Den biologiska mångfalden är viktig. När man vet hur fåglarna ser ut så kan man också upptäcka när de försvunnit. Sånglärka. Foto Sten-Åke Stenberg/Mostphotos

Jag  idag mötte gryningen. Min morgonpromenad gick genom gammal kulturbygd, där generationer trampat stigar och brutit mark. Jag passerade en å med 50 meters fallhöjd på några kilometer. Utmed denna har det funnits många olika fördämningar och kvarnar. Jag lyssnade efter orrar vid en gammal brukad torvmosse. Där bröts torv en bit in på 1900-talet. De djupa såren syns än. Men dikena har slammat igen. Mossen var så blöt som en torvmosse ska vara. På min tur passerade jag gamla inägor som vuxit igen. Slåttermarker där granarna stod täta. Odlade mossar där lövslyet växte fritt. Sprutgödslade vallar. En nybyggd ladugård, för lösdrift. Taggtråd, elstängsel och spår av en gammal gärdsgård, samt en ängslada som nu stod mitt bland höga träd.
Från mitten av 1900-talet till idag har det skett en enorm utveckling av brukandet av skog och jord. Genom forskning, bekämpningsmedel, konstgödsel och effektivare och större maskiner har såväl metoder som utrustning förfinats och rationaliserats.
Efter en ganska lång historisk period med småbruk och självhushållning ser brukandet väldigt olikt ut. Kvartalsrapporter, export och snabb avkastning blir allt viktigare.
Där kor tidigare gick på skogs- och slåtterbete står granar i raka linjer. Och på åkrarna odlas vall. På de ställen där man väljer andra grödor, som säd och raps, har de gamla kantzonerna med träd, gräs och buskar röjts bort. Istället har en och samma gröda, över stora ytor, gjort det möjligt att bygga lönsamhet.
Det var genom denna bygd – med spår av olika tidsåldrar – promenaden gick. Trastarna sjöng. Rödhaken drillade och ringduvorna sträckte. För bara några år sedan fanns både sånglärka och tofsvipa.
Om man inte vet vad fåglarna heter eller känner igen växterna så ser man inte när de försvinner. Ungefär så uttryckte sig en klok biolog för ett tag sedan.

Miljödebattens största fråga just nu handlar om skogen. Miljöorganisationerna driver en tuff kampanj mot de metoder som används i skogsbruket. I Artdatabankens rödlista finns cirka 5000 arter som börjar få det tufft. Orsakerna varierar, men väldigt många arter reagerar negativt på dagens brukande. Biotopen kan bli för mörk, för torr eller för näringsrik, med mera.
Men är det enbart skogs- och jordbrukets fel? Nej, om man tycker så lägger man väldigt lite vikt vid hur politiken och trender formar behov och regler. Hur vi alla  tillsammans – som ett kollektiv – bär ansvar.
Självklart bär även skogs- och lantbruk ett stort ansvar för att den biologiska mångfalden minskar. Men man måste lyfta blicken över trädtopparna och se hur du och jag – vår önskan om billig mat och råvaror – utgör helt avgörande förutsättningar för de företag som brukar skog eller odlar vår mat.

Men gör inte markägarna insatser som gynnar mångfalden? Självklart, gör de det. En del gör fantastiska insatser, andra ingenting. Mycket har blivit bättre. Men trots dessa insatser så se det mörkt ut för väldigt många arter. Och det är detta som miljöorganisationerna reagerar på.
Insatserna vi gör räcker helt enkelt inte till för att häva den negativa trenden.
2017 kom en rapport som visade att flygande insekterna i Centraleuropa har minskat med 80 procent på 30 år.
Det jag reagerar mot är hur ensidigt skulden – och kravet på lösningar – läggs på markägarna som bara försöker ge oss det vi ber om. Billig mat och billig skogsråvara.
Tyvärr verkar dessa branscher inte på allvar insett hur viktigt det är med omdaning av brukandet. Tyvärr verkar miljörörelsen helst av allt vilja förbjuda saker och skydda natur. Tyvärr har inte politiken insett att den måste ta på sig ledartröjan och stimulera rätt typ av åtgärder. Det borde vara mer lönsamt att göra rätt, än fel.

Skogsbruket verkar – utifrån den debatt jag läst – mest av allt försvara dagens brukande. Man vill lite förenklat fortsätta att göra – ungefär – som vi gör idag när den biologiska mångfalden minskar i rask takt.
Men genom att försvara dagens brukande placerar skogsbruket sig i baksätet och låter opinionsbildare på den gröna sidan att välja väg mot framtiden.
Den verkligt intressanta frågan som cheferna på de stora skogsbolagen borde ställa sig är: Hur kan vi få ett lönsamt och aktivt skogsbruk som gynnar den biologiska mångfalden? Vilka omställningar krävs? Hur ska politiken stödja denna inriktning?
Genom att inse behovet – och att allmänhetens syn på mångfald kommer avgöra hur det blir – kan man ta platsen i förarsätet.
Men då krävs det att man vill något. Att stå kvar där vi är idag kommer nog inte att vara ett alternativ.

FN skrev 2020 en rapport om att vi inte når målen för biologisk mångfald. EU försöker nu skydda 30 procent av all natur (varav 10 procent med strikt skydd) för att bidra till en ökad diversitet.
Det går inte att flyga under radarn längre. Det behövs åtgärder. Kraftfulla sådana. Samtidigt är trenden tydlig. Väldigt många beslutsfattare har insett behovet, så det kommer att hända saker. Ska vi kliva på tåget, eller stå kvar på perrongen?
Beroende på hur jord- och skogsbruk väljer att agera, vilka visioner de anammar, avgör hur framtidens brukande ska se ut i Sverige. Som det ser ut nu kommer en hel del avgöras på överstatlig nivå – av människor som varken ser eller förstår de svenska traditionerna eller vårt brukande. Därmed är det bråttom.

