Taggarkiv: Kvinnor

Ibland måste man stanna upp i tillvaron och reflektera. Jag gör det emellanåt och konstaterar att jag, som kvinna, har det precis så bra som jag önskar. Jag har mitt självklara oberoende som människa. Och jag har jakten, ett fantastiskt bevis på just frihet. Men det gäller inte alla.

Människans frihet är inte att ta för given. Att få jaga är frihet, för både kvinnor och män. Var rädd om den. Foto: Madeleine Lewander

Den typen av frihet är något som inte alla kvinnor i Sverige idag kan ta för givet.  Kvinnors, men även andra människors, barns och ungas liv begränsas och kränks. I Sverige. Det kallas hederskultur. Och politiker, myndigheter och ideella organisationer arbetar hårt för att få stopp på detta, att människor inte själva får bestämma hur de ska leva sina liv. Men vägen fram till en lösning verkar lång, nästan ändlös.

Människor begränsas och kränks. Detta pågår i samma land där jag som kvinna kan ta min bössa och mina hundar och ensam ge mig ut i skogen, skjuta och ta tillvara mitt eget vilt.

Människor begränsas och kränks. Detta pågår i samma land där jag som kvinna kan ta min bössa och mina hundar och ensam ge mig ut i skogen, skjuta och ta tillvara mitt eget vilt. Där jag är jägare och inget annat spelar någon roll.

Och där en kvinna i ett jaktlag, med kvinnor och män, i Sverige som den naturligaste sak i världen kastar av sig kläderna och i behå och trosor simmar ut och bärgar den skjutna älgen som tog sina sista andetag en bit ut i sjön.
Jag såg klippet i sociala medier tidigare i höstas och blev glad. Det är som det ska vara.
Så naturligt och självklart men samtidigt en så gigantisk kontrast till hur många andra lever i vårt land idag.

Det handlar om frihet. I Sverige ska, enligt lagstiftning och mänskliga rättigheter, alla flickor och pojkar, kvinnor och män ha samma rättigheter och möjligheter att bestämma över och påverka sina egna liv. Så är det inte.

Vi har saker att ta itu med bland svenska jägare också men problemen är små i jämförelse.

Därför gör det mig glad att exempelvis JAQT (Jägareförbundets kvinnliga jaktnätverk) finns. Det är frihet att få bestämma att man emellanåt bara vill jaga med kvinnor. Liksom män också väljer att jaga själva. Eller så jagar man alla tillsammans eller helt själv. Ingen har ett skit att göra med vem du väljer att jaga med. Frihet. Du får välja.

Jakten som sådan är frihet och kommer alltid att vara det, fri från normer och mänskliga skrupler. Dessa skapar vi människor själva och det har inget med jakt att göra.
Själva jakten är opolitisk, ren. Den ska bara genomföras på ett så bra sätt som möjligt.
Allt annat är politik och mänskliga värderingar som inte har med jakt att göra.

Vi måste vara rädda om vår frihet och ge varandra den frihet vi själva behöver för att må bra.
Låt andra jägare klä sig som de vill – bara det funkar praktiskt i jakten. Låt jaktkompisarna bära rosa eller orangea signalfärger – så länge det inte inkräktar på jakten.

Vill du bära det senaste jaktmodet eller farfars avlagda vadmalsbyxor i skogen – gör det, så länge det inte inkräktar på jakten.

Är du en ansvarsfull och duktig jägare spelar kön, sexuell läggning, kläder smink eller vad katten som helst annat ingen roll. Så länge det inte inkräktar på jakten.

Vi är berikade med en frihet som för oss är självklar och naturlig men vi måste akta oss för att själva börja nagga den i kanterna. För jakt är frihet – och friheten är värd att vara rädd om. Ta den inte för given.
Motsatsen vill ingen uppleva. Den måste vi kväsa.

Är du jägare och kvinna och emellanåt vill jaga med bara dina tjejkompisar? Det kan du glömma om en grupp människor inom jakten får som de vill.

Om kvinnor inte får jaga enbart med varandra, ska vi kanske ordna manliga förkläden? Är det mer okej då? Foto: Madeleine Lewander

Titt som tätt poppar de upp, jägarrösterna som anser sig kunna styra över hur du och andra ska leva sina jägarliv.

Jag tror att många vet exakt vilka jag menar. Allt som har direkt med kvinnor och jakt att göra ifrågasätts. För kvinnornas och jaktens bästa tror de. Kvinnor ska klumpas ihop med män. Alltid.
Men att försöka att styra upp kvinnor som jagar har inte ett dugg med jakt att göra. Eller med kvinnors bästa.
Och att tro att man vet vad som är bäst för kvinnor som jagar, utan att ens fråga dem, är bara dumt.

Att du älskar att jaga, vill lära dig mer, följer lagar, regler och jaktetiska värden bryr de inte sig om.

I den här speciella tyckargruppen får du som är kvinna inte jaga med vem du vill. Du ska bara jaga med män. Kvinnor i jaktliga nätverk ratas speciellt.  Nej, jag skojar inte.

I den här speciella tyckargruppen får du som är kvinna inte jaga med vem du vill. Du ska bara jaga med män. Kvinnor i jaktliga nätverk ratas speciellt.  Nej, jag skojar inte.

