Taggarkiv: Fjälljakt

Foto Christina Nilson-Dag + faksimil från SR.

 

Vem ska ha rätten till jakten och fisket på statens marker? Frågan utreds i den så kallade Renmarksutredningen, som fick förlängd tid och justerade direktiv innan sommaren.
Men nu är det valrörelse och olika intressegrupper driver sina frågor.
Statsminister Magdalena Andersson fick nyligen en fråga från Sameradion om det var självklart att fjälljakten skulle vara öppen för alla och en var i Sverige. Svaret blev: Nej, det är det inte.
När man läser  rubriken kan det tolkas som att statsministern är tveksam till den linje som Svenska Jägareförbundet driver. Men så enkelt är det inte.
 Magdalena Andersson är naturligtvis alldeles för smart för att, innan en parlamentarisk utredning har lämnat sina förslag, tala om vad hon – eller regeringen – tycker. Detta blir tydligt när man lyssnat på följdfrågorna.
Så hennes svar ska nog mest tolkas som att inget är självklart. Särskilt inte när det rör en så svår och konfliktladdad fråga. Resten är journalistik för att spetsa till resultatet av en intervju.

Men frågan är extremt viktig. Den är viktigare än vem som har rätten till jakten och fisket på statens marker. Låt mig förklara.
Jag anser att det finns ett stort värde i att bevara samisk kultur och historia. Detta är ett mycket större område än bara renskötseln. Detta är grunden. Jag ser alltså ett värde av att samhället stödjer samisk verksamhet.
En del av den samiska verksamheten rör renskötseln. De renskötande samerna,  och är med i en sameby, har idag rättigheter som ingen annan har. De får exempelvis använda motorfordon i fjällvärlden och uppföra renvaktarstugor. De får därtill fiska och jaga på statens mark.
Att de som äger en stor flock renar och livnär sig på renskötsel, vårdar arvet, kulturen och historien även får möjligheter och förutsättningar att kunna utföra detta känns helt rimligt.
Problemet är att det är förhållandevis få av samebymedlemmarna som lever på renskötseln. De flesta äger några få renar, bor i samhällen och livnär sig genom vanliga arbeten.
Och det är nu som de unika rättigheterna som samebymedlemmarna innehar får frågan att växa till något mycket större.
Två grannar, som jobbar på samma företag, kan få helt olika förutsättningar och tillgång till naturen. Den ene kan ta snöskotern ut på fjället. Bo i sin stuga. Fiska och jaga. Den andre får inte detta – trots att båda jobbar på samma företag och bor på samma gata. Redan här finns ett problem som man borde titta närmare på. Är det rimligt att fem renar i en sameby ger dig friheter som dina grannar aldrig kan få?

Efter Girjasdomen vill fler samebyar ha rätten att upplåta jakten och fisket, alternativ ha rätten till all jakt och fiske. Och det är detta som Renmarksutredningen ska titta på. Blir det som samebyarna vill kommer de olika förutsättningar att bli ännu tydligare. Kontentan skulle bli att samebymedlemmen skulle få ännu större rättigheter – och de som inte är det skulle förlora eller få förminskade möjligheter till jakt och fiske.
Och nu blir det problem i mitt huvud. Jag har inget problem med att invandrare får samma rättigheter som jag har. Men jag blir provocerad av en lösning som ger en yrkesgrupp förmåner och rättigheter som jag aldrig kan få.
För jag kan inte bli medlem i en sameby.

Ett demokratiskt samhälle måste – enligt mig – byggas utifrån ett antal grundläggande fundament. Ett av dessa fundament är rättvisa.
Historien har visat hur urbota korkat det är att särskilja grupper utifrån etnicitet, hudfärg, religion och mycket annat.  Ifall du är medborgare i landet – eller på annat liknande sätt tillhör samhället – ska du inte förvägras rättigheter som andra har.
Att Renmarksutredningen handlar om jakt och fiske gör att den inte får nödvändig uppmärksamhet. För den handlar inte egentligen om jakten och fisket. Den handlar om vilket samhälle vi ska ha. Den handlar om jämlikhet.
Förståelsen och relevansen ökar kanske för läsarna om jag skruvar till den. Hade vi tyckt det var okej om bara fiskare fick tillgång till haven? Hade det varit rättvist om Trafikverkets personal skulle tjäna pengar och bestämma vilka vägar du fick använda? Eller om lärarens barn fick en mycket bättre utbildning än dina?

Så hur än Renmarksutredningen vrider och vänder på alla delar i den komplicerade frågan och juridiken måste den landa i ett förslag som beaktar alla människors lika värde. Annars är vi på väg att skapa ett samhälle som ingen vill ha.
Så mitt svar till statsministern är ganska enkelt: Nej, det är inte självklart att alla som bor i landet ska ha möjlighet till jakt och fiske på statens marker ovan odlingsgräns, men det är den enda rimliga lösningen i ett demokratiskt samhälle.

