Taggarkiv: Viltförvaltning

Min kompis bor i Södermanland där vargarna sedan några år etablerat sig. Och de, vargarna, trivs uppenbarligen bra i skogarna runt kompisens hus. Hon har dem numera utanför husknuten i stort sett varje dag.
Hon gillar det inte men vad ska hon göra? Hon försöker att anpassa sig så gott det går.
Och hon har fyra hundar som behöver komma ut varje dag.

När det till och med blir svårt att gå med hundarna i koppel i skogen. Är det inte dags att börja förvalta vargstammen på riktigt då? Foto: Privat

Men nu är inte den vanliga skogspromenaden som den varit längre. Emellanåt kan hon inte gå någon skogspromenad alls, hon och hundarna får gå hem. Att försöka promenera med vettskrämda hundar är svårt. Vill man ens göra det? Hon försöker hitta lösningar, kryssa fram i skogen, gå där hon tror att vargarna kanske inte är just nu.
Men hur vet man det?

När vargarna är i närheten, ja de syns numera ofta i flock, flera tillsammans, då vill inte hundarna vara med längre. De är rädda. Jätterädda.

Titta gärna på filmen nedan som hon skickade häromdagen. Titta framför allt på hennes hundars beteende.

Lokalt blir vargarna allt fler.
Och så här tycker vargvännerna att vi ska ha det.  För de, ingen annan, berättar bestämt för oss att vargen har större rätt än alla andra att vistas i skogen. De vill uppenbarligen inte ha människor i skogen alls, vi kan bunta ihop oss i betongen allihop.

De slipper stå i sömnlös, orolig givakt på nätterna, bada i blodet eller samla ihop kroppsdelarna från sina rivna tamdjur och familjemedlemmar.

Många har fått nog. Av dem har ett stort antal tvingats leva med detta i decennier. För min kompis i Södermanland är detta bara början.
Vi måste kunna förvalta stammen, anpassa den så att människor kan vistas och leva med och i naturen på ett rimligt sätt. Riksdagen har beslutat att vargstammen ska sänkas till betydligt lägre nivåer än idag. Men inget händer.
Därför att fortfarande, överallt, finns ett gäng idioter som höhöar åt människors oro. Och de höhöar allt högre och gällare. Personer som oftast befinner sig långt, långt bort, i många fall inte ens i Sverige, från den verklighet som människor, som tvingas leva med varg, upplever dygnet runt.
De slipper stå i sömnlös, orolig givakt på nätterna, bada i blodet eller samla ihop kroppsdelarna från sina rivna tamdjur och familjemedlemmar.
Och nej, rovdjursstängsel räcker inte. Jag länkar till ett av många exempel på det.

Men de vill att vi andra ska skala av all livskvalitet så mycket det går för att ge plats åt ännu fler vargindivider som kan fortsätta våldföra sig på våra och våra familjemedlemmars liv, kliva ut och in där som de vill, så att till slut det mesta i omgivningen havererar.
När inte ens kopplade hundar kan leva värdigt längre.
Jakten med lös hund är ett kulturarv som Sverige har förbundit sig att vårda. Men i vargområden är det snart omöjligt att jaga med lösa hundar.

Och så lite extra hat och hån från vargvännerna på det också.
Fint.

Forskning från Umeå universitet visar att vi aldrig kommer att vänja oss vid att ha vargen nära. I stället blir allt fler negativt inställda. Ju närmare du bor ett vargrevir desto mer negativ blir du.
I januari nästa år startar vargjakten i Sverige. Idag finns ungefär 450 vargar vilket senaste inventeringen visade. Av dessa får 36 fällas. Mer än en halvering av förra årets, även då, låga tilldelning. Det hjälper kanske en och annan tamdjursägare och andra boende i vargområden lite grann lokalt. En kort stund. Sen börjar oron om igen, om den ens har slutat.
Vi kan inte ha det så här.

 

Ska det bara få finnas ett minimum av klövvilt? Det vill Viltskadekommissionen. Foto Mostphotos

 

Är Viltskadekommissionen motsatsen till sans och balans? Frågan är faktiskt befogad. Resultatet från kommissionens arbete – som har finansierats av LRF och några skogsbolag – ska nog mest ses som en rejält tillspetsad önskelista inför den stundande valrörelsen.
Det finns i mitt tycke bara en sak som är bra i denna. Det är att den är så extrem att troligen ingen politiker vill ställa sig bakom den.

Vad är då Viltskadekommissionen. Jo, detta är ingen statlig kommission som Estoniakommissionen eller en sanningskommission för att utreda en fråga. Nej, detta är en partsinlaga från Lantbrukarnas riksförbund och ett antal skogsbolag. Syftet var helt enkelt att ta fram och klargöra vilka skador viltet orsakar skogs- och lantbruket.  Inget konstigt med det. I sak är detta ett 80-sidigt dokument som tydligt förklarar att LRF och ett antal skogsbolag tycker att det finns för mycket vilt. Inget konstigt det heller.
Men tro mig, det finns så mycket konstiga önskemål i sammanställningen att det blir svårt att ta Viltskadekommissionen på allvar.

Innan jag summerar de underliga, extrema, verklighetsfrånvända och häpnadsväckande slutsatserna vill jag tydliggöra ett par saker. Jag kan hålla med Viltskadekommissionen att det på sina håll finns för mycket vilt och att det i vissa områden är för omfattande skador på skogs- och jordbruk. Men Sverige är avlångt och problemen finns inte överallt.

När man läser igenom dokumentet kan man inte tolka detta som något annat än en krigsförklaring mot viltet.
Ingen av de lantbrukare jag känner skulle ställa upp på denna våldsamma och onyanserade attack på viltet. Bönderna – som jag känner ­­– är ansvarskännande och bryr sig om den biologiska mångfalden på sina gårdar och vill stå för hållbart jordbruk. De oroas av att insekterna och fåglarna minskar i odlingslandskapet. De vill bevara biotoper och markområden till nästa generation. Och de är villiga att göra insatser som inte ger intäkter – för att de vårdar ett arv. De vill inte arbeta mot naturen – utan med.
Jag undrar hur många medlemmar i LRF som ställer upp bakom de extrema åsikterna i rapporten som LRF:s ledning välkomnar.

Jag har så många invändningar mot Viltskadekommissionen att jag inte tänker nämna alla. Jag nöjer mig med dessa.

  • Det går inte att kräva lagstiftning som påverkar hela landet, äganderätt, turism och mycket annat, när viltskadeproblematiken är lokal och omfattar ganska begränsade områden.
  • Kommissionen har missat stora samhällstrender och en ganska högljudd allmänhet som vill se ett mer miljöinriktat brukade av skog och jord. Till och med EU-kommissionen har fångat upp detta. Att förslå något som går tvärt emot, måste nog upplevas som aningen tondövt.
  • Att föreslå att vildsvin ska anses vara ett skadedjur och sedan bara tillåta ett minimum av vissa klövviltarter känns som förslag från en svunnen tidsålder.
  • Naturen är något vi ska vara rädda om. Allmänheten ser vilt som en tillgång och en resurs. Att jord- och skogsbruk ska få ställa sig ovanför och diktatera villkoren för hur naturen ska vara sammansatt känns verklighetsfrånvänt.
  • Viltskadekommissionen ropar efter mer reglering och statlig styrning. Hur många vill ha mer av statlig klåfingrighet? Det brukar sannerligen inte vara det markägarna brukar vilja ha.
  • Kommissionen säger ju tydligt att markägarna inte klarar av att hantera äganderätten – vilket jag finner högst anmärkningsvärt.
  • Rapporten innehåller inte ett enda förslag som pekar mot att brukarna behöver göra någonting. Ett exempel skulle kunna vara att begärliga grödor för vilt inte anläggas längs hårt trafikerade vägar, eller att lantbrukaren får sätta upp tillfälliga varningsskyltar för vilt längs vägarna när grödorna upp i mjölkmognad och lockar till sig vilt.
  • Istället är förslagen så aggressiva och konfrontativa att jag blir tveksam på vad rapportförfattarna vill uppnå. Är detta utspel för att blidka interna krafter eller vill man faktiskt detta?
  • Ingen politiker med insikt och självbehärskning kan ställa sig bakom rapportens förslag. Brukandet måste ske samklang med naturen där vi tillsammans skapar förutsättningar som gynnar såväl natur som näringar ­– inte devalvera en grön näring till en miljöfarlig verksamhet.

Eftersom markägarna äger jakträtten borde det vara ganska enkelt att komma åt problemet. De har ju alla möjligheter att lösa problemen. Svårigheten ligger i att dessa tycker inte lika. Markägarorganisationer måste våga peka mot sina medlemmar – markägarna – och säga ifrån: Ditt brukande påverkar mitt.
Istället ropar man efter staten, vilket nästan aldrig är en bra lösning.
Tror någon på allvar att dessa fanatiska och överdrivna förslag är lösningen för jord- och skogsbruket är vi inte på rätt väg, utan på väg mot avgrunden.

