En säker jakt kräver ett kontinuerligt arbete – där alla jaktlaget deltar. Foto Mostphotos Kennerth Kullman

Har du varit med om någon händelse där någon jägare brustit i säkerheten? Visst har du det. Som tur är händer det nästan aldrig en olycka, eftersom det är små misstag. Men ibland kan det vara saker som kunde ha lett till en olycka. Det kan vara en jägare som kanske lämnar passet utan att göra patron ur, en annan har viftat med bössan lite väl friskt under en andjakt, eller att någon har skjutit mot ett vilt utan ordentligt kulfång.
Sådana saker ska inte hända. De får inte hända.
Men trots alla förberedelser, alla riktlinjer och krav uppstår ibland situationer där vi som människor – trots allt – gör fel. Vi har ingen avsikt eller något uppsåt att bryta mot reglerna. Felen gör vi ändå.
Troligen uppstår misstagen eftersom vi är människor. Vi är inga 100-procentiga maskiner, utan varelser som ska ta in och processa massa av information, som sedan ska leda till olika former av analyser som ska verkställas i ett agerande. Ibland brister något i denna kedja.
Nästan alltid tar vi rätt beslut. Vi håller inne fler skott än vi avlossar. Vi väljer bort pass där vi saknar kulfång. Är hunden för nära viltet så väntar vi. Den här texten handlar om de fåtal gånger när vi gör fel. När resultatet av våra handlingar inte blir som vi vill. Och hur vi ska använda dessa misstag för att jakten säkrare.

Jägare är mer medvetna än någon annan vilka skador en gevärskula eller ett hagelskott kan orsaka. Därför är vi extremt noggranna och försiktiga när vi laddar ett vapen. Vi är aldrig nonchalanta med vapenhanteringen. Men – någon enstaka gång – händer saker som är tagna ur den värsta mardrömmen.
Jaktolyckor med dödlig utgång är numera rätt sällsynta. Annat var det i början av 1970-talet. Då avled ofta cirka fyra personer årligen. Men sedan började olyckorna att minska. Efter 1985, när jägarexamen blev obligatorisk, har olyckorna fortsatt att avta. Runt 2000 var vi nere på ett dödsfall per år. Idag händer det en dödsolycka ungefär vart tredje år.
Jaktledarutbildningen, jakttorn och att vi använder signalfärgade kläder, ny teknik, samt mycket annat har också bidragit till att de dödliga olyckorna blir alltmer sällsynta.
Så det är ingen slump att olyckorna minskat. Det är tvärt om ett medvetet arbete, planering och insatser från alla oss jägare som fört oss dit.
Klappa dig gärna en aning på axeln. Vi har en hög säkerhet i Sverige och det ska vi vara stolta över. Men vi kan aldrig så oss till ro så länge människor dör eller skadas allvarligt under jakt.
Vi ska heller inte glömma bort att det händer andra typer av händelser som kanske inte leder till de yttersta och värsta konsekvenserna. Utan tillbuden varierar från allvarliga till acceptabla. Man kan exempelvis inte undvika risker att någon snubblar. Men vi kan definitivt kolla att jakttornen inte är murkna och märka ut förbjudna skjutriktningar.

Ibland är det bara du som märker ett tillbud. Det hände ingenting, men det kunde ha gjort det. Genom att prata om misstagen förvandlas dessa till lärdomar om hur vi gör vår jakt säkrare. Väljer man att hålla tyst förblir händelsen ett misstag i all evighet.

Även en nörd som jag inser att det finns gränser på vad man kan göra utan att överadministrera samvaron i skogen. Men vi är långt ifrån att nå den gränsen.
Jakt blir inte tråkigare om den är säker. Den kan vara jobbigare att planera, kräva mer insatser innan jakten. Men detta är ett pris alla måste vara beredda att betala. För vi vill ha med oss jaktkamraterna hem – hela och friska.
Tänk efter. Finns det något som du reagerat på i ditt jaktlag. Det kan vara att ett speciellt vägpass borde tas bort eller att ni borde ha tydligare signalfärgade kläder? Ta upp frågan. Diskutera detta. Var inte tyst.

Jag vill hävda att det inte finns ett enda jaktlag som kan luta sig tillbaka och säga: Vi är klara.
För vi blir aldrig klara. Säkerhet måste alltid finnas med i jaktlagens löpande diskussioner. Vi ska prata om risker, riskbeteenden och risksituationer. Om pass och skjutvinklar. Skytteträning och hur vi säkrar hundens hälsa. Om kulfång och säkra skott.
Först det är när detta blir självklart och naturligt för alla i jaktlaget som vi löpande kommer skapa rutiner och jaktliga situationer som minskar risken för olyckor. Regelbundna diskussioner kommer också leda till att vi gör färre misstag.

Just därför har Svenska Jägareförbundet uppdaterat sin webbsida om säkerhet. Målet är att skapa inspiration och diskussioner.
Därför är de tre filmerna om Dan Eriksson – som blev skjuten under en älgjakt och överlevde – väl värda att titta på. De satte igång tankarna hur det ser ut på min hemmaplan. Jag tror de kommer sätta spår i dig också.
Jag har träffat Dan och lyssnat på hans berättelse. Det är otäckt och jobbigt – men nyttigt.
Låt dig inte skrämmas av att jaktlaget behöver lägga ner en arbetsinsats. Personligen tycker jag det är roligt att träffa mina jaktkompisar under lågsäsong och bygga torn och röja pass. Tänk på att varje liten sak ni gör kan vara det som räddar ett liv.
Den insatsen är mina – och dina – jaktkamrater värda.

Länk till webbsidan Säkrare jakt

Ibland måste man stanna upp i tillvaron och reflektera. Jag gör det emellanåt och konstaterar att jag, som kvinna, har det precis så bra som jag önskar. Jag har mitt självklara oberoende som människa. Och jag har jakten, ett fantastiskt bevis på just frihet. Men det gäller inte alla.

Människans frihet är inte att ta för given. Att få jaga är frihet, för både kvinnor och män. Var rädd om den. Foto: Madeleine Lewander

Den typen av frihet är något som inte alla kvinnor i Sverige idag kan ta för givet.  Kvinnors, men även andra människors, barns och ungas liv begränsas och kränks. I Sverige. Det kallas hederskultur. Och politiker, myndigheter och ideella organisationer arbetar hårt för att få stopp på detta, att människor inte själva får bestämma hur de ska leva sina liv. Men vägen fram till en lösning verkar lång, nästan ändlös.

Människor begränsas och kränks. Detta pågår i samma land där jag som kvinna kan ta min bössa och mina hundar och ensam ge mig ut i skogen, skjuta och ta tillvara mitt eget vilt.

Människor begränsas och kränks. Detta pågår i samma land där jag som kvinna kan ta min bössa och mina hundar och ensam ge mig ut i skogen, skjuta och ta tillvara mitt eget vilt. Där jag är jägare och inget annat spelar någon roll.

Och där en kvinna i ett jaktlag, med kvinnor och män, i Sverige som den naturligaste sak i världen kastar av sig kläderna och i behå och trosor simmar ut och bärgar den skjutna älgen som tog sina sista andetag en bit ut i sjön.
Jag såg klippet i sociala medier tidigare i höstas och blev glad. Det är som det ska vara.
Så naturligt och självklart men samtidigt en så gigantisk kontrast till hur många andra lever i vårt land idag.

Det handlar om frihet. I Sverige ska, enligt lagstiftning och mänskliga rättigheter, alla flickor och pojkar, kvinnor och män ha samma rättigheter och möjligheter att bestämma över och påverka sina egna liv. Så är det inte.

Vi har saker att ta itu med bland svenska jägare också men problemen är små i jämförelse.

Därför gör det mig glad att exempelvis JAQT (Jägareförbundets kvinnliga jaktnätverk) finns. Det är frihet att få bestämma att man emellanåt bara vill jaga med kvinnor. Liksom män också väljer att jaga själva. Eller så jagar man alla tillsammans eller helt själv. Ingen har ett skit att göra med vem du väljer att jaga med. Frihet. Du får välja.

