Taggarkiv: Demokrati

Ska vi acceptera att EU-tjänstemän rundar politikerna. Jag gör det inte, menar Magnus Rydholm i ett blogginlägg. Foto Mostphotos (montage)

Nu är det allvar. EU-kommissionens tjänstemän driver en process där man ska tvinga alla medlemsländer till att följa rekommendationer från EU – utan att man ger parlamentet eller ministerrådet möjligheter att besluta i ämnet. Agerandet av tjänstemännen utmanar på alla tänkbara sätt de demokratiska spelreglerna, vilket borde få alla att vråla: Stopp, vad sysslar ni med.
Men myndigheten som representerar Sverige är, enligt uppgifter, helt tyst.

Frågan gäller fåglar och jakt. För mig som jägare är den därmed viktig. Men när man sidsteppar de viktigaste principerna för demokratin blir jag skogstokig. Som vanligt när det handlar om EU är frågan komplicerad. Men jag ska försöka beskriva ämnet så att alla förstår vad som pågår.
EU:s sätt att hantera fåglar och jakt är främst ett direktiv som heter Fågeldirektivet. Detta antogs 1979 och beskriver vilka arter som ska skyddas och vilka som är jaktbara. Då hade EU nio medlemsstater. Idag är det 27. För fåglarna har det hänt en hel del. Vissa arter har det gått bra för medan andra har minskat i antal.

EU-kommissionen vill inte öppna och göra om direktivet. I stället vill man göra en insats för de fågelarter som minskar i antal (noterbart är att man inte diskuterar att tillåta jakt på arter som ökar). Därför har EU-kommissionens tjänstemän startat en process för att öka kraven på fakta för de olika arterna som ska jagas. Vi snackar en markant ambitionsökning. Och för att få länderna att köpa denna process så har den presenterats som ”rekommendationer”. Detta har medfört att ländernas myndigheter som ingår i arbetet har accepterat processen, som därmed också de facto blir tvingande eftersom det handlar om en hållbar förvaltning av naturen.

Listiga EU-byråkrater fintar helt enkelt bort myndigheterna, även med stora textmängder som myndigheterna får tillgång till ett par dagar innan mötena, som inte hinns att läsas eller utvärderas.

Grundprinciperna i överenskommelsen (mellan EU-kommissionens tjänstemän och myndigheterna) är att det ska krävas utvärderingar på EU-nivå som följer en långtgående försiktighetsprincip och med krav på omfattande fakta för att jakt på vissa fågelarter ska få förekomma. Om ett eller några EU-länder saknar fakta om en viss fågelart kan det innebära jaktförbud i alla länder. Krav på statistik, fakta och byråkrati och förskjutning av makt.

Grundprincipen är lite förenklat att det måste finnas bevis för att jakt inte påverkar stammen negativt – i alla EU-länder. Denna ”gentlemens agreement” mellan EU-kommission och de olika myndigheter som administrerar jakten i medlemsländerna kommer att påverka vilka fågelarter som får jagas i Europa. Och det blir inte rekommendationer i slutänden. Det kommer att bli krav. Besluten om fågeljakt flyttas således från Sverige till Bryssel – utan att ett enda politiskt beslut har klubbats i demokratisk ordning.

Ett av problemen är att processen primärt fokuserar på jaktens effekter på fågelarterna, inte vilka andra orsaker det kan finnas som gör att arterna minskar i antal. Helt självklara saker som klimatförändringar, brukandet av jord och skog, rovdjur, sjukdomar, jakt i förhållande till naturlig dödlighet och mycket annat saknas.

Låt mig ta ett exempel. Rapphönan i Sverige är en art som ska diskuteras i höst. Denna fågel hade troligtvis inte funnits i Sverige om inte ett antal jägare och markägare i Skåne, Gotland och Öland hade gjort insatser så att det finns miljöer där fåglarna kan föda upp sina ungar. Det är så att säga en förändrad markanvändning som gjort att fågeln har det tufft.
Om jakten skulle förbjudas finns det en stor risk att insatserna skulle avta eller upphöra. Effekten av ett jaktförbud skulle alltså bli den motsatta – mot vad EU vill uppnå. Dessa insikter får alldeles för lite utrymme i EU:s sammanträdesrum.
Myndigheten som representerar Sverige är Naturvårdsverket. Enligt uppgifter jag har fått från initierade källor i Bryssel ger myndigheten tysta medgivande till att fortsätta processen. Naturvårdsverket bestämmer inte ens över jakttiderna i Sverige, det gör regeringen. Så hur myndigheten kan ge tysta medgivanden förstår jag inte.

Men den riktig allvarliga saken är faktiskt inte att vi skulle få jaktförbud på ett stort antal fågelarter. Utan att processen (eller agerandet) tillåts. Om tjänstemän i Bryssel tillsammans med myndigheter, som Naturvårdsverket, hittar på processer och regler som inte passerar de människor vi har röstat fram för att fatta just sådana beslut rämnar systemet. Vi får en skendemokrati och ett ämbetsmannastyre. I det här fallet så sidsteppas politiker i både EU och i Sverige. De får inte rösta eller säga sin mening. Allting växer fram vid sidan av de formella beslutsvägarna.
Om denna typ av tjänstemannaagerande förekommer i jaktliga sammanhang blir följdfrågorna: Sker detta inom andra områden också? Bryr sig inte tjänstemännen om att EU ska byggas på demokratiska grundvalar? Vet de folkvalda om vad som sker?

Jag uppmanar därför alla politiker – oavsett partifärg – att reagera omgående. Processer som rundar de folkvalda ledamöterna ska inte få förekomma, varken i Sverige eller EU. Därför behövs åtgärder. Kraftiga sådana
Det är EU-val söndagen den 9 juni. Om folket ska lockas till valurnorna behöver vi vara säkra på att de personer vi röstar på också får bestämma. Annars är ju hela valet meningslöst.

Fakta: Följande fågelarter omfattas i processen

  • Alfågel (Clangula hyemalis)
  • Svärta (Melanitta fusca)
  • Brunand (Aythya ferina)
  • Vigg (Aythya fuligula)
  • Årta (Spatula querquedula)
  • Skedand (Spatula clypeata)
  • Bläsand (Mareca penelope)
  • Stjärtand (Anas acuta)
  • Fiskmås (Larus canus)
  • Havstrut (Larus marinus)
  • Strandskata (Haematopus ostralegus)
  • Tofsvipa (Vanellus vanellus)
  • Brushane (Calidris pugnax)
  • Enkelbeckasin (Gallinago gallinago)
  • Rödbena (Tringa totanus)
  • Ejder (Somateria mollissima)
  • Rapphöna (Perdix perdix)
  • Järpe (Tetrastes bonasia)
  • Orre (Lyrurus tetrix)
  • Dalripa (Lagopus lagopus)
  • Tjäder (Tetrao urogallus)
  • Sädgås (Anser fabalis)
  • Gråtrut (Larus argentatus)
  • Skrattmås (Larus ridibuntus)
  • Småskrake (Mergus serrator)
  • Sothöna (Fulica atra)
  • Kricka (Anas crecca)
  • Råka (Corvus frugilegus)
  • Rödspov (Limosa limosa)
  • Moripa (Lagopus lagopus hibernica)
  • Bergand (Aythya marila)
  • Storspov (Numenius arquata)
  • Svartsnäppa (Tringa erythropus)
  • Stenhöna (Alectoris graeca)
  • Rödhöna (Alectoris rufa)
  • Turturduva (Streptopelia turtur)
  • Klipphöna (Alectoris barbara)
  • Sånglärka (Alauda arvensis)
  • Rödvingetrast (Turdus iliacus)
  • Vaktel (Coturnix coturnix)
  • Vattenrall (Rallus aquaticus)
  • Stare (Sturnus vulgaris)

Ska alla eller bara vissa få vistas i fjällen i framtiden? Renmarksutredningen kan leda till att allemansrätten urholkas. Foto Michael Erhardsson/Mostphotos

 

Ska alla i Sverige ha samma möjlighet att vistas i fjällen? Tycker du att frågan verkar tillspetsad och vinklad? Det är den inte. Renmarksutredningens uppdrag handlar om just detta. Låt mig försöka förenkla och ge en förklaring till varför allemansrätten kan sättas ur spel i fjällvärlden.

Det stora och verkliga misstaget skedde när själva utredningsdirektivet formulerades. Då lades grunderna för vad utredningen ska komma fram till. Jag skummade igenom detta idag och blev lika mörkrädd som när direktivet blev offentligt i maj 2021. Redan titeln på utredningen räcker för att förstå vad utredningen ska komma fram till: ”En ny renskötsellagstiftning – det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske”. Läs gärna om titeln. Den säger en hel del.

Titeln invaggar folk i falsk trygghet, att det bara handlar om renskötsel, jakt och fiske.

Dessa ämnen ingår förvisso, men resultatet av utredningen kommer att beröra stora delar av befolkningen och kanske en tredjedel av landets yta.

Läser man utredningsdirektivet så inser man snabbt att innehållet berör i princip allting i fjällen, men även angränsade områden som kan ägas av privata markägare. Jakt- och fiskefrågan är marginell och handlar i princip bara om upplåtelserätt och ifall jakträtten gäller allt vilt, inte bara småviltjakt. Som jägare räcker detta för att pulsen ska gå upp.
Men det finns något annat som är gör mig fullkomligt kallsvettig.

Renmarksutredningens diskussioner och förslag kan komma att urholka allemansrätten i hela fjällområdet.