Följande förslag finns i Viltskadekommissionen:

  • Inför rätt till skyddsjakt utan ansökan för markägare och jordbruksarrendatorer med jakträtt. Skyddsjakt ska vara tillåten om skadan är pågående eller om den kan förväntas uppkomma i närtid, samt om uppställda avskjutningsmål inte nås.
  • Tillsätt en ny jaktlagsutredning.
  • Regeringen ska ge tydliga direktiv till berörda myndigheter att klövviltstammarna och de stora populationerna av stora fåglar ska ner genom ökad avskjutning. Regeringen ska avsätta finansiella medel för att målen ska uppnås och följa upp måluppfyllelsen.
  • Uppdraget att minska viltstammarna ska föras in i regleringsbreven och instruktionerna för Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Trafikverket. Gemensam återrapportering om måluppfyllelse ska redovisas till regeringen.
  • Länsstyrelserna ska ha rättsligt stöd för och klara mandat att upprätta styrande förvaltningsplaner med avskjutningsmål och skyldighet att redovisa uppfyllande av målen i förvaltningsplanen till Naturvårdsverket.
  • Utred former för och inför nationell och länsvis systematisk flerartsförvaltning för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur.
  • Besluta om nationella och lokala nivåer vad gäller klövviltsbestånd som inte ska överskridas. Målet med nivåerna är att stammarna ska minska och hållas på den lägsta nivå som krävs för att stammarna ska vara livskraftiga och friska. Nivåerna ska:
    • vara tydliga och mätbara, exempelvis angivna som antal vilt/hektar,
    • baseras på beräkningar av hur stora populationer som den naturliga fodertillgången kan bära utan stödjande insatser.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att ingå samarbetsavtal med länder som har problem med samma arter av stora fåglar som vi har i Sverige.
  • Ge länsstyrelserna i uppdrag att planera och samordna informationsinhämtning om stora fåglar avseende spridning, skador och rörelsemönster i olika delar av landet under hela året.
  • Tillåt jakt på allvarligt skadegörande stora fåglar som inte är fredade under alla tider på dygnet.
  • Klassificera vildsvin som en allvarligt skadegörande art.
  • Utred förutsättningar för användning av skottpeng som verktyg för att effektivisera jakt på allvarligt skadegörande arter.
  • Ändra viltförvaltningsdelegationernas uppgift till att uteslutande vara ett rådgivande organ till länsstyrelsen. Viltförvaltningsdelegationerna ska inte ha någon beslutanderätt.
  • Förbjud utfodring av klövvilt i stödjande syfte. Utfodring av klövvilt bör som utgångspunkt endast vara tillåtet under förutsättning att utfodring sker enligt tillstånd av länsstyrelsen och i syfte att underlätta inventering av viltstammar. Länsstyrelsen är ansvarig för att utfodringen sker med tillsyn.
  • Inför en klar definition och reglering av åtling. Definitionen ska klart ange
    • tillåten fodermängd,
    • maximitid för hur länge åtling på en viss plats får användas,
    • krav på bevakning av åtelplatsen, samt
    • miniavstånd från åtelplats till väg och åker.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla en webbaserad klövviltsportal som samlar statistik och utgör ett lättillgängligt stöd för alla brukare. Norges nätbaserade databas Hjorteviltsregistret.no kan användas som modell att arbeta utifrån.
  • Utvidga Naturvårdsverkets uppdrag att utveckla en standardiserad metod för att inventera skador i gröda orsakade av vildsvin till att även omfatta betesskador av annat klövvilt och av stora fåglar.
  • Man vill därtill ha medel från Viltvårdsfonden ska gå till att utreda hur viltets skador påverkar jord- och skogsbruksmålen
  • Utred närmare förutsättningar för att införa krav på att viss näringsbetingad jaktverksamhet måste bedrivas i vilthägn.
  • Inför krav på att mer trafikerade vägar ska vara röjda från buskage och sly inom ett avstånd om 10 meter. Säkerställ att eventuella inskränkningar kravet utgör på pågående markanvändning kompenseras genom ersättning.
  • Inför krav på viltinventering och komplettering av viltsäkerhetsåtgärder genom uppförande av viltstängsel på de mest drabbade sträckorna inför anläggande av 2+1 vägar.

 

 

 

 

 

 

Politikerna måste genomföra vargpolitiken. Bildmontage: Foto Emil Gustafson Mostphotos och Magnus Rydholm.

Nästan inom synhåll från avgångshallen på Jönköpings flygplats ligger Dumme mosse. Alla som kört riksväg 40 mot Göteborg har snuddat vid myrområdets speciella natur. Där, precis bortom synfältet från affärsresenärerna, har ett nytt revirmarkerande vargpar slagit sig ner.
Något unikt över denna etablering finns inte. Tvärtom. Markerna hör till vargens naturliga spridningsområde. Och dit kom de.
Få människor har sett djuren. Eller drabbats av de biverkningar som följer i spåren av ett stort rovdjur. Men historien kommer att upprepa sig. Lokalbefolkningen kommer ganska bryskt vakna upp till ny vardag. De kommer bli överraskade av hur mycket ett rovdjur kan påverka sin omgivning. De kommer bli varse den rädsla och olustkänsla som i decennier plågat Mellansverige.

De kommer uppleva känslorna som många har hört talas om, men aldrig riktigt förstått.

Denna olustkänsla kommer att prägla deras vardag. Inte varje dag. Men då och då kommer upplevelserna ge djupa sår. En del kommer att känna att deras liv förändrats. Att de inte känner sig lika fria. Att de inte kan göra saker som de gjort innan. Ilska och vanmakt blir ett nytt – och ovälkommet – inslag vardagens vedermödor. För ungefär så har det nämligen sett ut vart än vargen dykt upp.

Vargen, som gått från fredlös till fredad, har den effekten. Ju närmare man lever rovdjuret desto mer negativt inställd blir människan till den. Det har Umeå universitet, via forskning kring attityder om varg, slagit fast.
De som har hoppats på att människan vänjer sig vid att ha vargar runt husknuten kan sluta att hoppas. Ingen människa vänjer sig vid rädslor, olust och vanmakt. Man kan tvingas att leva med dessa känslor, men man vänjer sig aldrig.
De människor som hoppats på en klok och aktiv vargförvaltning som tar hänsyn till deras upplevelser och problem får fortsätta att hoppas. För några åtgärder som pekar i den riktningen finns inte. Tvärtom. Det dyker upp nya förslag som urholkar tilltron till samhällets vilja och ambitioner för vargförvaltningen
En av orsakerna bottnar i en utbredd cynism i myndighetsvärlden, om att människans upplevelser och liv ska underkastas naturens villkor och behov. Att vargens väl och ve alltid går före folkets.
Är jag onyanserad i min kritik mot myndigheternas agerande? Nej, jag tycker inte det. Sett utifrån alla myndighetsförsök till att krångla till vargförvaltningen, införa onödiga säkerhetsmarginaler är den nog ganska balanserad. För det finns troligen inga tydliga bevis för att tjänstemännen aktivt sökt och letat efter lösningar för att kunna införa beslutad vargpolitik. Däremot finns det många exempel på det omvända.

I botten finns en stor intressekonflikt om hur naturens ska förvaltas. Åsikter ställs mot åsikter. Och myndigheterna har inte följt riktningen från beslutad politik i Sverige. I nästan varje myndighetsbeslut hänvisas till EU:s art- och habitatdirektiv.
Direktiv ska arbetas in i EU:s alla medlemsländers lagstiftning och myndigheter ska sedan följa sin nationella lagstiftning. Detta gäller dock inte vargförvaltningen.

Rädslan för EU verkar vara större än ambitionen att följa politiska beslut.

Samtidigt saknas en röd tråd kring vilka hotade arter som ska få resurser och stöd. Bedömningen borde enbart utgå ifrån hur hotade arterna är.
Men har du sett löpsedlar och nyhetsinslag om behovet av att rädda en fjäril, insekt eller en blomma? Troligen inte. För dessa arter är inte publika. De samlar aldrig folkets uppmärksamhet och engagemang. Därför verkar bevarandearbetet främst inriktas mot söta och pälsklädda djur. Artens förmåga till folklig omtanke brukar  – i statens värld – alltid trumfa behovet av skydd och stöd.
Myndigheternas arbete med hotade arter ter sig mest som ett falskt alibi för en frisk natur med hög biologisk mångfald. Skulle tid, insatser och pengar utgå ifrån behovet av stöd och skydd hade prioriteringarna sett väldigt annorlunda ut.
Och detta vet de människor som tvingas leva med konsekvenserna av vargen, som uppnått gynnsam bevarandestatus. Den är inte hotad längre.

Vargarna ökar i antal. Stammen sprider sig i södra Sverige. Fler och fler kommer uppleva oro och rädslor för sina tamdjur och hundar. Många kommer att bli överraskade över hur mycket som förändras när vargen dykt upp.
Det är därför som många lantbrukare och jägare efterfrågar förvaltning. Exempelvis borde myndigheterna ta större hänsyn till de som drabbas. De som får bära de negativa konsekvenserna. Man måste se förtvivlan och hopplösheten som sprider sig – och inse att vargens återtåg i naturen måste utgå från en balans mellan djurets och människornas behov. Inte det ena eller det andra.
För att komma dit krävs exempelvis en aktiv vargförvaltning, en liten stam, generösa regler för skyddsjakt. Trots att Sverige haft en vargstam under flera decennier har vi ingen förvaltning värd namnet. Vi är långt ifrån en situation där drabbade människor känner sig sedda och lyssnade till.
De som drabbas kan inte hoppas på att myndigheterna tar initiativ och gör förändringar i rätt riktning. I jägarkåren uppfattas myndigheterna som det stora problemet, som de som hittar på nya pålagor, som i sin tur gör det omöjligt att hitta en fungerande samexistens med vargen.

Det finns bara en grupp människorna kan sätta sin tilltro till – politikerna.

