Taggarkiv: Fanatism

I ett klipp har någon har satt en golden retrievervalp på en gunghäst. Valpen gungar. Den tittar oroligt på den som håller i kameran. Hundratusentals älskar inlägget, hjärtan poppar och kärlekskommentarer haglar. Jag mår illa.

Det är inte svårt att lista ut vilken hund som är jakthund. Det som händer på sociala medier är lika illa som gamla tiders dansande björnar, dresserade apor som tvingas till allt möjligt. En vinstgivande industri som ökar på grund av människors alltmer bristande kunskap om djur. Eller avsaknad om vad som ligger bakom. Källkritik saknas. Foto: Wilda Lewander/Montage

Ett annat inlägg visar en vettskrämd hund som tvingas åka rutschkana. Det är gillat av nästan 23 000 människor som tycker att detta är gulligt. Glada emojis i massor.

Mina hundar mår allra bäst när de jagar. När vi jagar tillsammans. När vi klafsar omkring i leriga vassar för att försöka hitta en skjuten and. Eller en kråka i skogen. Hur vi  peppar varandra och mår bra av att vara tillsammans och hur lyckliga vi är när fågeln apporteras in. Mina bästa jaktvänner.

Mina hundar mår allra bäst när de jagar. När vi jagar tillsammans. När vi klafsar omkring i leriga vassar för att försöka hitta en skjuten and. Eller en kråka i skogen. Hur vi  peppar varandra och mår bra av att vara tillsammans och hur lyckliga vi är när fågeln apporteras in. Mina bästa jaktvänner.

Glädjen jag ser i min hunds ögon när den får göra det hundar alltid gjort. Jaga. Nedärvt och djupt inpräntat i alla hundars DNA.

Med den insikten tar det emot att behöva se en liten valp tvingas gunga på en gunghäst. Och människor som tror att valpen tycker att det är roligt.

Ser de inte? Förstår de inte? Har de fullständigt tappat förmågan att läsa av djurs beteenden?

Jag klipper klorna på mina hundar. Några av dem tycker att det är det bästa som finns, somnar när jag klipper. Andra är oroliga, jag måste lugna och ta det försiktigt. Det är inte svårt att uppfatta vad de känner, det är faktiskt jättelätt. Men uppenbarligen inte för alla.

Det som händer på sociala medier är lika illa som gamla tiders dansande björnar, dresserade apor som tvingas till allt möjligt. En vinstgivande industri som ökar på grund av människors alltmer bristande kunskap om djur. Eller avsaknad av kunskap om vad som ligger bakom. Händelser tas ur sitt sammanhang. Källkritik saknas.

Andra videoinslag visar hundar där ägaren säger sig ha kommit hem efter att ha lämnat den ensam. Filmklippet går ut på att visa att hunden skäms för att den bitit sönder en kudde eller något annat. Och så kan det förstås vara. Men ingen vet.
Jag är kanske konspiratorisk men jag ser ofta en hund som är rädd för att få mer stryk.
Ingen vet och knappt någon tänker efter. Hjärtan hälls över den darrande hunden som människor tror är så klok att den skäms för sitt tilltag. Upprepar, det KAN vara så.
Men vet du?

Hundar tvingas i konstig mat, hängs upp i besvärliga positioner, kläs på klänningar och går på bakbenen. Vilket resulterar i miljontals gillningar, hjärtan och skrattande smileys.

Jag ser hundar som motvilligt underkastar sig och tittar på sina ägare med rädda ögon.

Det gäller alla sorters djur.

På sociala medier hittar man även tonårspojkar från olika delar av världen som när de börjar filma, plötsligt bara råkar hitta en hundvalp som håller på att drunkna.
Som av en händelse har de börjat filma exakt innan de plötsligt hör gnäll och vettskrämda skrik. De börjar leta och hittar en ensam valp som kämpar för sitt liv.
De räddar den och får kärlek och gillningar från hundratusentals, ibland miljoner människor. Vilka duktiga killar.
Det finns gott om personer ute i världen som, likt ett tecken från ovan, hittar och räddar drunknande valpar och andra djur. Vilken tur att de var precis där just då. Och att kameran var igång.
I vissa fall stämmer det säkert, de råkar verkligen hitta en valp i nöd när de sätter igång kameran.
Men ingen vet.

Och av någon anledning har jag en stark känsla av att de drunknande valparna som räddas tenderar att bli ännu fler.

Samtidigt, i ett parallellt universum, ojar sig svenska aktivister över mina jakthundar. Stackars min jaktlabbe som sover i sängen, älskar att jaga med mig mer än allt annat och är den gladaste hunden i kosmos. Stackars svenska jakthundar som mår så bra. Förbjud jakt och ge jägarna mer skit.
Det är kanske enklast så.

Ett annat välkänt klipp visar en igelkott som försöker att ta sig över en väg. En kråka petar på igelkotten. Puttar på den med näbben.

Det är uppenbart att kråkan vill käka igelkott. Det finns till och med studier som visar att igelkottar kittlar dödskönt i kistan på kråkfåglar.
Kommentarsfältet bubblar över av kärlek till kråkan som verkligen försöker hjälpa igelkotten över vägen så att den inte ska bli överkörd.
Dessutom en lång diskussion huruvida detta är en kråka och inte en skata.

När upphörde människors förmåga att läsa av naturen? Så många vet inte längre hur det fungerar.

Tror de att en liten hundvalp uppskattar att sitta fast och gunga på en gunghäst? Tror de att kråkor kan trafikregler?
Deras ”kärlek” leder istället till att ännu fler hundar ”räddas” ur gyttjepölar. Ännu fler valpar tvingas upp på gunghästar eller ”regisseras” på mer eller mindre fantasifulla sätt, enbart för att öka klicken.

Aktivisterna, de som konsumerar mycket lim, har en förkärlek till orkidéer och hatar naturbrukare i allmänhet och jägare i synnerhet. De behöver organisera om i våningen högst upp.

De borde ägna sig åt att försöka få sig själva och andra att hitta tillbaka till förståelsen för hur vi, naturen och djuren funkar tillsammans. Sedan urminnes tider där jakten ingick som en självklar del och ska kunna betraktas så även idag även om inte alla  jagar.
Kärlek till hundar har inget och kommer aldrig att ha något med gunghästar att göra.

Nyligen la vi ut en rävbild på sociala medier där vi berättade om räven, bland annat i dess roll som predator. Sedan vet vi av erfarenhet att det bara är att vänta. Det är som att meta. Efter en stund kommer de, småmörtarna, de som bara ska bråka i kommentarerna. Nafsar på betet och flötet börjar småguppa. Fullständigt meningslöst.

 

På bilden en död skabbangripen räv. Skjuter vi inga rävar ökar stammen. Och skabbangreppen. Att se en skabbangripen räv pinas är vedervärdigt. En långdragen tortyr som undantagslöst leder till rävens död. Det vill ingen jägare se. Foto montage: Skabbräv Sirpa Ukura, Sarcoptes scabiei: Patrick Guenétte/Mostphotos

Jag vill poängtera att vi även får sakliga argument, där det går att diskutera. Där kan vi komma framåt, där båda sidor har  något att lära. Men de är tyvärr få.
Småmörtarna dominerar kommentarsflödet. De representeras av arga personer som ofta, av någon anledning, har en katt i profilbilden, avdankade discosyskon, balkongare som kallar sig något som innehåller wolf eller fox eller heter saker som LebeauChateau, LaBalour eller LuluLynx.

Småmörtarna är alltid fel ute, känner först efter hur det känns och argumenterar efter det. Får sakliga svar tillbaka men läser dem inte. Känner istället efter igen och deklarerar för världen hur det känns just nu i just deras jättearga magar. I det läget kan vi jägare också bli kallade precis vad som helst i spannet rövhål till mördare. Det känns så och då får man säga just det. Tycker de.

Det är lite synd om dem egentligen. Att befinna sig så långt från verkligheten. Att de på allvar tror att deras känslosvallningar värnar räven och övrigt vilt medan det egentligen är precis tvärtom.