Redan idag kan samebyn (en ekonomisk förening för alla renskötare) ha rätt till skadestånd om renskötseln får en avsevärd påverkan av någon eller något. Med sådana regler är det inte konstigt att många renskötare hävdar att renarna störs av i princip allting.
De flesta av oss vet att djuren oftast – på sin höjd – lyfter på huvudet och tittar på människor som passerar. Så störningskänsligheten verkar inte vara så stor som många hävdar. Som stöd för denna lilla egenkonstruerade betraktelse kan jag notera att renarna inte verkar vara lika störningskänsliga när de har skeppats iväg långa sträckor till vinterbetet, där det finns betydligt mer människor än i fjällen. Jag är ingen expert på renar, men att renarna skulle vara mer störningskänsliga på vissa platser än andra känns konstigt.
Ursäkta, nu tappade jag tråden.
Dagens lagstiftning gäller alltså avsevärd störning av renskötsel, vilket inte får ske. Då kan renskötseln ha rätt till skadestånd. ”Avsevärd störning” kräver mer än att du vandrar eller fiskar i närheten av renar. Gruvor och vägar kan däremot säkerligen utgöra en avsevärd störning.

Det som nu sätter allting på sin spets – och är riktigt allvarligt – är att utredningen vill ändra begreppet ”avsevärd störning” till ”ringa störning”. Ringa störning kan definitivt omfatta jakt, vandring och skogsbruk. Skulle detta gå igenom är det allvarligt läge. Då finns en stor risk att allemansrätten urholkas rejält. För alla.
Allemansrätten undantar – som ni säkert vet – vissa områden där man inte får vistas. Till exempel får man inte gå på odlade fält. Med begreppet ”ringa störning” kan hela fjällvärlden anses vara ett område för renskötsel, som trumfar allas rättighet att visats där. Renskötseln skulle kunna få makten att bestämma när och var man får vandra, jaga och fiska – om man ens får tillstånd.
Detta är synnerligen allvarligt.

Fjällen kan bli ett område där renskötseln går före allting annat.

För mig som bor i södra Sverige utgör begränsningen av allemansrätten i fjällen inget större problem. Jag har gott om natur runt huset. Men för alla som bor i fjällkedjan vore detta ett dråpslag som skulle slå sönder deras vardag och fritid – och i många fall deras liv. Ingen svampplockning, promenader med hunden eller skidåkning i naturen.
Varför skrev den dåvarande regeringen ett direktiv som upphöjer renskötsel till något som är viktigare än allt annat? Jag förstår det inte.
Självklart är renskötseln viktig. Men är den – på allvar – viktigare än att vi har ett land som håller ihop och utvecklas i takt med samtiden? Eller ett land där människor har samma möjligheter och rättigheter?
Jag kan med andra ord inte förstå hur de politiker som sitter i den parlamentariska gruppen tänker. Några partier har visserligen reserverat sig mot delbetänkandet. Men majoriteten är för. De verkar uppenbarligen gilla förslagen.

Som alla vet till finns det i fjällvärlden stora naturresurser som landet behöver. Företag inom exempelvis gruvnäring, energiproduktion och skog är så betydelsefulla för landet att man räknar i nationalekonomiska siffror. Att äventyra möjligheten för att kunna ta tillvara naturresurserna är ett enormt risktagande där insatsen definitivt är större vad gemene svensk vet om. Låt mig vara övertydlig. Som ni förstår handlar utredningen enbart om renskötsel, jakt och fiske. I förlängningen är det istället en fråga om vilket samhälle vi ska ha.
En inte alltför djärv tanke är att all form av industri, turism och jakt skulle kunna utgöra en ringa påverkning på renskötseln. I så fall behöver staten behöva betala skadestånd – om vi ens får ta tillvara de naturresurser som är med och bygger landets välstånd. Kan verkligen renskötseln vara så viktig att den får äventyra landets framtid?
Jag förstår inte.

Renmarksutredningen handlar alltså i väldigt liten omfattning om jakt. Istället läggs tyngdvikten vid renskötselns rättigheter, maktmöjligheter och pengar – stora pengar.

Just därför behöver Renmarksutredningen läggas ned.

Direktivet är för snävt och handlar nästan enbart om att stärka renskötselns rättigheter – inte skapa ett system som är bra för alla.
Framtiden för hela fjällvärlden är inte något som ska äventyras av partipolitiskt dribblande. Detta är en fråga som i slutänden berör oss alla. Då måste politiken visa storsinthet och välja en långsiktig väg som är bra för landet, oavsett vilken partibeteckning de har. Jag menar alltså en blocköverskridande överenskommelse som håller i många år framöver.

Nu kommer vi till en av mina käpphästar. I en tid när alla människor ska behandlas lika oavsett ursprung kan inte staten göra motsatsen. Man kan inte ge en yrkesgrupp långtgående rättigheter som ingen annan kan komma åt.

Frågan som gång på gång kommer tillbaka är: Hur kan regeringen tillåta en utredning som ska ge renskötseln bättre möjligheter och förutsättningar på bekostnad av alla andras tillgång till fjällvärlden?

För mig är detta obegripligt.

Lagstiftningen för renskötseln behöver uppdateras och göras mer modern. Därför behövs en ny utredning. Men grundförutsättningen måste vara att tillgodose allas intressen av fjällvärlden. Att försöka hitta en lösning som är bra för staten, för renskötseln och för alla medborgare. En väg framåt som utgår från samexistens och samverkan. Något som enar landet och minskar konflikterna i området.
Allt annat är otänkbart.

Just därför behöver du, alla företag, föreningar, kommuner och organisationer sätta er in i utredningen och skicka in ett remissvar. Det är dags att protestera.
Remissvaret ska vara inlämnat senast 10 juni.

Läs mer:

Direktivet

Tilläggsdirektivet

Delbetänkandet

Allt jag gör och tycker definierar mig och min kultur. Utan jakten skulle jag vara en annan person, menar bloggskribenten. Foto: Kerstin Ericsson / Mostphotos

 

Det som tidigare var självklart och känt av alla är det inte längre. Vår kunskap blir djupare, men också smalare. Många kan till exempel väldigt mycket om kändisar eller dataspel, men klarar inte att laga en punktering på en cykel – eller tvärt om.
Det vi inte förstår blir då lättare att ifrågasätta. Men vi gör det inte med nyfikenhet för att lära oss eller bredda våra kunskaper. Nej, utan oftast med en utgångspunkt i att det okända är fel, konstigt och därför bör förbjudas.

De ställningstagandena vi (människor) gör – för detta omfattar alla – baserar sig ganska ofta på undermåliga kunskaper, samt brist på kontext och historia. Ända är vi säkra på att vi har rätt. Detta är inte konstigt. För det finns något som vi använder i stället för kunskaper – känslor.
Slutsatserna hjärnan har dragit kan vara rätt utifrån den information som finns, men blir heltokigt för de som har mer kunskaper i ämnet.
Känslor kan man inte ifrågasätta. De finns och är verkliga. Men det innebär inte att känslorna och slutsatserna är rätt.
Samtidigt minskar tilltron till att andra människor är kloka, rationella och välmenande. Människan av idag har svårt att lita på att medmänniskorna troligen har fog eller kunskaper för att göra eller tycka som de gör. Vi har med andra ord svårare att acceptera det vi inte känner till.

Troligen är det därför som meningsmotståndarnas ord, budskap och förklaringar ekar tomt i debatten. Argumenten kan nämligen inte alltid processas, för kunskapsluckorna hos mottagaren kan vara för stora. Ibland vill man heller inte förstå.

Känslodiskussionen kan ingen heller vinna. För det som känns rätt för mig kan kännas fel för dig.

Att detta fenomen spär på polariseringen kan vi nog enas om.

Samtidigt ifrågasätts jakt allt oftare med ”skenmanövrar”. Vad menar jag med det? Jo, man hittar och använder någonting som de flesta tycker är rimligt och bra – men som inte har något med jakt att göra – för att ifrågasätta jakten.
Ett exempel är Barnkonventionen och en kommentar från Barnrättskommittén. Denna manöver användes av jaktmotståndare i debattartiklar med syftet att förbjuda barn från att få följa med på jakt.
Argumenteringen avslöjade snabbt att syftet med debatten inte handlade om barnens psykiska tillstånd, utan att man ville begränsa och försvåra möjligheterna att jaga.
Jag tror inte någon har uppmärksammat någon alarmerande rapport från Barnpsykiatrin om långa köer med barn som jagat för mycket. För några sådana finns inte. Slutsatserna i debatten blev också fel eftersom det saknades kunskaper om hur folkrätten fungerar.

Ett annat exempel rör skogsharen. Eftersom denna har minskat i antal menar en obskyr förening att jakten borde förbjudas. Även denna gång används ett svepskäl för att attackera jakten.
Alla med lite kunskap vet att harens naturliga dödlighet är så stor att de harar som fälls under jakt inte påverkar beståndet. Skogsharens största problem finns i rovdjur, mildare vintrar och fältharens expansion.
Men inga faktaargument når fram i en känslostyrd debatt. För det är inte skogsharens väl och ve som är syftet med utspelet. Målet är att försvåra och förbjuda möjligheterna att jaga.
Polariseringen blir därför total. Någon diskussion om fakta och de stora utmaningarna för skogsharen blir omöjlig. Fakta biter inte på känslor.

Jakten är en av människans äldsta kulturyttringar. Och just detta faktum är mycket viktigare än vad många förstår när det gäller förståelsen varför jägare agerar som vi gör.
De allra flesta kan nog enas om att kultur och bevarande av traditioner är viktigt. Detta är inget som vi bara tycker i Sverige. Nej, hela världen är eniga om detta. Därför har exempelvis både EU och FN slagit fast att man alltid ska beakta kulturella aspekter i alla politiska beslut.
Ett av jägarnas största problem är att det är så få som förstår att jakten är en del av vår kultur. De ser inte hur jakten har format oss som människor. De inser inte hur viktig jakten är för de som jagar.
De djupa mänskliga värden som jakten skapar når helt enkelt inte fram till den alla. Man missar den meningsfulla fritiden, kamratskapen, naturupplevelserna, viltvården, delaktigheten i en grupp, samhällsnyttorna, samhörigheten och gemenskapen. Det vill säga allt det som skapar sammanhang och identitet för oss människor – vår kultur.
För de som fortfarande kanske inte riktigt har förstått vad kultur är så är min enklaste formulering följande: Kulturen är det som gör dig till den du är.

