Taggarkiv: Skytte

Begränsa inte de laglydiga vapenägarnas frihet – till ingen nytta. Foto Leif Nilsson

De senaste dagarna har det varit heta diskussioner om EU:s vapendirektiv och den anpassning av lagen som Sverige är tvungna att genomföra. Debattörernas skarpslipade argument har kastats fram och tillbaka på både Twitter och Facebook.
Vad är då problemet?
Jo, i EU:s vapendirektiv finns det möjligheter för medlemsländerna att göra vissa undantag. Undantag är en vanlig princip som EU ofta använder sig av för att baxa igenom olika förslag. Syftet med undantagen är att hitta en kompromiss. Genom att ge länderna möjligheter till nationella anpassningar av lagarna – i vissa delar – kan man få medlemsländerna att acceptera helheten.

Sveriges regering föreslog för en tid sedan hur lagstiftningen skulle kunna se ut, genom en lagrådsremiss. I den vevan blev det tydligt att regeringen inte har använt undantagen fullt ut.
I debatten på Twitter och Facebook har vissa politiker antytt att Svenska Jägareförbundet är nöjt med hur förslagen till lagstiftning ser ut.
Inget kan vara mer fel.
Svenska Jägareförbundet har visserligen uttryckt att majoriteten av jägarna inte kommer påverkas av lagändringarna. Men det är inte samma sak som att vara nöjt. Det är inte ens i närheten av samma sak.
Låt mig förklara.
Förbundet har sedan EU påbörjade arbetet med vapendirektivet varit tydligt med att ökade krav på laglydiga människor inte minskar den vapenrelaterade brottsligheten. Sådana krav minskar inte heller de illegala vapnen som finns i landet. Inte heller de tragiska dödskjutningarna. Det krävs helt andra åtgärder för att lyckas med detta.
Tro mig. Svenska Jägareförbundet är positivt till alla förslag som kan stoppa vansinnesskjutningar, gängkriminalitet och vapensmuggling. Men vägen dit går inte genom att göra det svårare för jakt och tävlingsskytte. Sådana förslag är tankevurpor utan någon logik.

Vapen är känsloladdat för en del medborgare. Men det är vapen inte för mig eller mina jaktkamrater. Vapen, för mig, är en del av min frihet. Dessa gör det möjligt för mig att jaga och träna skytte. De ger mig möjlighet till att skaffa klimatsmart kött och en meningsfull fritid. De ger mig kamratskap och värden som inte kan mätas med pengar. Försvårar staten mina möjligheter till jakt och skytte så begränsar den min frihet. Det är därför som ämnet är så känsloladdat för oss vapenägare.
För vi kan inte förstå varför vi ska straffas. Vi följer ju lagboken. Våra vapen är inte intressanta för brottslingar och de försvaras inlåsta i säkerhetsskåp som gör dem nästan omöjliga att stjäla.

Sverige blir inte tryggare av att sätta hårdare krav på de som redan följer lagarna. Det är därför vi reagerar.

Låt mig också dra en dålig jämförelse om frihet. Är det någon som tror att regeringen skulle förbjuda människor att bada i sjöar och hav? Nej, självklart inte. Det vore ett katastrofalt ingrepp i medborgarnas frihet. Tyvärr omkom så många som 62 människor i drunkningsolyckor förra året. Trots detta är det väl ingen som skulle komma på idén att föreslå ett badförbud. För mig är det självklart att Sverige inte ska reglera sönder människornas frihet om staten inte kan uppvisa klara och tydliga vinster med lagarna.
De förslagna vapenlagarna har inga vinster. Istället kommer dessa att förstöra för sportskyttar och skapa dyr och krånglig administration – till ingen nytta.
Jag är därför stolt över mitt förbund. Det agerar klokt och står upp för bra principer. Vad tycker då förbundet?
Jo, följande: Svenska Jägareförbundet anser att regeringen bör omarbeta lagrådsremissen och använda alla undantagsmöjligheter som finns i EU-direktivet.
Och det tycker jag också… för allt annat är ologiskt.

Foto: Madeleine Lewander.

 

Nu är jag ute på hal is. Jag ska försöka skriva om något som är både känsligt och svårt – men alltför viktigt för att vara tyst om.
#metoo.

Låt mig börja med att avgränsa området. Jag tänker inte skriva om våldtäkter och andra saker som är brottsliga. Då rör det sig om brott och dessa ska inte förekomma i samhället. De som utför sådana handlingar ska åtalas och fällas i domstol. PUNKT!
Det jag tänker försöka mig på är att skriva om de till synes oförargliga karlakarlarnas förminskande, de ibland omedvetna orden, de ibland utstuderade orden, de taffliga tafsandena, de insinuerande handlingarna och allt annat som förminskar och kränker kvinnor.

