Sök
Jägarbloggen
  • Gunnar GlöersenJaktvårdskonsulent, rovdjursfrågor
  • Madeleine LewanderWebbredaktör
  • Christina Nilson-DagInformationsansvarig
  • Magnus RydholmKommunikationschef
  • Svenska Jägareförbunder
  • Sök
  • Meny

Inlägg

Därför räknas inte jägarnas berättelser om vargangrepp

Aktivism, Jakt, Jakthundar, Löshundsjakt, Varg • 2019-11-29
Madeleine Lewander

”Jag har två vargar som cirklar omkring mig, de drar inte. Kom hit för fan!”
Han står fastfrusen med radion i ett konstigt grepp. Eller tappade han den? Han hör sig själv skrika. Så har han aldrig skrikit. Bössan hänger på axeln, magasinet är i men han har inte stängt slutstycket.

 

Människors verkliga upplevelser och försök att berätta om vargangrepp förringas ofta och drunknar i myter om en verklighet som inte existerar. Foto: Madeleine Lewander

Klumpigt lyfter han bössan, gör en stel mantelrörelse och håller sedan oroligt fingret på säkringen samtidigt som han försiktigt ropar på sin hund som skäller gällt och ängsligt bara tio meter framför honom.
Han måste få in hunden. Han ropar igen, men den verkar som paralyserad, kommer inte. Han måste ha sin hund hos sig, det är det viktigaste, tänker han och rör sig sakta mot den medan vargarna närmar sig i allt snävare cirklar.

Vargarna rör sig runt dem. De verkar opåverkade av situationen. Han har svårt att beräkna avståndet. De verkar inte stanna. De är fullt koncentrerade på hunden. Han skjuter i luften. ”Är de verkligen så där stora?” Tanken viner snabbt genom skallen.
Han når hunden, klämmer in den mellan sina ben. Han försöker vända sig efter vargarna men det är svårt när de inte går helt ihop utan ibland befinner sig på olika ställen.
”Varför i helvete är de inte rädda”, tänker han och lyckas på något vis få på hunden ett koppel. ”Vad fan som än händer får de aldrig hunden”.
Nej, han skjuter inte mot vargarna. Efteråt tänker han att det aldrig var läge. Eller? Han vet inte.

Han tycker också senare att reaktionen var konstig, han trodde inte att han skulle reagera så. Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram.
Han, stora starka karln.

Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram. Han, stora starka karln.

Den här gången gick det bra. Älgjakten avbröts. Det var tur att han inte hunnit släppa hunden på sök än.

Jag har fått historien berättad för mig, jag vet när det hände och har försökt att fritt återge den.
Men är våra berättelser ur verkligheten värda att berätta? Ska de berättas alls, är det egentligen någon mening?
För i sinnen och på tusentals bildskärmar långt, långt från där två vargar sprang i cirklar runt en jägare och hans hund, finns bara galna fantasibilder kvar. Vackra målade teckningar och monterade foton på små flickor ömt omslingrade gigantiska vargar, halvnakna kvinnor i tunna slöjor som småskuttar runt gosiga vargar i skogen i natten, eller en balettdansös i mörkret med en varg som publik. Månar, stjärnor och kritvit snö.
Och sagolika sinnen vid skärmar som längtar efter att få befinna sig där, mitt i flocken i den stjärnklara natten, och verkligen VETA att varenda varg i universum känner samhörighet med just dem. Där kärleken är så stark att den skjuter rakt in i hjärtat på vargarna så att just de, dessa utvalda drömmande människor vid sina bildskärmar, blir en i flocken.
Alltså bara waow glaserat med en fet fullmåne och sen yla tillsammans.

Och precis där försvann den sista förnimmelsen av jägarens historia, han som tillsammans med sin hund mötte två vargar och blev livrädd. Hans historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett.

Trots att den här jägarens historia berättar om det som var en av hans värsta händelser i livet. Något han och människorna omkring honom aldrig glömmer. Något som händer och som kommer att hända många även framöver, om och om igen, men med olyckligare utgång.

Människor som under sömnlösa nätter vakar över sina tamdjur. Hundar, får och andra djur som dör en vedervärdig död. Goda livsmiljöer som försvinner för människor och deras djur. Fina älgmarker som idag gapar tomma.
Allt medan sagovargarnas beskyddare hånfullt skrattar åt verklighetens människor som är så korkade och inte dansar vidare med dem i natten.

Vad ska vi med verklighetens vargland till när den kan ersättas med en glittrig saga?

Jägarens historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett. Fotomontage med bilder från Pixabay

av Madeleine Lewander
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2019/11/DSC_5199-e1575035861292.jpg 427 800 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2019-11-29 15:24:322019-12-07 23:08:13Därför räknas inte jägarnas berättelser om vargangrepp

Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar

Aktivism, Jakt, Jakthundar • 2019-11-14

På en så kallad valpfabrik, i en mörk och skitig låda i Ungern föder en sjuk och vanvårdad liten tik med oklar härstamning sina valpar. Misären är total. Valparna, de flesta missbildade och sjuka, tas tidigt från mamman för att smugglas vidare och säljas i Sverige. Ett djurplågeri som uppmärksammas i SVT-dokumentären ”Älskade smuggelhund”. Allt medan några så kallade djurrättsaktivister i Sverige istället lägger sin tid på att välta jakttorn och trakassera jägare och deras hundar.

Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar. Det här är jag, Snaps och en ostmacka. Snaps blev 14 år och älskade sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Jag har sett båda delarna på SVT Play av ”Älskade smuggelhund”, en utmärkt dokumentär av filmaren Jonny von Wallström som visar hur sjuka hundar enkelt smugglas in och säljs i Sverige.
Ett effektivt detektivarbete utmynnade i att han och några reportrar på SVT kunde visa en mörk och utbredd smuggelverksamhet där hundar smugglas in i Sverige, i det här fallet från Ungern. Hundarna behandlas på ett sätt som bara kan likställas med djurplågeri.

Här hemma ligger våra egna hundar i en hög i soffan i köket. Den är ”inredd” framför allt så att hundarna ska trivas i den, även om hela familjen tar plats emellanåt. Det är filtar fällar och kuddar som far runt i hela köket när hundarna bäddar, röjer och bär omkring.
En total kontrast mot det vedervärdiga denna dokumentär visar.

Samtidigt blir jag förbannad av andra anledningar. För jag slås av hur långt ifrån dessa vidrigheter vi jägare lever med våra jakthundar. Ändå fortsätter djurrättsterrorister, alltså en liten förvirrad klick människor, att tyrannisera jägare och hävdar att vi plågar våra hundar.
För att vi jagar tillsammans, jag och min hund. Jakten och familjen, det som är det bästa i min hunds liv görs till något svart och fult.
Det går inte ens att försöka jämföra en svensk jakthunds liv med livet för en hund på dessa utländska valpfabriker. Något som också underbyggs genom att människor aningslöst fortsätter köpa sjuka smuggelhundar på Blocket.
Ser man inte skillnaden är man rätt korkad.

För bara några veckor sedan fick Snaps, en av våra jaktlabradorer, somna in. Han blev 14 år och var glad och trivdes med livet ända till slutet.

Som han jagade, Snaps!

Han var en stor, stark, frisk och otroligt vänlig hund som föddes hemma i vår jägarfamilj en julafton och fick leva hela sitt liv med oss. Han älskade att jaga, kasta sig i vattnet från båt och forcera täta vassar i jakten på skjuten fågel. Han levde sitt liv optimalt. Han kunde inte ha haft det bättre.

Han fick leva, andas och göra det han älskade och gjorde allra bäst, det som gjorde honom frisk och lyckliga på riktigt. Jaga.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

En av mina svåraste känslor tillsammans med mina hundar är när hunden börjar bli så gammal att den inte längre orkar med jakten. De ledsna ögonen, besvikelsen att inte få följa med längre, att inte få göra det som den älskar mest, den känslan kommer jag alltid att ha svårt att hantera.
Ofta får mina hundar följa med i alla fall och komma med på en liten tur en liten stund, så mycket som de orkar.
Mina hundar lever lyckliga liv.

Men långtifrån alla hundar får ha det så bra som våra jakthundar. Jag ser del två av dokumentären och kan inte hålla tårarna tillbaka när ägare som lurats att köpa dessa ofta väldigt sjuka hundar förtvivlat berättar hur de gjort allt för att försöka rädda dem. Veterinärbesök i det oändliga med mycket sjuka hundar.
För att inte tala om när Jonny von Wallström följer med en, i mina ögon, riktig djurrättsaktivist, en kvinnlig ungersk veterinär på ett uppdrag för att rensa i en total misär av avföring, lera och ruttnande avfall blandat med tätt packade hundar som lider svårt.