I år är det valår. En tid då partierna försöker locka väljare med allehanda löften. Men det är inte löften som behövss. Det måste beslutas om konkreta åtgärder som löser problemen. Det räcker inte att säga att vargstammen ska minska. Det behövs beslut som gör att vargstammen minskar – i verkligheten där vi bor.
Svenska Jägareförbundet arbetar sedan många år tillbaka med att få politikerna att se de förändringar av vargpolitiken som behövs – samt att redan fattade beslut genomförs. Bland annat att måste Sverige våga genomföra sin rovdjurspolitik och stå upp för den svenska modellen – mot EU-kommissionens statiska direktiv.
För att tydliggöra sin hållning och öka trycket har Jägareförbundet lanserat ett koncept som går under namnet ”Tålamodet är slut”.
De politiska partierna behöver – innan valdagen – förklara sin hållning och vad de ska göra.
I sumpskogarna och myrmarkerna väster om Jönköping kan det födas vargvalpar i vår, utan att Sverige har fått en fungerande vargförvaltning på plats. Stammen ökar. Och det har snart gått nio år sedan rovdjurspolitiken lades fast i Sveriges riksdag.

Tålamodet är slut.

Jag gillar i vanliga fall humorprogrammet Svenska Nyheter på SVT. Det brukar vara fyndigt och kul och balansera lagom på gränsen.
Men i det senaste avsnittet gör försök att skämta om jakten, vapendirektivet och vargen mig bara beklämd. Jag såg ingen humor utan faktafelaktigheter och politiska tolkningar som bara kan uppfattas som direkt jaktfientlig propaganda.

Det senaste avsnittet av Svenska Nyheter i SVT är bara beklämmande med förvrängande av fakta och direkt antijaktpropaganda. Foto: Madeleine Lewander

Jag borde kanske veta bättre och skratta åt det, ha förståelse för någon slags satirisk vinkel. Men jag hittade ingen satir, bara svartmålning av jakten, propaganda som fick stå helt oemotsagd, in the name of ”humor”.

EU-kommissionen har nyligen stämt svenska staten för att vi inte har implementerat vapendirektivet i svensk lag. Riksdagen (M, KD, L, C, SD och V), alltså en övervägande majoritet, har sagt nej till regeringens förslag som, om det gick igenom, skulle innebära en ordentlig överimplementering och ytterligare restriktioner för legala vapenägare, utöver direktivets minimikrav. Regeringen har under allt för lång tid struntat i vad majoriteten i riksdagen anser vilket nu också lett till stämningen.

Som att gängen och terroristerna skaffar sina vapen lagligt?
Som att terroristerna som önskar skjuta Sverige åt helsike bildar en studiecirkel och tar jägarexamen tillsammans?

Men denna överimplementering stöds i inslaget av Svenska Nyheter:
”Det låter ju svinbra, krångligare att skaffa vapen, vem kan vara emot det här?” säger programledare Kristoffer Ahonen Appelqvist.
Som att gängen och terroristerna skaffar sina vapen lagligt? Som att terroristerna som önskar skjuta Sverige åt helsike bildar en studiecirkel och tar jägarexamen tillsammans?
Att gängskjutningar och terroristhandlingar inte sker med legala vapen, vilket är väl belagt, och att regeringens direkt fula försök till överimplementering av EU:s vapendirektiv ENBART drabbar 600 000 laglydiga jägare och sportskyttar skämtas det mindre om i programmet.
Istället görs en konstig poäng om att det bara är rika, vita som ska få skjuta.

Programmet försöker dessutom göra något slags skämt av att en av de svenska partiledarna jagar, i det här fallet KD-ledaren Ebba Busch.
Ett klipp från Youtube-kanalen Side by side visar när hon får möjlighet att fälla sitt första dovvilt.
Istället för att skjuta ”dov” tycker programledaren att man ska byta ut ordet till ”döv”. För att det liksom skulle vara samma sak.
Hö-hö.

Istället för att skjuta dov tycker programledaren att man ska byta ut ordet till döv. För att det liksom skulle vara samma sak.
Hö-hö.

Svenska Nyheter fortsätter att göra torftiga försök att skämta om Ebbas jakt. Det talas föraktfullt om uttalandet att skjuta ett vilt som ”ligger och njuter i solen.”
Ja, Svenska Nyheter, det är precis just det jakt handlar om. Att djurets liv släcks när det minst anar det. Ingen stress, en snabb död, ett bra liv.
Varför skjuter vi dovvilt? Dovvilt är lokalt en stor skadegörare på grödor, stammen liksom alla viltstammar, behöver balanseras för att Sverige ska kunna producera mat optimalt.

Bland de få utvalda korta klippen från jakten visas också en jägares allra allvarligaste situation, det dödande skottet. Ebbas skott tar bra men hon skjuter ändå ett till, etiskt korrekt.
Appelqvist menar att hon skadsköt djuret. Tyvärr en vanlig reaktion från ickejägare som tror att ett dödande skott alltid innebär knall och fall-verkan.
Han får tro vad han vill.
Men är det roligt? Nej, ingenstans.
Vad är poängen med att visa upp detta i ett humorprogram? Att göra sig lustig på en jägares allra allvarligaste ögonblick, det dödande skottet. Det finns inget roligt i det, det är respektfull, allvarsam och total koncentration. Man släcker ett liv. Att försöka göra humor av det är bara bisarrt. Om det nu var humor produktionen försökte åstadkomma i det här fallet.
Svenska Nyheter lyckas dessutom med konststycket att konstatera att politiker som värnar om landsbygden och vill halvera vargstammen gör det för att göra vita män glada. För vita män på landsbygden älskar USA. Eller något tröttsamt i den stilen.

Vad blir det nästa vecka? Smutskastning av jägare och bönder som får sina hem vandaliserade och trakasseras av djurrättsterrorister? Kul.

Många människor på landsbygden, män, kvinnor och barn, lever med varg. Vargen dödar deras katter, deras hundar, får och tamdjur medan de själva bara kan stå och titta på.
Samtidigt blir de alltså hånade av verklighetsfrånvarande personer långt borta och i humorprogram från SVT.
Jag tror inte ens att de som producerar Svenska Nyheter tyckte att inslaget var roligt. Men full pott på den skattefinansierade antijaktpropagandan, grattis SVT.

 

Vi är rätt många tillsammans, utöver jägarna, vi som tror på landsbygdens överlevnad och utveckling. Vi som står kvar med båda fötterna på jorden. Och allt fler förstår hur ekvationen går ihop och ställer sina fötter där också, på jorden. Men jag önskar mer.

Tänk om vi gick ihop, jägare, skogsägare, lantbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans. Foto: Aleksandr Kichigin/Mostphotos

Sverige behöver jakten, en egen stark livsmedelsproduktion och ett skogsbruk som fungerar. Där verksamheter inte bakbinds av myndigheter och aktivister som drar sina egna övertygelser in absurdum. Idag sker en oroväckande utveckling för dem som försöker leva av och med landsbygd, skog och natur.
Vi skulle behöva hjälpas åt mer och lyfta varandra.

Min önskan den här julen är samverkan. Tänk om vi gick ihop, jägare, skogs- och jordbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans.

Jag önskar förändring. Det hade varit trevligt om jultomten hade kunnat lösa allt men idag måste han ha hjälp.
Min önskan den här julen är samverkan. Tänk om vi gick ihop, jägare, skogs- och jordbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans.
För läget idag verkar drabba alla ungefär lika hårt. I grunden står vi för samma sak, att få verka och leva i naturen, skogen på landsbygden. En ”liten” bisak i sammanhanget är också att vi alla är nödvändiga för att Sverige ska må bra.

Jakten, skogs och jordbruket, det vill säga naturbruket tvingas att lägga alltmer tid på att försvara sin existens. Det finns krafter som vill tillintetgöra våra verksamheter. Särskilt utsatta är naturbrukare med verksamhet i mindre skala.
Jag ger några exempel. Betänk att detta bara är ett axplock av alla tokigheter som drabbar landsbygdens verksamheter.

SKOGEN. Inventeringskraven på små skogsägare som vill avverka sin skog börjar bli alltmer orimliga.
”Skogsstyrelsen meddelade att det på fastigheten finns spillkråka och tretåig hackspett och gav skogsägaren en lista på tio punkter som ska utredas, som: Hur många ringhackade träd av tretåig hackspett som finns i området, hur många spår av spillkråka finns?” skriver Marie Wickberg bland annat i tidningen ATL.

Den 22 december bekräftade Mark- och miljööverdomstolen att de markägare som hindrats att bruka sin skog på grund av artskyddsregler har rätt till ersättning.
Tre skogsägare stämde staten då de nekades ersättning för skog som de inte har fått avverka och för att få ut den ersättning de har rätt till enligt grundlagen. Processerna har pågått under flera år, skriver Lantbrukarnas Riksförbund (LRF).

JORDBRUKET. Kraven på svenska bönder ökar men ersättningen minskar. Nyligen kom besked om kraftigt sänkt gårdsstöd. Även stödet för exempelvis rovdjursavvisande stängsel minskar. Detta samtidigt som priset på energi och insatsvaror för jordbruket som konstgödsel är på historiskt höga nivåer. Många bönder lever on the edge.
Mer från jordbruket:
”Tillverkarna av handelsgödsel ser så stora kostnadsökningar för sina insatsvaror att de inte tror sig kunna ta ut de nödvändiga priserna av kunderna. De har därför minskat eller helt stoppat produktionen av handelsgödsel”, skriver Stefan Ljungdahl i Jordbruksaktuellt.