”Och vill en person förbjuda jakt, så vill den också förbjuda vem jag är.”

Ifrågasättandet av jakt utgår ofta utifrån en del av jakten – nämligen att man skjuter djur.
Oftast har debattörerna en helt felaktig bild över hur stor del av jakten som själva dödandet utgör. Och hur mycket en jägare fäller. Men det är denna del av jakten som får störst utrymme i debatten och ifrågasättandet.  Det beror på att skottet är enkelt att förklara och att attackera. Dödandet blir enklare att argumentera mot desto mindre du ka. Ju mindre du kan, desto mer känslor vävs in.

För en del jägare är måhända skottet drivkraften till varför man jagar. Men de är nog inte så många. Jag passade på att ställa en retorisk fråga till några jaktkompisar: Om en 100 procentig spåkvinna sa att du aldrig skulle fälla några fler djur, skulle du sluta jaga då? Svaret kom blixtsnabbt. ”Nej. Jakten är mer än så för mig”.
Min poäng är att vi jägare inte är stöpta i samma form. Skottet är en del av jakten. Men vi har olika drivkrafter, som sedan förenar och ger samhörighet i en och samma kulturyttring.

Jaktens kulturella värden går – som alla nog förstår – inte att kvantifiera. Den definierar existentiella värden och identitet. Inte kronor och ören. Därför blir inte kostnadsberäkningar av viltets skador och andra sammanställningar riktigt relevanta. Man kan inte ställa existentiella värden mot monetära.

De som ifrågasätter jakten och viltets naturliga plats i naturen trampar alltså inte på en öm tå. De ifrågasätter mitt sätt att leva – min existens.

Men vi jägare bidrar också till polariseringen. För vi ser heller inte alltid hela bilden. Vi lever också i en bubbla. Vi förstår inte allting, eftersom det är nästan omöjligt att göra det idag. Samhället har blivit för komplicerat.
Därför behöver vi vara ödmjuka, nyfikna och inlyssnande – och förstå att allting är inte så enkelt som det låter.

Alla inser nog att en stor portion självkritik skulle gynna det offentliga samtalet. Då skulle det bli lättare att mötas i en diskussion eller debatt. För håller man sig till samma spelregler kan debatten utveckla och driva frågan framåt. Den växande känslostyrda debatten skapar och cementerar mest polariseringen i samhället. Låt mig avsluta med ett exempel:

Om en debattör vill förbjuda min kultur och min existens med vaga känsloargument blir jag inte konstruktiv eller samarbetsvillig.
Så storsint är jag inte. Men det är troligen ingen annan heller.

Vi vet inte riktigt exakt vad som hände. Men en 14-årig pojke följde med sin pappa på björnjakt. Det skulle bli en fin upplevelse, de två tillsammans. Så blev det inte.
En björn, en stor hona, anföll pappan, bet honom i ansiktet. Sonen, som troligen räddade livet på sin far, slog av sin handled när han försökte få bort björnen. På något sätt lyckades den allvarligt skadade pappan sedan skjuta björnen.
Det är allt vi vet.

Proppen har fullständigt gått ur. Vidrigheter och fördomar forsar ur dem när de snaskigt gottar sig i de skadade människornas olycka efter björnattacken. Foto: Erik Mandre

Det är en tragedi. Jag hoppas innerligt att de återhämtar sig. Vi som står vid sidan om kan bara, så gott det går, försöka skicka kärlek och värme. Jag lider med båda. Sonen, bara ett barn, som istället för att få uppleva en fin jakt med sin far, skadades och kanske är traumatiserad för livet.

Men så tycker konstigt nog inte alla. På sociala medier har människor tappat det helt. Det finns inte längre någon hejd på den öppna skadeglädje som noggrant skalat bort det sista unset av medmänsklighet. Proppen har fullständigt gått ur. Vidrigheter och fördomar forsar ur dem när de snaskigt gottar sig i de skadade människornas olycka.

Proppen har fullständigt gått ur. Vidrigheterna forsar ur dem när de snaskigt gottar sig i de skadade människornas olycka.

Du som tycker att det är bra och roligt att en pappa och hans son har skadats allvarligt, du har glömt medlidande och respekt för andra människor. Det grundläggande. Det betyder inte att man inte ska visa respekt för djur. Jägare respekterar djur och natur. Den som påstår något annat vet inte, har verkligen ingen aning.

Du som tycker att vi jägare ska dö, önskar du livet ur oss också när vi larmas ut och under trafikeftersök förkortar lidandet för vildsvinet du, ja just du, körde på och skadade och som skrikande hasade iväg med brutna bakben? Önskar du då att jägaren som avslutade vildsvinets lidande ska skadas? Eller dö?
Eller om det skadade vildsvinet anfaller under eftersöket och dödar eftersöksjägaren. Åker du sen då hem till jägarens familj och talar om att det var rätt åt jägaren? Att jägaren förtjänade att skadas och dö för att han/hon var jägare?

Och du som inte äter kött och fallit in i den här skenande lynchmobben som tycker att det är roligt när jägare skadas eller dör, tycker du på samma sätt när vi skyddsjagar det vilt som äter upp grödorna som behövs för att du ska få mat? Vet du egentligen hur många djur som dör för att du ska få din mat?

Eller du jaktmotståndare som köper ditt kött på ICA och stämmer in i övriga lynchmobben, önskar du att jägare och våra familjer ska skadas och dö för att vi själva dödar det vi äter? Slipper du ansvar för att du låter någon annan döda åt dig?

Du i lynchmobben, du är en hycklare och jag känner inget annat än avsmak för dig.

Licensjakten på björn är laglig och sker efter demokratiska beslut. Vill man ändra jaktens förutsättningar gör man det på demokratisk väg och man respekterar beslut. Normala människor skapar inte lynchmobbar som trakasserar och önskar att andra ska dö för att man inte har majoritet för sin egen åsikt.

När det gäller den aktuella björnattacken så finns det inte en enda jägare som i det här fallet klandrar björnen. Den gjorde det björnar gör. Tragedin är ändå ett faktum.
Alla vet hur en björn kan reagera, inte minst vi jägare.

En vidrig klick människor önskar att pappan och hans son hade dött. Jag skriver det igen, de önskar att pappan och hans son hade dött.
Samhället bortom skogen, bortom det vilda och verkligheten där, blir allt sjukare. För vem önskar att en människa och hans barn sakta ska dödas?
Vem önskar egentligen något sådant utan att vara fullständigt sjuk i huvudet?

Kommer alla människor vara välkomna på lika villkor i fjällen i framtiden? Foto Mostphotos/JOAKIM MÜNZ

 

Tystnad råder. Ledar-, debattsidor och samhällsprogram på tv översvämmas inte av diskussioner kring Renmarkskommitténs arbete. Men det borde föras en livlig debatt. För frågan är mycket större och viktigare än vem som ska få jaga och fiska i fjällen.

Mitt framför våra ögon utreder svenska staten om landet ska införa en ny sorts adelsprivilegier.  Någon samhällsdebatt pågår inte. Det är tyst. Trots att utredningen sker öppet och enligt de principer som åligger en parlamentarisk utredning, så ser få vad som håller på att hända.
Orsaken till detta beror säkerligen på att – i detta skede – handlar allt om jakt och fiske. Men så är det inte. I slutänden handlar det egentligen om demokratiska grundvärden, grön omställning och samhällsekonomi. Men tyvärr är ämnet så komplicerat att få ser vad processen egentligen kommer att påverka.

Naturligtvis använder inte politiker ordet ”adelsprivilegier” när de diskuterar rensmarksutredningen. Ordet är inte politiskt korrekt. Men innehållet i liknelsen ger ändå ordet en ganska korrekt beskrivning för vad det faktiskt handlar om.
De gamla adelsprivilegierna där man delade in befolkningen i frälse och ofrälse har succesivt försvunnit. 1789 togs adelns rätt att jaga överallt bort. 1810 försvann skattefriheten för säterier.  Så sent som 1963 beslutades att fideikommisserna skulle mönstras ut.
Statens syn har under 1900-talet varit stark och entydig. För i takt med allmän rösträtt och kvinnors rättigheter har essensen av demokratins portalparagraf – alla människors lika värde – vuxit sig starkare i Sverige. Ingenting har fått bryta mot denna princip.

Privilegier som man bara kan få genom släktband har ansetts vara fel och orättvisa. Devisen om allas lika värde har vuxit sig starkare och viktigare. Alla orättvisor skulle minimeras och helst av allt städas bort.
Och i spåren av den politiska riktningen har samhället i stället byggt kollektiva värden. Att vi tillsammans skapar något gemensamt, som alla kan få del av. Detta har borgat för att alla få samma möjligheter, rättigheter och friheter. Då har egennyttorna fått ge vika för gemensamhets-nyttor. Kompromisserna har tvingat enskilda intressen till lösningar som gynnat fler. Vi-et har varit viktigare än jag-et.

Nu pågår en utredning som ska utreda ifall Samebyarna (som är ekonomiska föreningar kopplade till renskötseln) ska ha jakt- och fiskerätten på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Ytan omfattar en tredjedel av landets yta.
Staten funderar alltså på man ska överföra en del av äganderätten, jakt- och fiskerätten, till 51 ekonomiska föreningar. Totalt finns det cirka 4000 renägare som ingår i samebyarna. Men det är under 100 personer som lever – och har sin huvudsakliga inkomst – av renskötseln. De andra medlemmarna har få renar, men får genom ägande av renar del av rättigheter som att köra skoter, bygga en renvaktarstuga, jaga och fiska.