Varför försöker inte svenska djurrättsaktivister stoppa detta vansinne istället för att lägga energi på att ge sig på svenska välmående jakthundar? Smuggelhundarna lider på riktigt. Och Jonny och de övriga reportrarna på SVT visar i den här dokumentären att problemet i Sverige är stort.
Farliga och smittsamma sjukdomar och parasiter som tidigare inte funnits i Sverige smugglas nu dessutom in hejdlöst och riskerar att drabba alla svenska hundar.

Så de som ägnar sin tid åt att välta jakttorn och veva mot jägare och deras jakthundar i största allmänhet har knappast världens smartaste fokus. Det finns större problem att ta tag i än soffliggande jakthundar som älskar sitt liv.

Och framför allt, svenskar, sluta köpa hundar från oseriösa försäljare. Lidandet kommer att fortsätta så länge människor fortsätter med detta.

Snaps blev 14 år. Han var frisk i hela sitt liv. Foto: Rikard Lewander

av Madeleine Lewander/2 Kommentarer
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2019/11/esok_800.jpg 432 800 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2019-11-14 16:47:342019-11-21 08:54:32Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar

Ingen jaktsabotör sprutar frätande olja i min hunds ögon

Aktivism, Jakt • 2019-10-27
Madeleine Lewander

Djurrättsterrorister går nu ut stort i sociala medier med tips om hur jakten ska stoppas, bland annat genom att våra jakthundar sprejas med insektsmedlet citronella som kan ge allvarliga ögonskador.
I sin fanatiska övertygelse och villfarelsen att den egna åsikten på något gudomligt vis står över alla andras och med våld ska tvingas på mänskligheten, drar de sig inte ens för att plåga hundar.

Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det. Foto: Madeleine Lewander

Medlet som djurrättsterroristerna rekommenderar ska sprutas mot hundarna heter citronella, en eterisk eller aromatisk olja. Idiotin görs i hopp om att hundarna ska sluta spåra. Citronella används bland annat som insektsbekämpningsmedel.
Det kan användas i olika former men att, som jaktsabotörerna rekommenderar, hälla oljan i en blomspruta och spruta på marken mot hunden är att medvetet riskera att hunden utsätts för skada, vilket de uppenbarligen inte förstår. Citronellaolja är frätande och kan ge allvarliga ögonskador. (Kemikalieinspektionen, EG nr 289-753-6).
Djurrättsterrorister drar sig alltså inte ens för djurplågeri för att påtvinga andra sina egna extrema åsikter. Och det är inte första gången.

De misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen.

Bland annat skrämdes stövartiken Axa för några år sedan från vettet av ett gäng djurrättsaktivister med ”mistlurar” som omringade henne i skogen. Hon avbröt sitt drev och sprang skräckslagen tillbaka till sin husse.

Jag kan inte riktigt säga hur jag skulle reagera om någon kom fram och sprutade frätande olja mot min hund. Tyvärr hade det, för oss jägare, rekommenderade lugnet i sådana här lägen uteblivit. Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det.

Saxat från en av djurrättsterroristernas Facebook-sidor i oktober 2019.

Djurrättsterrorister har kanske tidigare fått en liten gnutta gehör för sina vedervärdiga våldsfilmer. Men de misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen eller akut försöker få iväg sin av smärta skrikande hund till veterinär.

MADELEINE LEWANDER

Läs också:

Aktivister skrämmer stövartik – way to go puckon!

av Madeleine Lewander/3 Kommentarer
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2019/10/jamte.jpg 415 800 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2019-10-27 16:32:212019-11-14 14:02:48Ingen jaktsabotör sprutar frätande olja i min hunds ögon

Att önska livet ur jägarna – löser det vargfrågan?

Aktivism, Jakt • 2019-04-08

Slö propaganda kryddad med fördomar. På senaste tiden har det slagit mig att så argumenterar så många jaktmotståndare slentrianmässigt. Åtminstone på sociala medier. Deras sätt att kommunicera påminner om färdigtryckta etiketter som används som svar på precis allt vi säger. Orden trillar ut reflexmässigt. Det finns ingen logisk tanke bakom, bara färdiga klyschor.

Det finns människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa. Foto: Madeleine Lewander

 

Dessa goda jakthatare är så fromma att hela universums stjärnor blinkar hänfört varje gång de skriker ”Karma” åt en jägare. Det är väldigt mycket godhet det.

Det här handlar naturligtvis bara om deras egen självbild. Min bild är att de är enfaldiga och ytliga och köper sin så kallade godhet på sina medmänniskors bekostnad.

Jägareförbundet har i dagarna gått ut med en intressant information om hur vargfrågan ser ut i dagsläget, förbundet har på ett enkelt och bra sätt förklarat turerna kring miniminivåer, Högsta förvaltningsdomstolar, Naturvårdsverket, riksdagen och EU.
Dessutom på ett korrekt och väl underbyggt sätt förklarat var förbundet står i rovdjurs- och kanske framför allt vargfrågan.

Är det vad vargdebatten handlar om? Jägarnas föräldrars släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?

Förbundet radar upp det ena, med bakgrundsfakta, väl underbyggda argumentet efter det andra. Där finns logik och verklighetsförankring. Exempelvis att också ta hänsyn till människors vardag i rovdjursområden, om balans i viltstammarna men även, ack så viktigt, balans mellan människa, natur och viltstammar.

Förbundet försöker väga in de människor som tvingas leva bland rovdjur i syfte att få fram ett bra beslut om hur många vargar vi ska ha för att det över huvud taget ska funka.
Vi funderar också på hur det ska bli med älgjakten, på dödade och skadade tamdjur, tamdjursägares oro och mycket mer.

Förbundet ger förslag på åtgärder och följer frågan under lupp för att informera och vara pålästa. De informerar, lyssnar och försöker föra sakliga diskussioner.

Och så presenteras detta på sociala medier. Informationen mottas positivt av de allra flesta, det ska ändå sägas.
Men kvaliteten på den negativa kritiken är bedrövlig, rent ut sagt korkad. Knappt någon går in på sakfrågorna.
Det som skrivs är ”Rädda alla vargar”,  ”Jävla inavlade människor, låt djuren leva” till ”Dö vidriga jägarpack”.

Jaha?

Det är svårt att försöka åstadkomma en konstruktiv diskussion utifrån detta.
Är det vad vargdebatten handlar om? Att jaktmotståndare svarar ”Rädda alla vargar” på allt och inte behöva tänka ett steg längre. Eller kontra med jägarnas föräldrars eventuella släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?
Vi jägare måste också förhålla oss till argumenten: ”Jag vill minska idioter i Sverige, kan vi skjuta ner den stammen också?” eller standardsvaret utan minsta eftertanke: ”Människor ska inte lägga sig i naturen”.
Vi ska alltså diskutera om vi ska skjuta idioter. Eller strunta i allt och alla, för naturen sköter sig själv.  Är det så vi kommer vidare?
Det verkar vara så den samlade jakthatareliten tycker att vi kommer framåt i rovdjursfrågan.

Saker kan diskuteras. Istället möts vi av ett ologiskt gapande som saknar grund i sakfrågorna och leder iväg till en verklighetsfrånvänd godhetskamp där glåporden haglar. När universums godaste godbitar talar då behövs uppenbarligen ingen logik.

Jag tycker att de bara rakt ut kan säga att de skiter i alla våra argument, de tänker inte ens ta del av dem. Och ärligt talat tror jag inte att de har några logiska argument själva, det är bara ett mantra som upprepas utan närmare eftertanke. Man tror att man är snäll.

Huvuddelen av jakthatarna försöker inte ens fundera på att det finns medmänniskor där ute som faktiskt kan vara av en annan åsikt utan att vara djävulens påfund. Människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa.

Helt uppenbart har de flesta jakthatare inte ens bemödat sig att läsa texten eller se de informativa filmklippen som Jägareförbundet gjort. Men det är inte för sent!
Du kan läsa allt här och se filmklippen!
Det som skrivs och sägs av Jägareförbundet där, står jag som medlem i Svenska Jägareförbundet stolt upp för. För det handlar om väl underbyggda och sakliga argument, väl förankrade i det som kallas verkligheten.

av Madeleine Lewander
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2019/04/wachtel.jpg 468 800 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2019-04-08 17:59:052019-04-17 08:20:37Att önska livet ur jägarna - löser det vargfrågan?

