När vi alla nu sakta men säkert börjar vakna upp ur de senaste dagarnas bedövande sorg och chock över tragedin i Norge ser vi också hur man börjar analysera, profitera och plocka billiga poäng på händelsen. Det gör mig faktiskt lite förbannad och uppgiven. I Norge är den stora diskussionen hur man ska kunna strypa tillgången på konstgödsel och här hemma blossar en debatt om skärpta vapenlagar upp. I Sverige hade galningen aldrig kunnat få jaktlicens på de vapen han använde. Vi har också precis sett över vapenlagstiftningen och skärpt kraven på både det ena och det andra. Men, är det jaktvapen och konstgödsel som är problemet?

Ser vi till de senaste årens stora tragedier med vapen inblandade så har mig veterligen inte jaktvapen varit inblandade i ett enda fall. Åmselemorden, skolskjtuningarna i Finland, Lasermannen, galningen i Malmö ifjol, Malexandermorden, Tommy Zathreus stureplansskjutning, Mathias Flink… Listan kan göras lång och mönstret är tydligt, det är galningar, psykopater och känslomässigt ödelagda människor som dödar, med vapen som vi aldrig förhindrat dem att ha med skärpta vapenlagar. Vi kan inte stoppa dessa galningar med skärpta vapenlagar, lika lite som vi kan stoppa de som vill göra en bomb med att förbjuda konstgödsel. Det finns minst lika många sätt att få tag på ett vapen som det finns att göra en bomb.

Anders Bhering Breivik byggde upp sin kropp och bröt ned sitt förnuft med anabola steroider. De är förbjudna även i Norge. Hindrade det honom från att knapra dem? Nej. Lika lite som skärpta vapenlagar och förbud mot konstgödsel hade hindrat honom från att bomba och döda. Menar de politiker som nu står på barrikaderna, och skriker på skärpta lagar, allvar med sitt engagemang finns det mer effektiva sätt att förhindra dylika tragedier. Som en upprustad psykvård till exempel.

En galning är en galning och man förhindrar inte dennes vansinnesdåd genom att straffa hela samhället och bakbinda alla möjligheter för galningen att agera. Det är galningen som dödar och därför måste galningen hittas, vårdas och tas om hand. Så bespara oss populistiska utspel och billigt poängplockande från politiskt håll med den norska tragedin som förkläde. Fokusera istället på att hjälpa Norge i denna svåra stund och sedan kan vi diskutera hur vi ska hitta och förhindra galningar i vårt samhälle.

Har lyckats ha några dagars semester och drog norrut på fiskeroadtrip med kidsen. Sverige är verkligen ett fantastiskt fiskeland. För inga pengar alls kan du få uppleva fiske av världsklass och det är inte direkt någon trängsel där ute heller. Dessutom är det semester när den är som bäst. Det var nog ingen slump att Strindberg målade ett flöte ovanför sängen när han hade svårt att sova. Rogivande är bara förnamnet. Som bonus får man, om man tar med sig barn, också se den där fiskelusten tändas i deras ögon. Samma grundläggande iver och lust som när drevet närmar sig eller man ser älgen komma i pass. Fiske och jakt är i grunden samma sak. Överlistande och skörd, av klimatsmart mat.

Klimatsmart mat från insjö…

När man fiskar tänker man väldigt mycket och bra. Om det inte nappar för bra och man måste sätta på mask åt ungarna stup i ett. Jag tänkte på likheterna mellan fiske och jakt, men hur stor skillnad det är på hur allmänheten, ”aktivisterna” och media hanterar dem. Vi vet att fiskarna lider precis lika mycket som andra djur. Att fiska med trål, nät eller andra yrkesmässiga redskap är dessutom säkert ännu värre, för fisken, än att fastna på en krok i några sekunder. Ändå är det förvånansvärt få som ifrågasätter fisket. Tolka mig nu inte som att vi borde ifrågasätta fisket. Jag kan försvara fiske alla dagar i veckan, precis som jag kan försvara jakt, men något gör att betydligt fler har problem med jakt än med fiske.

Jag tror det beror i hög utsträckning på hur ”nära” verksamheten man är. Känner man någon som sysslar med jakt, eller kanske till och med varit med på jakt själv, så vet man att det är vanliga människor som vet vad de sysslar med och värnar om det vilda som jagar. Nästan alla svenskar känner en fiskare och nästan lika många har nog metat själv. Man ifrågasätter inte det man har kunskap om, och erfarenhet av, om man vet att det går schysst till. Kan man dessutom se nyttan med det hela, t ex äta fisk eller viltkött, tror jag att man har ännu lättare att förstå och acceptera.

Jag tror det här är något som alla vi som sysslar med ”traditionella” landsbygdsaktiviteter måste börja tänka på. Som en följd av urbaniseringen kommer ifrågasättandet av jakt, skogsbruk, jordbruk och så småningom även fiske som ett gammeldags brev på posten. Vi måste då vara väldigt öppna och noga med att ta med och visa den oförstående vad vi sysslar med. Fastnar vi i ”vi och dem” – tänket är vi körda. Får man se hur vildsvinet skjuts och sedan blir till en kotlett på grillen eller hur det avverkade trädet ersätts med nya plantor eller hur mjölken i mjölkpaketet kommer till frukostbordet så kommer man också i hög grad acceptera dessa verksamheter.

Det är därför viktigt att vi alla jobbar med att öppet visa vad vi gör och försöker att få med nybörjare, stadsbor, invandrare eller andra grupper som är underrepresenterade ute i skogen på äventyr. Det är dessa människor som ska styra vårt land i framtiden och har de varit med just dig på jakt eller fiske kommer de att förstå och acceptera. Tänk på det och ta med en unge eller två på fiske i sommar och jakt i höst. Det kan vara en investering för allas vår framtid som jägare och naturbrukare. Skitfiske på er!

Klimatsmart mat från havet…

C&R på PB gädda, är det ok?

Livsåskådningsfrågor och debatt om djurens värde och rättigheter har intresserat mig länge. Tyvärr är det alltför sällan värdegrundsfrågor kring jakten blir diskussionsämnet för dagen. På sin höjd får man frågan vid någon middag, ”hur kan du skjuta rådjur som är så vackra”? Den typen av frågor tröttnar man snabbt på. Jag brukar svara att jag inte diskriminerar någon art, jag skjuter dem oavsett de är vackra eller fula! Jag brukar dessutom lägga till, ”om gud inte hade menat att jag skulle jaga älg, så hade han inte gjort dem så goda”. End of discussion!