Det är lite synd om dem egentligen.  Att befinna sig så långt från verkligheten. Att de på allvar tror att deras känslosvallningar värnar räven och övrigt vilt medan det egentligen är precis tvärtom.

Vi käkar inte upp rävarna vi skjuter. Man måste inte äta upp allt man jagar. Jag har skjutit råttor, åt inte upp dem heller. Slagit ihjäl myggor, nope, aldrig svalt någon, inte frivilligt i alla fall.

Hur kan då vi, som vi kallas, rövhål till jägare understå oss att skjuta en räv?

Huvudskälet är att vi vill ha en balans i rävstammen. Vi vill ha en frisk rävstam. Och att vi tycker om att jaga.

Svält. Om rävstammen får växa obehindrat blir det förr eller senare dåligt med mat för dem. Jag vill inte se rävar svälta. Vill småmörtarna det?

Skabb. Skjuter vi inga rävar ökar stammen. Då ökar också rävskabben som smittar våra hundar, även katter kan bli angripna samt varg. Men framför allt är det vedervärdigt att se en skabbangripen räv pinas. En långdragen tortyr som undantagslöst leder till rävens död. Det vill ingen jägare se.
Vill småmörtarna det?

Rävens dvärgbandmask är en parasit. Den vuxna masken lever oftast i tarmen på en räv, men även hundar hör till de alternativa värddjuren. Maskens ägg utsöndras med värddjurens spillning och sprids i miljön. Människor kan infekteras av äggen och utveckla en mycket allvarlig tumörliknande sjukdom. Rävens dvärgbandmask hittades i Sverige första gången 2011. Ju fler rävar desto större spridningsrisk.

Fjällräv och klimat. Vi jägare hjälper till att rädda fjällräven. Vad gör småmörtarna för fjällräven?
I fjällkedjan har rödräven blivit vanligare det senare århundradet. Viktiga orsaker är förmodligen ett varmare klimat och ökad födotillgång i det alltmer människopåverkade landskapet i och kring fjällen. När rödräven etablerar sig på fjället konkurrerar den ut den mindre fjällräven, som var mycket nära att dö ut för 20 år sedan.
Jakten på rödräv i viktiga fjällrävsområden har – tillsammans med utfodring vid fjällrävslyor – gjort att fjällräven börjat återhämta sig.

Predatorkontroll kan användas för att kompensera för annan påverkan på naturen. Ibland är det nödvändigt, om man vill rädda en hotad art.

Trafiken. Om rävstammen får växa gränslöst kommer MÅNGA fler olyckor att ske i trafiken. Även småmörtar kan köra på en räv och gör det också. Varför skulle de vara ett undantag? Räven dör inte alltid direkt utan släpar sig iväg, svårt skadad. Då kan en eftersöksjägare komma ut och avliva, även en trafikskadad räv, om olyckan anmäls. Det finns ingen anmälningsplikt för en påkörd räv. En eftersöksjägare som ändå väljer att åka ut gör det helt utan ersättning.
Varför gör vi jägare, som ni kallar rövhål, det? Enkelt svar, för att minimera djurets lidande och det gäller förstås även en räv. Jägare vill inte se djur lida.

Viltvård. Rävpredation i allmänhet är den avgjort viktigaste dödsorsaken hos rådjurskid under sommaren. Där det jagas mer räv finns det betydligt större småviltsstammar, allt från fågel och hare till rådjur. Viktigt för de flesta av oss men kanske inte för småmörtar.

Sist men inte minst handlar det om att vi jägare är stolta över att vara jägare, vi älskar jakt. Att jaga räv är spännande, utmanande och ställer höga krav. En fantastisk jaktform för många.

Vi jägare ser helt enkelt till att rävstammen mår bättre.
Sug på den, alla nafsande småmörtar.

Det småhuggs lite enfaldigt på oss jägare just nu. Vi är inte mycket värda i vissa sammanhang men det duger bra att använda våra pengar till allt möjligt, exempelvis när samhället ska bärga döda knölvalar. Dessutom – en arg naturfotograf vill ersätta jakt med horhus.

Vi jagar för att vi tycker om att jaga. Jakt är så mycket mer än en millisekunds dödande. Ingen har rätt att hitta på egna åsikter och sedan pracka på oss dem. Foto: Madeleine Lewander

I fallet död knölval planerar Naturvårdsverket att pengar från Viltvårdsfonden, alltså jägarnas pengar, ska bekosta bortforslingen av den döda valen som strandat på Öland.
Viltvårdsfonden verkar vara en trevlig liten pengabörs som man kan använda till allt möjligt nu för tiden. Tur att avgiften höjs också. Man vet aldrig vad som dyker upp som jägarna kan bekosta. För det verkar inte räcka med all den, i stort sett, gratistid dygnet runt som jägare lägger på alla trafikeftersök, ja statistiken visar över 60 000 inrapporterade viltolyckor per år.
Det går alltid att vrida ur lite till, eller hur!

I SVT:s ”Mötet” nyligen diskuterar jägaren Jens Ulrik Høgh med naturfotografen Björn Persson troféjakt eller jakt i största allmänhet som det till slut faktiskt handlade om. Sammanfattningsvis gick programmet ut på att ett regn av fördomar riktades mot jägare. Inget annat.

”Motståndare till troféjakt är okunniga egocentriska och fokuserar hundra procent på känslor” inleder Jens Ulrik Høgh med och menar att de flesta diskussioner mot jakt bygger i stort sett alltid mer på känslor än på saklighet.
Han blir därmed i stort sett dränkt av just Björn Perssons känslor om vad Jens Ulriks Høgh känner. Ja, det är rörigt.
Men Björn Persson vet exakt vad Jens Ulrik Høgh känner och sistnämnde får nu veta exakt vad han tänker och hur han känner när han jagar.
Jens Ulrik Høgh får veta att han bara jagar för lusten att döda, maktkänslan, det går inte att få stopp på naturfotografen nu.
I stort sett förstår man att denne naturfotograf faktiskt har koll på vad jägaren Jens Ulrik äter till middag och hur många rullar toapapper han gör av med i månaden.
Han berättar självklart också för Jens Ulrik Høgh vad han gör på kvällarna efter jakten, nämligen dricker whisky och röker cigarr ”som på 1800-talet”.
Jens Ulrik Høgh bara skakar på huvudet och försöker komma in i diskussionen för att rätta till men det stoppar inte svadan av fördomar.

Naturfotografen förstår inte resonemanget om viltförvaltning och han tycker uppenbarligen att han själv är bättre på att förvalta vilt i Afrika än afrikanerna själva.

Lösningen, menar han, är att istället bygga horhus. Hur han får ihop ekvationen, vidrigt utnyttjande av kvinnor och viltförvaltning, är en gåta.

Lösningen, menar han, är att istället bygga horhus. Hur han får ihop ekvationen, vidrigt utnyttjande av kvinnor och viltförvaltning, är en gåta.
Jag undrar också vad det är han menar? Vem är det han menar ska utnyttja horhuset?
För vi jägare, kvinnor och män, vill jaga. Inte besöka horhus.
Ja, han är faktiskt så full av fördomar så att jag befarar att han snart ska spricka.
Sen är ”Mötet” slut.

I verkligheten stödjer WWF hållbar troféjakt. Inte heller de omyndigförklarar de afrikanska ländernas, eller något land över huvud taget, egen förmåga att hantera sin viltförvaltning. Det är klart att det finns saker att ifrågasätta även inom detta, dock inte rent generellt.
Så här säger WWF själva om troféjakten:
”Troféjakt – där den bygger på en tydlig vetenskaplig förståelse för artspopulationsdynamik och hanteras ordentligt – har visat sig vara ett effektivt bevarandeverktyg i vissa länder och för vissa arter, inklusive hotade arter.”

De uttalar också följande:
” WWF respekterar och stöder ursprungsbefolkningars och lokala samhällens rättigheter att välja hur man bäst ska leva bredvid och använda naturresurser på sätt som främjar bevarande av vilda djur och deras egen hållbara utveckling.”

Vi jagar för att vi tycker om att jaga. Jakt är så mycket mer än en millisekunds dödande. Det naturfotografen gör i programmet är att fantisera ihop åsikter som han därefter försöker pracka på oss jägare för att slutligen kunna kritisera något som egentligen bara är hans egna fantasifoster.