Framtiden hittas sällan i historien. Den formas av utveckling, morgondagens utmaningar och behov.
Är vi konsumenter beredda att betala lite mer för produkter som gynnar mångfalden blir övergången mycket lättare för de som ska göra jobbet.
Evert Taube skrev Änglamark 1971, för att rädda Vindelälven från att byggas ut. I mina trakter hittar jag violer och några enstaka mandelblommor. Men kattfot finns inte kvar.
Den kommer inte att komma tillbaka om vi skyddar natur, utan bara om vi förändrar brukandet.
Just detta tänker jag på när jag passerar en riven gammal damm där det numera finns föryngrande flodpärlmusslor. Det går förändra, restaurera och bygga upp. Men bara om vi vill.

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

De senaste tio åren har Jägareförbundet tagit fram massor med kunskap om hur vi kan minimera miljö- och hälsoeffekter av ammunitionsbly. Trots det är förgiftning av örnar och änder fortfarande vanligt, samtidigt som blodblyhalterna hos viltköttkonsumenter är förhöjda. När jag ser tillbaka på allt vi gjort slås jag av att vi inte når målen. Vill vi ha kvar vårt anseende som vilt- och naturvårdare måste vi visa resultat. Särskilt om vi ska få ha kvar blyet.

Ett problem är bly i viltkött. Under 2011 tog förbundet initiativ till att undersöka hur mycket blyrester som finns i viltkött, tillsammans med Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt. Hälften av alla prover från jägarnas frysboxar innehöll bly. Nästa steg blev att undersöka om man kan få viltköttet blyfritt genom anpassad kötthantering (se exempel från arbetet ovan: en datortomografifilm av ett ourtaget rådjur skjutet med kula med blykärna i .308 Win.). Nu vet vi att det går, men det kräver att man skottrensar betydligt mer än de flesta gör.

Tack vare förbundets samarbete med myndigheterna ändrade Livsmedelsverket sina råd, och säger nu att man kan äta så mycket viltkött man vill. Om man följer våra gemensamma rekommendationer, vill säga. Därmed kan vi enklare marknadsföra viltköttet som en fantastisk resurs. Andra länder har tagit rygg på Livsmedelsverket och den europeiska jägarfederationen FACE har tagit rygg på oss. Frågan om ammunitionsbly i viltkött är inte riktigt lika aktuell längre, tack vare förbundets arbete. Livsmedelsverket har dock varit tydligt med att vi nu måste förmå jägarna att ändra hanteringen, annars återgår myndigheten till de gamla råden.

Blyfri ammunition är självklart ett annat sätt att få bort blyet ur viltkött, men kan inte alltid användas. Blyfria kulor i patronen 6,5 x 55 uppfyller idag inte lagkraven för klass 1 vilt i Skandinavien. Samtidigt är 6,5 x 55 den tredje vanligaste patronen i Sverige. Förra veckan var jag i Tyskland, för att arbeta på en forskningsartikel om skottverkan av olika kultyper i 6,5 x 55.  Resultaten visar att blyfria kulor har samma skottverkan som lagliga kulor med blykärna. Det är alltså många jägare som borde kunna använda blyfri ammunition, om de vill, men de får inte. Därmed begränsas möjligheten att minska de negativa effekterna av ammunitionsbly. Jägareförbundet har nu begärt att Naturvårdsverket ska se över klassificeringen av patroner.

Återstår förgiftning av vilt. För ungefär tio år sedan sattes fokus på att rovfåglar förgiftades av ammunitionsbly, främst från räntor och slaktrester. Jägareförbundet tog fram kunskap om effekterna och rekommendationer om hantering av slaktavfall redan 2009. Det innebär en hel del extraarbete att inte lämna genomskjutna räntor i skogen, och samma sak gäller att ta hand om slaktavfall efter skottrensning. Det håller inte att lämna genomskjutna lungor på skottplatsen, att lägga slaktavfall bakom slaktboden eller att ha en slaktgrop som fylls igen vid säsongens slut. Tyvärr ser vi ingen förändring i andelen örnar som är blyförgiftade i Sverige. I exempelvis de områden av Kalifornien där man förbjudit bly i ammunition har däremot blyförgiftningen hos rovfåglar minskat. Detta är ett av de största hoten mot bly i ammunition just nu.

Vi har inte heller kommit till rätta med förgiftningen av änder. För mer än hundra år sedan upptäckte man i USA att änder förgiftas av blyhagel, som änderna plockar från grunda bottnar eller runt våtmarker. Vi har alltså känt till problemen länge och det finns internationella överenskommelser om förbud mot att använda blyhagel i våtmarker. Flera länder i Europa har dock trots detta inte infört något förbud. Dessutom visar undersökningar från flera länder att efterlevnaden av blyförbud (där de finns) är dålig. Det gäller tyvärr även Sverige. Nyligen kom en vetenskaplig undersökning som visar att 7 % av övervintrande änder i Europa dör av förgiftning efter att ha ätit blyhagel, och att ytterligare 21 % av änderna lider av lindrigare men fortfarande skadlig blyförgiftning. Det är självklart inte acceptabelt, när det finns alternativ. USA och Danmark har blyförbud och där används alternativhagel, främst av stål, utan att jägarna rapporterar om några problem.

Sammantaget så har vi visat att det går att minimera de negativa effekterna av ammunitionsbly genom anpassad hantering och val av ammunition. Trots detta kvarstår problemen. Tunga, internationella naturvårdsorganisationer kräver därför förbud mot bly i ammunition. Europeiska myndigheter ser just nu över användningen av blyhagel i våtmarker, och förslår större inskränkningar än idag. Samtidigt ses användningen av metalliskt bly över generellt, vilket kan leda till totalförbud mot bly i ammunition.

Jägareförbundet har frihet under ansvar som grundprincip, och vill undvika onödiga lagregleringar. Det gäller även bly i ammunition, där förbundet inte vill se ett blyförbud. Anledningen är att det går att hantera problemen genom att frivilligt välja blyfria alternativ, eller anpassa hanteringen.

Jag tycker det är helt uppenbart att vi jägare generellt är duktiga på att ta ansvar för vår verksamhet. Just i blyfrågan ser vi dock inga resultat, i alla fall inte ännu. Politiker och myndigheter vet detta, samtidigt som de ser minskade problem där förbud införs.

Ska vi få behålla vårt goda anseende och blyet måste vi helt enkelt visa resultat. Nu. Se alltså över hanteringen av kött och slaktavfall inför årets jakt. Eller så väljer du, liksom jag, den enklare vägen att gå över till blyfria alternativ.

