Taggarkiv: Vildsvin

En krigsförklaring mot viltet

, , , , , , , , , •

Ska det bara få finnas ett minimum av klövvilt? Det vill Viltskadekommissionen. Foto Mostphotos

 

Är Viltskadekommissionen motsatsen till sans och balans? Frågan är faktiskt befogad. Resultatet från kommissionens arbete – som har finansierats av LRF och några skogsbolag – ska nog mest ses som en rejält tillspetsad önskelista inför den stundande valrörelsen.
Det finns i mitt tycke bara en sak som är bra i denna. Det är att den är så extrem att troligen ingen politiker vill ställa sig bakom den.

Vad är då Viltskadekommissionen. Jo, detta är ingen statlig kommission som Estoniakommissionen eller en sanningskommission för att utreda en fråga. Nej, detta är en partsinlaga från Lantbrukarnas riksförbund och ett antal skogsbolag. Syftet var helt enkelt att ta fram och klargöra vilka skador viltet orsakar skogs- och lantbruket.  Inget konstigt med det. I sak är detta ett 80-sidigt dokument som tydligt förklarar att LRF och ett antal skogsbolag tycker att det finns för mycket vilt. Inget konstigt det heller.
Men tro mig, det finns så mycket konstiga önskemål i sammanställningen att det blir svårt att ta Viltskadekommissionen på allvar.

Innan jag summerar de underliga, extrema, verklighetsfrånvända och häpnadsväckande slutsatserna vill jag tydliggöra ett par saker. Jag kan hålla med Viltskadekommissionen att det på sina håll finns för mycket vilt och att det i vissa områden är för omfattande skador på skogs- och jordbruk. Men Sverige är avlångt och problemen finns inte överallt.

När man läser igenom dokumentet kan man inte tolka detta som något annat än en krigsförklaring mot viltet.
Ingen av de lantbrukare jag känner skulle ställa upp på denna våldsamma och onyanserade attack på viltet. Bönderna – som jag känner ­­– är ansvarskännande och bryr sig om den biologiska mångfalden på sina gårdar och vill stå för hållbart jordbruk. De oroas av att insekterna och fåglarna minskar i odlingslandskapet. De vill bevara biotoper och markområden till nästa generation. Och de är villiga att göra insatser som inte ger intäkter – för att de vårdar ett arv. De vill inte arbeta mot naturen – utan med.
Jag undrar hur många medlemmar i LRF som ställer upp bakom de extrema åsikterna i rapporten som LRF:s ledning välkomnar.

Jag har så många invändningar mot Viltskadekommissionen att jag inte tänker nämna alla. Jag nöjer mig med dessa.

  • Det går inte att kräva lagstiftning som påverkar hela landet, äganderätt, turism och mycket annat, när viltskadeproblematiken är lokal och omfattar ganska begränsade områden.
  • Kommissionen har missat stora samhällstrender och en ganska högljudd allmänhet som vill se ett mer miljöinriktat brukade av skog och jord. Till och med EU-kommissionen har fångat upp detta. Att förslå något som går tvärt emot, måste nog upplevas som aningen tondövt.
  • Att föreslå att vildsvin ska anses vara ett skadedjur och sedan bara tillåta ett minimum av vissa klövviltarter känns som förslag från en svunnen tidsålder.
  • Naturen är något vi ska vara rädda om. Allmänheten ser vilt som en tillgång och en resurs. Att jord- och skogsbruk ska få ställa sig ovanför och diktatera villkoren för hur naturen ska vara sammansatt känns verklighetsfrånvänt.
  • Viltskadekommissionen ropar efter mer reglering och statlig styrning. Hur många vill ha mer av statlig klåfingrighet? Det brukar sannerligen inte vara det markägarna brukar vilja ha.
  • Kommissionen säger ju tydligt att markägarna inte klarar av att hantera äganderätten – vilket jag finner högst anmärkningsvärt.
  • Rapporten innehåller inte ett enda förslag som pekar mot att brukarna behöver göra någonting. Ett exempel skulle kunna vara att begärliga grödor för vilt inte anläggas längs hårt trafikerade vägar, eller att lantbrukaren får sätta upp tillfälliga varningsskyltar för vilt längs vägarna när grödorna upp i mjölkmognad och lockar till sig vilt.
  • Istället är förslagen så aggressiva och konfrontativa att jag blir tveksam på vad rapportförfattarna vill uppnå. Är detta utspel för att blidka interna krafter eller vill man faktiskt detta?
  • Ingen politiker med insikt och självbehärskning kan ställa sig bakom rapportens förslag. Brukandet måste ske samklang med naturen där vi tillsammans skapar förutsättningar som gynnar såväl natur som näringar ­– inte devalvera en grön näring till en miljöfarlig verksamhet.

Eftersom markägarna äger jakträtten borde det vara ganska enkelt att komma åt problemet. De har ju alla möjligheter att lösa problemen. Svårigheten ligger i att dessa tycker inte lika. Markägarorganisationer måste våga peka mot sina medlemmar – markägarna – och säga ifrån: Ditt brukande påverkar mitt.
Istället ropar man efter staten, vilket nästan aldrig är en bra lösning.
Tror någon på allvar att dessa fanatiska och överdrivna förslag är lösningen för jord- och skogsbruket är vi inte på rätt väg, utan på väg mot avgrunden.

Följande förslag finns i Viltskadekommissionen:

  • Inför rätt till skyddsjakt utan ansökan för markägare och jordbruksarrendatorer med jakträtt. Skyddsjakt ska vara tillåten om skadan är pågående eller om den kan förväntas uppkomma i närtid, samt om uppställda avskjutningsmål inte nås.
  • Tillsätt en ny jaktlagsutredning.
  • Regeringen ska ge tydliga direktiv till berörda myndigheter att klövviltstammarna och de stora populationerna av stora fåglar ska ner genom ökad avskjutning. Regeringen ska avsätta finansiella medel för att målen ska uppnås och följa upp måluppfyllelsen.
  • Uppdraget att minska viltstammarna ska föras in i regleringsbreven och instruktionerna för Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Trafikverket. Gemensam återrapportering om måluppfyllelse ska redovisas till regeringen.
  • Länsstyrelserna ska ha rättsligt stöd för och klara mandat att upprätta styrande förvaltningsplaner med avskjutningsmål och skyldighet att redovisa uppfyllande av målen i förvaltningsplanen till Naturvårdsverket.
  • Utred former för och inför nationell och länsvis systematisk flerartsförvaltning för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur.
  • Besluta om nationella och lokala nivåer vad gäller klövviltsbestånd som inte ska överskridas. Målet med nivåerna är att stammarna ska minska och hållas på den lägsta nivå som krävs för att stammarna ska vara livskraftiga och friska. Nivåerna ska:
    • vara tydliga och mätbara, exempelvis angivna som antal vilt/hektar,
    • baseras på beräkningar av hur stora populationer som den naturliga fodertillgången kan bära utan stödjande insatser.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att ingå samarbetsavtal med länder som har problem med samma arter av stora fåglar som vi har i Sverige.
  • Ge länsstyrelserna i uppdrag att planera och samordna informationsinhämtning om stora fåglar avseende spridning, skador och rörelsemönster i olika delar av landet under hela året.
  • Tillåt jakt på allvarligt skadegörande stora fåglar som inte är fredade under alla tider på dygnet.
  • Klassificera vildsvin som en allvarligt skadegörande art.
  • Utred förutsättningar för användning av skottpeng som verktyg för att effektivisera jakt på allvarligt skadegörande arter.
  • Ändra viltförvaltningsdelegationernas uppgift till att uteslutande vara ett rådgivande organ till länsstyrelsen. Viltförvaltningsdelegationerna ska inte ha någon beslutanderätt.
  • Förbjud utfodring av klövvilt i stödjande syfte. Utfodring av klövvilt bör som utgångspunkt endast vara tillåtet under förutsättning att utfodring sker enligt tillstånd av länsstyrelsen och i syfte att underlätta inventering av viltstammar. Länsstyrelsen är ansvarig för att utfodringen sker med tillsyn.
  • Inför en klar definition och reglering av åtling. Definitionen ska klart ange
    • tillåten fodermängd,
    • maximitid för hur länge åtling på en viss plats får användas,
    • krav på bevakning av åtelplatsen, samt
    • miniavstånd från åtelplats till väg och åker.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla en webbaserad klövviltsportal som samlar statistik och utgör ett lättillgängligt stöd för alla brukare. Norges nätbaserade databas Hjorteviltsregistret.no kan användas som modell att arbeta utifrån.
  • Utvidga Naturvårdsverkets uppdrag att utveckla en standardiserad metod för att inventera skador i gröda orsakade av vildsvin till att även omfatta betesskador av annat klövvilt och av stora fåglar.
  • Man vill därtill ha medel från Viltvårdsfonden ska gå till att utreda hur viltets skador påverkar jord- och skogsbruksmålen
  • Utred närmare förutsättningar för att införa krav på att viss näringsbetingad jaktverksamhet måste bedrivas i vilthägn.
  • Inför krav på att mer trafikerade vägar ska vara röjda från buskage och sly inom ett avstånd om 10 meter. Säkerställ att eventuella inskränkningar kravet utgör på pågående markanvändning kompenseras genom ersättning.
  • Inför krav på viltinventering och komplettering av viltsäkerhetsåtgärder genom uppförande av viltstängsel på de mest drabbade sträckorna inför anläggande av 2+1 vägar.

 

 

 

 

 

 

av

2021 blir ett spännande år

, , , , , , , , , , , •

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

av

Viltkött vinner på vegotrenden!

, , , , •

Är du en av var fjärde svensk som planerar att äta mindre kött i år, av miljö- och klimathänsyn?  Eller har du nappat på vegotrenden?

Finns det kanske något som förenar köttätare och vegetarianer? Jo, jag vet – viltkött. Gjord på 100 procent vild natur. Viltkött är bland det mest klimatsmarta du kan äta!

Egentligen borde viltkött klassas som vegetarisk kost – bara skog och vild svensk natur. Och flytta älgar och svenska vildsvin till matbutikernas ekohyllor!

vildsvinskulting, foto J Einarsson

Viltkött är på frammarsch helt klart och potentialen är stor, konstaterar Niklas Lindström, ny vd på Polarica Vilt. Men inte bara vi svenskar tänker så.

I Shooting Times & Country Magazines januarinummer läste jag att det även går vilt till i England!  (Och då menar jag inte Brexit – utan vilt kött.)

“UK supermarkets are reporting record sales of game”, skriver tidningen. En talesperson från varuhuskedjan Marks & Spencer säger att försäljningen av viltkött ökade med 20 procent förra säsongen, den högsta ökningen någonsin.

Nyligen avgjordes tävlingen Årets viltkock här i Sverige. I förberedelserna deltog bl a Fredrik Eriksson från Långbro Värdshus, som bekräftar att viltintresset ökat även i Sverige: “Viltet ligger i tiden med hållbarhetsaspekten. Dessutom är det magert och det finns ett brett utbud av olika arter. Kanske är intresset för att äta vilt på krogen stort eftersom många har svårt att få tag på det i butik”, säger Fredrik Eriksson (som just fick hederspris när DNs krogpris Gulddraken delades ut).

I England är det framför allt hjortköttet som boomar. Supermarket Waltrose har ökat sin hjortförsäljning med 35 procent på ett år.

Det är klart att det finns ett begränsat antal kilo viltkött att tillgå eftersom viltkött står för knappa 4 % av köttkonsumtionen i Sverige.  Jag antar att svenska konsumenter helst inte äter importerat vilt, utan lokalt viltkött. Så om ekvationen ska gå ihop, bör vi äta mindre kött, men hållbart och lokalt.

Niklas Lindström på Polarica konstaterar att intresset för viltkött troligen ökar som en följd av den ökade klimatdebatten i media. Både ur djurhållningsperspektiv och utifrån klimatpåverkan är viltkött ett bra alternativ, anser han.

-Har du själv provat laga vildsvinskött? Vi svenskar är inte så vana vid vildsvinsmatlagning. Eller kanske LRF skrämt konsumenterna när de envisas med att kalla detta klimatsmarta vilt för skadedjur? Vem sjutton vill ha skadedjur till middag! Nej, där tror jag LRF skjuter sig själva i foten om de vill att fler vildsvin ska fällas.

Men prova vildsvinskött! Går utmärkt att grilla, som långkok/pulled pork, burgare eller tacos. I vilket köttrecept som helst kan du byta till viltkött! Du som vill äta klimatsmart – fråga i din butik efter viltkött! Tyvärr är det ibland svårt att hitta det i butikerna, men personalen kan alltid beställa hem snabbt om du ber dem.

-Ät klimatsmat svenskt viltkött. Hur vegetariskt som helst!

av

Jägare i lantbrukets tjänst

, , , •

Nu börjar vakttjänstgöring på åkrar och betesvallar. Foto Mostphotos

 

Tjälen håller på att lämna marken. Risken är överhängande att vildsvinen snart kommer vända upp och ner på vallar, åkrar och betesmarker.
Detta ställer krav på oss jägare. Krav som vi kanske inte vill ha – men som vi måste hantera.

Hos oss i norra Småland är tätheterna av vildsvinen inte så stora att man med säkerhet ens kommer vara i närheten av ett bökande djur, när man passar vid en vall. Men det kan också vara så att det dyker upp flera olika grupper på ett par närliggande åkrar.
Ännu är det osäkert hur vintern har påverkat djuren. Några få rapporter om döda vildsvin har nått mig. Några iakttagelser av skjutna brungrisar uppger att de varit riktigt magra – inte ett uns fett på kroppen. Därtill har vi sett ett några suggor som troligen tappat hela sin kull och kommer att brunsta om.