JAKTEN. Vi jägare kämpar för att kunna förvalta vargen på ett sätt som följer riksdagens intentioner från 2013. Men förvaltningen av varg har havererat. Trots hårt arbete gick det inte att få myndigheterna att förstå att vinterns vargjakt måste vara omfattande, eftersom det finns en risk att Sverige annars tappar greppet om vargförvaltningen.
Tilldelningen på 33 vargar, som sen blev 27, räcker inte till för att sänka stammen, vilket är nödvändigt.
Stammen riskerar att öka till 500 individer koncentrerat på några få geografiskt utsatta lägen i Sverige där människor drabbas hårt när tamdjur dödas och livet påverkas direkt negativt för så många.

Sammantaget handlar det om att vi alla idag lever med ständiga attacker på vår tillvaro som i slutändan hotar hela Sveriges oberoende, att vi ska kunna klara oss om det blir kris. Nödvändiga beslut lyser med sin frånvaro samtidigt som allt fler orimliga krav ställs på naturbrukarna.

Och allt vävs ihop, skogen, jägarna och bönderna. Vi vill kunna leva på ett bra sätt, producera vår egen mat och allt det som skogen ger oss.  Den här önskade treenigheten är egentligen redan rörande överens om så mycket. Vi vill värna livet på den svenska landsbygden med alla dess verksamheter vilket också är en förutsättning för att hela Sverige ska må bra.

Min julönskan handlar om mer samverkan med jakten, skogen och jordbruket. Diskutera motsättningar sinsemellan kan vi göra ändå men tänk om vi verkligen kunde hålla ihop, stå emot tillsammans.
Vilken gigantisk kraft vi skulle bli.

God Jul och Gott Nytt år önskar jag er alla!

En medlem ringde häromdagen. Vi hjälptes åt med inloggning på hans medlemskonto. Och pratade på lite som man gör. Om vädret och jakten. Och om vargar. Det är oftast där samtalen hamnar.

På min fråga hur många katter det handlar om svarar han att inte har någon exakt siffra men att det i alla fall är över 20 katter. Att de oftast tas på natten när vargarna går in på gårdarna och runt husen. Katter verkar vara lättfångade byten. Foto: Mostphotos

Vi kan kalla honom Kalle. Jag fick inte under några som helst omständigheter tala vem han är och var han bor. ”Det handlar inte så mycket om mig själv,” sa Kalle. ”Men jag har människor i min närhet som absolut inte får drabbas av hatet mot oss som har åsikter om att leva med varg.”

Där är vi alltså i Sverige idag. Åsikter ska tystas, spelar ingen roll hur, bara rösterna tystnar. Men jag berättar vad Kalle hade att säga.

Kalle bor i en by mitt i vargbältet i Gävleborg. Han säger till mig att han har fått nog. Att alla i byn tycker att det räcker nu.
”Det är så mycket varg här nu, inte längre bara några enstaka. Det är för många. Och de går in på gårdarna och tomterna nära husen.”
Jag frågar om alla som bor där verkligen tycker så? ”Ja, alla,” svarar han. Men så funderar han en stund och säger sedan: ”Njäe, det finns nog faktiskt en gubbe här i byn som vill ha dem här.  Men det är bara han.”

Kalle berättar om hur de lever. Det finns så mycket att berätta men han kan ju bara ta några exempel när vi pratar, säger han.

Han berättar om grannen som brukar cykla med sina jämthundar. En dag kom han cyklande med en av sina hundar inne i byn när en annan granne, som han mötte, skrek till på honom:
”Akta! Du har en varg bakom dig!” Vargen sprang efter cykeln precis bakom. Ingen visste hur länge den gjort det.
”Det är alltid en obehaglig känsla att vara ute.”

Kalle säger att jakten är ett totalhaveri.
”Vi har kemiskt rent på vilt i skogarna omkring oss. Det finns knappt någon älg, rådjuren är borta sen länge. Förr hade vi bra jakt på tjäder, idag kan du gå ut en hel förmiddag utan att sen en enda kull. Att släppa hundarna är en mardröm.”

”Tidigare hade nästan alla i byn flera katter, ja vi hade många katter här. Jag kan berätta att vi inte har en enda katt kvar längre. Inte en enda. Vargarna har tagit alla.”

”Tidigare hade nästan alla i byn flera katter, ja vi hade många katter här. Jag kan berätta att vi inte har en enda katt kvar längre. Inte en enda. Vargarna har tagit alla.”
På min fråga hur många katter det handlar om svarar han att inte har någon exakt siffra men att det i alla fall är över 20 katter. Att de oftast tas på natten när vargarna går in på gårdarna och runt husen.
Katter verkar vara lättfångade byten.

”Folk har slutat släppa ut sina ungar att leka, det går inte att koppla av på den egna tomten. Det är hopplöst. Vi har liksom alla tappat sugen…”

Så pratar vi om politikerna. Kalle menar att politik bara handlar om en samlad maktelit. Han ger inte mycket för dagens regering, fnyser.
Men han hoppas fortfarande på Jägareförbundet, han är fortfarande medlem. Det finns en pytteliten strimma hopp kvar. Men något måste hända.

Jag är tagen av vårt samtal. Ska människor leva så här och samtidigt bli hånade av verklighetsfrånvarande personer långt borta?

Men vargarna närmar sig allt fler. I exempelvis  Södermanland är vargförekomsten idag ett faktum. Människor har problem men vill vara anonyma. När det gäller katter försvinner också tyvärr allt fler ju mer vargstammen breder ut sig och närmar sig samhällen och städer.

De flesta som äger en katt tycker att den ska få vara ute.
Som jägare kan jag ha åsikter om lösa katter men det är en petitess i sammanhanget. Jag har många fina människor omkring mig som äger katter som de älskar. Även många jägare äger både katt och hund. Och jag förstår samtidigt att de vill låta katterna vara ute, i sitt naturliga element.
Jag kan leva med det.

Men det blir ett svårt beslut för alla vargälskande kattägare att äga katt när deras önskan slår in om att det ska finnas hur mycket varg som helst och det börjar påverka deras egen verklighet.

Vad gör de med sina katter då? Ni vet, katter som mår bäst av att få vara ute. Ska de sätta katterna i koppel? Aldrig släppa ut dem?

Katter blir ofta påkörda men de som klarar sig blir med tiden så streetsmarta så att de förstår att en bil är farlig. Olyckan kan vara framme ändå men både katten och bilföraren försöker i det längsta att undvika en olycka. Om det händer får man försöka leva med det. Katten fick ändå leva ett fritt liv, som en katt.
Men hur kan trafikolyckor bli ett argument för ännu fler vargar?

Jag undrar också vad kattägarna, de som vill ha massor av varg, tycker om att katter nu dödas på löpande band av varg i byarna i vargbältet.

Ska de köra samma visa som de gör med våra jakthundar? Att kattägarna är djurplågare. Håll dem i koppel. Håll dem inne. Låt vargarna ta över.

I vargbältet har människor nästan gett upp. När ska vi kunna göra något åt vargsituationen där? Hur många hundar, katter och tamdjur ska behöva gå åt?

När får vi förvalta en vargstam på ett sätt som slutar att sparka drabbade människor i magen varje dag, dygnet runt?

Foto Magnus Rydholm

 

Lantbrukarnas riksförbund samt även Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund stödjer Jägareförbundets krav på att minska vargstammen.
Frågan är: Kan länsstyrelserna – som ska väga ihop alla faktorer – ignorera kraven och önskemålen när de imorgon (torsdag) ska mötas och bestämma ramarna för den kommande licensjakten?

Har du försökt trösta en gråtande jägare som kramar de blodiga resterna av sin hund? Har du tittat en fårbonde djupt i ögonen när han upptäcker att hagen är full av döda och lemlästade djur? Eller har du känt rädslan hos en småbarnsförälder som precis sett vargspår på tomten?
Vad ska du säga för att trösta och ge hopp? Har du något bra förslag? Låt mig återkomma till detta.

Just nu hårdnar pressen på de länsstyrelser i Mellansverige som har fått delegation på att fatta beslut om licensjakt på varg i vinter.
Svenska Jägareförbundet har under några veckor drivit en informationssatsning som syftar till att belysa behovet av en rekordstor jakt. Förbundet anser att det behöver fällas cirka 100 vargar under det kommande året på licens- och skyddsjakt.
Men vargförvaltning är komplicerat. Det är så krångligt att det snart bara finns en handfull experter som förstår alla dimensioner och lagar som styr och påverkar.

De domstolar som hanterat vargfrågan har uppenbarligen saknat kunskap om hur viltförvaltning går till och vilken tillväxtpotential det finns i en vargstam. Kanske är okunskapen en del av förklaringen till varför domstolarna varit väldigt försiktiga när de resonerat kring hur stor del av stammen som får fällas i EU:s medlemsländer.
En årlig avskjutning av älgstammen reagerar sannolikt ingen över, trots att ungefär en fjärdedel av älgarna fälls. Eftersom vargen har högre tillväxtpotential än älgar och borde därför den kunna tåla ett ännu större uttag.
Men icke. Domstolarna har menat att man inte får göra stora uttag i stammen av en strikt skyddad art.
I praktiken kan deras ställningstagande göra att det blir pannkaka av hela förvaltningstanken. För det går faktiskt att tolka domstolarnas budskap enligt följande tillspetsade version: ”Vargstammen ska växa sig större. Hela tiden. I evighet.”
Tillåter EU bara uttag som är mindre än tillväxten så hamnar vi den tillspetsade versionen – hur dumt det än låter.