 

Det här med #metoo är inte ett samhällsproblem. Det är större än så.
Handlingarna finns överallt – över hela jordklotet. Vittnesmålen visar med mer än önskvärd tydlighet att ”vi män” kränker kvinnor väldigt ofta. Och de flesta av oss män borde ta sig en rejäl funderare över hur vi beter oss.
Nu är det säkert någon som hävdar att det även finns kvinnor som också kränker män och andra kvinnor. Visst är det så. Men – ärligt talat – är inte mängden vittnesmål av mäns agerande så tydliga att vi kan skippa den diskussionen?

Varför skriver jag om detta? Jo, för att detta finns överallt – i nästan alla sammanhang där män möter kvinnor förekommer beteenden och ord som sårar och kränker. Så också inom vårt område – jakten. Det finns på skjutbanor, i jaktlag, i föreningar. Det finns nära och runt oss.
Svenska Jägareförbundet är säkert inte bättre eller sämre än någon annan förening. Vi har en stor manlig dominans bland jaktutövarna och medlemmarna. Kvinnorna ökar i antal. Det finns idag cirka 18 000 kvinnor som betalar statligt jaktkort (dvs. cirka 7 procent av det totala antalet jägare).
Helt naturligt finns därför en manlig jargong, ett manligt språk och en grabbig stämning och kultur i jakten – inte överallt och inte hela tiden. Men det finns.

 

I Svenska Jägareförbundet har vi flertal tillfällen diskuterat och tydliggjort vad förbundet står för. Vi har noll tolerans mot kränkande särbehandling och trakasserier. Och vid några tillfällen har organisationen också agerat tydligt, när någon har gått över gränsen.
Vid årsstämman i juni tog förbundet därför ett mer formellt beslut om att organisationen inte accepterar några former av kränkningar eller trakasserier – och att vi ska jobba aktivt för att få bort allt sådant.
Som en konsekvens av detta beslut finns det ett mål i verksamhetsplanen för 2018 som innebär att alla länsföreningar och förbundet ska ha en handlingsplan mot kränkande särbehandling och diskriminering implementerad under 2018.
Jag skulle säga att vi är på bollen – men har en bit kvar till målet. Organisationen ska dock inte vänta på att någon handlingsplan blir färdig, utan den ska börja agera direkt!

 

Jag vill hävda att jakten har blivit bättre, roligare och trevligare i takt med att fler kvinnor börjat jaga.
Därför jag skulle vilja börja med en uppmaning till alla män. Läs noga. För uppmaningen är inte så krävande.
”Vi män ska bete oss som vettiga och sunda människor, som vill våra medmänniskor väl”.
Klarar du av det? Klarar jag? Det är klart vi gör. Kravet är så lågt satt att det blir löjligt att skriva det.

Bara för att en kvinna är med i jakten ska hon inte ses som ett raggningsobjekt, en trofé eller någon som ska behandlas annorlunda. Och hennes kropp är hennes. Inte något vi män ska ha åsikter om. Hon är en jägare och ska behandlas som sådan – inte mindre, inte mer.
Därtill måste vi män ha civilkurage och mod att säga ifrån om någon jaktkamrat går över gränsen. Det – om något – är vårt medmänskliga och manliga ansvar. Vi ska inte fnissa i bakgrunden, skratta, titta ned i golvet eller ursäkta dumheter. Vi ska säga ifrån.

Någon vill kanske hävda att vi män inte alltid är medvetna om att vissa skämt eller ord kan såra. Men ärligt talat. Att män inte tänker – är inget försvar. Det är säkerligen en förklaring till varför en del saker uppkommer. Men det blir ju bara ännu mer tragiskt om vi män är så korkade att vi inte förstår vad vi gör. Då måste vi verkligen skärpa till oss.

 

Låt oss från och med nu säga ifrån, och hjälpas åt att stoppa dumma skämt, förringande kommenterar och allt annat agerande som förminskar eller kränker kvinnor.
Varför inte börja med att prata med kvinnor i din närhet? Fråga hur de upplever situationen. Lär dig se de tecken som sårar och kränker. Bli bättre på att förstå vad du själv sänder för signaler (medvetna och omedvetna).
Men viktigast är nog att våga agera när du ser sådant som gör att #metoo över huvud taget existerar.
Detta är det första steget som vi män måste ta för att kunna se oss själva i spegeln – utan att skämmas.

