Inlägg

När sånglärkan tystnat och insekterna försvinner

, , , , •

 

Den biologiska mångfalden är viktig. När man vet hur fåglarna ser ut så kan man också upptäcka när de försvunnit. Sånglärka. Foto Sten-Åke Stenberg/Mostphotos

Jag  idag mötte gryningen. Min morgonpromenad gick genom gammal kulturbygd, där generationer trampat stigar och brutit mark. Jag passerade en å med 50 meters fallhöjd på några kilometer. Utmed denna har det funnits många olika fördämningar och kvarnar. Jag lyssnade efter orrar vid en gammal brukad torvmosse. Där bröts torv en bit in på 1900-talet. De djupa såren syns än. Men dikena har slammat igen. Mossen var så blöt som en torvmosse ska vara. På min tur passerade jag gamla inägor som vuxit igen. Slåttermarker där granarna stod täta. Odlade mossar där lövslyet växte fritt. Sprutgödslade vallar. En nybyggd ladugård, för lösdrift. Taggtråd, elstängsel och spår av en gammal gärdsgård, samt en ängslada som nu stod mitt bland höga träd.
Från mitten av 1900-talet till idag har det skett en enorm utveckling av brukandet av skog och jord. Genom forskning, bekämpningsmedel, konstgödsel och effektivare och större maskiner har såväl metoder som utrustning förfinats och rationaliserats.
Efter en ganska lång historisk period med småbruk och självhushållning ser brukandet väldigt olikt ut. Kvartalsrapporter, export och snabb avkastning blir allt viktigare.
Där kor tidigare gick på skogs- och slåtterbete står granar i raka linjer. Och på åkrarna odlas vall. På de ställen där man väljer andra grödor, som säd och raps, har de gamla kantzonerna med träd, gräs och buskar röjts bort. Istället har en och samma gröda, över stora ytor, gjort det möjligt att bygga lönsamhet.
Det var genom denna bygd – med spår av olika tidsåldrar – promenaden gick. Trastarna sjöng. Rödhaken drillade och ringduvorna sträckte. För bara några år sedan fanns både sånglärka och tofsvipa.
Om man inte vet vad fåglarna heter eller känner igen växterna så ser man inte när de försvinner. Ungefär så uttryckte sig en klok biolog för ett tag sedan.

Miljödebattens största fråga just nu handlar om skogen. Miljöorganisationerna driver en tuff kampanj mot de metoder som används i skogsbruket. I Artdatabankens rödlista finns cirka 5000 arter som börjar få det tufft. Orsakerna varierar, men väldigt många arter reagerar negativt på dagens brukande. Biotopen kan bli för mörk, för torr eller för näringsrik, med mera.
Men är det enbart skogs- och jordbrukets fel? Nej, om man tycker så lägger man väldigt lite vikt vid hur politiken och trender formar behov och regler. Hur vi alla  tillsammans – som ett kollektiv – bär ansvar.
Självklart bär även skogs- och lantbruk ett stort ansvar för att den biologiska mångfalden minskar. Men man måste lyfta blicken över trädtopparna och se hur du och jag – vår önskan om billig mat och råvaror – utgör helt avgörande förutsättningar för de företag som brukar skog eller odlar vår mat.

Men gör inte markägarna insatser som gynnar mångfalden? Självklart, gör de det. En del gör fantastiska insatser, andra ingenting. Mycket har blivit bättre. Men trots dessa insatser så se det mörkt ut för väldigt många arter. Och det är detta som miljöorganisationerna reagerar på.
Insatserna vi gör räcker helt enkelt inte till för att häva den negativa trenden.
2017 kom en rapport som visade att flygande insekterna i Centraleuropa har minskat med 80 procent på 30 år.
Det jag reagerar mot är hur ensidigt skulden – och kravet på lösningar – läggs på markägarna som bara försöker ge oss det vi ber om. Billig mat och billig skogsråvara.
Tyvärr verkar dessa branscher inte på allvar insett hur viktigt det är med omdaning av brukandet. Tyvärr verkar miljörörelsen helst av allt vilja förbjuda saker och skydda natur. Tyvärr har inte politiken insett att den måste ta på sig ledartröjan och stimulera rätt typ av åtgärder. Det borde vara mer lönsamt att göra rätt, än fel.