Nyligen berättade en duktig jägare på sociala medier om en tjejjakt som hon anordnat privat med sina vänner.
Det resulterade i att hon taggades och hängdes ut i en stor jaktgrupp på Facebook där trådstartaren ifrågasatte henne och lämpligheten i att kvinnor jagar tillsammans.
Kontentan av anklagelserna var att jagande kvinnor i grupp är av ondo.
Resonemanget är korkat. För hur många ”killjakter” går det på en ”tjejjakt”? Det behövs ingen raketforskning för att förstå att det blir väldigt många ”killjakter”.
Oftast är det ju faktiskt så att bara män jagar tillsammans. Vilket inte är så konstigt. Det är så det ser ut.
Antalet jagande kvinnor i Sverige är cirka 20 000 och ökar varje år men är fortfarande bara sju procent av den totala jägarkåren. Sju ynkliga procent och ändå vill en grupp människor inskränka kvinnors möjligheter.
Om man vill att fler kvinnor ska delta i jakten är det oerhört dumt att propagera för att väsentliga och uppskattade delar ska tas bort. Det ena utesluter inte det andra. Vill vi att fler än sju procent av jägarkåren ska bestå av kvinnor måste vi jobba från flera håll.

Konstellationerna kan variera. Kvinnor jagar själva, med andra kvinnor, med män eller med både och. Vi har också kvinnor som bildar nätverk och försöker anordna skytte och jakter tillsammans. Vi väljer naturligtvis själva vem vi vill jaga med.

Man kan undra på vilket vis just alternativet jagande kvinnor i grupp drabbar de som bråkar? Jag har svårt att komma på något alls. Borde vi ta med manliga förkläden? Blir det bättre då?
Kan det vara ordet tjejjakt? Får man inte säga tjejjakt? Är det själva ordet som sticker i ögonen? Är det så ligger problemet oavkortat hos den som är allergisk mot ordet. Ett ord som någon uppfattar som läskigt påverkar knappast jakten negativt. För det är jakten som är väsentlig, eller hur? Inte vad en grupp jägare har mellan benen.

Vem jag jagar med har ingen med att göra. Ingen. Att någon ens tror att man kan ta sig rätten att bestämma det är bara horribelt.
De här människorna borde fatta att jakten faktiskt är större än deras egen navel. Att det enda de åstadkommer med sitt hojtande är att försvåra för många kvinnor som faktiskt kommer in i jakten med hjälp av jaktkompisar som också råkar vara kvinnor.

Och vad finns kvar, om den här åsiktskorridoren skulle få som den vill?
Svaret är att vi då är tillbaka på ruta ett. Då får vi börja om. Om vi orkar.
För även om många vill JÄTTEMYCKET att kvinnor ska vara välkomna in i jaktlagen på lika villkor så ser verkligheten annorlunda ut. Det finns fortfarande alldeles för många hjärnor som inte hänger med i det resonemanget.
Tomma ord och anklagelser riskerar att förstöra den lilla grund som ändå skapats för att fler kvinnor som vill jaga också ska få göra det.

Vad är det för fel på oss män? Varför kan vi inte behandla våra medmänniskor på ett anständigt sätt? Foto Johanna Thörnqvist

 

Några kvinnor har, två år efter att #Metoo drog igång, skapat ett nytt upprop. Detta finns på Instagram och heter #Vigörpatronur.
Kvinnorna vill uppmärksamma de sexuella trakasserier, kränkningar och nedvärderande av kvinnor som förekommer inom jakten.
Runtom i vårt land förekommer det fortfarande rätt många händelser där män – medvetet eller omedvetet – kränker, tafsar, raggar på olämpliga sätt och trycker ner kvinnor. Allvarligt talat. Vad är det för fel på oss män?
Självklart vet jag att majoriteten av männen behandlar kvinnor korrekt. Självklart händer inte dessa händelser överallt och hela tiden. Men i min värld spelar det ingen roll om de händer ofta eller sällan. I min värld kränker man inte kvinnor. Inte män. Inte någon.

Men låt mig vara lösningsorienterad. Den stora och svåra frågan är: Vilket ansvar har vi som inte utför kränkningen? Kan vi sitta lugna på våra stolsryggsäckar och titta på? Kan vi blunda? Kan vi fnissa och ursäkta beteendet med: ” han skojar bara”? Nej. Om vi menar allvar måste vi alltid vara beredda att försvara de som utsätts. Vi måste alltid ta den svages parti.
Nu ska vi inte låtsas som att detta är enkelt. Den tafsande mannen är kanske din jaktkamrat, släkting eller chef. Den som skämtar grovt och nedsättande kan ju innerst inne vara en väldigt snäll person som egentligen inte menar något illa. Därför kan det vara jättesvårt att agera.
Den som säger ifrån hamnar mitt i en konflikt med starka känslor – som i värsta fall innehåller lagbrott. Vem vill hamna mitt i en sådan soppa?
Men ställ dig följande frågor. Om inte du agerar vem ska då göra det? Vem ska ställa sig på den drabbades sida? Vem ska då säga stopp?

Jag vill hävda att ingen som är i närheten eller vet om sexuella trakasserier, kränkningar eller andra händelser kan smita undan sitt ansvar. Jaktskytteklubbar, viltvårdsområden, Jägareförbundet, jaktarrangörer och andra organisationer har också ett ansvar – men ideella organisationer kan inte lösa ett samhällsproblem – och ett sjukt manligt beteende – helt på egen hand. De måste få hjälp och stöd av sina medlemmar.
Bara för att en person har blivit vald till ordförande i en förening har han/hon troligen inga verktyg eller utbildning för att hantera dessa jobbiga situationer. Och får ordföranden ingen hjälp av människorna – runt omkring – är förutsättningarna för att hantera den känsliga frågan väldigt dåliga.
Så när du och jag har sett något kan vi inte bara hävda att organisationen ska fixa allting. Vi kan inte flytta allt ansvar till föreningen. Vi måste agera, ge stöd, råd och stå upp för vår gemensamma värdegrund. Vi måste tillsammans skapa ett tryck på föreningarna. För med medlemmarna i ryggen får organisationen kraft och mod att agera.
Om vi blundar ger vi istället en indirekt legitimitet till de snuskigheter som kvinnorna utsätts för. Kom ihåg det.