Jakten som sådan är frihet och kommer alltid att vara det, fri från normer och mänskliga skrupler. Dessa skapar vi människor själva och det har inget med jakt att göra.
Själva jakten är opolitisk, ren. Den ska bara genomföras på ett så bra sätt som möjligt.
Allt annat är politik och mänskliga värderingar som inte har med jakt att göra.

Vi måste vara rädda om vår frihet och ge varandra den frihet vi själva behöver för att må bra.
Låt andra jägare klä sig som de vill – bara det funkar praktiskt i jakten. Låt jaktkompisarna bära rosa eller orangea signalfärger – så länge det inte inkräktar på jakten.

Vill du bära det senaste jaktmodet eller farfars avlagda vadmalsbyxor i skogen – gör det, så länge det inte inkräktar på jakten.

Är du en ansvarsfull och duktig jägare spelar kön, sexuell läggning, kläder smink eller vad katten som helst annat ingen roll. Så länge det inte inkräktar på jakten.

Vi är berikade med en frihet som för oss är självklar och naturlig men vi måste akta oss för att själva börja nagga den i kanterna. För jakt är frihet – och friheten är värd att vara rädd om. Ta den inte för given.
Motsatsen vill ingen uppleva. Den måste vi kväsa.

Hur mycket kostar det att köpa insatser som jägarna gör ideellt? Foto INBJ/Mostphotos

 

Vad regeringens beslut att ändra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget i januari innebär behöver förklaras på ett annorlunda sätt så att konsekvenserna blir tydliga. Låt mig börja med att illustrera detta med en övertydlig metafor.

Om du vill få ett barn att hämta en sak finns det många olika sätt att få barnet att göra detta. Exempelvis kan du kan belöna barnet med en peng eller en kaka. Regeringen försöker sälja in ändringen med följande argument till jägarna:
”Då får du mindre veckopeng, du blir av med din givna plats i fotbollslaget och en del av pengarna som du och dina kompisar samlar ihop ger vi till motståndarlagen”.

Efter beslutet har regeringen tyvärr gjort ungefär vad regeringar brukar göra. Den har lutat sig tillbaka och hoppats att allt man sagt och velat genom någon slags magisk formel ska bli verklighet.
Istället för att lyssna in, förändra beslutet i takt med att kunskapen om problemen och riskerna tornar upp sig, varit delaktigt i genomförandet, säkerställt att intentionerna fick genomslag, har man börjat låsa fast sig och försvara beslutet.
Men låt oss stanna upp och tänka till. Självklart är det jobbigt att erkänna att det inte blev som man tänkte. Och det blir extra jobbigt när oppositionen försöker gnugga in misstagen i ansiktet. Det blir då lätt att låsa fast sig och inte göra någonting. Regeringen behöver alltså reflektera över vad det är som viktigt.
För det är ingen som tror att regeringen består av övermänniskor som alltid gör rätt på första försöket. Nej, det som istället avgör en regerings duglighet är hur de hanterar sina maktbefogenheter före och efter beslutet. För det är inte själva beslutet som är det viktiga, utan hur det blir i verkligheten.

Med beslutet har regeringen tyvärr öppnat för att göra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget till politik. För trots att det finns en förkrossande majoritet i riksdagen som tycker ungefär lika – att systemet är och har varit bra för samhället – finns det politiska partier som vill förändra detta. Om dessa ges möjligheter att påverka konstruktionen öppnas dörren till att politisera ytterligare en del av jakten och viltvården. Och det är precis detta som skett.
För att undvika sådant brukar regeringar att – i alla fall försöka – skapa breda politiska överenskommelser (i frågor där majoriteten tycker ungefär lika). Då stänger man dörren för politiska förhandlingar för kommande regeringar oavsett partifärg i detta ämne. Då kan inte smala åsikter komma åt att förändra det som den breda majoriteten tycker är bra.
Viltförvaltning ska nämligen inte styras av partipolitiskt kohandlande, utan utifrån fakta om vilt och natur. Det är nämligen med fakta som regering och riksdag skapar tydlighet, delaktighet, långsiktighet och förutsägbarhet i viltförvaltningen.
Tummar man på detta öppnas Pandoras ask.

Låt mig därför göra ett helt ovetenskapligt räkneexempel som visar hur dumt det är att försöka upphandla insatser som jägarna gör helt ideellt.
En del, av de tre områden som Naturvårdsverket ska upphandla, rör viltövervakning. Det vill säga att förbundet ska hålla kolla på viltstammarna genom inventeringar och avskjutningsrapporering. Det ekonomiska bidraget som förbundet fått för att göra detta är cirka sex miljoner kronor. Detta används för att utveckla metoder, IT-stöd, ta fram rapporter och naturligtvis personal som arbetar med dessa frågor och sammanställer resultaten.
Dessa sex miljoner kronorna ska nu upphandlas, eftersom regeringen anser att bidraget bryter mot upphandlingslagstiftningen. Men de stora insatserna görs inte av förbundet. De utförs av jägarna.

Nu börjar vi räkna. Men eftersom matematik är svårt har jag avgränsat mig till ett enda ämne inom viltövervakningen – älgobs. Jag tar med andra ord inte med några siffror som rör inventeringar, insamling av spillning, avskjutning, Viltdata, samordning, registrering, möten och utbildningar. Bara älgobs.
Jägarna lägger cirka 5,5 miljoner timmar på att observera och rapportera älg, vilket ger ett mycket bra underlag till älgförvaltningen. Vad är detta värt? Vad skulle det kosta samhället att köpa detta resultat?

Jo, om man delar 5,5 miljoner timmar med en normal årsarbetstid (2.080 timmar) får man fram att det skulle krävas 2.644 heltidsanställda för att lösa uppgiften. Om man sedan utgår ifrån att dessa skulle tjäna 25000 kronor i månaden, plus sociala avgifter (som är ungefär 50 procent av lönen) får vi en mycket intressant summa.
Det skulle alltså kosta cirka 1,2 miljarder kronor att köpa den insats som jägarna gör gratis. Notera att jag inte tagit med några kostnader för chefer, resor, IT, möten, samordning, lokaler och annat. Så den verkliga siffran skulle bli ännu större. Men låt oss hålla detta enkelt. Summan blev ändå astronomisk.

Faktum är alltså att de sex miljoner kronorna (om allt arbete med Viltövervakning hade gått till älgobs, vilket det inte gör eftersom det läggs stora insatser inom de andra områdena också) har gett minst 200 gånger pengarna. För varje satsad krona från Viltvårdsfonden har samhället fått tillbaka insatser värda 200 kronor.
Så när regeringen och Naturvårdsverket vill upphandla sex miljoner för Viltövervakning äventyras insatser värda långt över 1,2 miljarder.
Extra konstigt blir det ju när man beaktar att regeringen inte ens satsat de sex miljonerna.  Dessa kommer ju ifrån jägarnas egna fickor – via det statliga jaktkortet.

Låt mig också förklara varför vi jägare lägger ned tid på detta oavlönade arbete? Jo, vi vill ha en viltförvaltning som styrs av fakta – inte tyckande eller partipolitiskt taktiserande. Vi vill ha en uthållig jakt, där vi tar av räntan men behåller kapitalet. Vi vill ha en frisk natur med välmående viltstammar. Så länge jakttider och annat beslutas utifrån fakta och vetenskap accepterar vi jägare besluten, eftersom det baseras på logik.
Problemet uppstår när inte regeringen och Naturvårdsverket inser det omöjliga i att upphandla resultaten från en folkrörelse. För ingen kan garantera att rörelsen fortsätter att göra samma insatser om förutsättningarna ändras i grunden. Tar man bort den regionala viltförvaltningen, minskar jägarnas möjligheter att påverka förvaltningen, tummar på faktakraven äventyras allting i den snillrika konstruktionen. Incitamenten för att delta försvinner. Det ömsesidiga förtroendet mellan makten och människan bryts.

