Taggarkiv: Natur

Ska vi acceptera att EU-tjänstemän rundar politikerna. Jag gör det inte, menar Magnus Rydholm i ett blogginlägg. Foto Mostphotos (montage)

Nu är det allvar. EU-kommissionens tjänstemän driver en process där man ska tvinga alla medlemsländer till att följa rekommendationer från EU – utan att man ger parlamentet eller ministerrådet möjligheter att besluta i ämnet. Agerandet av tjänstemännen utmanar på alla tänkbara sätt de demokratiska spelreglerna, vilket borde få alla att vråla: Stopp, vad sysslar ni med.
Men myndigheten som representerar Sverige är, enligt uppgifter, helt tyst.

Frågan gäller fåglar och jakt. För mig som jägare är den därmed viktig. Men när man sidsteppar de viktigaste principerna för demokratin blir jag skogstokig. Som vanligt när det handlar om EU är frågan komplicerad. Men jag ska försöka beskriva ämnet så att alla förstår vad som pågår.
EU:s sätt att hantera fåglar och jakt är främst ett direktiv som heter Fågeldirektivet. Detta antogs 1979 och beskriver vilka arter som ska skyddas och vilka som är jaktbara. Då hade EU nio medlemsstater. Idag är det 27. För fåglarna har det hänt en hel del. Vissa arter har det gått bra för medan andra har minskat i antal.

EU-kommissionen vill inte öppna och göra om direktivet. I stället vill man göra en insats för de fågelarter som minskar i antal (noterbart är att man inte diskuterar att tillåta jakt på arter som ökar). Därför har EU-kommissionens tjänstemän startat en process för att öka kraven på fakta för de olika arterna som ska jagas. Vi snackar en markant ambitionsökning. Och för att få länderna att köpa denna process så har den presenterats som ”rekommendationer”. Detta har medfört att ländernas myndigheter som ingår i arbetet har accepterat processen, som därmed också de facto blir tvingande eftersom det handlar om en hållbar förvaltning av naturen.

Listiga EU-byråkrater fintar helt enkelt bort myndigheterna, även med stora textmängder som myndigheterna får tillgång till ett par dagar innan mötena, som inte hinns att läsas eller utvärderas.

Grundprinciperna i överenskommelsen (mellan EU-kommissionens tjänstemän och myndigheterna) är att det ska krävas utvärderingar på EU-nivå som följer en långtgående försiktighetsprincip och med krav på omfattande fakta för att jakt på vissa fågelarter ska få förekomma. Om ett eller några EU-länder saknar fakta om en viss fågelart kan det innebära jaktförbud i alla länder. Krav på statistik, fakta och byråkrati och förskjutning av makt.

Grundprincipen är lite förenklat att det måste finnas bevis för att jakt inte påverkar stammen negativt – i alla EU-länder. Denna ”gentlemens agreement” mellan EU-kommission och de olika myndigheter som administrerar jakten i medlemsländerna kommer att påverka vilka fågelarter som får jagas i Europa. Och det blir inte rekommendationer i slutänden. Det kommer att bli krav. Besluten om fågeljakt flyttas således från Sverige till Bryssel – utan att ett enda politiskt beslut har klubbats i demokratisk ordning.

Ett av problemen är att processen primärt fokuserar på jaktens effekter på fågelarterna, inte vilka andra orsaker det kan finnas som gör att arterna minskar i antal. Helt självklara saker som klimatförändringar, brukandet av jord och skog, rovdjur, sjukdomar, jakt i förhållande till naturlig dödlighet och mycket annat saknas.

Låt mig ta ett exempel. Rapphönan i Sverige är en art som ska diskuteras i höst. Denna fågel hade troligtvis inte funnits i Sverige om inte ett antal jägare och markägare i Skåne, Gotland och Öland hade gjort insatser så att det finns miljöer där fåglarna kan föda upp sina ungar. Det är så att säga en förändrad markanvändning som gjort att fågeln har det tufft.
Om jakten skulle förbjudas finns det en stor risk att insatserna skulle avta eller upphöra. Effekten av ett jaktförbud skulle alltså bli den motsatta – mot vad EU vill uppnå. Dessa insikter får alldeles för lite utrymme i EU:s sammanträdesrum.
Myndigheten som representerar Sverige är Naturvårdsverket. Enligt uppgifter jag har fått från initierade källor i Bryssel ger myndigheten tysta medgivande till att fortsätta processen. Naturvårdsverket bestämmer inte ens över jakttiderna i Sverige, det gör regeringen. Så hur myndigheten kan ge tysta medgivanden förstår jag inte.

Men den riktig allvarliga saken är faktiskt inte att vi skulle få jaktförbud på ett stort antal fågelarter. Utan att processen (eller agerandet) tillåts. Om tjänstemän i Bryssel tillsammans med myndigheter, som Naturvårdsverket, hittar på processer och regler som inte passerar de människor vi har röstat fram för att fatta just sådana beslut rämnar systemet. Vi får en skendemokrati och ett ämbetsmannastyre. I det här fallet så sidsteppas politiker i både EU och i Sverige. De får inte rösta eller säga sin mening. Allting växer fram vid sidan av de formella beslutsvägarna.
Om denna typ av tjänstemannaagerande förekommer i jaktliga sammanhang blir följdfrågorna: Sker detta inom andra områden också? Bryr sig inte tjänstemännen om att EU ska byggas på demokratiska grundvalar? Vet de folkvalda om vad som sker?

Jag uppmanar därför alla politiker – oavsett partifärg – att reagera omgående. Processer som rundar de folkvalda ledamöterna ska inte få förekomma, varken i Sverige eller EU. Därför behövs åtgärder. Kraftiga sådana
Det är EU-val söndagen den 9 juni. Om folket ska lockas till valurnorna behöver vi vara säkra på att de personer vi röstar på också får bestämma. Annars är ju hela valet meningslöst.

Fakta: Följande fågelarter omfattas i processen

  • Alfågel (Clangula hyemalis)
  • Svärta (Melanitta fusca)
  • Brunand (Aythya ferina)
  • Vigg (Aythya fuligula)
  • Årta (Spatula querquedula)
  • Skedand (Spatula clypeata)
  • Bläsand (Mareca penelope)
  • Stjärtand (Anas acuta)
  • Fiskmås (Larus canus)
  • Havstrut (Larus marinus)
  • Strandskata (Haematopus ostralegus)
  • Tofsvipa (Vanellus vanellus)
  • Brushane (Calidris pugnax)
  • Enkelbeckasin (Gallinago gallinago)
  • Rödbena (Tringa totanus)
  • Ejder (Somateria mollissima)
  • Rapphöna (Perdix perdix)
  • Järpe (Tetrastes bonasia)
  • Orre (Lyrurus tetrix)
  • Dalripa (Lagopus lagopus)
  • Tjäder (Tetrao urogallus)
  • Sädgås (Anser fabalis)
  • Gråtrut (Larus argentatus)
  • Skrattmås (Larus ridibuntus)
  • Småskrake (Mergus serrator)
  • Sothöna (Fulica atra)
  • Kricka (Anas crecca)
  • Råka (Corvus frugilegus)
  • Rödspov (Limosa limosa)
  • Moripa (Lagopus lagopus hibernica)
  • Bergand (Aythya marila)
  • Storspov (Numenius arquata)
  • Svartsnäppa (Tringa erythropus)
  • Stenhöna (Alectoris graeca)
  • Rödhöna (Alectoris rufa)
  • Turturduva (Streptopelia turtur)
  • Klipphöna (Alectoris barbara)
  • Sånglärka (Alauda arvensis)
  • Rödvingetrast (Turdus iliacus)
  • Vaktel (Coturnix coturnix)
  • Vattenrall (Rallus aquaticus)
  • Stare (Sturnus vulgaris)

I ett klipp har någon har satt en golden retrievervalp på en gunghäst. Valpen gungar. Den tittar oroligt på den som håller i kameran. Hundratusentals älskar inlägget, hjärtan poppar och kärlekskommentarer haglar. Jag mår illa.

Det är inte svårt att lista ut vilken hund som är jakthund. Det som händer på sociala medier är lika illa som gamla tiders dansande björnar, dresserade apor som tvingas till allt möjligt. En vinstgivande industri som ökar på grund av människors alltmer bristande kunskap om djur. Eller avsaknad om vad som ligger bakom. Källkritik saknas. Foto: Wilda Lewander/Montage

Ett annat inlägg visar en vettskrämd hund som tvingas åka rutschkana. Det är gillat av nästan 23 000 människor som tycker att detta är gulligt. Glada emojis i massor.

Mina hundar mår allra bäst när de jagar. När vi jagar tillsammans. När vi klafsar omkring i leriga vassar för att försöka hitta en skjuten and. Eller en kråka i skogen. Hur vi  peppar varandra och mår bra av att vara tillsammans och hur lyckliga vi är när fågeln apporteras in. Mina bästa jaktvänner.

Mina hundar mår allra bäst när de jagar. När vi jagar tillsammans. När vi klafsar omkring i leriga vassar för att försöka hitta en skjuten and. Eller en kråka i skogen. Hur vi  peppar varandra och mår bra av att vara tillsammans och hur lyckliga vi är när fågeln apporteras in. Mina bästa jaktvänner.

Glädjen jag ser i min hunds ögon när den får göra det hundar alltid gjort. Jaga. Nedärvt och djupt inpräntat i alla hundars DNA.

Med den insikten tar det emot att behöva se en liten valp tvingas gunga på en gunghäst. Och människor som tror att valpen tycker att det är roligt.

