Medan de andra såg på
För första gången på många år var jag på väg till biblioteket. Jag skulle skaffa ett lånekort, som behövdes för att låna en e-bok. När jag öppnade den tunga glasdörren, med ett lånekort i fickan, stod en skara människor en bit bort. De hade format en ring runt något som låg på marken. Eftersom mitt intresse mest låg på den bok som skulle inlånas via surfplattan lade jag inte mer energi på folksamlingen än så.
Men precis när jag skulle cykla iväg hemåt vände sig en 18-åring om och frågade mig om jag visste hur man ”tog död på en fågel”. Efter att ha jagat i hela mitt liv och arbetat på Svenska Jägareförbundet i tio år och därtill läst Jordbruksverkets riktlinjer och allmänna råd om slakt och annan avlivning så visste jag det.
Därför gick jag fram till folksamlingen på torget och tittade in i ringen. På marken stod en ringduva. Strax intill den fanns en inglasad scen. Det behövdes inte något större detektivarbete för att räkna ut vad som hänt. Duvan hade flugit in i glaset. Nu var den dödligt skadad. Det ena ögat hade trillat bort, det andra var sönderslaget. Blod som runnit från näbben hade format en stor pöl på marken. Duvan hade också stött upp ett antal frön från sin kräva.
Där stod den blinda ringduvan och vaggade, ramlade, reste sig och vaggade vidare. Människorna i ringen pratade om att någon borde avliva den. De sa ”Usch” och ”Vad synd”. De stod som åskådare och betraktade ringduvans dödskamp. 18-åringen tittade vädjande på mig. Han ville få ett slut.
Men jag var inte där som jägare eller ganska påläst i Jordbruksverkets riktlinjer kring avlivning. Jag var där som lånekortshämtare. Men snabbt förvandlades jag till det som alla jägare är – djurvän. Jag ville heller inte se fågeln lida. Den dödligt skadade ringduvan skulle inte behöva plågas mer. Den gungande fågeln, med blödande näbb, skulle inte dö långsamt.
När folksamlingen upptäckte att någon skulle göra det som de redan borde ha gjort försvann alla snabbt från platsen. Medan andra såg på gjorde jag det som alla djurvänner borde ha gjort. Jag tog den dödligt skadade fågeln i handen med avsikt att förkorta en utdragen kamp mot ett oundvikligt slut. Duvan sprattlade tafatt. Huvudet hängde.
Avlivningen gick fort.
Trots att jag har jagat nästan alla lovliga fågelarter och tvingats att avliva ett antal, som inte dött omedelbart av skottet, är det ingen som berört mig mer än den gungande ringduvan utanför biblioteket. Att en enkel avlivning av ett dödligt skadat djur ibland kan sätta djupa spår är lite konstigt. Att jag som van jägare skulle reagera så överraskade mig. Kanske berodde det på att jag inte var jägare i det ögonblicket, utan en biblioteksbesökare, kanske finns det andra psykologiska förklaringar. Men det fanns ingen glädje eller stolthet, bara lättnad över att fågeln inte skulle behöva lida mer.
Efteråt har jag funderat på varför ingen annan agerade? Är det en konsekvens av urbaniseringen eller för att människor fjärmar sig från naturen, eller att de inte kan eller vågar? Eller är bilden av en djurvän sådan att man aldrig får ta saken i egna händer? Det spelar kanske ingen roll, men det säger något om min syn på djurvänner. Människor måste ta ansvaret som kommer av att bruka naturen. Det innebär ibland jobbiga beslut. Men att vara jägare är att också att vara djurvän. Vi vill inte att se djur lida. Som jägare tar vi oss också ibland rätten att döda ett djur, men vi gör det med en särskild avsikt. Är det med rätt avsikt så kan vi också förklara varför och få förståelse. Det är en viktig insikt att komma ihåg – rätt avsikt.
Därför känns det tryggt att veta att det runt om i landet finns 300 000 jägare som hade agerat precis som jag, med rätt avsikt. De hade tagit ansvaret som följer av att vara jägare, medan de andra troligen hade sett på.
Jag tror inte passivitetsrollen ”åskådare” beror på okunskap. Jag tror det i första hand är en blandning mellan ”att inte våga visa sig generellt” och bristande mod att följa sin egen moral. De flesta lider med det plågade djuret men fegheten är ofta starkare. Är man dessutom ovan vid situationen är den ännu svårare att övervinna.
För många år sedan innan jag började jaga släppte grannen, en polis, ut sin undulat som var svårt sjuk med stora bölder. Han och familjen kunde inte längre se den lida och han valde den fega lösningen, strunta i sin egen moral och sopa problemet under mattan. Det är många som väljer att blunda i vårt samhälle i dag.