I Talma sameby finns det ungefär 100 medlemmar. Området de nyttjar motsvarar en yta som är nästan lika stor som Öland och Gotlands yta ihop.
Alla förstår nog att de som personer som livnär sig på renskötsel behöver ha möjligheter att utföra sitt jobb. Men de som har få renar behöver naturligtvis inga sådana rättigheter. I stället handlar detta mest om privilegier för att kunna nyttja fjällområdet fullt ut. Medlemskapet – och i någon mån renägandet – i en Sameby ger rättigheter som ingen annan i lokalsamhället har. Och medlemskapet är kopplat till släktskap, vänskap och historia.
I invandrartäta områden brukar man kalla denna typ av sammanslutning: en klan. I renskötselområdet heter det sameby och är en ekonomisk förening. Där väljs medlemmarna in av de som redan finns i byn. Här skapas reglerna. Och de som har flest renar bestämmer mest.

Den statliga utredningen ska även lägga förslag på om samebyarna ska få rätten att upplåta jakten och fisket, på en stor del av landet yta. Det handlar som alla förstår om pengar, makt och ägande av rättigheter. Privilegierna kan alltså bli ännu mer omfattande än de som de redan har idag.
I ett längre perspektiv – och i framtiden – måste man beakta att detta också kommer att påverka möjligheterna till skogsbruk, näringsverksamhet, gruvdrift och energiproduktion. Ju starkare rättigheter renskötseln får, desto mer kan den påverka och stoppa olika näringsetableringar. Eller tjäna pengar på att tillåta verksamheter.
Det som staten idag utreder må vara – i storstadsbefolkningens synvinkel – en liten fråga. Men den kommer i förlängningen handla om hela nationens konkurrenskraft, den gröna omställningen och samhällsekonomin. Därför är den mediala tystnaden överraskande och ohälsosam.

Nu ska ingen tro att jag är emot renskötseln. Tvärtom. Jag tycker att den samiska kulturen ska hållas levande – och det innefattar både renskötseln och annan samisk kultur. Renskötseln behöver bra regler och villkor. Och jag tycker också att detta är så viktigt att skattemedel ska användas för att säkerställa de kulturella värden som finns.
Dock är jag övertygad om att det går hitta lösningar utan att Sverige skapar nya adelsprivilegier. För det kan inte vara rätt väg mot framtiden att gå tillbaka till ett feodalt system där vissa blir frälse och andra blir ofrälse.

Om det finns något som splittrar människor så är det just konstruktioner där man ställer människor mot varandra. För mig är demokratins portalparagraf om alla människors lika värde både viktigare och mer betydelsefullt än juridiska begrepp som urminnes hävd. Jag hoppas verkligen att de folkvalda landar i den slutsatsen när utredningen är klar.
Vi kan inte 2023 skapa ett A- och ett B-lag av befolkningen.
Statens utmaning är jättesvår att hantera både politiskt och juridiskt. Men lösningen måste landa i ett rättvis system – där samexistens och människors lika värde utgör lösningen. För alternativet till detta vore obegripligt och otidsenligt.

Foto Christina Nilson-Dag + faksimil från SR.

 

Vem ska ha rätten till jakten och fisket på statens marker? Frågan utreds i den så kallade Renmarksutredningen, som fick förlängd tid och justerade direktiv innan sommaren.
Men nu är det valrörelse och olika intressegrupper driver sina frågor.
Statsminister Magdalena Andersson fick nyligen en fråga från Sameradion om det var självklart att fjälljakten skulle vara öppen för alla och en var i Sverige. Svaret blev: Nej, det är det inte.
När man läser  rubriken kan det tolkas som att statsministern är tveksam till den linje som Svenska Jägareförbundet driver. Men så enkelt är det inte.
 Magdalena Andersson är naturligtvis alldeles för smart för att, innan en parlamentarisk utredning har lämnat sina förslag, tala om vad hon – eller regeringen – tycker. Detta blir tydligt när man lyssnat på följdfrågorna.
Så hennes svar ska nog mest tolkas som att inget är självklart. Särskilt inte när det rör en så svår och konfliktladdad fråga. Resten är journalistik för att spetsa till resultatet av en intervju.

Men frågan är extremt viktig. Den är viktigare än vem som har rätten till jakten och fisket på statens marker. Låt mig förklara.
Jag anser att det finns ett stort värde i att bevara samisk kultur och historia. Detta är ett mycket större område än bara renskötseln. Detta är grunden. Jag ser alltså ett värde av att samhället stödjer samisk verksamhet.
En del av den samiska verksamheten rör renskötseln. De renskötande samerna,  och är med i en sameby, har idag rättigheter som ingen annan har. De får exempelvis använda motorfordon i fjällvärlden och uppföra renvaktarstugor. De får därtill fiska och jaga på statens mark.
Att de som äger en stor flock renar och livnär sig på renskötsel, vårdar arvet, kulturen och historien även får möjligheter och förutsättningar att kunna utföra detta känns helt rimligt.
Problemet är att det är förhållandevis få av samebymedlemmarna som lever på renskötseln. De flesta äger några få renar, bor i samhällen och livnär sig genom vanliga arbeten.
Och det är nu som de unika rättigheterna som samebymedlemmarna innehar får frågan att växa till något mycket större.
Två grannar, som jobbar på samma företag, kan få helt olika förutsättningar och tillgång till naturen. Den ene kan ta snöskotern ut på fjället. Bo i sin stuga. Fiska och jaga. Den andre får inte detta – trots att båda jobbar på samma företag och bor på samma gata. Redan här finns ett problem som man borde titta närmare på. Är det rimligt att fem renar i en sameby ger dig friheter som dina grannar aldrig kan få?

Efter Girjasdomen vill fler samebyar ha rätten att upplåta jakten och fisket, alternativ ha rätten till all jakt och fiske. Och det är detta som Renmarksutredningen ska titta på. Blir det som samebyarna vill kommer de olika förutsättningar att bli ännu tydligare. Kontentan skulle bli att samebymedlemmen skulle få ännu större rättigheter – och de som inte är det skulle förlora eller få förminskade möjligheter till jakt och fiske.
Och nu blir det problem i mitt huvud. Jag har inget problem med att invandrare får samma rättigheter som jag har. Men jag blir provocerad av en lösning som ger en yrkesgrupp förmåner och rättigheter som jag aldrig kan få.
För jag kan inte bli medlem i en sameby.

Ett demokratiskt samhälle måste – enligt mig – byggas utifrån ett antal grundläggande fundament. Ett av dessa fundament är rättvisa.
Historien har visat hur urbota korkat det är att särskilja grupper utifrån etnicitet, hudfärg, religion och mycket annat.  Ifall du är medborgare i landet – eller på annat liknande sätt tillhör samhället – ska du inte förvägras rättigheter som andra har.
Att Renmarksutredningen handlar om jakt och fiske gör att den inte får nödvändig uppmärksamhet. För den handlar inte egentligen om jakten och fisket. Den handlar om vilket samhälle vi ska ha. Den handlar om jämlikhet.
Förståelsen och relevansen ökar kanske för läsarna om jag skruvar till den. Hade vi tyckt det var okej om bara fiskare fick tillgång till haven? Hade det varit rättvist om Trafikverkets personal skulle tjäna pengar och bestämma vilka vägar du fick använda? Eller om lärarens barn fick en mycket bättre utbildning än dina?

Så hur än Renmarksutredningen vrider och vänder på alla delar i den komplicerade frågan och juridiken måste den landa i ett förslag som beaktar alla människors lika värde. Annars är vi på väg att skapa ett samhälle som ingen vill ha.
Så mitt svar till statsministern är ganska enkelt: Nej, det är inte självklart att alla som bor i landet ska ha möjlighet till jakt och fiske på statens marker ovan odlingsgräns, men det är den enda rimliga lösningen i ett demokratiskt samhälle.

Så satt de där igen, aktivisterna. Mitt på Essingeleden i värsta Stockholmstrafiken. Illegal aktivism är en samhällsfara. Man skapar heller inga våtmarker genom att ligga på en väg, stoppa all trafik, alla akututryckningar och göra folk förbannade.

Jägare, ornitologer, markägare, intresseorganisationer och myndigheter har i många år skapat tusentals våtmarker på laglig väg. Illegal aktivism är antidemokratiskt och en fara för samhället. Foto skäggdopping i anlagd våtmark: Sirpa Ukura/Mostphotos

De sitter på en trafikled under rusning och kräver fler våtmarker. Våtmarker har jägare, markägare och ornitologer jobbat hårt med att skapa och återställa tillsammans i många år. Ingen av oss har vare sig suttit eller legat på en väg för att få resultat. Vi har arbetat.

Jag trodde i min enfald att kriget i Ukraina skulle få människor att börja förstå vad som är viktigt i detta nu. Att vi sluter vi upp tillsammans, ser till att Sverige så fort som möjligt kan ta hand om Sverige.
Jag trodde att människor förstod att vi måste vara kapabla att ta hand om oss själva, vårt land och hur viktigt det är att vi försöker bli självproducerande, vad gäller mat och ja, det mesta. Och att det borde vara prio ett.

Att jakten och klimatsmart viltkött blir viktiga pusselbitar i den helheten. Att alla förstår att jakten är precis så viktig som den faktiskt är. Att vi hjälper våra bönder. Lyfter fram det svenska hållbara fisket. Skogsbruket. Alltså inser vikten av allt som hjälper oss att själva överleva i detta nu. Att vi prioriterar saker i rätt ordning.

Det svenska jordbruket håller sakta på att slås ut om inget görs. Allt fler lägger ner sin verksamhet för att det inte längre går. Inga bönder har tid att sitta på en väg. De försöker överleva i detta nu. Det är alltså de som producerar vår mat. En viktig prioritering.