Ser de inte? Förstår de inte? Har de fullständigt tappat förmågan att läsa av djurs beteenden?

Jag klipper klorna på mina hundar. Några av dem tycker att det är det bästa som finns, somnar när jag klipper. Andra är oroliga, jag måste lugna och ta det försiktigt. Det är inte svårt att uppfatta vad de känner, det är faktiskt jättelätt. Men uppenbarligen inte för alla.

Det som händer på sociala medier är lika illa som gamla tiders dansande björnar, dresserade apor som tvingas till allt möjligt. En vinstgivande industri som ökar på grund av människors alltmer bristande kunskap om djur. Eller avsaknad av kunskap om vad som ligger bakom. Händelser tas ur sitt sammanhang. Källkritik saknas.

Andra videoinslag visar hundar där ägaren säger sig ha kommit hem efter att ha lämnat den ensam. Filmklippet går ut på att visa att hunden skäms för att den bitit sönder en kudde eller något annat. Och så kan det förstås vara. Men ingen vet.
Jag är kanske konspiratorisk men jag ser ofta en hund som är rädd för att få mer stryk.
Ingen vet och knappt någon tänker efter. Hjärtan hälls över den darrande hunden som människor tror är så klok att den skäms för sitt tilltag. Upprepar, det KAN vara så.
Men vet du?

Hundar tvingas i konstig mat, hängs upp i besvärliga positioner, kläs på klänningar och går på bakbenen. Vilket resulterar i miljontals gillningar, hjärtan och skrattande smileys.

Jag ser hundar som motvilligt underkastar sig och tittar på sina ägare med rädda ögon.

Det gäller alla sorters djur.

På sociala medier hittar man även tonårspojkar från olika delar av världen som när de börjar filma, plötsligt bara råkar hitta en hundvalp som håller på att drunkna.
Som av en händelse har de börjat filma exakt innan de plötsligt hör gnäll och vettskrämda skrik. De börjar leta och hittar en ensam valp som kämpar för sitt liv.
De räddar den och får kärlek och gillningar från hundratusentals, ibland miljoner människor. Vilka duktiga killar.
Det finns gott om personer ute i världen som, likt ett tecken från ovan, hittar och räddar drunknande valpar och andra djur. Vilken tur att de var precis där just då. Och att kameran var igång.
I vissa fall stämmer det säkert, de råkar verkligen hitta en valp i nöd när de sätter igång kameran.
Men ingen vet.

Och av någon anledning har jag en stark känsla av att de drunknande valparna som räddas tenderar att bli ännu fler.

Samtidigt, i ett parallellt universum, ojar sig svenska aktivister över mina jakthundar. Stackars min jaktlabbe som sover i sängen, älskar att jaga med mig mer än allt annat och är den gladaste hunden i kosmos. Stackars svenska jakthundar som mår så bra. Förbjud jakt och ge jägarna mer skit.
Det är kanske enklast så.

Ett annat välkänt klipp visar en igelkott som försöker att ta sig över en väg. En kråka petar på igelkotten. Puttar på den med näbben.

Det är uppenbart att kråkan vill käka igelkott. Det finns till och med studier som visar att igelkottar kittlar dödskönt i kistan på kråkfåglar.
Kommentarsfältet bubblar över av kärlek till kråkan som verkligen försöker hjälpa igelkotten över vägen så att den inte ska bli överkörd.
Dessutom en lång diskussion huruvida detta är en kråka och inte en skata.

När upphörde människors förmåga att läsa av naturen? Så många vet inte längre hur det fungerar.

Tror de att en liten hundvalp uppskattar att sitta fast och gunga på en gunghäst? Tror de att kråkor kan trafikregler?
Deras ”kärlek” leder istället till att ännu fler hundar ”räddas” ur gyttjepölar. Ännu fler valpar tvingas upp på gunghästar eller ”regisseras” på mer eller mindre fantasifulla sätt, enbart för att öka klicken.

Aktivisterna, de som konsumerar mycket lim, har en förkärlek till orkidéer och hatar naturbrukare i allmänhet och jägare i synnerhet. De behöver organisera om i våningen högst upp.

De borde ägna sig åt att försöka få sig själva och andra att hitta tillbaka till förståelsen för hur vi, naturen och djuren funkar tillsammans. Sedan urminnes tider där jakten ingick som en självklar del och ska kunna betraktas så även idag även om inte alla  jagar.
Kärlek till hundar har inget och kommer aldrig att ha något med gunghästar att göra.

Ska alla eller bara vissa få vistas i fjällen i framtiden? Renmarksutredningen kan leda till att allemansrätten urholkas. Foto Michael Erhardsson/Mostphotos

 

Ska alla i Sverige ha samma möjlighet att vistas i fjällen? Tycker du att frågan verkar tillspetsad och vinklad? Det är den inte. Renmarksutredningens uppdrag handlar om just detta. Låt mig försöka förenkla och ge en förklaring till varför allemansrätten kan sättas ur spel i fjällvärlden.

Det stora och verkliga misstaget skedde när själva utredningsdirektivet formulerades. Då lades grunderna för vad utredningen ska komma fram till. Jag skummade igenom detta idag och blev lika mörkrädd som när direktivet blev offentligt i maj 2021. Redan titeln på utredningen räcker för att förstå vad utredningen ska komma fram till: ”En ny renskötsellagstiftning – det samiska folkets rätt till renskötsel, jakt och fiske”. Läs gärna om titeln. Den säger en hel del.

Titeln invaggar folk i falsk trygghet, att det bara handlar om renskötsel, jakt och fiske.

Dessa ämnen ingår förvisso, men resultatet av utredningen kommer att beröra stora delar av befolkningen och kanske en tredjedel av landets yta.

Läser man utredningsdirektivet så inser man snabbt att innehållet berör i princip allting i fjällen, men även angränsade områden som kan ägas av privata markägare. Jakt- och fiskefrågan är marginell och handlar i princip bara om upplåtelserätt och ifall jakträtten gäller allt vilt, inte bara småviltjakt. Som jägare räcker detta för att pulsen ska gå upp.
Men det finns något annat som är gör mig fullkomligt kallsvettig.

Renmarksutredningens diskussioner och förslag kan komma att urholka allemansrätten i hela fjällområdet.

Redan idag kan samebyn (en ekonomisk förening för alla renskötare) ha rätt till skadestånd om renskötseln får en avsevärd påverkan av någon eller något. Med sådana regler är det inte konstigt att många renskötare hävdar att renarna störs av i princip allting.
De flesta av oss vet att djuren oftast – på sin höjd – lyfter på huvudet och tittar på människor som passerar. Så störningskänsligheten verkar inte vara så stor som många hävdar. Som stöd för denna lilla egenkonstruerade betraktelse kan jag notera att renarna inte verkar vara lika störningskänsliga när de har skeppats iväg långa sträckor till vinterbetet, där det finns betydligt mer människor än i fjällen. Jag är ingen expert på renar, men att renarna skulle vara mer störningskänsliga på vissa platser än andra känns konstigt.
Ursäkta, nu tappade jag tråden.
Dagens lagstiftning gäller alltså avsevärd störning av renskötsel, vilket inte får ske. Då kan renskötseln ha rätt till skadestånd. ”Avsevärd störning” kräver mer än att du vandrar eller fiskar i närheten av renar. Gruvor och vägar kan däremot säkerligen utgöra en avsevärd störning.

Det som nu sätter allting på sin spets – och är riktigt allvarligt – är att utredningen vill ändra begreppet ”avsevärd störning” till ”ringa störning”. Ringa störning kan definitivt omfatta jakt, vandring och skogsbruk. Skulle detta gå igenom är det allvarligt läge. Då finns en stor risk att allemansrätten urholkas rejält. För alla.
Allemansrätten undantar – som ni säkert vet – vissa områden där man inte får vistas. Till exempel får man inte gå på odlade fält. Med begreppet ”ringa störning” kan hela fjällvärlden anses vara ett område för renskötsel, som trumfar allas rättighet att visats där. Renskötseln skulle kunna få makten att bestämma när och var man får vandra, jaga och fiska – om man ens får tillstånd.
Detta är synnerligen allvarligt.

Fjällen kan bli ett område där renskötseln går före allting annat.

För mig som bor i södra Sverige utgör begränsningen av allemansrätten i fjällen inget större problem. Jag har gott om natur runt huset. Men för alla som bor i fjällkedjan vore detta ett dråpslag som skulle slå sönder deras vardag och fritid – och i många fall deras liv. Ingen svampplockning, promenader med hunden eller skidåkning i naturen.
Varför skrev den dåvarande regeringen ett direktiv som upphöjer renskötsel till något som är viktigare än allt annat? Jag förstår det inte.
Självklart är renskötseln viktig. Men är den – på allvar – viktigare än att vi har ett land som håller ihop och utvecklas i takt med samtiden? Eller ett land där människor har samma möjligheter och rättigheter?
Jag kan med andra ord inte förstå hur de politiker som sitter i den parlamentariska gruppen tänker. Några partier har visserligen reserverat sig mot delbetänkandet. Men majoriteten är för. De verkar uppenbarligen gilla förslagen.