I detta fall blev det ett snabbare slut.Jag uppmärksammades på situationen och med en hammare tog jag undulaten och avslutade lidandet mot stenläggningen. Jag visste inte om det var rätt metod eller ens laglig men visste att den fungerade och det räckte för mig.
Grannen polisen visste att blå stjärnan låg 15 min bilväg bort så den vetskapen måste ha varit svår att bära.
Alla är vi åskådare gång på gång där vår moral säger oss att agera. Försök göra det.
Jonas
det är oftast lättast att skjuta fågeln i luften då fjäderskruden är öppen
och haglen lättare tränger in.
Dessutom tränar man mycket på rörliga mål tex lerduvor
det finns alltid anledning till varför man låter hunden driva längre tex skall hunden beroende på ras driva viltet vissa minuter för att klara jaktproven
Det är oxå så att en tränad jägare skjuter inte om inte läget är rätt o gynsamt
Jag tror du skull få en annan uppfattning om du fick vara med o jaga på riktigt någon gång
Jo Magnus, så kan det gå.
För mig så började min jägarbana på just detta sätt. I unga, (7-12) år var jag ute nästan alla morgnar och tittade på fåglar. Givetvis kom jag då i kontakt med skadade fåglar och djur. Efter något år av grubblande, och dåligt samvete, över att jag inte förmådde förkorta pinan för dessa skadade kom jag till insikten att om jag läser jägarexamen så har jag ’rätt’ att avliva en del på ’lagliga grunder’. Om de mera sällsynta fåglarna ringde jag fortfarande till någon äldre ornitolog-vän inom föreningen med hopp om att de äldre personerna skulle ha bättre förmåga. Men oftast fick jag höra att naturen skall ha sin gång…
Nu, 54 år fyllda, är jag fortfarande stolt jägare. Åtskilliga är de gånger då polisen ringt och begärt stöd i uppsökande och avlivningar av skadade djur. Det som nu förvånar mig är att poliskårens kunskap om naturen bara blir sämre och sämre. Förut var det nog allmänt att de visste skillnad på stor älg eller litet rådjur, men idag får jag förbereda mig på allt möjligt då de ringer. Till min hjälp i detta arbete har jag två vältränade spårhundar, som enligt min mening kan skilja på djuren bättre en poliserna.
Men… för att få fram dessa vältränade hundar har jag även ’tyvärr’ måsta låta några helt friska djur leka med hunden i några extra löprundor. Jag skriver leka – därför att det är just så som jag upplever det. En hare eller ett rådjur kan mycket väl komma in på gården och ’hämta’ en hund för att få orsak att springa lite. Kommer inte hunden på första försöket- så kommer de igen, för springas skall det. Det är himmelsvid skillnad i djurens beteende när det gäller att en hund är efter dem eller när varg eller lo är på jakt.
I övrigt skulle jag inte delta i älgjakten om inte markägarna har det som tvång för att hyra ut jaktmarken + att samhällets invånare måste köra bil i 100km/h. Sänk hastigheten så räddar ni många djur från trafikdöden.
Jonas: I det här fallet handlar rätt avsikt om barmhärtighet. I andra fall kan det röra sig om kött eller viltförvaltning. Men det finns också avsikter som allmänheten skulle ha svårare att acceptera. Inlägget behandlar inte olika jaktmetoder och etiska perspektiv av det. Svenska Jägareförbundet kommer att starta ett stort etikprojekt under hösten. Troligen kommer dina synpunkter att dyka upp där. Etiken runt jakten är mycket viktigare än vad många tror.
Rätt avsikt?
Inte döda snabbt och på rätt sätt?
Så det är ok att vänta på ett annat tillfälle än att skjuta fasanen på backen, se till att hunden får resa fågeln med därav svårare skott med de risker det innebär för skadeskjutning Eller låta hunden driva haren eller rådjuret en kvart mer i stället för at ta de säkra skottet som bjöds på tidigare? Vart är djurvännen då?
Mycket bra skrivet Magnus och som ger oss alla som jagar en reflektion? Tyvärr så är vi påväg mot ett allt mer urbaniserat samhälle som inte ser vilddjur som tex mat på samma sätt.
Det är en mycket enklare väg att köpa förpackningar i matbutiken och samtidigt kritisera tex jägare/n för sin syn på jakt och vildadjur och hur kan ni döda för nöje skull?
Det är dessa människor som vi kommer att ha emot oss om vi inte fortsätter att aggera på ett bra och djurvänsligt sätt. Det fanns säker personen i skara runt duvan som gärna hade sett att den fått vårt på ett mänskligt plan och hoppas räddat den?
Jag brukar säga att tackvare ca. 5% av vår befolking i Sverige så har vi alla möjlighet att få
mat på 100% av våra tallrikar för vår befolkning. Allt från tamdjursuppfödare, slaktare, Samer och jägare.