Taggarkiv: Skyddsjakt

Boskapsskyddande hundar och rovdjur som sliter varandra i stycken. Det tycker många vargförespråkare är lösningen i vargfrågan.

Det ser fridfullt ut när hundarna lufsar med tamdjuren. Men vad händer när det blir allvar? Foto: Mostphotos

Vissa personer har börjat förespråka boskapsskyddande så kallade herdehundar. Det låter fint. En snäll jättestor gosig hund som skyddar fåren. Men så fint är det inte alla gånger.

Svensk Jakt berättar om två boskapsvaktande hundar som är på rymmen i Norge. Polisen har under förmiddagen fått fast den ena hunden efter att de båda hundarna angripit en hundägare som var ute på en morgonpromenad med sin hund.

Jag har börjat läsa, och titta, närmare på några av de här hundraserna. Kaukasisk herdehund är en av dem. Enligt informativa videor om rasen väger de mellan 60 och 100 kg och kan döda både varg och björn. En god egenskap, enligt ägaren i ett klipp, är att de aldrig ger sig, inte ens när de själva håller på att bli dödade av rovdjur. De slåss in i det sista.

Å andra sidan ser jag goa klipp där reportrar hälsar på uppfödare, kliar jättehundarna på magen, pussar och kramar dem och är bokstavligen alldeles till sig. Gullegulligt.

Det är inte ett dugg konstigt. Just de här gosenallarna framavlas nu alltmer för att vara just gosiga. Monsterbiten väljs liksom bort. De är inte heller tränade att gå ensamma med boskap, utan att präglas på människor.
Ska tamdjuren skyddas bör man undvika för nära mänsklig kontakt med hundarna, läser jag. Hundarna ska präglas på och leva med flocken, det är den som är deras ”familj”. Hot mot flocken ska avvärjas, på alla sätt. Du som ägare ska enbart ge hundrakiloshundarna mat varje dag.

Hundarna ute på fältet träffar inga reportrar som pussas med dem och kliar dem på magen.

I Frankrike upplever man problem med dessa hundar. Främst handlar det om hundar som attackerat människor och sällskapshundar. Det blir därmed också dyra eftergifter för herdehundsägarna.

Rovdjuren lär sig också snart hur hundarna fungerar. Hela härligheten kostar mer än vad det smakar, på alla plan, förstår jag ju mer jag läser.

Och i allemansrättens Sverige, hur skulle det fungera? Om naturvandraren med lilla sällskapshunden plötsligt upplevs som ett hot av jättehunden? Vad händer då med det strikta hundägaransvaret?
Vem finns där och tar ansvar för vad hunden gör?
Ingen.

Men det som egentligen mest får mig att tycka oerhört illa om den här verksamheten är omtanken om djuren, och då menar jag både vilda och tama, räven, vargen eller kanske björnen och den boskapsskyddande hunden.

Det ser fridfullt ut när hundarna lufsar med tamdjuren. Men vad händer när det blir allvar?

Jag ser hemska filmklipp där en ensam varg kämpar för sitt liv men slits i stycken av boskapshundar. Och det kan precis lika gärna vara tvärtom.

Ska de här djuren, precis som det är tänkt, tillåtas att slita varandra i stycken? En hund som sakta dör för att rovdjuren som anfaller den blir för många, men aldrig ger upp. Eller en varg som sakta slits i stycken av en hund som vi lärt och avlat fram att det är precis så den ska göra.
Vill vi ha det så?

Ska de här djuren, precis som det är tänkt, tillåtas att slita varandra i stycken? En hund som sakta dör för att rovdjuren som anfaller den blir för många, men aldrig ger upp. Eller en varg som sakta slits i stycken av en hund som vi lärt och avlat fram att det är precis så den ska göra.
Vill vi ha det så?

Önskar de här så kallade djurvännerna hellre det här våldsamma scenariot där djur plågas i onödan än att en jägare skjuter ett snabbt dödande skott?

Jag vill inte att djur ska dö på det här viset, på grund av ett system byggt av och påhejat av oss människor. Må det ske i naturen men vi ska inte själva skapa metoder där vi avlar fram djur som slåss för att döda eller för att själva dödas.