Som alla vet till finns det i fjällvärlden stora naturresurser som landet behöver. Företag inom exempelvis gruvnäring, energiproduktion och skog är så betydelsefulla för landet att man räknar i nationalekonomiska siffror. Att äventyra möjligheten för att kunna ta tillvara naturresurserna är ett enormt risktagande där insatsen definitivt är större vad gemene svensk vet om. Låt mig vara övertydlig. Som ni förstår handlar utredningen enbart om renskötsel, jakt och fiske. I förlängningen är det istället en fråga om vilket samhälle vi ska ha.
En inte alltför djärv tanke är att all form av industri, turism och jakt skulle kunna utgöra en ringa påverkning på renskötseln. I så fall behöver staten behöva betala skadestånd – om vi ens får ta tillvara de naturresurser som är med och bygger landets välstånd. Kan verkligen renskötseln vara så viktig att den får äventyra landets framtid?
Jag förstår inte.

Renmarksutredningen handlar alltså i väldigt liten omfattning om jakt. Istället läggs tyngdvikten vid renskötselns rättigheter, maktmöjligheter och pengar – stora pengar.

Just därför behöver Renmarksutredningen läggas ned.

Direktivet är för snävt och handlar nästan enbart om att stärka renskötselns rättigheter – inte skapa ett system som är bra för alla.
Framtiden för hela fjällvärlden är inte något som ska äventyras av partipolitiskt dribblande. Detta är en fråga som i slutänden berör oss alla. Då måste politiken visa storsinthet och välja en långsiktig väg som är bra för landet, oavsett vilken partibeteckning de har. Jag menar alltså en blocköverskridande överenskommelse som håller i många år framöver.

Nu kommer vi till en av mina käpphästar. I en tid när alla människor ska behandlas lika oavsett ursprung kan inte staten göra motsatsen. Man kan inte ge en yrkesgrupp långtgående rättigheter som ingen annan kan komma åt.

Frågan som gång på gång kommer tillbaka är: Hur kan regeringen tillåta en utredning som ska ge renskötseln bättre möjligheter och förutsättningar på bekostnad av alla andras tillgång till fjällvärlden?

För mig är detta obegripligt.

Lagstiftningen för renskötseln behöver uppdateras och göras mer modern. Därför behövs en ny utredning. Men grundförutsättningen måste vara att tillgodose allas intressen av fjällvärlden. Att försöka hitta en lösning som är bra för staten, för renskötseln och för alla medborgare. En väg framåt som utgår från samexistens och samverkan. Något som enar landet och minskar konflikterna i området.
Allt annat är otänkbart.

Just därför behöver du, alla företag, föreningar, kommuner och organisationer sätta er in i utredningen och skicka in ett remissvar. Det är dags att protestera.
Remissvaret ska vara inlämnat senast 10 juni.

Läs mer:

Direktivet

Tilläggsdirektivet

Delbetänkandet

Kommer alla människor vara välkomna på lika villkor i fjällen i framtiden? Foto Mostphotos/JOAKIM MÜNZ

 

Tystnad råder. Ledar-, debattsidor och samhällsprogram på tv översvämmas inte av diskussioner kring Renmarkskommitténs arbete. Men det borde föras en livlig debatt. För frågan är mycket större och viktigare än vem som ska få jaga och fiska i fjällen.

Mitt framför våra ögon utreder svenska staten om landet ska införa en ny sorts adelsprivilegier.  Någon samhällsdebatt pågår inte. Det är tyst. Trots att utredningen sker öppet och enligt de principer som åligger en parlamentarisk utredning, så ser få vad som håller på att hända.
Orsaken till detta beror säkerligen på att – i detta skede – handlar allt om jakt och fiske. Men så är det inte. I slutänden handlar det egentligen om demokratiska grundvärden, grön omställning och samhällsekonomi. Men tyvärr är ämnet så komplicerat att få ser vad processen egentligen kommer att påverka.

Naturligtvis använder inte politiker ordet ”adelsprivilegier” när de diskuterar rensmarksutredningen. Ordet är inte politiskt korrekt. Men innehållet i liknelsen ger ändå ordet en ganska korrekt beskrivning för vad det faktiskt handlar om.
De gamla adelsprivilegierna där man delade in befolkningen i frälse och ofrälse har succesivt försvunnit. 1789 togs adelns rätt att jaga överallt bort. 1810 försvann skattefriheten för säterier.  Så sent som 1963 beslutades att fideikommisserna skulle mönstras ut.
Statens syn har under 1900-talet varit stark och entydig. För i takt med allmän rösträtt och kvinnors rättigheter har essensen av demokratins portalparagraf – alla människors lika värde – vuxit sig starkare i Sverige. Ingenting har fått bryta mot denna princip.

Privilegier som man bara kan få genom släktband har ansetts vara fel och orättvisa. Devisen om allas lika värde har vuxit sig starkare och viktigare. Alla orättvisor skulle minimeras och helst av allt städas bort.
Och i spåren av den politiska riktningen har samhället i stället byggt kollektiva värden. Att vi tillsammans skapar något gemensamt, som alla kan få del av. Detta har borgat för att alla få samma möjligheter, rättigheter och friheter. Då har egennyttorna fått ge vika för gemensamhets-nyttor. Kompromisserna har tvingat enskilda intressen till lösningar som gynnat fler. Vi-et har varit viktigare än jag-et.

Nu pågår en utredning som ska utreda ifall Samebyarna (som är ekonomiska föreningar kopplade till renskötseln) ska ha jakt- och fiskerätten på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Ytan omfattar en tredjedel av landets yta.
Staten funderar alltså på man ska överföra en del av äganderätten, jakt- och fiskerätten, till 51 ekonomiska föreningar. Totalt finns det cirka 4000 renägare som ingår i samebyarna. Men det är under 100 personer som lever – och har sin huvudsakliga inkomst – av renskötseln. De andra medlemmarna har få renar, men får genom ägande av renar del av rättigheter som att köra skoter, bygga en renvaktarstuga, jaga och fiska.

I Talma sameby finns det ungefär 100 medlemmar. Området de nyttjar motsvarar en yta som är nästan lika stor som Öland och Gotlands yta ihop.
Alla förstår nog att de som personer som livnär sig på renskötsel behöver ha möjligheter att utföra sitt jobb. Men de som har få renar behöver naturligtvis inga sådana rättigheter. I stället handlar detta mest om privilegier för att kunna nyttja fjällområdet fullt ut. Medlemskapet – och i någon mån renägandet – i en Sameby ger rättigheter som ingen annan i lokalsamhället har. Och medlemskapet är kopplat till släktskap, vänskap och historia.
I invandrartäta områden brukar man kalla denna typ av sammanslutning: en klan. I renskötselområdet heter det sameby och är en ekonomisk förening. Där väljs medlemmarna in av de som redan finns i byn. Här skapas reglerna. Och de som har flest renar bestämmer mest.

Den statliga utredningen ska även lägga förslag på om samebyarna ska få rätten att upplåta jakten och fisket, på en stor del av landet yta. Det handlar som alla förstår om pengar, makt och ägande av rättigheter. Privilegierna kan alltså bli ännu mer omfattande än de som de redan har idag.
I ett längre perspektiv – och i framtiden – måste man beakta att detta också kommer att påverka möjligheterna till skogsbruk, näringsverksamhet, gruvdrift och energiproduktion. Ju starkare rättigheter renskötseln får, desto mer kan den påverka och stoppa olika näringsetableringar. Eller tjäna pengar på att tillåta verksamheter.
Det som staten idag utreder må vara – i storstadsbefolkningens synvinkel – en liten fråga. Men den kommer i förlängningen handla om hela nationens konkurrenskraft, den gröna omställningen och samhällsekonomin. Därför är den mediala tystnaden överraskande och ohälsosam.

Nu ska ingen tro att jag är emot renskötseln. Tvärtom. Jag tycker att den samiska kulturen ska hållas levande – och det innefattar både renskötseln och annan samisk kultur. Renskötseln behöver bra regler och villkor. Och jag tycker också att detta är så viktigt att skattemedel ska användas för att säkerställa de kulturella värden som finns.
Dock är jag övertygad om att det går hitta lösningar utan att Sverige skapar nya adelsprivilegier. För det kan inte vara rätt väg mot framtiden att gå tillbaka till ett feodalt system där vissa blir frälse och andra blir ofrälse.

Om det finns något som splittrar människor så är det just konstruktioner där man ställer människor mot varandra. För mig är demokratins portalparagraf om alla människors lika värde både viktigare och mer betydelsefullt än juridiska begrepp som urminnes hävd. Jag hoppas verkligen att de folkvalda landar i den slutsatsen när utredningen är klar.
Vi kan inte 2023 skapa ett A- och ett B-lag av befolkningen.
Statens utmaning är jättesvår att hantera både politiskt och juridiskt. Men lösningen måste landa i ett rättvis system – där samexistens och människors lika värde utgör lösningen. För alternativet till detta vore obegripligt och otidsenligt.

Ska det bara få finnas ett minimum av klövvilt? Det vill Viltskadekommissionen. Foto Mostphotos

 

Är Viltskadekommissionen motsatsen till sans och balans? Frågan är faktiskt befogad. Resultatet från kommissionens arbete – som har finansierats av LRF och några skogsbolag – ska nog mest ses som en rejält tillspetsad önskelista inför den stundande valrörelsen.
Det finns i mitt tycke bara en sak som är bra i denna. Det är att den är så extrem att troligen ingen politiker vill ställa sig bakom den.