Skogsbruket verkar – utifrån den debatt jag läst – mest av allt försvara dagens brukande. Man vill lite förenklat fortsätta att göra – ungefär – som vi gör idag när den biologiska mångfalden minskar i rask takt.
Men genom att försvara dagens brukande placerar skogsbruket sig i baksätet och låter opinionsbildare på den gröna sidan att välja väg mot framtiden.
Den verkligt intressanta frågan som cheferna på de stora skogsbolagen borde ställa sig är: Hur kan vi få ett lönsamt och aktivt skogsbruk som gynnar den biologiska mångfalden? Vilka omställningar krävs? Hur ska politiken stödja denna inriktning?
Genom att inse behovet – och att allmänhetens syn på mångfald kommer avgöra hur det blir – kan man ta platsen i förarsätet.
Men då krävs det att man vill något. Att stå kvar där vi är idag kommer nog inte att vara ett alternativ.

FN skrev 2020 en rapport om att vi inte når målen för biologisk mångfald. EU försöker nu skydda 30 procent av all natur (varav 10 procent med strikt skydd) för att bidra till en ökad diversitet.
Det går inte att flyga under radarn längre. Det behövs åtgärder. Kraftfulla sådana. Samtidigt är trenden tydlig. Väldigt många beslutsfattare har insett behovet, så det kommer att hända saker. Ska vi kliva på tåget, eller stå kvar på perrongen?
Beroende på hur jord- och skogsbruk väljer att agera, vilka visioner de anammar, avgör hur framtidens brukande ska se ut i Sverige. Som det ser ut nu kommer en hel del avgöras på överstatlig nivå – av människor som varken ser eller förstår de svenska traditionerna eller vårt brukande. Därmed är det bråttom.

Framtiden hittas sällan i historien. Den formas av utveckling, morgondagens utmaningar och behov.
Är vi konsumenter beredda att betala lite mer för produkter som gynnar mångfalden blir övergången mycket lättare för de som ska göra jobbet.
Evert Taube skrev Änglamark 1971, för att rädda Vindelälven från att byggas ut. I mina trakter hittar jag violer och några enstaka mandelblommor. Men kattfot finns inte kvar.
Den kommer inte att komma tillbaka om vi skyddar natur, utan bara om vi förändrar brukandet.
Just detta tänker jag på när jag passerar en riven gammal damm där det numera finns föryngrande flodpärlmusslor. Det går förändra, restaurera och bygga upp. Men bara om vi vill.

av

Fluffstatistik som förminskar löshundsjaktens problem

, , , , •

Fördummade. Alla kusiner från landet, mormor,  jägare, tamdjursuppfödare och andra drabbade har tydligen svårt att fatta hur saker omkring dem verkligen förhåller sig. Så känns det i alla fall när man läser Naturskyddsföreningens argument i det de kallar ”vargmyter”. Det som berörda människor känner och direkt upplever anses inte vara på riktigt och ska argumenteras mot. Och den stora omvändaren heter… statistik.

jamte_jakt

Fluffstatistik hjälper inte löshundjakten. Foto: Madeleine Lewander

 

Jag vill därför, i just den andan, tipsa om en fin tröst till alla drabbade tamdjurs- och jakthundsägare som fått sina djur rovdjursrivna eller känner djup oro för att det ska hända:
Läs massor av statistik! Då mår ni mycket bättre.

Just detta kan man utläsa i ”vargmyterna”. Texten går först och främst ut på att människor i vargområden inte förstår sin egen situation. Det visar bland annat norsk statistik, får vi veta.

Och, det finns många som har det mycket värre! Överallt! Massor av andra hemska saker händer.
Så ta några timmar och fyll på hjärnan med allsköns skit som händer i världen. Till slut är skallen så full av elände att du kommer att släppa all sorg och oro över din egen situation, det är väl fint!
Egentligen behöver du aldrig mer vara ledsen eller rädd! Det finns massor av statistik som visar att det alltid finns någon som har det värre, vad som än händer.
Och det känns förstås bra. Då minimeras liksom dina egna problem och blir mindre viktiga.