Och all denna utdragna plågsamma smärta enbart för att en grupp människor inte tycker jägare ska få förvalta rovdjur genom att skjuta dem med ett snabbt dödande skott.
Då handlar det inte om att minska djurens lidande. Det handlar om att till varje pris försöka styra vad andra människor gör.
Vissa vargförespråkare ser det alltså som så viktigt att stoppa jägare att de utan att blinka gärna ökar både hundars och vilda djurs lidande. Ett utdraget, plågsamt lidande.

Vissa vargförespråkare ser det alltså som så viktigt att stoppa jägare att de utan att blinka gärna ökar både hundars och vilda djurs lidande. Ett utdraget, plågsamt lidande.

Alla hundar är individer men med mer eller mindre utvecklade rastypiska egenskaper. De jaktliga egenskaperna, hälsoaspekterna och det som gör att våra hundar samtidigt är underbara familjemedlemmar är ett tungt ansvar som vilar på varje uppfödare.
Det är en ständig balansgång.
Ett jaktanlag kan avlas bort, vilket också gjorts med ett antal jakthundraser, där man numera bara vill att de ska vara gulliga. Storpudel exempelvis, som var en fantastisk vattenapporterande jakthund, är nu bara en skugga av sitt forna jag, för att människor ville något annat.

Hunden präglas förstås också av livsmiljö och hur den hanteras av sin omgivning. Mina snälla jaktlabbar hade inte varit likadana i en tuffare miljö.

Om du säger att din Kavkazskaja ovtjarka är jättesnäll och en riktig familjemedlem så tror jag dig. Men en utpräglad boskapsskyddande hund av samma sort som växt upp och lever ensam med sin fårflock är långt ifrån allas jättestora pussgurka.
Det är naivt att göra den jämförelsen.

Det är ännu mer naivt att tro att just detta skulle innebära en lösning på konflikterna om varg i Sverige. Det är till och med riktigt dumt.

Ett par klipp om boskapsvaktande hundar i Sverige. Är det så här vi vill ha det?

Ur Land.se:

– Gäller det en enstaka varg så har nog hundarna en bra chans. Gäller det flera vargar så vet jag ärligt talat inte, men jag hoppas verkligen att hundarna vinner en sån match, säger Jan-Erik.

Ur Viltskadecenters publikation Boskapsvaktande hundar mot rovdjursangrepp på tamdjur:

Utgången av möten mellan dessa hundar och vargar går inte att förutsäga. Vissa vargar undviker eller passerar bara förbi området, andra undersöker och visar upp sig och några kommer att slåss med vakthunden. Det förekommer att boskaps-vaktande hundar dödas av vargar. Vargar blir sannolikt mer frustrerade än skrämda över närvaron av vakthundar.”

Varje gång jag går ut, jagar eller jakttränar med mina hundar kollar jag Rovobs numera. Jag vet, det inger en falsk trygghet. Men det är det enda jag kan göra. 
Jag väljer, trots varg omkring mig, att jaga med mina hundar. Ett liv i ständigt koppel för en hund är ovärdigt.
Men för att jag gör det valet blir jag idag av vissa kallad djurplågare och mycket värre saker.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Själv väljer jag livet för mina hundar. Foto: Mostphotos

Några jaktmotståndares senaste hittepå-argument är att vi jagar med våra hundar för att vargarna ska käka upp dem. Vårt syfte skulle vara att tjäna pengar på ersättningar och få till skyddsjakter på varg.
Jag är inte förvånad. De här människorna placerar alltid sina egna fantasifoster i det vi jägare gör. De tror att de kan tänka, känna, leva våra liv åt oss samtidigt som de förmörkar oss. Sina hallucinationer sprider de sedan glatt vidare och kallar det sanning.
Alla fattar förstås att ingen av dem har en aning. De kan inte veta vad vi tänker eller känner. Men de tar sig rätten.
Debatten handlar oftast om våra ställande hundar, älghundarna. De är förstås viktiga. Men det handlar inte bara om dem. Det handlar om alla sorters jakthundar och hundar över huvud taget.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Jaktmotståndarna vill alltså att ALLA hundar ALLTID ska gå i koppel. Alltså ständigt, för jämnan, i evighet. Koppel, koppel. Inomhus och sen koppel.
Det är ett ovärdigt hundliv. Inte minst för en jakthund.
Jag har gjort ett val. Det finns i dagsläget bara två alternativ. Antingen kopplar jag mina duktiga jakthundar för evigt och kväver deras livsutrymme. Eller så låter jag dem leva, andas och göra det de älskar och gör allra bäst, det som gör dem friska och lyckliga på riktigt. Jaga.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Nu har vi flera vargar omkring oss. Det är bestämt så. I Värmland börjar det bli helt galet. Jag har inte valt det här men måste förhålla mig till det.  Och tar inte fler sparkar i magen av människor som inte förstår mina hundars bästa. De fortsätter ändå att sparka men det blir bara luftsparkar numera. Jag lyssnar inte längre. Den tiden är förbi. Jag har sedan länge insett att jag och mina hundar inte finns med i deras underliga världsbild.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Men varje gång väljer jag livet för mina hundar. Nuet och livet. Vilket betyder att vi jagar vidare.
Jag tänker inte släcka deras ursprungliga, fantastiskt utvecklade jaktsinnen. Mitt samvete tillåter inte det.
Men det betyder att jag varje gång mentalt måste förbereda mig på att det hotfulla och det allra värsta kan hända. Om det händer är katastrofen ett faktum. Men trots det väljer jag livet.
Vad finns annars kvar?