Kråkjakten funkar för det mesta men det är en hel del att tänka på innan man ger sig iväg. Jag har varit på en kråkjakt där allt gick fel. Läs och tag lärdom!

Kråkjakt kräver bra jaktväder och föreberedelser. Annars kan man lika gärna stanna hemma. Foto: Rikard Lewander

Det är tid för kråkjakt men är inte kråkjaktsväder. Det går kanske att lösa genom att leta väderappar med alternativt väder. Hittar man bra väder i en sådan, då blir vädret också bättre, det är sen gammalt.

Utanför fönstret faller snöblandat regn. Men vi, jag och mannen, vill verkligen jaga redan imorgon, inte vänta.

Till slut hittar vi bättre väder i en mystisk app på ett annat språk som vi inte förstår. Det ser det lite ljusare ut och genom att tyda olika väderikoner antar vi att de utländska meteorologerna förutspår uppehåll i Roslagen.

Vi ställer klockan på typ mitt i natten.

Kråkjakttid innebär en omställning i sovvanor. Man går upp när det är kolsvart, kör ut till jaktstället, bygger gömsle, klättrar omkring med jätteuvbulvanen och är väldigt på med bössan strax innan det börjar ljusna.

Kråkjakt med uvbulvan kan också variera, ibland är den bra ibland dålig, som med all jakt. Den här morgonen var mer varierad än vanligt.

Det började med att vi kom iväg för sent. Då blir det stressigt. Det ljusnade allt för snabbt, vi var inte på plats. Irritation i luften.

Kommentar 1: Åk i tid.

Racerrace ut i landskapet med uv, kamouflagenät, hundar, bössor, ryggsäckar. Bråttom. Stressigt. Gnälligt.

Det blåser. Mer och mer. Men vi har gett oss katten på att vi ska jaga idag.

Vi försöker få upp näten till kojan. Det blåser mer.
Nätet vill inte bli gömsle. Det vill bara ligga i en hög på marken.

Men vi ger inte upp. Vi svär och muttrar och med mer våld än nöden kräver sätter vi upp det protesterande kamouflagenätet medan vinden tilltar.

Kommentar 2:  Åk hem när kråkjaktsvädret är taskigt. Eller åk inte ens hemifrån.

Jag börjar plocka in grejorna i gömslet och mannen börjar klättra upp med uven i en svajande gran. Hela ekipaget gungar som en väldig upp och nervänd pendel. Väl uppe i toppen börjar han fästa uven och ropar sedan ner en vindpinad fråga till mig om den sitter bra?

Uven ser ut som efter en veckas hårt festande, den ligger på sned, lite bakåtlutad. Gungar.
”Nej, den är inte bra!” skriker jag tillbaka.

Mannen svajar betänkligt i granen. Jag funderar på om det inte är storm nu. Han borde kanske komma ner.
Men han grejar vidare med uven.

”Nu då?” ropar han.

Nu ser uven ut som om efter en veckas hårt festande, fast åt andra hållet.
”Nej, den är inte bra nu heller!” vrålar jag tillbaka.

”Va? Jag hör inte vad du säger!”

Så tilltar åter irritationen liksom vinden och granens svajande.
Uven och mannen åker hit och dit, framåt och tillbaka, upp och ner och har väl sällan varit på en mer bisarr flygtur.
Nu tror jag att mannen är arg.

”Nu då?” ropar han.

”Njaaaae,” svarar jag.

”Nu får det vara som det vill! Nu kommer jag ner!” ropar mannen i vinden som nu verkligen avancerat till ordentlig storm.

Jaha.

Så kommer han ner. Tittar på uven som fortfarande beter sig som vilken överförfriskad uggla som helst.  Han säger inte ett ord. Och klättrar upp i granen igen.

För vilken kråka vill slåss med en full uv?

Till slut får han i alla fall ordning på den och då börjar det regna. Det är inte bra att det regnar på en fin uvbulvan. Men vi står kvar. Som obstinata tonåringar. Ståndaktigt i stormen, endast döden kan få oss att vika. Gömslet har blivit väldigt litet eftersom slanorna vi använt att fästa upp nätet med inte vill stå som vi vill utan hellre vill ligga mot oss.

Kommentar 4: Lita inte på väderappar från tjottahejti. Repetera också kommentar 3. Hur svårt kan det vara?

Jaktlabrador apporterar kråka.

Fin apportering under en annan kråkjakt när allt funkade bättre. Foto: Madeleine Lewander

 

Till slut kommer det faktiskt en kråka. Mot alla odds. Den flyger fint, nära och står liksom stilla i motvinden. En så kallad macka.
Jag skjuter bom.

Men min trogna labrador tror hårt på sin mattes träffsäkerhet. I skottet bestämmer hon sig för att det nu äntligen finns något att hämta och far iväg i en klockren knallapportering. Inte ut vid öppningen vid sidan av nätet utan rakt fram, studsar till en gång i nätväggen och drar sedan rakt igenom. Hela gömslet faller ihop över oss.

Dagen är all.

Kommentar 5: Har du nonchalerat alla tidigare kommentarer och på allvar tror att du i detta läge kan skjuta ett bra skott, lägg av. På riktigt.

Men till slut kommer Kråkvädret, en dag när allt stämmer.
Vi är ute i tid, gömslet är perfekt, vårsolen värmer, kaffet smakar fantastiskt, trädet som mannen klättrar i står still, uven har blåst grönt och livet visar sig över huvud taget från sin ljusa sida.

Vi står där i gömslet, kråkorna är arga på uven, skotten sitter och hunden hittar både ut och in. Och då, just då, är det inte mycket annat som spelar någon roll.

Sensmoral: Kråkjakt är fantastiskt!

Vi måste bli bättre på att förklara vad jakt är. Foto Magnus Rydholm

 

Lördagsnatten är mörk och tung. Ett tunt snötäcke har färgat skogen vit i Småland. Frun har gått och lagt sig. Men jag är inte trött. Jag är lite uppretad.
Bakgrunden till att jag inte smuttar på en singelmalt kan hittas i Expressen. Alex Schulman har skrivit en krönika.  Läsningen är inget som gör mig stolt. Men jag lägger ingen skuld för detta på Alex Schulman. Istället lägger jag all skuld på dig och mig – oss jägare.

