Inlägg

Årets nötter ur en jägares synvinkel

•

Det finns mycket bra som händer i Jägarsverige. Samtidigt händer saker som får de flesta jägare att ta sig för pannan. Vi får ständigt stå upp för vår jakt men vi gör det bra, med fakta och stolthet. Vi tar inte osaklig skit.
Jag listar några underligheter men du kan vara helt säker på att det finns fler att lägga till.
Här är några av årets knäppaste:

1. Rovdjursföreningen, som sprider falsk propaganda genom att direkt, utan källangivelse, förutsätta att den varg som hittades död i slutet av november i Värmland var tjuvskjuten. I kommentarerna som följde frodades jägarhatet friskt. Vargen konstaterades senare, av Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), ha blivit ihjälsparkad av älg

 

2. SVT som tror att det går att göra ett opartiskt teveprogram om varg med en partisk programledare #publicservice

 

3. De som hävdar att EU sköter Sveriges vargförvaltning bäst.

 

4. Jaktsabotörer som tycker att de är duktiga när de välter jakttorn.

 

5. Människor som tvingar sina hundar att äta veganmat. #djurplågeri

 

6. Grupper av verklighetsfrånvända människor som på allvar strävar efter att hela jordens befolkning ska bli veganer och tvingas knapra kosttillskott.
Vissa vill tvinga oss att sluta äta allt kött, till och med svenskt viltkött och kött från naturbetande tamdjur i tron att de gör något bra. När det är precis tvärtom.

 

7. Föreningar och enskilda personer som oförtrutet och envetet fortsätter sprida lögnen att det är skattebetalarna som bekostar Jägareförbundets jakt- och viltvårdsuppdrag.
Vi tar det igen: Det är jägarna själva som betalar!

 

8. Puckon som, istället för att försöka stoppa djurplågeri på riktigt,  attackerar människor som bär farfars gamla rävskinnsmössa. 

 

9. De som vill skjuta fler älgar för att granarna blivit för många.
Det är ”helt avgörande för betesskadesituationen att vi föryngrar med rätt trädslag. Redan 2008 gjorde Skogsstyrelsen en skoglig konsekvensanalys som tydligt visade på en massiv förgraning av hela Sverige. Nu tio år senare är situationen inte ett dugg bättre”, säger Jägareförbundets Daniel Ligné.

Det kan bli för många granar. Foto: Mostphotos

 

10. De som tror att hundar som spenderar sitt liv i koppel mår bättre än jakthundar och vill förbjuda löshundsjakten.
Den optimala kärleken mellan hund och en människa uppstår när de jagar tillsammans. En djup, urtida samhörighet förankrad i reptilhjärnan hos människa och hund. Det finns inget som slår det.

vs

Jämthund under jakt. Foto: Mostphotos

av

Årets julklapp – Mormors päls

, , , , •

Cat Woman av Jean Paul Gaultier, foto C.Nilson-Dag

Det återvunna plagget – det är årets julklapp år 2018 enligt Svensk Handel, som årligen utser utmärkelsen.

Jag är jägare, och tycker om att inte bara ta vara på köttet utan även på skinnet, kom jag att tänka på alla viltskinn som jag ärvt. Både i form av päls, skinn att sitta på, matta, mössa osv. Förra året gick min dotter för att ändra sin mormors mors päls så den passade henne. Fyra generationer. Hur många klädplagg används så många gånger? (Fem om vi ska räkna med att pälsen först bars av djuret själv)

Päls, är gjord av naturmaterial, är varmt, vackert och tåligt. Fuskpäls är gjord på olja och plast, och är oftast inte lika varma.

Torsti Kiwi, ägare till en stor pälsaffär/skrädderi i Stockholm bekräftar att intresset för att återanvända gamla pälsar har ökat på senare tid. Hur många plagg används genom generationer som pälsar, frågar Torsti Kiwi retoriskt. Många tänker nog inte på att skor och väskor också är gjorda av skinn från djur. Men på päls sitter håren kvar – det är ju enda skillnaden, fortsätter Torsti Kiwi. Någon risk för att pälsar görs på otillåtet vilt finns inte säger Torsti eftersom kunskapen om vilt och kontroller ökat.

Att bära päls med svenska rävar till exempel, är både vackert, naturligt, varmt och ett sätt att njuta av kalla vinterdagar. För mig som jägare är det också ett sätt att hylla och visa respekt för viltet jag nedlagt. Jag vill ta vara på hela djuret.

Genom årets julklapp påminns vi alla om modeindustrins negativa påverkan på miljön. Och i London, på Victoria & Albert Museum, pågår utställningen Fashioned from Nature som på ett intressant sätt visar utvecklingen av olika material genom tiderna till dagens ambition att få oss konsumenter att göra medvetna materialval och tänka på vad kläderna är gjorda av. Men framför allt uppmanas vi konsumenter att återanvända, köpa hållbara material, köpa mindre, vårda våra kläder och laga. Ett plagg används i snitt endast 10 ggr! Snabbmodet är en miljöbov i sig.

Förutom att vi måste bromsa modeindustrins negativa påverkan på naturen är naturen en inspirationskälla för många designers. Ett av de mest populära mönstren är leopardmönstret. Här en klänning gjord i leopardskinnsmönster – av pärlor. Klänningen heter Cat Woman och tog över 1000 timmar att skapa av designer Paul Gaultier 1997.

Så ta fram mormors päls från vinden! Sy om och bidra till att vi lever mer hållbart.

Och du som jagar – ta inte bara vara på viltköttet, utan även skinnet. Spara till en päls, pläd eller varför inte en klänning.

av

Vargen och demokratin

, , , •

Beslut måste genomföras annars fungerar inte demokratin, menar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos och Magnus Rydholm

 

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Denna mening finns nedpräntad i regeringsformen – den grundlag som utgör principerna för vår demokrati. Smaka på meningen. Dofta. Och njut över det finaste ordet jag vet – demokrati.
Denna lag förpliktar.
Att det är vi medborgare tillsammans som bestämmer över Konungariket Sverige är något väldigt fint. Något vi alla bör vara stolta över. Särskilt som det finns människor runt om i världen som slåss och dör för den rättighet och maktposition som du och jag har. Fria val, yttrandefrihet och en röst som är med och avgör hur landet ska styras är nämligen väldigt ansvarsfullt och avundsvärt, men långt ifrån självklart.

Nu är det långt ifrån alla som känner att de är med och beslutar om Sveriges framtid och lagar. Troligen är det så att en stor kritisk massa känner sig längre från den offentliga makten än någonsin tidigare.
För det finns något – en substans – bakom alla ord och formuleringar om att Sverige rycks isär. Att stad och land inte hänger ihop. Att många inte känner igen sig i den bild av landet som återges av makthavare och media.
De känner inte att samhället sätter deras viktigaste frågor i främsta rummet. Ibland finns dessa frågor inte ens med på dagordningen. Här skulle jag kunna skriva många exempel, men jag låter bli.

En av de viktigaste beståndsdelarna i detta samhällskontrakt är förtroende. Detta skapas inte när våra företrädare i regering och riksdag beslutar eller lovar något. Förtroendet uppstår när märks skillnad. Lovar man ett tryggt samhälle, ska innevånarna också kunna uppleva en skillnad. Exempelvis att samhället känns tryggare. Ord, handling och konsekvens måste hänga ihop. Då byggs förtroende.
Jag är ingen samhällsvetare. Men låt mig ta ett exempel från jaktens värld.
Om folket – genom riksdagen – beslutar att vi ska ha vargjakt så är det ett demokratiskt beslut. Men tro inte att vi stått upp för de demokratiska principerna och hedrat folkviljan genom att fatta ett demokratiskt beslut. Nej, för då har man inte förstått grejen. Demokratin blir verklig först när beslutet har genomförts – inte förr. Både beslut och genomförande måste till.
Missar regering och riksdag att se till att besluten genomförs har vi nämligen inget annat än en skendemokrati. Och tro mig, det gör ingen lycklig.

