När Internet kom gav det oss alla en möjlighet att sända budskap som når väldigt många människor. Alla fick tillgång till att vara utgivare av något som kan liknas med massmedia. Med några enkla knapptryck från datorn vid köksbordet och sekunder senare kunde tusentals människor titta på våra bilder eller läsa våra tankar. Denna innovation gav oss både möjligheter och en hel del ansvar.
Problemet är att en del tar möjligheten, men reflekterar inte över ansvaret.
När vi publicerar våra inlägg om jakt är målgruppen ofta jägarna. Men det är inte bara jägare som ser våra inlägg. Väldigt många forum är öppna för alla. Det innebär att jaktmotståndare granskar vad vi säger, vad vi delar och vilka bilder vi publicerar.
Och de människor som letar efter argument för att kunna beskylla jägare för allt ont i världen behöver inte leta länge för att hitta bränsle till en häxprocess mot jakten. Den som misstror mig kan själv göra några sökningar på Facebook och olika jaktsajter.
Avsaknad av etik, dåliga skott, horribel hundträning, bilåkning för att genskjuta vilt och bilder på skjutna djur som inte skulle visats. Filmsekvenser som borde fått skytten att skämmas laddas istället upp på Youtube. Allt finns att hitta.
Visst finns det även mycket bra saker, fina bilder och bra beskrivningar. Javisst är det så. Tyvärr sätter de dåliga mycket mer avtryck.
Är jag då emot att vi beskriver jakten som den är? Nej, jag vill att vi gör precis det. Problemet är att för få gör det. Allt för ofta skildras bara vägen till skottet. Enbart till det fällda viltet verkar räknas. Inte allt det andra. Inte ett ord om säkerheten, inte en mening om alla kvällspromenader på jaktmarken för att lära sig mer om viltet. Inte en stavelse om viltvården, skytteträningen, naturhänsyn, hundens position i familjen eller några jaktliga utbildningar. Inte en gnutta om viltköttet, kamratskapen, samhällsnyttan eller något annat som de som inte jagar kan relatera till. Vi själva bidrar med andra ord till en bild av jägaren som en person som bara vill skjuta djur. Är det denna bild vi vill beskriva oss med?
Låt mig då klargöra en sak. Jag tycker det är viktigt att vi visar upp djuren vi fällt. Men det bör göras smakfullt och snyggt. En närbild på djurets huvud är oftast mycket bättre än en helkroppsbild med blodpöl. Det blir trevligare och mer inbjudande då. Om jag ska vara lite filosofisk kan jag konstatera att vårt samlade bidrag om jakt på Internet bidrar till samhällets syn på jakten. Så det är du och jag som formar bilden. Snacka om stort ansvar.
Har ni tänkt på att vi ibland använder en terminologi som kan skapa missförstånd? Låt mig ta ett exempel. Vi använder ofta begreppet ”lungskott” för att beskriva ett perfekt skott. Men vet en icke-jägare att detta är bra? Var tror en människa som bara sett en jägare på tv att man ska placera kulan? Är lungorna det första man kommer tänka på? Jag vet inte med säkerhet, men jag har i alla fall hört flera som trott att hjärtat och hjärnan är det bästa. Dessa människor får alltså en felaktig bild av ett perfekt skott. Och detta är lite av pudelns kärna. Det är lätt att tro att alla borde förstå. Tro mig, så enkelt är det inte.
Ni har säkert märkt att vissa företeelser på nätet snabbt kan skapa en debatt i samhället. Denna debatt kan sedan snabbt leda till förändringar av lagar och regler. Myndigheter är nämligen väldigt känsliga för opinioner och mediadrev. En björnjaktsfilm för några år sedan innehöll en scen där en skadeskjuten björn skulle stoppas. Björnjägaren släppte så många hundar han hade för att få tag i den flyende björnen. Efter en ganska kort sträcka kunde den avlivas vid kanten av en å. Jägaren löste alltså en besvärlig situation – och han gjorde det med att använda många hundar. Problemet var att det inte såg snyggt ut, i alla fall för de som inte förstod något om jakt. Trots förklaringar i filmen att det rörde sig om en svår eftersökssituation blev det en mediedebatt. Och en kort tid efteråt ändrades reglerna för hur många hundar som får användas i björnjakt.
Rätt eller fel. Men det kan gå ruggigt snabbt att få inskränkningar i jaktregler. Det är betydligt svårare att få till lättnader.
Så det jag egentligen vill säga är följande: Fortsätt att berätta om jakt, men berätta om allt vad den innehåller – inte bara skottet. Publicera bilder på både djur och människor. Men reflektera över hur mottagaren som inte kan något om vår hobby uppfattar detta. Förklara så att allmänheten förstår det fantastiska med jakten. Och visa respekt mot icke-jägarna genom att visa upp den bästa bilden av jakten. Då skapar vi förståelse och acceptans istället för avståndstagande och ifrågasättande.
Om vi gör det, då tar vi också ansvaret.