Texten skulle kunnat handla om skärgården och havet. Men den rör fjälljakten. Foto Magnus Rydholm

 

Tänk om Högsta domstolen slog fast att yrkesfiskarna i Blekinge hade större nyttjanderätt till havet än staten. Därför skulle yrkesfiskarna få rätten att avgöra vem som får bada, fiska och om du får köra båt i havet. Bakgrunden till dessa helt orealistiska tankegångar bottnar i direktiven till en nu pågående statlig utredning – renmarksutredningen.

Jo, låt oss tänka att yrkesfiskarna i Blekinge under lång tid befolkat skärgården i Sveriges trädgård. Alla som bott där hade mer eller mindre ägnat sig åt fiske och båtliv. I området fanns det nästan bara människor som i någon mån ägnade sig åt yrkesfiske. De har genom århundradena tillförskansat sig något som kallas urminnes hävd.
Genom denna hävd har de – trots att de inte äger skärgården – kunnat bruka den som de hade ägt den. Just därför kan en domstol tilldela denna yrkesgrupp nyttjanderätt till havet. De anses ha större rätt än ägaren – staten. Att svenska staten sedan 1864 jaktstadga gett alla svenskar samma rättigheter till havet och fjällen var betydelselöst.

Sammansättningen av människor i Blekinge ser  idag väldigt annorlunda ut, jämfört med när alla var yrkesfiskare, spelade ingen roll. De få yrkesfiskarna har ett yrke som ger dem rättigheter som inga andra får inskränka.
Att det vidsträckta havet är stort och rymmer plats åt såväl yrkesfiskare, båtägare, jägare och de som vill bada tog domstolen ingen hänsyn till.

Yrkesfiskarna fick istället möjligheten att avgränsa andra från att nyttja havet. Eller kräva ersättning det intrång som andra gör, samt bestämma när man får vistas i vissa delar. För båttrafik, jakt och havssimning kan ju störa fisket. Därför avlyses ofta stora områden för allmänheten. Detta kan ske trots att du betalt för att passera Blekinge med din båt. Yrkesfiskarna behöver bara anmäla detta till länsstyrelsen så stängs området.
Det märkliga i sammanhanget är att det specifika förhållandet – när i stort sett alla ägnat sig åt yrkesfiske under flera hundra år – bara förekommit i Blekinge. Längs Smålandskusten och i Skåne har förutsättningarna varit annorlunda. Där fanns det troligen ingen urminnes hävd.

Inte heller beaktades de djupa orättvisor som drabbat de människor som bott i skärgården hela sina liv. Var man inte yrkesfiskare så försvann rättigheterna till havet. Dessa måste också betala och be om lov för att bada, få slänga ut en metrev eller segla förbi Kristianopel. Konsekvensen av domslutet blev att de lokala samhällena rycktes isär. Människor ställdes mot människor. Grannar mot grannar.

Det är då som regeringen tillsätter en utredning som har till syfte att se om inte alla yrkesfiskare ska samma rätt till havet som Högsta domstolen har gett till yrkesfiskarna i Blekinge. För en prejudicerande dom har just den innebörden. Den är vägledande.
Innebörden av domslutet, som mest liknar ett införande av nya slags adelsprivilegier, verkar också passera den offentliga debatten. Allt medan utredningen ganska obekymrat jobbar vidare med att skapa ett system som begränsar tillgängligheten till havet för alla – ja, alla utom yrkesfiskare förstås.

Nej, inget av det jag skrivit är sant. För frågan handlar om tillgängligheten och möjligheten till att nyttja den svenska fjällvärlden. Allting pekar mot att jakten, fisket och det rörliga friluftslivet kommer bli de stora förlorarna.
Men att en yrkesgrupp – renskötare – fått möjlighet att begränsa hela svenska folket från att nyttja ett stort område i fjällen. Det är sant. Girjas heter det. Och detta har skett i en tid när i stort sett alla i hela världen vill stå upp för alla människors lika värde. Ur led är lagen, skulle man kunna säga…

Men ännu är inga politiska beslut tagna för resten av fjällvärlden som motsvarar minst en tredjedel av landets yta. Utredningen ska i höst ge förslag på vad som ska gälla för övriga delar av fjällen.
Jag hoppas verkligen att politikerna lyfter blicken och ser vad som håller på att hända.

 

Ska alla människor ha samma rätt till att vistas i fjällen? Foto Magnus Hansson

 

 

-Hu, hur kan man bo däruppe i norr. Mörkt på dagarna och med människor som knappt pratar, utom möjligen när de suger in luften och säger joo.

Så reagerade en stockholmskompis med skeptiskt blick, när jag berättade att jag skulle åka upp till Hemavan några dagar.

Men så fel hon hade.

Du som varit i Hemavan – eller någon annan trevlig stans i norr – du vet.

Efter min vistelse där i början av februari ÄR jag helt såld. Så himla trevligt! Men så här brukar jag förresten alltid känna efter att varit norrut. De flesta verkar konstigt nog att ändå välja att åka söderut när dom ska iväg. Åt fel håll.