Miljöpartiets kongress, det var annat det. Där träffade jag människor som inte bara tyckte att vissa djur var för söta för att dödas, de vill helt förbjuda mig att döda djur eller använda dem för våra mänskliga syften, av ideologiska skäl. Djuren är ju också människor, åtminstone i fablernas värld!

Debatterna på MP kongressen påminde mig om att jag fick en julklapp förbundet, ett presentkort hos ett bokförlag. Jag gjorde därför slag i saken och köpte ett par böcker om djurrätt. Undrar om det var min chefs tanke med julklappen?

Hur som helst valde jag mellan en bok av Peter Singer och Tom Regan, båda djurrättsrörelsen förgrundsgestalter. Valet föll på den senare. Singers ideologi preferensutilitarismen bygger i grunden på att minimera lidande och maximera lyckan för flertalet. Att t ex begränsa älgstammen genom jakt, där älgar dör snabbt av skottet, borde vara ok eftersom den enskilda älgen inte lider av det. Samtidigt vinner älgstammen totalt sett på att de inte blir så många att de dör av svält och sjukdomar. Dessutom vinner älgjägarna på det och vi är ju lika många som älgarna! Maximerad lycka för älgar och jägare! Singers värderingar kan ge stöd för jakt, men blir ändå absurda eftersom han inte gör skillnad på människor och djur. Spädbarnsmord och barmhärtighetsmord är också ok. Familjen och samhället kan vinna på att de dör!

Peter Regans moralfilosofi utgår från att däggdjur och fåglar liksom människor är kännande varelser, livssubjekt, som uppfattar sig själva som individer. Insekter och fiskar räknas alltså inte in. Regan menar att fåglar och däggdjur därför har samma rätt till liv som vi människor. Det är i princip ingen skillnad på att döda en gris eller en människa!

Boken, Djurens rätt, människans fel?, var tungläst. Personligen har jag svårt att se hur den kan attrahera någon att bli vegan. Regans argument haltar dessutom betänkligt, för att använda hans eget språkbruk. I de kritiska frågorna om hur man kan försvara odling av veganmat när han vet att all odling också dödar, även om den sker ekologiskt, svara han kort att det är skillnad mellan att döda individer medvetet och att blunda för verkligheten att djur dör även p g a odling av grönsaker.

Med rättigheter följer skyldigheter, menar jag. Det framförde jag också i debatterna till MP kongressens djurrättsförespråkare. Både på kongressen och i boken fick jag samma motargument. ”Innebär det att du tycker att vi kan slå eller döda spädbarn?” Allvarligt talat, är det veganernas och djurrättsförespråkarnas bästa argument?

Ett barn växer upp och har förutsättningarna att bli en medvetande varelse som förstår att det med rättigheter följer skyldigheter. En varg kommer aldrig, hur klok och hur social den än är, att kunna sätta sig in i älgens lidande när den angriper den.

Människor kan vara onda och begå onda handlingar. Vargen däremot, den bara är! Det är bara vi människor som har förmågan att sätta oss in i andra individers lidande och t o m förutse det. Det är därför vi arbetar för bättre djurskydd. Men det har inget med djurrätt att göra! Tvärt om utgör djurrätten ett hot mot djurskyddet. Eftersom djurrätten förnekar oss att döda djur kommer de arter som finns för människan skull att utrotas! Vem tar ansvar för rödkullan, fjällkon eller tamgrisen, den dag vi inte får döda dem längre? Ingen!

Djurrätt innebär utplåning av våra tamdjursraser! Vad skulle fjällkorna välja? Att som i naturen i övrigt beskattas eller att helt utrotas?

Djurrättsrörelsen har insett att de är i minoritet. Vi svenskar ser fram emot den grillade köttbiten en varm sommarkväll och vill ha våra mediciner testade innan vi själva stoppar dem i munnen. Därför har djurrättsrörelsen istället infiltrerat djurskyddet i syfte att försvåra eller omöjliggöra t ex grisuppfödning, minkfarmning och djurförsök genom att misskreditera dem och genom att skapa rubriker som får politiker, helt utan eftertanke, att t ex säga att de skall sluta äta julskinka. Sakta men säkert försöker man döda en bransch i taget. Vad är det t ex som får Djurskyddet Sverige att engagera sig i vargfrågan? Inte är det för att vargarna lider, utan för att vi överhuvudtaget jagar dem. Har det med djurskydd att göra?

Djurskydd borde engagera alla, inte minst oss jägare. Jag upprörs också av alltför långa djurtransporter, av vanvårdade djur eller av att en älg tvingas leva med en svår skottskada. Men tyvärr börjar jag allt mer misstänksam mot larm om vanvårdade grisar eller uppgifter om sälar som flås levande. Helt enkelt för att den som larmar inte vill förändra uppfödningsmetoder, bur storlekar eller avlivningsmetoder. De vill ta stoppa all uppfödning, alla djur i bur och förbjuda all avlivning av djur, oavsett hur djurvänliga metoderna är eller hur stora burarna är. Kanske är det hög tid att vi jägare och jordbrukare tar tillbaka djurskyddsfrågorna från dem som vill utrota rödkullan och tamgrisen och förbjuda jakt! Självklart skall vi inte orsaka djur onödigt lidande, men döda dem måste vi för att de och vi skall överleva!

Idag presenteras Socialstyrelsens och Jordbruksverkets utredning om Dvärgbandmasken och hur vi ska hantera den i framtiden. Av någon anledning går telefonen het här och alla morgonsoffor, radiostationer och tidningar vill veta mer och intervjua. Men, varför ringer man till Jägareförbundet och frågar om en mask?

Svaret är nog ganska enkelt, dels vet vi mycket om djur och natur och dels så är vi extra intresserade av dvärgbandmask. Men, varför är då jägarna intresserade av mask, den går vare sig att jaga eller äta? Jo, det finns i grova drag tre ”riskgrupper” som löper större risk än andra att smittas; landsbygdsboende, folk som rör sig mycket, eller jobbar, ute i naturen och hundägare. En ganska typisk jägare och medlem i Jägareförbundet med andra ord.