Inhalera gärna procentuella risker i mängd så blir livet lättare.
Vi testar!
Tänk på hur många hundar som dödas i trafiken i hela Sverige. Koncentrera dig! Inte fuska nu!
Jämför sedan med din enda ynkliga lilla hund som du vill jaga med i vargområde eller som har dödats av varg.
Har du tänkt klart? Sådär ja! Nu känns det väl bättre!
För optimal effekt, fundera på hela världens alla trafikdödade hundar! Wow! Nu måste du väl känna hur lättnaden blåser över dig som ett stort rosa fluffigt tröstmoln.
Vad härligt!

Man kan också plocka godbitar ur statistik som gör det i stort sett ofarligt att jaga i vargrevir, ser vi bland ”vargmyterna”. 9000 jaktdagar i 300 år minsann, menar Naturskyddsföreningen att vi kan jaga på utan att något händer. Försök inte fundera på om det över huvud taget går att förhålla sig till en sådan siffra eller att de är över tio år gamla.

Vill du må bra ska du inte jämföra med relevanta siffror. Nudda inte ens vid tanken att exempelvis en bil kan rulla runt (1222 mil medelsträcka riket 2015) i 20 000 år utan att riskera inblandning i en dödsolycka! För då hamnar ju jämförelsen 300 år plötsligt i en annan dager.
Usch!

Tänk bara på det positiva! Inte på att skillnaden blir lika stor som irrelevant när jämförelser i samma text görs mellan antal vargdödade hundar i lokala vargområden och alla trafikdödade hundar, sällskaps- och jakthundar i hela landet. Lokal statistik i några län jämförs alltså med en nationell.

För oss andra som inte bryr oss om ovan nämnda statistik-kurer utan är mer intresserade av att få igång en reell förvaltning av vargen genom jakt på samma sätt som vi förvaltar övriga viltstammar, vill jag återknyta till lite annorlunda statistik. Den handlar om människors attityder till rovdjursförvaltning och känns mer realistisk än en massa fluff i syfte att förminska ett oerhört stort problem som saknar motstycke för många jakthundsägare i Sverige.
Det är oberoende studier gjorda av Sveriges Lantbruksuniversitet och Umeå universitet 2014. Innehållet tål att upprepas.
Det visar att majoriteten stöder vargjakt (60 procent) i Sverige och att stödet växt konstant. Till och med i Stockholm är majoriteten för vargjakt.
Låt oss hoppas att trenden fortsätter så att vi kan få till en förvaltning som hänger ihop med hur det ser ut i verkligheten. Utan fluff.

av

Juridiktrendens nästa offer: skogen?

, , , •

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall

För ett antal år sedan började miljörörelsen i USA använda juridik för att få sin vilja igenom. Detta blev en trend som spred sig och efter några år fick vargfrågan i Sverige smaka på en besk juridiksoppa. Men tro mig, detta är bara början.
Ingen kan idag säga vilka natur- och jaktfrågor som kommer att avgöras i domstolar i framtiden. Men en sak är säker. Skogen och lantbruket kommer att få förbereda sig på tuffa holmgångar med miljörörelsen.
Ett exempel på hur miljörörelsen idag använder regler och lagar är kring avverkningar av skog. Utanför Växjö har Naturskyddsföreningen börjat kontrollera de områden som ska avverkas. Föreningen letar efter nyckelbiotoper som kan stoppa avverkningen. Läs nyhet från Sveriges radio.
Ur ett markägarperspektiv kan dessa inventeringar efter nyckelbiotoper ses som ett ingrepp i äganderätten. Markägaren kan inte längre bruka sin mark som planerat. Och eftersom Sverige är ett land där vi normalt sett brukar naturen hårt, kommer granskningar av brukandet inte klara sig utan kritik. Hårt brukande påverkar naturen, så enkelt är det.