Jägaren Jens Ulrik Høgh konstaterar i slutet av diskussionen att vi jägare behöver bli bättre på att verkligen tala om vad det är vi gör.
Och det behöver vi nog bli. För det måste vara direkt skadligt när människor proppar huvudet så fullt med fantasibilder, egna föreställningar och fördomar, att det inte längre finns plats för något annat.
Men frågan är om det går att prata med vissa, när det gått så långt att till och med förmågan att ta in sakliga argument havererat.

Jägarna riskerar få betala när knölval bärgas >>

WWF om troféjakt >>

Under den senaste tiden har jag fått utstå en del påhopp som bland annat har sin grund i att vi jägare, lantbrukare och markägare har tröttnat och börjar säga ifrån på skarpen efter år av trakasserier, olagliga intrång och sabotage av vår egendom och stress av våra djur.

Jag har fortfarande, i dagens Sverige, rätt att yttra en egen åsikt. Det kallas åsiktsfrihet.  Och jag försöker INTE med olika odemokratiska eller olagliga medel tvinga över den på någon annan. Det funkar, jag lovar.

Jag har i ett antal blogginlägg lyft upp attentaten, okunskapen och den rätt otäcka attityden hos en grupp människor som tar sig rätten att göra sin egen åsikt till den enda rätta och inbillar sig att de har någon slags gudomlig rätt att med fysiskt eller psykiskt våld påtvinga sina medmänniskor denna åsikt.
I ett demokratiskt samhälle som man önskar ska fungera kan ingen påtvinga medborgarna sin egen åsikt.
Men att framföra en egen åsikt, som går emot dessa ”rätta” åsikter, kan straffa sig. Jag har nu emottagit samtal under helgkvällar med hot och elakheter, jag har i sociala medier blivit ombedd att skjuta mig själv i huvudet och min arbetsgivare har  kontaktats  i syfte att tysta mig.

Det är alltså viktigare att få tyst på dem som ifrågasätter direkta hot mot vår demokrati än att stoppa de vedervärdiga trakasserierna och sabotagen laglydiga människor, ofta familjer med barn, utsätts för.

Det är alltså viktigare att få tyst på dem som ifrågasätter direkta hot mot vår demokrati än att stoppa de vedervärdiga trakasserierna och sabotagen laglydiga människor, ofta familjer med barn, utsätts för. Och eländet fortsätter. Bara för ett par dagar sedan utsattes några jägare hårt då deras bilar sattes i brand under en vildsvinsjakt.

Påhoppen efter Jägareförbundets debattartikel i Expressen och mina blogginlägg handlar i det här fallet mest om några personer som av någon anledning känner sig oerhört kränkta när jaktsabotörers och övriga djurrättsterroristers olagliga och antidemokratiska verksamheter ifrågasätts.
Jag har svårt att förstå hur de kan känna sig kränkta om de inte själva deltar i eller ställer sig bakom denna fascism som det faktiskt handlar om.
För de menar väl ändå inte att alla i djurrättsrörelsen sysslar med liknande olagligheter? Om de tror det kan jag berätta att så är inte fallet. Det här handlar om några extrema grupper som jag är rätt säker på att de flesta djurrättsorganisationer tar avstånd ifrån.
Visste dessa kränkta personer inte det är det ju bra att de får reda på det nu.

Del av kommentarer jag fick för några dagar sedan i samband med att jag delade Jägareförbundets debattartikel om djurrättsextremism.

Det finns så mycket hemskt som drabbar djur. Hundar och andra djur som torteras ihjäl, hajar där fenorna skärs av. Här i Sverige har vi på senare år allt oftare sett hur hundar, katter och andra djur torteras, dödas och förgiftas, glasbitar placeras i köttbullar, glykol blandas i dricksvatten, tamdjur knivskärs. Och det är bara en liten del av allt fruktansvärt vissa människor utsätter djur för.

Många organisationer försöker stoppa djurplågeriet.
Men någon annanstans, i en svart parallell värld vid sidan av dessa människor som verkligen jobbar med att få stopp på djurplågeriet, finns då ett litet klientel som med sin verksamhet förstör förutsättningarna för dessa eldsjälar.
Detta klientel är de som istället lägger all sin energi på att trakassera och förstöra.

Jag hoppas, även för den seriösa djurrättsrörelsens egen skull, att vi snart kan få stopp på det här. Den förtjänar inte att dras ner i smutsen på grund av en grupp fascistiska avarter.

Sverige och hela världen befinner sig i allvarlig kris, på grund av covid-19. Vi håller ihop, ställer upp för varandra, många riskerar sina liv för att hjälpa. Men djurrättextremisterna, jaktsabotörerna, gör precis tvärtom.
Det får räcka nu.

Vi håller ihop, ställer upp för varandra, många riskerar sina liv för att hjälpa. Men djurrättsterroristerna gör tvärtom. Det får räcka nu. Foto: Privat

Det fina med människan är att vår vilja att hjälpa varandra verkar öka i kris. Vi släpper gammalt groll och ställer upp för varandra, hjälper till så gott vi kan, vi gläds och lider tillsammans. När skogsbränderna härjade som mest för ett par år sedan slöt massor av människor samman för att bara hjälpa till. Många kastade sig rakt in i infernot utan att tveka.
Idag sitter vi tillsammans mitt i ännu en kris, men gigantisk i jämförelse, covid-19. Vi själva, nära och kära blir sjuka omkring oss, vissa blir jättesjuka, några så sjuka att de dör. Vi befinner oss i en surrealistisk mardröm.

Ljuset är alla underbara människor som ställer upp, framför allt i vården och volontärer som gör allt för att bara hjälpa och en ökande känsla av välvilja från omgivningen.
De flesta förstår nu också betydelsen av självhushållning.  Våra bönder lyfts äntligen fram, de som producerar vår mat och som faktiskt är de som kan få oss att överleva i en kris. Att inte alla förstår det är obegripligt.
Här finns förstås även vi jägare med på ett hörn. Allt fler väljer svenska livsmedel. Och vi jägare kan också bidra med det nyttiga viltköttet.

Att vissa korkskallar organiserar sig i sjuka grupper som har som enda syfte att förstöra och agera precis tvärt emot människors gemensamma strävan att hjälpa varandra ur en djup kris är hårresande.

Men alla förstår inte. Inskränkta individer existerar på sina håll, det får man räkna med. Men att vissa korkskallar organiserar sig i sjuka grupper som har som enda syfte att förstöra och agera precis tvärt emot människors gemensamma strävan att hjälpa varandra ur en djup kris, är hårresande.
Jag pratar förstås om djurrättsterroristerna, alltså de som saboterar för jägare och brukare. Mitt i en av de värsta kriserna vi skådat i Sverige i modern tid ska ingen tro att de ställer upp för andra människor. Tvärtom.
Istället lägger dessa antidemokratiska krafter just nu ännu mer tid på att hänge sig åt att hänsynslöst vrida om instuckna knivar igen och igen, och att brutalt sparka på dem som redan ligger.

Jag har under flera år levt med något svart som växer inom mig varje gång en ny människa får sitt liv förstört av djurrättsaktivister. Men när de igår gottade sig åt radioprogramledaren och även hängivne jägaren Adam Alsings död på en Facebooksida, då får det räcka. Vi måste få ett slut på det här.
Och det lilla svarta i mig växte snabbt till något mycket större.
Jag läste skiten och inuti gick någonting sönder av den totala bristen på respekt för en medmänniska.
Att känna medlidande för en sörjande familj. Att visa respekt. Det är grundläggande. Vi som står vid sidan om kan bara, så gott det går, försöka skicka medmänsklighet och värme till de närmaste. Och vi kan sörja själva. Att Adam Alsing och andra fina människor tas ifrån oss på det här viset på grund av detta vedervärdiga virus är förfärligt.
Hur kan de förbannade djurrättsterroristerna inte förstå det?