Vill vi ha en bra jakt, med vettiga regler och stor frihet för oss jägare att styra och bestämma över jakten kräver det ganska mycket av oss. Och läs noga. Detta är viktigare än mycket annat jag skrivit.

Allt fler människor växer upp långt ifrån jakt, fiske, jord- och skogsbruk. När de sällan – eller aldrig – kommer i kontakt med jakt formas en bild i deras medvetande utifrån de få glimtar av kunskap och erfarenheter de får. Allt ifrån tv-program, grannars berättelser eller tidningsartiklar formar en bild. Denna är naturligtvis inte sann eller korrekt. Men det är denna bild deras hjärna har byggt för att förklara vad jakt är. Ofta brukar man i psykologin använda begreppet kognitiva kartor för att beskriva processen. Detta är inget konstigt. Alla hjärnor fungerar så.
Det är denna bild vi ska hjälpa till att fylla med relevant fakta. Ju bättre deras kognitiva kartor är, desto bättre förstår de vad jakt är.

Jag har otaliga gånger på bloggen understrukit betydelsen av att vi förklarar vad jakt är – så att allmänheten förstår. Om den vi pratar med har få eller inga kopplingar till jakt kräver vår förklaringsmodell en hel del av oss.
Och vill vi att personen ska tycka att jakt är okej så måste vår förklaring inte bara vara så bra att den förstår, vi måste också ha argument som personen kan relatera till. Det finns faktiskt en sak till. Våra argument måste vara så bra att man förstår varför vi jagar; varför vi behövs, varför jakten behövs.

Jag vet inte hur en person kan tycka det är bra med skadskjutna änder eftersom man inte förstör köttet. Jag vet inte hur den personens förklaringsmodell såg ut. Jag vet inte om den tänkt till – över huvud taget. Men jag kan kallt och cyniskt konstatera: det gick inget vidare.
Klarar inte vi av att förklara så att Alex Schulman, och andra människor som han, förstår förstör vi för oss själva. Tidigare har vi kommit undan med att väldigt många  i samhället kan sortera ut dåliga erfarenheter och beskrivningar från den verklighet vi rör oss i. Den bild av jakten som vi har. Men det är inte lika många längre. Kraven på oss har ökat.

Jag tror att de flesta av er som läser denna blogg inte behöver några tips på vad man ska säga. Men ni får ett antal i alla fall.
Jaktetik. Förklara vad detta är och vad det innebär för dig och dina jaktkamrater. Och att detta styr allt vi gör i skogen.
Macho-snack. De som tror att de är häftiga för att de har en viss attityd är hopplöst förlorade. De är inga bra förbilder och klarar troligen aldrig att förklara jaktens själ för någon utomstående.
Kunskap. Utgå ifrån alltid ifrån kunskap. Förklara sambanden i naturen. Känslor som spänning är svårare att förstå för en utomstående. Beskriv istället ansvaret du har och tar.
Ta dig tid. Det är inte enkelt att förklara jakt. Ta den tid som krävs. Börja från början.
Helhet. Förklara helheten; hur ditt jaktår ser ut, hur mycket du tränar, hur många gånger du släpper förbi vilt, hur lite du skjuter. Den svenska medeljägaren skjuter ungefär 1,3 klövvilt per år.
Tillvaratagandet: Berätta om maten och stoltheten över att kunna ha kontroll på hela processen från skog till bord.
Ödmjukhet. Som jägare ska man vara ödmjuk inför jakten – den innehåller moment som många inte förstår. Förklara hur du känner. Vad som är viktigt för dig.
Respekt. Visa respekt mot både den person pratar med och för naturen, viltet och din omgivning.
Så tänk lite extra nästa gång du ska förklara varför du jagar. Börja med att ställa en motfråga. Vad vet du? Då får du veta var du ska börja att berätta.

Om allmänheten får samma dåliga efterenhet av jakt som Alex Schulman kommer vi få det tufft framöver. Och det värsta är att det är vi jägare som gett honom denna bild av jakten – ingen annan.
Lyckas vi inte förklara så att allmänheten förstår gräver vi ett djupt hål åt oss själva – även om vi själva bara tror att vi anlägger ett viltvatten.

Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Har du hört rapphönans karaktäristiska läte? Det är ett ljud som är svårt att förklara med andra ord än att det låter lite skärande (klicka här för att lyssna på lätet på extern sajt). Allt färre människor ser  och hör denna inhemska art. Orsaken ligger främst i att rationaliseringar av jordbruket försämrat livsbetingelserna för den lilla hönsfågeln. Nu finns inte många vilda bestånd kvar i landet.

Detta är en av flera anledningar till att Svenska Jägareförbundet har dragit igång ett långsiktigt arbete för småviltet i odlingslandskapet. Men låt mig förklara lite varför det har blivit så här.

När vi pratar om biologisk mångfald tittar vi gärna tillbaka till början av 1900-talet och hur det såg ut då. Vid den tidpunkten fanns det möjlighet för en bonde att försörja sig med några kor och ett småskaligt odlande. Sedan dessa har kraven och utvecklingen i samhället påverkat lantbruket på samma sätt som andra företag. Detta har lett till att åkrar med sämre jordmån inte brukas på samma sätt. Djurdriften förändrats, skogsbetet nästan försvunnit, slåttermarkerna vuxit igen och mycket annat. En annan effekt är att buskridåer och diken mellan åkrar har tagits bort för att effektivisera sådd och skörd. Inte mycket är sig likt.

Idag odlas ofta samma gröda över mycket större sammanhängande områden än tidigare. Tre små åkrar med olika grödor har blivit en stor. Vi har helt enkelt får många ytor med monokulturer. Effekterna för djur, växter och insekter syns allt tydligare.

Lite förenklat kan man säga att jordbrukarens förutsättningar till försörjning och överlevnad har legat i att effektivisera och specialisera sig på färre grödor, större maskiner och undvika manuellt arbete.
I mångt och mycket är det jordbruksstödens utformning, efterfrågan från konsumenterna och olika regler som lett till denna utveckling. Jag vill därför inte lägga någon skuld på lantbrukarna för att det blivit så här. Det är utvecklingen av samhället som bär skulden. Vi svenskar har också – som kollektiv – ett stort ansvar för detta. Många av oss köper nämligen utländska varor som kostar några kronor mindre än de svenska, vilket i förlängningen tvingat till ytterligare rationaliseringar av det svenska odlandet. Ni ser säkert spiralens nedåtgående rörelse. Det handlar alltså oftast inte om vad lantbrukaren vill göra för naturvårdsinsatser, utan vad han är tvungen till att göra för att hålla liv i sitt företag.