Våra hundars välmående är viktigt. Det tycker alla jägare. Hundar lever i nuet. De oroas inte över vad som skulle kunna hända. Det har de överlämnat till oss. Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare.

Men livsutrymmet krymper i samma takt som oron växer. Vargarna blir fler omkring oss. Jag har jobbiga erfarenheter i min omedelbara närhet. Många har det mycket värre. Vissa dagar kryper hotet för nära. Då stannar vi hemma.
Den växande klumpen jag har i magen varje gång vi jagar eller tränar märker aldrig mina hundar. Olustkänslan bär jag ensam, den kommer aldrig att försvinna. Oavsett vilket epitet ett antal oförstående människor lägger på mig.

Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare. Foto: Madeleine Lewander

Igår sände Sveriges Radio ett inslag i P5 i samband med att en varg avlivats vid skyddsjakt i länet. I programmet fick en grupp jaktsabotörer kommentera skyddsjakten. Det handlar här om en gruppering som ofta påpekar att jägare borde dö.
Det tycks löna sig på flera sätt att slå ut demokratiska spelregler med hjälp av hot och trakasserier. 

Hur mår en hund som alltid måste gå i koppel? Foto: Rikard Lewander

Man kvalificerar sig tydligen också som en lämplig instans som på bra sändningstid ges möjlighet att propagera för egen sak i Sveriges Radio.
Ungefär lika relevant som att höra med inbrottstjuvar vad de egentligen anser om de senaste hemlarmens utformning.

I sändningen kallar jaktsabbaren den hundägare vars hund dödades av varg på egna tomten, för oansvarig.
Hon tycker att en hund alltid ska gå koppel. Även hemma på tomten. Hur livet då skulle bli för våra hundar går hon inte närmare in på även när reportern försöker få en närmare förklaring.
Jaktsabotören påstår dessutom, utan att belägga det, att det finns för lite mat i skogen till vargarna. Tydligen saknas både älg, rådjur, vildsvin och annat vargkäk.
Det är därför de går in på tomterna och letar cavalier king charles-delikatesser, hävdar sabotören.
I förbifarten anklagar hon också länsstyrelsen i Stockholm för att bryta mot lagen. Utan att motivera närmare.

Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Jaktsabb-propagandan är i sig osaklig. I sändningen kunde sabbaren inte belägga något alls med fakta. Det hela svävade iväg i en spretig känslostorm.
I en demokrati har varje människa rätt att hävda sin egen åsikt. Men de här nissarna kräver åtlydnad genom att hota, sabotera jakter och trakassera jägare. De anser att deras åsikter står över alla andras.
Den som med antidemokratiska medel vill inskränka andra människors lagstadgade rättigheter är långt utanför demokratins ramar och stampar. Det spelar ingen roll vilken rättighet det handlar om, jakt, abort, rätt att köra bil, you name it. I en demokrati styr folket. För att vi människor ska funka tillsammans måste vi följa uppsatta regler. Majoriteten styr.
Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.
Därför är det, enligt min mening, fel att släppa fram sådana här grupper i public service-media.
Gruppen som fick stort spelutrymme i dagens sändning visar precis alla tecken på ett antidemokratiskt synsett. Att använda i stort sett vilka medel som helst för att få makt, en strävan att bli auktoritär utan att lyssna på vad folket vill får mig att tänka på en helt annan ideologi. Ett sätt att tänka som skrämmer mig lite.