När förlorade de sin medmänsklighet? När blev de så sjuka i huvudet?
Nej, jag kommer aldrig, med betoning på aldrig, att nämna de här antidemokratiska, saboterande organisationerna vid namn. På samma sätt som jag inte namnger någons hemorrojder. Det här är samhällets hemorrojder, ondsint skit som alla vill bli av med.
På sociala medier sprider de sin okunskap, det de förmedlar är oftast så ofantligt okunnigt och rentav enfaldigt att man undrar om det kanske är små barn som driver på och eldar på det egna hatet mot andra människor. Att de inte förstår bättre. Alla som protesterar raderas eller döljs snabbt i kommentarsfälten.

I debatten som uppstod efter det respektlösa inlägget fanns 418 kommentarer eftersom människor som tog mycket illa vid sig protesterade. Men ALLA kritiska kommentarer doldes eller raderades snabbt. Det har resulterat i underliga kommentarstrådar där jaktsabotörer diskuterar ingående med sig själva.

Vi andra försöker tillsammans få livet och samhället att gå ihop så gott det går. Många sträcker ut hjälpande händer och riskerar sin egen hälsa och till och med sitt liv för att hjälpa andra.

Djurrättsterroristerna gör precis tvärtom. De går istället man ur huse för att trakassera naturbrukare ännu mer, förstöra livet för laglydiga familjer, vuxna och barn, bryta sig in i privat egendom, stressa djur, såga ner jakttorn och klippa sönder hägn där tamdjur som levt skyddade plötsligt slits ut i otrygghet. Djuren klarar sig inte länge om de inte kan fångas in igen.
De säger sig handla i djurens namn – i själva verket är de rena djurplågare.

Jag vet att det finns politiker som försöker göra något för att få stopp. En av förkämparna är riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson (KD) som kontinuerligt ifrågasätter den brottsliga djurrättsaktivismen. Senast i en fråga till regeringen som i sitt svar visar att lite ändå har gjorts. Många fler försöker. Man hittar otaliga motioner i ämnet. Men det verkar inte räcka till.

De här individerna är terrorister, landsförrädare, som motverkar sund djurhållning och en livsnödvändig strävan för Sverige att närma sig något som åtminstone påminner om självhushållning. Alltså att vi ska klara oss den dagen det blir kris på riktigt. När vi inte kan importera nödvändig mat. När alla, till och med idioterna, inser att vi är beroende av våra bönder och jägare.
Vi behöver åtgärder nu mot de som saboterar vår överlevnad och sparkar på människor i sorg. Det mörka som växer i mig, växer också i väldigt många andra. Det djurrättsterroristerna gör är en spark i arslet på vår demokrati.

Efter gårdagens respektlösa, vedervärdiga inlägg på sociala medier börjar mörkret ta över, åtminstone mig. Just nu hatar jag de här människorna. Vi får hoppas att det lägger sig igen. Hat leder ingenstans.
Vi är många som för länge sen slutat acceptera att se våra egna och andras liv helt kallsinnigt ödeläggas på det sätt som sker idag. Djurrättsterrorismen måste få ett slut.
Jag hoppas att något händer innan mörkret tar över oss helt. För mycket mörker skapar olycka för alla inblandade.
Men hur länge ska vi som är laglydiga bara stå och se på?

”Jag har två vargar som cirklar omkring mig, de drar inte. Kom hit för fan!”
Han står fastfrusen med radion i ett konstigt grepp. Eller tappade han den? Han hör sig själv skrika. Så har han aldrig skrikit. Bössan hänger på axeln, magasinet är i men han har inte stängt slutstycket.

 

Människors verkliga upplevelser och försök att berätta om vargangrepp förringas ofta och drunknar i myter om en verklighet som inte existerar. Foto: Madeleine Lewander

Klumpigt lyfter han bössan, gör en stel mantelrörelse och håller sedan oroligt fingret på säkringen samtidigt som han försiktigt ropar på sin hund som skäller gällt och ängsligt bara tio meter framför honom.
Han måste få in hunden. Han ropar igen, men den verkar som paralyserad, kommer inte. Han måste ha sin hund hos sig, det är det viktigaste, tänker han och rör sig sakta mot den medan vargarna närmar sig i allt snävare cirklar.

Vargarna rör sig runt dem. De verkar opåverkade av situationen. Han har svårt att beräkna avståndet. De verkar inte stanna. De är fullt koncentrerade på hunden. Han skjuter i luften. ”Är de verkligen så där stora?” Tanken viner snabbt genom skallen.
Han når hunden, klämmer in den mellan sina ben. Han försöker vända sig efter vargarna men det är svårt när de inte går helt ihop utan ibland befinner sig på olika ställen.
”Varför i helvete är de inte rädda”, tänker han och lyckas på något vis få på hunden ett koppel. ”Vad fan som än händer får de aldrig hunden”.
Nej, han skjuter inte mot vargarna. Efteråt tänker han att det aldrig var läge. Eller? Han vet inte.

Han tycker också senare att reaktionen var konstig, han trodde inte att han skulle reagera så. Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram.
Han, stora starka karln.

Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram. Han, stora starka karln.

Den här gången gick det bra. Älgjakten avbröts. Det var tur att han inte hunnit släppa hunden på sök än.

Jag har fått historien berättad för mig, jag vet när det hände och har försökt att fritt återge den.
Men är våra berättelser ur verkligheten värda att berätta? Ska de berättas alls, är det egentligen någon mening?
För i sinnen och på tusentals bildskärmar långt, långt från där två vargar sprang i cirklar runt en jägare och hans hund, finns bara galna fantasibilder kvar. Vackra målade teckningar och monterade foton på små flickor ömt omslingrade gigantiska vargar, halvnakna kvinnor i tunna slöjor som småskuttar runt gosiga vargar i skogen i natten, eller en balettdansös i mörkret med en varg som publik. Månar, stjärnor och kritvit snö.
Och sagolika sinnen vid skärmar som längtar efter att få befinna sig där, mitt i flocken i den stjärnklara natten, och verkligen VETA att varenda varg i universum känner samhörighet med just dem. Där kärleken är så stark att den skjuter rakt in i hjärtat på vargarna så att just de, dessa utvalda drömmande människor vid sina bildskärmar, blir en i flocken.
Alltså bara waow glaserat med en fet fullmåne och sen yla tillsammans.

Och precis där försvann den sista förnimmelsen av jägarens historia, han som tillsammans med sin hund mötte två vargar och blev livrädd. Hans historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett.

Trots att den här jägarens historia berättar om det som var en av hans värsta händelser i livet. Något han och människorna omkring honom aldrig glömmer. Något som händer och som kommer att hända många även framöver, om och om igen, men med olyckligare utgång.

Människor som under sömnlösa nätter vakar över sina tamdjur. Hundar, får och andra djur som dör en vedervärdig död. Goda livsmiljöer som försvinner för människor och deras djur. Fina älgmarker som idag gapar tomma.
Allt medan sagovargarnas beskyddare hånfullt skrattar åt verklighetens människor som är så korkade och inte dansar vidare med dem i natten.

Vad ska vi med verklighetens vargland till när den kan ersättas med en glittrig saga?

Jägarens historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett. Fotomontage med bilder från Pixabay

På en så kallad valpfabrik, i en mörk och skitig låda i Ungern föder en sjuk och vanvårdad liten tik med oklar härstamning sina valpar. Misären är total. Valparna, de flesta missbildade och sjuka, tas tidigt från mamman för att smugglas vidare och säljas i Sverige. Ett djurplågeri som uppmärksammas i SVT-dokumentären ”Älskade smuggelhund”. Allt medan några så kallade djurrättsaktivister i Sverige istället lägger sin tid på att välta jakttorn och trakassera jägare och deras hundar.

Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar. Det här är jag, Snaps och en ostmacka. Snaps blev 14 år och älskade sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Jag har sett båda delarna på SVT Play av ”Älskade smuggelhund”, en utmärkt dokumentär av filmaren Jonny von Wallström som visar hur sjuka hundar enkelt smugglas in och säljs i Sverige.
Ett effektivt detektivarbete utmynnade i att han och några reportrar på SVT kunde visa en mörk och utbredd smuggelverksamhet där hundar smugglas in i Sverige, i det här fallet från Ungern. Hundarna behandlas på ett sätt som bara kan likställas med djurplågeri.