Visst är de djurrättsterrorister

Aktivism, Jakt • 2019-03-05

Efter ett tidigare blogginlägg om djurrättsterrorismens hot mot demokratin försökte flera personer, som för övrigt verkar tycka att djurrättsterrorism är helt okej, att gå till motangrepp. Nej, de försökte inte försvara sina handlingar utan angrep enbart inläggets innehåll.

Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut. Foto: Rikard Lewander

Ingen lyfte sakfrågan, alltså den sviktande demokratin. Meditera lite över det.
De flesta tycker att man får göra precis vad som helst i ”djurens namn”.
Någon undrar om ”en kvinna i hennes ålder verkligen har rätt att skriva på det här viset”. Ja, hur var det nu med åsiktsfriheten? Får kvinnor i min ålder säga vad vi tycker?
Det fullständigt stinker fördomar om ett sådant uttalande.
Vi har åsiktsfrihet i det här landet. Alla har rätt att framföra sin åsikt. Info till den som inte visste.  Och det går faktiskt att göra utan vare sig trakasserier, hot eller våld.
Andra ifrågasätter att jag tycker om mina hundar.
Ingen ger sig på pudelns kärna, det vill säga att djurrättsterrorism är ett direkt angrepp på vår demokrati, en gigantisk och farlig attack på hela vårt sätt att leva tillsammans i samhället.

Ingen ger sig på pudelns kärna, det vill säga att djurrättsterrorism är ett direkt angrepp på vår demokrati, en gigantisk och farlig attack på hela vårt sätt att leva tillsammans i samhället.

Lite roligt är det någonstans. Jag har fått samtal där uppringaren önskar polisanmäla mitt inlägg. Då blev det fel, då ringer man förstås inte till mig. Då ringer man polisen 11414.
Om nu dessa människor faktiskt visste att polisanmälningar görs hos polisen, vad var då skälet att ringa mig? Kanske hota bara lite grann?
I mitt tidigare inlägg nämner jag inga namn, inga saboterande organisationer, bara ett illavarslande förekommande fenomen.
Ändå ska jag tystas. Jag har fel åsikter.
Och i de här människornas sneda förvirring duger det då plötsligt att i sann demokratisk anda göra en polisanmälan. Men inte för att ett brott begåtts utan för en åsikt.
Önskar lycka och framgång med dessa anmälningar!
Hur dessa personer än vrider och vänder sig ställer de sig hela tiden långt bort från de demokratiska spelreglerna vilket i sig är oroande.

Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut.

Jag försöker därför hålla mig till just det som är viktigt i den här texten. Sakfrågan. Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut.
För även vi som sätter de demokratiska spelreglerna högst vill ge tillbaka. Tro inget annat. Mörka känslor bubblar i många. Den dag droppen som får bägaren att rinna över faller, faller också en stor del av den trygga samhällsgrund vi idag vilar på. Som ett korthus.
Att vissa människor tar sig rätten att göra sin egen åsikt till den enda rätta och inbillar sig att de har någon slags gudomlig rätt att med fysiskt eller psykiskt våld påtvinga sina medmänniskor denna kan aldrig bli annat än fel.
I ett demokratiskt samhälle som man önskar ska fungera kan ingen påtvinga medborgarna sin egen åsikt med fysiskt eller psykiskt våld. Det funkar vare sig i djurens, guds, kompisens, jultomtens eller mormors namn.
För vilka signaler ger djurrättsterroristernas beteende om de lyckas? Just denna fråga lyfter nu kristdemokraten Kjell-Arne Ottosson i riksdagen.
Han menar att om aktionerna inte stoppas ”innebär detta att en gräns har passerats och vägen ligger öppen för att med olika former av hotfullt agerande hindra fler typer av fullt lagliga intressen och verksamheter.”
I GP:s viktiga granskning om djurrättsterrorismen säger terrorexperten Magnus Ranstorp att ”det är ett oroande tecken när man börjar rättfärdiga våld mot individer.”

Djurrättsterroristernas handlingar kan inte uttryckas på annat sätt än just terrorism, även om det finns grader i helvetet.

av Madeleine Lewander/1 Kommentar
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2019/03/noice_jag2.jpg 501 800 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2019-03-05 18:54:312019-04-11 11:45:39Visst är de djurrättsterrorister

Då duger jägarna

Aktivism • 2019-02-08

Det är makabert. Jag vill egentligen bara stänga av och gå vidare, jag fixar inte de här människorna som passerar alla rimlighetens gränser i sina sjuka fixeringar. Det tar emot att skriva. Men för en vådaskjuten jägares och andra drabbades skull måste det lyftas.

Jägarna finns överallt. Även djurrättsterrorister behöver dem. Jag känner själv flera veterinärer som jagar.  Då duger jägarna. Foto: Mostphotos

Förra året vådasköts en jägare av en annan jägare. Den då 70-årige jägaren som avlossade skottet sköt enligt uppgift på mycket långt håll. Många fel gjordes. Skottet gick in genom den andre jägarens ljumske. Han var så nära döden man kan komma. Idag har han hämtat sig något så när och går nu ut och berättar sin historia för att något liknande inte ska hända igen, för att hjälpa andra och förebygga. Ett tufft och modigt beslut för att skapa diskussion kring frågor vi alla behöver diskutera.

En djurrättsterrorist-sida på Facebook delar länken till artikeln som berättar jägarens historia. Redan statusen toppar med en stor flinande smiley. Det är uppenbart att det inte är frågan om att lyfta en diskussion om hur man ska komma till rätta med ett problem eller någon slags respekt för den skadade. Tvärtom.

Det hela går ut på att håna den skadade jägaren. Mänsklig värdighet är som bortblåst och de vidriga kommentarerna försvaras återkommande med att jägare skjuter djur.
Man ser att många av dem som hånar själva äger katter och hundar som de självklart fodrar med kött. Allt annat är ju djurplågeri. Då duger kött.

Och i deras egen vardag duger jägarna. Ibland går det bra att använda oss.

Jag är själv rädd för känslan som envetet pockar på att blossa upp i bröstet. Det svarta, mot människor som behandlar sina medmänniskor så här. Som öppet hånar och gapskrattar åt och önskar andra människors lidande. Men jag håller tillbaka. För mycket svart blir till slut ren ondska.
Varför förstår de inte att det är vanliga människor i deras eget vardagsliv, runt omkring dem som de önskar vedervärdigt lidande och död?

Varför ser de inte sin egen galenskap?

Och i deras egen vardag duger jägarna. Ibland går det bra att använda oss.

För jägarna finns överallt. Vi är vanliga vardagsmänniskor. Jag kan själv direkt räkna upp minst fyra jägare som är veterinärer, jag känner två läkare som jagar. Jägarna finns överallt. Ingen kommer undan oss i vardagen.
Det finns många jägare som alla dessa djurrättsterrorister är beroende av i vardagen. Jag känner personligen en ambulanssjuksköterska, en präst, poliser och en brandman. Alla jagar.
När någon, även djurrättsterrorister, behöver hjälp kommer dessa personer, som även är jägare, till undsättning.
Det finns hemtjänstpersonal, förskolelärare och vanliga lärare som är jägare. Bagare, butikspersonal, artister, människor i allas vår närhet som jagar.
Det finns så många människor som alla djurrättsterrorister är fullständigt beroende av. Och vem som helst kan vara jägare.
Djurrättsterrorister vill alltså att alla dessa ska plågas ihjäl, de vill hånflina åt deras lidande? Men vi duger bra när det passar dem själva.

Och hur kan de i sin enfald vara så otroligt dumma så att de tror att de når fram i sin så kallade retorik genom att hylla andra människors lidande? Ofattbart.

Ett litet axplock från kommentarerna på djurrättsterroristsidan. Värre exempel finns.

av Madeleine Lewander
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2019/02/veterinär-e1549626326340.jpg 455 800 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2019-02-08 13:26:162019-03-04 12:18:31Då duger jägarna

Stå upp för jakten – mot idioterna!

Aktivism, Jakt, Viltmat, Viltvård • 2018-07-02

Emellanåt hör jag talas om jägare som vill gömma sig, inte tala om att de är jägare, inte på något sätt visa att de jagar, gömma namn och i stort sett hela sin existens.