Jag tror inte att någon lantbrukare vill avverka nyckelbiotoper eller förstöra värdefulla naturmiljöer. De älskar och vårdar sina marker med stort ansvarstagande. Men de driver också företag som är hårt konkurrensutsatta. För att överleva har alla brukare tvingats att rationalisera och effektivisera. Tittar vi tillbaka 100 år så ser vi en enorm utveckling av brukandet – som naturligtvis påverkat naturen och den biologiska mångfalden. Skogen står tätare, magra åkrar har planterats igen, igenväxning av slåtter- och ängsmarker, färre djur betar ängarna, gödning ökar, vallodling är vanligare, monokulturer växer fram och skogsbetet har försvunnet.
Det märkliga är att måttstocken på biologisk mångfald alltid blickar bakåt utan att ta hänsyn till den utveckling vi haft, vilka förutsättningar som präglar företag och vilka produkter samhället efterfrågar. Detta är frågor som brukaren kämpar med och mot varje dag. Medan den person som värnar naturen ofta arbetar smalt, i en fråga.

För den enskilde markägaren kan ett bakslag – mot en avverkning – slå oerhört hårt. Det kan vara denna avverkning som skulle finansiera en nödvändig investering för att kunna vara konkurrenskraftig. Utan inkomsterna från skogen kan lantbrukaren bli tvungen att lägga ned. Och då försvinner en annan viktig del i naturvården – de betande djuren.
Konsekvensen kan alltså bli att miljörörelsen lyckas rädda en skoglig nyckelbiotop, men tappa någon annan kopplad till betesdjuren.
Men i den gråa allmänhetens synvinkel ser man naturligtvis inte den komplexa bilden. Den enskilda människa vill naturen väl och då tycker man att det är positivt att man räddar den. En smal och ganska onyanserad fråga är vad den stressade nutidsmänniskan orkar ta in. Det som känns rätt i magen får styra. De lite mer insatta personerna negligerar forskning och fakta som inte stödjer det som känns rätt.
Den lilla detaljen att det är brukandet som medfört att nyckelbiotopen över huvud taget finns reflekteras inte över.

Missförstå mig inte. Jag är en naturmupp och vill naturen väl. Jag tycker det är bra att man räddar nyckelbiotoper. Men jag tycker att angreppssättet är alldeles för smalt och därmed felaktigt.
Naturen är helt enkelt för komplex för enkla lösningar.
Vill man ha hög biologisk mångfald i Sverige måste landet ha en politik som tar hänsyn till brukandet av naturen – det är ju århundraden av brukande som skapat mångfalden.
Så menar staten allvar med att landet ska ha hög biologisk mångfald och att naturvärden ska bevaras – då måste det få kosta.
Exempelvis kan man skapa en helhetslösning med ekonomiska incitament som stimulerar brukande som gynnar mångfalden, istället för att bara rycka undan en av få möjligheter till att få in nytt kapital i landsbygdsföretagen. Det handlar om att identifiera sambanden och lösningarna så att brukandet fortsätter – inte upphör.
Men fram tills den diskussionen tar fart får nog skogen och lantbruket förbereda sig på juridik, regler, miljöprövningar och domstolsförhandlingar – i en helt annan omfattning.

 

av /5 Kommentarer

Vem frågade vargarna?

, , , , •

Jag läser om vargattacken på Kolmården 2012 som nu har lett till åtal. Frågorna är många, många skakar på huvudet och förstår inte hur det kunde hända. Det är konstigt.
Jag förstår hur det kunde hända. Människor gick för långt och försökte göra vargarna till något de inte är.

Två vargar liggandes i snö.

Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår som fullständigt absurda. Foto: Magnus Rydholm

Det är lätt att googla fram mängder av närbilder på människor, pussandes och kramandes med vargarna i hägnet i Kolmården. Kändisar poserar glatt med mer eller mindre välvilligt inställda vargar.
Jag har djup respekt för vargen. Den är vild, följer sina instinkter och är bara varg. Hur kan den vara något annat? Men i det kaos som rått under de senaste åren har människor gjort allt vad som stått i deras makt för att försöka ändra på just det, vad vargen är. Hur naturen fungerar.
Vargen är vad den är, den följer sina instinkter. Kan inte göra något annat och är i det stora hela ett offer.

Det handlar egentligen inte om de stackars vargarna på Kolmården eller vargar över huvud taget utan om omgivningens allt mer sneda syn på naturen.
”Den vilda naturen” har i det här fallet kännetecknats av just dessa djurparksvargar som fått finna sig i att kändisar och övrig allmänhet ska klappa, pussa och glatt posera med dem. Allmänheten vill nämligen att det ska vara så, en total samklang med det vilda, människa och rovdjur.
Alla de här poserande och vargpussande och -kramande människorna får mig till att börja med att bli lätt illamående. Vad vill de visa med de här bilderna egentligen?
Och vem frågade vargarna?