Men förståelsen verkar vara betydligt större i de organisationer som verkar i den svenska glesbygden. De ser samma behov som Jägareförbundet.
LRF har aktivt gått in och stödjer kraven på en minskad vargstam. Nu förefaller det också så att Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund gör samma sak. Sannolikt finns det ytterligare organisationer som anser att vargstammen ska vara så liten som möjlig – för då kan det skapas utrymme att leva och verka i vargområdet.
Det finns med andra ord en stark motkraft till hur myndigheterna har hanterat vargen till dags dato. Denna kraft är en viktig signal som både politiker och myndigheter måste beakta. För i verkligheten är det inte oproblematiskt med ett stort rovdjur vid husknuten, i djurens hage eller i pulkabacken. Detta vet alla som tvingas leva med vargen.

Frågan är nu om länsstyrelserna kan, vågar och vill ta det fulla ansvaret för vargförvaltningen?
Ansvaret innebär att beakta kulturella aspekter, näringar, ekonomi, hur människor mår, stress, oro, jaktliga möjligheter, livsmedelsförsörjningen, övrigt vilt – samt vargens livsbetingelser. Inte det ena eller det andra. Alltihop.
För mig är det självklart att myndigheterna inte får sätta vargens väl och ve före människornas. För då får vi aldrig tilltro och acceptans för de åtgärder som krävs – och behövs.

Jag hoppas att länsstyrelserna lyssnar och förstår att lösningen – för rovdjursproblematiken – inte finns i fler rovdjur utan i balans och samexistens mellan människa och djur. Samexistens ska utgå från människorna som bär de negativa konsekvenserna av rovdjuret. Vi måste förstå att deras verklighet – oro, stress och umbäranden – är det som sätter gränser och nivåer.
Det går inte att köra över dessa människor. Det går inte.
Inte om man vill ha en långsiktig lösning på problematiken. Och inte om vi ska ha en vargstam i landet.
Det första steget mot samexistens mellan människa och varg är enkelt.
Minska vargstammen – rejält.

Nå, hade du något hopp att ge jägaren, fårbonden eller småbarnsföräldern? Jag har nämligen inget att erbjuda. Jag kan inte lova att det kommer att bli bättre. Ingen kan med fakta och bestämdhet säga hur det ser ut om fem år. Ingen.
Utifrån mitt perspektiv kan man aldrig bygga samexistens med så dåliga förutsättningar som vi har idag. Vi är inte på väg mot något fungerande system, utan famlar i ett träsk av överstatliga regler, utan någon förutsägbarhet eller framtidstro.
Men någonstans ska man börja.
Länsstyrelserna har fått makten och möjligheterna att ta ett steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att de greppar den möjligheten, ni förstår nog vad jag menar.

Finnstövaren Hebbe dog nyligen under vidrigast tänkbara former. Hans lår var söndertuggade av vargen som anföll honom. Ägaren hann avbryta attacken men det var för sent. Veterinären kunde inget göra. Hebbe var i chock och skrek av smärta under sin sista tid i livet, hela vägen in till veterinären och in i döden. Hebbe blev sex år.
Dittills hade han haft ett bra liv. Han fick jaga med sin bästa vän, göra det som hans DNA ropade efter, det han var skapad för och som gjorde honom lycklig. Jakten, det största som binder människa och hund samman.

Den som aldrig jagat med sin hund vet inte vad jakten gör med bandet mellan hund och människa. Den närheten är bland livets största upplevelser. Foto hedehund: Tobbe Lektell

Det värsta kan hända. Det är vedervärdigt men antalet attacker går att minimera, nu händer det för ofta och med en ständigt närvarande oro som alltid ligger som en våt filt över djurägaren och många omkring. Och de som drabbas har inget att sätta emot. Inget alls. Det är en frustration och en vanmakt som tär.
När sedan det värsta händer hånas, hotas och hatas de i sin sorg av ett högröstat slödder.
Och denna whataboutism som härskar, att hundar och tamdjur minsann kan dö av bilar, tåg, drunkning, blixten och fan och hans moster, är ingen ursäkt för att låta allt fler vargar ta över människors oro och våra tamdjurs liv.

De drabbade är bakbundna av ett gäng människor som befinner sig långt från deras verklighet. Människor som aldrig behöver betala. Personer vars levnadsvillkor fortsatt är helt opåverkade av antal vargar, 100 eller 50 000 påverkar inte deras liv och vardag över huvud taget.
Ändå gör de allt för att öka tamdjurens och sina medmänniskors lidande. För att det känns rätt.
Därför går det inte att kompromissa om vargen. Det har aldrig gått och kommer aldrig att gå.

En kompromiss betyder att två eller flera parter fogar sig och går med på att göra inskränkningar, för att komma överens. En kompromiss är, enligt Svenska Akademiens ordlista, en ”överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter”.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Motparten, de som skriker och gapar högst med krav på sina medmänniskor att ge upp sina liv, flytta eller bara stå och se på när husdjuren/familjemedlemmen/jaktkamraten lemlästas och utdraget plågsamt dödas, denna motpart behöver inte göra avkall på något alls i sina liv, absolut ingenting.
De sitter bara där och tycker att de är goda. Det är allt.
De har inget att komma med i en kompromissdiskussion. Men får ändå diktera villkoren.

Nyligen publicerades en forskningsrapport där forskare från Göteborgs universitet i en studie undersökt hur jägare och lantbrukare påverkas av förekomst av stora rovdjur med fokus på vargens effekter. Rapporten har gemensamt finansierats av Svenska Jägareförbundet via Forskningstjugan, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturvårdsverket.

Studien klarlägger egentligen bara det vi redan visste, vargens närvaro påverkar merparten av lant- och naturbrukande människor som lever nära den negativt.

I 40 år har människor som lever nära vargen ständigt anpassat sig, dag och natt och samtidigt levt i en vanmakt över att inte tillräckligt kunna skydda sina djur och ge dem en trygg miljö.

Studien visar också att de flesta funderat över att sluta hålla tamdjur eller att jaga med hund men bara ett fåtal har slutat.
Och så är det. För vad vore vi om vi gav upp allt, hela våra liv, vår identitet sen generationer. Enbart för att försöka blidka ett gäng skränhalsar långt ifrån oss som kräver att få mitt och min familjs liv serverat på silverfat utan att behöva ge något alls tillbaka. Ingen vill sänka sig till det.

När det egentligen bara, till att börja med, handlar om att följa ett riksdagsbeslut från 2013. Riksdagen, alltså den högsta beslutande församlingen i Sverige med av folket valda representanter.
Beslutet om att få förvalta vargstammen som vi förvaltar andra viltstammar.  Då handlade det om att populationen skulle bestå av minst 170-270 vargar, utspridda över hela landet. Naturvårdsverket höjde sen antalet till minst 300.
Minsta antal som behövs för att en vargstam ska överleva är 100 individer, vilket det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv konstaterat.
Idag bryr sig ingen myndighet om riksdagens beslut. De kör sitt eget race.

Drabbade människor och till och med utsatta kommuner stångar sig blodiga utan att någonsin få till något som ens liknar förvaltning.

Sverige beräknades senast ha 395 vargar, tätt koncentrerade i några få län. Trots det tilläts bara 24 vargar fällas under senaste licensjakten. Antalet ändrades inte ens när Jägareförbundets Gunnar Glöersen kunde påvisa direkta fel i beräkningsunderlaget. De kunde lika gärna ha gett berörda människor en örfil. Troligen hade de senare hellre valt det.

Men jägare och tamdjursägare anpassar sig. Som vanligt. Utan att någonsin få något tillbaka.

Studien klargör att jägare gör stora praktiska anpassningar i jakten i rovdjurstäta områden, speciellt vid löshundsjakten.
Det är vårt kulturarv som så lättvindigt offras av dem som inte behöver kompromissa eftersom de inte har något att förlora. De som slipper gråta över familjemedlemmar som sakta plågats till döds, de som slipper vaka över sina djur under långa nätter eller låna stora summor pengar (nej, det är inte gratis) för att sätta upp hägn som för många ändå inte fungerar.

 

LÄS MER:

Minska vargstammen!

 

 

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

Hur mycket kostar det att köpa insatser som jägarna gör ideellt? Foto INBJ/Mostphotos

 

Vad regeringens beslut att ändra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget i januari innebär behöver förklaras på ett annorlunda sätt så att konsekvenserna blir tydliga. Låt mig börja med att illustrera detta med en övertydlig metafor.

Om du vill få ett barn att hämta en sak finns det många olika sätt att få barnet att göra detta. Exempelvis kan du kan belöna barnet med en peng eller en kaka. Regeringen försöker sälja in ändringen med följande argument till jägarna:
”Då får du mindre veckopeng, du blir av med din givna plats i fotbollslaget och en del av pengarna som du och dina kompisar samlar ihop ger vi till motståndarlagen”.

