

Det skälls och bannas över jägarna, antingen skjuter vi för mycket eller också skjuter vi för lite. Det spelar ingen roll vad vi gör, det är ändå fel i någons ögon.
Vissa bråkar och viftar med nävar, flaggor och hot, skriver glödande debattinlägg, slår sig för bröstet och pekar med hela handen för att verkligen poängtera hur värdelösa vi är.

Aktuellt nu är de ökande rådjursolyckorna på våra vägar.
Medierna skriker, vissa organisationer skriker, jaktmotståndare skriker (och hur crazy är inte det): Skjut! Skjut! Skjut! Döda rådjuren! Kosta vad det kosta vill!
Att folk kör på vilt tycker dessa nämligen är jägarnas fel.
Men är de för många, rådjuren?

Vi har sedan länge kunnat konstatera att avskjutningsstatistiken går rätt så mycket hand i hand med hur våra viltstammar ser ut. Avskjutningsstatistiken kan också, genom lång erfarenhet, sägas spegla viltstammarnas storlek väl, vilket kollegan Fredrik skrivit om i ett tidigare blogginlägg.
Men tror någon på allvar att vi jägare tröttnat på vår fina viltart rådjur? Att en ugnsstekt marinerad, mör rådjursstek inte längre faller i smaken? Att smaklökarna kanske blivit galna och istället börjat skrika efter importerade fläskfiléer från Danmark?
Skulle inte tro det.

Att jaga rådjur. Så många av oss som bara stannar upp, avbryter alla göranden för en stund, så fort vi tänker på rådjursjakten. Bockjakt, förberedelserna, augustigryning och -skymning, mygg, spänning. Jakten med drivande hund, gemenskapen, skogen, hundens skall som närmar sig, hjärtat som skenar och gör det svårt att vara stilla, skottet. Och det fantastiska köttet. Fullständigt antibiotikafritt.
Tacksamma hungriga rådjur vid ensilagebalen på senvintern.
Skulle vi jägare glömma det? Bara tröttna?
Skulle inte tro det.

År 1993 sköt svenska jägare närmare 400 000 rådjur. Antalet rapporterade rådjursolyckor var knappt 30 000 och följde fint avskjutningskurvan.
Det gör den inte riktigt längre.

Vi skjuter över 100 000 rådjur om året. Ja, och svenska jägare är duktiga på att redovisa sin avskjutning.
Vi jagar rådjur och anpassar vår jakt efter hur mycket rådjur som finns. Det kallas adaptiv förvaltning. Jägare anpassar förvaltningen för att bland annat hålla en sund rådjursstam. Uttaget vi jägare gör ska vara hållbart.

Ändå ökar viltolyckorna dramatiskt vad gäller bland annat rådjur. Men skulle det kunna finnas andra orsaker istället för myten om att rådjursjägare pillar sig i naveln?
I Sverige hade vi en gigantisk explosion och en topp i rådjursstammen i början av 1990-talet, det fullständigt kryllade av rådjur. År 1993 sköt svenska jägare närmare 400 000 rådjur. Antalet rapporterade rådjursolyckor var knappt 30 000 och följde fint avskjutningskurvan.
Det gör den inte riktigt längre.
Under 2016 sköt svenska jägare cirka 100 000 rådjur, en relativt konstant siffra sedan 2006 och vis av erfarenhet är vi ganska säkra på att uttaget ungefär motsvarar rådjursstammens status.
Men antalet rapporterade rådjursolyckor var förra året närmare 45 000!
Varför ser det då ut så?

Istället för att slentrianmässigt utpeka jägarna som skyldiga borde många fundera över följande:
Kan det vara så att benägenheten att anmäla viltolyckor med rådjur till 112 ökat sedan det blev brottsligt att låta bli?
Sedan 2010 gäller nämligen att enligt § 26 i Jaktlagen och § 40 i Jaktförordningen måste en sammanstötning mellan motorfordon och björn, varg, järv, lodjur, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår och örn rapporteras till polisen även om djuret inte är synbarligen skadat. Platsen för sammanstötningen måste också markeras. Att inte anmäla en sammanstötning är straffbart och belagt med böter.
Det kan du läsa om här. 

Och kan det måhända ha att göra med vissa av bilförarna själva?
Med klivet människor generellt idag tar, bort från det som kallas natur, skog och kunskapen om hur vilda djur rör sig?
Jag kan inte bygga under med fakta här men vill ändå ställa frågorna.