Just därför kan vargförvaltningen användas som en ganska bra metafor på varför många tappar tron på det demokratiska systemet. Klarar inte staten, genom sina myndigheter, att genomföra besluten så har beslutsprocessen inget värde. Den betyder inget. För den leder ändå ingenstans.
Min poäng är att våra företrädare, politikerna, måste förstå vad vi vill för att kunna driva sina väljares frågor. Här har vi själva ett ansvar för att göra våra politiker uppmärksamma på vad vi vill. Inte bara genom att gnälla och publicera förnedrande bilder på dem på sociala medier. Utan genom att ärligt och uppriktigt berätta vad vi vill, och varför. Skulle våra politiker sedan välja att inte företräda oss får vi använda valsedeln för att få bort dem.
Men kom ihåg att demokrati endast finns om medborgarna i ord och handling upplever att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Annars är detta bara en formulering på ett papper…

Varför tar jag upp denna fråga just nu? Jo, när EU-kommissionen driver en processen för att omöjliggöra för medlemsländerna att förvalta sina rovdjursstammar – vilket är tvärt emot vad många länder vill – ställs stora krav på de folkvalda att försvara och stå upp för de beslut som är fattade i respektive länder.
Jag hyser gott hopp om att vår övergångsregering kommer att göra det. Men både du och jag behöver då och då understryka vad vi förväntar oss.
Att vi vill ha demokratiska beslut. Men även att de genomförs och leder till en förändring – oavsett om vi gillar beslutet eller inte.
För annars har vi inte folkstyre i landet.

av /1 Kommentar

Efter värmen kommer jakten

, , , , , •

Vilt ska förvaltas lokalt, även när det är torka, menar Magnus Rydholm. Foto Privat

 

Just nu förekommer det mycket diskussioner om torkan och vilka effekter det får för viltet. Forskningen verkar vara enig om att djuren påverkas både i år och nästa år. Årets kalvar och kid har nämligen fått mindre di-mjölk och sedan ätit foder med sämre kvalitet än vanligt. Det medför sannolikt att djuren blir mindre och får svårare att klara av kommande vinter. Men även nästa års kalvar och kid lär påverkas, eftersom hondjurens kondition är sämre och de hinner inte äta upp sig inför vintern. Därför menar forskningen att detta leder till mindre kalvar och kid även nästa år.
Hur ska man som jägare agera i detta läge? Det är svårt att ge några entydiga svar. Oftast talas det om försiktighet. Och vad menas med detta? Jo, att vi mer än vanligt bör titta på djuren och försöka avgöra konditionen och hur den lokala stammen har påverkats.
Det finns inga enkla svar som gäller för hela Sverige. För fodersituationen ser annorlunda ut beroende på markens beskaffenhet, sammansättning och regnmängd. Under den extremt torra sommaren har ett område (en mil från mina jaktmarker) fått betydligt mer åskskurar än hos mig. Där är vallarna gröna och i skogen finns relativt gott om örter. Så ser det inte ut på mina jaktmarker. Förutsättningarna kan alltså se väldigt olika ut, trots små avstånd. Därför ska vi inte generalisera över större områden utan förvalta viltet lokalt. Precis som vi alltid gör.
Låt mig slå fast en sak. Försiktighet – för mig – handlar inte om att sluta jaga eller låta bli att fälla djur. Istället ska man reflektera över hur stammen ser ut lokalt. Är man orolig för stammen kan minska bör man inte skjuta produktiva hondjur. Är man orolig för att många kalvar och kid ska svälta ihjäl i vinter bör jakten under hösten inriktas på unga djur. Detta är två enkla tips inför jaktsäsongen.
Förbundet jobbar just nu med frågan och försöker samla in fakta. Men situationen är lite knepig och det kommer ta tid för att få koll på kunskapsläget. Inventeringar och observationer bör därför rapporteras vidare.
En sak är dock klarlagd. Torkan är ingen katastrof för jakten. Visst, den kommer påverkas, men det är ingen katastrof.  Detta är en viktig information som bör spridas till dem som undrar.

Värmen har också medfört att ett antal länsstyrelser har infört förbud för att släppa hundar efter klövvilt. Behövs detta? Från nationell nivå anser vi att man ska lita på jägarnas förmåga att avgöra om hundar ska släppas eller inte. Samma situation gäller när vi får mycket snö eller skare. Under normala augustimånader släpps bara hundar när vädret är gynnsamt, vilket det inte är så ofta. Förbuden påverkar därför inte så många jägare. Men det motiverar ändå inte förbuden.
Jakt handlar om frihet under ansvar. Då gäller det att vi jägare hanterar friheten genom att axla ansvaret. Och det gör vi. Skulle någon jägare försöka gena i kurvorna är det extra viktigt att vi andra tar ansvaret och säger ifrån. Det är ju den som missbrukar friheten som förstör för oss alla andra. Detta är en viktig del i den jaktetik som omgärdar allt vi gör.
Under den värmesituation som rådde i början av augusti skulle varken hundar eller djur må bra av jakt. Då ska vi inte heller jaga med lös hund – och jag vet inte om någon som gör det.
Samtidigt kan situationen  ändras väldigt snabbt. Häromdagen, tidigt på morgonen, började bilen varna för halka eftersom det bara var fyra grader. Visst kan man släppa hundar några morgontimmar i den temperaturen.
Myndigheterna måste också beakta att tillfälliga förbud faktiskt kan skapa problem – om vi behöver använda hundar för att störa bort vildsvin från något odlat fält. Risken för omfattande skador kan i vissa fall göra det befogat att under korta stunder använda hund. Lagen är så sinnrikt formulerad att det står att vi inte får orsaka ”onödigt” lidande. Ett ”nödvändigt” lidande kan vara att (under kort tid) stöta bort vildsvin som håller på att böka sönder stora värden på odlad mark. Den aspekten av hundanvändningen får inte glömmas bort.
Länsstyrelserna bör därför inte regelmässigt förbjuda hundanvändning, utan hellre  komma med påminnelser eller påpekande. Den signalen räcker.
Nu när det finns förbud (i vissa län) måste länsstyrelserna också vara snabba med att häva dessa när vädersituationen ändras. Jag har gott hopp om att myndigheterna gör det.

Vi kommer allt närmare riksdagsvalet. Olika tyckare och experter siar och spår vem som kommer att bilda regering. Det enda som alla verkar vara överens om är att det är jämnare och mer svårtippat än någonsin.
Efter ha varit i Almedalen och lyssnat på alla partier känner jag mig inte speciellt orolig för hur jaktfrågorna kommer hanteras, oavsett vem som bildar regering. På den fronten verkar det vara lugnt. Inga konstiga förslag diskuteras och alla verkar vara villiga att underlätta för att jakten ska kunna bedrivas på ett klokt och hållbart sätt. Läget känns mer stabilt än på länge.
En viktig beståndsdel i detta är att allt fler politiker ser och förstår att jägarna inte är ett problem, utan en tillgång som skapar många samhällsvärden. Att vi vill ha en frisk natur och friska viltstammar. Att vi gör nytta.
Men dit har vi inte kommit utan att någon konsekvent och aktivt jobbat med frågan. Är du medlem i Svenska Jägareförbundet har du varit med och bidragit till detta. För det är förbundet som gjort skillnad i denna fråga. Ingen annan.
Vad är detta värt i kronor? För min del är det värt mycket mer än de 600 kronor som medlemskapet kostar. För det är just sådana här insikter hos politikerna som säkerställer jaktens framtid. Så ta gärna och berätta för dina jaktkamrater, som inte är medlemmar, att 600 kronor är en billig investering i jaktens framtid.
Ställ därför den viktiga frågan: Är du medlem?

av

Spänd väntan på hur Vapendirektivet ska implementeras

, •

Vad händer nu med vapendirektivet? Foto Madeleine Lewander

 

Nu har de flesta organisationerna tyckt till om Kazimir Åbergs vapenutredning. Om jag försöker vara objektiv kan jag konstatera att han föreslagit några bra saker och ett antal helt onödiga. Jag kan – lite förenklat – slå fast att ungefär så tycker alla remissinstanser.
Men vad är det som är onödigt i utredningsförslagen? Låt mig svara på den frågan genom att först göra en tillbakablick (och sedan undvika att svara)…

2013 försökte EU få igenom hårdare vapenregler, men initiativet stoppades.
Den 7 januari 2015 attackerades tidskriften Charlie Hebdo i Paris av terrorister.
Strax efter terrorattacken fick EU-kommissionen i uppdrag att revidera vapendirektivet.
I november 2015 skakades Paris av nya terrorattacker.
Kommissionen tog då och dammande av det två år gamla och stoppade förslaget – nu lanserades förslaget som åtgärder för att komma till rätta med terrorism. Detta innehöll bland annat idéer om mentaltester för vapenägare och förbud mot halvautomater.
I juli 2016 röstade EU-parlamentet igenom vapendirektivet – som mer eller mindre –skrivits om helt och hållet, efter ett antal vändor i utskott och parlamentet. Detta gjordes eftersom grundförslaget var så korkat att bara hälften av dumheterna hade varit tillräckligt mycket för att kallas oförskämt och enfaldigt.
När allt vara klubbat och klart efter förhandlingarna i den så kallade ”trilogen” fanns det skrivningar som i stora drag gjorde att Sverige inte behövde göra några lagändringar som skulle påverka jägarna. Den svenska modellen uppgavs hålla måttet. Dock kunde sportskyttet påverkas, i alla fall vissa former av sportskytte, exempelvis K-pistskyttet. Vapendirektivet hade med andra ord gått från oförskämt till halvdåligt. Men insatserna för att komma dit var stora. En stor av den framgången kan tillskrivas sportskyttet och Jägareförbundet, men också några politiker som tog strid mot kommissionen.