Men här får du ett bra tips – om du gillar äventyr, trevliga människor, god mat, vacker natur och väldigt frisk luft. Varsågod.

Ta flyget från Stockholm – som snabbt landar mitt i byn. Sen bär du ditt bagage några hundra meter dit du ska bo. Ingen transfer behövs.

Det är sent på kvällen, men puben är öppen. Välj en lokalproducerad öl. Prata med barpersonalen. Där har du fått en första kompis.

Sen fortsätter allt i samma anda; hotellpersonalen känns som familj, kocken Magnus gör sagolika desserter, Ida i liften, Andreas och Beatrice på Naturum, samedamen i skiduthyrningen, han som ska försöka vinna Hemavan Hillclimb (en ösig sport som går ut på att åka så fort som möjligt uppför backen med snöskoter, först upp vinner.) Alla är tillmötesgående och genuint trevliga.

För att trivas ännu bättre här, kan du åka utför, på längden, jaga ripa, fiska – eller som alltfler gör, köra snöskoter. Stig Strand som driver anläggningen Trolltunet där jag hyr skoter, tar emot med stor skylt STIG IN!

På Björks, mitt i backen, en restaurang som fått arkitekturpris, åt jag våffla med kantareller, västerbottenost och lingon – mums. Om man vill kan man ta en gin och jakt, dvs Härnösandsbrännvin (med enbär) och gin.

Och på Ica köpte jag gurpi med mig hem (kallrökt renfärs som är inlindat i nätfettet från renens våm), en samisk specialitet.

Allt finns i Hemavan.

Dessutom är det mycket snö så här års som gör hela tillvaron ljusare än vintern i södra Sverige.

Men mest njuter jag av jakten på ripa, att skida iväg över fjället, bland björket, se spåren efter ripa som ätit på björkgrenar, lämnat bajs kvar i snöhålorna som de legat i några timmar – innan de måste upp och äta igen – för att inte frysa ihjäl. Man löser dagkort. Sätter på sig skidorna och åker iväg.

Men jag erkänner, jag fick ingen ripa denna gång. Dom flög iväg innan jag hunnit komma tillräckligt nära. Men skidturen genom den tysta snön, ständigt nya vyer i alla väderstreck, att få skida utan en människa i sikte, alla harspår, – allt är en upplevelse. Plötsligt, när jag skidar över en flodfåra, finns ett ställe där man kan ana vatten under snön – där på botten sitter en utter och tittar förskräckt upp på mig. Vips dyker han ner i det iskalla vattnet.

Aldrig har jag sett en utter tidigare. Kanske var jag den första människa han någonsin sett. Och så möts vi två arter plötsligt – mitt ute i fjällvärlden.

Förresten – han hälsar att det får gärna komma fler och besöka honom.

Sanningen om norra Sverige är ljusare och mer öppet än du anar.

Åk dit!

Han får tillbaka hunden! Säger det högt för mig själv igen och igen. Tar mig för pannan. Han får tillbaka hunden! Det handlar om den italienske gästjägaren som åkte till Sverige för att jaga ripor med fyra engelska settrar och åkte hem med tre. Den fjärde lämnades kvar i skogen.

utsikt
Gästjägaren drog hem till Italien och lämnade sin hund att dö i skogen. Nu ska han få hunden tillbaka. Foto: Madeleine Lewander

Och det var inte första gången, enligt 24Norrbotten, som mannen i fråga lämnade kvar hundar i de svenska skogarna.
Den senaste hunden räddades av en person som vårdat och tagit hand om den sedan dess och som verkar vilja fortsätta med det.

Nu säger länsstyrelsen att det är okej för den italienske gästjägaren att plocka hem hunden.

Sverige har blivit skvatt galet. Vi slår ut landsbygden med straffskatter på bönderna, vi låter glatt vargar käka jakthundar, får och andra tamdjur, vi tar emot gästjägare som kommer hit med sina hundar och behandlar dem värre än skit och bara lämnar dem att dö. Sen bestämmer vi att skitägaren ska få hunden tillbaka. Allt medan folket omkring, landsbygdsborna, bara kan stå och titta på.
Jag undrar också vad som händer med riporna som de utländska gästjägarna skjuter. Ett förhoppningsvis felaktigt rykte säger att de kastas eftersom de inte får medföras från landet.

Det ju åt helvete! Vad det är som håller på att hända?

Svenska Jägareförbundet har reagerat skarpt.

Är det en komplott? Å ena sidan en slags storebrorsmobbning där möjligheten att leva, bruka och jaga på den svenska landsbygden och i naturen stryps allt mer för dem som bor där. Å andra sidan kör myndigheterna bruntunga i situationer som i ovanstående scenario. Men bara för andra, alltså inte landsbygdsbefolkningen. Logiken har slocknat.

Den enda röda tråden jag hittar i detta skapar en fråga med stooora frågetecken:
Vad är du och dina ord värda, landsbygdsbo?

Du kan se inlägget här!