Vi har duktiga personer, jägare, politiker och organisationer som på laglig väg drar tunga lass för att bevara och utveckla jakten, viltvården inklusive våtmarker och hanteringen runt viltkött.  Men ingen av dessa ligger på en väg.

Vi har duktiga personer, jägare, politiker och organisationer som på laglig väg drar tunga lass för att bevara och utveckla jakten, viltvården inklusive våtmarker och hanteringen runt viltkött.  Men ingen av dessa ligger på en väg.

Du kan se ett klipp från den illegala aktionen här.

De här lagvidriga aktivisterna väljer i stället att trakassera människor som försöker följa de lagar vi har i samhället. De kräver, genom att våldföra sig på samhället, att alla ska göra saker i en annan ordning, deras ordning.
Det är samma typ av människor som angriper jägare, sprayar farliga substanser mot jakthundar och saboterar jakttorn. Som stjäl och släpper ut tamdjur och saboterar gårdar. Samma idioter som trakasserar människor i deras bostäder och barnen i deras skolor.

Att ge sig på vanligt folk, stoppa akuta utryckningar av polis, ambulans och brandkår är att se ned på sina medmänniskor. Det är ett egoistiskt synsätt där en person tror att de egna värderingarna av någon anledning står över alla andras och att de har någon slags gudomlig rätt att kränka andra. Deras aktioner är antidemokratiska.

Ett samhälle där allt fler bryter mot våra gemensamma lagar och regler slutar att fungera. Det havererar. Hur kan man inte fatta det?

I en demokrati jobbar man för att förändra med de förutsättningar som ges. Man kan demonstrera och man kan bråka och arbeta för sin sak på laglig väg. Det är så vårt samhälle måste fungera.
Man sätter sig inte på arslet på en trafikerad väg och man trakasserar inte sina medmänniskor.

Vad gäller att skapa mer våtmarker är det något vi jägare och ornitologer som sagt har gjort i massor av år. Via hårt arbete och samarbete. Det kallas verkstad, hands on.

Stiftelsen Svensk Våtmarksfond (”Våtmarksfonden”) bildades 1995 genom ett samarbete mellan Svenska Jägareförbundet och Sveriges Ornitologiska Förening. Sedan många år är Lantbrukarnas Riksförbund – och tidigare även Världsnaturfonden – stödjande partner till fonden.
Våtmarksfondens mål är att stödja åtgärder för att bevara, skapa och sköta våtmarker med särskilt värde för fågellivet. H.M. Konungen är Våtmarksfondens höge beskyddare.

Hur många anlagda våtmarker finns det i Sverige? Det går lätt att se i den här appen.

Det är rätt många våtmarker vi lyckats skapa och återskapa genom åren genom gott samarbete mellan myndigheter, markägare, förvaltare av skog- och jordbruksmark och olika ideella intresseorganisationer.

Hur ska vi få fler våtmarker? En sak vet jag, det sker inte genom att sitta på arslet.

Texten skulle kunnat handla om skärgården och havet. Men den rör fjälljakten. Foto Magnus Rydholm

 

Tänk om Högsta domstolen slog fast att yrkesfiskarna i Blekinge hade större nyttjanderätt till havet än staten. Därför skulle yrkesfiskarna få rätten att avgöra vem som får bada, fiska och om du får köra båt i havet. Bakgrunden till dessa helt orealistiska tankegångar bottnar i direktiven till en nu pågående statlig utredning – renmarksutredningen.

Jo, låt oss tänka att yrkesfiskarna i Blekinge under lång tid befolkat skärgården i Sveriges trädgård. Alla som bott där hade mer eller mindre ägnat sig åt fiske och båtliv. I området fanns det nästan bara människor som i någon mån ägnade sig åt yrkesfiske. De har genom århundradena tillförskansat sig något som kallas urminnes hävd.
Genom denna hävd har de – trots att de inte äger skärgården – kunnat bruka den som de hade ägt den. Just därför kan en domstol tilldela denna yrkesgrupp nyttjanderätt till havet. De anses ha större rätt än ägaren – staten. Att svenska staten sedan 1864 jaktstadga gett alla svenskar samma rättigheter till havet och fjällen var betydelselöst.

Sammansättningen av människor i Blekinge ser  idag väldigt annorlunda ut, jämfört med när alla var yrkesfiskare, spelade ingen roll. De få yrkesfiskarna har ett yrke som ger dem rättigheter som inga andra får inskränka.
Att det vidsträckta havet är stort och rymmer plats åt såväl yrkesfiskare, båtägare, jägare och de som vill bada tog domstolen ingen hänsyn till.

Yrkesfiskarna fick istället möjligheten att avgränsa andra från att nyttja havet. Eller kräva ersättning det intrång som andra gör, samt bestämma när man får vistas i vissa delar. För båttrafik, jakt och havssimning kan ju störa fisket. Därför avlyses ofta stora områden för allmänheten. Detta kan ske trots att du betalt för att passera Blekinge med din båt. Yrkesfiskarna behöver bara anmäla detta till länsstyrelsen så stängs området.
Det märkliga i sammanhanget är att det specifika förhållandet – när i stort sett alla ägnat sig åt yrkesfiske under flera hundra år – bara förekommit i Blekinge. Längs Smålandskusten och i Skåne har förutsättningarna varit annorlunda. Där fanns det troligen ingen urminnes hävd.

Inte heller beaktades de djupa orättvisor som drabbat de människor som bott i skärgården hela sina liv. Var man inte yrkesfiskare så försvann rättigheterna till havet. Dessa måste också betala och be om lov för att bada, få slänga ut en metrev eller segla förbi Kristianopel. Konsekvensen av domslutet blev att de lokala samhällena rycktes isär. Människor ställdes mot människor. Grannar mot grannar.

Det är då som regeringen tillsätter en utredning som har till syfte att se om inte alla yrkesfiskare ska samma rätt till havet som Högsta domstolen har gett till yrkesfiskarna i Blekinge. För en prejudicerande dom har just den innebörden. Den är vägledande.
Innebörden av domslutet, som mest liknar ett införande av nya slags adelsprivilegier, verkar också passera den offentliga debatten. Allt medan utredningen ganska obekymrat jobbar vidare med att skapa ett system som begränsar tillgängligheten till havet för alla – ja, alla utom yrkesfiskare förstås.

Nej, inget av det jag skrivit är sant. För frågan handlar om tillgängligheten och möjligheten till att nyttja den svenska fjällvärlden. Allting pekar mot att jakten, fisket och det rörliga friluftslivet kommer bli de stora förlorarna.
Men att en yrkesgrupp – renskötare – fått möjlighet att begränsa hela svenska folket från att nyttja ett stort område i fjällen. Det är sant. Girjas heter det. Och detta har skett i en tid när i stort sett alla i hela världen vill stå upp för alla människors lika värde. Ur led är lagen, skulle man kunna säga…

Men ännu är inga politiska beslut tagna för resten av fjällvärlden som motsvarar minst en tredjedel av landets yta. Utredningen ska i höst ge förslag på vad som ska gälla för övriga delar av fjällen.
Jag hoppas verkligen att politikerna lyfter blicken och ser vad som håller på att hända.

 

Ska alla människor ha samma rätt till att vistas i fjällen? Foto Magnus Hansson

 

 

Kunskapen om jakt minskar överallt i samhället. Det leder till ifrågasättande av både jägare och jakten. Foto Mostphotos

 

Världen blir allt konstigare. Attityderna allt hårdare. Och kunskaperna om landsbygden och brukande blir allt mindre. Det finns många stora trender som sköljer över världen – och de allt mer polariserade åsikterna dränker oss med argument kring vad som är rätt och fel. Olikheter och gråskalor i åsikterna ska suddas ut. Är du med eller emot?
De breda penseldragens tidevarv innehåller bara svart och vitt; rätt eller fel. Men tror någon att människorna eller världen är så enkel?
Hur vi än vrider och vänder på uppfattningen av vår samtid minskar förståelsen för det man inte kan relatera till. Åsikter, traditioner och kulturella värden kan därför troligen inte alltid likriktas i en beskrivning av rätt och fel.
Dessa megatrender skär de genom samhällets alla delar. Jakten är inget undantag.

I Sverige har vi åklagare som ibland häktar jägare med undermåliga bevis och samtidigt i dagspress beskriver sina misstankar om grova jaktbrott. Men undersökningarna leder ytterst sällan till fällande domar. Det vanligaste är att utredningen läggs ned. Under de senaste åren har personer vid ett antal tillfällen blivit häktade under lång tid utan att det leder till någonting. Någon ursäkt för traumat eller för att felaktigt pekats ut som gärningsman dyker inte upp.
Därtill ser vi poliser som ibland tar till onödigt hårda metoder mot jägare. En dålig ursäkt till har nämnts: ”Jägare har tillgång till vapen.”
Synen på det legala vapenägande verkar med andra ord likställas med det illegala. Innebär detta att jägare och gängkriminella i värsta fall kan räkna med samma bemötande av rättsvårdande instanser? Är det rimligt?
Självklart ska det finnas rutiner som gör polisyrket så säkert som möjligt för de anställda. Under vissa förutsättningar måste lagens långa arm också få vara hård. Men någonstans måste det också finnas en gräns för hur allmänheten får behandlas. Grundlagen slår – trots allt – fast att alla är oskyldiga till motsatsen är bevisad. Just detta borde mana staten till eftertanke och åtgärder.
För i grunden vill vi nog alla att polisens arbete ska upplevas som positivt, för att det skapar trygghet i samhället. Tyvärr upplever allt fler på landsbygden att myndigheten strider mot jaktliga väderkvarnar som inte finns. Orsaken till detta handlar i många fall om bristande kunskaper. Både åklagare och polis – samt jägare – skulle tjäna på en bättre förståelse av varandras situationer.
Men även andra myndigheter och andra organisationer kommer ibland med utspel och förslag som vi jägare inte förstår eller känner igen oss i. Förståelsen för jaktens behov har minskat högst avsevärt. En fråga vi behöver ställa oss om vi ska lägga all skuld på samhället eller om vi kan göra något själva för att förbättra situationen?