Något som nästan glömts bort var att EU-direktivet innehöll vissa skrivningar som faktiskt innebär vissa försvårande omständigheter för terrorismen. Men den absoluta merparten av inskränkningarna och byråkratin slår ner på laglydiga vapenägare – till ingen nytta.
Att stoppa terrorism är nog det svåraste man kan ge sig på. EU försöker via vapendirektivet främst att stoppa terrorism genom skärpa lagtexter. Men går det? Terrorns syfte är ju bryta mot allt sådant och att stå utanför lagen – och därtill försöka förgöra samhället. De vill, via attentat mot civila, använda människornas rädsla som vapen. Inte bryr väl sig de om vad som står i lagböckerna?
Hårdare vapenlagar kommer därför bara efterlevas av människor som accepterar demokratiskt beslutade lagar. Det finns väl inte en enda terrorist som ställer in sin självmordsattack för att det skulle vara olagligt?

Låt mig ta ett exempel för att beskriva en omständighet.
Om det svenska samhället skulle vilja minska den olovliga körningen (att människor kör bil utan att ha körkort) kan nog alla som läser denna text hitta på ett antal åtgärder som skulle – i alla fall till viss del – försvåra för de körkortslösa förarna.
Men åtgärderna kommer nästan alltid att påverka de som har körkort och sköter sig. De får betala för andras olagligheter med krångligare regler, dyrare försäkringar etc. Ibland tycker samhället att åtgärderna är befogade (även om de främst påverkar de som sköter sig) med hänvisning till den olägenhet som det är med buskörning utan körkort.
Men nu kommer vi närmare essensen i texten.
När det gäller vapen finns det inte någon koppling mellan legala vapen och terrorism. Terroristerna använder inte legala vapen. De får tag i dessa på annat sätt.
Just därför är det viktigt att alla onödiga delar i Kazimir Åbergs utredning städas bort. Förslagen skapar bara byråkrati och kostnader – till ingen nytta.
Svenska Jägareförbundet har skrivit ett bra remissvar. Läs det. Där finns de delar som jag nämner som onödiga upptagna och beskrivna.

Vad händer nu? Jo, nu ska regeringen ta ställning till utredarens förslag och remissinstansernas synpunkter. Normalt sett kan regeringen kasta en utredning oavsett om den är bra eller dålig. Men i detta fallet rör det sig om ett EU-direktiv. Medlemsländerna måste harmonisera sin nationella lagstiftning till direktivet. Därför är regeringen tvungen att agera.
När regeringen väl har bestämt sig ska den skriva en proposition. Det är då vi får veta om regeringen har tagit till sig av våra synpunkter.
Men jag utgår ifrån att regeringen är lyhörd.
Anders Ygeman, som var ansvarig minister när frågan var som hetast, lovade nämligen att regeringen inte skulle gå längre än vad vapendirektivet kräver. Han hade nämligen förstått att man inte stoppar terrorism med lagar som slår mot laglydiga.

av

Jägare i lantbrukets tjänst

, , , •

Nu börjar vakttjänstgöring på åkrar och betesvallar. Foto Mostphotos

 

Tjälen håller på att lämna marken. Risken är överhängande att vildsvinen snart kommer vända upp och ner på vallar, åkrar och betesmarker.
Detta ställer krav på oss jägare. Krav som vi kanske inte vill ha – men som vi måste hantera.

Hos oss i norra Småland är tätheterna av vildsvinen inte så stora att man med säkerhet ens kommer vara i närheten av ett bökande djur, när man passar vid en vall. Men det kan också vara så att det dyker upp flera olika grupper på ett par närliggande åkrar.
Ännu är det osäkert hur vintern har påverkat djuren. Några få rapporter om döda vildsvin har nått mig. Några iakttagelser av skjutna brungrisar uppger att de varit riktigt magra – inte ett uns fett på kroppen. Därtill har vi sett ett några suggor som troligen tappat hela sin kull och kommer att brunsta om.

Förra våren turades vi i jaktlaget om att sitta ute tills allt skjutljus var borta. När någon annan från jaktlaget dök upp på några timmar senare, för att ta morgonpasset, hade djuren redan varit framme. Skadorna ökade trots våra ansträngningar. Jordbrukarna blev mer och mer förtvivlade – så också vi.
Trots att ett stort sällskap jägare ställde upp och lade otalig kvällar och mornar blev utfallet ganska magert. Det föll bara cirka fem vildsvin under hela våren.

Att skjuta vildsvin på fälten kan ibland var den enklaste uppgiften i världen, ibland är det i princip omöjligt att lyckas. En erfaren ledarsugga går, hos oss, oftast inte ut förrän allt skjutljus är borta.
Har man jobb, familj och andra intressen så upplevs vaktandet av åkrarna efter ett tag som ett tvång. Inte för att någon i jaktlaget säger att man måste ställa upp. Utan det är istället så att man – som en ansvarstagande jägare – känner av pressen och nödvändigheten. Du vill finnas där för såväl bönderna som för att avlasta dina jaktkamrater.
Vissa vårkvällar är fantastiska. Fåglarna sjunger, vårens tidiga blommor visar upp sig i sin finaste prakt, massor av annat vilt poserar på nära håll, samtidigt som solens sista strålar är varma och uppfriskande. Sådana kvällar, i lantbrukets tjänst, är ingen tung uppoffring. Men långt ifrån alla kvällar är sådana.
Vi ställer upp. För det är det man gör som jägare.

Men tyvärr finns det alltför många, både jägare och markägare, som inte ser behovet av samarbete. De ser vildsvinen och förvaltningen i ett alltför smalt perspektiv. I fokus står det egna brukandet, den egna jakten – inte hur vi kan hjälpas åt för att lösa problem för alla i närområdet.
Låt mig ta ett exempel. En markägare vill ha många vildsvin. Grannen vill ha så få som möjligt. Är man inte överens på markägarsidan, är det omöjligt för jägarna att lösa uppgiften. Då saknas ett tydligt mål för vad jakten ska leda till.

För att vara förberedd inför ”åkervaktandet” sköt jag några kontrollskott förra helgen.
I veckan har jag redan sett rubriker som högst sannolikt minskar jägarnas lust att ställa upp. Jag kan inte begripa hur någon kan tro att skuldbeläggande, pekande med fingrar och hårda ord i tidningar kan motivera och uppmuntra människor till att göra ännu större insatser med vildsvinen. Jag har faktiskt inte läst en enda ledarskaps- eller sociologibok som påstår att härskartekniker, hot eller dumförklarande får människor att växa eller göra ett bättre jobb.
Låt mig vara tydlig. Jag ifrågasätter inte att skadorna kan bli omfattande eller att effekterna kan bli förödande. Tvärt om. Jag förstår verkligen detta. Men sättet att agera leder inte framåt.
Värst känns det när jordbrukare, som själva jagar på gården, pekar ut jägarna på grannmarken som orsaken till problemen. De antyder tydligt att andra inte klarar av att förvalta vildsvinen, utan att beakta att de själva är en del av problemet. Och aldrig framkommer markägarperspektivet – att man har olika mål för vildsvinsstammen. Hur som helst, sluta smutskasta varandra. Detta leder oss bara längre från en lösning.