Många jägare vill ställa upp och hjälpa till att reducera vildsvinsstammen men ges inga möjligheter eller så måste de själva betala för att få jaga. Foto: Madeleine Lewander

 

Även när det gäller vildsvinen får jägarna skit. Vi skjuter för få, sägs det.
Sanningen är att vi skjuter närmare 100 000 vildsvin per år. Varje år. Men klagomålen på oss jägare fortsätter, skjut mera, mera, mera!

Här finns också paradoxen att massor av jägare hade gett sin högra hand för att få jaga vildsvin.
Nyligen startades till och med Facebookgruppen Skyddsjakt sökes/erbjudes där jägare erbjuder sig att hjälpa till att reducera vildsvinsstammen. Du hittar den här.
Hur det går?
Av kommentarerna att döma har ingen direkt visat intresse att erbjuda någon jakt än så länge och så är trenden. Jägareförbundet Sörmland gjorde ett försök att erbjuda markägare hjälp med vildsvinsjakten. Ingen hörde av sig.
Många skriker att jägarna måste skjuta mer vildsvin men när de väl erbjuder sig att hjälpa till vill markägaren antingen ha betalt eller hör inte av sig alls.
Med det gensvaret bökar många vildsvin glatt vidare.
Grupper och organisationer kräver alltså att jägarna ska skjuta ännu fler vildsvin än vad de gör idag. Många jägare vill ställa upp och hjälpa till men ges inga möjligheter eller så måste de själva betala för jakten.
Som det verkar. Ingen hade varit gladare än jag om jag hade fel här.
Jägarna tar sitt ansvar, vi gör så gott vi kan, men det finns en sjujädra stor grupp människor som också måste göra det. Och sluta att alltid kasta skit på jägarna.

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

 

I södra Sverige pågår en ganska hätsk debatt om viltolyckor, vildsvin och utfodring. Men låt mig försöka bryta ned och komplicera detta en aning.
Förra året anmäldes 57 916 viltolyckor. Detta är en ökning med nästan 10 000 olyckor mot 2015. Debatten i södra Sverige handlar delvis om orsakerna till detta.
Vissa debattörer lägger skulden på utfodring och att viltstammarna ökar. Men frågan är mycket mer komplicerad än så.

Av de 57 916 viltolyckorna stod rådjuren för 44 158 eller 76 procent (en ökning med cirka 8 000 stycken mot 2015). Vildsvinsolyckorna har ökat med 478 stycken, älg med 880 och dov med 545. Det är alltså rådjuren som är det stora problemet. Älg är tvåa på listan med totalt 5 794 olyckor.

Ett vanligt argument i debatten är att viltolyckorna beror på utfodringen. I några få fall kan detta faktiskt vara sant. Lägger man ut foder nära hårt trafikerade vägar så ökar riskerna för viltolyckor.
Utfodrar vi rådjur? Ja, men i stort sett bara vintertid. Och det är troligtvis inte rådjurens skador på skog och grödor som retat upp debattörerna. De pekar nämligen främst ut behovet av minskade vildsvins- och älgstammar.

 

Det finns många saker som påverkar hur vilt rör sig i landskapet. Vädret, exempelvis en torr sommar och höst, har betydelse för var det finns grödor och vatten. Vilka grödor man odlar nära vägar påverkar självklart vart viltet söker sig. Finns det attraktivt foder så lockar det till sig djur som vill äta. Gör man skogsavverkningar under vintern lockas också vilt till det foder som frigörs på hygget.

För att öka sikten vid vägkanterna röjs ibland sly och grenar längs vägkanter under vintern, alltså under den tid när det är svårast för viltet att hitta foder. Därtill finns det många andra saker som också påverkar var viltet letar föda, tar viloplatser och rör sig. Naturligtvis påverkar också viltstammarnas storlek viltolyckorna. Men dessa kan också öka utan att viltstammarna gör det. Den vetskapen måste också finnas med.
Frågan är med andra ord komplex. Det går inte utan väldigt omfattande analyser slå fast vad det är som gör att viltolyckorna ökar. Och varför är det främst rådjursolyckorna som gör det? Vill samhället minska antalet olyckor så är det främst rådjursjakt jägarna ska ägna sig åt. Men det kan vi inte. För kraven på ökad jakt finns för alla klövvilt – och gäss.