 

PS. Denna text är en summering av vad jag (Magnus Rydholm) och generalsekreterare Bo Sköld står för när det gäller sexuella trakasserier och #metoo. Vi har diskuterat frågan ett antal gånger och vi har skrivit texten ihop.

 

 

Bara dörren väger 120 kg. Skåpet väger flera hundra och sitter fast med stora bultar i väggen. För inte så länge sedan la vi en hel del pengar på att få låset till säkerhetsskåpet ännu säkrare efter att förvaringsreglerna skärpts ytterligare.
Där inne bor mina jaktvapen, bland annat min fina kaliber 20 hagelbössa. Och så min halvautomatiska studsare.

halvautomat_low

EU tror att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras. Foto: Johanna Thörnqvist

Jag är laglydig. Dricker lite vin till maten ibland. Lite mer när det är fest. Psykiskt stabil. Har körkort. Älskar min familj och mina hundar. Plockar blåbär på sommaren. Läser läxor med nioåringen. Tränar apportering med mina labradorer. Schamponerar en springer spaniel emellanåt.
Och så jagar jag.
Det är där felet ligger. Jag är jägare.
Ett fruktansvärt vansinnesdåd utfördes som vi alla vet av ett gäng psykopatiska galningar i Paris.
Därför tycker EU att jag ska straffas. Jag , min eländiga laglydiga normalmedborgare med vapenlicens, ack så lätt att klämma åt, ska få vad jag tål.
För då minskar terrorn i Europa.
Men eller hur…

Logiken går inte ihop. Jag har alltid tyckt att EU är en rätt korkad överbyråkratisk människomassa. Men nu är EU-kommissionen så nipprig att jag förväntar mig att det ska synas på dem, att kommissionärer under intervjuer helt plötsligt ska utbrista i ett totalt Jack-Nicholson-i-The-Shining-flin eller börja dregla som fotograf Kalle Anka i slutet av filmen på julafton.
Men de bara står där och tycker att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras.
Egentligen handlar det om hysteri. I det här fallet EU som måste visa handlingskraft! Och ansvar!
Och det gör de med buller och bång genom att hoppa på lilla mig som plockar blåbär och schamponerar hundar och har en halvautomatisk Benelli inlåst i ett vapenskåp säkrare än Sveriges riksregalier.

Allt färre lagliga vapen stjäls i Sverige (BRÅ). Att i värsta fall införa ett totalförbud av legala vapen och tro att vapenbrotten minskar är ren galenskap.

Det handlar också om principen. När EU vill inskränka min frihet utan tillstymmelse till sakliga skäl mår jag illa.
Jag har svårt att tänka mig att jag får några pengar tillbaka. Vem skulle betala det? Värdet på dessa vapen tillsammans är rätt högt. Säg att varje halvautomatiskt vapen kostade cirka 15 000 kr i inköp. Enligt Svenskjakt.se finns det ungefär 50 000 halvautomatiska vapen i Sverige, troligen fler. Det blir 750 000 000 kr som EU vill sno bara för att de är hysteriska?
Och dessutom utan någon som helst verkan.

EU-kommissionen vill dessutom införa mentaltester av jägare. Det vore väl bättre att mentaltesta kommissionen. Då hade vi kanske kommit till rätta med en hel del galenskap.

Hur är det tänkt att detta ska genomföras? Ska Europas poliser, istället för att lägga resurser på verklig terror, börja jaga laglydiga jägare för konfiskering av legala licensierade vapen?
Administrationen, hur har de tänkt lösa den om EU inför femårslicenser för alla vapen, enligt förslaget? Hur blir det då med handläggningstiderna som redan idag är för långa.

Bara i Sverige finns cirka 1,8 miljoner vapenlicenser (källa vapenfakta.se) Ska alla dessa skrivas om efter fem år? Vem ska göra det? Ska vi ta ännu mer av polisens resurser? Vem betalar?

Terrorister använder bomber och Kalasjnikovs. Det kommer de att fortsätta med, som om absolut ingenting har hänt efter det att en aldrig tidigare skådad jätteadministration och polisinsats i kolossalformat, förverkat min Benelli och många hundratusentals andra liknande bössor för laglydiga jägare och sportskyttar i hela Europa.

Mer att läsa:

Europeisk petition mot förslaget

Svensk namninsamling mot förslaget

Stölder av skjutvapen sedan 1975 (BRÅ)

Om Jägareförbundets jobb i frågan:
EUs vapenförslag dåligt för svenska jägare
– Det viktigaste är att nå effekt

Hårdare vapenlagar föreslås av EU (Svensk Jakt)

EU-kommissionens förslag

EU-kommissionens pressrelease om förslaget

Det är midsommarvecka och det märks. En intensiv vårperiod övergår mer och mer i en känsla av att folk sakta drar ner på tempot inför sommarsemestern.