Så, är det bara att lägga sig ned och dö nu då? Nej. Studier visar att bara 1 av 100 som får i sig maskens ägg sedan utvecklar sjukdom. Medelåldern på insjuknade är 54 år och det är mycket mycket ovanligt att barn smittas. Framöver kommer harpest, TBE, salmonella, EHEC och campylobacter fortfarande vara betydligt vanligare sjukdomar. Det som gör Dvärgbandmasken så kuslig är att kunskapsläget är mycket oklart och motstridigt, sjukdomen blir allt vanligare nere på kontinenten, den är mycket svårbehandlad och vi vet inte hur vår nordiska livsstil med ett blomstrande friluftsliv, snusning och hundar i sängen påverkar situationen. Vi vet fortfarande faktiskt inte exakt hur en enda insjuknad smittats eftersom inkubationstiden ofta är mer än 10 år. Det är lite jobbigt och osäkerhet föder i sin tur rädsla, som kanske inte alltid är rationell, men måste tas på största allvar.

Så vad föreslår då utredningen? Jo, först och främst finns inga möjligheter att fortsätta med avmaskningskrav för hundar som förs in i landet. Det är nog en riktig bedömning, oavsett vad man tycker om den. Vill man förändra detta så är det EUs regelverk som måste förändras och det kan bara politikerna göra. Vidare bedömmer man det som omöjligt att utrota masken. Också det är nog en riktig bedömning. Räknar man baklänges på hur många rävar vi samlat in och testat samt hur många som finns så har vi minst 200 ytterligare smittade rävar där ute och vi vet dessutom inte var de finns… Det man föreslår är istället en kraftigt utökad övervakning, kunskapsuppbyggnad, en handlingsplan för hur masken ska bekämpas om den kommer till mer tätbebyggda trakter och bättre koll på rävarna. Sammantaget ganska rationella och kloka förslag.

Nu är det dags för politikerna att kliva in på arenan. De har en utredning med förslag och nu är det dags att visa handlingskraft och lätta på lädret. Det är alltid billigast att förhindra smittor eller oönskade arter att etablera sig i landet vid gränserna. Men, när de väl finns här så är det mycket billigare att aktivt bekämpa, kontrollera och sakta ned spridningen än att ge upp. Vi får hoppas att Herrar Erlandsson och Borg inser detta.

Sist men inte minst kanske vi kan lära oss något av vårens ”maskcirkus”? Jägarna och SVA har samlat rävar och letat efter denna smitta i 11 år. Då tog jag, och många med mig, för givet att vi hade steg 2, eller plan B, färdig att sätta i drift när vi fann den första masken. Så var det inte. Man fick på gammalt hederligt svenskt manér tillsätta en utredning med nästan 10 olika verk och myndigheter inblandade. Så kan vi inte ha det. Med mer och mer öppna gränser, en klimatförändring och människor som rör sig allt flitigare över vår jord kommer dylika oknytt bara att bli vanligare och vanligare. Mårdhundar, tvättbjörnar, diverse maskar och annat kommer att dyka upp i en allt snabbare takt. Då måste Sverige ha en organisation och beredskap att hantera smittor eller oknytt. Det tål att tänkas på. Jägarna står nog till tjänst och det är ingen dålig resurs. Vi är de som kan mest om vår natur, märker förändringar snabbast och vi finns i varenda buske samt är billiga i drift och kan faktiskt påverka såväl rävar som mårdhundar och maskar med bössans hjälp.

I den ansedda medicinska tidsskriften ”Progress i cardiovascular diseases” kan man i senaste numret läsa en mycket intressant artikel om hälsa hos jagande naturfolk och hur man borde äta, leva och träna för att må lika bra som dem. Mycket upplyftande läsning för en jägare. Vi kommer att leva skitlänge och må skitbra under tiden.

Man konstaterar i artikeln att vi levt som jägare i cirka 84000 generationer. Självklart är våra kroppar anpassade till detta och de sjukdomar vi lider av idag är i hög grad kopplade till vår ”moderna” livsstil. Man sätter i artikeln upp tretton kriterier för varför jagande naturfolk mår så mycket bättre och i stort sett aldrig drabbas av till exempel hjärt- och kärlsjukdomar. Läs och begrunda om de stämmer in på dig själv:

1. Vi är genetiskt anpassade för att gå 5 – 15 kilometer dagligen. 2. Återhämtning. Efter en lång hård jakt är vila extremt viktigt. 3. Gå eller spring i ojämn terräng, våra muskler är inte anpassade för asfalt. 4. Använd så tunna skor som möjligt eller rör dig barfota för så varierad träning som möjligt. 5. Rör dig i intervall, inte i statisk promenadtakt. 6. Bär runt på saker i famnen eller på ryggen, vi har alltid kånkat runt på barn, redskap och jaktvapen. 7. Ät som en jägare, proteinrikt och varierat. 8. Var mycket utomhus, solen stimulerar produktionen av D-vitamin som är kusligt nyttigt. 9. Umgås mycket i små grupper, det stimulerar din intellektuella förmåga och vi mår bra av samarbete (jaktlaget). 10. Ha hund. Vi stimuleras av samarbetet med hunden och hundägare lever längre än andra. 11. Dansa mycket. Dans är såväl social samvaro som bra träning. 12. Ha mycket sex. Jägarfolken har ”omotiverat” mycket sex vilket ger en lång rad positiva hälsoeffekter. 13. Sov mycket. Folk som vistas mycket ute i naturen sover mer och bättre än andra.

Hur många kriterier uppfyller ni en ordinär jaktdag? Själv fixar jag nog åtminstone 10 av de 13 kriterierna en vanlig dag på Dianas stigar. Ni får gissa själv vilka punkter jag inte fixar.

Det hade faktiskt varit kul att titta närmare på svenska jägare och om de är friskare än vanliga dödliga, jag tror att det är så, men mig veterligen finns inga studier på det. I vilket fall som helst kanske man skulla sluta lite tidigare idag och ta en kvällsjakttur? Arbetsgivaren kan väl omöjligt ha synpunkter på att man tar hand om sig själv och blir en kärnfrisk hurtbulle med bössan i hand…

Att betraktarsidan är helt tondöva för de problem som rovdjuren orsakar oss jägare är känt sedan länge. Nu visar de att de dessutom är fullständigt döva! Inte bara de, även SVTs Smålandsnytt förefaller ha stora problem med att höra vad länsordförande i Jägareförbundet Kronoberg, Lennart Haraldsson säger i en intervjun!