Småviltet som tidigare fann både foder, skydd och vatten överallt i åkerlandskapet har idag betydligt sämre förutsättningar. Dikena som gav vatten och myllrade av liv är täckta, buskarna och träden som gav skydd och boträd åt fåglar är borta. Grässträngarna – mellan åkrarna, där blommor och insekter frodades finns sällan kvar.
Det råder ingen som helst tvekan om att det behövs mer viltvård i odlingslandskapet.

Rapphönan behöver en stor variation i landskapet för att lyckas överleva. Vuxna fåglar äter både vegetabilier och animalisk föda. Kycklingarna är däremot helt beroende av insekter. Fåglarna behöver också skydd, vatten samt mat vintertid.
Det är därför som arbetet för småviltet i odlingslandskapet är viktigt. Vi jägare kan tillsammans med lantbruket – med relativt små insatser – göra stor nytta.
Och de insatser vi gör för att gynna exempelvis rapphönan främjar också insekter, blommor, fåglar och mycket annat vilt, som missgynnats av det förändrande lantbruket.
Vår viltvård bidrar till att bevara och utveckla den biologiska mångfalden. Vi ska vara stolta över detta. Men vi måste också kunna förklara och stå upp för detta, när jaktmotståndare försöker förringa våra insatser.

Arbetet med småviltet i odlingslandskapet har precis startats upp. Det kommer pågå under flera år. Mycket av vad vi behöver göra är redan känt. Men det fordras också utredande och sammanställande arbete.
Kunskapen om vilka viltvårdsåtgärder som gör nytta måste spridas till såväl jägare som markägare. Men det räcker inte med att vi har kunskap. Vi behöver få igång viltvården på bred front, få igång de faktiska åtgärderna. Det är det som gör skillnad.
Och lyckas vi kommer också fler jägare att få höra och uppskatta rapphönans karaktäristiska skärande läte.

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

 

Jag vet inte om ni läst artikeln i GT/Expressen (länk här).  Hur som helst så säger denna artikel en hel del om vilka utmaningar jakten står inför.
Att köpa änder, sätta ut dessa, och sedan sälja jakt ses av allt fler i samhället som ett ganska suspekt beteende. Många ur allmänheten förstår inte vitsen eller poängen med detta. Istället ser de en företeelse där människor betalar för att få skjuta djur.  Och utan kunskap eller eftertanke så framträder naturligtvis en sådan jakt som ganska självklar att ifrågasätta.
Denna jaktform är dock bara en sak inom jakten som ifrågasätts. Det lär komma många fler. I takt med att kunskapen och förståelsen om jakt, landsbygd, markanvändning med mera minskar lär vi får se många nya ifrågasättanden.
Jag har ett antal gånger i bloggen beskrivit hur viktigt det är att jakt accepteras brett i samhället. Detta är helt avgörande om vi ska kunna fortsätta att jaga som vi gör idag.

Hur säkerställer vi då att vi har samhällets acceptans för jakt?
Jo, det viktigaste steget är att förklara så att allmänheten förstår. Ibland blir vi jägare så frustrerade över ifrågasättande att vi använder ord och tonläge som inte inbjuder till förståelse. Vi raljerar och avskriver de som ifrågasätter oss som dumma eller okunniga. Tror ni mig inte? Gå ut på några jaktsajter eller sociala medier. Titta hur det samlade jägarkollektivet ibland benämner politiker, stockholmare eller miljöintresserade så förstår ni.
Om någon använder samma beskrivningar om oss jägare skulle i alla fall inte jag bli direkt intresserad av att försöka förstå dennes synpunkter. När vi vill ha respekt för våra synpunkter är vi samtidigt inte alltid lika generösa med att vilja förstå den andra sidans argument.
Denna bild av oss jägare – som arga och mästrande – behöver tvättas bort.
Vi måste framstå som inbjudande, seriösa, kunniga och förtroendeingivande. En grupp som tar ansvar och verkar i takt med samhället och dess värderingar. Då blir vi attraktiva att lyssna på och får betydligt mer gehör för våra åsikter. Vi har allt att vinna på detta. Genom att vara hårda och arga tillfredsställer vi bara våra behov att ta plats och säga vår mening. Någon bred förståelse eller acceptans vinner vi inte.

Men låt oss gå tillbaka till tidningsartikeln. Utan eftertanke så kan jakt på utsatta änder naturligtvis framstå som en högst tvivelaktig företeelse. Men låt oss gå igenom några argument som kanske förklarar denna jakt på ett annat sätt. Så här skulle jag försöka förklara denna frågan för någon som inte har kunskap om denna jaktform.
Men låt mig först påpeka det allra uppenbaraste. Det är lätt att ifrågasätta, och man kan göra det med få ord. Att förklara tar tid och är mycket svårare.