Förra våren turades vi i jaktlaget om att sitta ute tills allt skjutljus var borta. När någon annan från jaktlaget dök upp på några timmar senare, för att ta morgonpasset, hade djuren redan varit framme. Skadorna ökade trots våra ansträngningar. Jordbrukarna blev mer och mer förtvivlade – så också vi.
Trots att ett stort sällskap jägare ställde upp och lade otalig kvällar och mornar blev utfallet ganska magert. Det föll bara cirka fem vildsvin under hela våren.

Att skjuta vildsvin på fälten kan ibland var den enklaste uppgiften i världen, ibland är det i princip omöjligt att lyckas. En erfaren ledarsugga går, hos oss, oftast inte ut förrän allt skjutljus är borta.
Har man jobb, familj och andra intressen så upplevs vaktandet av åkrarna efter ett tag som ett tvång. Inte för att någon i jaktlaget säger att man måste ställa upp. Utan det är istället så att man – som en ansvarstagande jägare – känner av pressen och nödvändigheten. Du vill finnas där för såväl bönderna som för att avlasta dina jaktkamrater.
Vissa vårkvällar är fantastiska. Fåglarna sjunger, vårens tidiga blommor visar upp sig i sin finaste prakt, massor av annat vilt poserar på nära håll, samtidigt som solens sista strålar är varma och uppfriskande. Sådana kvällar, i lantbrukets tjänst, är ingen tung uppoffring. Men långt ifrån alla kvällar är sådana.
Vi ställer upp. För det är det man gör som jägare.

Men tyvärr finns det alltför många, både jägare och markägare, som inte ser behovet av samarbete. De ser vildsvinen och förvaltningen i ett alltför smalt perspektiv. I fokus står det egna brukandet, den egna jakten – inte hur vi kan hjälpas åt för att lösa problem för alla i närområdet.
Låt mig ta ett exempel. En markägare vill ha många vildsvin. Grannen vill ha så få som möjligt. Är man inte överens på markägarsidan, är det omöjligt för jägarna att lösa uppgiften. Då saknas ett tydligt mål för vad jakten ska leda till.

För att vara förberedd inför ”åkervaktandet” sköt jag några kontrollskott förra helgen.
I veckan har jag redan sett rubriker som högst sannolikt minskar jägarnas lust att ställa upp. Jag kan inte begripa hur någon kan tro att skuldbeläggande, pekande med fingrar och hårda ord i tidningar kan motivera och uppmuntra människor till att göra ännu större insatser med vildsvinen. Jag har faktiskt inte läst en enda ledarskaps- eller sociologibok som påstår att härskartekniker, hot eller dumförklarande får människor att växa eller göra ett bättre jobb.
Låt mig vara tydlig. Jag ifrågasätter inte att skadorna kan bli omfattande eller att effekterna kan bli förödande. Tvärt om. Jag förstår verkligen detta. Men sättet att agera leder inte framåt.
Värst känns det när jordbrukare, som själva jagar på gården, pekar ut jägarna på grannmarken som orsaken till problemen. De antyder tydligt att andra inte klarar av att förvalta vildsvinen, utan att beakta att de själva är en del av problemet. Och aldrig framkommer markägarperspektivet – att man har olika mål för vildsvinsstammen. Hur som helst, sluta smutskasta varandra. Detta leder oss bara längre från en lösning.

Låt mig vara lite extra tydlig. Tiderna har förändrats. Om markägarna (gemensamt i ett område) inte kan komma överens om mål för stammen, var åtlar ska finnas, hålla med elstängsel, samt aktivt bidra för att underlätta jakten har de inte förstått utmaningen med vildsvinen.
Det går nämligen inte att hoppas på att framtiden kommer se ut som det gjorde för 30 år sedan. Vi lever i en ny tid, med nya förutsättningar för viltförvaltningen, som kräver nya metoder.
Vildsvinen ställer krav på både jägare, markägare och jordbrukare. Det är vår gemensamma skyldighet att ta ansvaret.
Och det positiva är att man gör detta på allt fler ställen i landet. Allt oftare får jag rapporter om lyckade samarbeten och bättre vildsvinsförvaltning. Detta är riktigt roligt. Det visar att det går om man bara vill.
Fast det är ju ganska självklart att ett fotbollslag blir bättre om alla vet var målet står och att man i laget är överens om att man spelar fotboll. Det är mycket svårare om hälften envisas med att spela bordtennis.

av

Därför ska jägare få sälja vildsvinskött

, , •

Efterfrågan på vildsvinskött kan öka om jägarna får sälja direkt till konsumenter och företag. Foto: Oscar Lindvall

 

Under flera år har Svenska Jägareförbundet arbetat med att försöka göra det tillåtet för jägare att sälja vildsvinkött. För bara en vecka sedan gick förbundet, tillsammans med Lantbrukarnas riksförbund, in med en hemställan till regeringen.
I stort sett alla har varit positiva till förslaget – ja, utom Svenskt Viltkött, branschorganisationen för Vilthanteringsanläggningarna. Det är helt naturligt att en bransch med monopol på försäljning av vildsvinskött inte är översvallande positiv till ett förslag som öppnar upp marknaden. Men jag är ganska övertygad om att deras rädsla är obefogad. Låt mig ge ett antal förklaringar.

1) Köttets kvalitet
De jägare som inte klarar av att leverera hög kvalitet på köttet kommer inte få många vildsvinsstekar sålda. Ingen vill köpa dåliga produkter. Därtill kommer det främst bli jägare som är intresserade av tillvaratagande som kommer vilja gå de obligatoriska utbildningarna. Det rör sig således om personer med utrymme, intresse och förutsättningar för tillvaratagande som kommer att vilja sälja kött. Säljarna kommer att vara väldigt måna om att kunna leverera kött med högsta kvalitet, eftersom deras största målgrupp troligtvis blir grannar, kollegor och vänner.
När det gäller andra viltarter får jägarna redan idag sälja ganska mycket kött – direkt till konsument och näringsidkare. Varför får man det? Jo, för att viltkött generellt sett håller en hög kvalitet, därtill är djuren i stort sett alltid friska. Det samma gäller vildsvinen.

2) Trikinprovtagning
Hela syftet med förslaget är att kunna garantera att allt vildsvinskött som når marknaden är provat för trikiner. Det är därför som allt kött ska kunna vara spårbart med ett taggsystem och sökbart på nätet. När man köpt vildsvinskött ska man kunna söka på ett speciellt nummer och se att djuret är fritt från trikiner.