Jag tror att vi alla har sett någon ungdomsfilm där en person blivit mobbad, slagen eller utfryst. Till slut kommer det en hjälte som tar den svages parti. Genom hjältens agerande får den mobbade upprättelse och rätten att vara sig själv. Varje gång jag ser sådant agerande blir jag glad.
Alla män som ser snuskiga närmanden eller hör nedsättande kommentarer har möjligheten att ta den hjälterollen. Allt vi behöver göra är att säga: Stopp. Lägg av. Det var dumt. Be om ursäkt.
Kan vi göra detta tillsammans så sätter vi en norm om alla personers lika värde. En uppförandekod som ligger i linje med vår värdegrund. Och då är vi en bit på vägen att få bort trakasserierna i samhället och jakten.

 

Låt mig också komma med några tillsynes välbehövliga tips:

Till män som blir intresserad av en kvinna.

  1. Skicka inte en bild på ditt könsorgan.
  2. Försök inte klämma på hennes könsorgan.
  3. Skicka inte SMS och beskriv hur du vill ha sex med henne.
  4. Ta inte på hennes kropp.
  5. Använd inte härskartekniker för att trycka ner eller förringa henne.
  6. Behandla henne inte illa.
  7. Begå inga brottsliga handlingar mot henne.

Prova istället att om du får bjuda henne på en fika. Om hon inte ens vill fika med dig är det en tydlig signal om att hon med stor säkerhet inte vill ha sex med dig heller. (Ta detta som ett extratips.)

Till män som INTE blir intresserad av en kvinna.

  1. Gör inte de sju ovan uppräknade sakerna ni heller.

Jag är kvinna och jag jagar. Det är bra. Både att vara kvinna och att jaga. Det slår mig också ofta hur bra jag har det. Att jag har möjlighet att få leva med jakten att vara den typ av jägare jag själv vill vara fullt ut. Men det här är inte självklart.

Individens val kommer aldrig att bli en snygg matematisk uppdelning där varje ”grupp” finns representerad med lika stora delar i varje del. Inte heller i jaktens värld. Foto: Privat

I skogen och i jakten är det lättare att andas, att vidga sinnena, att vara ett med allt omkring. Det slår mig hur bisarrt det vore om jag, bara för att jag är kvinna, skulle förvägras att gå här med min bössa och min hund. Om någon sa ”nä du är kvinna, du får inte vara här”. Irriterande tanke.

Som fri människa och kvinna har jag rätten att välja men jag har också rätten att välja bort. Jag har valt bort ballistiska djupdykningar och känner mig inte speciellt diskriminerad för det.

Jakten i sig är som den är och struntar i vem som håller i bössan. Vill du kalla dig jägare, då kan du din jakt och sköter den. Som jägare är du identitetslös. Du är bara jägare.
Det finns ingen som begränsar dig. Du ska själv kunna välja vad du vill jaga, när du vill jaga och hur du vill jaga, inom lagens råmärken förstås.
Frihet.
Dina jaktmöjligheter kan naturligt begränsas av en del, tillgång på jaktmark, arbetstider, familj, hälsa och en rad olika saker. Att livet knackar på och gör inskränkningar, så kan det vara. Det kan vi acceptera.
Men när någon inskränker din frihet och dina rättigheter på grund av en påstådd grupptillhörighet då är något fel. Om någon förväntar sig att du ska bete dig, eller låta bli att bete dig på ett speciellt sätt för att du är kvinna, man, homosexuell eller något annat, då är någon ute på hal is.
Begränsningarna är få inom den genuina jakten. I jaktlaget hjälps man åt.
Nästan vilken jägare som helst kan lära sig att purscha ett rådjur, skjuta, passa, släpa eller bära hem djuret, flå, stycka och tillaga. Det har inte ett skit med exempelvis kön att göra.
När jag började smyga och vakta på rådjur för många år sedan slogs jag av att det faktiskt inte var värre än så. Jag hade läst jaktreportage om skäggiga män med svällande muskler som med blod svett och tårar lyckades fälla och släpa hem råbocken efter en intensiv smygjakt. Att bli smygjägare verkade ouppnåeligt.
Men så var det inte. Lilla jag utan skägg och stora muskler. Jag lärde mig jakten, smög ut, sköt mitt rådjur, tog ur det och släpade hem. Och fortsatte med flera. Och älskade det.
Det var inga konstigheter, hur jag än funderade fann jag inget som var förknippat med kön eller ens muskler i detta. Det var bara jakt.
Jakten har istället andra tuffa regler som alla har att förhålla sig till. Regeln är, sköt din jakt, ta ansvar, var jägare!

Tala heller inte om för mig vilka vägar jag ska välja i jakten. Jag kommer exempelvis aldrig att börja handladda, även om jag har djup respekt för företeelsen. Jag är lika intresserad av handladdning som att se färg torka. Ingen kan tvinga mig att hantera en kronograf eller pilla med krutpuffar på en liten pyttevåg. Samtidigt som människor i min närhet kan babbla kulvikter som i trans i timmar.
Det är oftast killar som är intresserade av detta. Okej, jag har inga som helst problem med det.