Efter beslutet har regeringen tyvärr gjort ungefär vad regeringar brukar göra. Den har lutat sig tillbaka och hoppats att allt man sagt och velat genom någon slags magisk formel ska bli verklighet.
Istället för att lyssna in, förändra beslutet i takt med att kunskapen om problemen och riskerna tornar upp sig, varit delaktigt i genomförandet, säkerställt att intentionerna fick genomslag, har man börjat låsa fast sig och försvara beslutet.
Men låt oss stanna upp och tänka till. Självklart är det jobbigt att erkänna att det inte blev som man tänkte. Och det blir extra jobbigt när oppositionen försöker gnugga in misstagen i ansiktet. Det blir då lätt att låsa fast sig och inte göra någonting. Regeringen behöver alltså reflektera över vad det är som viktigt.
För det är ingen som tror att regeringen består av övermänniskor som alltid gör rätt på första försöket. Nej, det som istället avgör en regerings duglighet är hur de hanterar sina maktbefogenheter före och efter beslutet. För det är inte själva beslutet som är det viktiga, utan hur det blir i verkligheten.

Med beslutet har regeringen tyvärr öppnat för att göra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget till politik. För trots att det finns en förkrossande majoritet i riksdagen som tycker ungefär lika – att systemet är och har varit bra för samhället – finns det politiska partier som vill förändra detta. Om dessa ges möjligheter att påverka konstruktionen öppnas dörren till att politisera ytterligare en del av jakten och viltvården. Och det är precis detta som skett.
För att undvika sådant brukar regeringar att – i alla fall försöka – skapa breda politiska överenskommelser (i frågor där majoriteten tycker ungefär lika). Då stänger man dörren för politiska förhandlingar för kommande regeringar oavsett partifärg i detta ämne. Då kan inte smala åsikter komma åt att förändra det som den breda majoriteten tycker är bra.
Viltförvaltning ska nämligen inte styras av partipolitiskt kohandlande, utan utifrån fakta om vilt och natur. Det är nämligen med fakta som regering och riksdag skapar tydlighet, delaktighet, långsiktighet och förutsägbarhet i viltförvaltningen.
Tummar man på detta öppnas Pandoras ask.

Låt mig därför göra ett helt ovetenskapligt räkneexempel som visar hur dumt det är att försöka upphandla insatser som jägarna gör helt ideellt.
En del, av de tre områden som Naturvårdsverket ska upphandla, rör viltövervakning. Det vill säga att förbundet ska hålla kolla på viltstammarna genom inventeringar och avskjutningsrapporering. Det ekonomiska bidraget som förbundet fått för att göra detta är cirka sex miljoner kronor. Detta används för att utveckla metoder, IT-stöd, ta fram rapporter och naturligtvis personal som arbetar med dessa frågor och sammanställer resultaten.
Dessa sex miljoner kronorna ska nu upphandlas, eftersom regeringen anser att bidraget bryter mot upphandlingslagstiftningen. Men de stora insatserna görs inte av förbundet. De utförs av jägarna.

Nu börjar vi räkna. Men eftersom matematik är svårt har jag avgränsat mig till ett enda ämne inom viltövervakningen – älgobs. Jag tar med andra ord inte med några siffror som rör inventeringar, insamling av spillning, avskjutning, Viltdata, samordning, registrering, möten och utbildningar. Bara älgobs.
Jägarna lägger cirka 5,5 miljoner timmar på att observera och rapportera älg, vilket ger ett mycket bra underlag till älgförvaltningen. Vad är detta värt? Vad skulle det kosta samhället att köpa detta resultat?

Jo, om man delar 5,5 miljoner timmar med en normal årsarbetstid (2.080 timmar) får man fram att det skulle krävas 2.644 heltidsanställda för att lösa uppgiften. Om man sedan utgår ifrån att dessa skulle tjäna 25000 kronor i månaden, plus sociala avgifter (som är ungefär 50 procent av lönen) får vi en mycket intressant summa.
Det skulle alltså kosta cirka 1,2 miljarder kronor att köpa den insats som jägarna gör gratis. Notera att jag inte tagit med några kostnader för chefer, resor, IT, möten, samordning, lokaler och annat. Så den verkliga siffran skulle bli ännu större. Men låt oss hålla detta enkelt. Summan blev ändå astronomisk.

Faktum är alltså att de sex miljoner kronorna (om allt arbete med Viltövervakning hade gått till älgobs, vilket det inte gör eftersom det läggs stora insatser inom de andra områdena också) har gett minst 200 gånger pengarna. För varje satsad krona från Viltvårdsfonden har samhället fått tillbaka insatser värda 200 kronor.
Så när regeringen och Naturvårdsverket vill upphandla sex miljoner för Viltövervakning äventyras insatser värda långt över 1,2 miljarder.
Extra konstigt blir det ju när man beaktar att regeringen inte ens satsat de sex miljonerna.  Dessa kommer ju ifrån jägarnas egna fickor – via det statliga jaktkortet.

Låt mig också förklara varför vi jägare lägger ned tid på detta oavlönade arbete? Jo, vi vill ha en viltförvaltning som styrs av fakta – inte tyckande eller partipolitiskt taktiserande. Vi vill ha en uthållig jakt, där vi tar av räntan men behåller kapitalet. Vi vill ha en frisk natur med välmående viltstammar. Så länge jakttider och annat beslutas utifrån fakta och vetenskap accepterar vi jägare besluten, eftersom det baseras på logik.
Problemet uppstår när inte regeringen och Naturvårdsverket inser det omöjliga i att upphandla resultaten från en folkrörelse. För ingen kan garantera att rörelsen fortsätter att göra samma insatser om förutsättningarna ändras i grunden. Tar man bort den regionala viltförvaltningen, minskar jägarnas möjligheter att påverka förvaltningen, tummar på faktakraven äventyras allting i den snillrika konstruktionen. Incitamenten för att delta försvinner. Det ömsesidiga förtroendet mellan makten och människan bryts.

Det finns naturligtvis andra och bättre sätt att utveckla Viltvårdsfonden och folkrörelsen runt jakten än upphandling. Problemet är att man låst fast sig vid just detta.
Låt mig vara tydlig med en sak. Att regeringen vill utveckla viltförvaltningen behöver inte vara fel. Man kan även ändra en 80-årig institution som Allmänna uppdraget och Viltvårdsfonden, utan att det är fel. Men då måste regeringen ha ett helt annat tillvägagångssätt.
Regeringen har fortfarande möjligheten att ändra sig. Det går alltid att fatta nya beslut om man tycker att slutresultatet är viktigare än politisk prestige, att viltförvaltningen är viktigare än att hålla fast vid något som inte blev bra. Att de bidrag jägarna gör till viltförvaltningen är betydelsefulla. Möjligheten finns där, om man vill.
För är det värt att riskera en folkrörelse och insatser för miljardbelopp för att upphandla några miljoner?

Det småhuggs lite enfaldigt på oss jägare just nu. Vi är inte mycket värda i vissa sammanhang men det duger bra att använda våra pengar till allt möjligt, exempelvis när samhället ska bärga döda knölvalar. Dessutom – en arg naturfotograf vill ersätta jakt med horhus.

Vi jagar för att vi tycker om att jaga. Jakt är så mycket mer än en millisekunds dödande. Ingen har rätt att hitta på egna åsikter och sedan pracka på oss dem. Foto: Madeleine Lewander

I fallet död knölval planerar Naturvårdsverket att pengar från Viltvårdsfonden, alltså jägarnas pengar, ska bekosta bortforslingen av den döda valen som strandat på Öland.
Viltvårdsfonden verkar vara en trevlig liten pengabörs som man kan använda till allt möjligt nu för tiden. Tur att avgiften höjs också. Man vet aldrig vad som dyker upp som jägarna kan bekosta. För det verkar inte räcka med all den, i stort sett, gratistid dygnet runt som jägare lägger på alla trafikeftersök, ja statistiken visar över 60 000 inrapporterade viltolyckor per år.
Det går alltid att vrida ur lite till, eller hur!

I SVT:s ”Mötet” nyligen diskuterar jägaren Jens Ulrik Høgh med naturfotografen Björn Persson troféjakt eller jakt i största allmänhet som det till slut faktiskt handlade om. Sammanfattningsvis gick programmet ut på att ett regn av fördomar riktades mot jägare. Inget annat.

”Motståndare till troféjakt är okunniga egocentriska och fokuserar hundra procent på känslor” inleder Jens Ulrik Høgh med och menar att de flesta diskussioner mot jakt bygger i stort sett alltid mer på känslor än på saklighet.
Han blir därmed i stort sett dränkt av just Björn Perssons känslor om vad Jens Ulriks Høgh känner. Ja, det är rörigt.
Men Björn Persson vet exakt vad Jens Ulrik Høgh känner och sistnämnde får nu veta exakt vad han tänker och hur han känner när han jagar.
Jens Ulrik Høgh får veta att han bara jagar för lusten att döda, maktkänslan, det går inte att få stopp på naturfotografen nu.
I stort sett förstår man att denne naturfotograf faktiskt har koll på vad jägaren Jens Ulrik äter till middag och hur många rullar toapapper han gör av med i månaden.
Han berättar självklart också för Jens Ulrik Høgh vad han gör på kvällarna efter jakten, nämligen dricker whisky och röker cigarr ”som på 1800-talet”.
Jens Ulrik Høgh bara skakar på huvudet och försöker komma in i diskussionen för att rätta till men det stoppar inte svadan av fördomar.

Naturfotografen förstår inte resonemanget om viltförvaltning och han tycker uppenbarligen att han själv är bättre på att förvalta vilt i Afrika än afrikanerna själva.

Lösningen, menar han, är att istället bygga horhus. Hur han får ihop ekvationen, vidrigt utnyttjande av kvinnor och viltförvaltning, är en gåta.