Lars Berge skriver träffande i SvD: ” I varghägnet fanns inte längre någon plats för det kaos, den fientlighet och det dödande som är en naturlig del av livet i vildmarken. Den berättelse som alla krävde att få höra var den om människa och natur i gudalik harmoni. Vargen visade sig ha en annan agenda.”

När jag är ute med mina hundar säger jag nästan alltid nej när folk vill klappa dem. Mina hundar vill inte bli klappade av främmande människor. De är inte intresserade, de gillar det inte. Jag respekterar det. Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår i det avseendet som fullständigt absurda.

Oftast har det gått bra, ibland mindre bra. Min lillasyster drabbades illa av de här vargarna. Hon bjöds in i hägnet tillsammans med några kompisar för några år sedan men vargarna började efter en stund klättra och riva på hennes rygg. Hon uppmanades då att sitta stilla men det hela slutade med att vargarna slet av henne tröjan och förstörde den och sällskapet tog sig snabbt ut. Hon tyckte det var en mycket obehaglig upplevelse.
Massor av människor lägger upp bilder och illustrationer på nätet föreställande små flickor som kramar stora vargar, vargar tecknade som gosedjur, gudar, superhjältar. Människor skapar avgudabilder av dem.
De glömmer att det fortfarande bara handlar om vargar.
Kanske den här tragiska händelsen ändå kan leda till en något mer nyanserad syn på vad en varg verkligen är, ett rovdjur som följer sina instinkter. Alltså ingen superwolf, gullegris eller pussgurka.
Tyvärr tvivlar jag.

av /3 Kommentarer

Tramsigt argument mot Viltförvaltningsdelegationer

, , , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Dennis Kraft, ordförande Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige, Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen, Kenth Nauclér, ordförande Rovdjursföreningen går i Västmanlands läns tidning (http://www.unt.se/asikt/debatt/mattet-ar-ragat-4043094.aspx) till attack mot Viltförvaltningsdelegationerna (VFD). Organisationerna konstaterar att VFD inte fungerar. Därför hoppar deras delegater av uppdragen i Västmanland.
Det framkommer egentligen inget som överraskar i debattartikeln. Mellan raderna vill naturvårdsorganisationerna ha mer att säga till om i VFD. Inget nytt i sig, men samtidigt avslöjas att de har missat syftet med delegationerna. I delegationerna ska man främst se till att förvaltningen är anpassad till andra samhällsintressen i länet och att den är tillräckligt omfattande. VFD ska inte diskutera om man ska förvalta, utan säkerställa att viltet förvaltas klokt och långsiktigt.
Men det var ett helt annat argument som fick mig att skriva denna text.

De tre organisationerna opponerar sig emot att de politiska representanterna i VFD ofta är intresserade av jakt. De vill ha en representation som mer speglar samhället i stort. Men de har uppenbarligen inte tänkt färdigt när de använder ett sådant argument.
Låt mig ta ett exempel. Om vi skulle ha en grupp människor som ska besluta om praktiska åtgärder för att bevara biologisk mångfald vill vi ju ha delegater som är intresserade av dessa frågor och har kunskap om hur man går tillväga. Inte människor som tycker det är onödigt, fel eller av ideologiska skäl är emot att bruka natur (den biologiska mångfalden minskar mest i brukade miljöer där det förändrade lant- och skogsbrukandet är de viktigaste orsakerna). Arbetet måste väl bli mycket bättre om delegaterna är intresserade att genomföra åtgärder som ligger i linje med uppdraget?