Att vara jägare är en av de saker i livet jag är mest stolt över. Jag äter världens bästa kött från djur som levt hela sitt liv i frihet och dött utan stress och utan att vara fullproppade med antibiotika och annan skit.

Jag står upp för jakten alla dagar i veckan. Det borde alla göra. Foto: Rikard Lewander

 

Men vissa verkar inte våga stå för sin jakt. Bland annat såg jag rädda diskussioner när Jägareförbundet marknadsförde sin nummerplåtshållare i sociala medier.

Flera personer i tråden var övertygade om att om de skaffade en sådan skylt skulle det snart att krylla av vapentjuvar, jaktsabotörer och andra banditer som vandaliserar familj, bil, bostad och stjäl alla vapen.
Det är klart att något sådant kan hända. Fast tråden till den kopplingen är oerhört tunn.
All tillgänglig forskning i ämnet visar att skjutvapen med tidigare legalt ursprung i Sverige nästan aldrig används vid kriminell verksamhet.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av brottslingar och ett gäng idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott?

Jag står upp för jakten, i givakt om så krävs, alla dagar i veckan. Jakten är en av våra viktigaste grundbultar som gör att vi fortfarande lyckats stå med en fot kvar i verkligheten och inte har svepts med i dagens hårt polariserade glömska om hur vi människor fungerar i naturen.
Vi ska stå upp för jakten, stå upp för det vi gör. Jag har respekt för att någon är rädd, speciellt den som drabbas. Men om vi gömmer oss vinner de som vill tysta.

Veganer får äta vad de vill. Jag skiter högtidligen i vad de stoppar i sig. Men det är vi jägare som försöker skydda ”deras” gröda från viltskador. Det är vi som försöker hålla nere exempelvis vildsvinsstammen.
Det är vi som stödutfodrar svältande rådjur på senvintern och det är vi som försöker förbättra förutsättningarna för fältviltet att överleva med vår viltvård. Det är vi jägare som strävar efter marker med växtlighet som gynnar alla viltarter.
Det är vi jägare som avslutar lidandet för det trafikskadade vilda djuret som släpar sig fram med krossade ben.
Vi gör det för det vilda och vi gör det för dig och vi gör det under dygnets alla timmar året runt.
Vi älskar också våra hundar lite mer och låter dem göra det de är ämnade för, jaga.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av ett gäng brottslingar och idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott som i stort sett ingen köttätare behöver?
Och om någon nu drabbas av dessa brottslingar är det väl bättre att visa att vi är många, att vi finns och att vi stöttar.
Våga stå för det som är rätt. Stå upp för att du är jägare, för jakten och för demokratin.

av Madeleine Lewander
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/07/madde.jpg 1176 1877 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2018-07-02 15:51:582018-07-04 12:09:51Stå upp för jakten - mot idioterna!

Därför vill jägarna inte svara media

Aktivism, Jakt • 2018-01-23

Vid den första vargjakten 2010 ville vi vara öppna mot media, flera medier fick följa med ut i skogen. Strategin tycktes självklar, vi har inget att dölja. Licensjakten var visserligen omdiskuterad, med fullt legal. Medialt blev dock vargjaktsbevakningen en katastrof. Enskilda jägare som ställde upp för media fick ta emot mängder med dödshot och riksmedia blåste upp en bild av jakten som fullständigt saknade proportioner.

De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädda för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas. Foto: Madeleine Lewander

Att de medier som faktiskt deltog på plats förmedlade en nyanserad bild av jakten försvann i den allmänna hetsen mot vargjägarna. Efter det har i princip alla media portats från vargjakter. Tyvärr bidrog även enskilda jägare till en negativ bild av jakten och jägare genom sina privata osmakliga bilder på sociala medier.
Numera finns det nästan alltid en utsedd talesperson som svarar på medias frågor och informerar om jakten. Ytterst få journalister tillåts närvara.
Förklaringen till utvecklingen är enkel. De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädsla för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas.

Jag blev ombedd att hantera SVT den första jaktdagen i Vimyren-reviret. Jag hade egentligen inte alls tänkt delta i vargjakten i år, men efter flera samtal och önskemål om att hantera media tackade jag ja. Men blotta risken att någon jägare skulle riskera att komma med på bild gjorde att inspelningsplatsen i sista minuten fick flyttas bort från jägarnas egen samlingsplats.

Efter ett kort inslag i SVTs morgonprogram hamnade jag på ett pass långt från händelsernas centrum. Det mest spännande som hände var att en bil med tre personer parkerade vid min bil och började gå runt den. Så jag gick till bilen och pratade med dem. De frågade om jag jagade och jag frågade om de var på utflykt. Båda visste vad den andra gjorde där. Sen åkte de sakta iväg och filmade mina passgrannar. Inte ett ont ord fälldes av någon. Men foto på bilar och en av de fällda vargarna fanns på Hunt saboteurs hemsida samma kväll.
I Kölsta-reviret har utvecklingen varit en annan. Jägareförbundet har inte involverats i media hanteringen. Där har jaktsabotörerna provocerat jägarna i ett par veckors tid. I fredags urartade allt i ett tumult. Jaktsabotörerna lyckades då med sitt uppsåt, att få bilder som misskrediterar jägarna. Antagligen bättre än de själva ens kunde föreställa sig. Såväl bilder som filmer kommer att få stor spridning och få efterfrågar sanningen.

Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse.

Media nappade givetvis förhållandevis okritiskt och Aftonbladet lät en av landets ledande aktivister komma till tals. Bilden som förmedlas är bilden av arga jägare som angriper unga flickor som ”bara vill prata”.
Men vad är den sanna bilden?
Att jägarna lät sig provoceras och att det sluta med ingripanden med våld är givetvis inte bra. Våld löser sällan problem.
Jag har idag tagit del av fler filmsekvenser än den som jaktsabotörerna förmedlar. Den ger en annan bild av det som händer. Flickan som en av jägarna försöker hindra från att filma verkar hjälplös i sabotörernas film. Men den är redigerad så att man inte kan höra att hon säger ”filma” till sin manliga kompis samtidigt som hon kastar sig till marken. En jägare säger strax efter med lugn stämma, ”lägg av inget våld. Vi polisanmäler det här. Det är det enda vi kan göra”.

Jag har pratat med jägare på plats och alla inser att de gick i aktivisternas fälla. Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse. Det är personer som stolt medger att de förespråkar både våld och vapen i kampen för djurens rätt. Den som läser kommentarerna på deras Fb inser att vargjägare dagligen får ta emot dödshot i mängder och att maskerade personer söker upp jägarna i hemmet. Det är alltså inte bara söta småflickor som gillar vargar som jägarna i Kölsta dagligen tvingas konfrontera.
Nu måste samhället och framför allt polisen ta frågan på större allvar, annars riskerar detta att eskalera.

av Gunnar Glöersen
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/01/varg_away_high-e1516729962581.jpg 378 700 Gunnar Glöersen https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Gunnar Glöersen2018-01-23 19:08:062018-01-28 13:03:53Därför vill jägarna inte svara media

Ska jaktsabotörer kommentera?

Aktivism • 2017-10-11

Igår sände Sveriges Radio ett inslag i P5 i samband med att en varg avlivats vid skyddsjakt i länet. I programmet fick en grupp jaktsabotörer kommentera skyddsjakten. Det handlar här om en gruppering som ofta påpekar att jägare borde dö.
Det tycks löna sig på flera sätt att slå ut demokratiska spelregler med hjälp av hot och trakasserier. 

Hur mår en hund som alltid måste gå i koppel? Foto: Rikard Lewander

Man kvalificerar sig tydligen också som en lämplig instans som på bra sändningstid ges möjlighet att propagera för egen sak i Sveriges Radio.
Ungefär lika relevant som att höra med inbrottstjuvar vad de egentligen anser om de senaste hemlarmens utformning.

I sändningen kallar jaktsabbaren den hundägare vars hund dödades av varg på egna tomten, för oansvarig.
Hon tycker att en hund alltid ska gå koppel. Även hemma på tomten. Hur livet då skulle bli för våra hundar går hon inte närmare in på även när reportern försöker få en närmare förklaring.
Jaktsabotören påstår dessutom, utan att belägga det, att det finns för lite mat i skogen till vargarna. Tydligen saknas både älg, rådjur, vildsvin och annat vargkäk.
Det är därför de går in på tomterna och letar cavalier king charles-delikatesser, hävdar sabotören.
I förbifarten anklagar hon också länsstyrelsen i Stockholm för att bryta mot lagen. Utan att motivera närmare.

Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Jaktsabb-propagandan är i sig osaklig. I sändningen kunde sabbaren inte belägga något alls med fakta. Det hela svävade iväg i en spretig känslostorm.
I en demokrati har varje människa rätt att hävda sin egen åsikt. Men de här nissarna kräver åtlydnad genom att hota, sabotera jakter och trakassera jägare. De anser att deras åsikter står över alla andras.
Den som med antidemokratiska medel vill inskränka andra människors lagstadgade rättigheter är långt utanför demokratins ramar och stampar. Det spelar ingen roll vilken rättighet det handlar om, jakt, abort, rätt att köra bil, you name it. I en demokrati styr folket. För att vi människor ska funka tillsammans måste vi följa uppsatta regler. Majoriteten styr.
Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.
Därför är det, enligt min mening, fel att släppa fram sådana här grupper i public service-media.
Gruppen som fick stort spelutrymme i dagens sändning visar precis alla tecken på ett antidemokratiskt synsett. Att använda i stort sett vilka medel som helst för att få makt, en strävan att bli auktoritär utan att lyssna på vad folket vill får mig att tänka på en helt annan ideologi. Ett sätt att tänka som skrämmer mig lite.

Alla vi människor har i demokratisk anda tillsammans bestämt att det är okej att jaga. Länsstyrelsen har fattat beslut om skyddsjakt helt enligt regelboken.
Det finns gott om händelser i världen där grupperingar slår ut de demokratiska spelreglerna med våld och trakasserier i någon slags upphöjd egenpåtagen himmelsk rätt.
Vi som tror på demokrati och frihet ska inte ge de här människorna ett skit. Framför allt borde vi inte sätta en mistlur i händerna på dem via public service.

av Madeleine Lewander/4 Kommentarer
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2017/10/98-e1507665248941.jpg 465 700 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2017-10-11 00:10:232017-10-24 15:19:56Ska jaktsabotörer kommentera?

De vill bara åt jägarna, inte minska djurs lidande

Aktivism • 2017-09-05

SVT Edit publicerade under älgjaktens första dag ett filmklipp där jägaren Lena berättar om sin älgjakt och varför hon jagar. Det är ett fint klipp med mycket känsla från en stolt jägare.
Alla vi som jagar eller varit med på en älgjakt känner djupt inom oss exakt de känslor hon för fram i klippet. En stor majoritet gillar klippen men många kommentarer består av en liten högljudd massa som inte drar sig för att kalla Lena det ena vidrigare än det andra.

Jag är oerhört stolt över att vara jägare. Men jag är inte så dum att jag tror att mina egna värderingar är de enda rätta i universum och med våld måste tvingas på andra.

Det pratas om ”rådjursmammor” och ”rådjursbarn”. Djuren jämställs med människor, nej inte ens det. Djurens värde upphöjs långt över människans. Många tycker att jägaren Lena lika gärna kan dö. Hon är en ”mördare”.

Kort sagt, om någon av dessa gaphalsar är köttätare så är de diskvalificerade redan här. Ditt ansvar är detsamma även om du låter någon annan döda djuret du äter. End of discussion.

Så har vi aggressiva veganer som skriker sig blå. De bryr sig egentligen inte ett dugg om djurs lidande. De bryr sig bara om vad som rör sig i en jägares huvud, vilket de för övrigt inte har en aning om.
Hade de enbart koncentrerat sig på djurs lidande hade de inte ratat jakt.

När dör ett djur en lindrigare död än under jakt? När de svälter ihjäl? Kliar ihjäl sig av skabb? När de sakta äts upp levande av rovdjur? När de förblöder hasandes fram på avhuggna framben efter en trafikolycka?

När dör ett djur en lindrigare död än under jakt?
När de svälter ihjäl? Kliar ihjäl sig av skabb? När de sakta äts upp levande av rovdjur? När de förblöder hasandes fram på avhuggna framben efter en trafikolycka?
”Djuren har inte valt själva att dö” skriver någon. Nej, vem i hela friden får välja det? De dör av något, värre, även om vi låter bli. Utan att få välja.
Jag likställer inte heller djur och människor. Jag räddar hellre livet på en människa än ett djur om jag måste välja.

Istället för att tala om djurs lidande klistrar de här människorna på dig egenpåhittade egenskaper och stoppar in jägarna i sitt eget pyttelilla tittskåp. De saknar förmåga att se bortom detta. ”Du är en mördare. Du njuter av att döda. Du borde dö.” Det är allt som får plats i det lilla skåpet. Allt annat utanför behandlas som luft. Finns inte.

Det viktiga för den här gruppen är att med våld och trakasserier tvinga på andra människor sina egna åsikter. Hade de brytt sig om djuren på riktigt hade utgått från djurens lidande. Det gör de inte. Djuren är inte deras mål och mission. Det handlar bara om att svartmåla jägarnas åsikter med alla till buds stående medel.

Sen kan vi babbla sönder oss om ”rätten att”. De jakthatande veganerna undrar vem som har gett mig rätten att skjuta en älg? Svaret är att alla vi människor i demokratisk anda tillsammans har bestämt att det är okej att skjuta en älg. Vi har lagar som vi skapat för att vi ska kunna leva tillsammans.
Jag undrar istället vem som har gett jakthatarna rätten att trakassera jägare? Vem har gett dem rätten att ha monopol på vad som är rätt? Vem har gett dem rätten att kalla jägare för mördare? Vem har gett dem rätten att sabotera det vi enligt lag har rätt att göra? Vem har gett dem rätten att trakassera andra människor?
Varför undrar de hela tiden vem som gett oss rätten till allt möjligt när de själva inte kan redovisa vem som gett dem rätten att bete sig illa mot sina medmänniskor?

Jag kan respektera veganism. Trots att vissa kör i gamla miljöförstörande bilar som slukar bränsle som gör allt annat än att gynna djurlivet. Och jag är rätt tacksam för att många bryter mot sina egna ”lagar” genom att även mata sina köttätande husdjur med just kött. Jag är säker på att de inte tvingar sina katter att bli veganer? Då handlar det inte längre ”om katten får välja”. Eller att ha koppel på sina hundar? Det måste vara emot den egna retoriken. Men jag har svårt att förstå hur de gör med sina koppellösa hundar under tiden då allt vilt är fredat.

Det är de här arga människornas eget liv. Och för min del får de leva sina liv hur de vill trots att jag ibland undrar hur de, med sina egna åsikter klistrade i pannan, exempelvis ens kan ha ett husdjur.
Jag respekterar att människor gör andra val i livet än de jag gör. Det kallas frihet. Jag är inte så dum att jag tror att mina egna värderingar är de enda rätta i universum och med våld måste tvingas på andra.

Det finns gott om händelser i världen där vissa grupperingar slår ut de demokratiska spelreglerna med våld och trakasserier i någon slags upphöjd egenpåtagen gudomlig rätt.
Meditera lite över det ikväll, ni som tycker att alla jägare ska dö!

 

av Madeleine Lewander
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2017/09/pass_low700.jpg 365 700 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2017-09-05 15:50:092017-10-12 23:38:12De vill bara åt jägarna, inte minska djurs lidande

Jägarna betalar – hur svårt kan det vara att fatta?

Aktivism, Allmänt, Jakt • 2017-06-09

Att utelämna fakta är förmodligen ett måste för att Rovdjursföreningen ska kunna få fram någon typ av budskap om jägarna som delar av allmänheten kan hetsa upp sig över. För att hålla sig till hela sanningen gör propagandan rosslig vilket inte smäller lika högt.

Viltvårdsfonden finansieras enbart av jägarna och bidrar bland annat till att jägarna kan genomföra närmare 50.000 eftersök vid viltolyckor varje år. Foto: Madeleine Lewander

Därför väljer ordförande och regionansvarige i Dalarna att bara så där i förbifarten utelämna viktiga fakta i sin replik angående Jägareförbundets jakt- och viltvårdsuppdrag i Dala-Demokraten. Det handlar alltså om Jägareförbundets uppdrag från regeringen att sköta delar av jakten och viltvården i Sverige.

Många gånger genom åren har de fortsatt propagera ut sin lögn om att Jägareförbundets jakt- och viltvårdsuppdrag bara handlar om statliga medel, för att få det att låta som att pengarna tas ur skattebetalarnas ficka.
Och i många år har jägarna replikerat felaktigheterna. Fakta, än en gång då, är att pengarna delas ut från Viltvårdsfonden som BETALAS ENBART AV JÄGARNA SJÄLVA VIA DET STATLIGA JAKTKORTET!
Tar i lite här, tänker att det kanske går in till slut? Eller inte…

Vi har rättat, rättat och rättat Rovdjursföreningen, år efter år, gång på gång men de fortsätter sin rena propaganda att insinuera att Jakt- och viltvårdsuppdraget betalas av gemene man.
Och de fortsätter.