Det finns naturligtvis andra och bättre sätt att utveckla Viltvårdsfonden och folkrörelsen runt jakten än upphandling. Problemet är att man låst fast sig vid just detta.
Låt mig vara tydlig med en sak. Att regeringen vill utveckla viltförvaltningen behöver inte vara fel. Man kan även ändra en 80-årig institution som Allmänna uppdraget och Viltvårdsfonden, utan att det är fel. Men då måste regeringen ha ett helt annat tillvägagångssätt.
Regeringen har fortfarande möjligheten att ändra sig. Det går alltid att fatta nya beslut om man tycker att slutresultatet är viktigare än politisk prestige, att viltförvaltningen är viktigare än att hålla fast vid något som inte blev bra. Att de bidrag jägarna gör till viltförvaltningen är betydelsefulla. Möjligheten finns där, om man vill.
För är det värt att riskera en folkrörelse och insatser för miljardbelopp för att upphandla några miljoner?

Alltför få ser och förstår den känsla av hopplöshet som härskar i vargens land. Foto Mostphotos Anders Bromé.

 

Vargförvaltningen omfattas idag av ett stort mörker, eftersom det inte kan anas någon ljusning på hur vargen ska hanteras. Tiden går och situationen blir allvarligare och allvarligare, eftersom alltför många inte förstår orsakerna bakom det hopplösa tillståndet.

Detta är ett långt blogginlägg där jag försöker spegla de upplevelser och känslor som många i rovdjursområdet känner.’

 

Den 12 september 2013 lade regeringen, under Fredrik Reinfeldt, fram propositionen En hållbar rovdjurspolitik. Det är ingen underdrift att påstå att redan då var rovdjursförvaltningen konfliktfylld och fastlåst. Redan då var förtroendet för myndigheterna, som hanterar vargförvaltningen, i botten. Redan då hade staten brutit sina löften så många gånger att människorna som påverkades negativt av vargarna slutat att höja på ögonbrynen.
Propositionen var inte revolutionerande på något sätt. Men det var en tydlig markering mot att vargstammen skulle stå på ständig tillväxt, vilket en del ville. Istället skulle vargen förvaltas, det vill säga jagas och hållas på en nivå så att kostnader och umbärande hölls så låga som möjligt.
Vargstammen skulle inte bara finnas i några få län i Mellansverige. Fler skulle gemensamt bära bördan. Med en tydligt begränsad vargstam skulle konsekvenserna inte behöva bli så outhärdliga av spridningen. Besluten om vargarna skulle även fattas regionalt, så att invånarna kände att de kunde påverka sin livssituation. Vargarna, jakten, tamdjurshållningen skulle därmed kunna överleva i en reglerad men påtvingad symbios.

Propositionen var en kompromiss. Ett mastodontverk i att försöka hitta en mittenfåra – en ny nivå på lagom som kunde skapa ro och tillförsikt. Och detta behövdes. Vargförvaltningen hade kört i diket och ingen trodde på myndigheternas förmåga att komma upp på vägen igen.

När riksdagen klubbat igenom propositionen skedde detta med en stor majoritet. Detta ingav hopp. När en så stor del av landets högsta beslutande organ stod bakom En hållbar rovdjursförvaltning så skapades en förtröstan om att det kanske fanns en väg framåt – trots allt. Att staten äntligen förstått de drabbades situation, hört deras rop på hjälp och sett problemen som de brottas med.
Det fanns ingen eufori. Det fanns inte ens glädje. Men det grodde en hoppfullhet, om att det kunde bli en förändring. Men det fanns också en väldig skepsis. Människorna som kände sig svikna och ohörda ville se verkliga åtgärder innan de trodde på beslutet. De hade blivit lurade för många gånger för att tro på tomma ord.
Det fanns med andra ord en gyllene chans att styra upp från vargdiket. Sätta tydliga mål och styra i den riktning som beslutet lagt fast.

Sju år senare – idag – finns ingen hoppfullhet. Däremot härskar hopplösheten i spåren efter en havererad hantering av vargpopulationen. Ingen med sunda värderingar och realistisk framtidstro ser en väg till en fungerande vargförvaltning.
Genom att byråkratisera, lägga säkerhetsnivå på säkerhetsnivå, höja ambitionerna om vargstammens storlek, ta makten ifrån länen har Naturvårdsverket inte tagit tillvara på kompromissens styrkor. Istället för att styra upp mot vägen har man svängt ut i ett bottenlöst kärr. Härifrån syns ingen väg. Här sjunker man bara djupare och djupare ner i hopplöshetens gyttja.
Naturvårdsverkets ambition om att säkerställa vargens överlevnad har gång på gång missat den allra viktigaste pusselbiten – människan. Vargen är alltså inte en särkopplad del av naturen. Det är en bit som måste passa ihop med många andra för att bilda en helhet. Men kompromissens pusslande fick stå tillbaka för inavelskoefficienter, bevarandestatus och styrning. Ensamma och övergivna lämnades de som tvingades leva med konsekvenserna kvar – utan hopp och utan någon väg framåt.
Vill man vargen något gott måste man inse att vägen dit går igenom att främst göra situationen bättre för de människorna som drabbas och känner sig nedtryckta i gyttjan. Helhetssyn handlar om att se alla. Mest av allt måste uppmärksamheten riktas mot de som betalar det högsta priset för vargarnas närvaro.

Naturvårdsverket får oförtjänt mycket kritik. För väldigt mycket av den situation som de drabbade upplever kan myndigheten inte styra över.
Det är naturligtvis absurt att den enda gången polisen kommer till den lilla byn i Gävleborg är när man ska gripa en person som misstänks för att illegalt ha dödat en varg. Polisen kom inte när det stals båtmotorer eller när en person körde rattfull. Men ett stort antal dök upp och grep en man som eventuellt kunde vara skyldig till illegal jakt.
Upplevelserna om hur staten ser och behandlar människorna i byn minskade inte av att personen var helt oskyldig. Han fick sitta häktad i en månad och vara misstänkt i tre år innan fallet skrevs av. För detta fick han 31 000 kronor i skadestånd. Först misstänkliggöras och häktas. Sedan inga offentliga ursäkter eller skadestånd som kan lindra förödmjukelsen.
Sådana här skeenden sätter djupa sår i människor som redan känner sig nedtryckta och ohörda. Man behöver inte fundera vem som fick empati och vem som fick skulden.

Hur gärna man än vill belasta Naturvårdsverket för detta så är det inte myndighetens fel att det fungerar så här. Men det är i egenskap av att myndigheterna tillsammans bildar det vi kallar staten – som regler, lagar, agerande och brist på agerande – bygger förakt för vargförvaltningen.
När företrädare för myndigheter och politiken ska förklara varför det blivit så här framträder en skrämmande bild av avstånd mellan den som upplever saker och den som bestämmer. De bestämmande har nämligen inte sett eller förstått komplexiteten och djupet av frågan. De har ingen aning om hur bottenlös känslan av utanförskap är. Förstår man inte ämnet och alla aspekter av detta kan man heller inte bygga förståelse eller trovärdighet.

SLU har undersökt och kommit fram till att den illegala jakten har blivit omfattande i landet. Illegalt dödande av djur är förkastligt. Det är naturligtvis helt galet att människor tar lagen i egna händer. Tjuvjakt är alltså alltid fel – alltid. Om något så är den illegala jakten ytterligare ett bevis för att förvaltningen misslyckats.
Men det som är mest intressant är orsaken bakom det illegala dödandet. Vad är det som gör att laglydiga människor är beredda att ta långa fängelsestraff? Varför äventyrar vanliga arbetare, sjuksköterskor och bönder sin framtid för att skjuta en varg?