Låt mig slå fast. Jägare och sportskyttar är inget problem för samhället. De är en tillgång. Föreningslivet skapar engagemang och meningsfull fritid. Jägarna bidrar således till att skapa ansvarsfulla medborgare och stora samhällsvärden.
Vi är inga obskyra varelser som behöver kontrolleras och behandlas på ett annat sätt än andra människor. Polis och åklagare måste helt enkelt lära sig att hantera de få rötäggen bland jägarna och den stora gruppen av laglydiga människor på olika sätt. Allting annat är otänkbart.

Det finns naturligtvis en komplicerad baksida av denna trend – som jag bara lyft fram några fragment av. Och det är hur vi jägare är med och skapar samhällets bild av jakten, vapenägare och jägare.
Allt vad vi gör och säger bidrar till att skapa allmänhetens bild kring vad jakt är – och vad en jägare gör. Om vi vill att allmänheten ska se oss ansvarstagande och del av samhället måste vi vara med att skapa den bilden av oss.
Svårigheten – för oss jägare – är att kunskapen om jakt börjar bli så dålig i samhället att helt korrekta uttalande kan bli omöjliga att förstå för den breda massan.
Klarar vi inte förklara – så att allmänheten förstår – kommer den att ifrågasätta oss och syftet med jakt. Minskar förståelsen av jakt sjunker också acceptansen.
Vi tillsammans äger med andra ord en del av ansvaret för att beskriva helheten av jakten – alla värden och nyttor – så att inte nidbilderna av jägarna blir det som sätter ramarna för hur jakt uppfattas.
Jag får allt oftare inspel från personer som inte jagar, men gillar jakt och Svenska Jägareförbundet, att jägarna avbildar sin hobby på ett sätt som minskar förståelsen och acceptansen. De anser att vi är alltför kategoriska, oresonliga och självcentrerade.  Vi ser bara våra intressen – inte att jakten är del i en helhet.
Istället för att öka förståelsen skapar vi avstånd. Vi bygger en bubbla, där bara de som finns inuti förstår. Vi dunkar varandra ryggen medan vi distanserar oss ifrån de människor vars acceptans är det som bär jakten.
Om allmänheten inte förstår eller tycker att vi är en orimlig kravmaskin så sågar vi av grenen vi sitter på.

Hur ska vi göra för att behålla samhällets acceptans? Det är en svår fråga att svara på eftersom allmänheten inte är en målgrupp, utan många. Men tänk gärna så här. Ju mer positivt allmänheten uppfattar oss jägare desto bättre. Några generella tips, som gäller allt från debattartiklar till utspel på sociala medier, kan vara följande:

  • Förklara så att mottagaren förstår – förenkla, ge exempel.
  • Ha en positiv grundton.
  • Beskriv känslorna, samspelet och naturupplevelserna – känslor kan alla identifiera sig med.
  • Utgå ifrån att vi talar till en granne eller vän som inte kan någonting om jakt – inte en ovän eller någon ska talas till rätta.
  • Ha en inbjudande ton, var ärlig och visa respekt.
  • Lyssna på mottagaren.
  • Tänk på samhällets bästa, helheten – inte bara jakten.
  • Var fast i sak, men mjuk i form.
  • Kräv inte samtycke, utan förklara allting positivt som jakten bidrar med så får du kanske samtycke.

Det står allt mer klart att människor som försöker leva på, och av, landsbygden aktivt motarbetas av myndigheter som befinner sig allt längre bort från verkligheten.

Hittar jag på något fuffens kommer nationella insatsstyrkan och hämtar mig. För jag är ju jägare. Foto: Johanna Thörnqvist

Samhällskontraktet är så brutet att det snart bara återstår en dimmig bild av något som någon kommer ihåg fanns en gång. Något som var bra. Som fick samhället att fungera även på landsbygden.

Vad är det de vill?

Beslagta jägarnas vapen? Tömma landsbygden på folk? Lägga ner alla eftersök på trafikskadat vilt?
Vill de göra oss alla helt beroende av importerat kött och grödor för att ingen längre vill vara natur- och lantbrukare?
Vill de proppa städerna fulla med… alla?  Samla oss alla i feta pandemiska jättegrupper på de ställen som inte längre kan kallas landsbygd?

Och få oss att glömma hur det är att leva med och av naturen, för våra djur, våra åkrar, skogen, jakten, viltet, maten, hela livet som vi hämtar nära.

För nu behandlas vi som skit, landsbygdsbor och jägare. Det finns ett gäng som vevar vilt mot oss just nu. Jag tar upp ett par exempel här.

I den uppmärksammade rättegången mot Karl Hedin och tre andra personer, förhördes den NOA-polis (Polisens nationella operativa avdelning) som varit central i utredningsarbetet. Hon fick frågan varför polisen använde sig av nationella insatsstyrkan som ska användas vid exempelvis terrorism för att gripa en 69-årig sågverksägare och svarar:

– Det är ju jägare det handlar om.

Ett fult och grundlöst påhopp på jägarna och säger väl egentligen mer om en del av polisväsendets inställning till oss än något annat.

För den som missat det hela kan också sägas att det var efter ett avlyssnat telefonsamtal mellan Karl Hedin och hans syster som polisen tyckte sig höra att Karl Hedin skulle jaga varg. Det har senare visat sig att polisen hörde och tolkade delar av samtalet fel.

Men nationella insatsstyrkan ryckte ut.

Länsstyrelsen i Västra Götaland har startat upp ett angiverisystem där vem som helst anonymt kan anmäla personer för tjuvjakt.  Oskyldiga jägare riskerar alltså att registreras i offentliga diarium hos länsstyrelsen utan att veta om det.

Eftersom ingen av oss heller vet vad som händer bakom dessa kulisser leder det kanske också till att du som är jägare blir avlyssnad av polisen efter att en tappad jaktsabotör tipsat om att du är en tjuvjägare.

Det betyder alltså att jag, jägaren, en lördagsförmiddag kanske ringer min man och säger:
”Jag åker och lämnar pant på ICA.”

Polisen som avlyssnar min telefon går i taket eftersom alla nu är fullständigt övertygade om att jag sa:
”Jag har skjutit en elefant, nu blir vi rika.”

Och som ett brev på posten kommer nationella insatsstyrkan. För man får inte skjuta elefanter.

Och som ett brev på posten kommer nationella insatsstyrkan. För man får inte skjuta elefanter.

Men vad tror de? Tror de att jag går med hagelpangen nedstucken i byxbenet där hemma? Att jag trätt de extra toarullarna på klass 1-studsarpipan? Att jag skjuter alla som ringer på dörren som inte har bokat tid?
VARFÖR skulle JAG, som aldrig gjort något olagligt i hela mitt liv, vara mer farlig än en av polisen tidigare känd buse med misstänkt olagligt vapeninnehav? För att gripa en sådan används inga nationella insatsstyrkor. Dessa busar hämtar polisen själv.

Jag släpas till häktet utan att fatta något alls. Får sitta där typ en månad.

Att ingen sedan hittar elefanten spelar mindre roll. Det är ju jägare det handlar om.

Jag skulle vilja påminna om att vi jägare också ingår i de demokratiska spelreglerna. Som grupp är vi mer laglydiga än de allra flesta andra grupper.

Bland annat därför att minsta lilla felsteg vi gör så tas våra vapen ifrån oss.

Vad håller ni på med myndigheter? Med vilken rätt ställer ni 300 000 jägare utanför självklara demokratiska rättigheter?

Under den senaste tiden har jag fått utstå en del påhopp som bland annat har sin grund i att vi jägare, lantbrukare och markägare har tröttnat och börjar säga ifrån på skarpen efter år av trakasserier, olagliga intrång och sabotage av vår egendom och stress av våra djur.

Jag har fortfarande, i dagens Sverige, rätt att yttra en egen åsikt. Det kallas åsiktsfrihet.  Och jag försöker INTE med olika odemokratiska eller olagliga medel tvinga över den på någon annan. Det funkar, jag lovar.

Jag har i ett antal blogginlägg lyft upp attentaten, okunskapen och den rätt otäcka attityden hos en grupp människor som tar sig rätten att göra sin egen åsikt till den enda rätta och inbillar sig att de har någon slags gudomlig rätt att med fysiskt eller psykiskt våld påtvinga sina medmänniskor denna åsikt.
I ett demokratiskt samhälle som man önskar ska fungera kan ingen påtvinga medborgarna sin egen åsikt.
Men att framföra en egen åsikt, som går emot dessa ”rätta” åsikter, kan straffa sig. Jag har nu emottagit samtal under helgkvällar med hot och elakheter, jag har i sociala medier blivit ombedd att skjuta mig själv i huvudet och min arbetsgivare har  kontaktats  i syfte att tysta mig.

Det är alltså viktigare att få tyst på dem som ifrågasätter direkta hot mot vår demokrati än att stoppa de vedervärdiga trakasserierna och sabotagen laglydiga människor, ofta familjer med barn, utsätts för.

Det är alltså viktigare att få tyst på dem som ifrågasätter direkta hot mot vår demokrati än att stoppa de vedervärdiga trakasserierna och sabotagen laglydiga människor, ofta familjer med barn, utsätts för. Och eländet fortsätter. Bara för ett par dagar sedan utsattes några jägare hårt då deras bilar sattes i brand under en vildsvinsjakt.