Vi har rättat, rättat och rättat Rovdjursföreningen, år efter år, gång på gång men de fortsätter sin rena propaganda att insinuera att Jakt- och viltvårdsuppdraget betalas av gemene man.
Och de fortsätter.
Jag tror inte medlemmarna i Rovdjursföreningens styrelse är korkade. Alltså att de helt enkelt inte skulle förstå att det BARA ÄR JÄGARNA SOM BIDRAR MED MEDEL TILL VILTVÅRDSFONDEN. Att inte en krona kommer från övriga skattebetalare.
Jag tror att de hittar på medvetet för att de inte gillar jägare.

Viltvårdsfonden som BARA VI JÄGARE finansierar, bidrar till att bland annat närmare 50 000 eftersök per år kan genomföras. I ur och skur, när som helst, på julafton, i 30 minusgrader, mitt i natten åker vi jägare ut för att förkorta lidandet för trafikskadade djur som allmänheten kör på.
Att avsluta pinan för en älgko som släpar sig fram på två avbrutna framben eller kanske en varg, är det oväsentligt?
Rovdjursföreningen tycker istället att Jägareförbundet ska använda fondens pengar till att agera mot tjuvjakt.
Jägareförbundet tar starkt avstånd från illegal jakt.  Men regeringen bestämmer vad Viltvårdsfondens pengar ska användas till, det gör vare sig förbundet eller Rovdjursföreningen (tack och lov).

Apropå att agera mot tjuvjakt.
Jägareförbundet tar avstånd från ALL tjuvjakt, inte bara rovdjur. I vår värld är illegal jakt grym oavsett vilket viltslag som drabbas. Illegal jakt handlar om att någon raserar din viltförvaltning på din mark som du kanske arbetat hårt med för att gynna viltet och betalar dyra pengar för. Den illegala jakten kanske sker på ett för djuren mycket plågsamt sätt, kanske används felaktiga kalibrar, dåligt ljus från bil, skadskjutningar som ignoreras av människor som saknar empati. Det är vidrigheter ingen jägare vill kännas vid.

Var fanns förresten Rovdjursföreningen när symposiet mot illegal jakt arrangerades förra året? Då inbjöds flera djurrättsorganisationer, även Rovdjursföreningen. Men ingen kom. Inte heller Rovdjursföreningen som hasplade ur sig någon slags ursäkt om PR-jippo.

Skribenterna påstår dessutom i DD att medlen ur Viltvårdsfonden är ett bidrag som ”ger dem en enorm styrka i opinionsbildning och lobbyverksamhet”.

Jag tror egentligen att Rovdjursföreningen vet att regeringens uppdrag är strikt preciserat  i olika delar. Så dåligt pålästa kan de inte vara. Varje minut redovisas exakt till regeringen och har inget med förbundets medlemmar eller något annat att göra.

Så varför fortsätter då föreningens representanter att hitta på?
Det enda svar jag kan komma på är svartmålning.

De flesta av oss är idag smärtsamt medvetna om hur viktigt det är med källkritik efter en lång tids överskott av ”alternativa fakta”. Det är i förlängningen en demokratifråga. Hur ska människor kunna ta ställning på ett korrekt sätt när viktiga fakta medvetet utelämnas?
Men för vissa har detta uppenbarligen gått spårlöst förbi.

av Madeleine Lewander/4 Kommentarer
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2017/06/058-e1497008966135.jpg 464 700 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2017-06-09 14:01:572017-09-03 14:29:23Jägarna betalar – hur svårt kan det vara att fatta?

Jaga djurplågare, inte jägarna och deras hundar

Aktivism, Etik, Jakt, Jakthundar • 2017-04-12

Många djur plågas svårt i vår omvärld, det är vidrigt och avskyvärt. Men istället för att koncentrera sig på djurplågeriet slösar människor som anser sig värna djur dyrbar energi på ett ändlöst hackande på svenska laglydiga jägare och våra hundar.

Flicka med labrador under jakt.

Varför fortsätter djurrättsaktivister att lägga massor av energi på att hacka på jägare istället för att lägga mer energi på djurplågeri? Foto: Madeleine Lewander

Jag äter kött som de flesta av oss gör. Men tar fullt ansvar för mitt köttätande. Jag är jägare och vet att djuret, vars kött jag äter, inte har lidit. Jag är fysiskt med i proceduren hela vägen.
Det är att ta ett större ansvar än den som köper sitt kött på Ica från djur som någon annan har dödat.
Jakten är inte helt fläckfri. Det händer att djur skadskjuts vilket är varje jägares mardröm. Den som tar lätt på en skadskjutning ska inte kalla sig jägare.

Att skadskjuta är illa. Men vid jakt finns alltid någon som direkt efteråt strävar efter att förkorta lidandet så snabbt som möjligt. Det är ett kall, djupt inbäddat sedan tusentals generationer i oss människor och förstås även jägare. Vi vill inte se djur lida.
För en jägare är det extra viktigt, ansvaret vilar tungt som en osynlig kroppsstrumpa som aldrig tas av.

Hos många av oss är denna empati så tydlig att vi över huvud taget inte kan uthärda synen av, eller knappt vetskapen om, att ett djur lider.
Det handlar om kärleken till naturen som jägare är så nära och som vi också är en del av.
Djur ska behandlas väl och med respekt.
Vi dödar inte lättvindigt en spindel, varför skulle vi göra det? Vi trängs i sängen med våra hundar, räddar älgar ur isvakar och fodrar svältande rådjur på senvintern.
Våra hjärtan puffar ångmoln när vi ser vårens första tofsvipor, lekande, grymtande vildsvinskultingar eller betande rådjur i tufsig övergång till sommarpäls.

Och det mest påfallande beviset för denna empati är förstås eftersöksjägarna som alla drar nytta av, framför allt de vilda djuren.
Närmare 50 000 gånger om året drar eftersöksekipagen ut i ur och skur, på helger, julafton, midsommarafton, i snö, minusgrader, mitt i natten, i tät trafik.
Eftersöksjägaren ger sig ut när som helst.
För att ett djur lider.
Meditera lite över det ikväll, alla köttätande jaktmotståndare inkluderat jakthatande låtsasveganer som glatt petar i sina hundar och katter köttprodukter som de låtit någon annan döda.
Även ni kan köra på, skada, döda och lemlästa djur på våra vägar.
Då duger jägarna.

Eftersöksjägaren ger sig ut när som helst.
För att ett djur lider.
Meditera lite över det ikväll, alla köttätande jaktmotståndare…

Min poäng är också att många djurrättsaktivister prioriterar fel. Det är inte oss jägare de ska lägga sin energi på. Visst, det finns jägare som är idioter, men som grupp värnar vi samma saker.
Upprepar här, vi vill inte se djur lida.
Varför slösar djurrättare sådan enorm energi på oss jägare? Varför lägger de inte istället ner mer tid på systematiskt djurplågeri med stressade djur i djurfabriker och långa transporter? Eller hundar som hetsas mot varandra? Djur som plågas, misshandlas och far illa på riktigt?
Eller på varukedjor och konsumenter som envisas med att fortsätta köpa utländskt kött?

Varför i hela friden anklagar de istället mig för att plåga mina hundar och vilda djur, år efter år? Jag som tar fullt ansvar för mitt köttätande. Jag som slåss om täcket med ett gäng hundar varje natt och som sysselsätter dem med det bästa du kan ge en hund, nämligen jakt.

Ordet jakt verkar skapa tunnelseende hos vissa.

En hund älskar att jaga, för oss med jakthundar är det självklart. Den, liksom vi människor, har jakten djupt rotad i generna. Hunden har heller inte drabbats av hjärnskrynklande filosofiska floskler som den försöker slå andra hundar i huvudet med. Den bara jagar.

Djurplågeri i alla dess former är förkastligt! Men sluta jaga laglydiga jägare, det är bara slöseri med tid.
Det finns avarter bland oss också men jag lovar, vi jägare tycker att de är lika vidriga.
Jägare tycker om djur. Koncentrera er på dem som inte gör det.