Låt mig vara lite extra tydlig. Tiderna har förändrats. Om markägarna (gemensamt i ett område) inte kan komma överens om mål för stammen, var åtlar ska finnas, hålla med elstängsel, samt aktivt bidra för att underlätta jakten har de inte förstått utmaningen med vildsvinen.
Det går nämligen inte att hoppas på att framtiden kommer se ut som det gjorde för 30 år sedan. Vi lever i en ny tid, med nya förutsättningar för viltförvaltningen, som kräver nya metoder.
Vildsvinen ställer krav på både jägare, markägare och jordbrukare. Det är vår gemensamma skyldighet att ta ansvaret.
Och det positiva är att man gör detta på allt fler ställen i landet. Allt oftare får jag rapporter om lyckade samarbeten och bättre vildsvinsförvaltning. Detta är riktigt roligt. Det visar att det går om man bara vill.
Fast det är ju ganska självklart att ett fotbollslag blir bättre om alla vet var målet står och att man i laget är överens om att man spelar fotboll. Det är mycket svårare om hälften envisas med att spela bordtennis.

av

Därför ska jägare få sälja vildsvinskött

, , •

Efterfrågan på vildsvinskött kan öka om jägarna får sälja direkt till konsumenter och företag. Foto: Oscar Lindvall

 

Under flera år har Svenska Jägareförbundet arbetat med att försöka göra det tillåtet för jägare att sälja vildsvinkött. För bara en vecka sedan gick förbundet, tillsammans med Lantbrukarnas riksförbund, in med en hemställan till regeringen.
I stort sett alla har varit positiva till förslaget – ja, utom Svenskt Viltkött, branschorganisationen för Vilthanteringsanläggningarna. Det är helt naturligt att en bransch med monopol på försäljning av vildsvinskött inte är översvallande positiv till ett förslag som öppnar upp marknaden. Men jag är ganska övertygad om att deras rädsla är obefogad. Låt mig ge ett antal förklaringar.

1) Köttets kvalitet
De jägare som inte klarar av att leverera hög kvalitet på köttet kommer inte få många vildsvinsstekar sålda. Ingen vill köpa dåliga produkter. Därtill kommer det främst bli jägare som är intresserade av tillvaratagande som kommer vilja gå de obligatoriska utbildningarna. Det rör sig således om personer med utrymme, intresse och förutsättningar för tillvaratagande som kommer att vilja sälja kött. Säljarna kommer att vara väldigt måna om att kunna leverera kött med högsta kvalitet, eftersom deras största målgrupp troligtvis blir grannar, kollegor och vänner.
När det gäller andra viltarter får jägarna redan idag sälja ganska mycket kött – direkt till konsument och näringsidkare. Varför får man det? Jo, för att viltkött generellt sett håller en hög kvalitet, därtill är djuren i stort sett alltid friska. Det samma gäller vildsvinen.

2) Trikinprovtagning
Hela syftet med förslaget är att kunna garantera att allt vildsvinskött som når marknaden är provat för trikiner. Det är därför som allt kött ska kunna vara spårbart med ett taggsystem och sökbart på nätet. När man köpt vildsvinskött ska man kunna söka på ett speciellt nummer och se att djuret är fritt från trikiner.

3) Konkurrens med vilthanteringsanläggningar
Jag tror inte konkurrensen blir ett problem. Vilthanteringsanläggningarna kommer behövas i framtiden, eftersom alla inte kommer vilja eller kunna sälja vildsvin. Men det finns problem med dagens system. Genomsnittlig betalning till jägaren är 10-27 kronor per kilo vildsvinkött. Ibland har jaktlagen långt till ett inlämningsställe. Betalningen blir då så liten att den inte ens täcker bensinkostnaderna. Därtill finns det rent praktiska. Det är inte alla som är sugna på att lägga en lördags- eller söndagskväll i bilen för att sälja vildsvin. Att det behövs alternativ till vilthanteringsanläggningarna är uppenbart.
Låt mig ta ett exempel från mitt jaktlag. Vi har sålt en ganska betydande mängd vildsvin. Vi har bara cirka två mil till ett inlämningsställe. Genom försäljningen har vi kunnat delfinansiera slaktutrustning, jakttorn, fällavgifter för älg med mera. Men de små årsungarna på runt 20-25 kilo tar ingen emot. Dessa tar vi själva. Men när jag och mina jaktkamrater har fyllt våra frysar uppkommer ett etiskt dilemma. Vad ska vi då göra av vildsvinsköttet från de små vildsvinen? Jordbruket vill att vi även fortsättningsvis håller ett högt jakttryck. Ingen hos oss jägare vill skjuta ett ypperligt matvilt och gräva ner det.
Just därför behövs småskalig försäljning av vildsvinskötts som ett komplement till vilthanteringsanläggningarna.

4) Efterfrågan på vildsvinskött
Idag uppger vilthanteringsanläggningarna att efterfrågan på vildsvinskött är dålig. Det stämmer säkert. Men har de jobbat tillräckligt aktivt med att skapa efterfrågan? Jag vet inte. Men jag är ganska säker på om fler får möjlighet att smaka på vildsvinsköttet kommer också fler att vilja äta det igen. Den småskaliga försäljningen kan bidra till att öka efterfrågan.
Men det är inget som kommer av sig självt. Jägarna och Svenskt Viltkött måste tillsammans se till att köttet når konsumenterna. Inte är för dyrt. Har bra kvalitet och serva med kunskap om tillagning. Genom förbundets och LRF:s förslag skapas incitament för jägarna för att faktiskt jobba med att öka efterfrågan.

5) Jakttryck på vildsvin
Vildsvinsstammen växer. Den sprider sig fortfarande och besätter nya områden. Viltolyckorna ökar. Det behövs ett fortsatt högt jakttryck på vildsvinen för att hålla nere skadenivåerna. Då behövs ett system som uppmuntrar jägarna till att jaga mycket. Detta är LRF och Jägareförbundet överens om. De är också överens om att dagens system inte gör det – fullt ut.

Svenskt Viltkött behöver således inte vara orolig för sin verksamhet. Istället finns det möjligheter för ny eller utökad näringsverksamhet. För det behövs fler innovatörer inom förädlingsleden. Fler som kan och vill utnyttja vildsvinsprodukter i nya maträtter. Fler som kan utnyttja vildsvinet för att skapa lokal matkultur. Allt från grillkvällar på sommaren till gourmémiddagar på den lokala restaurangen, världshuset eller hotellet. Lokalproducerat, gott och förpackat för den enskilda platsen. Möjligheterna finns.
Lyckas vi med detta höjs statusen på vildsvinet och efterfrågan på köttet.

Avslutningsvis hör jag tyvärr att en del jägare tycker det känns moraliskt fel att sälja viltkött. De jagar för att tillgodose sitt behov av kött. Tyvärr, skriver jag. Jo, för att det finns inget bättre sätt att skapa acceptans för jakt än genom viltköttet. För de som gillar och vill äta viltkött kan nämligen inte samtidigt vara negativa till jakt.
Alla jägare ska naturligtvis agera utifrån sin moraliska kompass. Men att sälja viltkött är ett av de allra bästa sätten att säkerställa jaktens framtid.

av

Sluta dela jaktkritiska artiklar

, , •

Vill vi hjälpa jaktmotståndare att sätta sina frågor på agendan? Faksimil från Expressen.

 

Jag kan förstå att jägare reagerar starkt på en del dumheter som skrivs i debattartiklar (och även journalistiska artiklar). Jag kan förstå att man vill diskutera bristen på fakta och de felaktigheter som finns. Men alla är nog inte medvetna vad detta delande av jaktkritiska artiklar leder till.

Alla tidningar som har digitala kanaler är väldigt noga med att mäta hur olika artiklar slår igenom, hur mycket delningar de får etc. De kartlägger ämnen och skribenter. Främst eftersom det handlar om pengar.
De allra flesta tidningarna finansieras helt eller delvis via annonser. Och de digitala annonserna mäts idag med CPM (kostnad för 1000 visningar). En artikel med bra spridning genererar med andra ord intäkter till tidningen.
Vad händer när många jägare delar en kritisk debattartikel av Nisse Nissesson?
Jo, tidningen konstaterar snabbt att ämnet (jaktkritik) lockar många läsare och det genererar intäkter. Nisse Nissesson blir en skribent som drar trafik till tidningens sajt.
Nästa gång samma person vill ha in en jaktkritisk artikel så vet tidningen att artikeln förmodligen kommer att beröra många människor och att Nisse Nissesson levererar intäkter.
I praktiken har vi jägare hjälpt en person som vill förbjuda och inskränka jakten till att skaffa sig en position som en attraktiv debattör.
Även om det aldrig var jägarnas syfte blir resultatet i praktiken så. Detsamma gäller även när vi delar vanliga journalistiska artiklar. Ämnet blir intressant om vi ger det uppmärksamhet.