Vad är rätt bild av jakten? Det beror på vem man frågar. En militant vegan har sin bild och en storviltsjägare har sin. Sanningen finns i betraktarens öga.
Jag önskar att vi och media beskrev jakten som den beskrevs i TV-serien ”På jakt med Lotta och Leif.”
Det är en bild av jakten som jag vill och kan stå för.
Travesterade då jag visade på bilden av ”Glesbygds jägaren”.
Denna bild är ett mycket större problem än bilder av döda djur.
Det är ett mycket större problem att måla upp bilden av jägaren som någon som lämnats i historiens bakvatten.
Lars: Jag kan förstå din irritation över att stockholmare ofta påklistras en epitet som inte stämmer. Men den här debattartikeln berör alla de som inte kan något om jakt (och inte tagit ställning) och de cirka nio procent av den svenska befolkningen som är emot jakt. Dessa personer finns överallt – inte bara i storstäderna.
Det stämmer att vi har en väldigt hög acceptans idag – 86 procent. Men denna kommer inte av sig självt. Den förtjänar man.
Till & en börja med så måste vi sluta att prata om jaktfientligheten eller häxjakten på jägare och i synnerhet om jaktfientligheten i Stockholm.
För den finns inte.
Den är en myt.
Det är inte ungdomar från Stockholm som åker upp till Jämtland & sågar ner jakttorn.
Det är lokala förmågor.
Jakten är inte på något sätt kontroversiell i Sverige, för att en fråga eller sak skall vara kontroversiell så måste minst två något sånär jämnbördiga grupper stå mot varandra.
Så är det inte med jakten, långt över 80 % av Sveriges befolkning är för jakt.
Ändå så har stora delar av jägarkåren hamnat i ett träsk av självömkan.
”Alla hatar mig osv”.
Jakten beskrivs endast som en glesbygd fråga, att jakt endast är något som boende i de djupaste skogarna bedriver.
En riktig jägare bor i den glesaste glesbygd långt från närmaste granne.
Så är det inte, majoriten av den svenska jägarkåren bor & verkar i de tre Mälarlandskapen + Skåne.
Detta är knappast de mest glesbefolkade områdena i Sverige.
Det är också i dessa områdena som jakten ökar.
Själv är jag tredje generationen stadsbo men jag är också tredje generationen jägare, de yngre i familjen jagar även de.
Tyvärr så gör man jakten en otjänst om man inte tar hänsyn till detta i debatten.
Istället borde man poängtera att även om du arbetar på Södermalm i Stockholm så är det troligt att någon av dina arbetskamrater jagar.
Man borde poängtera att många av de hundar som sitter i alla dessa hantverkarbilar medan deras hussar jobbar är jakthundar.
Ständiga påhopp på de som bor i städerna är även påhopp på den majoritet av svenska jägarkåren som faktiskt inte bor i den absoluta glesbygden.
Dessa ständiga påhopp driver fler från jakten än till.
En liten reflektion angående följande: ” En närbild på djurets huvud är oftast mycket bättre än en helkroppsbild med blodpöl.”
Jag håller till viss del med dig, dock med reservationen att det gäller så länge huvudet sitter kvar på kroppen..
Rent generellt anser jag att bilder ska tas innan man börjar karva i kroppen på det man skjutit (urtagning), det blir liksom inte bättre än vad det är då.
Jag tycker nog också att det är för mycket bilder på döda djur med horn. För mycket prat om hornen.
Visst är det trevligt att kunna hänga upp horn i hallen och minnas den jakten, men jaktupplevelsen är ju så oerhört mycket mer.
Själv skriver jag alltid en jaktrapport när jag varit ute och jagat så att alla i jaktlaget får en trevlig läsning. Oftast handlar det om väder och djurobservationer. Jag brukar också bifoga bolder på de djur jag observerat. Oftast är det djur som inte är lovliga som hamnar på bilden, men det är ju faktiskt en underbar upplevelse att få se 12 dovhjortar beta på ängen även om det är vildsvinsjakt som står på agendan. Det är trevligt att kunna dela med sig av dessa upplevelser.
Eller varför inte bifoga en bild från tornet, på kaffekitteln, kantarellsamlingen eller hunden för att ge tittaren en upplevelse och påminnelse om hur härligt det är att vara ute i skogen eller fälten och observera djurlivet och bara njuta.
Att man ibland får med sig ett vildsvin, hjort eller rådjur hem och kan dela köttet i en fantastisk måltid (som man också kan plåta och dela) är ju också ett resultat av jakten som kanske kan exponeras lite mer istället för döda blodiga djur.
Man ser ju sällan bilder på djurkropparna i slakterierna, men man ser bilder på kossorna på ängen och bilder på den snyggt upplagda biffen.
Kanske vi jägare kan ge en mer rättvisande bild av jakten så att allmänheten bättre förstår vad det är vi håller på med och varför genom att välja vilka bilder och historier vi delar.