Exempel på full koncentration under jakt. Hundar älskar att jaga.

av Madeleine Lewander
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2017/04/fifi_wilda2sh.jpg 397 676 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2017-04-12 11:28:522017-04-12 11:31:15Jaga djurplågare, inte jägarna och deras hundar

Hoten växer medan brukarna bråkar

Aktivism, Allmänt, Jakt, Natur, Skog • 2017-04-08

När hoten är stora och många, undrar Magnus Rydholm om brukarna verkligen lägger fokus på rätt saker. Foto Magnus Rydholm

 

Ni har säkert noterat att påhoppen på jägare och viltstammarna i media fortsätter. Det är bara att konstatera att det finns många olika krafter i samhället som vill begränsa jakten, jägarnas påverkan samt inflytande över viltförvaltningen. Och det används många olika argument och infallsvinklar för att slå på oss.
Och attackerna kommer från såväl brukare som miljövänner.
Svenska Jägareförbundet har hamnat mitt emellan. På ena sidan finns jord- och skogsbruk. På den andra står rovdjurs- och miljövänner. Bägge dunkar på oss med mediala knytnävar.
För att förstå fenomenet måste man först ha klart för sig att de olika sidorna har helt olika inriktning och syfte. Dock har de en sak gemensamt – de vill försvaga jägarna och ändra maktbalansen i viltförvaltningen. Att miljösidan vill göra de kan man förstå. Men jag är ytterst tveksam till att skog och jordbruk har något att tjäna på en svag jägarkår. Istället innebär ett försvagat jägarintresse att brukarsidan – som helhet – blir svagare.  Frågan är vem som tjänar mest på det?

När skogsföreträdare angriper jägarna är det ofta med argument om att älgstammen är för stor, skadorna för omfattande och att förbundet inte vill begränsa älgstammen.
I dessa artiklar, med journalister som sällan har en 100-procentig insyn i hur förvaltningen fungerar, finns det nästan alltid en sak som missas – vem som har den reella makten.
Sedan det nya älgjaktsystemet infördes har markägarna utslagsrösten i älgförvaltningsgrupperna. De kan med andra ord tvinga igenom en högre avskjutning.
Men hur ser det ut i verkligheten? Är det stora konflikter kring nivåerna på älgjakten? Svaret är nej. Istället är det så att i uppåt 90 procent av alla älgskötselgrupper i landet är överens. Det finns ingen konflikt hur mycket älg som ska fällas.
Sett ur ett sådant perspektiv är det inte större samarbete eller gemensam förståelse om problemen som måste utvecklas. Istället är det sans och balans i uttalandena från jägare och markägare som behövs.
En intressant fråga är om skogsdebattörerna har majoriteten av markägarna med sig? Den forskning vi har tillgång till rörande vilt och betesskador pekar nämligen på motsatsen.

Jordbruksdebattörer i södra Sverige bankar också på jägarna, men då är det främst vildsvin och utfodring som används som slagträ. Jag har berört frågan i tidigare blogginlägg. Men jag drar några argument – en gång till.
Självklart kan markägarna stoppa utfodring och kräva minskande vildsvinsstammar. Det är bara att de bestämmer sig och agerar. De har makten att göra detta.
Problemet är att de inte är överens. Och markägarorganisationerna vill inte tvinga sina medlemmar.
Alla som tänker, åtminstone några sekunder på frågan, inser att jägarna inte klarar att lösa frågan på egen hand. Det måste till ett samarbete. Det har förbundet tjatat om under lång tid.

Jag tycker att vi jägare ska vara en aning självkritiska. Vi har nämligen bidragit till att fördjupa konflikterna inom brukarkollektivet. Kanske inte medvetet, men vår argumentering har kunnat tolkas som om vi inte bryr oss, som att vi är ovilliga att ställa upp.
Så är det naturligtvis inte.
Vi har en viktig roll i att förvalta viltet. Det ansvaret måste vi ta, fullt ut. Och då krävs det ibland att sänka antalet djur – även om vi gärna skulle vilja ha mer jaktbart vilt. Viltförvaltningen måste nämligen hänga ihop med allt hållbart brukande, som även omfattar villkoren för jord- och skogsbruk. En helhet som är bra för samhället.
Det vi säger och hur vi agerar påverkar hur allmänhet och vår omgivning tolkar våra intentioner.
I konflikterna med jord- och skogsbruk har vi alla en skuld för att ha trissat upp debatten.

Men kom ihåg!!!, försöker vi maximera viltstammarna in absurdum kommer konflikterna – var så säkra. Det samma gäller jord- och skogsbruket. Försöker de maximera produktionen och inte ta hänsyn till vilt, biologisk mångfald och allmänhetens tillgång till naturen skapas en grogrund för bråk, krav på lagstiftning, överklagningar i domstol och så vidare.

I takt med att urbaniseringen fortsätter blir det allt fler människor som inte förstår och därför ifrågasätter grundprinciperna för jakt, fiske, skogs- och jordbruk.
Eftersom de har liten eller ingen faktabakgrund fylls deras beslut med något annat – känslor. De som känns rätt blir avgörande för vad man tycker i en viss fråga.
Samtidigt matar miljörörelsen dessa trender med argument, opinionsbildning och propaganda.
Som en konsekvens av detta höjs allt oftare röster om att Sverige borde försvaga ägande- och brukanderätten. Makten över naturen ska flyttas till någon annan, oavsett vilka effekter det får för biologisk mångfald, arbetstillfällen eller nationalekonomi.
Alarmklockan borde ringa. Vi har stora gemensamma utmaningar framför oss.
Om vi fortsätter att lägga kraften på att bråka med varandra lämnar vi spelfältet helt öppet för de som vill rasera dagens system. De kan lugnt och stilla flytta fram sina positioner. Samtidigt står vi i ett hörn av planen och bankar på varandra på olika debattsidor. Detta gör vi trots att vi vet att det är vi gemensamt som äger såväl problemen som lösningarna på vilt/skog/odlande-problematiken.

Vi som vill ha ett hållbart brukande av naturresurserna måste gräva ned stridsyxan. Vi måste hitta en väg tillbaka till en ökad förståelse för varandras problem och möjligheter. Därtill måste vi bli bättre på att förstå varandras olika roller, ha respekt för våra olikheter och olika mål. Men samtidigt måste vi ha viljan att hitta kompromisser och lösningar som inte bara är bra för min organisation eller del av brukandet.
Vi brukare måste höja blicken ifrån det kortsiktiga till en långsiktiga. Vi måste hitta en strategisk plan för hur brukandet ska se ut i framtiden – och som samhället accepterar. I denna plan måste vi klargöra hur vi ska samverka och lösa konflikter för att våra produkter och brukande ska vara konkurrenskraftigt i en internationaliserad värld.  Vi måste bli bättre på att hitta lösningar som fungerar och accepteras.
Jag är säker på att alla ser hoten mot brukandet. Det är dags att agera. För om inte vi själva bestämmer oss hur framtidens brukande och naturförvaltning ska se ut kommer någon annan att göra det åt oss.
Är det någon som tror att vi kommer gilla det resultatet?

av Magnus Rydholm
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2017/04/Skog.jpg 0 0 Magnus Rydholm https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Magnus Rydholm2017-04-08 12:43:562017-04-08 12:46:37Hoten växer medan brukarna bråkar

Ropa inte efter åsiktsregistrering

Aktivism, Allmänt, Jakt, Natur • 2017-03-27

Ska aktivister, jägare eller andra intressen kunna anställas i myndigheter? Foto Matias Larhag/Unsplasch

Vi är inne i ett konstigt tidevarv. Människors personliga agendor tillåts styra våra val och hur samhället ska fungera allt mer. Ofta saknas fakta bakom besluten och känslor används mer frekvent som underlag i krav på förändringar. Och polariseringen driver på utvecklingen.
Detta är en farlig väg.

Under den senaste tiden har jag hört att människor med en viss personlig inställning inte ska få jobba i statlig tjänst. Senast rörde debatten en tjänsteman på Länsstyrelsen i Dalarna som på det privata planet var skogsaktivist. Läs artikel i Land.
Det är lätt att sugas med och tycka att detta är helt orimligt. Men låt oss tänka lite bredare och större.
Minst lika ofta har debatten slagit mot jägare, som anses stå för en viss agenda. Faktum är att förändringen av delegater i Viltförvaltningsdelegationerna är just en sådan åtgärd, där politikerna i sin ambition att få objektiva beslut diskvalificerar jägarnas kunskaper och ambitioner som en partsinlaga. Jag tror inte ens att regeringen tänkte klart innan man genomförde ändringen, för detta är antidemokratiskt och andas åsiktsregistrering.