I alla andra arbetsgrupper är det självklart att man ska ha kompetens och intresse för att få så stor effektivitet som möjligt, särskilt om man ska säkerställa att en uppgift genomförs på bästa sätt. Men när det kommer till viltförvaltning verkar dessa organisationer inte tycka det behövs. Så otroligt tramsigt. Självklart ska delegaterna i VFD ha intresse av viltförvaltning.
Argumentet avslöjar bara att ordförandena vill få större makt över den regionala viltförvaltningen. Och när de uttrycker sig som de gör är det ganska uppenbart att deras syfte inte är att förbättra effektiviteten i förvaltningen.
Samtidigt är detta faktiskt ett påhopp på demokratin. Skulle vi köpa argumentet skulle alla politiker diskvalificeras för att ha några intressen över huvud taget. Så fort de får ett intresse skulle de bli olämpliga för uppdrag inom det området. Konsekvenserna av ett sådant förslag skulle bli samhällsomvälvande.

Därför är deras debattartikel i mångt och mycket bara tramsig och populistisk.

Läs gärna förordningen http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Forordning-20091474-om-vilt_sfs-2009-1474/ där arbetsuppgifterna för Viltförvaltningsdelegationen förklaras).

av /11 Kommentarer

Lågt, förbannat lågt SNF!

, •

Igår svarade regeringen EU kommissionen på deras kompletterande motiverade yttrande. Svaret är ok, men kunde vara bättre. De märks att två partier med olika uppfattningar har samsats om ett gemensamt svar. Det finns viss anledning att känna oro inför framtiden. Det är långt ifrån klart att regeringen kommer att följa riksdagsbeslutet i fråga om gybs eller tillåta licensjakt på varg. Regeringen har tillsatt två utredningar som de också hänvisar till i svaret till EU kommissionen. Det ena uppdraget handlar om att än en gång utreda gybs eller referensvärdet som det egentligen heter. Det enda syftet med det är givetvis att kunna hänvisa till någon forskare som ”tycker” att vi ska ha fler vargar. För någon vetenskaplig definition av vad som är gynnsam bevarandestatus finns inte. Alla förslag på nivåer över 100 vargar är forskares godtyckliga val.

Utredningen om utökad skyddsjakt är i sig positiv, men man kan misstänka att den inte tillkommit för att det ska skjutas fler vargar utan för att hitta nya vägar att stoppa licensjakten. Visserligen spelar det ingen roll vad man kallar jakten, men eftersom vi vet hur restriktiva länsstyrelserna varit med skyddsjakt på annat än enskilda individer finns anledning till oro även för vad som ligger bakom den utredningen.

Naturvårdssidan med SNF i spetsen rasar nu mot regeringens svar till kommissionen. Annat var knappast att vänta. De har bara ett enda mål. Fler vargar, kosta vad det kosta vill. De är nämligen inte de som behöver betala. Men Naturskyddsföreningens respons på regeringens svar är direkt stötande. De försöker vinna poäng genom att jämföra den svenska licensjakten med dödandet av ”kändislejonet” Cecil. Det är så j-vla lågt att inte ens jag trodde att SNF kunde sjunka till sådan nivå. Nu vet jag bättre. Kortsiktiga opinionsvinster är det enda som de bryr sig om. Verkligheten och människor skiter de i.

Samtidigt kan man ju faktiskt dra jämförelse mellan ”Ceciljakten” och vår vargjakt. I Zimbabwe skjuts ett stort antal lejon varje år. De dödar boskap och människor. Barn svälter dessutom ihjäl i Afrika. Men det är inget som skapar storm på sociala medier, vilket personer i just Zimbabwe påpekat. Precis så är det med vargjakten. Okunniga människor engagerar sig mera för enskilda vargar än för dem som faktiskt ska leva med dem i sin vardag. Miljörörelsen har blivit djurrättsrörelsens fångar. Det är inte populationernas överlevnad som är det viktiga, utan de enskilda individernas.
Lejonet Cecil har upprört en hel värld, men har också satt fokus på miljörörelsens sätt att argumentera. För troféjakt på lejon, även om även jag kan tycka att den ibland kan ha etiska brister, försörjer tusentals människor och ger lejonet ett värde. Men miljörörelsens kampanjer och retorik lik SNF:s riskerar att döda långt fler lejon än alla betalande troféjägare i världen kommer att göra. Precis så är det även med vargar. Miljörörelsens retorik och ovilja att erkänna enskilda människors och intressegruppers problem riskerar att döda fler vargar än reglerade licensjakter någonsin kommer att göra.

av /20 Kommentarer

Staten finansierar lagbrytare!