3) Konkurrens med vilthanteringsanläggningar
Jag tror inte konkurrensen blir ett problem. Vilthanteringsanläggningarna kommer behövas i framtiden, eftersom alla inte kommer vilja eller kunna sälja vildsvin. Men det finns problem med dagens system. Genomsnittlig betalning till jägaren är 10-27 kronor per kilo vildsvinkött. Ibland har jaktlagen långt till ett inlämningsställe. Betalningen blir då så liten att den inte ens täcker bensinkostnaderna. Därtill finns det rent praktiska. Det är inte alla som är sugna på att lägga en lördags- eller söndagskväll i bilen för att sälja vildsvin. Att det behövs alternativ till vilthanteringsanläggningarna är uppenbart.
Låt mig ta ett exempel från mitt jaktlag. Vi har sålt en ganska betydande mängd vildsvin. Vi har bara cirka två mil till ett inlämningsställe. Genom försäljningen har vi kunnat delfinansiera slaktutrustning, jakttorn, fällavgifter för älg med mera. Men de små årsungarna på runt 20-25 kilo tar ingen emot. Dessa tar vi själva. Men när jag och mina jaktkamrater har fyllt våra frysar uppkommer ett etiskt dilemma. Vad ska vi då göra av vildsvinsköttet från de små vildsvinen? Jordbruket vill att vi även fortsättningsvis håller ett högt jakttryck. Ingen hos oss jägare vill skjuta ett ypperligt matvilt och gräva ner det.
Just därför behövs småskalig försäljning av vildsvinskötts som ett komplement till vilthanteringsanläggningarna.

4) Efterfrågan på vildsvinskött
Idag uppger vilthanteringsanläggningarna att efterfrågan på vildsvinskött är dålig. Det stämmer säkert. Men har de jobbat tillräckligt aktivt med att skapa efterfrågan? Jag vet inte. Men jag är ganska säker på om fler får möjlighet att smaka på vildsvinsköttet kommer också fler att vilja äta det igen. Den småskaliga försäljningen kan bidra till att öka efterfrågan.
Men det är inget som kommer av sig självt. Jägarna och Svenskt Viltkött måste tillsammans se till att köttet når konsumenterna. Inte är för dyrt. Har bra kvalitet och serva med kunskap om tillagning. Genom förbundets och LRF:s förslag skapas incitament för jägarna för att faktiskt jobba med att öka efterfrågan.

5) Jakttryck på vildsvin
Vildsvinsstammen växer. Den sprider sig fortfarande och besätter nya områden. Viltolyckorna ökar. Det behövs ett fortsatt högt jakttryck på vildsvinen för att hålla nere skadenivåerna. Då behövs ett system som uppmuntrar jägarna till att jaga mycket. Detta är LRF och Jägareförbundet överens om. De är också överens om att dagens system inte gör det – fullt ut.

Svenskt Viltkött behöver således inte vara orolig för sin verksamhet. Istället finns det möjligheter för ny eller utökad näringsverksamhet. För det behövs fler innovatörer inom förädlingsleden. Fler som kan och vill utnyttja vildsvinsprodukter i nya maträtter. Fler som kan utnyttja vildsvinet för att skapa lokal matkultur. Allt från grillkvällar på sommaren till gourmémiddagar på den lokala restaurangen, världshuset eller hotellet. Lokalproducerat, gott och förpackat för den enskilda platsen. Möjligheterna finns.
Lyckas vi med detta höjs statusen på vildsvinet och efterfrågan på köttet.

Avslutningsvis hör jag tyvärr att en del jägare tycker det känns moraliskt fel att sälja viltkött. De jagar för att tillgodose sitt behov av kött. Tyvärr, skriver jag. Jo, för att det finns inget bättre sätt att skapa acceptans för jakt än genom viltköttet. För de som gillar och vill äta viltkött kan nämligen inte samtidigt vara negativa till jakt.
Alla jägare ska naturligtvis agera utifrån sin moraliska kompass. Men att sälja viltkött är ett av de allra bästa sätten att säkerställa jaktens framtid.

av

Undvik dreven mot jägarna

, , , , , •

Två nästan identiska händelser, men med olika djur, gav helt olika reaktioner hos allmänheten. Foto Mostphotos

Ni har säkert läst om björnjakten där två unga jägare i Hälsingland skadsköt en björn som sedan anföll jägarna. Jägarna blev bitna, men björnen kunde avlivas.
Historien började med en artikel i jaktpressen, som spred sig sedan till HelaHälsningland och vidare till bland annat Aftonbladet. Och jägarna fick därefter en obehaglig överraskning i hur allmänheten behandlade dem. Hot och hårda ord är bara förnamnet.
Dessa två unga jägare fick uppleva något som var både farligt och relativt ovanligt. Eftersom händelsen innehåller nästan alla ingredienser som journalister går igång på får sådana nyheter utrymme i media.  Men vad är det som gör vissa händelser till nyheter?

Inom journalistiken nyhetsvärderar man. De finns ett antal modeller men de ser ut ungefär så här.
• Är händelsen oväntad och dramatisk?
• Finns det närhet (dvs. är detta något som kan hända vem som helst). Eller finns det fysisk närhet (dvs hände den nära dig)?
• Innehåller händelsen starka känslor?
• Är den ovanlig eller överraskande?
• Involverar den många människor?
• Innehåller den kända personer?
• Finns det bildmaterial?

I modeller för nyhetsvärdering finns också ofta identifikation med. Att man kan identifiera och känna med de människor som drabbas. Ifall någon dristar sig till att läsa kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida om björnhändelsen ser man att majoriteten identifierar sig med björnen. Man upplever att björnen är den drabbade. Läsarna har alltså lättare att identifiera sig med den – än jägarna. Detta är synnerligen intressant.
Där har ni något att fundera på.
Några dagar senare inträffade en liknande händelse i Örebro län, fast med vildsvin. Jägare skadades vid eftersök av anfallande vildsvin.  Kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida blev helt annorlunda.
Fundera lite på varför det blev så. Jag återkommer till detta.

Har vi något att lära av björnhändelsen?
Ja, mycket. Detta är ingen enskild händelse. Via sociala medier trakasseras människor dagligen. Jägarna har bland annat sett det vid vargjakt, Räv-SM och många andra tillfällen. Även bilder som ser oförargliga ut kan locka fram det sämsta i människor och skapa ett drev.
Jag sitter och funderar på om vi kan fortsätta att vara lika öppna och naiva med hur vi beskriver jakten? Jag skulle vilja svara ja. Men jag är tveksam. Självklart ska inte en aktiv grupp på nätet få avgöra hur vi jagar eller hur vi visar upp jakten, det är inte så jag menar.

I vår strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse behöver vi stanna upp och tänka efter (de allra flesta inläggen på sociala medier handlar nämligen om det).
Jakten väcker starka känslor hos en del människor. Vi måste förhålla oss till det och agera smartare. Konflikt leder sällan framåt. Vi måste bli bättre på att förklara vad vi gör och varför.
När det gäller vildsvin vet nog nästan alla i samhället att dessa djur behöver jagas. Det finns således en bred förståelse till att jakt behövs. Troligen är det en av de viktigaste anledningarna till att läsarna reagerade på helt skilda sätt. Kännedomen om björnar och anledningen till att dessa jagas är inte lika känd – och kanske mer ifrågasatt? Kanske gör människorna skillnad på djur och djur? Hur som helst är detta något vi jägare måste beakta.