Just nu sprids nyheten att Jägareförbundet i Kronoberg säger nej till varg och Rovdjursföreningen försöker ge bilden av ett splittrat förbund. Efter att ha lyssnat på inslaget måste jag säga att få länsordförande, i län utan varg, har varit så tydliga som Haraldsson. Han säger, ”någon gång i framtiden kommer det att finnas varg här, det måste vi hantera och leva med den”. I slutet av inslaget säger han, ”här i Småland kan vi ha högst två föryngringar!” Allt han säger överenstämmer på pricken med Svenska Jägareförbundets linje. Högst 1-2 föryngringar i ett län, dock max 15 föryngringar i landet. Man måste ha en väldigt tydlig agenda att medvetet skapa negativa rubriker om man lyckas få det han säger till att bli ett nej till varg!

Hur många tror ni läser dementin? Jo, vårt eget folk. Politiker, myndigheter och allmänheten de missar säkert dementin. De som spridit nyheten har lyckats i sitt uppsåt.

Råkade höra ett helt annat inslag ur Medierna idag. Det handlade om grisbönderna som blev utsatta för Djurrättalliansens aktioner. Alla medier hoppade på drevet. Statsministern sa att han var tveksam till att äta julskinka. Ingen grisbonde fälldes efter de sk avslöjandena. Dementierna fick mycket litet utrymme och kom långt, långt senare. Däremot har flera bönder mått psykiskt illa och några har t o m lämnat yrket efter det som hänt. Får grisnäringen något skadestånd? Nej, de får istället leva med bilden av en fuskande näring där grisar plågas! Till tondöva och döva kan tilläggas oansvarig journalistik!

Ingen har väl missat att vargdebatten inte alltid är faktabaserad och att medierna kanske inte alltid väljer korrekta fakta då de tenderar att vara såväl tråkiga som osexiga och passar dåligt på en löpsedel eller ger sunkiga rubriker. I dagarna har många medier hakat på DN´s artikel om vildsvinens utveckling och invasion av städerna. Tyvärr tycker jag det luktar precis lika mycket sensationsjournalistik och selektivt väljande av fakta här som i vargfallet. Jag har en otrevlig känsla av att vildsvinen snart omgärdas av lika många myter, skrämselbudskap och villfarelser som vargarna och som vanligt känner jag mig en smula förvånad. I såväl vildsvinsfrågan som vargfrågan är intet nytt under solen. Vi har massor av kunskap, erfarenhet och kompetens att luta oss emot. Problemet är väl att den inte säljer några lösnummer…

Ska vi börja med att titta på DN´s siffror på trafikolyckor med vildsvin inblandade? De slår fast att vi körde på 755 vildsvin 2003 och nästan 2500 vildsvin 2010! Hemskt va? Man glömmer dock att nämna att vi körde på betydligt fler vildsvin 2008 och 2009 än vad vi gjorde 2010. Nedgången mellan 2009 och 2010 var faktiskt 21%, en mycket dramatisk nedgång i trafikolyckssammanhang. Då ska vi också komma ihåg att vi vid årsskiftet fick en ny lagstiftning som ledde till att betydligt fler viltolyckor anmäldes, nedgången i vildsvinsstammen kan därmed antas vara ännu större. Tittar vi sedan på de fyra första månaderna i år så fortsätter nedgången med ytterligare 7%…

Men avskjutningen då, den ökar ju exponentiellt! Japp, jägarna försöker nu skjuta ned vildsvinsstammen precis som vi redan gjort med älg- och rådjursstammarna som haft en identisk utveckling de senaste decennierna. Inget konstigt med det.

Bilden visar normaliserad avskjutning av älg, rådjur och vildsvin under en 20-årig tillväxtfas.

Visst har vildsvinen en potential att såväl störa oss människor som att göra stor skada i jordbruket samt en mycket snabb tillväxtpotential. Men jag tror vi lär oss hantera dem precis lika bra som vi lärt oss med älgar och rådjur. Frågan är nu snarast vilket som blir nästa vilt vi blir hysteriska över och som media kan sälja lösnummer med. Jag röstar på kronhjorten, och att vargen nog blir kvar på löpsedlarna…

Det är inte alltid undertecknad ger Naturvårdsverket ros här på bloggen, särskilt i rovdjursfrågan har det tvärtom utdelats en del ris och okvädingsord på sista tiden. Men det är inte mer än rätt att i konsekvensens namn också dela ut beröm och en dunk i ryggen när man faktiskt gör något bra och det gjorde man igår.

Naturvårdsverket beslutade igår att delegera rätten att besluta om björntilldelning och björnförvaltning till de 6 nordliga länen de närmsta 3 åren. Det är jättebra och jätteviktigt. Nu får Viltförvaltningsdelegationerna själva ta ansvar för björnförvaltningen i respektive län och man kan dessutom göra det relativt långsiktigt och behöver inte besluta om tvära kast på årsbasis. Man har heller inte beslutat om något ”tak” som man använt tidigare utan litar på att länen själva kan hantera frågan och hålla sig ovanför de beslutade miniminivåerna. Dessutom har man heller inte tagit hänsyn till att vi faktiskt har en pågående rovdjursutredning som ska redovisas nästa år. Man litar på att länen kan hantera eventuella konsekvenser av den själva. Sist, men inte minst, sänder beslutet också en mycket viktig signal ut till alla som lever och bor med de stora rovdjuren. Det här är det första riktigt handfasta beviset på att man nu får reellt inflytande på rovdjurspolitiken och att myndigheterna litar totalt på dem där ute.

Jag har skrivit det förr och kan skriva det igen, viltförvaltning har väldigt lite med vilt och biologi att göra. Det handlar snarare om människor och deras värderingar och preferenser. I viltförvaltningsfrågor där det finns konflikter, t ex älgfrågan, vildsvinsfrågan eller rovdjursfrågan är också tillit och förståelse absoluta grundfundament för en fungerande förvaltning. Därför var det förödande när Naturvårdsverket i 10 års tid hävdade att björnstammen var konstant runt 1000 björnar trots att alla visste att den ökade. Vi har än idag väldigt svårt att övertyga många om att Naturvårdsverket inte mörkar eller luras om antalet stora rovdjur, 10 år senare… Ett utmärkt exempel på att tillit måste förtjänas och att folk är långsinta.