Staten – och dess företrädare – måste börja förstå att orsaken innehåller fler dimensioner och mer komplicerad än att det finns för mycket varg. Rötterna sitter mycket djupare och rör möjligheter, framtidstro och medbestämmande.
Jag pratade med en jägare som har flera vargrevir runt sina jaktmarker. Han är också emot illegal jakt, men uttryckte sig så här.
– Jag kan inte fästa något hopp till att staten gör något som förbättrar situationen för mig. De har aldrig i handling visat någonting. Jag kan inte släppa mina jakthundar. Om jag ska få det bättre måste jag sätta hopp till att någon illegalt skjuter vargar. Så sjuk är situationen för mig och många andra. Vi har måste hoppas på lagbrott för att få till en förändring?
Jag tycker att han på ett bra sätt beskriver en av orsakerna bakom den illegala jakten.
Och kanske finns där en del av förklaringen till är att det börjar dyka upp en acceptans för illegal jakt – brottslig verksamhet – i vissa områden. Det är dags att inse det kapitala misslyckandet. Det finns ingen som löser människornas problemen. Ingen som förstår. Ingen som bryr sig.
De får aldrig veta när det kan bli bättre, eller vad det långsiktiga målet är. Det saknas en strimma av hopp och något att se fram emot.

I vargens land härskar hopplösheten, i väntan på att regering och riksdag tar tillbaka makten.

 

Då går det upp som en aha-upplevelse för 17-åringen; ”Det här är ju precis som en mindfulnessövning. Vi hade tre timmar i aulan i skolan och det var dötråkigt. Men det här är ju mindfulness – fast på riktigt” säger han.

mindfulnessövning (eller bäverjakt)

Vi sitter på ett bäverpass, 17-åringen och jag. Det är skymning, vinden avtar men vi sitter i rätt vindriktning med tanke på de färska bävergnagen på björken nedanför oss. Vi har valt ut ett bra pass vid kanalen. Aprilkväll, vår i luften, inga mygg. Tyst. Förutom några änder som kmäker när de lyfter från vassen. Och vi hör nästan svanarnas paddeltag med fötterna när de simmar motströms. Knäpptyst. Stjärnklart. Bara naturen och vi. Björkar som ligger i startgroparna för att slå ut. Det torra gräset som snart ska färgsättas i knallgrönt. Allt väntar liksom på att dirigenten ska ge klartecken åt våren att sätta igång. Även vi håller andan. Det gäller att inte göra hastiga rörelser, inte prata högt, uppmärksamt titta i vattnet om det kommer en bäver simmande. Det mörknar. Vi får anstränga ögonen för att se. Vi känner oss som ett med naturen. Ingen vet nog att vi ens är där.

Jodå – där kommer en bäver simmande. Och en till. Men de simmar in i vassen på andra sidan kanalen. Vi avvaktar. Efter en timma simmar bävrarna ut från vassen och iväg bort. Vi plockar ihop våra grejer och går i halvmånens sken långsamt tillbaka till bilen.

17-åringen och jag tyckte det var en lyckad kväll, vi hade ju ändå fått se bäver. Vi pratade om hur viktigt det är att kunna smälta in i naturen.  Då går det upp som en aha-upplevelse för 17-åringen; ”Det här är ju precis som en mindfulnessövning. Vi hade tre timmar i aulan i skolan och det var dötråkigt. Men det här är ju mindfulness – fast på riktigt” säger han.

Jag googlar. Han har rätt. Jag läser att mindfulness är medveten närvaro och uppmärksamhet på nuet;  det skärper våra sinnen, är avslappningsträning, medvetandeträning, koncentration.

Precis om bäverjakt!

Stress och utmattningssyndrom blir allt vanligare. Ett botemedel sägs vara mindfulness.

Att sitta på pass är definitivt en slags mindfulnessövning. Vet inte om det finns bevis, eller forskning som visar att även jakt minskar stressen och hjälper oss hitta balans i livet och ökar vår livskvalitet. Men för mig stämmer det.

Ibland behöver vi sätta nya etiketter på gamla saker för att vi ska förstå hur bra de är även i en ny tid. Och 17-åringen vill gärna fortsätta med fler mindfulnessövningar.

 

 

Cat Woman av Jean Paul Gaultier, foto C.Nilson-Dag

Det återvunna plagget – det är årets julklapp år 2018 enligt Svensk Handel, som årligen utser utmärkelsen.

Jag är jägare, och tycker om att inte bara ta vara på köttet utan även på skinnet, kom jag att tänka på alla viltskinn som jag ärvt. Både i form av päls, skinn att sitta på, matta, mössa osv. Förra året gick min dotter för att ändra sin mormors mors päls så den passade henne. Fyra generationer. Hur många klädplagg används så många gånger? (Fem om vi ska räkna med att pälsen först bars av djuret själv)

Päls, är gjord av naturmaterial, är varmt, vackert och tåligt. Fuskpäls är gjord på olja och plast, och är oftast inte lika varma.

Torsti Kiwi, ägare till en stor pälsaffär/skrädderi i Stockholm bekräftar att intresset för att återanvända gamla pälsar har ökat på senare tid. Hur många plagg används genom generationer som pälsar, frågar Torsti Kiwi retoriskt. Många tänker nog inte på att skor och väskor också är gjorda av skinn från djur. Men på päls sitter håren kvar – det är ju enda skillnaden, fortsätter Torsti Kiwi. Någon risk för att pälsar görs på otillåtet vilt finns inte säger Torsti eftersom kunskapen om vilt och kontroller ökat.

Att bära päls med svenska rävar till exempel, är både vackert, naturligt, varmt och ett sätt att njuta av kalla vinterdagar. För mig som jägare är det också ett sätt att hylla och visa respekt för viltet jag nedlagt. Jag vill ta vara på hela djuret.

Genom årets julklapp påminns vi alla om modeindustrins negativa påverkan på miljön. Och i London, på Victoria & Albert Museum, pågår utställningen Fashioned from Nature som på ett intressant sätt visar utvecklingen av olika material genom tiderna till dagens ambition att få oss konsumenter att göra medvetna materialval och tänka på vad kläderna är gjorda av. Men framför allt uppmanas vi konsumenter att återanvända, köpa hållbara material, köpa mindre, vårda våra kläder och laga. Ett plagg används i snitt endast 10 ggr! Snabbmodet är en miljöbov i sig.

Förutom att vi måste bromsa modeindustrins negativa påverkan på naturen är naturen en inspirationskälla för många designers. Ett av de mest populära mönstren är leopardmönstret. Här en klänning gjord i leopardskinnsmönster – av pärlor. Klänningen heter Cat Woman och tog över 1000 timmar att skapa av designer Paul Gaultier 1997.

Så ta fram mormors päls från vinden! Sy om och bidra till att vi lever mer hållbart.

Och du som jagar – ta inte bara vara på viltköttet, utan även skinnet. Spara till en päls, pläd eller varför inte en klänning.

Sveriges Radio rapporterade häromdagen om Lennart Östlunds skog i Västmanland  som nu ska konfiskeras för att bli ett naturreservat – mot hans vilja. Östlund har inte fått någon ersättning och stämmer ärendet hos Mark- och miljödomstolen.

Tycker du som jag, att Östlund borde ha medalj istället, för att han skött sin skog så fantastiskt bra!  Då kanske vi ska säga ifrån.

 

LÅT STÅ!  Så skrev skolfröken på svarta tavlan i min barndom när något inte fick suddas bort. Precis så verkar myndigheter vilja behandla våra skogar och marker.

-Men detta är ju för att vi ska bevara en biologisk mångfald, kanske du tänker.

Men vi kan bruka OCH bevara den biologiska mångfalden. Det är precis vad Lennart Östlund och hans släkt gjort sedan 1600-talet.  När skogen är mogen avverkar man och ny planteras. Precis som att blåbär och kantareller plockas, vildsvinet fälls och abborren nappar äntligen på betet. I vasen på bordet står prästkrage och blåklint.

Nästa år kommer det nya – dvs hållbart brukande!