Vad är då Viltskadekommissionen. Jo, detta är ingen statlig kommission som Estoniakommissionen eller en sanningskommission för att utreda en fråga. Nej, detta är en partsinlaga från Lantbrukarnas riksförbund och ett antal skogsbolag. Syftet var helt enkelt att ta fram och klargöra vilka skador viltet orsakar skogs- och lantbruket.  Inget konstigt med det. I sak är detta ett 80-sidigt dokument som tydligt förklarar att LRF och ett antal skogsbolag tycker att det finns för mycket vilt. Inget konstigt det heller.
Men tro mig, det finns så mycket konstiga önskemål i sammanställningen att det blir svårt att ta Viltskadekommissionen på allvar.

Innan jag summerar de underliga, extrema, verklighetsfrånvända och häpnadsväckande slutsatserna vill jag tydliggöra ett par saker. Jag kan hålla med Viltskadekommissionen att det på sina håll finns för mycket vilt och att det i vissa områden är för omfattande skador på skogs- och jordbruk. Men Sverige är avlångt och problemen finns inte överallt.

När man läser igenom dokumentet kan man inte tolka detta som något annat än en krigsförklaring mot viltet.
Ingen av de lantbrukare jag känner skulle ställa upp på denna våldsamma och onyanserade attack på viltet. Bönderna – som jag känner ­­– är ansvarskännande och bryr sig om den biologiska mångfalden på sina gårdar och vill stå för hållbart jordbruk. De oroas av att insekterna och fåglarna minskar i odlingslandskapet. De vill bevara biotoper och markområden till nästa generation. Och de är villiga att göra insatser som inte ger intäkter – för att de vårdar ett arv. De vill inte arbeta mot naturen – utan med.
Jag undrar hur många medlemmar i LRF som ställer upp bakom de extrema åsikterna i rapporten som LRF:s ledning välkomnar.

Jag har så många invändningar mot Viltskadekommissionen att jag inte tänker nämna alla. Jag nöjer mig med dessa.

  • Det går inte att kräva lagstiftning som påverkar hela landet, äganderätt, turism och mycket annat, när viltskadeproblematiken är lokal och omfattar ganska begränsade områden.
  • Kommissionen har missat stora samhällstrender och en ganska högljudd allmänhet som vill se ett mer miljöinriktat brukade av skog och jord. Till och med EU-kommissionen har fångat upp detta. Att förslå något som går tvärt emot, måste nog upplevas som aningen tondövt.
  • Att föreslå att vildsvin ska anses vara ett skadedjur och sedan bara tillåta ett minimum av vissa klövviltarter känns som förslag från en svunnen tidsålder.
  • Naturen är något vi ska vara rädda om. Allmänheten ser vilt som en tillgång och en resurs. Att jord- och skogsbruk ska få ställa sig ovanför och diktatera villkoren för hur naturen ska vara sammansatt känns verklighetsfrånvänt.
  • Viltskadekommissionen ropar efter mer reglering och statlig styrning. Hur många vill ha mer av statlig klåfingrighet? Det brukar sannerligen inte vara det markägarna brukar vilja ha.
  • Kommissionen säger ju tydligt att markägarna inte klarar av att hantera äganderätten – vilket jag finner högst anmärkningsvärt.
  • Rapporten innehåller inte ett enda förslag som pekar mot att brukarna behöver göra någonting. Ett exempel skulle kunna vara att begärliga grödor för vilt inte anläggas längs hårt trafikerade vägar, eller att lantbrukaren får sätta upp tillfälliga varningsskyltar för vilt längs vägarna när grödorna upp i mjölkmognad och lockar till sig vilt.
  • Istället är förslagen så aggressiva och konfrontativa att jag blir tveksam på vad rapportförfattarna vill uppnå. Är detta utspel för att blidka interna krafter eller vill man faktiskt detta?
  • Ingen politiker med insikt och självbehärskning kan ställa sig bakom rapportens förslag. Brukandet måste ske samklang med naturen där vi tillsammans skapar förutsättningar som gynnar såväl natur som näringar ­– inte devalvera en grön näring till en miljöfarlig verksamhet.

Eftersom markägarna äger jakträtten borde det vara ganska enkelt att komma åt problemet. De har ju alla möjligheter att lösa problemen. Svårigheten ligger i att dessa tycker inte lika. Markägarorganisationer måste våga peka mot sina medlemmar – markägarna – och säga ifrån: Ditt brukande påverkar mitt.
Istället ropar man efter staten, vilket nästan aldrig är en bra lösning.
Tror någon på allvar att dessa fanatiska och överdrivna förslag är lösningen för jord- och skogsbruket är vi inte på rätt väg, utan på väg mot avgrunden.

Följande förslag finns i Viltskadekommissionen:

  • Inför rätt till skyddsjakt utan ansökan för markägare och jordbruksarrendatorer med jakträtt. Skyddsjakt ska vara tillåten om skadan är pågående eller om den kan förväntas uppkomma i närtid, samt om uppställda avskjutningsmål inte nås.
  • Tillsätt en ny jaktlagsutredning.
  • Regeringen ska ge tydliga direktiv till berörda myndigheter att klövviltstammarna och de stora populationerna av stora fåglar ska ner genom ökad avskjutning. Regeringen ska avsätta finansiella medel för att målen ska uppnås och följa upp måluppfyllelsen.
  • Uppdraget att minska viltstammarna ska föras in i regleringsbreven och instruktionerna för Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Trafikverket. Gemensam återrapportering om måluppfyllelse ska redovisas till regeringen.
  • Länsstyrelserna ska ha rättsligt stöd för och klara mandat att upprätta styrande förvaltningsplaner med avskjutningsmål och skyldighet att redovisa uppfyllande av målen i förvaltningsplanen till Naturvårdsverket.
  • Utred former för och inför nationell och länsvis systematisk flerartsförvaltning för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur.
  • Besluta om nationella och lokala nivåer vad gäller klövviltsbestånd som inte ska överskridas. Målet med nivåerna är att stammarna ska minska och hållas på den lägsta nivå som krävs för att stammarna ska vara livskraftiga och friska. Nivåerna ska:
    • vara tydliga och mätbara, exempelvis angivna som antal vilt/hektar,
    • baseras på beräkningar av hur stora populationer som den naturliga fodertillgången kan bära utan stödjande insatser.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att ingå samarbetsavtal med länder som har problem med samma arter av stora fåglar som vi har i Sverige.
  • Ge länsstyrelserna i uppdrag att planera och samordna informationsinhämtning om stora fåglar avseende spridning, skador och rörelsemönster i olika delar av landet under hela året.
  • Tillåt jakt på allvarligt skadegörande stora fåglar som inte är fredade under alla tider på dygnet.
  • Klassificera vildsvin som en allvarligt skadegörande art.
  • Utred förutsättningar för användning av skottpeng som verktyg för att effektivisera jakt på allvarligt skadegörande arter.
  • Ändra viltförvaltningsdelegationernas uppgift till att uteslutande vara ett rådgivande organ till länsstyrelsen. Viltförvaltningsdelegationerna ska inte ha någon beslutanderätt.
  • Förbjud utfodring av klövvilt i stödjande syfte. Utfodring av klövvilt bör som utgångspunkt endast vara tillåtet under förutsättning att utfodring sker enligt tillstånd av länsstyrelsen och i syfte att underlätta inventering av viltstammar. Länsstyrelsen är ansvarig för att utfodringen sker med tillsyn.
  • Inför en klar definition och reglering av åtling. Definitionen ska klart ange
    • tillåten fodermängd,
    • maximitid för hur länge åtling på en viss plats får användas,
    • krav på bevakning av åtelplatsen, samt
    • miniavstånd från åtelplats till väg och åker.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla en webbaserad klövviltsportal som samlar statistik och utgör ett lättillgängligt stöd för alla brukare. Norges nätbaserade databas Hjorteviltsregistret.no kan användas som modell att arbeta utifrån.
  • Utvidga Naturvårdsverkets uppdrag att utveckla en standardiserad metod för att inventera skador i gröda orsakade av vildsvin till att även omfatta betesskador av annat klövvilt och av stora fåglar.
  • Man vill därtill ha medel från Viltvårdsfonden ska gå till att utreda hur viltets skador påverkar jord- och skogsbruksmålen
  • Utred närmare förutsättningar för att införa krav på att viss näringsbetingad jaktverksamhet måste bedrivas i vilthägn.
  • Inför krav på att mer trafikerade vägar ska vara röjda från buskage och sly inom ett avstånd om 10 meter. Säkerställ att eventuella inskränkningar kravet utgör på pågående markanvändning kompenseras genom ersättning.
  • Inför krav på viltinventering och komplettering av viltsäkerhetsåtgärder genom uppförande av viltstängsel på de mest drabbade sträckorna inför anläggande av 2+1 vägar.

 

 

 

 

 

 

Texten skulle kunnat handla om skärgården och havet. Men den rör fjälljakten. Foto Magnus Rydholm

 

Tänk om Högsta domstolen slog fast att yrkesfiskarna i Blekinge hade större nyttjanderätt till havet än staten. Därför skulle yrkesfiskarna få rätten att avgöra vem som får bada, fiska och om du får köra båt i havet. Bakgrunden till dessa helt orealistiska tankegångar bottnar i direktiven till en nu pågående statlig utredning – renmarksutredningen.

Jo, låt oss tänka att yrkesfiskarna i Blekinge under lång tid befolkat skärgården i Sveriges trädgård. Alla som bott där hade mer eller mindre ägnat sig åt fiske och båtliv. I området fanns det nästan bara människor som i någon mån ägnade sig åt yrkesfiske. De har genom århundradena tillförskansat sig något som kallas urminnes hävd.
Genom denna hävd har de – trots att de inte äger skärgården – kunnat bruka den som de hade ägt den. Just därför kan en domstol tilldela denna yrkesgrupp nyttjanderätt till havet. De anses ha större rätt än ägaren – staten. Att svenska staten sedan 1864 jaktstadga gett alla svenskar samma rättigheter till havet och fjällen var betydelselöst.