Av den enkla anledningen var gårdagens beslut jätteviktigt och bra. Björnförvaltningen är inte särskilt komplicerad egentligen, vi har många fler björnar än vad som ”behövs”, men signalerna delegeringen sänder bygger förtroende för såväl Naturvårdsverket som rovdjurspolitiken. Det är nog många där ute som idag börjar fundera på om inte Carlgren och Naturvårdsverket faktiskt menar allvar med alla ord som florerat de senaste åren. ”Regional förvaltning”, ”lokalt medbestämmande”, ”förtroende för de som bor med rovdjuren”, listan kan göras lång.

Det finns fortfarande en del betydligt svårare beslut kvar att fatta, i bland annat lo- och vargförvaltningen, men det här var det första stapplande steget på en ny era i förvaltningen av våra stora rovdjur och det är värt att uppmärksamma och berömma. Så skicka en tacksamhetens tanke till Naturvårdsverkets kloka tjänstemän. Den här veckan har de definitivt förtjänat ett rejält fredagsmys.

Jag pratar enbart skit nu för tiden. Rävskit. Vi har precis dragit igång en jätteinsamling av rävskit i det senaste fyndområdet för Rävens dvärgbandmask, utanför Katrineholm. Som vanligt ställer jägarna upp, mangrannt och gratis, och glädjande nog är mediaintresset enormt. Faktiskt väl i klass med en ordinär vargjakt… Därför tror jag att jag gjort nästan 30 intervjuer för tidningar, radio och tv de senaste dagarna. Även norska, tyska, schweiziska och engelska medier har hört av sig och det var när jag intervjuades av engelsmän jag först märkte det. Det är ingen höjdare att snacka om ”foxshit” i engelsk riksradio. Tur det inte var direktsändning, de är tydligen lite känsliga de där engelsmännen. Den snälla tjejen som intervjuade mig föreslog ”foxdroppings”, vilket numera är min officiella engelska benämning.

Sedan kom det två mail. Två upprörda äldre damer från Stockholm hade hört mig på tv och radio och tyckte nu jag var en särdeles obildad barbar som skrämde barn (och uppenbarligen äldre damer) med att säga ”rävskit” i officiella public service sammanhang. Den ena damen var bara uppbragt och arg men den andra hade den stora vänligheten att föreslå ”rävpluttar” istället. Njaä. Det är knappast ”pluttar” vi talar om här, snarare ”korvar” och jag vet inte om det känns bättre.

Jag inser att mitt språkbruk formades i det inre av Hälsingland och kanske inte alltid är vare sig ”fint i kanten” eller helt fritt från en aning mustigare formuleringar. Men är det verkligen så fult med rävskit? Jag skulle givetvis kunna säga ”rävspillning” eller ”rävträck” men om det heter rävskit så kan man väl kalla det för vad det är? Laga inte det som inte är trasigt liksom.

Om man nu ska vara en smula filosofisk så spårar jag här en ”förgullning” och ”uppmjukning” av det svenska språket i allmänhet och ett ”förmänskligande” av naturen i synnerhet. Vårt ständigt ökande avståndstagande från naturen gör att vi har allt svårare att acceptera vad saker och ting faktiskt heter. Titta bara på media och naturfilmner på tv. Djuren får mänskliga egenskaper och värderingar och rovdjur dödar eller ”slår” inte längre sina byten, de äter på sin höjd upp dem till middag. Jag väntar bara på den första filmen om hyenornas fredagsmys med tjocka släkten. Men sanningen är nog ändå den att rävar skiter, det är inte fråga om små pluttar eller rosa fjärilar här.

Undantaget från denna ”förmjukning” är jägarna. De skjuter eller nedlägger inte längre sina byten, de mördar dem. Man kan mörda en människa men knappast ett djur. Någon ordning får det väl ändå vara.

Så i egenskap av självutnämnd språkpolis och lite orolig för mitt rykte skulle jag vilja ha läsarnas åsikt. Är rävskit OK? Om inte, vad ska jag kalla det? Jag vill ju inte ha en hjärtinfarkt på någon äldre dam på mitt samvete eller en förstörd uppväxt för något stackars barn någonstans för den delen…

Kollega Gunnar skrev nyss ett inlägg om kaskadeffekter som fick en mycket intressant diskussion som följd. Just kaskadeffekter är det nya modeordet i rovdjursförvaltningen och många rovdjursivrare hävdar nu bestämt att de stora rovdjuren måste återta sina ”ekologiska roller”. Det är mycket intressant. För vet vi vilken ekologisk roll de hade? Vet vi hur naturen såg ut när de hade den rollen och är människan verkligen en del av naturen eller hur var det?

Jag ska försöka förklara. Ta lodjuret som exempel. Utan rådjur och renar skulle vi inte kunna ha särskilt många lodjur i det här landet. Frågan är om vi någonsin haft så mycket lo som vi haft de senaste åren. Vad är då det ”naturliga”? Renskötseln på 1500-talet eller rådjursstammen på 1800-talet? Var det förresten det minsta naturligt att människan en gång vandrade in i vildrenens spår? Herregud, vi har ju förbjudit vildren i det här landet, är det naturligt?

Nästa problem kommer när vi ska bestämma vad som är rovdjurens ”naturliga” beteende och vilka effekter på deras omvärld som är ”naturliga”. Ta Yellowstone som exempel. Ett mycket enkelt system utan särskilt stor inblandning av människan. Man återinförde varg för att dels få varg och dels komma till rätta med de ”överstora” hjortstammarna som betade ned de för övrig fauna och flora så viktiga videsnåren. Såg ut att gå kanoners från början, men nu har det urartat en smula. Effekten man fått är nämligen att hindarna anpassat sig till vargen genom att gömma sig i videsnåren med sina kalvar, hoppsan, betet på videt ökar. Handjuren som lägger mycket kraft på brunsten har ”inte råd” att gömma sig i videsnåren utan fortsätter att beta ute på grässlätterna. Hoppsan, så mycket var det med argumentet att vargen bara tar sjuka och små djur. I Yellowstone är det helt klart de största handjuren som går åt först… Att sedan hindarnas reproduktion gått ned något katastrofalt förklarar man med att de numera är hänvisade till sämre bete (vide) och får ägna så mycket tid att spana efter varg och gömma sig att de inte har tid att få i sig tillräckligt med näring för att kunna föda kalvar.