Det handlar som jag sa om frihet. Frihet att handladda patroner om man vill. Eller inte.
Som en fri människa och kvinna har jag rätten att välja men jag har också rätten att välja bort. Jag har valt bort ballistiska djupdykningar och känner mig inte speciellt diskriminerad för det. Tvärtom rätt nöjd.
Men så många maskulina individer samlade på ett enda ställe med ett gemensamt intresse, får det verkligen vara så?
Ja. Det är nämligen kontentan av människors fria val. Då är det svårt att styra utfallet. Utfallet är oviktigt.
Om tiotusen män och bara tre kvinnor handladdar så är det okej så länge de tre kvinnorna är välkomna in i laddningsgemenskapen. Det är frihet och jämlikhet. Lite samma grej, eller hur.

Vi är alla fria att hitta vår egen plats i jakten och vi ska få ta plats.
Oftast är det också så men undantag finns tyvärr. Det finns en särskild plats i helvetet för de respektlösa som vill begränsa andra människor på grund av kön eller annan ”grupptillhörighet”.
Låt alla få hitta rätt i jakten, det som passar individen bäst. Men, och det här är viktigt, resultatet kan bli att jag gillar det där som väldigt många andra kvinnor också gillar eller det som väldigt många män tycker om.
Det har ingen annan med att göra.
Individens val kommer aldrig att bli en snygg matematisk uppdelning där varje ”grupp” finns representerad med lika stora delar i varje del. Inte heller i jaktens värld.

Jag tror (obs killgissning ;) exempelvis att många kvinnor väljer hunden framför mycket annat i jakten. Jag är en av dem. Så vill jag att min jakt ska se ut.
Var din egen fria unika jägare och välj själv. Sköt din jakt och den bjuder på i det närmaste obegränsade möjligheter. För alla.

Foto: Madeleine Lewander.

 

Nu är jag ute på hal is. Jag ska försöka skriva om något som är både känsligt och svårt – men alltför viktigt för att vara tyst om.
#metoo.

Låt mig börja med att avgränsa området. Jag tänker inte skriva om våldtäkter och andra saker som är brottsliga. Då rör det sig om brott och dessa ska inte förekomma i samhället. De som utför sådana handlingar ska åtalas och fällas i domstol. PUNKT!
Det jag tänker försöka mig på är att skriva om de till synes oförargliga karlakarlarnas förminskande, de ibland omedvetna orden, de ibland utstuderade orden, de taffliga tafsandena, de insinuerande handlingarna och allt annat som förminskar och kränker kvinnor.

 

Det här med #metoo är inte ett samhällsproblem. Det är större än så.
Handlingarna finns överallt – över hela jordklotet. Vittnesmålen visar med mer än önskvärd tydlighet att ”vi män” kränker kvinnor väldigt ofta. Och de flesta av oss män borde ta sig en rejäl funderare över hur vi beter oss.
Nu är det säkert någon som hävdar att det även finns kvinnor som också kränker män och andra kvinnor. Visst är det så. Men – ärligt talat – är inte mängden vittnesmål av mäns agerande så tydliga att vi kan skippa den diskussionen?

Varför skriver jag om detta? Jo, för att detta finns överallt – i nästan alla sammanhang där män möter kvinnor förekommer beteenden och ord som sårar och kränker. Så också inom vårt område – jakten. Det finns på skjutbanor, i jaktlag, i föreningar. Det finns nära och runt oss.
Svenska Jägareförbundet är säkert inte bättre eller sämre än någon annan förening. Vi har en stor manlig dominans bland jaktutövarna och medlemmarna. Kvinnorna ökar i antal. Det finns idag cirka 18 000 kvinnor som betalar statligt jaktkort (dvs. cirka 7 procent av det totala antalet jägare).
Helt naturligt finns därför en manlig jargong, ett manligt språk och en grabbig stämning och kultur i jakten – inte överallt och inte hela tiden. Men det finns.

 

I Svenska Jägareförbundet har vi flertal tillfällen diskuterat och tydliggjort vad förbundet står för. Vi har noll tolerans mot kränkande särbehandling och trakasserier. Och vid några tillfällen har organisationen också agerat tydligt, när någon har gått över gränsen.
Vid årsstämman i juni tog förbundet därför ett mer formellt beslut om att organisationen inte accepterar några former av kränkningar eller trakasserier – och att vi ska jobba aktivt för att få bort allt sådant.
Som en konsekvens av detta beslut finns det ett mål i verksamhetsplanen för 2018 som innebär att alla länsföreningar och förbundet ska ha en handlingsplan mot kränkande särbehandling och diskriminering implementerad under 2018.
Jag skulle säga att vi är på bollen – men har en bit kvar till målet. Organisationen ska dock inte vänta på att någon handlingsplan blir färdig, utan den ska börja agera direkt!

 

Jag vill hävda att jakten har blivit bättre, roligare och trevligare i takt med att fler kvinnor börjat jaga.
Därför jag skulle vilja börja med en uppmaning till alla män. Läs noga. För uppmaningen är inte så krävande.
”Vi män ska bete oss som vettiga och sunda människor, som vill våra medmänniskor väl”.
Klarar du av det? Klarar jag? Det är klart vi gör. Kravet är så lågt satt att det blir löjligt att skriva det.

Bara för att en kvinna är med i jakten ska hon inte ses som ett raggningsobjekt, en trofé eller någon som ska behandlas annorlunda. Och hennes kropp är hennes. Inte något vi män ska ha åsikter om. Hon är en jägare och ska behandlas som sådan – inte mindre, inte mer.
Därtill måste vi män ha civilkurage och mod att säga ifrån om någon jaktkamrat går över gränsen. Det – om något – är vårt medmänskliga och manliga ansvar. Vi ska inte fnissa i bakgrunden, skratta, titta ned i golvet eller ursäkta dumheter. Vi ska säga ifrån.