Här hemma ligger våra egna hundar i en hög i soffan i köket. Den är ”inredd” framför allt så att hundarna ska trivas i den, även om hela familjen tar plats emellanåt. Det är filtar fällar och kuddar som far runt i hela köket när hundarna bäddar, röjer och bär omkring.
En total kontrast mot det vedervärdiga denna dokumentär visar.

Samtidigt blir jag förbannad av andra anledningar. För jag slås av hur långt ifrån dessa vidrigheter vi jägare lever med våra jakthundar. Ändå fortsätter djurrättsterrorister, alltså en liten förvirrad klick människor, att tyrannisera jägare och hävdar att vi plågar våra hundar.
För att vi jagar tillsammans, jag och min hund. Jakten och familjen, det som är det bästa i min hunds liv görs till något svart och fult.
Det går inte ens att försöka jämföra en svensk jakthunds liv med livet för en hund på dessa utländska valpfabriker. Något som också underbyggs genom att människor aningslöst fortsätter köpa sjuka smuggelhundar på Blocket.
Ser man inte skillnaden är man rätt korkad.

För bara några veckor sedan fick Snaps, en av våra jaktlabradorer, somna in. Han blev 14 år och var glad och trivdes med livet ända till slutet.

Som han jagade, Snaps!

Han var en stor, stark, frisk och otroligt vänlig hund som föddes hemma i vår jägarfamilj en julafton och fick leva hela sitt liv med oss. Han älskade att jaga, kasta sig i vattnet från båt och forcera täta vassar i jakten på skjuten fågel. Han levde sitt liv optimalt. Han kunde inte ha haft det bättre.

Han fick leva, andas och göra det han älskade och gjorde allra bäst, det som gjorde honom frisk och lyckliga på riktigt. Jaga.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

En av mina svåraste känslor tillsammans med mina hundar är när hunden börjar bli så gammal att den inte längre orkar med jakten. De ledsna ögonen, besvikelsen att inte få följa med längre, att inte få göra det som den älskar mest, den känslan kommer jag alltid att ha svårt att hantera.
Ofta får mina hundar följa med i alla fall och komma med på en liten tur en liten stund, så mycket som de orkar.
Mina hundar lever lyckliga liv.

Men långtifrån alla hundar får ha det så bra som våra jakthundar. Jag ser del två av dokumentären och kan inte hålla tårarna tillbaka när ägare som lurats att köpa dessa ofta väldigt sjuka hundar förtvivlat berättar hur de gjort allt för att försöka rädda dem. Veterinärbesök i det oändliga med mycket sjuka hundar.
För att inte tala om när Jonny von Wallström följer med en, i mina ögon, riktig djurrättsaktivist, en kvinnlig ungersk veterinär på ett uppdrag för att rensa i en total misär av avföring, lera och ruttnande avfall blandat med tätt packade hundar som lider svårt.

Varför försöker inte svenska djurrättsaktivister stoppa detta vansinne istället för att lägga energi på att ge sig på svenska välmående jakthundar? Smuggelhundarna lider på riktigt. Och Jonny och de övriga reportrarna på SVT visar i den här dokumentären att problemet i Sverige är stort.
Farliga och smittsamma sjukdomar och parasiter som tidigare inte funnits i Sverige smugglas nu dessutom in hejdlöst och riskerar att drabba alla svenska hundar.

Så de som ägnar sin tid åt att välta jakttorn och veva mot jägare och deras jakthundar i största allmänhet har knappast världens smartaste fokus. Det finns större problem att ta tag i än soffliggande jakthundar som älskar sitt liv.

Och framför allt, svenskar, sluta köpa hundar från oseriösa försäljare. Lidandet kommer att fortsätta så länge människor fortsätter med detta.

Snaps blev 14 år. Han var frisk i hela sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Djurrättsterrorister går nu ut stort i sociala medier med tips om hur jakten ska stoppas, bland annat genom att våra jakthundar sprejas med insektsmedlet citronella som kan ge allvarliga ögonskador.
I sin fanatiska övertygelse och villfarelsen att den egna åsikten på något gudomligt vis står över alla andras och med våld ska tvingas på mänskligheten, drar de sig inte ens för att plåga hundar.

Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det. Foto: Madeleine Lewander

Medlet som djurrättsterroristerna rekommenderar ska sprutas mot hundarna heter citronella, en eterisk eller aromatisk olja. Idiotin görs i hopp om att hundarna ska sluta spåra. Citronella används bland annat som insektsbekämpningsmedel.
Det kan användas i olika former men att, som jaktsabotörerna rekommenderar, hälla oljan i en blomspruta och spruta på marken mot hunden är att medvetet riskera att hunden utsätts för skada, vilket de uppenbarligen inte förstår. Citronellaolja är frätande och kan ge allvarliga ögonskador. (Kemikalieinspektionen, EG nr 289-753-6).
Djurrättsterrorister drar sig alltså inte ens för djurplågeri för att påtvinga andra sina egna extrema åsikter. Och det är inte första gången.

De misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen.

Bland annat skrämdes stövartiken Axa för några år sedan från vettet av ett gäng djurrättsaktivister med ”mistlurar” som omringade henne i skogen. Hon avbröt sitt drev och sprang skräckslagen tillbaka till sin husse.

Jag kan inte riktigt säga hur jag skulle reagera om någon kom fram och sprutade frätande olja mot min hund. Tyvärr hade det, för oss jägare, rekommenderade lugnet i sådana här lägen uteblivit. Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det.

Saxat från en av djurrättsterroristernas Facebook-sidor i oktober 2019.

Djurrättsterrorister har kanske tidigare fått en liten gnutta gehör för sina vedervärdiga våldsfilmer. Men de misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen eller akut försöker få iväg sin av smärta skrikande hund till veterinär.

MADELEINE LEWANDER

Läs också:

Slö propaganda kryddad med fördomar. På senaste tiden har det slagit mig att så argumenterar så många jaktmotståndare slentrianmässigt. Åtminstone på sociala medier. Deras sätt att kommunicera påminner om färdigtryckta etiketter som används som svar på precis allt vi säger. Orden trillar ut reflexmässigt. Det finns ingen logisk tanke bakom, bara färdiga klyschor.

Det finns människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa. Foto: Madeleine Lewander

 

Dessa goda jakthatare är så fromma att hela universums stjärnor blinkar hänfört varje gång de skriker ”Karma” åt en jägare. Det är väldigt mycket godhet det.

Det här handlar naturligtvis bara om deras egen självbild. Min bild är att de är enfaldiga och ytliga och köper sin så kallade godhet på sina medmänniskors bekostnad.

Jägareförbundet har i dagarna gått ut med en intressant information om hur vargfrågan ser ut i dagsläget, förbundet har på ett enkelt och bra sätt förklarat turerna kring miniminivåer, Högsta förvaltningsdomstolar, Naturvårdsverket, riksdagen och EU.
Dessutom på ett korrekt och väl underbyggt sätt förklarat var förbundet står i rovdjurs- och kanske framför allt vargfrågan.

Är det vad vargdebatten handlar om? Jägarnas föräldrars släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?

Förbundet radar upp det ena, med bakgrundsfakta, väl underbyggda argumentet efter det andra. Där finns logik och verklighetsförankring. Exempelvis att också ta hänsyn till människors vardag i rovdjursområden, om balans i viltstammarna men även, ack så viktigt, balans mellan människa, natur och viltstammar.

Förbundet försöker väga in de människor som tvingas leva bland rovdjur i syfte att få fram ett bra beslut om hur många vargar vi ska ha för att det över huvud taget ska funka.
Vi funderar också på hur det ska bli med älgjakten, på dödade och skadade tamdjur, tamdjursägares oro och mycket mer.

Förbundet ger förslag på åtgärder och följer frågan under lupp för att informera och vara pålästa. De informerar, lyssnar och försöker föra sakliga diskussioner.