Ett sätt att hantera media är att utgå ifrån att reportern inte vet någonting. Vi utgår alltför ofta att allmänheten vet och förstår. Men så är det inte.
Vi behöver ge allmänheten en bild som de kan förstå, relatera till  och acceptera. Det handlar om att vinna allmänhetens förtroende, förståelse och acceptans. Och det gör vi inte med att väcka ifrågasättande eller avsky.
Vi behöver alltid ha en bra förklaring till varför vi jagar och visa jakten på ett sätt som de förstår. Missar vi den detaljen får vi bara ifrågasättanden.

Naturligtvis ska vi inte låta oss tystas. Vi behöver bara visa jakten bättre och mer förklarande. Och samtidigt ha modet säga till våra jaktkamrater när de visar upp en felaktig bild av jakten. Det är inte okej att ett fåtal jägare förstör för oss andra. Och då måste vi våga säga ifrån.

Här är några av mina tips till de jägare som blir föremål för pressens intresse.
• Vill jag göra en intervju? Det finns inga som helst krav på att du måste det? Du kan också be någon annan berätta din historia. Någon som är sansad och som inte blir föremål för en hatkampanj – eftersom det inte denna som varit med. Kanske ska du be en jaktvårdskonsulent i Svenska Jägareförbundet att hjälpa dig? Vi finns till för medlemmarna.
• Kräv att få vara anonym.
• Fundera över vilken roll du kommer få i artikeln? Det finns egentligen bara tre roller du kan få. Experten, den som kan något om konsekvenserna, fakta eller något annat. Medmänniskan, den som såg händelsen eller blir drabbad av händelsen. Boven, den som gjort något fel.
• Begär tid att tänka igenom vad du ska säga. Och prata gärna med någon klok person i din omgivning så att du får feedback på ditt budskap. Använd gärna Svenska Jägareförbundets personal som är duktiga och vana att hantera pressen och har mycket fakta och statistik att tillgå.
• Undvik kraftuttryck och värdeladdade ord. Visa respekt mot djuret och naturen. Var ödmjuk och visa hög etik.
• Utgå alltid ifrån att du ska förklara händelsen för ett barn. Förklara så noggrant så att du säkerställer att lyssnaren förstår? När en jägare exempelvis säger: plantering. Då förstår alla som varit ute i skogen att det är tätt och oftast mycket begränsad sikt, samt att ett djur kan dyka upp på någon meters avstånd. Men tänk efter. Förstår alla i samhället det? Undvik eller förklara de jägarspecifika orden (exempelvis: ståndskall, kulfång, lungskott med mera). Ställ motfrågor så du får bekräftat att journalisten förstår.
• Begär att du ska få läsa igenom dina citat.

Vi lever i en ny tid. Och det kräver nya metoder för att få acceptans och förtroende.

av

Är det utfodringens fel att viltolyckorna ökar?

, , , , •
Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

 

I södra Sverige pågår en ganska hätsk debatt om viltolyckor, vildsvin och utfodring. Men låt mig försöka bryta ned och komplicera detta en aning.
Förra året anmäldes 57 916 viltolyckor. Detta är en ökning med nästan 10 000 olyckor mot 2015. Debatten i södra Sverige handlar delvis om orsakerna till detta.
Vissa debattörer lägger skulden på utfodring och att viltstammarna ökar. Men frågan är mycket mer komplicerad än så.

Av de 57 916 viltolyckorna stod rådjuren för 44 158 eller 76 procent (en ökning med cirka 8 000 stycken mot 2015). Vildsvinsolyckorna har ökat med 478 stycken, älg med 880 och dov med 545. Det är alltså rådjuren som är det stora problemet. Älg är tvåa på listan med totalt 5 794 olyckor.

Ett vanligt argument i debatten är att viltolyckorna beror på utfodringen. I några få fall kan detta faktiskt vara sant. Lägger man ut foder nära hårt trafikerade vägar så ökar riskerna för viltolyckor.
Utfodrar vi rådjur? Ja, men i stort sett bara vintertid. Och det är troligtvis inte rådjurens skador på skog och grödor som retat upp debattörerna. De pekar nämligen främst ut behovet av minskade vildsvins- och älgstammar.

 

Det finns många saker som påverkar hur vilt rör sig i landskapet. Vädret, exempelvis en torr sommar och höst, har betydelse för var det finns grödor och vatten. Vilka grödor man odlar nära vägar påverkar självklart vart viltet söker sig. Finns det attraktivt foder så lockar det till sig djur som vill äta. Gör man skogsavverkningar under vintern lockas också vilt till det foder som frigörs på hygget.

För att öka sikten vid vägkanterna röjs ibland sly och grenar längs vägkanter under vintern, alltså under den tid när det är svårast för viltet att hitta foder. Därtill finns det många andra saker som också påverkar var viltet letar föda, tar viloplatser och rör sig. Naturligtvis påverkar också viltstammarnas storlek viltolyckorna. Men dessa kan också öka utan att viltstammarna gör det. Den vetskapen måste också finnas med.
Frågan är med andra ord komplex. Det går inte utan väldigt omfattande analyser slå fast vad det är som gör att viltolyckorna ökar. Och varför är det främst rådjursolyckorna som gör det? Vill samhället minska antalet olyckor så är det främst rådjursjakt jägarna ska ägna sig åt. Men det kan vi inte. För kraven på ökad jakt finns för alla klövvilt – och gäss.

En komplicerande faktor i debatten är att detta är opinionsbildning. De som driver debatten vill med alla medel få upp frågan på den politiska dagordningen. I opinionsbildning används bara fakta och argument som stödjer den tes man driver. Det man skriver ska visa på orimligheter och skapa känslor som leder till mer debatt. Allt som ger frågan tyngd och relevans är bra argument. Allt som förklarar och nyanserar är sämre.

 

Med mina ganska begränsade kunskaper om dynamik i viltpopulationerna siar jag en ökning i vildsvinsstammen. På många platser i södra Sverige var det ett ollonår under 2016. Det leder ofta till att vildsvinsstammen ökar. Suggorna får fler ungar, gyltor går tidigare i brunst, överlevnaden bland kultingar ökar för att nämna några effekter.
Samtidigt sprider sig vildsvinen fortfarande i södra Sverige. Alla områden där vildsvin kan leva är inte besatta. Det finns alltså ett antal indikatorer på att stammen kommer att öka. Så jag är inte helt ute på tunn is när jag tittar i kristallkulan om framtiden.