Någon vill kanske hävda att vi män inte alltid är medvetna om att vissa skämt eller ord kan såra. Men ärligt talat. Att män inte tänker – är inget försvar. Det är säkerligen en förklaring till varför en del saker uppkommer. Men det blir ju bara ännu mer tragiskt om vi män är så korkade att vi inte förstår vad vi gör. Då måste vi verkligen skärpa till oss.

 

Låt oss från och med nu säga ifrån, och hjälpas åt att stoppa dumma skämt, förringande kommenterar och allt annat agerande som förminskar eller kränker kvinnor.
Varför inte börja med att prata med kvinnor i din närhet? Fråga hur de upplever situationen. Lär dig se de tecken som sårar och kränker. Bli bättre på att förstå vad du själv sänder för signaler (medvetna och omedvetna).
Men viktigast är nog att våga agera när du ser sådant som gör att #metoo över huvud taget existerar.
Detta är det första steget som vi män måste ta för att kunna se oss själva i spegeln – utan att skämmas.

 

PS. Denna text är en summering av vad jag (Magnus Rydholm) och generalsekreterare Bo Sköld står för när det gäller sexuella trakasserier och #metoo. Vi har diskuterat frågan ett antal gånger och vi har skrivit texten ihop.

 

 

Kvinnor blir allt mer jaktintresserade. Visst, vi har en bit kvar. Men jag ser inga hinder för kvinnorna i jakten, inte internt i alla fall. Jakten är könlös. Du får vara precis vem du vill, kvinna eller man eller mittemellan, vilken sexuell läggning du vill, åldern, hudfärg eller härstamning är betydelselös. Jakten dömer ingen.

Jakten är fantastisk och har inget med kön på den som jagar att göra. Foto: Rikard Lewander

Förra året var vi nästan 500 fler kvinnor som jagade i Sverige. Sammanlagt löste 18 226 kvinnor jaktkort. Av dem som tog jägarexamen var 22 procent kvinnor. Och andelen ökar hela tiden. Antalet kvinnliga medlemmar i Jägareförbundet ökar också. I slutet av 2016 var vi drygt 13 000 kvinnliga medlemmar.

Ett av världens mest korkade argument mot jakt är att den är mansdominerad.
Hur många insändare, krönikor och inlägg på sociala medier har jag inte läst där (som jag uppfattar det men inte kan belägga) framför allt kvinnliga jaktmotståndare, vill stoppa all form av jakt och anger som skäl att den är mansdominerad?

De kallar jakten snoppförlängare…. tänker högt här… jag som inte har någon snopp, handlar det om en bröstförstorare då? Att jag skulle jaga för att få större tuttar? Skulle inte tro det.

Vissa inbillar sig till och med att de företräder kvinnors rättigheter när de vill stoppa jakten med motiveringen att fler män jagar.
Istället gör de här människorna precis tvärtom, de ger nästan 20 000 jagande kvinnor en rak sexistisk knytnäve mitt i plytet.
Det så kallade argumentet vänder sig direkt mot just vad kvinnors frihet handlar om och vad många kvinnor strävar efter. Frihet på samma villkor.
Fler män spelar ishockey, är det ett argument för att förbjuda ishockey? Nej, vi värnar naturligtvis om att fler kvinnor ska spela hockey.

Jakt är en laglig verksamhet, en företeelse som får så många att må så bra och som sakta börjar leda till att allt fler kvinnor och hela familjer kommer ut i skogen och naturen och umgås vilket också leder till att vi får tillgång till lite av världens sundaste kött, viltkött.
Alla vi kvinnor som jagar har fattat ett av våra livs viktigaste beslut. Och vi blev jägare och vi tar ansvar för vår köttkonsumtion hela vägen. Vi ser till att djuret vi skjuter inte behöver lida.
Hur många köttätare kan säga det?
Och säg efter mig här, högt och tydligt: ”Även om jag själv inte äter kött men äger hund eller katt så räknas jag in bland köttätarna.” Repetera gärna!
För lilla voffsingen och kissemissen måste ju ha mat, eller hur?
Du bär lika mycket ansvar för ett djurs död även om du låter någon annan döda det kött du själv äter eller det du ger ditt husdjur.
Så nu fick jag det sagt också, tillbaks till jagande kvinnorna.
Vi jagande kvinnor är många, väldigt många är intresserade av att börja jaga! Och trenden fortsätter!
Så vi ska naturligtvis sträva mot att ännu fler kvinnor tar jägarexamen och börjar jaga. Och till er som är sugna att börja, jag vill tipsa er om att skaffa en hund att jaga med. Att jaga med sin hund är den absolut finaste känsla du kan uppnå inom jakten, du kan sitta i tusentals timmar på pass men det slår aldrig jakten tillsammans med din hund.
Så välkomna att börja jaga, alla härliga kvinnor där ute! Det tycker alla vi jägare, kvinnor och män inkluderat, med få undantag.