Sammansättningen av människor i Blekinge ser  idag väldigt annorlunda ut, jämfört med när alla var yrkesfiskare, spelade ingen roll. De få yrkesfiskarna har ett yrke som ger dem rättigheter som inga andra får inskränka.
Att det vidsträckta havet är stort och rymmer plats åt såväl yrkesfiskare, båtägare, jägare och de som vill bada tog domstolen ingen hänsyn till.

Yrkesfiskarna fick istället möjligheten att avgränsa andra från att nyttja havet. Eller kräva ersättning det intrång som andra gör, samt bestämma när man får vistas i vissa delar. För båttrafik, jakt och havssimning kan ju störa fisket. Därför avlyses ofta stora områden för allmänheten. Detta kan ske trots att du betalt för att passera Blekinge med din båt. Yrkesfiskarna behöver bara anmäla detta till länsstyrelsen så stängs området.
Det märkliga i sammanhanget är att det specifika förhållandet – när i stort sett alla ägnat sig åt yrkesfiske under flera hundra år – bara förekommit i Blekinge. Längs Smålandskusten och i Skåne har förutsättningarna varit annorlunda. Där fanns det troligen ingen urminnes hävd.

Inte heller beaktades de djupa orättvisor som drabbat de människor som bott i skärgården hela sina liv. Var man inte yrkesfiskare så försvann rättigheterna till havet. Dessa måste också betala och be om lov för att bada, få slänga ut en metrev eller segla förbi Kristianopel. Konsekvensen av domslutet blev att de lokala samhällena rycktes isär. Människor ställdes mot människor. Grannar mot grannar.

Det är då som regeringen tillsätter en utredning som har till syfte att se om inte alla yrkesfiskare ska samma rätt till havet som Högsta domstolen har gett till yrkesfiskarna i Blekinge. För en prejudicerande dom har just den innebörden. Den är vägledande.
Innebörden av domslutet, som mest liknar ett införande av nya slags adelsprivilegier, verkar också passera den offentliga debatten. Allt medan utredningen ganska obekymrat jobbar vidare med att skapa ett system som begränsar tillgängligheten till havet för alla – ja, alla utom yrkesfiskare förstås.

Nej, inget av det jag skrivit är sant. För frågan handlar om tillgängligheten och möjligheten till att nyttja den svenska fjällvärlden. Allting pekar mot att jakten, fisket och det rörliga friluftslivet kommer bli de stora förlorarna.
Men att en yrkesgrupp – renskötare – fått möjlighet att begränsa hela svenska folket från att nyttja ett stort område i fjällen. Det är sant. Girjas heter det. Och detta har skett i en tid när i stort sett alla i hela världen vill stå upp för alla människors lika värde. Ur led är lagen, skulle man kunna säga…

Men ännu är inga politiska beslut tagna för resten av fjällvärlden som motsvarar minst en tredjedel av landets yta. Utredningen ska i höst ge förslag på vad som ska gälla för övriga delar av fjällen.
Jag hoppas verkligen att politikerna lyfter blicken och ser vad som håller på att hända.

 

Ska alla människor ha samma rätt till att vistas i fjällen? Foto Magnus Hansson

 

 

Vi är rätt många tillsammans, utöver jägarna, vi som tror på landsbygdens överlevnad och utveckling. Vi som står kvar med båda fötterna på jorden. Och allt fler förstår hur ekvationen går ihop och ställer sina fötter där också, på jorden. Men jag önskar mer.

Tänk om vi gick ihop, jägare, skogsägare, lantbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans. Foto: Aleksandr Kichigin/Mostphotos

Sverige behöver jakten, en egen stark livsmedelsproduktion och ett skogsbruk som fungerar. Där verksamheter inte bakbinds av myndigheter och aktivister som drar sina egna övertygelser in absurdum. Idag sker en oroväckande utveckling för dem som försöker leva av och med landsbygd, skog och natur.
Vi skulle behöva hjälpas åt mer och lyfta varandra.

Min önskan den här julen är samverkan. Tänk om vi gick ihop, jägare, skogs- och jordbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans.

Jag önskar förändring. Det hade varit trevligt om jultomten hade kunnat lösa allt men idag måste han ha hjälp.
Min önskan den här julen är samverkan. Tänk om vi gick ihop, jägare, skogs- och jordbrukare och andra som lever där ute i verkligheten. Och sa ifrån tillsammans.
För läget idag verkar drabba alla ungefär lika hårt. I grunden står vi för samma sak, att få verka och leva i naturen, skogen på landsbygden. En ”liten” bisak i sammanhanget är också att vi alla är nödvändiga för att Sverige ska må bra.

Jakten, skogs och jordbruket, det vill säga naturbruket tvingas att lägga alltmer tid på att försvara sin existens. Det finns krafter som vill tillintetgöra våra verksamheter. Särskilt utsatta är naturbrukare med verksamhet i mindre skala.
Jag ger några exempel. Betänk att detta bara är ett axplock av alla tokigheter som drabbar landsbygdens verksamheter.

SKOGEN. Inventeringskraven på små skogsägare som vill avverka sin skog börjar bli alltmer orimliga.
”Skogsstyrelsen meddelade att det på fastigheten finns spillkråka och tretåig hackspett och gav skogsägaren en lista på tio punkter som ska utredas, som: Hur många ringhackade träd av tretåig hackspett som finns i området, hur många spår av spillkråka finns?” skriver Marie Wickberg bland annat i tidningen ATL.

Den 22 december bekräftade Mark- och miljööverdomstolen att de markägare som hindrats att bruka sin skog på grund av artskyddsregler har rätt till ersättning.
Tre skogsägare stämde staten då de nekades ersättning för skog som de inte har fått avverka och för att få ut den ersättning de har rätt till enligt grundlagen. Processerna har pågått under flera år, skriver Lantbrukarnas Riksförbund (LRF).

JORDBRUKET. Kraven på svenska bönder ökar men ersättningen minskar. Nyligen kom besked om kraftigt sänkt gårdsstöd. Även stödet för exempelvis rovdjursavvisande stängsel minskar. Detta samtidigt som priset på energi och insatsvaror för jordbruket som konstgödsel är på historiskt höga nivåer. Många bönder lever on the edge.
Mer från jordbruket:
”Tillverkarna av handelsgödsel ser så stora kostnadsökningar för sina insatsvaror att de inte tror sig kunna ta ut de nödvändiga priserna av kunderna. De har därför minskat eller helt stoppat produktionen av handelsgödsel”, skriver Stefan Ljungdahl i Jordbruksaktuellt.

JAKTEN. Vi jägare kämpar för att kunna förvalta vargen på ett sätt som följer riksdagens intentioner från 2013. Men förvaltningen av varg har havererat. Trots hårt arbete gick det inte att få myndigheterna att förstå att vinterns vargjakt måste vara omfattande, eftersom det finns en risk att Sverige annars tappar greppet om vargförvaltningen.
Tilldelningen på 33 vargar, som sen blev 27, räcker inte till för att sänka stammen, vilket är nödvändigt.
Stammen riskerar att öka till 500 individer koncentrerat på några få geografiskt utsatta lägen i Sverige där människor drabbas hårt när tamdjur dödas och livet påverkas direkt negativt för så många.

Sammantaget handlar det om att vi alla idag lever med ständiga attacker på vår tillvaro som i slutändan hotar hela Sveriges oberoende, att vi ska kunna klara oss om det blir kris. Nödvändiga beslut lyser med sin frånvaro samtidigt som allt fler orimliga krav ställs på naturbrukarna.

Och allt vävs ihop, skogen, jägarna och bönderna. Vi vill kunna leva på ett bra sätt, producera vår egen mat och allt det som skogen ger oss.  Den här önskade treenigheten är egentligen redan rörande överens om så mycket. Vi vill värna livet på den svenska landsbygden med alla dess verksamheter vilket också är en förutsättning för att hela Sverige ska må bra.

Min julönskan handlar om mer samverkan med jakten, skogen och jordbruket. Diskutera motsättningar sinsemellan kan vi göra ändå men tänk om vi verkligen kunde hålla ihop, stå emot tillsammans.
Vilken gigantisk kraft vi skulle bli.

God Jul och Gott Nytt år önskar jag er alla!

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

Hur mycket kostar det att köpa insatser som jägarna gör ideellt? Foto INBJ/Mostphotos

 

Vad regeringens beslut att ändra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget i januari innebär behöver förklaras på ett annorlunda sätt så att konsekvenserna blir tydliga. Låt mig börja med att illustrera detta med en övertydlig metafor.

Om du vill få ett barn att hämta en sak finns det många olika sätt att få barnet att göra detta. Exempelvis kan du kan belöna barnet med en peng eller en kaka. Regeringen försöker sälja in ändringen med följande argument till jägarna:
”Då får du mindre veckopeng, du blir av med din givna plats i fotbollslaget och en del av pengarna som du och dina kompisar samlar ihop ger vi till motståndarlagen”.