Påhoppen efter Jägareförbundets debattartikel i Expressen och mina blogginlägg handlar i det här fallet mest om några personer som av någon anledning känner sig oerhört kränkta när jaktsabotörers och övriga djurrättsterroristers olagliga och antidemokratiska verksamheter ifrågasätts.
Jag har svårt att förstå hur de kan känna sig kränkta om de inte själva deltar i eller ställer sig bakom denna fascism som det faktiskt handlar om.
För de menar väl ändå inte att alla i djurrättsrörelsen sysslar med liknande olagligheter? Om de tror det kan jag berätta att så är inte fallet. Det här handlar om några extrema grupper som jag är rätt säker på att de flesta djurrättsorganisationer tar avstånd ifrån.
Visste dessa kränkta personer inte det är det ju bra att de får reda på det nu.

Del av kommentarer jag fick för några dagar sedan i samband med att jag delade Jägareförbundets debattartikel om djurrättsextremism.

Det finns så mycket hemskt som drabbar djur. Hundar och andra djur som torteras ihjäl, hajar där fenorna skärs av. Här i Sverige har vi på senare år allt oftare sett hur hundar, katter och andra djur torteras, dödas och förgiftas, glasbitar placeras i köttbullar, glykol blandas i dricksvatten, tamdjur knivskärs. Och det är bara en liten del av allt fruktansvärt vissa människor utsätter djur för.

Många organisationer försöker stoppa djurplågeriet.
Men någon annanstans, i en svart parallell värld vid sidan av dessa människor som verkligen jobbar med att få stopp på djurplågeriet, finns då ett litet klientel som med sin verksamhet förstör förutsättningarna för dessa eldsjälar.
Detta klientel är de som istället lägger all sin energi på att trakassera och förstöra.

Jag hoppas, även för den seriösa djurrättsrörelsens egen skull, att vi snart kan få stopp på det här. Den förtjänar inte att dras ner i smutsen på grund av en grupp fascistiska avarter.

Sverige och hela världen befinner sig i allvarlig kris, på grund av covid-19. Vi håller ihop, ställer upp för varandra, många riskerar sina liv för att hjälpa. Men djurrättextremisterna, jaktsabotörerna, gör precis tvärtom.
Det får räcka nu.

Vi håller ihop, ställer upp för varandra, många riskerar sina liv för att hjälpa. Men djurrättsterroristerna gör tvärtom. Det får räcka nu. Foto: Privat

Det fina med människan är att vår vilja att hjälpa varandra verkar öka i kris. Vi släpper gammalt groll och ställer upp för varandra, hjälper till så gott vi kan, vi gläds och lider tillsammans. När skogsbränderna härjade som mest för ett par år sedan slöt massor av människor samman för att bara hjälpa till. Många kastade sig rakt in i infernot utan att tveka.
Idag sitter vi tillsammans mitt i ännu en kris, men gigantisk i jämförelse, covid-19. Vi själva, nära och kära blir sjuka omkring oss, vissa blir jättesjuka, några så sjuka att de dör. Vi befinner oss i en surrealistisk mardröm.

Ljuset är alla underbara människor som ställer upp, framför allt i vården och volontärer som gör allt för att bara hjälpa och en ökande känsla av välvilja från omgivningen.
De flesta förstår nu också betydelsen av självhushållning.  Våra bönder lyfts äntligen fram, de som producerar vår mat och som faktiskt är de som kan få oss att överleva i en kris. Att inte alla förstår det är obegripligt.
Här finns förstås även vi jägare med på ett hörn. Allt fler väljer svenska livsmedel. Och vi jägare kan också bidra med det nyttiga viltköttet.

Att vissa korkskallar organiserar sig i sjuka grupper som har som enda syfte att förstöra och agera precis tvärt emot människors gemensamma strävan att hjälpa varandra ur en djup kris är hårresande.

Men alla förstår inte. Inskränkta individer existerar på sina håll, det får man räkna med. Men att vissa korkskallar organiserar sig i sjuka grupper som har som enda syfte att förstöra och agera precis tvärt emot människors gemensamma strävan att hjälpa varandra ur en djup kris, är hårresande.
Jag pratar förstås om djurrättsterroristerna, alltså de som saboterar för jägare och brukare. Mitt i en av de värsta kriserna vi skådat i Sverige i modern tid ska ingen tro att de ställer upp för andra människor. Tvärtom.
Istället lägger dessa antidemokratiska krafter just nu ännu mer tid på att hänge sig åt att hänsynslöst vrida om instuckna knivar igen och igen, och att brutalt sparka på dem som redan ligger.

Jag har under flera år levt med något svart som växer inom mig varje gång en ny människa får sitt liv förstört av djurrättsaktivister. Men när de igår gottade sig åt radioprogramledaren och även hängivne jägaren Adam Alsings död på en Facebooksida, då får det räcka. Vi måste få ett slut på det här.
Och det lilla svarta i mig växte snabbt till något mycket större.
Jag läste skiten och inuti gick någonting sönder av den totala bristen på respekt för en medmänniska.
Att känna medlidande för en sörjande familj. Att visa respekt. Det är grundläggande. Vi som står vid sidan om kan bara, så gott det går, försöka skicka medmänsklighet och värme till de närmaste. Och vi kan sörja själva. Att Adam Alsing och andra fina människor tas ifrån oss på det här viset på grund av detta vedervärdiga virus är förfärligt.
Hur kan de förbannade djurrättsterroristerna inte förstå det?

När förlorade de sin medmänsklighet? När blev de så sjuka i huvudet?
Nej, jag kommer aldrig, med betoning på aldrig, att nämna de här antidemokratiska, saboterande organisationerna vid namn. På samma sätt som jag inte namnger någons hemorrojder. Det här är samhällets hemorrojder, ondsint skit som alla vill bli av med.
På sociala medier sprider de sin okunskap, det de förmedlar är oftast så ofantligt okunnigt och rentav enfaldigt att man undrar om det kanske är små barn som driver på och eldar på det egna hatet mot andra människor. Att de inte förstår bättre. Alla som protesterar raderas eller döljs snabbt i kommentarsfälten.

I debatten som uppstod efter det respektlösa inlägget fanns 418 kommentarer eftersom människor som tog mycket illa vid sig protesterade. Men ALLA kritiska kommentarer doldes eller raderades snabbt. Det har resulterat i underliga kommentarstrådar där jaktsabotörer diskuterar ingående med sig själva.

Vi andra försöker tillsammans få livet och samhället att gå ihop så gott det går. Många sträcker ut hjälpande händer och riskerar sin egen hälsa och till och med sitt liv för att hjälpa andra.

Djurrättsterroristerna gör precis tvärtom. De går istället man ur huse för att trakassera naturbrukare ännu mer, förstöra livet för laglydiga familjer, vuxna och barn, bryta sig in i privat egendom, stressa djur, såga ner jakttorn och klippa sönder hägn där tamdjur som levt skyddade plötsligt slits ut i otrygghet. Djuren klarar sig inte länge om de inte kan fångas in igen.
De säger sig handla i djurens namn – i själva verket är de rena djurplågare.

Jag vet att det finns politiker som försöker göra något för att få stopp. En av förkämparna är riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson (KD) som kontinuerligt ifrågasätter den brottsliga djurrättsaktivismen. Senast i en fråga till regeringen som i sitt svar visar att lite ändå har gjorts. Många fler försöker. Man hittar otaliga motioner i ämnet. Men det verkar inte räcka till.

De här individerna är terrorister, landsförrädare, som motverkar sund djurhållning och en livsnödvändig strävan för Sverige att närma sig något som åtminstone påminner om självhushållning. Alltså att vi ska klara oss den dagen det blir kris på riktigt. När vi inte kan importera nödvändig mat. När alla, till och med idioterna, inser att vi är beroende av våra bönder och jägare.
Vi behöver åtgärder nu mot de som saboterar vår överlevnad och sparkar på människor i sorg. Det mörka som växer i mig, växer också i väldigt många andra. Det djurrättsterroristerna gör är en spark i arslet på vår demokrati.

Efter gårdagens respektlösa, vedervärdiga inlägg på sociala medier börjar mörkret ta över, åtminstone mig. Just nu hatar jag de här människorna. Vi får hoppas att det lägger sig igen. Hat leder ingenstans.
Vi är många som för länge sen slutat acceptera att se våra egna och andras liv helt kallsinnigt ödeläggas på det sätt som sker idag. Djurrättsterrorismen måste få ett slut.
Jag hoppas att något händer innan mörkret tar över oss helt. För mycket mörker skapar olycka för alla inblandade.
Men hur länge ska vi som är laglydiga bara stå och se på?

Efter ett tidigare blogginlägg om djurrättsterrorismens hot mot demokratin försökte flera personer, som för övrigt verkar tycka att djurrättsterrorism är helt okej, att gå till motangrepp. Nej, de försökte inte försvara sina handlingar utan angrep enbart inläggets innehåll.

Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut. Foto: Rikard Lewander

Ingen lyfte sakfrågan, alltså den sviktande demokratin. Meditera lite över det.
De flesta tycker att man får göra precis vad som helst i ”djurens namn”.
Någon undrar om ”en kvinna i hennes ålder verkligen har rätt att skriva på det här viset”. Ja, hur var det nu med åsiktsfriheten? Får kvinnor i min ålder säga vad vi tycker?
Det fullständigt stinker fördomar om ett sådant uttalande.
Vi har åsiktsfrihet i det här landet. Alla har rätt att framföra sin åsikt. Info till den som inte visste.  Och det går faktiskt att göra utan vare sig trakasserier, hot eller våld.
Andra ifrågasätter att jag tycker om mina hundar.
Ingen ger sig på pudelns kärna, det vill säga att djurrättsterrorism är ett direkt angrepp på vår demokrati, en gigantisk och farlig attack på hela vårt sätt att leva tillsammans i samhället.