Alla vi människor har i demokratisk anda tillsammans bestämt att det är okej att jaga. Länsstyrelsen har fattat beslut om skyddsjakt helt enligt regelboken.
Det finns gott om händelser i världen där grupperingar slår ut de demokratiska spelreglerna med våld och trakasserier i någon slags upphöjd egenpåtagen himmelsk rätt.
Vi som tror på demokrati och frihet ska inte ge de här människorna ett skit. Framför allt borde vi inte sätta en mistlur i händerna på dem via public service.

Det finns väldigt många människor men även organisationer som kräver en hel massa av oss jägare. Det är till viss del förstås bra. Vi ska tåla att synas i sömmarna och kunna stå upp för vår jakt i alla väder. Men idag är det rörigt.

Råbock

Antalet viltolyckor med rådjur ökar dramatiskt. Men är rådjuren för många? Foto: Sten Christoffersson

Det skälls och bannas över jägarna, antingen skjuter vi för mycket eller också skjuter vi för lite. Det spelar ingen roll vad vi gör, det är ändå fel i någons ögon.
Vissa bråkar och viftar med nävar, flaggor och hot, skriver glödande debattinlägg, slår sig för bröstet och pekar med hela handen för att verkligen poängtera hur värdelösa vi är.

Aktuellt nu är de ökande rådjursolyckorna på våra vägar.
Medierna skriker, vissa organisationer skriker, jaktmotståndare skriker (och hur crazy är inte det): Skjut! Skjut! Skjut! Döda rådjuren! Kosta vad det kosta vill!
Att folk kör på vilt tycker dessa nämligen är jägarnas fel.
Men är de för många, rådjuren?

Vi har sedan länge kunnat konstatera att avskjutningsstatistiken går rätt så mycket hand i hand med hur våra viltstammar ser ut. Avskjutningsstatistiken kan också, genom lång erfarenhet, sägas spegla viltstammarnas storlek väl, vilket kollegan Fredrik skrivit om i ett tidigare blogginlägg.
Men tror någon på allvar att vi jägare tröttnat på vår fina viltart rådjur? Att en ugnsstekt marinerad, mör rådjursstek inte längre faller i smaken? Att smaklökarna kanske blivit galna och istället börjat skrika efter importerade fläskfiléer från Danmark?
Skulle inte tro det.

Att jaga rådjur. Så många av oss som bara stannar upp, avbryter alla göranden för en stund, så fort vi tänker på rådjursjakten. Bockjakt, förberedelserna, augustigryning och -skymning, mygg, spänning. Jakten med drivande hund, gemenskapen, skogen, hundens skall som närmar sig, hjärtat som skenar och gör det svårt att vara stilla, skottet. Och det fantastiska köttet. Fullständigt antibiotikafritt.
Tacksamma hungriga rådjur vid ensilagebalen på senvintern.
Skulle vi jägare glömma det? Bara tröttna?
Skulle inte tro det.

År 1993 sköt svenska jägare närmare 400 000 rådjur. Antalet rapporterade rådjursolyckor var knappt 30 000 och följde fint avskjutningskurvan.
Det gör den inte riktigt längre.

Vi skjuter över 100 000 rådjur om året. Ja, och svenska jägare är duktiga på att redovisa sin avskjutning.
Vi jagar rådjur och anpassar vår jakt efter hur mycket rådjur som finns. Det kallas adaptiv förvaltning. Jägare anpassar förvaltningen för att bland annat hålla en sund rådjursstam. Uttaget vi jägare gör ska vara hållbart.

Ändå ökar viltolyckorna dramatiskt vad gäller bland annat rådjur. Men skulle det kunna finnas andra orsaker istället för myten om att rådjursjägare pillar sig i naveln?
I Sverige hade vi en gigantisk explosion och en topp i rådjursstammen i början av 1990-talet, det fullständigt kryllade av rådjur. År 1993 sköt svenska jägare närmare 400 000 rådjur. Antalet rapporterade rådjursolyckor var knappt 30 000 och följde fint avskjutningskurvan.
Det gör den inte riktigt längre.
Under 2016 sköt svenska jägare cirka 100 000 rådjur, en relativt konstant siffra sedan 2006 och vis av erfarenhet är vi ganska säkra på att uttaget ungefär motsvarar rådjursstammens status.
Men antalet rapporterade rådjursolyckor var förra året närmare 45 000!
Varför ser det då ut så?