Lösningen, menar han, är att istället bygga horhus. Hur han får ihop ekvationen, vidrigt utnyttjande av kvinnor och viltförvaltning, är en gåta.
Jag undrar också vad det är han menar? Vem är det han menar ska utnyttja horhuset?
För vi jägare, kvinnor och män, vill jaga. Inte besöka horhus.
Ja, han är faktiskt så full av fördomar så att jag befarar att han snart ska spricka.
Sen är ”Mötet” slut.

I verkligheten stödjer WWF hållbar troféjakt. Inte heller de omyndigförklarar de afrikanska ländernas, eller något land över huvud taget, egen förmåga att hantera sin viltförvaltning. Det är klart att det finns saker att ifrågasätta även inom detta, dock inte rent generellt.
Så här säger WWF själva om troféjakten:
”Troféjakt – där den bygger på en tydlig vetenskaplig förståelse för artspopulationsdynamik och hanteras ordentligt – har visat sig vara ett effektivt bevarandeverktyg i vissa länder och för vissa arter, inklusive hotade arter.”

De uttalar också följande:
” WWF respekterar och stöder ursprungsbefolkningars och lokala samhällens rättigheter att välja hur man bäst ska leva bredvid och använda naturresurser på sätt som främjar bevarande av vilda djur och deras egen hållbara utveckling.”

Vi jagar för att vi tycker om att jaga. Jakt är så mycket mer än en millisekunds dödande. Det naturfotografen gör i programmet är att fantisera ihop åsikter som han därefter försöker pracka på oss jägare för att slutligen kunna kritisera något som egentligen bara är hans egna fantasifoster.

Jägaren Jens Ulrik Høgh konstaterar i slutet av diskussionen att vi jägare behöver bli bättre på att verkligen tala om vad det är vi gör.
Och det behöver vi nog bli. För det måste vara direkt skadligt när människor proppar huvudet så fullt med fantasibilder, egna föreställningar och fördomar, att det inte längre finns plats för något annat.
Men frågan är om det går att prata med vissa, när det gått så långt att till och med förmågan att ta in sakliga argument havererat.

Jägarna riskerar få betala när knölval bärgas >>

WWF om troféjakt >>

Stoppa all jakt, naturen ska sköta sig själv, skriker en liten men högröstad grupp människor. De stampar på logik och kunskap. På grund av några jaktmotståndares outgrundliga dumhet svälter nu älgarna i Haparanda skärgård ihjäl.
När skärgården blev naturreservat förbjöds all viltförvaltning. Det vill säga jakt. Nu har älgarna blivit för många, maten har tagit slut och de plågas sakta ihjäl av svält. De dör, en efter en.

Det här är en välmående älg. Till skillnad mot älgarna i Haparanda skärgård, ett naturreservat där all jakt är förbjuden. Nu har älgarna blivit för många, maten tagit slut och de plågas sakta ihjäl av svält. Foto: Mostphotos

Vi har sett det förr.

Ett projekt som gick ut på att låta naturen sköta sig själv, utan jakt, inleddes för ett antal år sedan i det 5.600 hektar stora inhägnade naturreservatet Oostvaardersplassen, nordöst om Amsterdam i Nederländerna. Projektet fick dessutom EU-stöd.
Stammarna växte kraftigt. Till slut tog maten slut. Under vintern 2010 tog sig ett tv-team in i naturreservatet och smygfilmade förödelsen. De hittade otaliga djurkadaver samt kraftigt avmagrade, apatiska och döende djur.

Ändå fortsatte haveriet. De boende kring hägnet stod inte ut och började försöka utfodra de svältande djuren genom att kasta höbalar över stängslet. Ändå dog 3000 hjortar i hägnet 2017. Idag verkar ändå myndigheterna ha börjat reglera stammarna. Djur flyttas bland annat från hägnet om det nu ska kallas förvaltning…

Men jaktmotståndet fortsätter att oförtrutet trumpeta ut sitt budskap. Människor ska övertygas om att jakt måste förbjudas trots att det i praktiken innebär plågsam död för många av våra vilda djur på grund av svält och sjukdomar.

Vi människor är också en del av naturen. Och vi har genom årtusenden påverkat den så pass att vi inte plötsligt bara kan ställa oss utanför och se på. Det är ovärdigt att behandla djur och natur så.

Vi människor är också en del av naturen. Och vi har genom årtusenden påverkat den så pass att vi inte plötsligt bara kan ställa oss utanför och se på. Det är ovärdigt att behandla djur och natur så.

Jakt är att minska lidande. Utan jakt ökar generellt djurs lidande. Alltid.
Den aspekten tas sällan upp av jaktens antagonister. För dem handlar det egentligen inte så mycket om de vilda djurens väl och ve. De bryr sig knappast om djuren. I deras ögon handlar det mer att stoppa andra människor från att jaga.

Just nu viner det också runt jägarna. Man skulle kunna tro att jaktmotståndarna blivit matade med någon typ av uppåttjack för på senaste tiden har denna lilla högljudda grupp vevat maniskt.

Jägareförbundet blev i början av året av med sitt jakt- och viltvårdsuppdrag.
Ett självfinansierande 83-årigt, utmärkt fungerande, handslag med regeringen avslutades abrupt av densamma.
Nu ska istället Naturvårdsverket hålla i trådarna som jägarna ska dansa efter och samtidigt betala hela kalaset till Viltvårdsfonden.

Riksdagsledamöter ur ett av regeringspartierna slog kullerbyttor av lycka och outade glatt sin personliga tillfredsställelse över detta i sociala medier.
Jaktfientliga organisationer skickade in ansökningar för att få erhålla miljonbelopp av jägarnas pengar med horribla motiveringar. Man ska spana på jakttorn, kontrollera att eftersök går rätt till, helt enkelt klämma till de där jävla jägarna lite extra med deras egna pengar. He-he.
Pengar som är öronmärkta för omvårdnad av våra viltstammar och viltförvaltningen.

Samtidigt svälter älgarna i Haparanda ihjäl. Det är uppenbarligen så jaktmotståndare vill ha det. Det är nämligen så här det blir när man stoppar all viltförvaltning, ni vet den som vi jägare värnar allra mest om.

 

 

Den biologiska mångfalden är viktig. När man vet hur fåglarna ser ut så kan man också upptäcka när de försvunnit. Sånglärka. Foto Sten-Åke Stenberg/Mostphotos

Jag  idag mötte gryningen. Min morgonpromenad gick genom gammal kulturbygd, där generationer trampat stigar och brutit mark. Jag passerade en å med 50 meters fallhöjd på några kilometer. Utmed denna har det funnits många olika fördämningar och kvarnar. Jag lyssnade efter orrar vid en gammal brukad torvmosse. Där bröts torv en bit in på 1900-talet. De djupa såren syns än. Men dikena har slammat igen. Mossen var så blöt som en torvmosse ska vara. På min tur passerade jag gamla inägor som vuxit igen. Slåttermarker där granarna stod täta. Odlade mossar där lövslyet växte fritt. Sprutgödslade vallar. En nybyggd ladugård, för lösdrift. Taggtråd, elstängsel och spår av en gammal gärdsgård, samt en ängslada som nu stod mitt bland höga träd.
Från mitten av 1900-talet till idag har det skett en enorm utveckling av brukandet av skog och jord. Genom forskning, bekämpningsmedel, konstgödsel och effektivare och större maskiner har såväl metoder som utrustning förfinats och rationaliserats.
Efter en ganska lång historisk period med småbruk och självhushållning ser brukandet väldigt olikt ut. Kvartalsrapporter, export och snabb avkastning blir allt viktigare.
Där kor tidigare gick på skogs- och slåtterbete står granar i raka linjer. Och på åkrarna odlas vall. På de ställen där man väljer andra grödor, som säd och raps, har de gamla kantzonerna med träd, gräs och buskar röjts bort. Istället har en och samma gröda, över stora ytor, gjort det möjligt att bygga lönsamhet.
Det var genom denna bygd – med spår av olika tidsåldrar – promenaden gick. Trastarna sjöng. Rödhaken drillade och ringduvorna sträckte. För bara några år sedan fanns både sånglärka och tofsvipa.
Om man inte vet vad fåglarna heter eller känner igen växterna så ser man inte när de försvinner. Ungefär så uttryckte sig en klok biolog för ett tag sedan.

Miljödebattens största fråga just nu handlar om skogen. Miljöorganisationerna driver en tuff kampanj mot de metoder som används i skogsbruket. I Artdatabankens rödlista finns cirka 5000 arter som börjar få det tufft. Orsakerna varierar, men väldigt många arter reagerar negativt på dagens brukande. Biotopen kan bli för mörk, för torr eller för näringsrik, med mera.
Men är det enbart skogs- och jordbrukets fel? Nej, om man tycker så lägger man väldigt lite vikt vid hur politiken och trender formar behov och regler. Hur vi alla  tillsammans – som ett kollektiv – bär ansvar.
Självklart bär även skogs- och lantbruk ett stort ansvar för att den biologiska mångfalden minskar. Men man måste lyfta blicken över trädtopparna och se hur du och jag – vår önskan om billig mat och råvaror – utgör helt avgörande förutsättningar för de företag som brukar skog eller odlar vår mat.