En komplicerande faktor i debatten är att detta är opinionsbildning. De som driver debatten vill med alla medel få upp frågan på den politiska dagordningen. I opinionsbildning används bara fakta och argument som stödjer den tes man driver. Det man skriver ska visa på orimligheter och skapa känslor som leder till mer debatt. Allt som ger frågan tyngd och relevans är bra argument. Allt som förklarar och nyanserar är sämre.

 

Med mina ganska begränsade kunskaper om dynamik i viltpopulationerna siar jag en ökning i vildsvinsstammen. På många platser i södra Sverige var det ett ollonår under 2016. Det leder ofta till att vildsvinsstammen ökar. Suggorna får fler ungar, gyltor går tidigare i brunst, överlevnaden bland kultingar ökar för att nämna några effekter.
Samtidigt sprider sig vildsvinen fortfarande i södra Sverige. Alla områden där vildsvin kan leva är inte besatta. Det finns alltså ett antal indikatorer på att stammen kommer att öka. Så jag är inte helt ute på tunn is när jag tittar i kristallkulan om framtiden.

Men glöm aldrig följande. Det är jakten som reglerar vildsvinsstammen. I Tyskland orsakar vildsvinen stora skador på odlingar. Där är utfodring förbjuden. Förbudet löste inte skadeproblematiken. Det är mängden fällda vildsvin som avgör stammens storlek – både lokalt, regionalt som nationellt. Ett förbud av utfodring kommer inte stoppa djuren från att böka upp åkrar. Har vi problem med för många vildsvin är det mer jakt som är lösningen.

I de områden där det sker stora skador gäller det för oss jägare att jaga vildsvin så mycket vi orkar. Vi måste också säkerställa att vi har ett tillräckligt högt jakttryck, vilket kan innebära att ta in fler jägare i jaktlagen, bjuda in fler till jakterna och ha en plan för hur vi ska lösa uppgiften.
Skadenivåerna måste hållas nere. Inte bara för opinionens skull, utan för att jordbruket ska fungera och vara lönsamt. Vi har ett samhällsansvar och det måste vi bära.
Viltolyckorna för vildsvin (vilket man kan använda som en parameter för att bedöma stammens storlek) har ökat lite sakta sedan rekordåret 2012. Avskjutningen ökar också.
Notera detta: Vildsvinsstammen får aldrig växa oss ur händerna. För då – om inte förr – får vi riktiga problem.

 

Forskning har visat att utfodring ökar överlevnaden för vilt. Men forskning har också visat att de som utfodrar också skjuter mer vilt. Jägarna kompenserar oftast för den ökade överlevnaden genom att fälla mer vilt.
Naturligtvis ska vi inte ha byråkratiska och klåfingriga lagar runt utfodring. Naturligtvis ska vi inte heller utfodra och spara för att bygga upp viltstammar som gör det svårt att bedriva ett effektivt och lönsamt jordbruk. Vi måste som alltid var öppna för att hitta en balans mellan vilt och brukande.

Den enda lösningen jag ser är att vi samarbetar – jägare och lantbrukare tillsammans. Bägge parter måste bjuda till. Ingen på nationell eller regional nivå ska tala om hur man ska göra. För skadorna kommer lokalt och lösningarna kan bara hittas lokalt. Det är där man måste samarbeta och komma överens; om metoder, om nivåer, om jakten.

Ska vi få fram en fungerande lösning måste kanske markägarkollektivet sinsemellan hitta forum där de diskuterar sitt brukande. Ifall en markägare vill ha mycket vilt och sälja jakter och grannen vill odla spannmål kommer med stor sannolikhet en av dessa få problem.
Bägge kommer att känna att deras rätt och möjlighet att bruka sin mark påverkas av någon annan, att det sker ett ingrepp i äganderätten. Är detta jaktens fel? Eller är det istället kanske en markägarfråga, som måste lösas av dem?

I teorin är det buslätt att hitta lösningar. I praktiken är det nästan omöjligt. Det är därför vi måste hjälpas åt. Samarbeta. Inte bråka på debattsidorna.

Ser ni vad jag vill komma med min argumentation? Inte? Låt mig då avsluta med att vara riktigt tydlig.
Tror man sig inte kunna lösa frågan lägger man skulden på någon annan. Det är då man kräver lagstiftning, regler och förbud. Det är då man kör opinionssvängen. Många jordbrukare tror helt enkelt inte på att jägarna eller de själva kan lösa problemen.

Vi jägare tror däremot på vår kraft och de metoder som finns. Vi vill satsa på samarbete. Vi vet att lagar inte begränsar vildsvinsstammen.