Källa statistik: Naturvårdsverket, Svenska Jägareförbundet

För att lätta upp för tillfället tunga stämningar efter domar som får oss att förundras, tänkte jag rikta mig till er jagande kvinnor där ute med små bebisar. Min dotter är nu nio år men jag hittade en text som jag skrev under hennes första månader. Hon hade den ”goda” smaken att födas i augusti så jaktsäsongen blev som den blev, med varierande känslor. Här i form av en fiktiv men gigantisk matattack på maken, precis i början av säsongen. Men ta det lugnt! Jakterna försvinner inte!
Således, tillbaka i tiden:

wilda_peltor

Det tar tid att växa i hörselskydden. Foto: Rikard Lewander

2006

”Nej, man är inte mycket till jägare nu, med liten bebis hängandes vid bröstet dygnet runt. Tredje barnet men jag hade verkligen glömt att det var så här… så här… orättvist!!
Jag får en konstig bild i huvudet av ammande pappor men knäpper bort den rätt omgående.
Just den här säsongen har telefonen också ringt extra mycket och i andra änden frågar vänliga människor om man inte vill komma och jaga och hjälpa till med apporteringen både här och där.
Jag har tackat nej.
Men det har skett efter ihärdigt filurande på hur man ändå skulle kunna lösa det hela.
Man kan ha bebis i ryggsäck. Men det smäller för mycket. Peltor Kids! Nej, det gick inte när vi provade, hon försvann någonstans inuti lurarna. Hon är för liten än.

Man kan pumpa, mata med annat eller kanske köpa en helikopter. Sannolikheten känns ungefär densamma just här och nu.

Visst finns det andra lösningar men någonstans är det nog bara att försöka inse, att nu är det så här den här säsongen. Note to self: Bliv vid din läst åtminstone en liten stund, människa!
Okej, jag försöker!
Det är ju faktiskt bra för min unghund att bara ta det lugnt vad gäller jakten. Lite grundträning hinner jag med, vilket räcker så bra.
Dessutom, mannen får ju jaga, bjud lite på det! Hmmm….
Och då borde ju jag, lilla frun som sitter klistrad vid bebis, tycka att det är jättebra att någon låter hundarna få komma ut och jobba och att mannen i ens liv får sina jaktlustar stillade.
Jag får ju tillbaka det där senare, när han kan ta över.
Under tiden kan jag jollra med lillan, laga god mat och utsätta degmagen för allehanda våldshandlingar för att på sikt få den att försvinna.
Nu funkar det inte så. Inte ens i närheten.

Upp dyker nämligen den Svarta Madeleine, förkortat Svarta M. Den avundsjuka, missunnsamma kvinnan som intar hela spelplan.
När maken har varit ute en hel dag och jagat och apporterat änder med Fancy, alltså MIN hund, kommer hem lycklig och med rosig blick bara vill BERÄTTA, då åker min osynliga rullgardin ner och tadaa, fram kommer Svarta M.

”Jaha, nähä, men så roligt! utbrister jag på väl valda punkter i hans berättelse medan Svarta M istället, i sinnet, har laddat med tunga artilleriet och avbryter varje mening som innehåller ordet ”skitkul” med att avfyra en gräddtårta.
Mitt i plytet!
Mannen säger:
’’…och Fancy följde mina dirigeringar exakt!”
Svarta M:
”Ap jårs, madderfacker!!”
” Whosh, whosh, whosh! Hon svingar iväg nästa tårtbit! Den fläker av kepsen på mannen och lämnar ett vitt spår av grädde längs med hjässan!
”Nä men gu va kuuul att hon lyder så bra!” Säger jag.
Mannen säger:
”Och det var så kul att träffa den och den och den. Alla hälsar!”
SPLASH!! Svarta M häller en hink vatten över honom!
”Ååh, du får hälsa tillbaka till dem nästa gång du åker dit.” Säger jag. Och ler.
”Och du skulle ha sett anden som hamnade en mil bort. Jag skickade hunden på linje hela vägen och det gick skitbra. Skytten som är världskändis såg allt och tyckte att vi var j-igt duktiga. Och maten var jättegod!”
Svarta M:s mörker är nu kolsvart.
Mannen fortsätter:
”För att inte tala om vår egen jakt. Den blir helt fantastisk i år!”
MATKRIG!!! Svarta M vräker nu kvarblivna mackor på mannen som försöker inta försvarsställning bakom köksbordet. Ingen nåd!!
Splatt! Splatt! Ett par välriktade köttbullar får ned honom för räkning. Yes! Seger!! And doooown you go! High five med Svarta M!

Ehrm… Dags att dra sig tillbaka.
”Så kul för dig! Och vad bra att du har de gamla mackorna med hem. Då kan jag äta dem!”
Säger jag och pussar på bebben.

Flicka med labrador under jakt.

Det finns inget manligt i jakten. Inget kvinnligt heller för den delen.
Jakt är jakt. Det är viktigt att veta!
En jägare är en jägare, kvinna eller man. Den som jagat och förstått innebörden vet att det inte går att sätta attributen kvinnligt eller manligt på jakt.

 

Flicka med labrador under jakt.

Det går inte att placera gamla machoideal i jakten idag baserat på ett vinklat teveprogram från 1990-talet. Foto: Madeleine Lewander


Hillevi Ganetz slutsatser är långsökta i DNs artikel ”Vid jakten får män vara män” från 2015-09-17.

När det gäller gamla machoideal och hur kvinnor behandlas måste man se till samhället i övrigt. Åsikten att jakt skulle vara manligt har mer att göra med hur vissa människor ser på sig själva och på sin omgivning. Där ska företeelsen jakt hållas utanför.