Värt att beakta är att det är väldigt få människor som är kritiska till jakt i samhället. Det vet vi genom SIFO-mätningar. Den jaktkritiska debatten i tidningarna motsvarar därför inte antalet kritiska debattörer. Dessa är nämligen få till antalet.
Fundera därför både en eller två gånger innan du delar inlägg som vill försvåra, begränsa eller förbjuda jakt. Vi jägare hjälper nämligen dem att sätta sina frågor på dagordningen.
Ifall du verkligen vill sprida budskapet ta istället en skärmdump eller kopiera texten.

Ännu bättre är naturligtvis att vi delar artiklar som visar upp jakten på ett bra sätt. Att vi får en bra beskrivningar av vilt och viltförvaltning  – som genererar intäkter till tidningarna. Då hjälps vi åt att stärka jaktens betydelse.

 

av

Jägare hatar inte varg

, , , •

Foto: Magnus Rydholm

 

Lotta Gröning är krönikör i Expressen. Under tisdagen undrar hon vad varghatet kommer ifrån? I en ganska lång krönika försöker hon lägga skulden på Svenska Jägareförbundet.
Främst verkar hon haka upp sig på att Jägareförbundet – som hon benämner som en riktigt tung lobbyorganisation – alltid får som den vill.
Jag blev först lite orolig. Har jag missat detta? Blir det alltid som Jägareförbundet vill? Nej. Så bra är det inte. Visst lyssnar såväl myndigheter som politiker på oss ibland. Men bara när vi har kloka förslag, som är bra för Sverige.
Så, om vi får som vi vill beror det på att våra förslag är väl underbyggda med fakta och hjälper till att göra landet lite bättre.

Eftersom jag följt vargdiskussionen under många år noterar jag en annan sak. Lotta Grönings förändring i tonläge. Tidigare har hon nämligen sågat allt som handlar om vargjakt utmed fotknölarna. Det gör hon inte i denna krönika. Man kan ana någon form av analyserande och erkännande av att hennes tidigare så kompromisslösa hållning inte håller.
Just därför har jag svårt att reta upp mig. En ödesmättad indignation med ett avmätt ”Jasså” blir min respons.

Men det finns en annan sak som tvingar ut mig på tangentbordet. Jag drivs av en oförklarlig lust att ännu en gång svara på hennes fråga, att ännu en gång försöka få Lotta Gröning – och alla andra som tror att jägare är onda och drivs av hat – att de har fel.
Jag ska försöka göra det kort.

Nej, Lotta Gröning. Det är väldigt få jägare som hatar varg. Jag har säkert träffat fler jägare än Lotta Gröning, men jag har ännu inte träffat någon som hatar varg. Jag förnekar inte att det troligen finns några som hatar vargen, men de är inte många. Dessa fåtal människor ska inte få skapa en felaktig bild av den svenska jägaren. Förmodligen är det just detta fenomen som får mig att börja skriva.
Jag vill helt enkelt inte att Lotta Grönings beskrivning om hat och jägare ska stå oemotsagd.

 

Läs noga. För här kommer svaret. Det som väldigt många jägare hatar är den maktlöshet, det utanförskap, den situation där deras vardag förändras till det sämre, den rädsla, den oro och det faktum att människor långt bort bestämmer över dem. Nej, detta är inte min egen teori. Det är ungefär så forskaren Erica von Essen beskrev bakgrunden till illegal jakt på varg i sin uppmärksammade rapport.
Vargen skapar starka känslor. Och känner man inte jägarna så kan man ibland tro att man förstår vad de menar. Jag tror att Lotta Gröning missat den grejen helt och hållet.

Så det är inte vargen jägarna hatar – utan den symbol, de följdverkningar och fenomen som vargen har kommit att stå för. Om man har förmåga till att känna empati, så är det faktiskt läge att känna det inför alla de jägare i Mellansverige som inte vågar släppa sina jakthundar, som har berövats sina traditioner och sina möjligheter att kunna jaga som de alltid gjort.
Dessa människor är inte främst jägare. De är pappor, jordbrukare, rörmokare, landsbygdsbor och mycket annat – de är människor. De hatar inte sin maktlöshet för att de jagar. De hatar den för att det tappat tilltron till samhällets vilja och förmåga att hantera deras situation. Allt de känner är stor hopplöshet. De ser ingen väg framåt.
När man befinner sig i sådan situation känner de flesta människor starka känslor. Jägarna är inget undantag.
Det här förhållandet har såväl forskare som politiker förstått. Finns det varg, måste den jagas. Därför har man tagit flera riksdagsbeslut som alla säger ja till vargjakt.

 

Det känns förmätet och inskränkt att försöka lägga mer skuld och mer tyngd på drabbades axlar – än den som vargens närvaro redan gett dem. Tillskriv inte dem hatet också. Det är ju som att trampa på de som redan ligger.
Svenska Jägareförbundet har i alla fall lyssnat. Vi har förstått. Därför arbetar vi dagligen för att få en fungerande legal vargförvaltning, som tar hänsyn till såväl människor, djur som samhälle. Vi jobbar i Sverige och internationellt. Vi tycker att tilldelningen för vargjakten är för liten. Vi tycker att vargförvaltningen utvecklas för sakta. Men vi tycker att det går åt rätt håll.

Så, Lotta Gröning, vill du verkligen minska hatet i samhället. Hjälp då till att få en fungerande vargförvaltning på plats. Stå upp för att demokratiska beslut ska fullföljas. Fördöm olagligheter. Läs vad forskarna skriver. Försök påverka opinionsbildare så att det föds nytt hopp i vargområdet.
Det är i alla fall vad jag och Jägareförbundet tänker göra.

av /3 Kommentarer

Vi själva är det största hotet mot jakten

, , , , , •

Vi måste bli bättre på att förklara vad jakt är. Foto Magnus Rydholm

 

Lördagsnatten är mörk och tung. Ett tunt snötäcke har färgat skogen vit i Småland. Frun har gått och lagt sig. Men jag är inte trött. Jag är lite uppretad.
Bakgrunden till att jag inte smuttar på en singelmalt kan hittas i Expressen. Alex Schulman har skrivit en krönika.  Läsningen är inget som gör mig stolt. Men jag lägger ingen skuld för detta på Alex Schulman. Istället lägger jag all skuld på dig och mig – oss jägare.

Vill vi ha en bra jakt, med vettiga regler och stor frihet för oss jägare att styra och bestämma över jakten kräver det ganska mycket av oss. Och läs noga. Detta är viktigare än mycket annat jag skrivit.

Allt fler människor växer upp långt ifrån jakt, fiske, jord- och skogsbruk. När de sällan – eller aldrig – kommer i kontakt med jakt formas en bild i deras medvetande utifrån de få glimtar av kunskap och erfarenheter de får. Allt ifrån tv-program, grannars berättelser eller tidningsartiklar formar en bild. Denna är naturligtvis inte sann eller korrekt. Men det är denna bild deras hjärna har byggt för att förklara vad jakt är. Ofta brukar man i psykologin använda begreppet kognitiva kartor för att beskriva processen. Detta är inget konstigt. Alla hjärnor fungerar så.
Det är denna bild vi ska hjälpa till att fylla med relevant fakta. Ju bättre deras kognitiva kartor är, desto bättre förstår de vad jakt är.

Jag har otaliga gånger på bloggen understrukit betydelsen av att vi förklarar vad jakt är – så att allmänheten förstår. Om den vi pratar med har få eller inga kopplingar till jakt kräver vår förklaringsmodell en hel del av oss.
Och vill vi att personen ska tycka att jakt är okej så måste vår förklaring inte bara vara så bra att den förstår, vi måste också ha argument som personen kan relatera till. Det finns faktiskt en sak till. Våra argument måste vara så bra att man förstår varför vi jagar; varför vi behövs, varför jakten behövs.

Jag vet inte hur en person kan tycka det är bra med skadskjutna änder eftersom man inte förstör köttet. Jag vet inte hur den personens förklaringsmodell såg ut. Jag vet inte om den tänkt till – över huvud taget. Men jag kan kallt och cyniskt konstatera: det gick inget vidare.
Klarar inte vi av att förklara så att Alex Schulman, och andra människor som han, förstår förstör vi för oss själva. Tidigare har vi kommit undan med att väldigt många  i samhället kan sortera ut dåliga erfarenheter och beskrivningar från den verklighet vi rör oss i. Den bild av jakten som vi har. Men det är inte lika många längre. Kraven på oss har ökat.