Och så presenteras detta på sociala medier. Informationen mottas positivt av de allra flesta, det ska ändå sägas.
Men kvaliteten på den negativa kritiken är bedrövlig, rent ut sagt korkad. Knappt någon går in på sakfrågorna.
Det som skrivs är ”Rädda alla vargar”,  ”Jävla inavlade människor, låt djuren leva” till ”Dö vidriga jägarpack”.

Jaha?

Det är svårt att försöka åstadkomma en konstruktiv diskussion utifrån detta.
Är det vad vargdebatten handlar om? Att jaktmotståndare svarar ”Rädda alla vargar” på allt och inte behöva tänka ett steg längre. Eller kontra med jägarnas föräldrars eventuella släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?
Vi jägare måste också förhålla oss till argumenten: ”Jag vill minska idioter i Sverige, kan vi skjuta ner den stammen också?” eller standardsvaret utan minsta eftertanke: ”Människor ska inte lägga sig i naturen”.
Vi ska alltså diskutera om vi ska skjuta idioter. Eller strunta i allt och alla, för naturen sköter sig själv.  Är det så vi kommer vidare?
Det verkar vara så den samlade jakthatareliten tycker att vi kommer framåt i rovdjursfrågan.

Saker kan diskuteras. Istället möts vi av ett ologiskt gapande som saknar grund i sakfrågorna och leder iväg till en verklighetsfrånvänd godhetskamp där glåporden haglar. När universums godaste godbitar talar då behövs uppenbarligen ingen logik.

Jag tycker att de bara rakt ut kan säga att de skiter i alla våra argument, de tänker inte ens ta del av dem. Och ärligt talat tror jag inte att de har några logiska argument själva, det är bara ett mantra som upprepas utan närmare eftertanke. Man tror att man är snäll.

Huvuddelen av jakthatarna försöker inte ens fundera på att det finns medmänniskor där ute som faktiskt kan vara av en annan åsikt utan att vara djävulens påfund. Människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa.

Helt uppenbart har de flesta jakthatare inte ens bemödat sig att läsa texten eller se de informativa filmklippen som Jägareförbundet gjort. Men det är inte för sent!
Du kan läsa allt här och se filmklippen!
Det som skrivs och sägs av Jägareförbundet där, står jag som medlem i Svenska Jägareförbundet stolt upp för. För det handlar om väl underbyggda och sakliga argument, väl förankrade i det som kallas verkligheten.

Efter ett tidigare blogginlägg om djurrättsterrorismens hot mot demokratin försökte flera personer, som för övrigt verkar tycka att djurrättsterrorism är helt okej, att gå till motangrepp. Nej, de försökte inte försvara sina handlingar utan angrep enbart inläggets innehåll.

Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut. Foto: Rikard Lewander

Ingen lyfte sakfrågan, alltså den sviktande demokratin. Meditera lite över det.
De flesta tycker att man får göra precis vad som helst i ”djurens namn”.
Någon undrar om ”en kvinna i hennes ålder verkligen har rätt att skriva på det här viset”. Ja, hur var det nu med åsiktsfriheten? Får kvinnor i min ålder säga vad vi tycker?
Det fullständigt stinker fördomar om ett sådant uttalande.
Vi har åsiktsfrihet i det här landet. Alla har rätt att framföra sin åsikt. Info till den som inte visste.  Och det går faktiskt att göra utan vare sig trakasserier, hot eller våld.
Andra ifrågasätter att jag tycker om mina hundar.
Ingen ger sig på pudelns kärna, det vill säga att djurrättsterrorism är ett direkt angrepp på vår demokrati, en gigantisk och farlig attack på hela vårt sätt att leva tillsammans i samhället.

Ingen ger sig på pudelns kärna, det vill säga att djurrättsterrorism är ett direkt angrepp på vår demokrati, en gigantisk och farlig attack på hela vårt sätt att leva tillsammans i samhället.

Lite roligt är det någonstans. Jag har fått samtal där uppringaren önskar polisanmäla mitt inlägg. Då blev det fel, då ringer man förstås inte till mig. Då ringer man polisen 11414.
Om nu dessa människor faktiskt visste att polisanmälningar görs hos polisen, vad var då skälet att ringa mig? Kanske hota bara lite grann?
I mitt tidigare inlägg nämner jag inga namn, inga saboterande organisationer, bara ett illavarslande förekommande fenomen.
Ändå ska jag tystas. Jag har fel åsikter.
Och i de här människornas sneda förvirring duger det då plötsligt att i sann demokratisk anda göra en polisanmälan. Men inte för att ett brott begåtts utan för en åsikt.
Önskar lycka och framgång med dessa anmälningar!
Hur dessa personer än vrider och vänder sig ställer de sig hela tiden långt bort från de demokratiska spelreglerna vilket i sig är oroande.

Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut.

Jag försöker därför hålla mig till just det som är viktigt i den här texten. Sakfrågan. Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut.
För även vi som sätter de demokratiska spelreglerna högst vill ge tillbaka. Tro inget annat. Mörka känslor bubblar i många. Den dag droppen som får bägaren att rinna över faller, faller också en stor del av den trygga samhällsgrund vi idag vilar på. Som ett korthus.
Att vissa människor tar sig rätten att göra sin egen åsikt till den enda rätta och inbillar sig att de har någon slags gudomlig rätt att med fysiskt eller psykiskt våld påtvinga sina medmänniskor denna kan aldrig bli annat än fel.
I ett demokratiskt samhälle som man önskar ska fungera kan ingen påtvinga medborgarna sin egen åsikt med fysiskt eller psykiskt våld. Det funkar vare sig i djurens, guds, kompisens, jultomtens eller mormors namn.
För vilka signaler ger djurrättsterroristernas beteende om de lyckas? Just denna fråga lyfter nu kristdemokraten Kjell-Arne Ottosson i riksdagen.
Han menar att om aktionerna inte stoppas ”innebär detta att en gräns har passerats och vägen ligger öppen för att med olika former av hotfullt agerande hindra fler typer av fullt lagliga intressen och verksamheter.”
I GP:s viktiga granskning om djurrättsterrorismen säger terrorexperten Magnus Ranstorp att ”det är ett oroande tecken när man börjar rättfärdiga våld mot individer.”

Djurrättsterroristernas handlingar kan inte uttryckas på annat sätt än just terrorism, även om det finns grader i helvetet.

Det är makabert. Jag vill egentligen bara stänga av och gå vidare, jag fixar inte de här människorna som passerar alla rimlighetens gränser i sina sjuka fixeringar. Det tar emot att skriva. Men för en vådaskjuten jägares och andra drabbades skull måste det lyftas.

Jägarna finns överallt. Även djurrättsterrorister behöver dem. Jag känner själv flera veterinärer som jagar.  Då duger jägarna. Foto: Mostphotos

Förra året vådasköts en jägare av en annan jägare. Den då 70-årige jägaren som avlossade skottet sköt enligt uppgift på mycket långt håll. Många fel gjordes. Skottet gick in genom den andre jägarens ljumske. Han var så nära döden man kan komma. Idag har han hämtat sig något så när och går nu ut och berättar sin historia för att något liknande inte ska hända igen, för att hjälpa andra och förebygga. Ett tufft och modigt beslut för att skapa diskussion kring frågor vi alla behöver diskutera.

En djurrättsterrorist-sida på Facebook delar länken till artikeln som berättar jägarens historia. Redan statusen toppar med en stor flinande smiley. Det är uppenbart att det inte är frågan om att lyfta en diskussion om hur man ska komma till rätta med ett problem eller någon slags respekt för den skadade. Tvärtom.

Det hela går ut på att håna den skadade jägaren. Mänsklig värdighet är som bortblåst och de vidriga kommentarerna försvaras återkommande med att jägare skjuter djur.
Man ser att många av dem som hånar själva äger katter och hundar som de självklart fodrar med kött. Allt annat är ju djurplågeri. Då duger kött.

Och i deras egen vardag duger jägarna. Ibland går det bra att använda oss.

Jag är själv rädd för känslan som envetet pockar på att blossa upp i bröstet. Det svarta, mot människor som behandlar sina medmänniskor så här. Som öppet hånar och gapskrattar åt och önskar andra människors lidande. Men jag håller tillbaka. För mycket svart blir till slut ren ondska.
Varför förstår de inte att det är vanliga människor i deras eget vardagsliv, runt omkring dem som de önskar vedervärdigt lidande och död?