Men glöm aldrig följande. Det är jakten som reglerar vildsvinsstammen. I Tyskland orsakar vildsvinen stora skador på odlingar. Där är utfodring förbjuden. Förbudet löste inte skadeproblematiken. Det är mängden fällda vildsvin som avgör stammens storlek – både lokalt, regionalt som nationellt. Ett förbud av utfodring kommer inte stoppa djuren från att böka upp åkrar. Har vi problem med för många vildsvin är det mer jakt som är lösningen.

I de områden där det sker stora skador gäller det för oss jägare att jaga vildsvin så mycket vi orkar. Vi måste också säkerställa att vi har ett tillräckligt högt jakttryck, vilket kan innebära att ta in fler jägare i jaktlagen, bjuda in fler till jakterna och ha en plan för hur vi ska lösa uppgiften.
Skadenivåerna måste hållas nere. Inte bara för opinionens skull, utan för att jordbruket ska fungera och vara lönsamt. Vi har ett samhällsansvar och det måste vi bära.
Viltolyckorna för vildsvin (vilket man kan använda som en parameter för att bedöma stammens storlek) har ökat lite sakta sedan rekordåret 2012. Avskjutningen ökar också.
Notera detta: Vildsvinsstammen får aldrig växa oss ur händerna. För då – om inte förr – får vi riktiga problem.

 

Forskning har visat att utfodring ökar överlevnaden för vilt. Men forskning har också visat att de som utfodrar också skjuter mer vilt. Jägarna kompenserar oftast för den ökade överlevnaden genom att fälla mer vilt.
Naturligtvis ska vi inte ha byråkratiska och klåfingriga lagar runt utfodring. Naturligtvis ska vi inte heller utfodra och spara för att bygga upp viltstammar som gör det svårt att bedriva ett effektivt och lönsamt jordbruk. Vi måste som alltid var öppna för att hitta en balans mellan vilt och brukande.

Den enda lösningen jag ser är att vi samarbetar – jägare och lantbrukare tillsammans. Bägge parter måste bjuda till. Ingen på nationell eller regional nivå ska tala om hur man ska göra. För skadorna kommer lokalt och lösningarna kan bara hittas lokalt. Det är där man måste samarbeta och komma överens; om metoder, om nivåer, om jakten.

Ska vi få fram en fungerande lösning måste kanske markägarkollektivet sinsemellan hitta forum där de diskuterar sitt brukande. Ifall en markägare vill ha mycket vilt och sälja jakter och grannen vill odla spannmål kommer med stor sannolikhet en av dessa få problem.
Bägge kommer att känna att deras rätt och möjlighet att bruka sin mark påverkas av någon annan, att det sker ett ingrepp i äganderätten. Är detta jaktens fel? Eller är det istället kanske en markägarfråga, som måste lösas av dem?

I teorin är det buslätt att hitta lösningar. I praktiken är det nästan omöjligt. Det är därför vi måste hjälpas åt. Samarbeta. Inte bråka på debattsidorna.

Ser ni vad jag vill komma med min argumentation? Inte? Låt mig då avsluta med att vara riktigt tydlig.
Tror man sig inte kunna lösa frågan lägger man skulden på någon annan. Det är då man kräver lagstiftning, regler och förbud. Det är då man kör opinionssvängen. Många jordbrukare tror helt enkelt inte på att jägarna eller de själva kan lösa problemen.

Vi jägare tror däremot på vår kraft och de metoder som finns. Vi vill satsa på samarbete. Vi vet att lagar inte begränsar vildsvinsstammen.

Bägge parter har med andra ord en jobbig uppförsbacke där det i första skedet handlar om att bygga förtroende och förståelse – ännu en gång. För hur vi än vänder oss kommer ansvaret och arbetet att landa på lantbruket, skogen och jägarna. Ingen annan kommer lösa detta.
Det är därför vi måste samarbeta.

av

Samarbete är enda lösningen

, , , , •
Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Regeringens har nyligen lagt en proposition om utfodringsförbud. Tyvärr generar detta förslag mer frågor än svar – i alla fall i detta skede. Dels eftersom vi inte ännu sett det slutgiltiga förslaget, dels att det skapar oro.
Eftersom regeringen använder termen utfodring så är min tolkning att åtling inte omfattas över huvud taget.
Vad omfattas då av ett utfodringsförbud? Hur stora områden ska förbuden gälla för? Ska ett förbud gälla hela län, kommuner eller gårdar? Vilka djurarter vill man stoppa utfodring för och kommer åtgärderna och förbuden bara omfatta dessa?
Det förslag som skickades till Lagrådet innehåller inga detaljer i själva lagtexten. Och när man försöker bryta ned förslaget till praktiska åtgärder blir man vimmelkantig av alla frågor som dyker upp i huvudet.
Kan en saltsten anses vara utfodring? Är viltåkrar utfodring? Kan sparande av uppväxande aspar eller att odla majs i ett område med omfattande betesskador från vildsvin ses som utfodring?
Och det blir riktigt komplicerat om det anses vara utfordring om en lantbrukare inte kan eller hinner skörda en åker på grund av dåligt väder. Ytterligare en fråga är om man får utfodra tamdjur i en hage, om också vilt går dit och äter? Ifall detta inte blir tillåtet kommer stora delar av hästkollektivet få stora problem.
Dessa farhågor diskuteras nu livligt i olika sammanslutningar. Och det är självklart att många är oroliga och frågande.

Personligen tycker jag det är mycket olyckligt att regeringen väljer lagstiftning innan markägare sinsemellan – och tillsammans med jägarna – på allvar har jobbat med utfodringsproblematiken.  Varför skriver jag markägarna sinsemellan? Jo, för på vissa håll är frågan helt och hållet en markägarfråga.
Låt mig ta ett exempel: En markägare vill ha mycket vilt och grannen vill odla spannmål. Konflikten är uppenbar, men frågan handlar om olika markanvändande. Så länge dessa interna konflikter inom markägarkollektivet finns kvar kan man inte lägga all skuld på jägarna eller utfodringen.
Nu försöker regeringen att angripa mycket lokala problem från ett nationellt och regionalt perspektiv. Är det någon som tror att ett problem löses bättre om staten eller någon annan bestämmer? Är det inte så att de närmast berörda måste vara med i diskussionen om resultatet ska blir bra och fungera över tid?
Och är det inte ett enormt misslyckande om markägare sinsemellan och jägarna inte kan lösa frågan på egen hand?

Naturligtvis är det svårt att få till lokala överenskommelser. Men utan sådana får vi aldrig en gemensam målbild över hur stora de lokala viltstammarna ska vara, hur vi ska hjälpa varandra, vilken typ av utfodring som är okej. Det är dit vi måste komma. Markägare, lantbrukare och jägare måste komma överens. Kompromisser måste fram. För det är då vi kan lösa problemen och också få förståelse för varandras svårigheter med att lyckas.
Under det senaste året har förbundet tillsammans med LRF haft bra och konstruktiva diskussioner på såväl nationell som regional nivå, med tanke på vildsvin och utfodring. Och dessa sammankomster har lett frågan framåt. Resultatet har varit positivt. Det går med andra ord, bara man vill.