• Knappt någon skulle ifrågasätta en markägares rätt att ägna sig åt köttproduktion av grisar, nötboskap eller kyckling. Är skillnaden stor om man lägger sin tid på produktion av änder? Olikheten ligger i att markägaren kan ta betalt för att avliva änderna, men det är köttproduktion detta också. Brukandet av marken är ur ett intellektuellt perspektiv samma sak.  En lite intressant iakttagelse är att runt om i världen ifrågasätts själva dödandet allt mer. Att människor tycker det är roligt att jaga (och därmed skjuta djur) betecknas som barockt och helt oförståeligt. Någon reflektion om djurens välmående i fångenskap – i normal köttproduktion – ägnas inte en tanke. I några länder anser befolkningen till och med att det bättre att gasa ihjäl djur än att de jagas. Det är med andra ord det mänskliga beteendet – att vi dödar – som inte förstås. Mänskligenheten har i den industrialiserade världen blivit så sekulariserad att vi glömt bort grundvalarna för överlevnad – att äta och ätas. Vi måste med andra ord bli bättre på att förklara varför vi jagar och vad det betyder för oss, samhället, naturen och landsbygden.
• Landsbygdsperspektiven är också intressanta. För ett stort antal markägare är jakt ett betydande inslag i de ofta små eller medelstora företagens ekonomi. Större egendomar har ofta egna anställda eller köper in tjänster för att kunna administrera jakt och viltvård. Jakt har med andra ord betydelse för arbetstillfällen på landsbygden. Ska landet ha en levande landsbygd så måste det finnas sätt att försörja sig.
• Den biologiska mångfalden gynnas av ett aktivt viltbruk i och med att bland annat viltåkrar och viltvatten anläggs. Utan möjligheter för markägarna att tjäna pengar på jakt minskar incitamenten för att bedriva biotop- och naturvård. Alla måste också förstå att människorna påverkar naturen genom allt vi gör, oavsett var vi bor eller äter. Våra val av bland annat möbler och mat påverkar efterfrågan som i sin tur påverkar vad som odlas. Viltförvaltningens roll är både att gynna djuren och förutsättningarna, samt begränsa bestånden. Och dessutom ska detta skötas på ett hållbart sätt.
• Jaktmöjligheterna ökar om det finns tillfällen att köpa jakt. Det behövs sådana möjligheter i och med att allt fler vill jaga, samtidigt som jaktmarkerna runt städerna är få och dyra. Om fler människor jagar leder det till att mer pengar går till naturvård, samtidigt som förståelsen av hur naturen fungerar ökar i samhället. Och ökar förståelsen om vilka behov naturen har för att behålla den biologiska mångfalden finns det större chanser att det faktiskt händer något. Fler jägare gynnar således naturvården.
• Sedan kommer vi till det där med att jakt är roligt. Visst är det roligt. Ingen skulle gå upp i ottan och frysa en hel vinterdag om det samtidigt var tråkigt. Vi kan inte förneka att det är roligt. Men vi ska också berätta att det är viktigt. Jakt är nämligen viktigt för perspektiv som vi inte alltid tänker på. Levande landsbygd, viltförvaltning, trafikeftersök, bevara kulturarv, bevara hundraser, minska skador på skog och gröda, få fram det mest klimatsmarta köttet och mycket annat. 
Låt mig ta ett dumt exempel. Ingen skulle väl tvinga en slaktare att vantrivas på sitt jobb, eftersom han slaktar djur? Skulle han inte trivas är det föga troligt att han/hon gör ett bra jobb, vilket skulle leda till att djuren skulle få sämre behandling innan slakt.

Konstigare än så är det faktiskt inte. Vi har en stolthet över att sköta jakten på ett etiskt och bra sätt. Och genom vårt intresse så bidrar vi till en friskare natur. Vem kan vara missnöjd med det?

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera: har djuren och naturen ett värde finns det också ekonomiska incitament för att vi vårdar dem. Och är det något vi människor vårdar är det ekonomiska värden. Är något viktigt för oss så är det bästa vi kan göra att ge det ett värde. Då – om inte förr – tar vi hand om det. Så enkla och förutsägbara är vi människor.
Att såväl insekter, fåglar, grodor och andra djur gynnas av viltvattnet – som ska användas till jakt på utsatta änder – är mycket viktigare för naturen än det faktum att en del människor betalar för att få skjuta några änder försvinner tyvärr i den allmänna bristen på eftertänksamhet.

Kap 1. s 17_Rå i träda

Debatten om hur bra ekologisk odling är fortsätter, och det är svårt för en lekman att värdera de olika argumenten från olika forskare. För oss jägare är dock svaret självklart och kan grundas på praktiska erfarenheter: ekologisk odling är extremt värdefull för viltet!

Jag har följt den vetenskapliga litteraturen när det gäller effekter av miljöersättningar och ekologisk odling de senaste tjugo åren. Litteraturen är minst sagt omfångsrik. Genom att välja vilka studier man citerar, och inte minst vilka effekter man prioriterar, går det såväl att hissa som att dissa ekologisk odling.

För oss jägare är det dock enkelt. Ingen som intresserar sig för fältviltets väl och ve kan ha missat att det gynnas av att det finns ogräs och insekter i landskapet, eller av hur viktiga trädor och osprutade remsor är. Eller för den delen mindre täta grödor. Fälthare, fasan, rapphöna, ringduva och rådjur hör till de jaktbara arterna som gynnas, eller till och med är beroende av dessa miljöer i ett alltmer intensivt brukat landskap. Antalet icke jaktbara arter som gynnas är långt större.

Jag kan inte låta bli att ta mig för pannan när jag läser dagens debattartikel i SvD. Hotar de verkligen med svält? Kom igen… Vi har massor av åkermark som inte längre brukas i Sverige, och som idag bara står och växer igen. För den biologiska mångfalden, viltet och landskapsbilden finns det inget bättre än om dessa åkrar åter odlas upp. I synnerhet om det sker på ett sätt som skapar variation och alternativ till den konventionella odlingen.

Under den nya programperioden för jordbruksstöden kommer mycket av miljöersättningarna troligen att försvinna. Istället får vi krav på en ”förgröning” av allt jordbruk. Att många gör litet (krav på förgröning) hade möjligen kunnat bli lika värdefullt, eller till och med bättre, än när få gör mycket (frivilliga miljöersättningar). Nu blev dock förgröningen precis så urvattnad som många av oss fruktat. Man kan bara hoppas att den nya regeringen precis på sluttampen lyckas föra in en del verksamma miljöersättningar igen.

Ekologisk odling kommer alltså förmodligen bli ÄNNU mer värdefull för viltet framöver. Redan idag finns dock all anledning att stödja eko på alla sätt vi kan!

Ringduva1

För första gången på många år var jag på väg till biblioteket. Jag skulle skaffa ett lånekort, som behövdes för att låna en e-bok. När jag öppnade den tunga glasdörren, med ett lånekort i fickan, stod en skara människor en bit bort. De hade format en ring runt något som låg på marken. Eftersom mitt intresse mest låg på den bok som skulle inlånas via surfplattan lade jag inte mer energi på folksamlingen än så.