Jag säger inte att det inte finns avarter av brukandet. För det finns. En som visar på detta är t ex Hans Sand i utställningen Manmade land på Fotografiska i Stockholm. I hans bilder ser vi landskap som alla bär tydliga spår, eller snarare sår, av mänsklig påverkan. Platser där den ursprungliga naturen helt trängts undan. För oss som älskar och känner samhörighet med naturen blir man extra berörd av att se platser utan djurliv, ekosystem och naturlig natur. Kanske är det detta som får stat, kommun och länsstyrelser att lägga en våt hand över, ja förbjuda brukande? Men det är en helt annan historia.

Idag tar staten/länsstyrelserna över Lennart Östlunds och andras marker för att skapa nya reservat. Vi har redan ca 5000 i landet. Flera hundra bildas varje år. Dessa kostar miljontals kronor i administration och skötsel. Allt i tron att det skyddar natur och främjar friluftslivet.  Ändå har vi redan världens mest generösa rätt, allemansrätten, för att fritt vistas i naturen som den är. Men det mest bisarra i resonemanget är att Lennart Östlund och andra som skött sina skogar bäst och har den finaste biologiska mångfalden, ska tvingas lämna över till staten! Hur tänkte man här? Ska staten lägga resurser på att ta över något som fungerar? Straffa de som sköter sig bäst i klassen? Vad skickar det för signaler?

Dessutom verkar länsstyrelsen inte gilla vild natur, utan den ska möbleras. Med utegym, asfalterade stigar, parkeringsplatser, papperskorgar, grillplatser, soffor, vindskydd, skyltar…  

Vad blir nästa steg? Uppvärmda stigar?  Snart får vi väl inte plocka svamp och blåbär heller. Utan de ska man titta på. Att det kommer nya nästa år kanske man inte ens vet.  Precis som med skog. Ta inte ner den, bruka den inte. Bara titta, inte röra.

Ni har väl inte glömt hur det gick när Ängsö Nationalpark bildades? Länsstyrelsen fridlyste området, bonden med sina kor tvingades lämna och allt växte igen. Efter trettio år insåg man misstaget. Har ni inte lärt er den läxan?

Nej – låt Lennart och andra markägare bruka sin skog hållbart.

PS: Snart kommer de första smultronen – vill du plocka, trä på strå, blunda och känna hur de smakar sommar? Eller ska vi låta dem ruttna bort?

 

Nu börjar vakttjänstgöring på åkrar och betesvallar. Foto Mostphotos

 

Tjälen håller på att lämna marken. Risken är överhängande att vildsvinen snart kommer vända upp och ner på vallar, åkrar och betesmarker.
Detta ställer krav på oss jägare. Krav som vi kanske inte vill ha – men som vi måste hantera.

Hos oss i norra Småland är tätheterna av vildsvinen inte så stora att man med säkerhet ens kommer vara i närheten av ett bökande djur, när man passar vid en vall. Men det kan också vara så att det dyker upp flera olika grupper på ett par närliggande åkrar.
Ännu är det osäkert hur vintern har påverkat djuren. Några få rapporter om döda vildsvin har nått mig. Några iakttagelser av skjutna brungrisar uppger att de varit riktigt magra – inte ett uns fett på kroppen. Därtill har vi sett ett några suggor som troligen tappat hela sin kull och kommer att brunsta om.

Förra våren turades vi i jaktlaget om att sitta ute tills allt skjutljus var borta. När någon annan från jaktlaget dök upp på några timmar senare, för att ta morgonpasset, hade djuren redan varit framme. Skadorna ökade trots våra ansträngningar. Jordbrukarna blev mer och mer förtvivlade – så också vi.
Trots att ett stort sällskap jägare ställde upp och lade otalig kvällar och mornar blev utfallet ganska magert. Det föll bara cirka fem vildsvin under hela våren.

Att skjuta vildsvin på fälten kan ibland var den enklaste uppgiften i världen, ibland är det i princip omöjligt att lyckas. En erfaren ledarsugga går, hos oss, oftast inte ut förrän allt skjutljus är borta.
Har man jobb, familj och andra intressen så upplevs vaktandet av åkrarna efter ett tag som ett tvång. Inte för att någon i jaktlaget säger att man måste ställa upp. Utan det är istället så att man – som en ansvarstagande jägare – känner av pressen och nödvändigheten. Du vill finnas där för såväl bönderna som för att avlasta dina jaktkamrater.
Vissa vårkvällar är fantastiska. Fåglarna sjunger, vårens tidiga blommor visar upp sig i sin finaste prakt, massor av annat vilt poserar på nära håll, samtidigt som solens sista strålar är varma och uppfriskande. Sådana kvällar, i lantbrukets tjänst, är ingen tung uppoffring. Men långt ifrån alla kvällar är sådana.
Vi ställer upp. För det är det man gör som jägare.

Men tyvärr finns det alltför många, både jägare och markägare, som inte ser behovet av samarbete. De ser vildsvinen och förvaltningen i ett alltför smalt perspektiv. I fokus står det egna brukandet, den egna jakten – inte hur vi kan hjälpas åt för att lösa problem för alla i närområdet.
Låt mig ta ett exempel. En markägare vill ha många vildsvin. Grannen vill ha så få som möjligt. Är man inte överens på markägarsidan, är det omöjligt för jägarna att lösa uppgiften. Då saknas ett tydligt mål för vad jakten ska leda till.

För att vara förberedd inför ”åkervaktandet” sköt jag några kontrollskott förra helgen.
I veckan har jag redan sett rubriker som högst sannolikt minskar jägarnas lust att ställa upp. Jag kan inte begripa hur någon kan tro att skuldbeläggande, pekande med fingrar och hårda ord i tidningar kan motivera och uppmuntra människor till att göra ännu större insatser med vildsvinen. Jag har faktiskt inte läst en enda ledarskaps- eller sociologibok som påstår att härskartekniker, hot eller dumförklarande får människor att växa eller göra ett bättre jobb.
Låt mig vara tydlig. Jag ifrågasätter inte att skadorna kan bli omfattande eller att effekterna kan bli förödande. Tvärt om. Jag förstår verkligen detta. Men sättet att agera leder inte framåt.
Värst känns det när jordbrukare, som själva jagar på gården, pekar ut jägarna på grannmarken som orsaken till problemen. De antyder tydligt att andra inte klarar av att förvalta vildsvinen, utan att beakta att de själva är en del av problemet. Och aldrig framkommer markägarperspektivet – att man har olika mål för vildsvinsstammen. Hur som helst, sluta smutskasta varandra. Detta leder oss bara längre från en lösning.

Låt mig vara lite extra tydlig. Tiderna har förändrats. Om markägarna (gemensamt i ett område) inte kan komma överens om mål för stammen, var åtlar ska finnas, hålla med elstängsel, samt aktivt bidra för att underlätta jakten har de inte förstått utmaningen med vildsvinen.
Det går nämligen inte att hoppas på att framtiden kommer se ut som det gjorde för 30 år sedan. Vi lever i en ny tid, med nya förutsättningar för viltförvaltningen, som kräver nya metoder.
Vildsvinen ställer krav på både jägare, markägare och jordbrukare. Det är vår gemensamma skyldighet att ta ansvaret.
Och det positiva är att man gör detta på allt fler ställen i landet. Allt oftare får jag rapporter om lyckade samarbeten och bättre vildsvinsförvaltning. Detta är riktigt roligt. Det visar att det går om man bara vill.
Fast det är ju ganska självklart att ett fotbollslag blir bättre om alla vet var målet står och att man i laget är överens om att man spelar fotboll. Det är mycket svårare om hälften envisas med att spela bordtennis.

Stackars november – den är verkligen inte grå. Ändå är det den färgen som är november för de flesta. Eller vad associerar du mest med i november månad? Korta och mörka dagar? Kallt och rått väder? Det mysiga med att komma inomhus? Tända ljus och läsa böcker? (En bra jaktmånad tycker många av oss jägare).

Grå gryning. Foto C Nilson-Dag

Men aldrig är väl grått så vackert – som just i november. Se själv alla nyanser, ytor och mönster. I oändliga gråa skiftningar. Från knallgrå till dimgrå. Skymningsgrå, silkesgrå, grådis eller flanellgrå. Så där kan vi hålla på. Men det får inte vara grått så länge till.