Personligen skulle jag vilja att länsstyrelserna inte godtyckligt och lättsinnigt utfärdar utfodringsförbud, utan istället kräver att markägare och jägare först måste försöka lösa problemet själva. Det handlar således att få till en klok praxis, där utfodringsförbud ska vara den sista åtgärden när allting annat är prövat.
Jag är kanske naiv. Men jag är övertygad om att inga av mina farhågor och frågor kommer att besannas. En anledning till detta är att jag deltog i ett möte med LRF i Almedalen. Och vi var väldigt eniga i vad ett utfodringsförbud borde handla om. Det är främst den orimliga och offensiva utfodringen, där lastbilslass med grödor tippas i skogen, som ska försvinna. Att utfodra så offensivt går ytterst sällan, eller aldrig, att försvara.

Nu ska propositionen avgöras av riksdagen. Och det är ingen djärv gissning att det kommer att bli rejäla diskussioner om förslaget, med tanke på att propositionen leder till ett stort ingrepp i äganderätten. Frågan är med andra ord mycket större än utfodringsförbud.
Vad riksdagen i slutänden beslutar går inte att gissa.  Men det är långt ifrån säkert att det liggande förslaget går igenom utan förändringar.

Oavsett vad utkomsten blir bör vi jägare inte starta ett skyttegravskrig med markägarna. Istället bör vi på det lokala planet fortsätta att vara konstruktiva och försöka hitta lösningar – tillsammans. Vi får naturligtvis inte sälja ut vår själ och våra ståndpunkter. Men vi måste bjuda in till samarbete och vara villiga att kompromissa.
Jägare och markägare/lantbrukare är beroende av varandra och det är alltid fel att bråka med någon som vi egentligen vill samarbeta med. Detta gäller lika mycket för oss jägare som alla markägare och lantbrukare.
Så min uppmaning till parterna är att försöka hitta lösningarna själva – utan statens inblandning. Det kommer alla att tjäna på.

av /1 Kommentar

Viltstammarna ska svältas ned!

, , •

RoeIIIC

Det är -10 och en dryg halvmeter snö. Ingen extrem vädersituation föreligger, och därmed ska det vara förbjudet att utfodra rådjur. Enligt LRF, åtminstone.

Igår kom jaktlagsutredningens andra delbetänkande. Media lyfter nu fram att utredaren föreslår förbud mot utfodring under vegetationsperioden, det vill säga sommarhalvåret. Vad man missat är att utredningen exakt enligt LRF:s viltpolicy även föreslår att länsstyrelserna ska få utfärda utfodringsförbud under vinterhalvåret. Enligt LRF ska inget vilt få utfodras vintertid annat än under för området extrema vädersituationer. Framöver ska vi alltså se på medan rådjuren svälter. Om LRF får som de vill, i alla fall.

Det finns en lång och unik tradition av viltvård i Sverige. För jägarkåren är det idag en självklarhet att gynna viltstammarna genom att skapa goda förutsättningar för dem, samtidigt som vi reglerar de jaktbara viltstammarna genom jakt. Vi anser att det är god etik att se till att viltet har tillgång till föda vintertid, och den ökade överlevnaden kompenseras genom ökad jakt. På så sätt får vi viltkött och jakttillfällen, samtidigt som viltet slipper svälta och lida. Detta är ett smart och etiskt sätt att förvalta den biologiska mångfalden.

Enligt utredningens förslag ska avledande utfodring vara tillåtet, medan stödjande utfodring ska förbjudas. Åtminstone under vegetationsperioden, och även vintertid om länsstyrelsen tycker det är befogat. Avledande utfodring innebär att man utfodrar vilt för att styra det i landskapet så att viltet inte orsakar skador. Ska man lyckas styra viltstammarna och inte bara enstaka, starka individer måste det dock finnas tillräckligt med foder så att alla individer kommer åt det. Men då får man med säkerhet både en avledande och stödjande effekt…

Naturvårdsverket föreslås nu få bestämma hur den avledande utfodringen ska bedrivas. Hur de än beter sig så kan jag inte se hur de ska landa i ett förslag som ger en fungerande avledande effekt utan att man får en stödjande effekt. Antingen så sätter man en låg nivå som tar bort ett av de fungerande verktygen för att minska skadorna, eller så sätter man en högre nivå som både ger en avledande och stödande effekt. I bägge fallen får vi en massa regler och byråkrati helt i onödan, och ett behov av en stor kontrollapparat.

Samtidigt ska länsstyrelserna kunna utfärda förbud mot utfodring vintertid. Hur ska de bestämma detta? Utifrån viltstammarnas storlek, det vill säga förbjud utfodring där vi har flest individer som kan svälta?

Vem som får betala för all byråkrati? Med säkerhet du och jag.

Självfallet ska viltstammarna inte regleras genom svält, utan genom jakt. Enligt de undersökningar jag arbetar med så skjuter de jägare som utfodrar vilt tre gånger så många vildsvin på samma yta som de som inte utfodrar. Detta uttag är med absolut garanti så stort att det mer än väl kompenserar för de gynnande effekter som utfodring kan ha på överlevnad och reproduktion. Därmed inte sagt att vi inte borde jaga mer på många håll. Det kommer dock bara ske om vi har en dialog där vi tar hänsyn till varandras intressen och värderingar. Jag är helt övertygad om att jägarkåren inte kommer bli mer sugen på att jaga viltstammar som man mot sin vilja tvingas se svälta…

Tyvärr verkar utfodringen ha blivit ett rött skynke, och jag upplever varken att det finns någon som helst kompromissvilja eller att man tar till sig fakta. Visst finns det utfodring som bedrivs på ett felaktigt sätt, men det finns det redan möjligheter att hantera inom nuvarande lagstiftning. LRF är dock förstås nöjda. Återstår att se om deras linje leder mot målet…

av /29 Kommentarer

”Löss kan till skillnad från vildsvin bekämpas kemiskt”

•

bg_vildsvin

Debattklimatet hårdnar när det gäller viltförvaltningen. Tonen från ledande aktörer i vildsvinsdebatten verkar nu till och med ha passerat extremerna i vargdebatten, delvis underblåst av sensationslystna media. I mina ögon är det inte längre attityderna som driver debatten, utan debatten som driver attityderna.

Igår skrev jag om en C-uppsats, där jag intervjuats. Samma dag som jag fick den fick jag ta del av en motsvarande uppsats där en kollega intervjuats. Även här handlar det om en C-uppsats i Miljövetenskap, men den här gången från Södertörns högskola. Titeln är Konflikten bakom vildsvinsproblematiken ur ett ”Crop-raiding” perspektiv– med fokus på svenska lantbrukare.