Låt mig ställa några provocerande frågor. Skulle ni vilja ha ett Stasi-liknande förhållande där staten utreder dina privata åsikter innan du får ett arbete? Att dina privata åsikter regelbundet utvärderas och bedöms? Att du inte tillåts ha en viss hobby? Att samhället blir bättre och mer effektivt om alla anställda i staten tycker likadant?
Jag hoppas verkligen att alla svarar nej på de frågorna – av många olika anledningar.

Eftersom vi inte vill leva i ett samhälle där vår integritet och frihet – att tycka och tänka vad vi vill – ska påverkas negativt kan ifrågasättandet av tjänstemäns privata åsikter leda till en debatt vi inte vill ha.
Istället för att ifrågasätta om tjänstemännen är 100 procent neutrala och objektiva i sina bedömningar måste respektive myndighet säkerställa att det finns procedurer, professionalitet i yrkesrollen och rutiner som omöjliggör (och avsevärt begränsar) möjligheten för tjänstemän att påverka beslut och utredningar utifrån sina personliga agendor – oavsett om du är jägare eller skogsaktivist.
Det handlar lite om ämbetsmannaideal, men också om arbetsledning, ledarskap, uppföljning och kontroll.

Ansvaret för att demokratiska beslut genomförs ligger på myndighetsnivå. Då måste också myndigheterna säkerställa att arbetet utförs på rätt sätt.
I en tid när personliga agendor tillåts styra allt mer aktualiseras därför behovet av internkontroll och revision, inte bara av ekonomin utan hur väl myndigheten levererar till demokratin.
Hur väl utförs arbetet? Hur objektiv lyckas den vara? Hur väl följer myndigheten regleringsbrev och de politiska ambitionerna? Allt detta måste naturligtvis kontrolleras och följas upp.
Ifall myndigheterna inte levererar en hög grad av objektivitet har vi fått ett tjänstemannastyre som omkullkastar och suger musten ur demokratin. Och då är det riktigt allvarligt.

Så lyft blicken. Ställ krav på myndigheterna och politikerna om att genomföra ordentlig internrevision av de uppgifter som staten via sina myndigheter ska uppfylla och utföra. Kräv objektivitet på myndighetsnivå. Det är där åtgärderna och kontrollerna måste in.
Men ropa inte efter ett förmyndarsamhälle – med åsiktskontroll – som ingen egentligen vill ha.

av Magnus Rydholm/1 Kommentar
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2017/03/Stockholm-matias-larhag-127272.jpg 507 800 Magnus Rydholm https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Magnus Rydholm2017-03-27 13:24:192017-03-27 13:31:33Ropa inte efter åsiktsregistrering

Sluta hata! Argumentera med fakta!

Aktivism, Etik, Jakt • 2017-02-17

Djurrättsaktivister och jaktsabotörer anfaller hänsynslöst enskilda jägare både på nätet och under praktisk jakt med hat och lagvidriga metoder. Det är förkastligt.
Men nu har debatten på sina ställen ballat ur fullständigt från båda håll.

Ingen vinner på att debatten skenar iväg i ett stort känslokaos baserat på hat. Foto: Madeleine Lewander

Vissa jaktförespråkare går ut i debatten och beter sig på ett sätt som är oacceptabelt. Hatet flödar åt båda håll och på sina ställen har alla sidor tappat greppet fullständigt.
Till alla er som låter saklösa hatkänslor och personangrepp mot jaktsabotörerna fullständigt ta över: SLUTA!!! Ni förstör för alla oss andra jägare! Det är inte okej att bete sig som ni gör!
När ni tungt faller ner på samma bottenlåga nivå som jaktsabotörerna och enbart låter svarta känslor styra gör ni alla jägare en otjänst. Hat hjälper ingen av oss!
Den som hatar vinner inget.
Så balla inte ur!!
Vi jägare måste hålla debatten saklig. Vi är de enda som gör det. Vi har fakta och vi har rätten! Vi står för jakten och är stolta! Vi har varandra, vår natur, vårt fantastiska intresse och naturligtvis våra underbara familjemedlemmar och bästa  jaktkompisar, alltså våra hundar, med oss hela vägen.
Jakten behövs! Det måste vi visa med fakta. Det är klart att det finns känslor med i bilden men låt dem inte ta över!

Mahatma Gandhi, förespråkare för ickevåldsprincipen sa:
“Öga för öga” gör hela världen blind.
Låt oss inte falla i den fällan utan  förbli dem vi är, laglydiga, naturälskande människor som älskar och värnar vilt och natur. Och argumenterar med fakta, sakligt och kontrollerat.

av Madeleine Lewander/2 Kommentarer
https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2017/02/hippen_EYE.jpg 393 700 Madeleine Lewander https://blogg.jagareforbundet.se/wp-content/uploads/2018/10/svenskajagareforbundet-logo.svg Madeleine Lewander2017-02-17 16:33:492017-02-18 10:20:07Sluta hata! Argumentera med fakta!
Sida 1 av 212

Senaste inläggen

  • Därför räknas inte jägarnas berättelser om vargangrepp
  • Novembertips!
  • Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar
  • Glöm inte din jaktkamrat på söndag
  • Ingen jaktsabotör sprutar frätande olja i min hunds ögon

Etiketter

Andjakt APU Attityder Betesskador Biologisk mångfald Demokrati Empati Etik EU Fanatism Fritid Fåglar Jakt Jakthundar Jaktmotstånd Jaktsabotage Jordbruk Juridik Jägare Jägareförbundet Klövvilt Konflikt Kvinnor Kärlek Landsbygd Löshundsjakt Media Natur Naturskyddsföreningen Rovdjur Semester Skog Skyddsjakt Skytte Sommar Sorg Vapen Varg Veganism Vildsvin Viltförvaltning Viltkött Viltolyckor Viltvård Älgjakt

Senaste kommentarer

  • Madeleine Lewander om Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar
  • Hans Ring om Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar
  • Madeleine Lewander om Ingen jaktsabotör sprutar frätande olja i min hunds ögon
  • Patrick Nordberg om Ingen jaktsabotör sprutar frätande olja i min hunds ögon
  • Mats S Johansson om Ingen jaktsabotör sprutar frätande olja i min hunds ögon

Kategorier

Mest delat senaste året

Vad djurrättsterroristerna missar helt12K delningar
Ingen jaktsabotör sprutar frätande olja i min hunds ögon11K delningar
Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar4K delningar
Jag fortsätter att äta kött4K delningar
Vet jaktsabotörerna vilka de terroriserar?3K delningar
Visst är de djurrättsterrorister2K delningar
Att önska livet ur jägarna – löser det vargfrågan?1K delningar
Därför räknas inte jägarnas berättelser om vargangrepp1K delningar
Utnyttja undantagen i vapendirektivet829 delningar
Jakt som företeelse är alltid rätt794 delningar

Arkiv

Scroll to top

Vår webbplats använder cookies. Surfar du vidare betyder det att du accepterar du dessa cookies.

Jag förstår


How we use cookies

We may request cookies to be set on your device. We use cookies to let us know when you visit our websites, how you interact with us, to enrich your user experience, and to customize your relationship with our website.

Click on the different category headings to find out more. You can also change some of your preferences. Note that blocking some types of cookies may impact your experience on our websites and the services we are able to offer.

Essential Website Cookies

These cookies are strictly necessary to provide you with services available through our website and to use some of its features.

Because these cookies are strictly necessary to deliver the website, refuseing them will have impact how our site functions. You always can block or delete cookies by changing your browser settings and force blocking all cookies on this website. But this will always prompt you to accept/refuse cookies when revisiting our site.

We fully respect if you want to refuse cookies but to avoid asking you again and again kindly allow us to store a cookie for that. You are free to opt out any time or opt in for other cookies to get a better experience. If you refuse cookies we will remove all set cookies in our domain.

We provide you with a list of stored cookies on your computer in our domain so you can check what we stored. Due to security reasons we are not able to show or modify cookies from other domains. You can check these in your browser security settings.

Other external services

We also use different external services like Google Webfonts, Google Maps, and external Video providers. Since these providers may collect personal data like your IP address we allow you to block them here. Please be aware that this might heavily reduce the functionality and appearance of our site. Changes will take effect once you reload the page.

Google Webfont Settings:

Google Map Settings:

Google reCaptcha Settings:

Vimeo and Youtube video embeds:

Accept settingsHide notification only