Men precis när jag skulle cykla iväg hemåt vände sig en 18-åring om och frågade mig om jag visste hur man ”tog död på en fågel”. Efter att ha jagat i hela mitt liv och arbetat på Svenska Jägareförbundet i tio år och därtill läst Jordbruksverkets riktlinjer och allmänna råd om slakt och annan avlivning så visste jag det.

Därför gick jag fram till folksamlingen på torget och tittade in i ringen. På marken stod en ringduva. Strax intill den fanns en inglasad scen. Det behövdes inte något större detektivarbete för att räkna ut vad som hänt. Duvan hade flugit in i glaset. Nu var den dödligt skadad. Det ena ögat hade trillat bort, det andra var sönderslaget. Blod som runnit från näbben hade format en stor pöl på marken. Duvan hade också stött upp ett antal frön från sin kräva.

Där stod den blinda ringduvan och vaggade, ramlade, reste sig och vaggade vidare. Människorna i ringen pratade om att någon borde avliva den. De sa ”Usch” och ”Vad synd”. De stod som åskådare och betraktade ringduvans dödskamp. 18-åringen tittade vädjande på mig. Han ville få ett slut.

Men jag var inte där som jägare eller ganska påläst i Jordbruksverkets riktlinjer kring avlivning. Jag var där som lånekortshämtare. Men snabbt förvandlades jag till det som alla jägare är – djurvän. Jag ville heller inte se fågeln lida. Den dödligt skadade ringduvan skulle inte behöva plågas mer. Den gungande fågeln, med blödande näbb, skulle inte dö långsamt.

När folksamlingen upptäckte att någon skulle göra det som de redan borde ha gjort försvann alla snabbt från platsen. Medan andra såg på gjorde jag det som alla djurvänner borde ha gjort. Jag tog den dödligt skadade fågeln i handen med avsikt att förkorta en utdragen kamp mot ett oundvikligt slut. Duvan sprattlade tafatt. Huvudet hängde.

Avlivningen gick fort.

Trots att jag har jagat nästan alla lovliga fågelarter och tvingats att avliva ett antal, som inte dött omedelbart av skottet, är det ingen som berört mig mer än den gungande ringduvan utanför biblioteket. Att en enkel avlivning av ett dödligt skadat djur ibland kan sätta djupa spår är lite konstigt. Att jag som van jägare skulle reagera så överraskade mig. Kanske berodde det på att jag inte var jägare i det ögonblicket, utan en biblioteksbesökare, kanske finns det andra psykologiska förklaringar. Men det fanns ingen glädje eller stolthet, bara lättnad över att fågeln inte skulle behöva lida mer.

Efteråt har jag funderat på varför ingen annan agerade? Är det en konsekvens av urbaniseringen eller för att människor fjärmar sig från naturen, eller att de inte kan eller vågar? Eller är bilden av en djurvän sådan att man aldrig får ta saken i egna händer? Det spelar kanske ingen roll, men det säger något om min syn på djurvänner. Människor måste ta ansvaret som kommer av att bruka naturen. Det innebär ibland jobbiga beslut. Men att vara jägare är att också att vara djurvän. Vi vill inte att se djur lida. Som jägare tar vi oss också ibland rätten att döda ett djur, men vi gör det med en särskild avsikt. Är det med rätt avsikt så kan vi också förklara varför och få förståelse. Det är en viktig insikt att komma ihåg – rätt avsikt.

Därför känns det tryggt att veta att det runt om i landet finns 300 000 jägare som hade agerat precis som jag, med rätt avsikt. De hade tagit ansvaret som följer av att vara jägare, medan de andra troligen hade sett på.

Jaktens utgång är på intet sätt förutsägbar. Det gäller även i övriga naturen.

En dag förra hösten hördes ett förfärligt liv på skatorna utanför mitt fönster. Jag var tvungen att kolla varför det var ett sådant herrans liv och spanade ut. Mitt ute på gräsmattan, bland gulnade löv och hundbajs, utspelade sig ett drama på liv och död mellan en skata och en sparvhök med ett oväntat slut. Höken hade anfallit skatan som var i underläge. Skatpolarna protesterade vilt, närgånget och högljutt.

Bilderna har legat i min dator ett tag. Det blev ett rätt ordentligt gäng att sortera. Men nu har jag plockat ut några stycken och kan dela dramatiken.

skata4a

Sparvhöken har skatan i ett fast grepp.

4skata_sph130926_700

Det verkar rätt kört för skatan.

2skata_sph130926_700

De andra skatorna protesterar högljutt.

skata5a

Kampen fortsätter. Skatan ger sig inte.

Sparvhöken tröttnar.

Skatan fortsätter att kämpa för sitt liv. Plötsligt verkar det som att höken börjar tröttna.

trott2

Båda fåglarna är trötta. Höken verkar inte längre orka behålla sitt grepp.

Ombytta roller

Plötsligt är rollerna ombytta. Skatan tar sig loss men sticker inte från platsen utan står kvar och gapar på den utmattade sparvhöken, den verkar nästan retsam.

7skata_sph130926_700

Till slut drar alla skator iväg. Höken ligger kvar,  helt själv. Slaget är förlorat. Jag blir fundersam. Det ser ut som att den är död och jag bestämmer mig för att gå ut och titta.

Men när jag närmar mig piggnar den till och flyger iväg. Jag undrar om den kommer att orka samla kraft till ett nytt anfall. Ibland blir jakten inte som man tänkt sig men för en sparvhök kan det uppenbarligen bli en dyrköpt erfarenhet.

 

havsorn lyfter2

Örnar har inspirerat många organisationer och till och med nationer, som valt dem till symboler. Därmed är det många som engagerar sig i förvaltningen av örnarna. Foto ©: Niklas Liljebäck.

Förra veckan var jag inbjuden till en konferens om effekter av ammunitionsbly i USA. Mitt uppdrag var att ge en bild av hur vi hanterar miljö- och hälsoeffekter när det gäller blyfrågan i Europa. Efter konferensen kan jag konstratera att vi hanterar precis samma frågor och resultat, men att vi prioriterar helt olika. Det gäller både vilka frågor som är viktiga och vad vi försöker göra åt de problem som finns. Här gäller det att tänka sig för, så att inte vårt anseende tar stryk.