Varför ser de inte sin egen galenskap?

Och i deras egen vardag duger jägarna. Ibland går det bra att använda oss.

För jägarna finns överallt. Vi är vanliga vardagsmänniskor. Jag kan själv direkt räkna upp minst fyra jägare som är veterinärer, jag känner två läkare som jagar. Jägarna finns överallt. Ingen kommer undan oss i vardagen.
Det finns många jägare som alla dessa djurrättsterrorister är beroende av i vardagen. Jag känner personligen en ambulanssjuksköterska, en präst, poliser och en brandman. Alla jagar.
När någon, även djurrättsterrorister, behöver hjälp kommer dessa personer, som även är jägare, till undsättning.
Det finns hemtjänstpersonal, förskolelärare och vanliga lärare som är jägare. Bagare, butikspersonal, artister, människor i allas vår närhet som jagar.
Det finns så många människor som alla djurrättsterrorister är fullständigt beroende av. Och vem som helst kan vara jägare.
Djurrättsterrorister vill alltså att alla dessa ska plågas ihjäl, de vill hånflina åt deras lidande? Men vi duger bra när det passar dem själva.

Och hur kan de i sin enfald vara så otroligt dumma så att de tror att de når fram i sin så kallade retorik genom att hylla andra människors lidande? Ofattbart.

Ett litet axplock från kommentarerna på djurrättsterroristsidan. Värre exempel finns.

Emellanåt hör jag talas om jägare som vill gömma sig, inte tala om att de är jägare, inte på något sätt visa att de jagar, gömma namn och i stort sett hela sin existens.

Att vara jägare är en av de saker i livet jag är mest stolt över. Jag äter världens bästa kött från djur som levt hela sitt liv i frihet och dött utan stress och utan att vara fullproppade med antibiotika och annan skit.

Jag står upp för jakten alla dagar i veckan. Det borde alla göra. Foto: Rikard Lewander

 

Men vissa verkar inte våga stå för sin jakt. Bland annat såg jag rädda diskussioner när Jägareförbundet marknadsförde sin nummerplåtshållare i sociala medier.

Flera personer i tråden var övertygade om att om de skaffade en sådan skylt skulle det snart att krylla av vapentjuvar, jaktsabotörer och andra banditer som vandaliserar familj, bil, bostad och stjäl alla vapen.
Det är klart att något sådant kan hända. Fast tråden till den kopplingen är oerhört tunn.
All tillgänglig forskning i ämnet visar att skjutvapen med tidigare legalt ursprung i Sverige nästan aldrig används vid kriminell verksamhet.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av brottslingar och ett gäng idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott?

Jag står upp för jakten, i givakt om så krävs, alla dagar i veckan. Jakten är en av våra viktigaste grundbultar som gör att vi fortfarande lyckats stå med en fot kvar i verkligheten och inte har svepts med i dagens hårt polariserade glömska om hur vi människor fungerar i naturen.
Vi ska stå upp för jakten, stå upp för det vi gör. Jag har respekt för att någon är rädd, speciellt den som drabbas. Men om vi gömmer oss vinner de som vill tysta.

Veganer får äta vad de vill. Jag skiter högtidligen i vad de stoppar i sig. Men det är vi jägare som försöker skydda ”deras” gröda från viltskador. Det är vi som försöker hålla nere exempelvis vildsvinsstammen.
Det är vi som stödutfodrar svältande rådjur på senvintern och det är vi som försöker förbättra förutsättningarna för fältviltet att överleva med vår viltvård. Det är vi jägare som strävar efter marker med växtlighet som gynnar alla viltarter.
Det är vi jägare som avslutar lidandet för det trafikskadade vilda djuret som släpar sig fram med krossade ben.
Vi gör det för det vilda och vi gör det för dig och vi gör det under dygnets alla timmar året runt.
Vi älskar också våra hundar lite mer och låter dem göra det de är ämnade för, jaga.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av ett gäng brottslingar och idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott som i stort sett ingen köttätare behöver?
Och om någon nu drabbas av dessa brottslingar är det väl bättre att visa att vi är många, att vi finns och att vi stöttar.
Våga stå för det som är rätt. Stå upp för att du är jägare, för jakten och för demokratin.

Vid den första vargjakten 2010 ville vi vara öppna mot media, flera medier fick följa med ut i skogen. Strategin tycktes självklar, vi har inget att dölja. Licensjakten var visserligen omdiskuterad, med fullt legal. Medialt blev dock vargjaktsbevakningen en katastrof. Enskilda jägare som ställde upp för media fick ta emot mängder med dödshot och riksmedia blåste upp en bild av jakten som fullständigt saknade proportioner.

De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädda för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas. Foto: Madeleine Lewander

Att de medier som faktiskt deltog på plats förmedlade en nyanserad bild av jakten försvann i den allmänna hetsen mot vargjägarna. Efter det har i princip alla media portats från vargjakter. Tyvärr bidrog även enskilda jägare till en negativ bild av jakten och jägare genom sina privata osmakliga bilder på sociala medier.
Numera finns det nästan alltid en utsedd talesperson som svarar på medias frågor och informerar om jakten. Ytterst få journalister tillåts närvara.
Förklaringen till utvecklingen är enkel. De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädsla för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas.

Jag blev ombedd att hantera SVT den första jaktdagen i Vimyren-reviret. Jag hade egentligen inte alls tänkt delta i vargjakten i år, men efter flera samtal och önskemål om att hantera media tackade jag ja. Men blotta risken att någon jägare skulle riskera att komma med på bild gjorde att inspelningsplatsen i sista minuten fick flyttas bort från jägarnas egen samlingsplats.

Efter ett kort inslag i SVTs morgonprogram hamnade jag på ett pass långt från händelsernas centrum. Det mest spännande som hände var att en bil med tre personer parkerade vid min bil och började gå runt den. Så jag gick till bilen och pratade med dem. De frågade om jag jagade och jag frågade om de var på utflykt. Båda visste vad den andra gjorde där. Sen åkte de sakta iväg och filmade mina passgrannar. Inte ett ont ord fälldes av någon. Men foto på bilar och en av de fällda vargarna fanns på Hunt saboteurs hemsida samma kväll.
I Kölsta-reviret har utvecklingen varit en annan. Jägareförbundet har inte involverats i media hanteringen. Där har jaktsabotörerna provocerat jägarna i ett par veckors tid. I fredags urartade allt i ett tumult. Jaktsabotörerna lyckades då med sitt uppsåt, att få bilder som misskrediterar jägarna. Antagligen bättre än de själva ens kunde föreställa sig. Såväl bilder som filmer kommer att få stor spridning och få efterfrågar sanningen.

Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse.

Media nappade givetvis förhållandevis okritiskt och Aftonbladet lät en av landets ledande aktivister komma till tals. Bilden som förmedlas är bilden av arga jägare som angriper unga flickor som ”bara vill prata”.
Men vad är den sanna bilden?
Att jägarna lät sig provoceras och att det sluta med ingripanden med våld är givetvis inte bra. Våld löser sällan problem.
Jag har idag tagit del av fler filmsekvenser än den som jaktsabotörerna förmedlar. Den ger en annan bild av det som händer. Flickan som en av jägarna försöker hindra från att filma verkar hjälplös i sabotörernas film. Men den är redigerad så att man inte kan höra att hon säger ”filma” till sin manliga kompis samtidigt som hon kastar sig till marken. En jägare säger strax efter med lugn stämma, ”lägg av inget våld. Vi polisanmäler det här. Det är det enda vi kan göra”.

Jag har pratat med jägare på plats och alla inser att de gick i aktivisternas fälla. Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse. Det är personer som stolt medger att de förespråkar både våld och vapen i kampen för djurens rätt. Den som läser kommentarerna på deras Fb inser att vargjägare dagligen får ta emot dödshot i mängder och att maskerade personer söker upp jägarna i hemmet. Det är alltså inte bara söta småflickor som gillar vargar som jägarna i Kölsta dagligen tvingas konfrontera.
Nu måste samhället och framför allt polisen ta frågan på större allvar, annars riskerar detta att eskalera.