I Yellowstone, som är ett mycket enkelt system, kunde man alltså inte ens med en särdeles intensiv forskningsinsats riktigt förstå sambanden. Jämför då med Sverige där varenda kvadratmeter är påverkad av människan och vi dessutom har sisådär en 350 000 privata markägare och 9 miljoner allemansrättsnyttjare samt en stor mängd andra intressenter som påverkar skog och mark. Vi gör det alla varje dag, vare sig vi vill eller inte. När du äter din morgongröt, startar din bil eller kvällshandlar påverkar du systemet på en stor mängd olika sätt. Det är därför det blir lite jobbigt att hävda att allt ska återgå till det ”naturliga”. Det finns nämligen en stor mängd saker som någon gång varit ”naturliga”.

Sist men inte minst så blir det lite jobbigt att ta reda på vad alla djur tycker är naturligt. Fråga bara hjortarna i Yellowstone. Tror ni att de tycker att varg är ”naturligt”? Tror ni att svenska älgar tycker att planterade tallar är ”naturligt” eller att våra lodjur tycker en ren, ett får eller en människa är ”naturlig”? Jobbigt det här… Hur man än vänder sig har man, oftast, rumpan bak och rumpan i det här fallet är människan och vårt sätt att leva och bruka. Det är kanske när allt kommer omkring något av det mest ”naturliga” av allt, vi har i alla fall sysslat med det förbannat länge.

Det är nästan onödigt mycket vargsnack nu. Ungvargarna är på vandring och samtidigt som vargar nosar på en Chihuahua i Småland tävlar radion om att varna alla kattägare i södra Sverige att de nu måste låsa in sina skyddslingar. Jag är rätt säker på att man skakar på huvudet i ren uppgivenhet i mellansverige…

Då kanske det är dags att lyfta blicken en smula? Jag tror nämligen vi går in i en ny fas i vargförvaltningen i Sverige och då kan det vara nyttigt att se hur man hanterar problemet annorstädes i världen. Helt klart är vi nu i den fas då vargen tvingas sprida sig till mer tätbebyggda trakter om de ska förtsätta öka. Något de gjorde för några år sedan i Usa när Yellowstone inte längre räckte till. Men är då Usa jämförbart med Sverige? Njao, vi har nog mer gemensamt med Usa än Baltikum och Sydeuropa vad avser kultur, jordbruk och typ av varg så jämförelsen är nog minst lika intressant och relevant som den ständiga jämförelsen med syd- och östeuropa som man så ofta ser i den svenska vargdebatten.

Så vad har då hänt i Usa? Jo, snacka om vargdebatt! Om man som vissa förståsigpåare anser att den svenska debatten är oproportionerlig bör man nog ta sig en titt på andra sidan Atlanten… Å andra sidan lär ju allt vara lite större där borta…

Allting tog sin början 2009 när Obama, bland det första han gjorde, plockade bort en massa ”sistaminutenmiljöbeslut” som den avgående Bush infört, men vargen beslutade han hålla kvar utanför ”rödlistan” och man började licensjaga i stor utsträckning. Det blev ett hejdundrande liv och ”djurrättsorganisationer” anmälde jakten till Washington och en federal domstol skyddade vargen igen 2010. Därefter vidtog en mycket mer infekterad debatt och härom veckan beslutade Obama, i sin nyligen presenterade budget (!?), att återigen öppna för en bred licensjakt på varg 2011. Nyligen beslutade också Kongressen att vargen ska tas bort från ”rödlistan”. Historiskt eftersom Kongressen aldrig någonsin tagit ett dylikt beslut varken för eller emot någon art tidigare och Republikaner och Demokrater var överens. Någon som ser parallellen till Sveriges hantering av vargfrågan och vår dispyt med EU?

Börjar man studera vargdebatten i Usa slås man av hur identisk den är med vår alldeles egna här hemma. En frustrerad landsortsbefolkning kivas med djurskyddsivrare från storstaden om hur många vargar man ska ha och var de ska vara. Vi ska dock inte drömma om att vi nått de ”höjder” på debatten som man gjort där borta. Där innehåller nämligen vargdebatten såväl Ku Klux Klan (som uppenbarligen är mot vargjakt) som porrskådisar som jobbar ideellt för vargjakt. Senast idag deklarerade också Guvernören i Idaho att han ser vargen som en ”disaster emergency” (katastrofnödläge, fritt översatt). Mig veterligen har ännu inte någon svensk Landshövding deklarerat något dylikt…

Nu önskar jag mig inte den vulgärdebatt som man verkligen har i Usa, men det visar med all önskvärd tydlighet vilka proportioner denna fråga kan få och ännu inte, på långa vägar, fått i Sverige. Varg är kanske det allra svåraste djur vi har att leva sida vid sida med i det samhälle vi skapat och där de dyker upp får vi konflikt och hårda motsättningar, oavsett om det är i Småland, Idaho eller Dalarna. Men kom inte och påstå att vår svenska vargdebatt är vulgär, oproportionerlig eller grundlös. You ain´t seen nothing yet…

I påsktid ska man vara stilla och reflektera samt äta godis och ägg. Det är just vad jag ägnat morgonen åt. Den bestående tanken jag har efter de senaste dagarnas varghysteri är att vi ständigt glömmer de vanliga dödliga. Vi underskattar dem å det grövsta och många debattörer och experter tävlar nu om att skriva dem på näsan och tala om för folk hur landet ligger. Jag tror det är skitfarligt och kontraproduktivt. Det är nämligen inte vare sig jägare eller rovdjurskramare som avgör rovdjursfrågan i detta land, det är de vanliga dödliga och deras attityder.

Hur har då de senaste dagarnas skriverier påverkat de vanliga dödliga? Ja, ingen vet nog, men vi vet hur det stod till strax innan. Jag har skrivit om det här och precis som i resten av världen minskar stödet för varg med ökande utbredning av vargen. Där det finns varg finns det rädsla och konflikt. Idag vill en majoritet av landsbygdsbefolkningen, det vill säga de som ska leva med varg, minska vargstammen. Snabbast minskning av stödet för varg ser vi också i de tre stora städerna. Det är en tydlig utveckling och jag tror den snabbas på ytterligare av Rialaincidenten och kanske främst den efterföljande debatten.