, , •

Nordulv är en liten organisation med något hundratal medlemmar. Som alla vet är de synnerligen aktiva i vargbranschen och har lyckats med konststycket att bli centralfigur i fråga om huruvida svensk lagstiftning är förenlig med EU-rätten. Jag har ägnat delar av måndagen till att läsa deras senaste yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen i frågan om talerätten. Nordulv bemöter i yttrandet bl a Svenska Jägareförbundets inlaga till rätten där vi påpekar att den rättsordning som råder, att NV beslut inte går att överklaga, är förenlig med EU rätten.

Det mest uppseendeväckande i Nordulvs överklagan är underskriften. Det är Naturskyddsföreningen som fungerar som ombud åt Nordulv. Vilket i sig inte är så konstigt, Nordulv torde knappast ha ekonomiska resurser att finansiera jurister. Så nu är det staten som betalar! För ingen har väl glömt vem det är som finansierar Naturskyddsföreningens jurister? Det gör Naturvårdsverket!

Nu skickar alltså Naturvårdsverket pengar till SNF som arbetar åt Nordulv som i sin tur accepterar att man bryter mot lagen. I Nordulvs stadgar 10 § står följande ”Organisationen ställer sig neutral i frågan om civil olydnad. Det är upp till varje enskild medlem att bedöma om man vill bruka civil olydnad i en given situation.” Naturskyddsföreningen, en respekterad miljöorganisation, väljer alltså att finansiera en jurist åt en organisation som accepterar civil olydnad, alltså lagbrott!

Själva yttrandet från Nordulv sägs vara skrivet av Oskar Alarik, men jag har en helt annan teori om vem som egentligen är författare. För även om jag inte är jurist så förvånas jag över språket och sättet att argumentera. Det är mest ett gnällande om hur saker borde vara och att allt är fel, men väldigt lite substans. Jag tror inte att det är skrivet av en jurist utan av en som tycker sig vara expert på miljörätt. En sådan finns dessutom ständigt i vargkulisserna!

Nordulvs yttrande är i stora delar trams. Som när de t ex hävdar att jägarorganisationer har rätt till domstolsprövning men inte de stackars miljöorganisationerna. Som stöd för sin sak har de hittat ett jaktlag på Orust som minsann fick ett licensjaktsbeslut prövat av domstol, trots att det inte var överklagningsbart. De glömde dock bort att sakägare, i det här fallet markägare och jakträttshavare, självklart har högre ställning än en organisation på riksplanet utan koppling till sakfrågan. Dessutom glömde de att nämna att länsstyrelsens beslut i den frågan inte gick att överklaga överhuvudtaget, inte ens till Naturvårdsverket. Det strider mot mänskliga rättigheter att inte få en grundlagsskyddad rätt prövad enligt Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Om Nordulv eller SNF finner anledning att överklaga beslut om på vilka skogsskiften man ska få fälla vuxen älg på Orust och kan hävda att det är en miljöfråga som faller under Århus konventionen så torde de ha samma rätt.

Svenska Jägareförbundet kommer nu att yttra sig över Nordulvs yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen.

av /7 Kommentarer

Flumtomtarna tog över i SVT Debatt

, , , •

Jag såg vargdebatten på SVT igår. Tycker egentligen att sådana debatter är konstiga och gårdagens debatt var inget undantag. Sakligheten får helt stå tillbaka för känsloyttringar som media som vanligt glatt gapar, sväljer och spottar ut till allmänheten.

Skidlegenden Thomas Wassberg var så engagerad och så frustrerad. Han debatterade närmast med en kvinna som var lika frustrerad. Åt andra hållet. Det ryker och pyr. Så var det med det. Kom vi någonstans i frågan? Nej.

varg_g_ekstrom2
SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns
WWF och Naturskyddsföreningen? Foto: Göran Ekström

I veckan uttryckte Wassberg sin ilska i media över rättegången i Lillhärdalsfallet där fem män står åtalade för grovt jaktbrott mot sitt nekande. Hela artikeln hängde förstås på Wassbergs svallande känslor men han lyckades ändå uttrycka en önskan om ordning i vargpolitiken, att något måste göras.