Men gör inte markägarna insatser som gynnar mångfalden? Självklart, gör de det. En del gör fantastiska insatser, andra ingenting. Mycket har blivit bättre. Men trots dessa insatser så se det mörkt ut för väldigt många arter. Och det är detta som miljöorganisationerna reagerar på.
Insatserna vi gör räcker helt enkelt inte till för att häva den negativa trenden.
2017 kom en rapport som visade att flygande insekterna i Centraleuropa har minskat med 80 procent på 30 år.
Det jag reagerar mot är hur ensidigt skulden – och kravet på lösningar – läggs på markägarna som bara försöker ge oss det vi ber om. Billig mat och billig skogsråvara.
Tyvärr verkar dessa branscher inte på allvar insett hur viktigt det är med omdaning av brukandet. Tyvärr verkar miljörörelsen helst av allt vilja förbjuda saker och skydda natur. Tyvärr har inte politiken insett att den måste ta på sig ledartröjan och stimulera rätt typ av åtgärder. Det borde vara mer lönsamt att göra rätt, än fel.

Skogsbruket verkar – utifrån den debatt jag läst – mest av allt försvara dagens brukande. Man vill lite förenklat fortsätta att göra – ungefär – som vi gör idag när den biologiska mångfalden minskar i rask takt.
Men genom att försvara dagens brukande placerar skogsbruket sig i baksätet och låter opinionsbildare på den gröna sidan att välja väg mot framtiden.
Den verkligt intressanta frågan som cheferna på de stora skogsbolagen borde ställa sig är: Hur kan vi få ett lönsamt och aktivt skogsbruk som gynnar den biologiska mångfalden? Vilka omställningar krävs? Hur ska politiken stödja denna inriktning?
Genom att inse behovet – och att allmänhetens syn på mångfald kommer avgöra hur det blir – kan man ta platsen i förarsätet.
Men då krävs det att man vill något. Att stå kvar där vi är idag kommer nog inte att vara ett alternativ.

FN skrev 2020 en rapport om att vi inte når målen för biologisk mångfald. EU försöker nu skydda 30 procent av all natur (varav 10 procent med strikt skydd) för att bidra till en ökad diversitet.
Det går inte att flyga under radarn längre. Det behövs åtgärder. Kraftfulla sådana. Samtidigt är trenden tydlig. Väldigt många beslutsfattare har insett behovet, så det kommer att hända saker. Ska vi kliva på tåget, eller stå kvar på perrongen?
Beroende på hur jord- och skogsbruk väljer att agera, vilka visioner de anammar, avgör hur framtidens brukande ska se ut i Sverige. Som det ser ut nu kommer en hel del avgöras på överstatlig nivå – av människor som varken ser eller förstår de svenska traditionerna eller vårt brukande. Därmed är det bråttom.

Framtiden hittas sällan i historien. Den formas av utveckling, morgondagens utmaningar och behov.
Är vi konsumenter beredda att betala lite mer för produkter som gynnar mångfalden blir övergången mycket lättare för de som ska göra jobbet.
Evert Taube skrev Änglamark 1971, för att rädda Vindelälven från att byggas ut. I mina trakter hittar jag violer och några enstaka mandelblommor. Men kattfot finns inte kvar.
Den kommer inte att komma tillbaka om vi skyddar natur, utan bara om vi förändrar brukandet.
Just detta tänker jag på när jag passerar en riven gammal damm där det numera finns föryngrande flodpärlmusslor. Det går förändra, restaurera och bygga upp. Men bara om vi vill.

Kunskapen om jakt minskar överallt i samhället. Det leder till ifrågasättande av både jägare och jakten. Foto Mostphotos

 

Världen blir allt konstigare. Attityderna allt hårdare. Och kunskaperna om landsbygden och brukande blir allt mindre. Det finns många stora trender som sköljer över världen – och de allt mer polariserade åsikterna dränker oss med argument kring vad som är rätt och fel. Olikheter och gråskalor i åsikterna ska suddas ut. Är du med eller emot?
De breda penseldragens tidevarv innehåller bara svart och vitt; rätt eller fel. Men tror någon att människorna eller världen är så enkel?
Hur vi än vrider och vänder på uppfattningen av vår samtid minskar förståelsen för det man inte kan relatera till. Åsikter, traditioner och kulturella värden kan därför troligen inte alltid likriktas i en beskrivning av rätt och fel.
Dessa megatrender skär de genom samhällets alla delar. Jakten är inget undantag.

I Sverige har vi åklagare som ibland häktar jägare med undermåliga bevis och samtidigt i dagspress beskriver sina misstankar om grova jaktbrott. Men undersökningarna leder ytterst sällan till fällande domar. Det vanligaste är att utredningen läggs ned. Under de senaste åren har personer vid ett antal tillfällen blivit häktade under lång tid utan att det leder till någonting. Någon ursäkt för traumat eller för att felaktigt pekats ut som gärningsman dyker inte upp.
Därtill ser vi poliser som ibland tar till onödigt hårda metoder mot jägare. En dålig ursäkt till har nämnts: ”Jägare har tillgång till vapen.”
Synen på det legala vapenägande verkar med andra ord likställas med det illegala. Innebär detta att jägare och gängkriminella i värsta fall kan räkna med samma bemötande av rättsvårdande instanser? Är det rimligt?
Självklart ska det finnas rutiner som gör polisyrket så säkert som möjligt för de anställda. Under vissa förutsättningar måste lagens långa arm också få vara hård. Men någonstans måste det också finnas en gräns för hur allmänheten får behandlas. Grundlagen slår – trots allt – fast att alla är oskyldiga till motsatsen är bevisad. Just detta borde mana staten till eftertanke och åtgärder.
För i grunden vill vi nog alla att polisens arbete ska upplevas som positivt, för att det skapar trygghet i samhället. Tyvärr upplever allt fler på landsbygden att myndigheten strider mot jaktliga väderkvarnar som inte finns. Orsaken till detta handlar i många fall om bristande kunskaper. Både åklagare och polis – samt jägare – skulle tjäna på en bättre förståelse av varandras situationer.
Men även andra myndigheter och andra organisationer kommer ibland med utspel och förslag som vi jägare inte förstår eller känner igen oss i. Förståelsen för jaktens behov har minskat högst avsevärt. En fråga vi behöver ställa oss om vi ska lägga all skuld på samhället eller om vi kan göra något själva för att förbättra situationen?

Låt mig slå fast. Jägare och sportskyttar är inget problem för samhället. De är en tillgång. Föreningslivet skapar engagemang och meningsfull fritid. Jägarna bidrar således till att skapa ansvarsfulla medborgare och stora samhällsvärden.
Vi är inga obskyra varelser som behöver kontrolleras och behandlas på ett annat sätt än andra människor. Polis och åklagare måste helt enkelt lära sig att hantera de få rötäggen bland jägarna och den stora gruppen av laglydiga människor på olika sätt. Allting annat är otänkbart.

Det finns naturligtvis en komplicerad baksida av denna trend – som jag bara lyft fram några fragment av. Och det är hur vi jägare är med och skapar samhällets bild av jakten, vapenägare och jägare.
Allt vad vi gör och säger bidrar till att skapa allmänhetens bild kring vad jakt är – och vad en jägare gör. Om vi vill att allmänheten ska se oss ansvarstagande och del av samhället måste vi vara med att skapa den bilden av oss.
Svårigheten – för oss jägare – är att kunskapen om jakt börjar bli så dålig i samhället att helt korrekta uttalande kan bli omöjliga att förstå för den breda massan.
Klarar vi inte förklara – så att allmänheten förstår – kommer den att ifrågasätta oss och syftet med jakt. Minskar förståelsen av jakt sjunker också acceptansen.
Vi tillsammans äger med andra ord en del av ansvaret för att beskriva helheten av jakten – alla värden och nyttor – så att inte nidbilderna av jägarna blir det som sätter ramarna för hur jakt uppfattas.
Jag får allt oftare inspel från personer som inte jagar, men gillar jakt och Svenska Jägareförbundet, att jägarna avbildar sin hobby på ett sätt som minskar förståelsen och acceptansen. De anser att vi är alltför kategoriska, oresonliga och självcentrerade.  Vi ser bara våra intressen – inte att jakten är del i en helhet.
Istället för att öka förståelsen skapar vi avstånd. Vi bygger en bubbla, där bara de som finns inuti förstår. Vi dunkar varandra ryggen medan vi distanserar oss ifrån de människor vars acceptans är det som bär jakten.
Om allmänheten inte förstår eller tycker att vi är en orimlig kravmaskin så sågar vi av grenen vi sitter på.

Hur ska vi göra för att behålla samhällets acceptans? Det är en svår fråga att svara på eftersom allmänheten inte är en målgrupp, utan många. Men tänk gärna så här. Ju mer positivt allmänheten uppfattar oss jägare desto bättre. Några generella tips, som gäller allt från debattartiklar till utspel på sociala medier, kan vara följande:

  • Förklara så att mottagaren förstår – förenkla, ge exempel.
  • Ha en positiv grundton.
  • Beskriv känslorna, samspelet och naturupplevelserna – känslor kan alla identifiera sig med.
  • Utgå ifrån att vi talar till en granne eller vän som inte kan någonting om jakt – inte en ovän eller någon ska talas till rätta.
  • Ha en inbjudande ton, var ärlig och visa respekt.
  • Lyssna på mottagaren.
  • Tänk på samhällets bästa, helheten – inte bara jakten.
  • Var fast i sak, men mjuk i form.
  • Kräv inte samtycke, utan förklara allting positivt som jakten bidrar med så får du kanske samtycke.

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!