Jag tror att de flesta av er som läser denna blogg inte behöver några tips på vad man ska säga. Men ni får ett antal i alla fall.
Jaktetik. Förklara vad detta är och vad det innebär för dig och dina jaktkamrater. Och att detta styr allt vi gör i skogen.
Macho-snack. De som tror att de är häftiga för att de har en viss attityd är hopplöst förlorade. De är inga bra förbilder och klarar troligen aldrig att förklara jaktens själ för någon utomstående.
Kunskap. Utgå ifrån alltid ifrån kunskap. Förklara sambanden i naturen. Känslor som spänning är svårare att förstå för en utomstående. Beskriv istället ansvaret du har och tar.
Ta dig tid. Det är inte enkelt att förklara jakt. Ta den tid som krävs. Börja från början.
Helhet. Förklara helheten; hur ditt jaktår ser ut, hur mycket du tränar, hur många gånger du släpper förbi vilt, hur lite du skjuter. Den svenska medeljägaren skjuter ungefär 1,3 klövvilt per år.
Tillvaratagandet: Berätta om maten och stoltheten över att kunna ha kontroll på hela processen från skog till bord.
Ödmjukhet. Som jägare ska man vara ödmjuk inför jakten – den innehåller moment som många inte förstår. Förklara hur du känner. Vad som är viktigt för dig.
Respekt. Visa respekt mot både den person pratar med och för naturen, viltet och din omgivning.
Så tänk lite extra nästa gång du ska förklara varför du jagar. Börja med att ställa en motfråga. Vad vet du? Då får du veta var du ska börja att berätta.

Om allmänheten får samma dåliga efterenhet av jakt som Alex Schulman kommer vi få det tufft framöver. Och det värsta är att det är vi jägare som gett honom denna bild av jakten – ingen annan.
Lyckas vi inte förklara så att allmänheten förstår gräver vi ett djupt hål åt oss själva – även om vi själva bara tror att vi anlägger ett viltvatten.

av

Ett trendbrott för vargförvaltningen

, , , •

Medias intresse för vargjakten minskar. Foto Magnus Rydholm

 

Det har gått åtta år sedan vi jagade varg för första gången i modern tid. Då var vargjakten en toppnyhet i tv, radio och dagstidningar under en hel månad. Debattsidorna fylldes. Känslorna svallade. Argumenten och inställningen till jakten var allt annat än positiv.
Kändisar, som på sin höjd sett vilda djur genom bilfönster, uttalade sig negativt och hårt. Kulturpersonligheter förfasades. Organisationer som vill naturen väl tog i så att de nästan sprack när de uttryckte sin avsky över jakten – och gjorde samtidigt sitt yttersta för att stoppa den. Alla fula knep användes.
Och de lyckades gemensamt nästan skapa en allmän bild av ett blodbad, som skulle utrota vargen.

Svenska Jägareförbundet har inte velat ha en polarisering och har därför haft som mål att vara sakligt och inte driva på känslostormarna. Förbundet har arbetat för att vargen ska förvaltas som andra viltarter och att den ska förvaltas regionalt – nära de människor som påverkas.
Vi har velat avdramatisera jakten. Minska vargstammen, minska koncentrationerna enligt gällande riksdagsbeslut och vår handlingsplan för vargstammen. Får att nå dit är man tvungen att agera klokt och långsiktigt.
En av de viktiga arbetsuppgifterna har därför varit att få allmänheten att förstå att vargjakt är lika nödvändigt som älgjakt. Det är både naturligt och viktigt att viltstammar – särskilt de arter som påverkar förutsättningar för brukande eller människor – förvaltas långsiktigt med jakt. Förbundets mål har varit att försöka hitta balans mellan intressen, åsikter, näringar och människor. Vi har velat bygga förtroende för våra åsikter och vårt sätt att agera.
Konflikter och hårda ord är alltid fel väg om man vill nå framgång. Därför valde Jägareförbundet att arbeta långsiktigt, men samtidigt vara öppen för diskussioner och dialog – men aldrig vika från sina åsikter om vargstammens storlek och behovet av jakt.
Mjuk i form, men hård i sak.

I år ser vi knappt några artiklar om vargjakten. De stora tv-kanalerna och de nationella tidningarna har inte rapporterat om vargjakten.
Kanske har media och allmänhet har börjat inse vad det handlar om. Kanske har vi lyckats att få majoriteten av den svenska befolkningen att förstå.
För om vargjakt börjar ses som något naturligt och vanligt förekommande kommer inte medias nyhetsvärdering att fånga upp detta som något spektakulärt eller överraskande. Ingen kommer vilja läsa om vargar. Intresset – och konflikterna – kommer då att minska.
Troligen ser vi nu ett trendbrott. Vargjakt ses inte längre som kontroversiellt.
Detta är en oerhörd viktig uthållighetsseger för jägarna och förbundet. Innerst inne handlar detta om förtroende. På ett abstrakt sätt visar allmänheten att de litar på att myndigheterna och jägarna löser detta. De behöver inte oroa sig.
Men förtroende är bräckligt och kräver insatser för att behållas och förtjänas. Förbundet har jobbat för detta i åtta år. Nu gäller det att förvalta den nya situationen på ett bra sätt.

Genom en ökande acceptans och förståelse för vargjakt öppnas dörrar för nya metoder och lösningar för att uppfylla intentionerna i riksdagens rovdjursbeslut. Det är precis dit vi har velat komma.
Naturligtvis har vi en lång väg att gå, vi kommer definitivt ha jobbiga uppförsbackar, det kommer också bli bakslag. Men bara det faktum att allmänheten börjar se vargjakt som en naturlig del av viltförvaltningen är ett viktigt etappmål.
Låt oss vara nöjda över en liten men viktig arbetsseger, medan vi stretar vidare mot det långsiktiga målet – en fungerande vargförvaltning med så få vargar som möjligt.

av

Du som inte gillar jakt, vet du egentligen vad jägarna gör?

, , •

Hej du som inte gillar jakt! Du som lägger stor energi på att oja dig över jägare. 
Har du egentligen en aning om vad jägarna och Jägareförbundet gör? Jag bjuder på ett litet axplock.

1. Vi avslutar lidandet för det där vildsvinet du körde på. Du vet det där med krossade bakben som släpade sig fram skrikande. Närmare 50 000 gånger per år avslutar vi lidandet för vilt som skadas i trafiken, dag som natt, alla dagar om året.

2. Tränar våra hundar, i lina och lösa, att spåra upp trafikskadat vilt. Som exempelvis vildsvinet du körde på.

3. Räddar den utrotningshotade fjällgåsen. Svenska Jägareförbundet är huvudman i Projekt Fjällgås och har så varit sedan 1970-talet.

4. Går nästan mangrant ut i skogarna för att inventera viltstammarna. Vi plockar vargbajs för att vi tycker att det är viktigt att med fakta ta reda på hur stammarna ser ut.

5. Arbetar för att återskapa våtmarker som skapar livsrum för många fåglar och andra viltarter.

6. Arbetar för att förbättra fältviltets levnadsvillkor i Sverige.

7. När det är som svårast för det vilda att överleva, på senvintern, stödutfodrar vi våra vilda djur. Ingen jägare vill se vilda djur svälta ihjäl. Vill du?

8. Kämpar hårt för att du snart ska kunna få tillgång till världens finaste kött via småskalig försäljning. Kött som är fritt från antibiotika och som kommer från djur som inte plågats. Viltkött förstås.

9. Föder upp Sveriges friskaste hundraser, jakthundarna.

10. Ger våra hundar ett optimalt liv genom jakten. Att jaga är hundens sanna lycka.

Du som inte jagar behöver inte betala ett öre för allt det här. Vi jägare betalar kalaset. Rubbet! Inte så konstigt att vi har 89 procents acceptans för jakt bland svenska folket. (SIFO 2017).

Och du? Du som ogillar jakt,  jag undrar, vad gör du för det vilda?

av

Allra käraste Jägareförbundet

, , •

Min pappa var bonde i första hand, jägare i andra. Han jagade mest för att fylla frysen. Jakten var liksom en förlängning av lantbruket. Hans vapen var gamla och konstiga, så även hans ammunition. En gång fick jag några hagelpatroner av honom. ”Bra grejor,” sa han plirigt. Jag testade en av patronerna, sköt bara rakt upp i luften.