Istället för att slentrianmässigt utpeka jägarna som skyldiga borde många fundera över följande:
Kan det vara så att benägenheten att anmäla viltolyckor med rådjur till 112 ökat sedan det blev brottsligt att låta bli?
Sedan 2010 gäller nämligen att enligt § 26 i Jaktlagen och § 40 i Jaktförordningen måste en sammanstötning mellan motorfordon och björn, varg, järv, lodjur, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår och örn rapporteras till polisen även om djuret inte är synbarligen skadat. Platsen för sammanstötningen måste också markeras. Att inte anmäla en sammanstötning är straffbart och belagt med böter.
Det kan du läsa om här. 

Och kan det måhända ha att göra med vissa av bilförarna själva?
Med klivet människor generellt idag tar, bort från det som kallas natur, skog och kunskapen om hur vilda djur rör sig?
Jag kan inte bygga under med fakta här men vill ändå ställa frågorna.

Många jägare vill ställa upp och hjälpa till att reducera vildsvinsstammen men ges inga möjligheter eller så måste de själva betala för att få jaga. Foto: Madeleine Lewander

 

Även när det gäller vildsvinen får jägarna skit. Vi skjuter för få, sägs det.
Sanningen är att vi skjuter närmare 100 000 vildsvin per år. Varje år. Men klagomålen på oss jägare fortsätter, skjut mera, mera, mera!

Här finns också paradoxen att massor av jägare hade gett sin högra hand för att få jaga vildsvin.
Nyligen startades till och med Facebookgruppen Skyddsjakt sökes/erbjudes där jägare erbjuder sig att hjälpa till att reducera vildsvinsstammen. Du hittar den här.
Hur det går?
Av kommentarerna att döma har ingen direkt visat intresse att erbjuda någon jakt än så länge och så är trenden. Jägareförbundet Sörmland gjorde ett försök att erbjuda markägare hjälp med vildsvinsjakten. Ingen hörde av sig.
Många skriker att jägarna måste skjuta mer vildsvin men när de väl erbjuder sig att hjälpa till vill markägaren antingen ha betalt eller hör inte av sig alls.
Med det gensvaret bökar många vildsvin glatt vidare.
Grupper och organisationer kräver alltså att jägarna ska skjuta ännu fler vildsvin än vad de gör idag. Många jägare vill ställa upp och hjälpa till men ges inga möjligheter eller så måste de själva betala för jakten.
Som det verkar. Ingen hade varit gladare än jag om jag hade fel här.
Jägarna tar sitt ansvar, vi gör så gott vi kan, men det finns en sjujädra stor grupp människor som också måste göra det. Och sluta att alltid kasta skit på jägarna.

Det är svårt att spana över situationen idag. Det är antingen eller. Gapet mellan stad och land ökar. Och minskar.

Duvjakt i augusti. Foto: Madeleine Lewander
Jakt är respekt för liv. Den skapar förståelse för hur naturen fungerar och att vi människor är en del av den. Foto: Madeleine Lewander

Å ena sidan börjar allt fler stadsbor att jaga. Man kallar det ”den nya golfen”. Jag är splittrad. Det är djur vi talar om. Djur vars liv vi tar. Det handlar i första hand om respekt. Jakten är respekt för det vilda, för livet, vårt ursprung. Jämför man det med golf är man ute och cyklar.

Å andra sidan, om man menar att människor istället för att spela golf upptäcker jakten som en djupare källa till inre förståelse för hela sin omgivning, naturen, livet och sitt ursprung, kan det vara en helt okej jämförelse.

Då har man hoppat upp ett antal snäpp i livskvalitet och kommit lika mycket närmare sanningen.

Men gapet mellan stad och land är alltjämt gigantiskt.

skyddsjagarePå hemväg en natt från en fest i en större stad ser en kille hur kommunens skyddsjägare skjuter en skata från bil. Jägaren hämtar sedan skatan och lägger den i en plastpåse. Killen filmar det hela och är märkbart skakad.
Han lägger ut filmen på Facebook där jägaren hängs ut som mördare, idiot, psyko för att nämna något.