Efter beslutet har regeringen tyvärr gjort ungefär vad regeringar brukar göra. Den har lutat sig tillbaka och hoppats att allt man sagt och velat genom någon slags magisk formel ska bli verklighet.
Istället för att lyssna in, förändra beslutet i takt med att kunskapen om problemen och riskerna tornar upp sig, varit delaktigt i genomförandet, säkerställt att intentionerna fick genomslag, har man börjat låsa fast sig och försvara beslutet.
Men låt oss stanna upp och tänka till. Självklart är det jobbigt att erkänna att det inte blev som man tänkte. Och det blir extra jobbigt när oppositionen försöker gnugga in misstagen i ansiktet. Det blir då lätt att låsa fast sig och inte göra någonting. Regeringen behöver alltså reflektera över vad det är som viktigt.
För det är ingen som tror att regeringen består av övermänniskor som alltid gör rätt på första försöket. Nej, det som istället avgör en regerings duglighet är hur de hanterar sina maktbefogenheter före och efter beslutet. För det är inte själva beslutet som är det viktiga, utan hur det blir i verkligheten.

Med beslutet har regeringen tyvärr öppnat för att göra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget till politik. För trots att det finns en förkrossande majoritet i riksdagen som tycker ungefär lika – att systemet är och har varit bra för samhället – finns det politiska partier som vill förändra detta. Om dessa ges möjligheter att påverka konstruktionen öppnas dörren till att politisera ytterligare en del av jakten och viltvården. Och det är precis detta som skett.
För att undvika sådant brukar regeringar att – i alla fall försöka – skapa breda politiska överenskommelser (i frågor där majoriteten tycker ungefär lika). Då stänger man dörren för politiska förhandlingar för kommande regeringar oavsett partifärg i detta ämne. Då kan inte smala åsikter komma åt att förändra det som den breda majoriteten tycker är bra.
Viltförvaltning ska nämligen inte styras av partipolitiskt kohandlande, utan utifrån fakta om vilt och natur. Det är nämligen med fakta som regering och riksdag skapar tydlighet, delaktighet, långsiktighet och förutsägbarhet i viltförvaltningen.
Tummar man på detta öppnas Pandoras ask.

Låt mig därför göra ett helt ovetenskapligt räkneexempel som visar hur dumt det är att försöka upphandla insatser som jägarna gör helt ideellt.
En del, av de tre områden som Naturvårdsverket ska upphandla, rör viltövervakning. Det vill säga att förbundet ska hålla kolla på viltstammarna genom inventeringar och avskjutningsrapporering. Det ekonomiska bidraget som förbundet fått för att göra detta är cirka sex miljoner kronor. Detta används för att utveckla metoder, IT-stöd, ta fram rapporter och naturligtvis personal som arbetar med dessa frågor och sammanställer resultaten.
Dessa sex miljoner kronorna ska nu upphandlas, eftersom regeringen anser att bidraget bryter mot upphandlingslagstiftningen. Men de stora insatserna görs inte av förbundet. De utförs av jägarna.

Nu börjar vi räkna. Men eftersom matematik är svårt har jag avgränsat mig till ett enda ämne inom viltövervakningen – älgobs. Jag tar med andra ord inte med några siffror som rör inventeringar, insamling av spillning, avskjutning, Viltdata, samordning, registrering, möten och utbildningar. Bara älgobs.
Jägarna lägger cirka 5,5 miljoner timmar på att observera och rapportera älg, vilket ger ett mycket bra underlag till älgförvaltningen. Vad är detta värt? Vad skulle det kosta samhället att köpa detta resultat?

Jo, om man delar 5,5 miljoner timmar med en normal årsarbetstid (2.080 timmar) får man fram att det skulle krävas 2.644 heltidsanställda för att lösa uppgiften. Om man sedan utgår ifrån att dessa skulle tjäna 25000 kronor i månaden, plus sociala avgifter (som är ungefär 50 procent av lönen) får vi en mycket intressant summa.
Det skulle alltså kosta cirka 1,2 miljarder kronor att köpa den insats som jägarna gör gratis. Notera att jag inte tagit med några kostnader för chefer, resor, IT, möten, samordning, lokaler och annat. Så den verkliga siffran skulle bli ännu större. Men låt oss hålla detta enkelt. Summan blev ändå astronomisk.

Faktum är alltså att de sex miljoner kronorna (om allt arbete med Viltövervakning hade gått till älgobs, vilket det inte gör eftersom det läggs stora insatser inom de andra områdena också) har gett minst 200 gånger pengarna. För varje satsad krona från Viltvårdsfonden har samhället fått tillbaka insatser värda 200 kronor.
Så när regeringen och Naturvårdsverket vill upphandla sex miljoner för Viltövervakning äventyras insatser värda långt över 1,2 miljarder.
Extra konstigt blir det ju när man beaktar att regeringen inte ens satsat de sex miljonerna.  Dessa kommer ju ifrån jägarnas egna fickor – via det statliga jaktkortet.

Låt mig också förklara varför vi jägare lägger ned tid på detta oavlönade arbete? Jo, vi vill ha en viltförvaltning som styrs av fakta – inte tyckande eller partipolitiskt taktiserande. Vi vill ha en uthållig jakt, där vi tar av räntan men behåller kapitalet. Vi vill ha en frisk natur med välmående viltstammar. Så länge jakttider och annat beslutas utifrån fakta och vetenskap accepterar vi jägare besluten, eftersom det baseras på logik.
Problemet uppstår när inte regeringen och Naturvårdsverket inser det omöjliga i att upphandla resultaten från en folkrörelse. För ingen kan garantera att rörelsen fortsätter att göra samma insatser om förutsättningarna ändras i grunden. Tar man bort den regionala viltförvaltningen, minskar jägarnas möjligheter att påverka förvaltningen, tummar på faktakraven äventyras allting i den snillrika konstruktionen. Incitamenten för att delta försvinner. Det ömsesidiga förtroendet mellan makten och människan bryts.

Det finns naturligtvis andra och bättre sätt att utveckla Viltvårdsfonden och folkrörelsen runt jakten än upphandling. Problemet är att man låst fast sig vid just detta.
Låt mig vara tydlig med en sak. Att regeringen vill utveckla viltförvaltningen behöver inte vara fel. Man kan även ändra en 80-årig institution som Allmänna uppdraget och Viltvårdsfonden, utan att det är fel. Men då måste regeringen ha ett helt annat tillvägagångssätt.
Regeringen har fortfarande möjligheten att ändra sig. Det går alltid att fatta nya beslut om man tycker att slutresultatet är viktigare än politisk prestige, att viltförvaltningen är viktigare än att hålla fast vid något som inte blev bra. Att de bidrag jägarna gör till viltförvaltningen är betydelsefulla. Möjligheten finns där, om man vill.
För är det värt att riskera en folkrörelse och insatser för miljardbelopp för att upphandla några miljoner?

 

Den biologiska mångfalden är viktig. När man vet hur fåglarna ser ut så kan man också upptäcka när de försvunnit. Sånglärka. Foto Sten-Åke Stenberg/Mostphotos

Jag  idag mötte gryningen. Min morgonpromenad gick genom gammal kulturbygd, där generationer trampat stigar och brutit mark. Jag passerade en å med 50 meters fallhöjd på några kilometer. Utmed denna har det funnits många olika fördämningar och kvarnar. Jag lyssnade efter orrar vid en gammal brukad torvmosse. Där bröts torv en bit in på 1900-talet. De djupa såren syns än. Men dikena har slammat igen. Mossen var så blöt som en torvmosse ska vara. På min tur passerade jag gamla inägor som vuxit igen. Slåttermarker där granarna stod täta. Odlade mossar där lövslyet växte fritt. Sprutgödslade vallar. En nybyggd ladugård, för lösdrift. Taggtråd, elstängsel och spår av en gammal gärdsgård, samt en ängslada som nu stod mitt bland höga träd.
Från mitten av 1900-talet till idag har det skett en enorm utveckling av brukandet av skog och jord. Genom forskning, bekämpningsmedel, konstgödsel och effektivare och större maskiner har såväl metoder som utrustning förfinats och rationaliserats.
Efter en ganska lång historisk period med småbruk och självhushållning ser brukandet väldigt olikt ut. Kvartalsrapporter, export och snabb avkastning blir allt viktigare.
Där kor tidigare gick på skogs- och slåtterbete står granar i raka linjer. Och på åkrarna odlas vall. På de ställen där man väljer andra grödor, som säd och raps, har de gamla kantzonerna med träd, gräs och buskar röjts bort. Istället har en och samma gröda, över stora ytor, gjort det möjligt att bygga lönsamhet.
Det var genom denna bygd – med spår av olika tidsåldrar – promenaden gick. Trastarna sjöng. Rödhaken drillade och ringduvorna sträckte. För bara några år sedan fanns både sånglärka och tofsvipa.
Om man inte vet vad fåglarna heter eller känner igen växterna så ser man inte när de försvinner. Ungefär så uttryckte sig en klok biolog för ett tag sedan.

Miljödebattens största fråga just nu handlar om skogen. Miljöorganisationerna driver en tuff kampanj mot de metoder som används i skogsbruket. I Artdatabankens rödlista finns cirka 5000 arter som börjar få det tufft. Orsakerna varierar, men väldigt många arter reagerar negativt på dagens brukande. Biotopen kan bli för mörk, för torr eller för näringsrik, med mera.
Men är det enbart skogs- och jordbrukets fel? Nej, om man tycker så lägger man väldigt lite vikt vid hur politiken och trender formar behov och regler. Hur vi alla  tillsammans – som ett kollektiv – bär ansvar.
Självklart bär även skogs- och lantbruk ett stort ansvar för att den biologiska mångfalden minskar. Men man måste lyfta blicken över trädtopparna och se hur du och jag – vår önskan om billig mat och råvaror – utgör helt avgörande förutsättningar för de företag som brukar skog eller odlar vår mat.