Bägge parter har med andra ord en jobbig uppförsbacke där det i första skedet handlar om att bygga förtroende och förståelse – ännu en gång. För hur vi än vänder oss kommer ansvaret och arbetet att landa på lantbruket, skogen och jägarna. Ingen annan kommer lösa detta.
Det är därför vi måste samarbeta.

Jag undrar en sak:

Vargdödad gråhund.

Den treåriga gråhundstiken Björnjägarens Ivrig dödades av varg i helgen. Den förkrossade familjen tar farväl. Foto: Privat

 

  • Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i…
  • Du som förlöjligar människor som av oro inte låter sina barn vistas själva ute på tomten…
  • Du som skrattar när samma oro håller människor vakna om nätterna…

Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i, sover du gott om nätterna?

  • Du som talar om för människor att de ska leva sina liv på enbart dina villkor. Fast du inte är där utan någon annanstans långt borta, där det är glest mellan träden och nära till bussen…
  • Du, ja just du vid din ständiga dataskärm, ljusår från verkligheten, som i din låtsasvärld ändå kan se till att människor och tamdjur i verkliga livet lider som de gör idag…
  • Du som inte vill förvalta en vargstam som just nu på flera håll växer rakt in i människors liv…
  • Du som vill att en jakthunds liv ska stängas in och förminskas i ett ständigt koppel…
  • Du som vill utrota jakthundraserna, ja du förstår väl konsekvensen av att inte kunna jaga med hund…
  • Du som tycker att effektiva trafikeftersök är onödiga…
  • Du där vid skärmen som inbillar dig att vargar gynnas av ditt ordkrig på tangentbordet mot vanliga, vänliga familjer som bara vill fortsätta leva sina liv på landsbygden med sina djur …

Sover du verkligen gott om nätterna?

Familjemedlemmen och jakthunden Björnjägarens Ivrig när hon levde, med matte Ida. Foto: Privat

Vissa har tagit sig rätten att anklaga jägarna för i princip allt. Ibland haglar det åt alla håll. Gör vi på ena sättet får vi bannor för det. Gör vi tvärtom är inte det heller bra.

galt_volvo_700

Vildsvinsjägaren som dödade en attackerande björn kritiseras. Hur ska vi ha det? Ska vildsvinen jagas eller inte? Foto: Madeleine Lewander

En del tycker att vi jagar för lite vildsvin och är jättearga på det. Trots att vi skjuter nästan 100 000 vildsvin per år, till och med så att viltolyckorna med vildsvin 2012  minskade med 13 procent. Samtidigt ogillar andra att vi jagar vildsvin. Och att vi är jägare.
Vi ska jaga vildsvin. Men ändå inte.
Det är bra att vi har eftersökshundar till vildsvin. Men de ska inte jaga. De ska liksom bara finnas där färdiga när allmänheten kallar, alla dagar om året.

I lördags råkade en vildsvinsjägare med hund komma för nära ett björnide. Björnen attackerade jägaren på bara några få meter. Att jägaren lyckades skjuta i den situationen räddade troligen hans liv.
Tacksamt för de flesta kan tyckas men det är då, precis då, elaka mejl och kommentarer börjar dyka upp. En av de andra hundförarna under samma jakt berättar i sociala medier om rykten, desinformation och osanningar om björnattacken som sprids på nätet. De har även droppat in på Jägareförbundets webbredaktion.
De skriker ”usch och tvi” och vi kallas ”korrupta svin”, ”rövhål” och ”tjuvjägare”. Och det är minsann inte synd om jägarna, vad man nu menar med det.
Nej, inte är det synd om oss. Vi lever sunda, härliga liv med mycket frisk luft och kärlek från människor och våra hundar omkring oss.
Men när vi blir anklagade på osakliga grunder protesterar vi. Och vi försvarar oss när vi blir attackerade. Som vem som helst.

Killen som sköt björnen är 22 år. Han jagade vildsvin med sin hund och sina vänner och klarade förmodligen livhanken häromdagen. Han har en familj som är otroligt tacksam för hans snabba agerande vid attacken. Och för att han lever.

Vad skulle han ha gjort? Låtit sig attackeras? Låtit bli att jaga vildsvin? Sanningen är att han gjorde det enda rätta.
Reflekterar de här spottande människorna också över att de sätter djurets liv före människans? Veganer tycker så. Men en köttätare med det resonemanget är riktigt ute och cyklar, eller hycklar om man så vill.
Att sitta långt borta från händelsernas centrum vid sin mobil eller dataskärm och dränka en 22-årig kille i cyberloskor, en människa  som nyss räddat sitt liv, är riktigt uselt.
Att en björn väcks ur sitt ide och måste avlivas är tråkigt. De flesta tycker att den kunde ha fått sova och leva vidare, inklusive jägaren själv. Men ibland händer saker som ingen kan förutsäga.
Jag är oerhört glad att jägaren överlevde utan skador.