Jag ska försöka ge några exempel. Vi börjar med de allvetande gubbarna. Jan Guillou rasar i  en gammal avdammad artikel från januari i Aftonbladet över att fakta inte får utrymme i debatten. Vanligt folk kanske inte märker att han själv använder felaktiga fakta i minst en handfull påståenden men de kommer definitivt ihåg att den där Guillou själv skjöt en isbjörn i tv för något år sedan. Isbjörnen är globalt hotad, det är inte vargen… Sven-Erik Alhem är näste man att nyttja incidenten för att synas. Han föreslår det briljanta greppet att polisen inte ska få ingå i jaktlag. Nu känner nästan alla svenskar en jägare personligen. Jag tror de inser att det kanske blir lite halvjobbigt att isolera polisen från jägarna. Vad blir nästa grepp? Polisen får inte gå på ICA, Systembolaget eller ha sina barn med i det lokala fotbollslaget? Den senaste illegalt dödade vargen dödades med hjälp av skoter och ett trubbigt föremål. Ska vi förbjuda poliser att vara med i skoterklubbar och gå på järnhandeln också? Underskatta inte vanligt folks insikt om att det här har barkat snett…

Sist men inte minst så ser vi nu hur de som till alla pris vill värna vargen tävlar om att hävda hur oansvarigt det är med en hund lösspringande framför dig på en skogsväg och bedyra hur långt ifrån kvinnan med barnvagnen både hunden och vargarna var. Spelar det någon roll för vanligt folk? Alla kvinnor jag känner som har barn i barnvagnsåldern skiter högaktningsfullt i om det var 10 eller 50 meter till vargarna, de tycker det är lika hemskt ändå. Alla jag känner med sommarstuga i Roslagen tycker det är för jävligt att inte kunna rasta hunden lös på tomten, detaljerna är oväsentliga. Man måste inse att dessa hårklyverier enbart gör folk mer uppgivna inför debatten och mindre välvilligt inställda till varg.

Det är därför viktigt att vi inte nedlåter oss till att följa med i denna ständigt nedåtgående spiral som vargdebatten numera är. Det är lätt att som vargskeptiker lockas att utnyttja händelsen i Riala för att påpeka hur de som bor och verkar i vargrevir har det. Låt oss stå över det. Folk förstår ändå nu. Alla som nu tävlar om att synas i vulgärdebatten hamnar väldigt lätt i allmänhetens stollefack. Jägareförbundet har med en dåres envishet alltid framhållit människan som den viktigaste beståndsdelen i vargfrågan. Det är människor som avgör hur många vargar vi ska ha och var de ska finnas. Sedan kan vi bråka om genetik och biologi till dödagar.

Det är därför med blandade känslor jag studerar förmiddagens sista ägg. Det är skönt att omvärlden börjar förstå problemen med varg och att Jägareförbundets linje inte är vare sig verklighetsfrämmande eller extrem. Vi vill inte utrota vargen. Det är dock sorgligt att de som nu tjoar och skriker högst där ute och tävlar om att bedyra hur bagatellartad denna incident var inte inser att de gräver både sin egen och vargens grav. För det är inte vi som dagligen debatterar varg eller känner mest för frågan som avgör den, det är vanligt folk, underskatta dem inte och tänk på att det är dem vi ska få att förstå frågan. Det gör vi varken med skrämselpropaganda eller fantasier om vargars fredlighet. Det kan vi bara göra med saklig debatt, fakta och förståelse för att det är människor, inte vargar, det här ytterst handlar om. Jag är glad att detta under lång tid varit Jägareförbundets linje och det märks nu inte minst på de hundratals vanliga människor som är oroliga och ringer Jägareförbundet för att få råd. Det lönar sig alltid att vara balanserad och vi som förvaltar vilt dagligen vet att all viltförvaltning handlar om människor och deras attityder. Jag hoppas resten av världen inser det så småningom…

Glad påsk på er!

Dagens toppnyhet i de flesta medier är vargattacken på en kvinna med barnvagn och hund utanför Riala imorse. Alla experter, inklusive jag själv, tävlar nu om att bedyra hur ofarlig vargen är för människor. Men, hjälper det? Tror ni den drabbade familjen lyssnar på experterna och glada i hågen packar picknickkorgen och ger sig ut i skogen nästa helg? Exakt hur mycket bryr sig de som ska skicka sina ungar till skolbussen genom vargrevir i att ingen människa dödats av varg, i Sverige, de senaste 150 åren?

Rädsla är inte rationell. Det är knappast rationellt att vara rädd för varg, våldtäktsmän eller mördare när det finns faror som fästingar, bilåkning och rökning. Jag är själv ett utmärkt exempel. Jag har blivit attackerad av vildsvin 4 gånger, en gång så allvarligt att jag fick åka till sjukhuset. Jag har mött björn några hundra gånger, mest utomlands, men några gånger har mina hundar skadats av björn och jag har sett vad en arg björn kan göra med en människa på nära håll. Jag har också en gång blivit illa sparkad av en älg men det är ett annat djur som gör mig stel av skräck. Kossor. Jag är något alldeles kolossalt rädd för kor. Jag får ståpäls på armarna när jag ser dem på tv och åker jag förbi en kohage får jag anstränga mig för att inte köra i diket av skräck. Jag dör hellre än går igenom en kohage med mördarkossor brölande runt mig. Rationellt? Inte på en fläck. Precis som min kära sambos rädsla för daggmask eller min mammas fladdermusskräck.

Det är därför det blir förbannat respektlöst mot de som är rädda för varg, och det är många, att förringa deras rädsla och förlöjliga dem. Var 4:e svensk är så rädd för varg att det inskränker dennes friluftsliv. Det går inte att utbilda bort. Jag har försökt. Det kommer bara att bli fler som blir rädda för varg. Skolor och daghem stänger in barnen när en varg i början av veckan dök upp i Skåne och Halland. Vi som vet hur det är att bo i vargrevir kan fnissa åt det, vi stänger knappast alla skolor i mellansverige för att det finns varg, men jag förstår dem. Jag vill också att mina barns dagis ska stänga in mina barn om det springer en varg på skolgården, trots att det var jättelänge sedan någon varg mumsade skolbarn.