Men gör inte markägarna insatser som gynnar mångfalden? Självklart, gör de det. En del gör fantastiska insatser, andra ingenting. Mycket har blivit bättre. Men trots dessa insatser så se det mörkt ut för väldigt många arter. Och det är detta som miljöorganisationerna reagerar på.
Insatserna vi gör räcker helt enkelt inte till för att häva den negativa trenden.
2017 kom en rapport som visade att flygande insekterna i Centraleuropa har minskat med 80 procent på 30 år.
Det jag reagerar mot är hur ensidigt skulden – och kravet på lösningar – läggs på markägarna som bara försöker ge oss det vi ber om. Billig mat och billig skogsråvara.
Tyvärr verkar dessa branscher inte på allvar insett hur viktigt det är med omdaning av brukandet. Tyvärr verkar miljörörelsen helst av allt vilja förbjuda saker och skydda natur. Tyvärr har inte politiken insett att den måste ta på sig ledartröjan och stimulera rätt typ av åtgärder. Det borde vara mer lönsamt att göra rätt, än fel.

Skogsbruket verkar – utifrån den debatt jag läst – mest av allt försvara dagens brukande. Man vill lite förenklat fortsätta att göra – ungefär – som vi gör idag när den biologiska mångfalden minskar i rask takt.
Men genom att försvara dagens brukande placerar skogsbruket sig i baksätet och låter opinionsbildare på den gröna sidan att välja väg mot framtiden.
Den verkligt intressanta frågan som cheferna på de stora skogsbolagen borde ställa sig är: Hur kan vi få ett lönsamt och aktivt skogsbruk som gynnar den biologiska mångfalden? Vilka omställningar krävs? Hur ska politiken stödja denna inriktning?
Genom att inse behovet – och att allmänhetens syn på mångfald kommer avgöra hur det blir – kan man ta platsen i förarsätet.
Men då krävs det att man vill något. Att stå kvar där vi är idag kommer nog inte att vara ett alternativ.

FN skrev 2020 en rapport om att vi inte når målen för biologisk mångfald. EU försöker nu skydda 30 procent av all natur (varav 10 procent med strikt skydd) för att bidra till en ökad diversitet.
Det går inte att flyga under radarn längre. Det behövs åtgärder. Kraftfulla sådana. Samtidigt är trenden tydlig. Väldigt många beslutsfattare har insett behovet, så det kommer att hända saker. Ska vi kliva på tåget, eller stå kvar på perrongen?
Beroende på hur jord- och skogsbruk väljer att agera, vilka visioner de anammar, avgör hur framtidens brukande ska se ut i Sverige. Som det ser ut nu kommer en hel del avgöras på överstatlig nivå – av människor som varken ser eller förstår de svenska traditionerna eller vårt brukande. Därmed är det bråttom.

Framtiden hittas sällan i historien. Den formas av utveckling, morgondagens utmaningar och behov.
Är vi konsumenter beredda att betala lite mer för produkter som gynnar mångfalden blir övergången mycket lättare för de som ska göra jobbet.
Evert Taube skrev Änglamark 1971, för att rädda Vindelälven från att byggas ut. I mina trakter hittar jag violer och några enstaka mandelblommor. Men kattfot finns inte kvar.
Den kommer inte att komma tillbaka om vi skyddar natur, utan bara om vi förändrar brukandet.
Just detta tänker jag på när jag passerar en riven gammal damm där det numera finns föryngrande flodpärlmusslor. Det går förändra, restaurera och bygga upp. Men bara om vi vill.

Det står allt mer klart att människor som försöker leva på, och av, landsbygden aktivt motarbetas av myndigheter som befinner sig allt längre bort från verkligheten.

Hittar jag på något fuffens kommer nationella insatsstyrkan och hämtar mig. För jag är ju jägare. Foto: Johanna Thörnqvist

Samhällskontraktet är så brutet att det snart bara återstår en dimmig bild av något som någon kommer ihåg fanns en gång. Något som var bra. Som fick samhället att fungera även på landsbygden.

Vad är det de vill?

Beslagta jägarnas vapen? Tömma landsbygden på folk? Lägga ner alla eftersök på trafikskadat vilt?
Vill de göra oss alla helt beroende av importerat kött och grödor för att ingen längre vill vara natur- och lantbrukare?
Vill de proppa städerna fulla med… alla?  Samla oss alla i feta pandemiska jättegrupper på de ställen som inte längre kan kallas landsbygd?

Och få oss att glömma hur det är att leva med och av naturen, för våra djur, våra åkrar, skogen, jakten, viltet, maten, hela livet som vi hämtar nära.

För nu behandlas vi som skit, landsbygdsbor och jägare. Det finns ett gäng som vevar vilt mot oss just nu. Jag tar upp ett par exempel här.

I den uppmärksammade rättegången mot Karl Hedin och tre andra personer, förhördes den NOA-polis (Polisens nationella operativa avdelning) som varit central i utredningsarbetet. Hon fick frågan varför polisen använde sig av nationella insatsstyrkan som ska användas vid exempelvis terrorism för att gripa en 69-årig sågverksägare och svarar:

– Det är ju jägare det handlar om.

Ett fult och grundlöst påhopp på jägarna och säger väl egentligen mer om en del av polisväsendets inställning till oss än något annat.

För den som missat det hela kan också sägas att det var efter ett avlyssnat telefonsamtal mellan Karl Hedin och hans syster som polisen tyckte sig höra att Karl Hedin skulle jaga varg. Det har senare visat sig att polisen hörde och tolkade delar av samtalet fel.

Men nationella insatsstyrkan ryckte ut.

Länsstyrelsen i Västra Götaland har startat upp ett angiverisystem där vem som helst anonymt kan anmäla personer för tjuvjakt.  Oskyldiga jägare riskerar alltså att registreras i offentliga diarium hos länsstyrelsen utan att veta om det.

Eftersom ingen av oss heller vet vad som händer bakom dessa kulisser leder det kanske också till att du som är jägare blir avlyssnad av polisen efter att en tappad jaktsabotör tipsat om att du är en tjuvjägare.

Det betyder alltså att jag, jägaren, en lördagsförmiddag kanske ringer min man och säger:
”Jag åker och lämnar pant på ICA.”

Polisen som avlyssnar min telefon går i taket eftersom alla nu är fullständigt övertygade om att jag sa:
”Jag har skjutit en elefant, nu blir vi rika.”

Och som ett brev på posten kommer nationella insatsstyrkan. För man får inte skjuta elefanter.

Och som ett brev på posten kommer nationella insatsstyrkan. För man får inte skjuta elefanter.

Men vad tror de? Tror de att jag går med hagelpangen nedstucken i byxbenet där hemma? Att jag trätt de extra toarullarna på klass 1-studsarpipan? Att jag skjuter alla som ringer på dörren som inte har bokat tid?
VARFÖR skulle JAG, som aldrig gjort något olagligt i hela mitt liv, vara mer farlig än en av polisen tidigare känd buse med misstänkt olagligt vapeninnehav? För att gripa en sådan används inga nationella insatsstyrkor. Dessa busar hämtar polisen själv.

Jag släpas till häktet utan att fatta något alls. Får sitta där typ en månad.

Att ingen sedan hittar elefanten spelar mindre roll. Det är ju jägare det handlar om.

Jag skulle vilja påminna om att vi jägare också ingår i de demokratiska spelreglerna. Som grupp är vi mer laglydiga än de allra flesta andra grupper.

Bland annat därför att minsta lilla felsteg vi gör så tas våra vapen ifrån oss.

Vad håller ni på med myndigheter? Med vilken rätt ställer ni 300 000 jägare utanför självklara demokratiska rättigheter?

Foto Johann Helgason/Mostphotos.

 

Ett hav av julklappar låg under granen. Dofterna från stearinljus, doppet i grytan och köttbullarna bildade en kuliss som fyllde alla sinnen. Julaftonsnerverna var i gungning.  Pojken skulle snart bli tonåring. Han hade fått stå ensam på pass med ett lånat hagelgevär. Han kände sig vuxen, eftersom han jagade och fick ta ansvar som han troligen inte var mogen för. Allting i livet kretsade mot ett och samma mål: att bli jägare. Att uppfattas som och leva med skogen och viltet året runt. Att ha jakthund, gröna kläder och skjuta med gevär. Göra viltåkrar och bygga jakttorn. Drömmen var kanske naiv, men också väldigt verklig, eftersom den fanns så nära honom.

När en äldre man i fårskinnspäls och stort skägg delade ut alla paket försökte han hålla tillbaka sina förväntningar och verka oberörd. De små kusinerna skrek i högan sky, sprang runt och hoppade. De äldre fotograferade och skrattade. Han satt still och var sammanbiten.
När golvet var tomt under granen hade han fått fem paket.
Julklappspapperet yrde omkring i rummet när alla barn slet upp sina paket. Men istället för att vara ivrig väntade han lite. Han ville vara större och mognare än han var.

På önskelistan hade det stått ganska få saker. Det fanns en gemensam och röd linje i önskningarna – kopplingen till jakt. Den dyraste saken på listan var en jaktjacka. Dock var han medveten om att han inte skulle få allting. Som vanligt skulle några av paketen innehålla kalsonger och strumpor.
När han väl öppnat paketen – ett efter ett – så fanns det inget som hade koppling till jakt, förutom ett par gröna hemstickade sockar från mamma. Men innan pojken hann att bli missnöjd kom hans farfar med ytterligare ett paket – som var ganska stort och tungt.