Om fotot på björnen som cirkulerat diskuteras också en del. Det hade i och för sig sett bättre ut utan pinnen i munnen men finns en viktig orsak till detta. Anledningen till att björnjägare sätter in en pinne i munnen och håller upp gapet är för att besiktningsmannen ska kunna ta en tand, obligatoriskt vid undersökning. När likstelheten inträder går det inte att bända upp munnen

Men jag vill ändå passa på att påpeka att det är bra om vi, där det är möjligt, funderar lite på hur vi vill att viltet ska visas på fotografier och liknande.

Rödräv. Foto: Göran Ekström

Jag ser dem varje dag. Nu ligger de där igen, döda vid vägkanten, räv och grävling.

Rödräv. Foto: Göran Ekström
Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen är det bara en art som får kramar, vargen. Foto: Göran Ekström

I år vaknade grävlingarna nog lite tidigare eftersom värmen också har kommit tidigare än vanligt.
Upp ur grytet, hungriga, några solstrålar värmer, sträcker på sig, tvättar sig, lufsar iväg och letar mat när det skymmer. Och där kommer bilen… Under ett år dör  ungefär 30 000 grävlingar på det här sättet, tror Trafikverket. Jag har svårt att hitta en uppskattad siffra vad gäller räv men det lär vara ett antal tusen. Inte många bryr sig. Jag väjer för döda rävar och grävlingar på vägen, rävarna ofta platta som pannkakor efter bilar som bara har fortsatt att köra över. De ligger och ruttnar i vägkanten. Respektlösheten hänger som en dallrande dimma. Jag hatar det.

Vi jägare försöker i alla fall göra något åt det här. Vi förvaltar räv- och grävlingstammen så gott vi kan.

Grävling. Foto: Kenneth Johansson
 
 
 
 
 
Grävlingmos blir ingen glad av. Foto: Kenneth Johansson

I en annan del av universum sitter ett gäng jaktmotståndare och hatar jägare och älskar rovdjur på ett antal Facebooksidor. Men de älskar inte alla djur utan bara rovdjur. Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen kramas bara en enda art, vargen. Faktiskt är det dessutom just nu så att de flesta faktiskt trängs runt och nästan slåss om att få krama en enda varg, Susi.

Susi har flera tusen kramare. Hon kallas ”En smart kvinna”, det finns Susi-klistermärken, små Facebook-hjärtan skickas hit och dit adresserade till Susi.

Och det är inte så att det räcker med alla kramar Susi får från Sverige. Kramarna har bett om internationell kramhjälp. Så Susi får kramar från både när och fjärran.

Allt medan rävpannkakorna på Europavägarna fylls på medan våren gör sitt intrång. Statistiskt sett gör en hel drös av Susi-kramare själva rävpannkakor och även grävlingmos på vägarna. Gör de själva något för att minska viltolyckorna? Nej. Tycker de att det är bra att jägarna minskar antalet plågade rävar vid vägkanten? Nej.

För till rävarna räcker ingen kärlek från de här människorna. De är inte mer värda än pannkakor på en väg. Ty kärleken till Susi och hennes artfränder är blind och evig.

Jägarna sköt, enligt senaste avskjutningsstatistiken 72 400 rävar och 27 400 grävlingar. Djur som i de allra flesta fall dog en snabb död utan plågor. En gärning som minskade pannkakssmeten på vägarna betydligt. Jägarna minskade risken för alla, även för Susis kärlekskranka beundrare, att köra på en räv eller en grävling. Men om jag har förstått saken rätt så är väl inte det bra heller.

 Exempel på jägaruppfattning.
Exempel på ”jägarkärlek” i kommentarerna hos en av de största kramar-organisatonerna.

De flesta av de här personerna hatar jägarna innerligt. De ska helst inte skjuta något alls. Och det är klart att om man inte ens reagerar över alla tusentals rävpannkakor som ligger utspridda på vägarna idag så lär väl inte 72 400 till märkas.

Skygglapparna på Susis fans börjar anta formen av gigantiska draperier. De ser bara en sak.

De har gått vilse i pannkakan.