Jakten är ett sätt att känna naturen tala till sitt innersta väsen. Det vet vi som jagar.
Det finns arkeologiska fynd som visar att kvinnorna var ordentligt delaktiga i jakten redan på stenåldern.
Historiskt har det hänt mycket vad gäller kvinnors rätt, det har gått upp och ner. För bara några år sedan stod kvinnorna ganska fastkedjade vid spisen. Men det är en helt annan historia och har inget med jaktens väsen att göra.
Jag kan bege mig ut i skogen, skjuta ett rådjur för min hund, passa det, släpa det till bilen, flå och göra allt det som alla jägare gör. Jag kan svettas, bli blodig och skitig men mina muskler är ändå inte speciellt mycket mer svällande än vanligt. Och jag är ungefär lika cool, eller ocool, som jag brukar vara. För där finns bara jag, Madeleine som jagar, inget mer.
Ingen ska försöka göra jakten till något annat.
Ganetz indikationer handlar mer om samhället i övrigt och hur vissa män och uppenbarligen även genusforskare verkar försöka konservera synen på vad som är manligt och kvinnligt.
Idag tar kvinnorna tillbaka sin del av jakten. Den ägs inte av ett kön.
Och att i sina forskningsresultat väva in hänvisningar till gamla kriminalfilmer som” Jägarna” och ett gäng gubbar som till varje pris försökte snoppifiera jakten för 25 år sen i det gamla teveprogrammet Grabbarna på Fagerhult är ytligt och okunnigt.
Att göra skaparna av en filmthriller och tre jagande gubbar på 1990-talet till talesmän för hur jakt ska betraktas i allas våra ögon 2015 är rent av larvigt.
I artikeln tolkar man lätt att dagens drygt 17 000 kvinnor (Källa: Naturvårdsverket) som jagar i Sverige bör betraktas som ett slags undantag.
När Grabbarna på Fagerhult spelades in och som Ganetz refererar till, var vi bara några tusen kvinnliga jägare.
Idag är det 2015. De jagande kvinnorna drar in som en våg. Och sedan 1990-talet har ökningen accelererat.
Gör jakten till vad den är. Just det, jakt. Ingenting annat.

Jaktlabradorer med hundförare. vinterdag
Jaktlabradorer med hundförare under jakt en vinterdag.

Jag gillar min rosa mössa. Frågor på det? Foto: Wilda Lewander

Kvinnor som jagar. Vi blir fler. Och jägarna blir yngre. Idag är vi en liten men viktig del i jakten och börjar ta mer plats.
Bland kvinnliga jägare talas emellanåt om objektifiering. Ibland känner jag att jag på något sätt borde förhålla mig till det. Att jag förväntas ta någon slags ställning fast jag egentligen bara vill vara i skogen med mina hundar.

Jag har således tagit mig tid, allvarligt lagt pannan i djupa veck och gått in i en djup diskussion med mig själv om var jag egentligen STÅR i den här frågan.

Vad är objektifiering? Rent spontant definierar jag det som en person som istället för att värderas för sina handlingar, värderas för sitt yttre. Och blir en sak, ett objekt.

Vem vill vara en sak? Inte jag. Inte ens en bössa.

Den norska skidstjärnan Therese Johaug fick på en presskonferens under VM i Falun i år frågan vilken typ av trosor hon använde under sin skiddräkt. Det hade inte ett smack med hennes skidåkning att göra. Och ingen hade heller ett skit med hennes trosor att göra.

Ett företag som säljer jaktkläder har en stor kollektion damunderkläder. Där finns bland annat string i kamouflage. Tänker man i det läget praktiskt faller hela grejen som en pannkaka. Vad är det för mening med att ha en kamouflagesträng mellan skinkorna?

Men just de här underkläderna är förstås inte tänkta att vara praktiska. Kamouflage är en gigantisk modegrej, inte bara inom jakten. Om man ändå använder string så kan man väl lika gärna ha kamouflagestring om man nu tycker det är kul. Du kan köpa det från vilket klädföretag som helst.

För vem har med det att göra? Ingen, konstaterade i alla fall jag när det gällde de norska skidåkarna.

Varför ska någon annan lägga sig i hur jag ser ut när jag jagar?

Jag går exempelvis inte ut utan mascara. Någon annan är helt osminkad. Ingen har ett skit med det att göra.
Mina hörselskydd har fläckar av foundation.  Jag har hål i strumporna. Och?
Ibland jagar jag i trasiga flanellskjortor och skitar ner mig helt obeskrivligt. Vem har med det att göra?
Vissa jagar med knickers och roliga färgglada strumpor med tofsar. Det ser kul ut. Jag tycker att tofsarna skulle vara i vägen. Men det är naturligtvis helt okej.
Vissa tycker inte att vi kvinnor ska ha rosa grejor när vi jagar.
För ett drygt år sedan var jag jättesjuk under några månader. När det var som mörkast kom det plötsligt en rosa mössa i brevlådan. Det var en krya-på-dig-present från Angelica. Hon hade virkat den själv. Och broderat på Jägareförbundets spårlogga.
Det är den finaste mössa jag har haft i hela mitt liv. Jag ger fullständigt faderullan i att färgen skickar konstiga signaler till vissa. Släpp det, ni som bryr er!

Jägarna är i allra högsta grad närvarande på nätet och i de sociala medierna. Vi följer trenderna där vare sig vi vill eller inte, mer och mer ju yngre jägarna blir.
När det exempelvis gäller så kallade selfies finns en klart uttalad genuskod mellan könen bland de yngre. Det går bland annat att läsa om i Statens medieråds rapport ”Duckface/Stoneface – ungas onlineaktiviteter ur ett genusperspektiv”.

Rör allt det egentligen jakten? I min värld handlar det om något annat, bortom den. Egentligen hela vårt samhälle där vi alla är delaktiga, hur vi beter oss mot varandra. Där finns jakten med som en del av livet men det går inte att göra jägarnas sätt att vara till en isolerad företeelse.

Skala bort detaljerna. Gå direkt på kärnan, det vill säga jakten.
För jakten handlar om jakten. Inget annat spelar egentligen någon roll. Därför är jakt frihet. Vi som utövar den är olika. Vi kan vara rosa, blå eller gröna. Svarta eller vita. Vi kan vara sminkade, rena eller smutsiga, hetero- eller homosexuella, kvinnor eller män, unga eller gamla, duckfaces eller stonefaces. Allt det där är oväsentligt.