Kort därefter replikerade skidåkare nr två, Björn Ferry, Wassbergs uttalanden. Ferrys kommentarer var korkade och saknade helt inriktning på själva kärnfrågan. Han sa:
”Ska man skjuta på alla vargar så måste man skjuta alla älgar och rådjur också.” Ehh, okej…?
Han klämde också i med:
”Han (Wassberg, reds.anmn) har börjat bli så gammal att han kan tycka vad som helst och komma undan med det. Gamla gubbar och tanter brukar ju man ha överseende med. Han är inte riktigt där än att man kan misstänka att han är senil, men man kommer undan med mer ju äldre man blir.”
Visst ja, äldre människor behöver man inte bry sig om. De är mindre vetande. Ovisst exakt var gränsen går åldersmässigt för att betraktas som senil men Wassberg har med sina 58 år uppenbarligen ena foten i graven. Åtminstone är han för gammal för att vara värd att lyssna på, enligt Ferry som kanske själv behöver fundera på hur lång tid han har kvar för att bli tagen på allvar… tick-tack-tick-tack…
Men Expressen publicerar glatt och räknar likes.

Sist men inte minst undrar jag hur krypa-runt-i-skogen-killen från APU (står för Anti Poaching Unit) kunnat hamna i debatten i SVT igår. Ålade han in utan att någon såg det?
Han lyckas med bedriften att ljuga sig friskt igenom hela sitt moment framför kameran. Han har hittat på en helt egen statistik för vargtagna hundar och han ”vet” att alla vargar i Rialareviret är tjuvskjutna trots att det sedan länge är klarlagt att så inte är fallet. I något fall vet ingen vad som hänt men det vet inte APU heller.

Han lyckas också peta in en kommentar om tjuvskjutna noshörningar i Afrika och poängterar att han också varit i där. I Afrika alltså. Vad nu det hade i debatten att göra.

Ingen fick chansen att bemöta detta.

Jägareförbundets Gunnar Glöersen fick inte mycket tid att prata men han bidrog ändå till de få sakliga inläggen i debatten.

SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns WWF och Naturskyddsföreningen?

Ska all saklighet försvinna bakom ett gäng övertända flumtomtar är det ingen mening att sända sådana här program. Kreti och pleti måste få sakliga argument från alla sidor att beakta annars kommer debatter av det här slaget snarare befästa och stärka polariseringen i denna förbannade fråga.

 

(Som vanligt vill jag poängtera att det inte är en mänsklig rättighet att kommentera här. )

av /17 Kommentarer

Vem gör sig till talesman för vem, Karlsson?

, •

Mikael Karlsson hävdade i onsdagens debatt i Aftonbladet-TV att SNF (Naturskyddsföreningen) är 20 gånger större än JRF  (Jägarnas Riksförbund). Denna grova överdrift har redan avfärdats av Jägarnas Riksförbund. Karlsson hävdade dock även att han visste att SNF har fler jagande medlemmar än JRF. Möjligen trodde Karlsson att ingen skulle kunna granska detta påstående kritiskt. SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) har dock studerat jaktkortslösarnas organisationstillhörigheter.

År 2013 var drygt 2 % av jaktkortslösarna med i SNF. Det motsvarar ungefär 6 600 jägare, beräknat på antalet svenska jaktkortslösare. Mikael Karlsson överdriver alltså även här grovt. Eller så löser inte jägare som är med i SNF lagstadgat jaktkort som vi andra…

Mikael Karlsson kritiserar i vanlig ordning oss jägare för att göra oss till talesmän för dem som lever på landsbygden. Själv har han dock uppenbarligen inga problem att göra sig till talesman för jägarkåren, baserat på att drygt 2 % av jägarkåren är med i SNF. Eller, om man så vill, att drygt 3 % av SNF:s medlemmar är jägare.

En gång i tiden grundades SNF av personer som var aktiva inom Svenska Jägareförbundet. Vi har fortfarande en hel del gemensamma värderingar när det gäller naturvårdsfrågor. Tyvärr är vi dock många som idag finner det helt omöjligt att vara med i SNF, huvudsakligen baserat på en enda fråga.

Och därmed betackar vi oss för att Mikael Karlsson försöker göra sig till talesman för oss jägare.

 

av /27 Kommentarer