För vips – så är det advent.

Och så är det dags att ta in naturen därutanför. Den som vi tycker är så grå. För, nej, det är inte bara på sommaren vi plockar in naturen. Buketten med sommarblommor är lika självklar som att vi plockar in naturen även till jul.

Vi börjar med att fylla adventsstaken med fönsterlav (obs det är inte vitmossa vi brukar ha – vilket många tror, utan fönsterlav). Kransen som hänger på ytterdörren pryds av kottar och enris. Sen är det dags för Lucia, med lingonris i håret. Och så granen, som kläs (göms) och dansas runt! Och så är det julafton med julskinkan mitt på julbordet. Skinka på vildsvin förstås; hållbart, näringsrikt och gott. Direkt från skogen. Har vi öppen spis tar vi in björkved och tänder på. Sen är vi så gott som utomhus – fast inomhus.

Så njut av en grå vardag. Snart är det rött tills du storknar.

För en knallgrå vardag – behöver inte alls vara grå.

Såg du TVs Historieätarna, när Lotta Lundgren och Erik Haag grimaserade över gamla maträtter och tillagningssätt? Tror du dina förfäder tyckte att det var lika äckligt? Och kommer våra barnbarnsbarn tycka att våra viltköttbullar är oätliga?

Viltköttbullar i stekpanna

Kommer våra barnbarnsbarn tycka att våra viltköttbullar är oätliga? Foto: Lena Runer

Jag frågar mig om utvecklingen verkligen går mot en alltmer förfinad smak eller är det mode eller bara omväxling? Vi har ju ändå inte ändrats mycket rent biologiskt medan vår kost har ändrats desto mer.
Förrivärldenmänniskan skulle kanske föredra våra kokkonster men när det gäller smaker så har dagens processade livsmedelstillverkning gjort råvarorna alltmer smaklösa.
Så vad vill vi ha? Jo – tillbaka till rötterna.
Stenåldersmat är en av de populäraste dieterna just nu. Våra kroppar är inte anpassade att äta skräpmat, socker och snabba kolhydrater som bara ställer till det med folksjukdomar, menar anhängarna av stenålderskost eller sk paleokost, alltså den vi åt som jägare och samlare fram till jordbrukssamhällets början. Och självklart ingår viltkött i paleokosten.

Så jag lyssnade extra noga när jag fick ett bra tips under en ripjakt i polcirkeln nyligen, på hur man tog hand om älgkött förr. Istället för att släpa alla kilo älgkött ner från fjället, genom skogen och hem, styckar du det på plats. Därefter, gräv en grop, täck med sten runtom, lägg snö i botten, sen köttet, mer snö och på med sten igen så inte rovdjuren tar det.
Gå hem. När vårfåglarna börjar kvittra, gå tillbaka och hämta köttet. Då har det frusit, tinat, frusit, tinat….alltså mörat klart.
Det är nu du saltar och röker det. För att slutligen äta det.
Om du däremot tar ner det från fjällen direkt – kan du ställa ett badkar på taket, och göra om samma procedur. Det går lika bra sa dom.
Hur det smakar? Som förr förstås!
Och fortsätt ät viltköttbullar –innan nån säger att de är oätliga.

Recept på viltköttbullar hittar du här!

Kvinnor blir allt mer jaktintresserade. Visst, vi har en bit kvar. Men jag ser inga hinder för kvinnorna i jakten, inte internt i alla fall. Jakten är könlös. Du får vara precis vem du vill, kvinna eller man eller mittemellan, vilken sexuell läggning du vill, åldern, hudfärg eller härstamning är betydelselös. Jakten dömer ingen.

Jakten är fantastisk och har inget med kön på den som jagar att göra. Foto: Rikard Lewander

Förra året var vi nästan 500 fler kvinnor som jagade i Sverige. Sammanlagt löste 18 226 kvinnor jaktkort. Av dem som tog jägarexamen var 22 procent kvinnor. Och andelen ökar hela tiden. Antalet kvinnliga medlemmar i Jägareförbundet ökar också. I slutet av 2016 var vi drygt 13 000 kvinnliga medlemmar.

Ett av världens mest korkade argument mot jakt är att den är mansdominerad.
Hur många insändare, krönikor och inlägg på sociala medier har jag inte läst där (som jag uppfattar det men inte kan belägga) framför allt kvinnliga jaktmotståndare, vill stoppa all form av jakt och anger som skäl att den är mansdominerad?

De kallar jakten snoppförlängare…. tänker högt här… jag som inte har någon snopp, handlar det om en bröstförstorare då? Att jag skulle jaga för att få större tuttar? Skulle inte tro det.

Vissa inbillar sig till och med att de företräder kvinnors rättigheter när de vill stoppa jakten med motiveringen att fler män jagar.
Istället gör de här människorna precis tvärtom, de ger nästan 20 000 jagande kvinnor en rak sexistisk knytnäve mitt i plytet.
Det så kallade argumentet vänder sig direkt mot just vad kvinnors frihet handlar om och vad många kvinnor strävar efter. Frihet på samma villkor.
Fler män spelar ishockey, är det ett argument för att förbjuda ishockey? Nej, vi värnar naturligtvis om att fler kvinnor ska spela hockey.

Jakt är en laglig verksamhet, en företeelse som får så många att må så bra och som sakta börjar leda till att allt fler kvinnor och hela familjer kommer ut i skogen och naturen och umgås vilket också leder till att vi får tillgång till lite av världens sundaste kött, viltkött.
Alla vi kvinnor som jagar har fattat ett av våra livs viktigaste beslut. Och vi blev jägare och vi tar ansvar för vår köttkonsumtion hela vägen. Vi ser till att djuret vi skjuter inte behöver lida.
Hur många köttätare kan säga det?
Och säg efter mig här, högt och tydligt: ”Även om jag själv inte äter kött men äger hund eller katt så räknas jag in bland köttätarna.” Repetera gärna!
För lilla voffsingen och kissemissen måste ju ha mat, eller hur?
Du bär lika mycket ansvar för ett djurs död även om du låter någon annan döda det kött du själv äter eller det du ger ditt husdjur.
Så nu fick jag det sagt också, tillbaks till jagande kvinnorna.
Vi jagande kvinnor är många, väldigt många är intresserade av att börja jaga! Och trenden fortsätter!
Så vi ska naturligtvis sträva mot att ännu fler kvinnor tar jägarexamen och börjar jaga. Och till er som är sugna att börja, jag vill tipsa er om att skaffa en hund att jaga med. Att jaga med sin hund är den absolut finaste känsla du kan uppnå inom jakten, du kan sitta i tusentals timmar på pass men det slår aldrig jakten tillsammans med din hund.
Så välkomna att börja jaga, alla härliga kvinnor där ute! Det tycker alla vi jägare, kvinnor och män inkluderat, med få undantag.

Källa statistik: Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet

Vi jagar för att vi det ger oss glädje, energi och upplevelser. Vad gav dig glädje under hösten? Foto Magnus Rydholm

 

Ofta har vi människor en tendens att glömma bort det självklara och enbart fokusera på problem och alla svårigheter. Och vi kan lägga hur mycket tid som helst på att älta och prata om dessa olösliga problem – trots att vi inte kan göra något åt dem.
Istället för att vara glada oroar vi oss. Ibland verkar det nästan som vi inte vill eller hinner vara lyckliga. Detta fenomen gäller jakten precis lika mycket som allt annat i livet.
Ta därför en stund. Luta dig tillbaka och fundera kring det senaste jaktåret. Vad var bra? Vad är det som gjort dig glad, nöjd och uppfylld av energi? Vad är det som gjort att du hellre tillbringat tid i skogen än tillsammans med vänner och familj? När var du som lyckligast?
Gör nu det. Tänk efter.  Fortsätt läs när du tänkt färdigt?