– Tomten missade detta, sa han och överräckte det till pojken.
Försiktigt öppnades paketet.
Innehållet visade sig vara en begagnad Sauer & Sohn i kaliber 12. Ett hagelgevär. Den var väl använd och hade lite repor i kolven.
Ögonen var vidöppna. Känslorna svallade. Pojken, som ville vara större än han var, blev så fylld av känslor att han inte visste om han grät eller skrattade.
– Den är din nu. Men den stannar hos mig tills du blivit 18. Du ska vara rädd om den och sköta den noggrant, sa han.

Efter en stund hade känslorna lugnat ner sig. De vuxna satt i soffan drack kaffe och knäckte nötter, kusinerna lekte med bilar och dockor, de äldre läste några böcker. Då smet han ner i källaren med en Sauer & Sohn i kaliber 12. Han mindes sin farfars ord, när han tog fram vapenfett och stockolja.
Efter en timme kom han tillbaka och hängde upp geväret. Det blänkte. Han tog ner det. Siktade. Hängde upp det igen.
Några åt godis och tittade på tv. Några skålade. Några värmde på julmaten. Pojken satt några meter från sin dyrgrip och längtade till annandagen, när Klinga skulle släppas. Han tog ned vapnet och siktade. Hängde upp det igen.
Pojken tyckte att han fått den finaste julklappen man kan få. Han hade blivit bekräftad och sedd som jägare.

God Jul.

 

 

 

 

 

 

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

Plötsligt står jakttornet tomt. Rösten från jaktkamraten har tystnat i en evig tappt. Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Vem tänker du på? Vem kommer du minnas på söndag? Eller har du för bråttom för att reflektera över det?
Det yttersta och mest essentiella som skiljer jakten mot andra sysselsättningar är närheten till döden. Den finns alltid nära, alltid i medvetandet, alltid så självklar. Just därför finns anledning till att reflektera. Att tänka bakåt. Att minnas och hedra de människor som format oss. Att visa respekt mot människor som betytt så mycket för oss.

Fotspår som suddas ut. Drevskall som försvinner i fjärran. Torn som förmultnar, den enorma tystnaden, skottet i skymningen och mycket annat är metaforer på livets bortre parantes – döden. Om livet är orättvist, så är döden dess motsats. Den drabbar alla lika skoningslöst, även de som ska leva vidare med minnen, tomhet och sorg.
På söndag är det alla själars dag. Känns namnet igen? Dagen efter Alla helgons dag, ska vi minnas våra nära och kära som inte längre finns.
Alla själars dag är en gammal högtid som infördes i den katolska kyrkan på 1000-talet, man önskade de döda: evig vila (requiem aeternam). Men högtiden försvann under 1700-talet och återkom inte förrän på 2000-talet.

Vi har alla drabbats av sorg. Vi har på det allra hårdaste sättet blivit medvetna om att det finns jaktkamrater som enbart jagar i våra minnen. Att jaktliga mentorers råd endast ekar i våra egna huvud. Att alla skratt våra avlidna vänner gett oss enbart är erinringar av svunnen tid.
I våra vardagliga liv hinner vi inte reflektera över människorna som varit en så stor del av oss. Vi hinner inte vara ödmjuka och väva ihop minnena till starka rötter som håller oss fast i nuet. Vi har svårt att använda den visdom och erfarenheter vi fick. Vi hinner inte vara tacksamma över den glädje de gav oss.
Men vi har tid på söndag. Ta dig den tiden. Hedra dina nära kära, som inte längre finns i livet. Deras liv har haft en stor betydelse och mening, men bara så länge du kommer ihåg deras umbäranden, använder deras kunskaper och minns deras skratt.

Jag kommer att tänka på många personer på söndag. Men mest kommer jag att tänka på Jonas. Han är troligen den mest positiva människa jag mött. Han lurade döden under många år. Klagade aldrig och såg alltid framåt. Arbetade och slet när andra skulle gett upp. Men han fick inte vara med på sin yngsta dotters bröllop. Den 21 april gick han bort. 56 år gammal. Alldeles för ung. Alldeles för tidigt.
Ett av många minnen kommer från när vi jagade kråkor ihop. En dag lyckades han med konststycket att fälla två kråkor samtidigt som ha berättade en lång historia. Tystnaden vid skottögonblicken var obetydliga och berättelsen löpte på trots skotten och att kråkorna ramlade. Han tappade inte koncentrationen på varken kråkorna eller historieberättandet.
När jag berättade min observation skrattade han högt och sa: ”Jasså, då kan jag visst göra två saker samtidigt”.

Låt oss minnas på söndag. De är våra jaktkamrater värda.

 

 

 

Vad är det för fel på oss män? Varför kan vi inte behandla våra medmänniskor på ett anständigt sätt? Foto Johanna Thörnqvist

 

Några kvinnor har, två år efter att #Metoo drog igång, skapat ett nytt upprop. Detta finns på Instagram och heter #Vigörpatronur.
Kvinnorna vill uppmärksamma de sexuella trakasserier, kränkningar och nedvärderande av kvinnor som förekommer inom jakten.
Runtom i vårt land förekommer det fortfarande rätt många händelser där män – medvetet eller omedvetet – kränker, tafsar, raggar på olämpliga sätt och trycker ner kvinnor. Allvarligt talat. Vad är det för fel på oss män?
Självklart vet jag att majoriteten av männen behandlar kvinnor korrekt. Självklart händer inte dessa händelser överallt och hela tiden. Men i min värld spelar det ingen roll om de händer ofta eller sällan. I min värld kränker man inte kvinnor. Inte män. Inte någon.

Men låt mig vara lösningsorienterad. Den stora och svåra frågan är: Vilket ansvar har vi som inte utför kränkningen? Kan vi sitta lugna på våra stolsryggsäckar och titta på? Kan vi blunda? Kan vi fnissa och ursäkta beteendet med: ” han skojar bara”? Nej. Om vi menar allvar måste vi alltid vara beredda att försvara de som utsätts. Vi måste alltid ta den svages parti.
Nu ska vi inte låtsas som att detta är enkelt. Den tafsande mannen är kanske din jaktkamrat, släkting eller chef. Den som skämtar grovt och nedsättande kan ju innerst inne vara en väldigt snäll person som egentligen inte menar något illa. Därför kan det vara jättesvårt att agera.
Den som säger ifrån hamnar mitt i en konflikt med starka känslor – som i värsta fall innehåller lagbrott. Vem vill hamna mitt i en sådan soppa?
Men ställ dig följande frågor. Om inte du agerar vem ska då göra det? Vem ska ställa sig på den drabbades sida? Vem ska då säga stopp?

Jag vill hävda att ingen som är i närheten eller vet om sexuella trakasserier, kränkningar eller andra händelser kan smita undan sitt ansvar. Jaktskytteklubbar, viltvårdsområden, Jägareförbundet, jaktarrangörer och andra organisationer har också ett ansvar – men ideella organisationer kan inte lösa ett samhällsproblem – och ett sjukt manligt beteende – helt på egen hand. De måste få hjälp och stöd av sina medlemmar.
Bara för att en person har blivit vald till ordförande i en förening har han/hon troligen inga verktyg eller utbildning för att hantera dessa jobbiga situationer. Och får ordföranden ingen hjälp av människorna – runt omkring – är förutsättningarna för att hantera den känsliga frågan väldigt dåliga.
Så när du och jag har sett något kan vi inte bara hävda att organisationen ska fixa allting. Vi kan inte flytta allt ansvar till föreningen. Vi måste agera, ge stöd, råd och stå upp för vår gemensamma värdegrund. Vi måste tillsammans skapa ett tryck på föreningarna. För med medlemmarna i ryggen får organisationen kraft och mod att agera.
Om vi blundar ger vi istället en indirekt legitimitet till de snuskigheter som kvinnorna utsätts för. Kom ihåg det.

Jag tror att vi alla har sett någon ungdomsfilm där en person blivit mobbad, slagen eller utfryst. Till slut kommer det en hjälte som tar den svages parti. Genom hjältens agerande får den mobbade upprättelse och rätten att vara sig själv. Varje gång jag ser sådant agerande blir jag glad.
Alla män som ser snuskiga närmanden eller hör nedsättande kommentarer har möjligheten att ta den hjälterollen. Allt vi behöver göra är att säga: Stopp. Lägg av. Det var dumt. Be om ursäkt.
Kan vi göra detta tillsammans så sätter vi en norm om alla personers lika värde. En uppförandekod som ligger i linje med vår värdegrund. Och då är vi en bit på vägen att få bort trakasserierna i samhället och jakten.

 

Låt mig också komma med några tillsynes välbehövliga tips:

Till män som blir intresserad av en kvinna.

  1. Skicka inte en bild på ditt könsorgan.
  2. Försök inte klämma på hennes könsorgan.
  3. Skicka inte SMS och beskriv hur du vill ha sex med henne.
  4. Ta inte på hennes kropp.
  5. Använd inte härskartekniker för att trycka ner eller förringa henne.
  6. Behandla henne inte illa.
  7. Begå inga brottsliga handlingar mot henne.

Prova istället att om du får bjuda henne på en fika. Om hon inte ens vill fika med dig är det en tydlig signal om att hon med stor säkerhet inte vill ha sex med dig heller. (Ta detta som ett extratips.)

Till män som INTE blir intresserad av en kvinna.

  1. Gör inte de sju ovan uppräknade sakerna ni heller.