Jag gillar Jägareförbundet. Foto: Privat

 

Smällen gick att likna vid en mindre vätebombsexplosion och rökmolnet la sig som en tät bollformad dimma omkring min närmaste omgivning. Balansen hade varit svår att hålla i skottet. Pappa fnissade. Det var lite så han var.

Jag hittade viltet och jakten på riktigt när jag var runt 20 och gick en kommunikationslinje i norra Värmland. På skolan fanns också en viltvårdslinje innehållande ett gäng människor med jaktintresse modell gigantiskt.
Jag slets med. Började tassa omkring i skogen. Kollade spår, lärde mig smyga, började plötsligt se naturen på riktigt. Växter, årstidsväxlingar, djur som bytte till vinterpäls. Jakten och allt det ursprungliga som vi alla har inom oss men som många gömt och glömt. Allt detta började flöda i alla mina sinnen.

Ur Jägareförbundets synvinkel utgick all jakt från viltstammarnas status och markernas bärighet. Det handlade om forskning och fakta och kärlek till vilt och natur.

Jag  började läsa jakttidningar nästan desperat, vände och vred på bilderna, hänfördes. Irriterade mig på Svensk Jakts gamla format som var för litet. Allt detta, jakten, naturen, djuren, hade funnits där precis inpå mig tidigare men jag hade missat i stort sett allt.
Jag ville lära mig allt på en gång, liksom ta igen förlorad tid. Det här var rätt, det var jag. Jag var nyfrälst och blev nästan hög på  all kunskap när jag tog Jägarexamen.

Och så upptäckte jag Jägareförbundet. Min pappa var riksjägare (ett annat förbund) ut i fingerspetsarna. I hans värld hade viltstammarnas väl och ve inte någon större betydelse. Det viktigaste för honom var att få skjuta så många älgar som möjligt.
Men Jägareförbundet ville något annat. Jägareförbundet utgick från viltet och vården av biotoper, djurens välbefinnande.  Ur Jägareförbundets synvinkel utgick all jakt från viltstammarnas status och markernas bärighet. Det handlade om forskning och fakta och kärlek till vilt och natur. Och till jakten. Till våra jakthundar. Och insikten att ju bättre våra viltstammar och den biotop de lever i mår, desto bättre jakt. Samordning. Inte bara gå ut och panga. Sunda stammar är lika med bra jakt. Vilket historien med all tydlighet också visat.
Jägareförbundet räknade hellre djur i vinterstam än jägarnas frysar.

Det var något helt annat och det var fullständigt rätt i min värld. Något jag kunde ställa mig bakom. Jag tog förbundet till mitt hjärta.
Och blev förstås medlem. Vilket jag är fortfarande.
Pappas och mina jaktdiskussioner gick inte riktigt hand i hand efter det. Vi hade helt olika utgångslägen. Inte så att vi var osams, det bara blev så.
Och jag vet att jag valde rätt.
Senare fick jag möjligheten att jobba på det här fantastiska förbundet.
Jägareförbundet står fortfarande fast vid dessa principer. Det är och kommer alltid att vara mitt förbund. Här är vi många som tillsammans brinner för viltet, naturen, vården av det vilda, jakten och för kunskap och fakta. Och jag är oerhört stolt över Jägareförbundet och mina kolleger. De är de kunnigaste och mest hängivna jag vet inom jakt, vilt och natur.

Jag delar gärna med mig av Jägareförbundet. Är inte sotis på det viset. Vi jägare måste hålla ihop. Hur man kan låta bli att vara medlem är för mig en gåta. Vi behöver tillsammans förvalta våra viltstammar hållbart så att de är välmående med god reproduktion och ger bra jaktlig avkastning, vi behöver hålla etiken levande och utveckla jakten. Vi behöver kunskap, forskning och fakta.
Hur ska vi annars kunna försvara jakten?

Det är viktigt att fortsätta att berätta att vår jakt är bra, underbar och nödvändig.

Och vill du bli medlem så blir du det här!

av

Vi män måste ta vårt ansvar

, , •

Foto: Madeleine Lewander.

 

Nu är jag ute på hal is. Jag ska försöka skriva om något som är både känsligt och svårt – men alltför viktigt för att vara tyst om.
#metoo.

Låt mig börja med att avgränsa området. Jag tänker inte skriva om våldtäkter och andra saker som är brottsliga. Då rör det sig om brott och dessa ska inte förekomma i samhället. De som utför sådana handlingar ska åtalas och fällas i domstol. PUNKT!
Det jag tänker försöka mig på är att skriva om de till synes oförargliga karlakarlarnas förminskande, de ibland omedvetna orden, de ibland utstuderade orden, de taffliga tafsandena, de insinuerande handlingarna och allt annat som förminskar och kränker kvinnor.

 

Det här med #metoo är inte ett samhällsproblem. Det är större än så.
Handlingarna finns överallt – över hela jordklotet. Vittnesmålen visar med mer än önskvärd tydlighet att ”vi män” kränker kvinnor väldigt ofta. Och de flesta av oss män borde ta sig en rejäl funderare över hur vi beter oss.
Nu är det säkert någon som hävdar att det även finns kvinnor som också kränker män och andra kvinnor. Visst är det så. Men – ärligt talat – är inte mängden vittnesmål av mäns agerande så tydliga att vi kan skippa den diskussionen?

Varför skriver jag om detta? Jo, för att detta finns överallt – i nästan alla sammanhang där män möter kvinnor förekommer beteenden och ord som sårar och kränker. Så också inom vårt område – jakten. Det finns på skjutbanor, i jaktlag, i föreningar. Det finns nära och runt oss.
Svenska Jägareförbundet är säkert inte bättre eller sämre än någon annan förening. Vi har en stor manlig dominans bland jaktutövarna och medlemmarna. Kvinnorna ökar i antal. Det finns idag cirka 18 000 kvinnor som betalar statligt jaktkort (dvs. cirka 7 procent av det totala antalet jägare).
Helt naturligt finns därför en manlig jargong, ett manligt språk och en grabbig stämning och kultur i jakten – inte överallt och inte hela tiden. Men det finns.

 

I Svenska Jägareförbundet har vi flertal tillfällen diskuterat och tydliggjort vad förbundet står för. Vi har noll tolerans mot kränkande särbehandling och trakasserier. Och vid några tillfällen har organisationen också agerat tydligt, när någon har gått över gränsen.
Vid årsstämman i juni tog förbundet därför ett mer formellt beslut om att organisationen inte accepterar några former av kränkningar eller trakasserier – och att vi ska jobba aktivt för att få bort allt sådant.
Som en konsekvens av detta beslut finns det ett mål i verksamhetsplanen för 2018 som innebär att alla länsföreningar och förbundet ska ha en handlingsplan mot kränkande särbehandling och diskriminering implementerad under 2018.
Jag skulle säga att vi är på bollen – men har en bit kvar till målet. Organisationen ska dock inte vänta på att någon handlingsplan blir färdig, utan den ska börja agera direkt!

 

Jag vill hävda att jakten har blivit bättre, roligare och trevligare i takt med att fler kvinnor börjat jaga.
Därför jag skulle vilja börja med en uppmaning till alla män. Läs noga. För uppmaningen är inte så krävande.
”Vi män ska bete oss som vettiga och sunda människor, som vill våra medmänniskor väl”.
Klarar du av det? Klarar jag? Det är klart vi gör. Kravet är så lågt satt att det blir löjligt att skriva det.

Bara för att en kvinna är med i jakten ska hon inte ses som ett raggningsobjekt, en trofé eller någon som ska behandlas annorlunda. Och hennes kropp är hennes. Inte något vi män ska ha åsikter om. Hon är en jägare och ska behandlas som sådan – inte mindre, inte mer.
Därtill måste vi män ha civilkurage och mod att säga ifrån om någon jaktkamrat går över gränsen. Det – om något – är vårt medmänskliga och manliga ansvar. Vi ska inte fnissa i bakgrunden, skratta, titta ned i golvet eller ursäkta dumheter. Vi ska säga ifrån.

Någon vill kanske hävda att vi män inte alltid är medvetna om att vissa skämt eller ord kan såra. Men ärligt talat. Att män inte tänker – är inget försvar. Det är säkerligen en förklaring till varför en del saker uppkommer. Men det blir ju bara ännu mer tragiskt om vi män är så korkade att vi inte förstår vad vi gör. Då måste vi verkligen skärpa till oss.