Det som är viktigt är din hunds ståndskall vid älgen, hjärtat som bultar, det lyckade skottet, ståndet vid ripan, anden som din apportör levererar, nyfödda vildsvinskultingar, rådjuret som äter av ensilaget på senvintern.
Ja, du vet vad jag menar.

Jag gillar Lotta Lundgren! En person som kan stå vid en köksbänk bland en massa folk, laga mat och samtidigt säga saker som liksom är plockade direkt ur ens egen skalle är ganska imponerande.

lotta_lundgren_700
Lotta Lundgren och min kollega Christina Nilson-Dag fixar med dovhjorten under jaktlunchen. Foto: Madeleine Lewander

Jag lyckas knappt uttala mitt eget namn när jag fyller på kaffebryggaren hemma. Fattar inte, jag är ju kvinna, borde ha simultankapacitet, heter det. Men nej.

Ja, jag var där och tittade, smakade och lyssnade. Lotta berör. Superkvinnlig men ändå jägare, ja, inget av det där spelar egentligen någon roll. Men vissa tror att vi är machokvinnor med jättebiceps och grov hårväxt mellan behåkuporna. Det finns säkert sådana jägarkvinnor också. Saken är den att vi faktiskt får se ut precis hur som helst och vara jägare ändå.

Snart dyker hon, Leif GW och Inhwan upp i rutan igen fast nu på SVTs tablå och inte bara webben i På jakt med Lotta och Leif. Det är värt att kolla på.
På jaktlunchen nämnde hon att hon gillar honom skarpt, GW. Och det är ju bra. Jag kan behöva få min bild av honom aningen upplyft efter att jag som liten ynklig apportör för ett antal år sedan rätt burdust fick veta att min plats uppenbarligen var någonstans där han slapp se mig.

Lotta pratade om att många vill se logiken i jakten, att vi ”borde” jaga för att äta viltkött. Och att det inte är så. Det gör jakten kontroversiell och det är det som gör att vi ofta har svårt att motivera vårt jagande. I alla fall så att en ickejägare ska förstå. Att sätta ord på själva känslan är svårt.
För den delen i vår hjärna som älskar jakten är inte verbal. Så är det nog.

Det är kanske jakt jag tänker på när jag kokar kaffe.

Jag har alltid blivit jämlikt behandlad av andra jägare. Foto: Rikard Lewander

Jaha, då var de påspädda igen via media, fördomarna om jägarna. Ett litet antal rikspuckon i Kronoberg beter sig illa mot några kvinnor på länsstyrelsen och vips är  jägarna, som grupp betraktad, sexistisk.

Jag har alltid blivit jämlikt behandlad av andra jägare. Foto: Rikard Lewander Varje dag blir kvinnor behandlade som mindre värda av machotöntar, det händer överallt och drabbar inte bara en liten handfull kvinnor på en länsstyrelse i Kronoberg. Hur kan det plötsligt bli så att just jägarna får bära machotöntansvaret? Visst, media skriver hela tiden ”vissa jägare”. Men upprepa det ett antal gånger så har du lyckats i din strävan att peka ut jägarna som grupp. Varför ens ta upp det?

Vi har värsta jättegänget sexister i Sverige och i hela världen. När då en liten klick jägare i Kronoberg beter sig illa, varför vill någon göra en stor, fet story av just dem? Jag ser bara ett syfte. För det är ju bara att bestämma sig för vilken grupp man vill svartmåla: Vissa tandläkare, vissa pizzabagare, vissa pappor, kanske till och med vissa tennisspelare eller, ve och fasa, vissa svampplockare…?

Jag har jagat i en herrans massa år och känner lika många jägare. Har befunnit mig i underliga jaktkonstellationer och sovit i min sovsäck  i jaktstugans enda rum med en massa andra sovsäckar omkring, innehållande manliga jaktkompisar, eller kvinnliga. Ibland blir det så, ibland är man bara tjejer, bara killar, ibland blandat och ibland är man ensam tjej.

Och läs nu det här, för det är viktigt. Jag har alltid blivit jämlikt behandlad i jakten tillsammans med andra jägare. Med gamla, unga, män och kvinnor. I jakten finns en glädje att dela. Där finns även en grundmurad kärlek och respekt för naturen, viltet, hundarna och själva jakten. När en jägare möter en annan undrar jag om inte det där ligger och lurar i bakhuvudet. Jag skulle tro, utan att veta, att den delade passionen för allt detta visar sig i respekt och ger en känsla av gemenskap. Oavsett kön.

Naturligtvis med vissa undantag.

Däremot händer det med jämna mellanrum att jag blir lilla-gummad i andra situationer. Vi har till exempel jaktmotståndaren och vargkramaren som alltid benämner mig ”blondinen” före mitt namn, kan läsas i kommentarer och bloggar. Stort grattis till honom.

Jag gillar tekniska prylar, sladdar, teveapparater och sånt. För flera år sedan var jag och min man inne i en affär för att köpa ny teve. Jag ställde alla frågor till den manlige försäljaren men varje gång han svarade, tittade han bara på min man som inte sagt ett knyst. Det var väldigt konstigt. Vi köpte ingen teve där.

I vårdsammanhang har jag blivit lilla-gummad och även i jobbsammanhang. Som många andra kvinnor drabbas jag då och då. Och det borde vara en mycket större och viktigare fråga att ta upp än att försöka lägga något slags ansvar på jägarna för att ett fåtal korkade individer i Kronoberg beter sig som idioter.