Det man ska tänka på i det här läget är att säger vi ja till varg så säger vi också ja till denna typ av händelser och inskränker en massa svenskars friluftsliv. Den här händelsen är inte ovanlig, det har hänt massor av gånger förr, det är bara det att då är det oftast jägare eller glesbygdsbor som drabbats och då är det inte intressant. Det är inget argment för utrotning av varg, absolut inte, men det är ett verkligt och stort problem med varg. Vi ska också tänka på att vargar inte är ”naturligt” rädda för människor. Att vara rädd för människor lär sig vargen den hårda vägen. Vi har jagat och förföljt vargen i tusentals år, slutar vi med det så får vi oskygga vargar. Klart som korvspad. Så vill man ha skygga vargar på skogen ska man nog stötta vargjakten…

Jägare och markägare är ofta lite senfärdiga. Vi som jobbar med viltförvaltning kan idag med hyfsad precision förutsäga var vildsvin eller vargar kommer att dyka upp härnäst. Vi har i många år försökt vara tidigt ute med att till exempel bjuda in bönder och jägare för att diskutera vildsvin innan de etablerat sig på allvar och trätan är igång. Lyckas det? Inte en chans. Bygdegårdarna ekar tomma tills dess att konflikten är ett faktum, då är de helt plötsligt överfulla. Samma sak med rovdjursfrågan. Vi får ständigt kritik, främst från södra Sverige, för att vi lägger för mycket resurser på rovdjursfrågorna. Trots att de är ni där nere i södern som borde vara mest intresserade av t ex Lars-Erik Liljelunds utredning som vi fick den första aptitretaren från igår.

Jag ska försöka förklara situationen med en karta som kollega Gunnar gjort. Kartan är inte helt uppdaterad och ska heller inte tolkas som exakt, men den förklarar vad vi står inför på ett utmärkt sätt…

Det streckade området är järvens utbredningsområde, det blåskuggade björnens, de blå duttarna är loföryngringar, som ska multipliceras med 6 för att få verkligt antal lodjur,och de röda duttarna är givetvis vargrevir. Ser ni den mer eller mindre knivskarpa gränsen som går från Stockholm, mellan Vänern och Vättern ner till trakterna av Göteborg? Bor eller jagar ni sydost om den gränsen ska ni nog fortsätta läsa…

Renskötseln står inför kollaps. Minst hälften av de blå duttarna måste bort därifrån och inga röda duttar är möjliga om vi ska fortsätta ha renskötsel i landet. Rådjuren räcker inte till de blå duttarna i mellansverige så även där måste ett antal duttar bort och man behöver inte vara raketforskare för att inse att det är rätt orimligt tätt mellan de röda duttarna. Så var ska vi då stoppa de 100 blå duttarna som blir över och de kanske 30 -40 ”extra” röda duttarna som vi måste in med om Liljelunds utredning blir verklighet? Norge? Gotland? Knappast.

Sanningen är den att vi står inför en situation där vi måste måla hela södra Sverige helblått med rätt så tätt mellan de röda duttarna, dvs vargreviren. Jag har anfört detta vid många tillfällen nu men man vill sällan inse allvaret. Vargen trivs inte här är en vanlig kommentar och visst kan det bli en smula kaotiskt med varg i södern, vilket vi såg t ex igår i Helsingborg. Men, kan vi ha ett vargrevir mellan Stockholm och Norrtälje lär vi kunna ha det nästan överallt i södra Sverige. Vi behöver handla rovdjursstängsel för några hundra miljoner och Yrkesjägarna får nog på sina håll se sig om efter nya jobb… Det är vad vi står inför.

Vargen igår i Helsingborg var bara ett exempel på vad som håller på att hända. Det är bäst ni vänjer er där nere eller så engagerar ni er i arbetet för en bättre rovdjurspolitik. De enda som ”drabbas” i framtiden av höjda nivåer för våra rovdjur är Götaland, i resten av landet är det fullt eller överfullt. Tänk på det nästa gång ni läser Svensk Jakt eller vår hemsida eller blogg. Titta sedan på kartan igen, är det någon som sätter emot om jag lägger en hundring på att vi har några röda duttar i sydsverige nästa vinter?

Paniken var total i Helsingborg imorse. En varg sprang runt på stadens gator och polisen gick ut med varningar att den ”kunde vara farlig för människor” och man försökte såväl söva den som lägga ut mat åt den eftersom ”den såg hungrig ut”… Jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt eländet men ett är säkert, det är bara att vänja sig för såväl skåningar som stadsbor att vi har varg i det här landet. I dagarna ger sig sisådär en 80 vargar ut på vandring. De kan inte gå norrut – renskötselområde, västerut – 3 miljoner får och en majoritet av norrmän som inte vill ha varg eller österut – kallt hav. Det blir liksom bara ett väderstreck kvar – söderut…

Nu har dessutom Lars-Erik Liljelund föreslagit att vi ska ha dubbelt så många vargar. De har fortfarande bara ett väderstreck att sprida sig till, men det blir sisådär 160 ungvargar som ger sig ut på tur om Liljelunds tankar blir verklighet. Jag tror det skulle vara förödande. Om vi ska ha ytterligare sådär en 5 miljoner hektar vargrevir i det här landet kommer i stort sett hela södra Sverige att täckas. Vargar kommer att besöka städerna mycket frekvent och det kommer på ren svenska bli skitdyrt att hägna alla fårbesättningar. Sist men inte minst så kommer det hända saker med opinionen. Svenskarna kommer att gå samma väg som Norge, fler och fler vill inte ha varg i landet. Det är huvudanledningen till att Liljelund gör vargen en björntjänst när han föreslår så många vargar. Att han sedan har mage att påstå att han har underlag för sina 450 vargar blir nästan bara kul. Siffran är helt ryckt ur luften och vi vet alla vad hans utländska expertgrupp föreslog i DN för någon månad sedan…

Nu är Liljelunds utredning just bara en utredning, vi har den politiska nivån kvar… Politiker brukar ha bra känsla för opinion, ekonomi och vet hur man kastar en utredning på sophögen på ett fint sätt. Visst kan Liljelunds 450 vargar bli jobbiga att avfärda, han la sig tillräckligt lågt för att folk kan förledas att tro att det är möjligt, det hade varit lättare att avfärda 1000 vargar. Kalabaliken i Helsingborg visar dock med all önskvärd tydlighet att det blir jobbigt med varg i södra Sverige, det inser även politiker, särskilt de som vill bli omvalda och har budgetansvar… Som Håkan Juholt till exempel.