Ingen ger sig på pudelns kärna, det vill säga att djurrättsterrorism är ett direkt angrepp på vår demokrati, en gigantisk och farlig attack på hela vårt sätt att leva tillsammans i samhället.

Lite roligt är det någonstans. Jag har fått samtal där uppringaren önskar polisanmäla mitt inlägg. Då blev det fel, då ringer man förstås inte till mig. Då ringer man polisen 11414.
Om nu dessa människor faktiskt visste att polisanmälningar görs hos polisen, vad var då skälet att ringa mig? Kanske hota bara lite grann?
I mitt tidigare inlägg nämner jag inga namn, inga saboterande organisationer, bara ett illavarslande förekommande fenomen.
Ändå ska jag tystas. Jag har fel åsikter.
Och i de här människornas sneda förvirring duger det då plötsligt att i sann demokratisk anda göra en polisanmälan. Men inte för att ett brott begåtts utan för en åsikt.
Önskar lycka och framgång med dessa anmälningar!
Hur dessa personer än vrider och vänder sig ställer de sig hela tiden långt bort från de demokratiska spelreglerna vilket i sig är oroande.

Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut.

Jag försöker därför hålla mig till just det som är viktigt i den här texten. Sakfrågan. Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut.
För även vi som sätter de demokratiska spelreglerna högst vill ge tillbaka. Tro inget annat. Mörka känslor bubblar i många. Den dag droppen som får bägaren att rinna över faller, faller också en stor del av den trygga samhällsgrund vi idag vilar på. Som ett korthus.
Att vissa människor tar sig rätten att göra sin egen åsikt till den enda rätta och inbillar sig att de har någon slags gudomlig rätt att med fysiskt eller psykiskt våld påtvinga sina medmänniskor denna kan aldrig bli annat än fel.
I ett demokratiskt samhälle som man önskar ska fungera kan ingen påtvinga medborgarna sin egen åsikt med fysiskt eller psykiskt våld. Det funkar vare sig i djurens, guds, kompisens, jultomtens eller mormors namn.
För vilka signaler ger djurrättsterroristernas beteende om de lyckas? Just denna fråga lyfter nu kristdemokraten Kjell-Arne Ottosson i riksdagen.
Han menar att om aktionerna inte stoppas ”innebär detta att en gräns har passerats och vägen ligger öppen för att med olika former av hotfullt agerande hindra fler typer av fullt lagliga intressen och verksamheter.”
I GP:s viktiga granskning om djurrättsterrorismen säger terrorexperten Magnus Ranstorp att ”det är ett oroande tecken när man börjar rättfärdiga våld mot individer.”

Djurrättsterroristernas handlingar kan inte uttryckas på annat sätt än just terrorism, även om det finns grader i helvetet.

Trollen bor inte i skogen längre, de bor i medieplattformarna.  Och de kan vinkla information om vad jakt och allt annat är till oigenkännlighet. Är det ok?
Nej, men hur ska man orka, tänker i alla fall jag.

Foto: Privat

Facebook – som numer tillhör samhällets infrastruktur, kan äventyra vårt demokratiska system.  Säg till exempel att Facebook bestämmer sig för att jakt ska förbjudas och bara gynnar jaktfientliga aktörer. Vi vanliga jägare, som dessutom tillhör en folkrörelse där demokratin är grunden till hur vi arbetar, hur ska vi då kunna delta i det offentliga samtalet?  När folkrörelseengagemanget flyttar till Facebook – hur påverkar det spridningen av sanningsenlig information?

Ja, jag är faktiskt orolig för demokratin. Demokrati förpliktigar oss alla att delta, ifrågasätta, diskutera och engagera oss. Tar vi demokratin för given? Har vi slutat reagera när populister som spelar på känslor tar utrymme från en seriös debatt?

Du har säkert själv sett hur debatten blir både hätsk och onyanserad i sociala medier (eller snarare asociala medier). Förutom jaktsabotörer och extrema vargkramare hörs ganska vanliga människor som älskar naturen och inte tycker någonting ska dö – inte ens trafikskadade djur eller vargar som tar får och hundar. Känslor och fakta vispas ihop till en arg röra som ger fler klick än vad fakta gör. Fake news om svensk viltförvaltning drabbar såklart förtroendet för jägarkåren när det drar iväg.

Ska vi ens svara på idiotiska påhopp när vi vet att vi aldrig kommer kunna övertyga en fanatiker? Jo snälla – jag tycker vi ska svara. Vi kan inte blunda när hat och osanningar sprids oemotsagda.

2014 ledde Robert Aschberg tv-programmet Trolljägarna i TV3. Det var omdiskuterat – men syftet att jaga fatt på anonyma nättroll som gör livet till ett helvete för sina offer försökte visa att troll spricker i solen. Och det vi ska göra tillsammans, dra fram nättrollens argument i ljuset.

Du och jag kan hjälpas åt att motverka falsk nyhetsspridning inom jakten.  Visa att det finns en annan åsikt men med insikten att vi nog aldrig kan omvända riktiga extremister. Kanske kan vi leda in diskussionen till en respektfull konversation åtminstone. Och i en ton som inte eldar på brasan. Med det visar vi också andra läsare hur vi jägare tänker. Vi jägare sitter på ett skarpladdat vapen;  fakta och erfarenhet. Det behövs för att sprida förståelse och kunskap vidare.

Det finns många olika plattformar; Facebook, twitter, snapshat, youtube m fl som erbjuder plats för en saklig debatt men också för att lyssna och ta in andras perspektiv. Du som jagar, dela med dig av dina erfarenheter och bidra med din kunskap du också. Men ta tillfället i akt att också lyssna på dina läsare. Först då kan vi nå den samverkan vi önskar.

Nej, du behöver inte starta egen blogg, men åtminstone någon gång gå in och svara när du läser något heltokigt om jakt. Visa hur en vanlig jägare tänker. Rätta till fakta. Men var uppmärksam på hur du skriver och hur bilder kan uppfattas.

Jakttiden på troll är året runt.

Vid den första vargjakten 2010 ville vi vara öppna mot media, flera medier fick följa med ut i skogen. Strategin tycktes självklar, vi har inget att dölja. Licensjakten var visserligen omdiskuterad, med fullt legal. Medialt blev dock vargjaktsbevakningen en katastrof. Enskilda jägare som ställde upp för media fick ta emot mängder med dödshot och riksmedia blåste upp en bild av jakten som fullständigt saknade proportioner.

De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädda för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas. Foto: Madeleine Lewander

Att de medier som faktiskt deltog på plats förmedlade en nyanserad bild av jakten försvann i den allmänna hetsen mot vargjägarna. Efter det har i princip alla media portats från vargjakter. Tyvärr bidrog även enskilda jägare till en negativ bild av jakten och jägare genom sina privata osmakliga bilder på sociala medier.
Numera finns det nästan alltid en utsedd talesperson som svarar på medias frågor och informerar om jakten. Ytterst få journalister tillåts närvara.
Förklaringen till utvecklingen är enkel. De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädsla för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas.

Jag blev ombedd att hantera SVT den första jaktdagen i Vimyren-reviret. Jag hade egentligen inte alls tänkt delta i vargjakten i år, men efter flera samtal och önskemål om att hantera media tackade jag ja. Men blotta risken att någon jägare skulle riskera att komma med på bild gjorde att inspelningsplatsen i sista minuten fick flyttas bort från jägarnas egen samlingsplats.

Efter ett kort inslag i SVTs morgonprogram hamnade jag på ett pass långt från händelsernas centrum. Det mest spännande som hände var att en bil med tre personer parkerade vid min bil och började gå runt den. Så jag gick till bilen och pratade med dem. De frågade om jag jagade och jag frågade om de var på utflykt. Båda visste vad den andra gjorde där. Sen åkte de sakta iväg och filmade mina passgrannar. Inte ett ont ord fälldes av någon. Men foto på bilar och en av de fällda vargarna fanns på Hunt saboteurs hemsida samma kväll.
I Kölsta-reviret har utvecklingen varit en annan. Jägareförbundet har inte involverats i media hanteringen. Där har jaktsabotörerna provocerat jägarna i ett par veckors tid. I fredags urartade allt i ett tumult. Jaktsabotörerna lyckades då med sitt uppsåt, att få bilder som misskrediterar jägarna. Antagligen bättre än de själva ens kunde föreställa sig. Såväl bilder som filmer kommer att få stor spridning och få efterfrågar sanningen.

Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse.

Media nappade givetvis förhållandevis okritiskt och Aftonbladet lät en av landets ledande aktivister komma till tals. Bilden som förmedlas är bilden av arga jägare som angriper unga flickor som ”bara vill prata”.
Men vad är den sanna bilden?
Att jägarna lät sig provoceras och att det sluta med ingripanden med våld är givetvis inte bra. Våld löser sällan problem.
Jag har idag tagit del av fler filmsekvenser än den som jaktsabotörerna förmedlar. Den ger en annan bild av det som händer. Flickan som en av jägarna försöker hindra från att filma verkar hjälplös i sabotörernas film. Men den är redigerad så att man inte kan höra att hon säger ”filma” till sin manliga kompis samtidigt som hon kastar sig till marken. En jägare säger strax efter med lugn stämma, ”lägg av inget våld. Vi polisanmäler det här. Det är det enda vi kan göra”.

Jag har pratat med jägare på plats och alla inser att de gick i aktivisternas fälla. Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse. Det är personer som stolt medger att de förespråkar både våld och vapen i kampen för djurens rätt. Den som läser kommentarerna på deras Fb inser att vargjägare dagligen får ta emot dödshot i mängder och att maskerade personer söker upp jägarna i hemmet. Det är alltså inte bara söta småflickor som gillar vargar som jägarna i Kölsta dagligen tvingas konfrontera.
Nu måste samhället och framför allt polisen ta frågan på större allvar, annars riskerar detta att eskalera.