Det gick oroande snabbt. Tänkte du verkligen igenom hela säsongen?  Nåväl, jag gjorde detta häromdagen. Eftersom jag i mitt jobb tvingas arbeta med alla typer av hot mot jakten, hot mot jägare, förändringar, inskränkningar, förbud, rykten om saker som kan påverka jakten negativt behövde jag ha tillbaka det som gör jakten fantastisk. Så jag tänkte. Först dök skytteträningen, viltvården, passröjningen, hundträning, tornbyggen, möten med jaktkamrater där planer smitts, drömmar som börjat gro i huvudet.
De sociala delarna av jakten får allt större betydelse för mig. Jag gillar mina jaktkamrater.
Så många av mina minnen rör människorna. Det vi har gjort ihop. Och hur vi tillsammans skapat gemensamma upplevelser och minnen.

Ett annat roligt minne inträffade under en jakt tillsammans med en kändis, som tidigare bara hade skjutit fågel. Under denna jakt fick kändisen skjuta sitt första klövvilt – en dov.
All spänning, väntan, nervositet och glädje när skottläget förvaltades på ett bästa sätt kunde ingen missa. Det var ren och skär jaktglädje som spillde över på alla som var med.
Ett tredje minne var när jag över telefon fick jag reda på att en tjej i jaktlaget skjutit två vildsvin samma dag. Det var länge sedan hon fått djur i pass. Nu kom djuren rätt och hon visade – det vi alla redan visste men som ibland måste visas för att lyfta självförtroendet – att hon är lika bra som någon annan i jaktlaget.
Jag var inte ens med. Ändå var detta ett av många sköna minnen som dök upp.

Jag mindes naturligtvis de djur jag lyckats fälla. Bra hunddrev. Dråpliga situationer. Överraskande möten.
Självklart mindes jag också när sonen skickade sms om att han haft en älgko med två kalvar fram sig. Han tyckte hunden stod lite för nära, hållet var lite långt och att hjärtat slog för mycket – och för hårt.
Jag hade inte glömt alla de vackra vårkvällarna när jag smög omkring och låtsades jaga vildsvin, men egentligen jagade naturupplevelser.
Ett annat ganska behagligt minne var att jag under några vinterveckor tackade nej till några jakter. Jag var slutjagad och behövde göra något annat.

Om jag summerar lite. Jakten ger mig oerhört många upplevelser. Den frigör kraft, ger mig energi, äventyr, spänning, avkoppling, erfarenheter och viktiga avbrott från vardagen. Jag får också möjlighet att träffa många roliga och fantastiska människor – som brinner för vilt, hundar, natur och jakt. Därtill fyller jag frysboxen.
Sverige är ett fantastiskt jaktland. Vi har en lagstiftning som är fri från detaljregler. På de allra flesta håll finns också starka stammar med vilt. Vi har bra regler för jakthundar och jaktetiken blir allt bättre. Vi har roligt och vi gör nytta. På många håll i Sverige kan du hitta något jaktbart vilt – året om.
Det är också något att vara tacksam för.
En liten resa tillbaka till allt roligt vi gör under en jaktsäsong är en påminnelse till varför jag jagar och vad det ger mig.

Om du inte tänkte riktigt igenom hela din jaktsäsong. Gör det. Du kommer upptäcka vad det är som driver dig till att jaga. Kanske är det hunden, drömmen om stortjuren, lugnet? Och det spelar faktiskt ingen roll vad det är.
Så länge det ger dig energi är det okej.
Troligen skulle ingen av oss hålla på med jakt om det inte gav något tillbaka. Därför är det viktigt att vi alla pratar mer om det som är roligt. Och delar med oss av glädjen.
Annars blir det svårt att få någon att förstå vad jakt är och ännu svårare att få dem att börja jaga.

Elever från Öknaskolan i Sörmland håller i planering och utförande. Läraren övervakar allting. Foto Magnus Rydholm

Elever från Öknaskolan i Sörmland håller i jaktplanering och utförande. Läraren övervakar allting. Foto Magnus Rydholm

 

Den tredje mars skrev statsminister Stefan Löfven och civilminister Ardalan Shekarabi en debattartikel som publicerades i DN. Debattartikeln handlar om stad och land – och var de statliga myndigheterna ska finnas. Ministrarna vill se över myndighetsstrukturen för att hålla ihop Sverige

”Det handlar om omställningstrygghet i arbetslöshetsförsäkringen, om allas möjligheter till utbildning och vidareutbildning, om att digitaliseringens möjligheter finns för alla. Om att hålla ihop Sverige”, skriver dem.

De fortsätter med att konstatera följande:

”Vi har nått en punkt då vi behöver stanna upp och fundera över hur vi håller ihop Sverige. Vi behöver se farorna i att människor och landsändar känner sig övergivna av centralmakten. Vi behöver hitta en balanspunkt mellan närvaro i landet och effektivitet i våra myndigheter”.

Jag är övertygad om att Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi är uppriktiga och verkligen vill att hela Sverige ska leva. Samtidigt ska ingen tro att det är lätt att skapa bättre förutsättningar för  landsbygden i Sverige. Vi tillhör de länder som har snabbast urbanisering i Europa.

Men just därför är Löfvens och Shekarabis viljeinriktning både angelägen och mycket viktig. Alla åtgärder för att kunna locka utbildad personal inom service, skolor, företag och sjukvård till avfolkningsbygder behövs. Den negativa spiralen kan troligtvis vändas om förutsättningarna – för såväl företag som människor för att stanna kvar – blir bättre. Men då krävs det beslutsamhet, vilja och enighet inom statsapparaten.

Tyvärr hinner det inte gå en hel månad innan Skolverket kommer med ett förslag som leder i helt motsatt riktning. ”Skolverket föreslår att kurserna jakt och viltvård 1,2 och specialisering ändras genom att samtliga moment som har med jakt att göra utgår. Detta eftersom den allmänna samhällsutvecklingen har gått mot en ökad restriktivitet i synen på vapen och vapenhantering, varför Skolverket gör bedömningen att jakt inte längre bör finnas inom gymnasieskolan.”

Motiveringen är så dåligt underbyggd att jag inte ens orkar bemöta den. Den är bara usel och saknar förankring i verkligheten.

Låt mig konstatera: Om vi ska hålla ihop Sverige, om hela landet ska ha förutsättningar till elevunderlag, om det ska finnas intressanta utbildningar som får människor att ta arbeten på landsbygden krävs det lite mer analys än vad Skolverket har mäktat med.

Men mest anmärkningsvärt är troligen verkets avsaknad av fingertoppskänsla. När stats- och civilministern vill minska skillnaderna mellan stad och land vill Skolverket rasera en populär utbildning som bara finns på landet, som är väldigt viktig för små gymnasieskolor i mindre orter, som ofta är en startpunkt för vidareutbildningar inom viltförvaltning, skog och andra landsbygdsnäringar, och den leder allt som oftast till arbeten på landsbygden.

Är målet att dränera avfolkningsområdena i Sverige snabbare och mer effektivt är Skolverkets förslag klockrent. Men eftersom regeringen inte verkar tycka så bör initiativet köras rakt igenom papperstuggen och glömmas bort. Det borde Skolverket inse.

Tro mig, det behövs inte mer ifrågasättande av det demokratiska systemet. Det behövs inte ytterligare näring till tron på politikens dubbla agendor från människor som bor utanför stadsgränserna. Landsbygden behöver inte heller sämre förutsättningar eller fler utdikningar av de få möjligheter som finns. Istället behövs det hopp och framtidstro. Därför hoppas jag att Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi verkligen lever upp till vad de skrev. De har chansen att göra något riktigt bra. Jag hoppas de tar den möjligheten.

 

Uppdatering: Efter kritik från många olika håll ändrade Skolverket sig på torsdagen.  Läs mer.