 

Låt oss från och med nu säga ifrån, och hjälpas åt att stoppa dumma skämt, förringande kommenterar och allt annat agerande som förminskar eller kränker kvinnor.
Varför inte börja med att prata med kvinnor i din närhet? Fråga hur de upplever situationen. Lär dig se de tecken som sårar och kränker. Bli bättre på att förstå vad du själv sänder för signaler (medvetna och omedvetna).
Men viktigast är nog att våga agera när du ser sådant som gör att #metoo över huvud taget existerar.
Detta är det första steget som vi män måste ta för att kunna se oss själva i spegeln – utan att skämmas.

 

PS. Denna text är en summering av vad jag (Magnus Rydholm) och generalsekreterare Bo Sköld står för när det gäller sexuella trakasserier och #metoo. Vi har diskuterat frågan ett antal gånger och vi har skrivit texten ihop.

 

 

av /1 Kommentar

Bråken om älgen sänder fel signaler

, , , , •

Vilka signaler sänder markägare och jägare till övriga samhället när vi bråkar om älgen? Foto: Oscar Lindvall

Alla som följer älgfrågorna kan inte ha missat attacken mot älgen. Markägare menar att betesskadorna är för stora, att jägarna har för mycket makt och att stammen ska minskas.
Ibland kritiseras också älgjaktsystemet. En del inlägg är balanserade och diskuterande, andra onyanserade och konfliktskapande.
Men har markägarna rätt? Jag skulle vilja säga så här: De har rätt att det i vissa områden finns för omfattande betesskador. Orsaken till varför kan man tvista om. Men skadorna är för stora på vissa ställen.

Låt mig klargöra några saker.
När vi hade det gamla älgjaktsystemet hade jägarna mer möjligheter att påverka älgstammens storlek. Då överensstämde avskjutningen mot tilldelningen riktigt dåligt ibland. På vissa ställen var fyllnadsgraden under 50 procent. Underlagen till besluten var också bristfälliga.
Därefter fick markägarna makten i det nya älgjaktsystemet, bland annat genom en utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Länsstyrelsen har också en väsentlig makt över älgen, Viltförvaltningsdelegationerna likaså. Det enda som är säkert är att jägarna fått betydligt mindre möjligheter att påverka älgförvaltningen.
Tittar man idag på fyllnadsgraden – mellan tilldelning och avskjutning – har den blivit mycket bättre. Idag ligger snittet runt 85 procent.
Det nya älgjaktsystemet har kanske inte nått fram till exakt vad markägarna ville, men det har blivit bättre. Markägarna har också börjat plantera mer tall. Älgbetesinventeringen visar på minskade betesskador generellt i landet. Vi är på väg åt rätt håll. Det gäller att fortsätta att bygga vidare på nuvarande system – inte försöka riva sönder detta.

Har jägarna för mycket makt? Nej, definitivt inte. Så länge jägarna betalar för att få jaga måste de också ha en möjlighet att påverka. Vill markägarna ha engagerade jägare som tar ansvar och bidrar till att få älgförvaltningen att fungera måste det finnas medbestämmande, samt möjligheter att fatta egna beslut.
Markägarna kan redan idag i förhandlingar styra vad jägarna ska ha för mål med jakten, byta ut jägare som inte följer målen/kraven och bestämma mål för älgstammen med utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Så den som har makten över jakten är markägarna – inte jägarna.
Nej, faktum är att det istället behövs mer morot och mindre piska. Älgförvaltning handlar ju främst om att få människor att göra likadant – inte biologi, skogsekonomi eller avskjutningsteorier. Människor. Kom ihåg det.

En orsak till varför det finns gruffas mycket om älgen verkar vara att markägarna inte vill samma sak. I attitydundersökningar bland privata markägare tycker (lite förenklat) majoriteten att älgstammen är på en lagom nivå (vilket förresten jägarna också tycker). Skogsbolagen har ofta en annan syn. Beroende på vilken markägare du frågar har de olika syn älgen och vilka skador de kan tolerera.
De olika åsikterna inom markägarkollektivet hanteras inte. Det finns varken verktyg eller ambition att tycka samma sak. De har också helt olika incitament till sitt markägande. Därför blir utspelen spretiga, och i några fall konstiga. De är helt enkelt inte överens om älgstammens storlek.
De markägare som har orimligt höga skador på skogen försöker naturligtvis greppa efter varenda livlina för att lösa problemen. Detta är fullt förståeligt. Men de kommer inte lyckas om de arbetar emot människorna som ska lösa uppgiften.
Från mitt perspektiv ska markägaren ha utslagsröst och det yttersta bestämmandet över älgstammens storlek. Jakträtten är kopplad till ägandet. Då ska det vara så.
Men markägarnas krav får inte gå stick i stäv med samhällets önskemål. Älgen har ju ett oerhört stort symbolvärde för Sverige som turistland, för jakten, för upplevelsen av naturen och mycket annat. Stammen får aldrig bli så liten eller kvalitativt dålig att dessa värden försvinner.

Vi jägare har också en hemläxa att göra. Vi får aldrig hamna i en situation där vi driver tesen: mer vilt, mer jakt till alla – alltid. Då rycker vi undan all förståelse och acceptans för jakten. Dessa åsikter och arbetssätt har prövats med negativt resultat i ett antal länder. Där ville jägarna ha mer jakt och lyssnade inte på vad samhället ville. Konsekvensen blev att skadorna ökade och jägarna tappade greppet om viltförvaltningen. Staterna gick då in med lagar och nya regler, vilket marginaliserade jägarna och jakten.
Att inte lyssna in vad samhället vill ger ingen bra utveckling för jakten. Glöm aldrig det.
Samtidigt får markägarna inte heller driva tesen: Mer och större inkomster på brukandet oavsett vilka konsekvenser det får. Sådana fall finns också att hitta i andra länder. Då vänder den positiva opinionen för exempelvis skogsbruk snabbt till något negativt. Konsekvensen blir att politikerna reglerar möjligheterna för hur markägarna får bruka sin mark.
Vi har i Sverige sett lite tendenser till detta. Den statliga utredaren Charlotte Riberdahl uttryckte ungefär så här i en retorisk fråga: Är naturen är för viktig för att privata människor ska få styra över den? Det uttalandet gjorde att hon fick avgå. Men istället för att pusta ut ska vi nog tänka till lite. Om vårt sätt att bruka naturen idag väcker sådana tankar behöver vi fråga oss: Gör vi rätt saker, kommunicerar vi rätt, sprider vi tillräckligt med kunskap och förståelse om brukandet. Här har alla som brukar naturen en rejäl hemläxa.

Vad är det jag vill säga? Jo, vi har tillsammans ett stort ansvar att vårda och förvalta naturen genom vårt brukande. Vi har mycket mer att vinna på samarbeten än på bråk. Och vi måste bli bättre på att lyssna och lösa uppgifterna ihop.
När vilt ställer till stora problem – för markägare eller allmänhet – måste problemen lösas.
Det handlar om att hitta balans mellan de olika intressena. Ekvationen är inte enkel. Och den blir inte enklare om vi bråkar.
Jag är övertygad om att ett skyttegravskrig i media skadar såväl markägare och jägare. Vi visar nämligen allmänheten på ett mycket tydligt sätt att vi inte klarar av att hantera utmaningarna med viltstammarna eller brukandet.
Såväl direkt som indirekt ropar vi efter regleringar – för jakten, jordbruket och skogen. Är det någon som tror att det blir bättre om staten inskränker äganderätten och jaktlagen? Att staten är bättre på att hantera problem snabbt, enkelt och lokalt? Att en centralisering av beslut till tjänstemän på myndigheter gör oss nöjda?
Nej, vi tillsammans har de bästa förutsättningarna att lösa uppgifterna. Men då måste alla parter vilja vara med och kompromissa.

Är vi rädda om friheten och de möjligheter vi har idag har vi inget annat val.

 

av
a:hover{text-decoration:underline!important}

Våra webbplatser

  • Facebook
  • Instagram
  • Twitter

© Svenska Jägareförbundet. Öster Malma, 611 91 Nyköping, Sverige. Tel: 077 - 18 30 300 Org.nr 802001-6658

Vår webbplats använder cookies. Surfar du vidare betyder det att du accepterar du dessa cookies.

Jag förstår