Uppsatsen bygger på intervjuer med en dryg handfull jägare respektive aktiva bönder, samt en representant från Svenska Jägareförbundet och en från Lantbrukarnas riksförbund. Dessa har fått svara på ett antal frågor, i hälften av fallen via e-mail.

Jag har själv studerat attityder till vildsvin så jag är inte förvånad över att lantbrukarna anser att vildsvinen är för många. Jag är däremot förvånad över argumenten, framför allt från LRF:s representant. Hane eller hon anser enligt uppsatsen inte att vildsvin har något egenvärde och att Sverige har klarat sig bra utan dem i 250 år, då de var utrotade i landet. Vidare fortsätter respondenten med det i mina ögon halsbrytande uttalandet ”Ohyra som löss kan till skillnad från vildsvin bekämpas kemiskt”.

Hur ska vi kunna ha en konstruktiv och seriös dialog om förvaltningen av vildsvin med företrädare som jämför vildsvin med löss? Som lök på laxen hävdar en av brukarna att ett bra vildsvin är ett dött vildsvin, och en annan som inte haft några skador menar att vildsvinen ska utrotas eftersom Sverige har tillräckligt med vilt. De får självfallet hysa vilka åsikter de vill, men hur sugna tror de att jägarna blir på att lägga mer  tid och anstränga sig ytterligare för att skjuta fler vildsvin? Vilket märk väl både företrädaren för LRF och lantbrukarna ansåg var den mest effektiva åtgärden för att minska skadorna.

Jag är naturvetare, vilket gör att jag närmast reflexmässigt föredrar attitydundersökningar med formulär som skickas till många respondenter framför intervjuundersökningar. Då kan man kvantitativt uttala sig om attityder på ett sätt som inte är möjligt när man djupintervjuar ett litet antal personer. Samtidigt måste jag säga att jag alltmer inser värdet av djupintervjuer för att mer kvalitativt beskriva attityder.

Vilka svårigheter vi har att hantera blir väldigt mycket mer uppenbart när de kläds i de olika aktörernas egna ord…

Här kan du läsa uppsatsen:

C-uppsats Cecilia Igelström vildsvin

 

av /15 Kommentarer

Vem vill svälta ut vildsvinen?

, , •

Svensk viltförvaltning vilar på grundprincipen att det jaktbara viltet ska vårdas. Genom att skapa goda förutsättningar för viltet minskar svängningarna i viltpopulationerna, exempelvis mellan år med milda och svåra vintrar.

Därmed får vi en mer stabil stam med individer i god kondition, som kan beskattas hållbart på en högre nivå. På så vis får vi mer viltkött, fler jakttillfällen och mindre lidande för viltet. Win-win, skulle man kunna säga.

 
Utfodring kan minska skador och svält, samt ge ett stabilt utnyttjande av en värdefull resurs. Foto: Fredrik Widemo.

När det gäller vildsvin finns det dock plötsligt krafter som hävdar att de inte skall få gynnas genom viltvård, ”eftersom det ändå går så bra för dem”.  Varför detta avsteg från grundprincipen? Går det inte bra för exempelvis rådjur, harar och älgar också?

Regleringsivrarna verkar framför allt vara rädda för att ”boosta” den redan höga potentiella reproduktionsförmågan. Tittar man på den vetenskapliga litteraturen så finns det dock definitivt inte något entydigt stöd för att utfodring påverkar reproduktionen hos vildsvin, vilket felaktigt hävdas av en del debattörer. Det finns studier som visar på en effekt, och andra studier som inte finner någon sådan. Att mängden ”naturligt” foder har en positiv effekt finns visat hyfsat tydligt, men att ytterligare tillförsel genom utfodring spelar roll är alltså inte tydligt från litteraturen. Ökande majsodling förklarar ökande populationer och problem på kontinenten, och utfodringsförbud har inte minskat problemen där sådana finns.

Detta är faktiskt inte heller så konstigt. Vildsvinet lägger som andra klövvilt upp energireserver under sommarhalvåret, då det finns gott om föda. Energin som lagrats som fett används sedan för delar av reproduktionen.

Alla som försökt åtla in vildsvin under de månader då det finns mognande spannmål eller naturlig tillgång till ek- eller bokollon vet att det ofta inte är enkelt eller ens möjligt. Vi konkurrerar helt enkelt på många håll med närmast obegränsad tillgång till föda på landskapsnivån.

Det är under den här perioden som vildsvinen äter upp sig inför vintern, och den kommande reproduktionen. Att utfodring under dessa perioder skulle ha någon större inverkan på reproduktionen är inte särskilt sannolikt, åtminstone i områden där det finns tillgång till spannmål eller ollon. Däremot kommer utfodring under vinterhalvåret troligen att ha betydelse för överlevnaden (vilket dock inte är välstuderat).

Utfodring kan tveklöst påverka vildsvinsstammens tillväxt. Jag är dock tämligen övertygad om att effekterna på överlevnad under svenska förhållanden är minst lika stora som effekterna på reproduktionen. Under år eller i landskap med god födotillgång är jag lika övertygad om att effekterna på överlevnaden kommer vara klart större än eventuella effekter på reproduktionen.

I den utsträckning man skulle få någon effekt av en begränsning i utfodring är det alltså i första hand genom svält, inte genom minskad reproduktion.

Min bestämda åsikt är att viltpopulationer inte ska regleras genom svält, utan genom jakt. Vi ska inte försöka svälta ned vildsvinspopulationen i de områden där man har problem, utan reglera ned den genom ökat jakttryck.

Denna strategi har dessutom stöd fullt ut i den vetenskapliga litteraturen, där den enda faktor som genomgående visat sig begränsa populationstillväxten och mängden skador är jakttrycket.

Utfodring och åtling är viktiga verktyg för att lyckas styra vildsvinen, och att öka jaktframgången. Avledande utfodring kan minska skador såväl på vallar under vårvintern, som på åkrar under sådden på våren och från mjölkmognad till skörden på hösten.

Eventuella begränsningar riskerar därmed att få direkt motsatt effekt, utöver att det för mig ter sig etiskt fullständigt förkastligt att försöka svälta ned en viltstam och att tvingas avstå från att utnyttja en fantastisk resurs på bästa sätt.

Vildsvinsförvaltningen skall precis som all annan viltförvaltning bedrivas med etiken i första rummet. Det innebär varken att viltet skall svälta eller att utfodring bedrivs så att man exempelvis orsakar nedskräpning eller använder otillåtet foder.

Utfodring skall ses som ett av verktygen för en god vildsvinsförvaltning med god etik, medan populationstätheten skall regleras genom jakt. Är överlevnaden god måste man jaga mer. Vilket rimligen är precis vad både jägare och bönder vill…

 

Länk till nyhet om torsdagens seminarium om vildsvinsförvaltning finns här.

av