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

Det finns ingen acceptans för lagstiftningen. Orden kommer från miljöåklagare Christer B Jarlås. Hans arbete går ut på är att utreda olika jaktbrott, framför allt de som gäller stora rovdjur. Han märker av en attityd på många ställen i rovdjursområdet där människorna börjar utveckla en acceptans för illegal jakt på rovdjur. Han berättar detta i en intervju med SVT Västernorrland. (Länk till intervjun) 

Christer B Jarlås har också en förklaring på varför det blivit så. De människor som lever med vargen tror inte på rovdjurspolitiken. Därför saknas det acceptans för lagstiftningen. Effekten har blivit att när det gäller illegal jakt på älg eller annat klövvilt så hjälper människorna polis och åklagare. När det gäller varg är det tyst.

Illegal jakt handlar inte om varg, dödade jakthundar eller färre älgar. Den handlar om sociologi. Tjuvjakten är inte målet, det är konsekvensen av att inte bli lyssnad på, inte sedd och att inte blir erkänd som drabbad. Problemet är kanske inte ens vargens negativa effekter,  utan maktlösheten som påtvingas alla drabbade.

 

Ända sedan vargfrågan accelererade har Jägareförbundet alltid påpekat betydelsen av att människorna som drabbas måste stå i centrum för förvaltningen. Det måste helt enkelt finnas möjligheter för människorna att påverka sin situation. Även om de inte får precis som de vill måste det finnas en ventil att öppna, en utväg, en kompromiss, något att hoppas på. Men när allt hopp är borta finns det ingenting förtroende kvar – för lagstiftning, för demokratin, för vargförvaltningen.

I denna fråga har EU, politikerna och myndigheterna misslyckats helt och hållet. De flesta upplevda problemen och bekymren har under alla år förminskats, förlöjligats och viftats bort. De som tvingats leva med vargen, leva med rädsla och oro, leva med hopplöshet, har sakta men säkert pressats in i ett hörn. Inget som de berättar eller säger räcker till. Överstatliga överenskommelser och direktiv är viktigare än Karlsson och Svensson.

Nu har de nått en gräns där de tappat tilltron till samhällets förmåga att lösa deras problem. Därför börjar en del bli villiga att göra det själva. Och människorna runt omkring börjar ge sitt tysta medgivande.

Exakt samma sak händer i alla frågor. Det handlar, som sagt, inte om varg. Det handlar om hur människor är och agerar – oavsett fråga. Hade det varit bilar som kör för fort förbi en skola, gatuvåld eller något annat så går det till en punkt när människorna tröttnar och börjar ta lagen i egna händer. Medborgargarden och grannsamverkan mot brott är bevis på exakt samma orsak – att samhället inte klarar av att lösa problemen.

 

Jag är både förbannad och ledsen. Frågan har pågått under så många år. Jag har pratat med oerhört många människor som varit uppgivna, sorgsna och som inte kunnat se en väg framåt. Förbundet har gång på gång påtalat behovet av att se människan för politiker och myndigheter. Och många politiker har förstått. Men det hjälper ju inte när de politiska lösningarna inte räcker till.

Samtidigt har miljörörelsen envist drivit frågan till att enbart handla om vargen. Hur genetiken ser ut, hur många det ska finnas, att besluten ska kunna överklagas och att vargen sätts i första rum.

Jag hoppas att Christer B Jarlås har fel. Men även jag hör och ser tendenser på att allt fler börjar acceptera illegal jakt. Det är ta mig tusan helt sjukt. Varken jag eller Svenska Jägareförbundet accepterar lagbrott. En rättsstat ska kunna hantera frågor innan sådana här beteende utvecklas. Därför är illegal jakt alltid fel – alltid. Jag försvarar med andra ord inte någon, utan försöker förklara mekanismerna som driver på detta.

Vi såg vad som hände med vargstammen i Finland. Vargstammen mer än halverades på ett par år. Och tro inte att det bara var jägare som låg bakom den illegala jakten. Om man tror det har man inte förstått frågan över huvud taget. Vargen är ingen jägarfråga, den är mycket större än så.

 

Jag hoppas att alla som läser detta i alla fall förstår allvaret. Det krävs omedelbara åtgärder som blåser in hopp och framtidstro i de som lever med vargen.

För när den stora tystnaden rullar in, då kan det vara försent.

 

 

En av mina döttrar spelade för några år sedan ett PC-spel som heter Sims. Ett tag spelades Sims nästan dygnet runt här hemma. Spelet fokuserar helt på ”livet” som det virtuella folket, kallat simmarna, upplever.
Spelaren kontrollerar simmarnas hela virtuella värld, och bestämmer över precis alla deras aktiviteter, även som att gå på toaletten. Också simmarns sociala liv och i stort hela omgivningen kontrolleras av spelaren. I Sverige idag har det här virtuella kontrollsättet fått en slags underlig motsatsparallell i verkligheten som dessvärre helt saknar Sims grundläggande optimism.

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

För vid sina datorer, plattor och mobiler sitter en liten spelgalen grupp människor och spelar något som i det närmaste är en kopia. De försöker att helt styra över andra människors liv, självklart utan att påverkas själva, men i det här fallet handlar det inte om ”simmar” utan några vi kan kalla ”lantisar”.
I det här spelet, som kanske borde heta ”GoUrbans”, handlar det om att påverka så många omständigheter man kan för lantisarna så att deras liv havererar och de till slut ger upp och flyttar.

Det gäller att på olika sätt försvåra livet för dem. Det kan man göra genom att försöka krascha lantisens sociala liv och/eller sabotera olika möjliga inkomstkällor.
Man kan exempelvis kraftigt sänka mjölkpriset för en lantis som har mjölkkor. Man kan också se till att bara köpa billigt utländskt kött så att lantisar som försöker försörja sig på uppfödning av köttdjur går under.
Att det många gånger handlar om plågade och antibiotikastinna utländska djur ger spelaren fullständigt faderullan i. Det är ju ett spel! Här gäller det att få bort lantisen till varje pris.
Samma sak om lantisen försöker försörja sig på olika grödor. Man ser helt enkelt till att importera stora lager, pressa priserna och sälja billigt och ignorera det lantisen producerar.

Men många lantisar överlever ändå och envisas med att bo kvar. Då gäller det att påverka det sociala livet negativt allt vad man förmår.
Ett bra drag är att införa ett gäng rovdjur i lantisens omgivning som gillar att käka tamdjur men inte får röras om man inte tar dem på bar gärning och knappt ens då.
Inte bara några stycken, helst ser man att de är så många som möjligt och förökar sig så mycket som det bara går. Då slår man faktiskt två flugor i en smäll! För i samma veva ordnar man också kaos i lantisens sociala liv eftersom denne natt och dag kommer att börja oroa sig och vaka över sina djur. Inte heller törs lantisen låta sina barn leka ensamma ute.

Spelaren kan också låta lantisen tro att den kan göra något åt sin situation och precis i sista sekunden överklaga, stoppa det hela och därmed erhålla extra förödmjukelsepoäng.

Många lantisars sociala liv gynnas av jakt. Flera har egna jakthundar och mår alldeles för bra av det för att spelet ska kunna vinnas. Men även där kan man köra lantisens sociala liv i botten genom att tillföra ett stort antal rovdjur. För eftersom hundarna riskerar att dödas av varg vågar lantisarna inte längre jaga med sina hundar. De törs inte ens släppa ut dem på tomten.
Nu har spelaren snart klarat av att minimera lantisens livskvalité fullständigt.

Som ett försök till sista dödsstöt kan spelaren också införa extrema och verklighetsfrånvända vapendirektiv som förbjuder vissa av lantisarnas jaktvapen, kräva kontinuerliga läkarkontroller, förnyelse av vapenlicenser och göra allt för att försena handläggningstider för licenserna till det yttersta.
Nu borde väl ändå alla lantisar flytta!

Tyvärr. Du som spelar det här spelet kan aldrig vinna. Du kan få vissa lantisar att flytta men de flesta ger aldrig upp. Aldrig.

Det finns kanske en utväg. När en spelare i Sims tröttnar på en virtuell människa kan man enkelt döda den genom att dränka den i en pool.
Vill man ha tyst på en lantis kan man prova att installera den spelfunktionen också, det finns säkert en patch att hämta.
Men jag tror inte att den funkar. Lantisarna överlever ändå. Var så säkra.