I princip kan man säga att det finns fyra huvudsakliga problemområden när det gäller bly i ammunition: spridning av bly i mark och vatten, förgiftning av änder, förgiftning av rovfåglar och bly i viltkött. Alla fyra områdena är hyfsat väl undersökta på båda sidorna av Atlanten.

Spridning av bly i mark och vatten och miljöeffekter av detta är välbelagt inom skjutbanor. Så länge man inte har vatten som rinner från skjutbanor till omgivande delar av landskapet sprider sig dock inte problemen. Detta är därmed ingen särskilt het fråga någonstans.

Änder plockar liksom många andra fåglar i sig småstenar som används för att mala sönder maten i muskelmagen. Finns det blyhagel på grunda bottnar och stränder så kommer änderna att plocka i sig haglen i tron att det är stenar, och förgiftas sedan successivt allt eftersom haglen mals ned. Problemet är välbelagt. För att hantera problemet införde USA på tidigt 90-tal ett förbud mot blyhagel i våtmarker. I Europa träffades en motsvarande överenskommelse inom African-Eurasian Waterbird Agreement, där 71 stater samarbetar om förvaltningen av sjöfågel. Trots överenskommelsen är det dock fortfarande många av länderna som inte infört lagstiftningen. I andra länder är det många av jägarna som inte följer blyförbudet. Detta har retat upp EU-kommissionen, som lagt ut utredningsuppdrag för att se om man kan förbjuda blyhagel helt. Enbart för att lagstiftningen försinkats och att vi jägare inte skött oss på en del håll. Detta är alltså ingen het fråga i Sverige eller USA, men väl i andra delar av EU. Och därmed kan den komma att påverka oss. I onödan, kan jag onekligen tycka.

Rovfåglar kan också få i sig ammunitionsbly. Detta sker troligen främst genom att de äter räntor och slaktrester, men kan även ske genom att rovfåglar finner påskjutet vilt som inte återfunnits av jägaren. Värst utsatta är de arter som gärna äter fallvilt, och olika rovfåglar är olika känsliga. Mest påtagliga problem har det varit i Kalifornien, där kondoren nästan utrotats helt. När man införde totalförbud mot bly i både hagel- och kulammunition inom vissa områden sjönk dock blyhalterna snabbt hos rovfåglarna. I Europa är det framför allt i Tyskland och Sverige som man visat på motsvarande problem för havsörnen. Även om det går bra för havsörnen i Sverige så har 22 procent av de havsörnar som kommer in som fallvilt förhöjda blyhalter. Fjorton procent har dödliga blyhalter. På motsvarande sätt går det bra för den amerikanska nationalsymbolen bald eagle. På populationsnivå, vill säga. Olika undersökningar visar att 20-30 % av örnarna dör av blyförgiftning, och att det är den viktigaste dödsorsaken. Detta var det helt överskuggande diskussionsämnet på konferensen i USA.

Bly i viltkött då? Den frågan aktualiserades faktiskt första gången just i Minnesota där konferensen hölls, men diskuterades nu knappast alls. En av örnförvaltarna jag pratade med beskrev det som ”a flash in the pan”, dvs motsvarande att få en ”klick” med ett skott som annars borde givit god effekt. Det är inte så att man från myndigheterna förnekar att det förekommer bly i viltkött eller att det kan ha hälsoeffekter. I USA får man dock varken sälja eller överlåta viltkött, och bly i viltkött ses därmed som något som bara berör jägarna. Jag misstänker att den skillnaden är en viktig anledning till att bly i viltkött inte diskuteras mer.

Finns det något vi kan lära oss av vad som sker i USA? Jag är övertygad om det. I många stater försöker miljöorganisationer och myndigheter få till anpassningar eller lagstiftning för att minska de negativa effekterna på främst örnar. I samtliga fall så bromsar ammunitionstillverkarna och olika skytteorganisationer dock effektivt alla former av lagstiftning mot bly genom olika överklagandeförfaranden. Man driver stenhårt linjen att så länge det inte finns några negativa populationseffekter på örnarna så ska man inte behöva ta hänsyn till dem. Med andra ord så är det ointressant om individer dör en plågsam död genom blyförgiftning, så länge populationen inte minskar. I det här fallet ökar den till och med, och då finns väl ingen anledning till åtgärder?

Men vad får det för konsekvenser för jägarkårens anseende? Och vem får fritt spelrum att ta initiativet i debatten? I Kalifornien har en av de mest jaktfientliga organisationerna just lyckats få igenom ett beslut om totalförbud mot bly i ammunition. Alla viltförvaltare jag talade med var helt överens om att det potentiellt var helt förödande på sikt att dessa organisationer får sådant inflytande. På min fråga om det inte var troligt att de fått det inflytandet just för att vi inte tagit ansvar för vår verksamhet även när det gäller hur individer påverkas var man lika överens…

Jag får relativt ofta höra mer eller mindre sofistikerade konspirationsteorier om hur alla forskningsresultat och utspel i blyfrågan bara är förtäckta angrepp på jakten i sig. Självfallet kommer jaktfientliga organisationer använda den ammunition de kan. Precis som vi gör, för övrigt. Men vi behöver väl inte förse dem med ammunition helt i onödan?

Vår rekordhöga acceptans för jakt i samhället vilar helt på vårt ansvarstagande och vårt förtroende. Jag tror ingen aktör skulle vara så oklok att man hävdade ”det finns så många havsörnar att det gör inget om en del plågas till döds” här. Samtidigt har de rekommendationer vi tog fram 2009 för att komma till rätta med problemen ännu inte givit någon effekt, troligen för att alltför få följer dem. Här måste vi bättra oss, som jag ser det.

Samma grundprincip gäller för all vår verksamhet: tar vi inte ansvar så släpper vi makt och inflytande över jakten. Det vore extremt oklokt med tanke på alla olika förändringar i samhället.

Sarkanal

Röntgenbild av kött som skurits bort runt sårkanalen från ett vildsvin skjutet med konventionell blyspets. De ljusa prickarna är blyfragment, som räcker för att exempelvis döda flera örnar om slaktavfallet inte tas om hand korrekt. Foto ©: SJF & SVA.

Fotnot: Här kan du hitta förbundets rekommendationer för att minimera risken att bly sprids i naturen eller hamnar i ditt viltkött.