Foto: Björn Sundgren

För oss i Norrbotten är barmarksperioden den första halvan av året oerhört intensiv. Mycket utbildningar måste läggas denna period eftersom vi direkt efter sommaren i princip startar jaktsäsongen och möjligheten att locka folk till utbildningar minskar drastiskt. Samtidigt genomförs årsmöte och den inledande planeringen inför verksamhetsåret 2014. Det känns alltså som att midsommar blir mer att luta sig tillbaka och hämta andan snarare än att det blir en helg i festens tecken.

Sen sist jag skrev har jag tillbringat några dagar med kollegorna nere på Öster-Malma för att ta vid där årsstämman slutade. Hur omsätter vi årsstämmobelsuten i praktiken från nu och åren som kommer. Självklart fanns även denna gång tankar runt att talet om förändring och förnyelse skulle skapa en känsla av oro. Men istället upplevde jag en stark känsla av att satsa framåt och göra något riktigt bra, nu när riktlinjerna är tydligare än förut. Glädjande nog finns många positiva signaler att ta fasta på också. Så här i sommartider spelas ju mycket Tomas Ledin på radion, så jag får väl sammanfatta känslan efter de två dagarna med ”Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända”!

Efter de dagarna har jag sysselsatt mig med att planera en älgutbildning för de som jobbar med förvaltningen i norr. Det är fortfarande stor skillnad hur man arbetar och resonerar beroende på vilket län man tillhör. Förhoppningsvis kan en utbildning där man träffas över länsgränserna lyfta saker framåt. Självklart finns det anledningar till att länen fungerar annorlunda och de kommer dom att göra även framöver, men kunskap om andra tror jag ändå kan skapa möjligheter att hitta lösningar.

Efter dessa övningar var det dags för lite mer praktiska saker, en helg med jaktledarutbildning. Den utbildningen firar i år tio-års jubileum i sin nuvarande form. Självklart har den justerats under resan, men grunden i konceptet är tio år i år. Mycket har hänt sedan starten. Jag brukar alltid kolla bland deltagarna vilken erfarenhet de själva har av att vara jaktledare före utbildningen. Den första kursen jag hade 2003 samlade ihop cirka 300 års jaktledarerfarenhet. Tio år senare ligger erfarenhetsnivån snarare runt tio år totalt. Utvecklingen har alltså gått från att befintliga jaktledare fortbildar sig till att de som är påtänkta som jaktledare skickas på utbildning. Det blir lite andra diskussioner nu, men det är fortfarande väldigt roligt att hålla på med denna kurs. En stor skillnad på dessa tio år är synen på hygien (inom jakt/slakt) och kötthantering som har blivit oerhört mycket bättre! Första kursen erkände kanske en av tio att de använde

Foto Björn Sundgren

handskar vid älgurtagning, idag är det en självklarhet för de allra flesta.
Något som däremot inte slår igenom lika stort trots att alla kursdeltagare säger att det är en aha-upplevelse när de själva provar är skytte med skjutstöd/skjutkäpp. Med tanke på hur pass mycket bättre samling det är på skjutserierna med än det är utan stöd så tycker man att genomslaget borde vara större. Men det är fortfarande ytterst få som kommer till kursen som regelbundet använder skjutstöd före kursen. Själv har jag svårt att förstå varför man inte använder det mer. Jag börjar till och med tycka att det är så självklart så det blir snart tveksamt att någonsin skjuta kula på frihand och jag tror inte att det har att göra med åldern!

Avslutningen på dessa veckor var en dag i skogarna runt Vindeln med det skogliga sektorsrådet för Norr- och Västerbotten. Inte så mycket jakt den dagen utan mer hänsyn till miljö och kulturminnen i skogsbruket.

Om visningsområdena faktiskt också omsätts i det normala brukandet av skogen så finns det helt säkert möjlighet att skogen blir en trevligare plats att vistas i och jaga i för framtidens jägare. Blandskogar, lövdominerade inslag, kvarlämnande av träd som ska bli gamla allt för att skapa en mer varierad skog. Ny skogspolitik som kanske till och med öppnar upp för andra brukningsformer än hyggesbruk. En intressant framtid, kanske vi någon gång till och med får OK för att avsätta områden för viltfoderproduktion på skogsmark på samma sätt som det avsätts viltåkrar på jordbruksmark!? Man kan väl få drömma i alla fall!