”Börja nästan lipa stackars fågel” skriver killen bland annat i sin Facebookprofil. Och han är arg för att skatan inte får en värdig begravning…

Jag vet inte vad man ska säga, tycker lite synd om honom. Funderar på hans sätt att se proportioner.
Äter han kött? Vet han varifrån det kommer?

Vet han hur det ser ut på närmaste soptipp? Vad stadens invånare, hans grannar och kanske han själv vräker ut och som hamnar i stora biologiska, gungande sopberg inte så många mil från där han bor? Där stora råttkolonier lever och frodas och där allsköns fågel fullständigt förmörkar himlen för att komma åt den kastade maten.
Och att kommunjägarna där skjuter tusentals råttor och fåglar? För att sanera efter alla oss människor som lever i ett överflöd vars rester vi sedan gömmer och glömmer på stora soptippar.
Har han sett de stora kaninflockarna mitt inne i stan, åtminstone finns de i massor i Stockholm. Kaniner som dumpats av personer som inte längre orkar ta hand om dem. Har han sett alla tusen och åter tusentals kajor och annan kråkfågel som lever och äter av allt vi sprider omkring oss i städerna? Fåglar som sedan skiter överallt och som gör att det ibland inte ens går att sitta ute och äta på sommaren? Har han sett duvorna?

Vad tror han händer med grävlingar som underminerar hus?
Hur tror han att det hade sett ut i hans stad utan kommunjägarna?

Och bortsett från allt det, har han aldrig sett någon gillra en råttfälla?

Min stora sorg är att han förmodligen inte har en aning. Kommunen borde i och för sig upplysa mer om att skyddsjägarna finns så att bara upplevelsen av att se dem inte blir så chockartad.

Det finns en sida till av det hela.
Stockholm. Tog för ett tag sedan en tur med familjen till Gröna Lund. På en hållplats vid Tekniska högskolan får vi vänta en stund på bussen. Vi tittar på ett vackert duvpar som går framför våra fötter och letar något att äta.

Hanen är stor, stilig och blänkande. Honan är också fin på ett lite mer diskret sätt. De är inte rädda för människorna som väntar på bussen utan traskar runt bland skor och väskor.

– Iiiiiihh! Gälla skrik skär genom trafikbuller och folkmummel precis bredvid oss. Två tonårstjejer har fått syn på duvorna som sakta närmat sig dem i sitt smul-letande. Tjejerna backar förskräckta in i gruppen med övriga väntande människor och ett mindre kaos uppstår. Duvorna struttar obekymrat vidare.

– Jag verkligen haaaatar duvor! utbrister den ena flickan skräckslaget och den andra håller energiskt med.

Förundrad betraktar jag det hela. Undrar om de ska börja gråta. Har de här tjejerna någonsin varit i skogen? Hur många duvrädda tonåringar finns det i Stockholm?

När vi senare åker hem på kvällen ligger en broschyr från en liten men högljudd förening och skräpar på en bänk i busskuren. Den talar kort och gott om att skogen och alla djuren sköter sig själva. Människor behövs inte. Jakt behövs inte.

Kommer duvrädda tonåringar närmare naturen via uppmaningar att ta avstånd från jakt? Hjälper de här organisationerna med sin antijaktpropaganda till få folk att tänka efter innan de kräver ”värdiga begravningar” för allt vilt som kommunens skyddsjägare fäller? Hjälper de till att visa att det INTE är okej att kalla en kommunjägare för vad fan som helst i sociala medier? Eller att det INTE är okej att lägga ut en film för allmän beskådan på nätet och hänga ut en enskild person som gör sitt jobb?
Nope. Snarare tvärtom.

För oss jägare är skogen så självklar. Det är där man andas och inser att vi människor faktiskt är en del av denna natur, att vi hör dit. Att jakten är ett aktivt val bort från danska plågade grisar.

Många av oss är också kommunala skyddsjägare och/eller eftersöksjägare. Jag har dem i min omedelbara närhet. Uppdragen tar aldrig slut. Kommunen och invånarna behöver hjälp hela tiden. De här jägarna ställer upp under dygnets alla timmar, vardag som helg, med knapp ersättning.
De har all min respekt. Vi ska alla vara förbannat glada att de finns.