Igår sände Sveriges Radio ett inslag i P5 i samband med att en varg avlivats vid skyddsjakt i länet. I programmet fick en grupp jaktsabotörer kommentera skyddsjakten. Det handlar här om en gruppering som ofta påpekar att jägare borde dö.
Det tycks löna sig på flera sätt att slå ut demokratiska spelregler med hjälp av hot och trakasserier. 

Hur mår en hund som alltid måste gå i koppel? Foto: Rikard Lewander

Man kvalificerar sig tydligen också som en lämplig instans som på bra sändningstid ges möjlighet att propagera för egen sak i Sveriges Radio.
Ungefär lika relevant som att höra med inbrottstjuvar vad de egentligen anser om de senaste hemlarmens utformning.

I sändningen kallar jaktsabbaren den hundägare vars hund dödades av varg på egna tomten, för oansvarig.
Hon tycker att en hund alltid ska gå koppel. Även hemma på tomten. Hur livet då skulle bli för våra hundar går hon inte närmare in på även när reportern försöker få en närmare förklaring.
Jaktsabotören påstår dessutom, utan att belägga det, att det finns för lite mat i skogen till vargarna. Tydligen saknas både älg, rådjur, vildsvin och annat vargkäk.
Det är därför de går in på tomterna och letar cavalier king charles-delikatesser, hävdar sabotören.
I förbifarten anklagar hon också länsstyrelsen i Stockholm för att bryta mot lagen. Utan att motivera närmare.

Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Jaktsabb-propagandan är i sig osaklig. I sändningen kunde sabbaren inte belägga något alls med fakta. Det hela svävade iväg i en spretig känslostorm.
I en demokrati har varje människa rätt att hävda sin egen åsikt. Men de här nissarna kräver åtlydnad genom att hota, sabotera jakter och trakassera jägare. De anser att deras åsikter står över alla andras.
Den som med antidemokratiska medel vill inskränka andra människors lagstadgade rättigheter är långt utanför demokratins ramar och stampar. Det spelar ingen roll vilken rättighet det handlar om, jakt, abort, rätt att köra bil, you name it. I en demokrati styr folket. För att vi människor ska funka tillsammans måste vi följa uppsatta regler. Majoriteten styr.
Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.
Därför är det, enligt min mening, fel att släppa fram sådana här grupper i public service-media.
Gruppen som fick stort spelutrymme i dagens sändning visar precis alla tecken på ett antidemokratiskt synsett. Att använda i stort sett vilka medel som helst för att få makt, en strävan att bli auktoritär utan att lyssna på vad folket vill får mig att tänka på en helt annan ideologi. Ett sätt att tänka som skrämmer mig lite.

Alla vi människor har i demokratisk anda tillsammans bestämt att det är okej att jaga. Länsstyrelsen har fattat beslut om skyddsjakt helt enligt regelboken.
Det finns gott om händelser i världen där grupperingar slår ut de demokratiska spelreglerna med våld och trakasserier i någon slags upphöjd egenpåtagen himmelsk rätt.
Vi som tror på demokrati och frihet ska inte ge de här människorna ett skit. Framför allt borde vi inte sätta en mistlur i händerna på dem via public service.

SVT Edit publicerade under älgjaktens första dag ett filmklipp där jägaren Lena berättar om sin älgjakt och varför hon jagar. Det är ett fint klipp med mycket känsla från en stolt jägare.
Alla vi som jagar eller varit med på en älgjakt känner djupt inom oss exakt de känslor hon för fram i klippet. En stor majoritet gillar klippen men många kommentarer består av en liten högljudd massa som inte drar sig för att kalla Lena det ena vidrigare än det andra.

Jag är oerhört stolt över att vara jägare. Men jag är inte så dum att jag tror att mina egna värderingar är de enda rätta i universum och med våld måste tvingas på andra.

Det pratas om ”rådjursmammor” och ”rådjursbarn”. Djuren jämställs med människor, nej inte ens det. Djurens värde upphöjs långt över människans. Många tycker att jägaren Lena lika gärna kan dö. Hon är en ”mördare”.

Kort sagt, om någon av dessa gaphalsar är köttätare så är de diskvalificerade redan här. Ditt ansvar är detsamma även om du låter någon annan döda djuret du äter. End of discussion.

Så har vi aggressiva veganer som skriker sig blå. De bryr sig egentligen inte ett dugg om djurs lidande. De bryr sig bara om vad som rör sig i en jägares huvud, vilket de för övrigt inte har en aning om.
Hade de enbart koncentrerat sig på djurs lidande hade de inte ratat jakt.

När dör ett djur en lindrigare död än under jakt? När de svälter ihjäl? Kliar ihjäl sig av skabb? När de sakta äts upp levande av rovdjur? När de förblöder hasandes fram på avhuggna framben efter en trafikolycka?

När dör ett djur en lindrigare död än under jakt?
När de svälter ihjäl? Kliar ihjäl sig av skabb? När de sakta äts upp levande av rovdjur? När de förblöder hasandes fram på avhuggna framben efter en trafikolycka?
”Djuren har inte valt själva att dö” skriver någon. Nej, vem i hela friden får välja det? De dör av något, värre, även om vi låter bli. Utan att få välja.
Jag likställer inte heller djur och människor. Jag räddar hellre livet på en människa än ett djur om jag måste välja.

Istället för att tala om djurs lidande klistrar de här människorna på dig egenpåhittade egenskaper och stoppar in jägarna i sitt eget pyttelilla tittskåp. De saknar förmåga att se bortom detta. ”Du är en mördare. Du njuter av att döda. Du borde dö.” Det är allt som får plats i det lilla skåpet. Allt annat utanför behandlas som luft. Finns inte.

Det viktiga för den här gruppen är att med våld och trakasserier tvinga på andra människor sina egna åsikter. Hade de brytt sig om djuren på riktigt hade utgått från djurens lidande. Det gör de inte. Djuren är inte deras mål och mission. Det handlar bara om att svartmåla jägarnas åsikter med alla till buds stående medel.

Sen kan vi babbla sönder oss om ”rätten att”. De jakthatande veganerna undrar vem som har gett mig rätten att skjuta en älg? Svaret är att alla vi människor i demokratisk anda tillsammans har bestämt att det är okej att skjuta en älg. Vi har lagar som vi skapat för att vi ska kunna leva tillsammans.
Jag undrar istället vem som har gett jakthatarna rätten att trakassera jägare? Vem har gett dem rätten att ha monopol på vad som är rätt? Vem har gett dem rätten att kalla jägare för mördare? Vem har gett dem rätten att sabotera det vi enligt lag har rätt att göra? Vem har gett dem rätten att trakassera andra människor?
Varför undrar de hela tiden vem som gett oss rätten till allt möjligt när de själva inte kan redovisa vem som gett dem rätten att bete sig illa mot sina medmänniskor?

Jag kan respektera veganism. Trots att vissa kör i gamla miljöförstörande bilar som slukar bränsle som gör allt annat än att gynna djurlivet. Och jag är rätt tacksam för att många bryter mot sina egna ”lagar” genom att även mata sina köttätande husdjur med just kött. Jag är säker på att de inte tvingar sina katter att bli veganer? Då handlar det inte längre ”om katten får välja”. Eller att ha koppel på sina hundar? Det måste vara emot den egna retoriken. Men jag har svårt att förstå hur de gör med sina koppellösa hundar under tiden då allt vilt är fredat.

Det är de här arga människornas eget liv. Och för min del får de leva sina liv hur de vill trots att jag ibland undrar hur de, med sina egna åsikter klistrade i pannan, exempelvis ens kan ha ett husdjur.
Jag respekterar att människor gör andra val i livet än de jag gör. Det kallas frihet. Jag är inte så dum att jag tror att mina egna värderingar är de enda rätta i universum och med våld måste tvingas på andra.

Det finns gott om händelser i världen där vissa grupperingar slår ut de demokratiska spelreglerna med våld och trakasserier i någon slags upphöjd egenpåtagen gudomlig rätt.
Meditera lite över det ikväll, ni som tycker att alla jägare ska dö!