Taggarkiv: Kvinnor

I botten är vi alla jägare

, , •

I scrollandet dyker det upp ett inlägg som får mig att pausa den där millisekunden som alla sociala media-ansvariga sliter för. Nya studier visar att förhistoriska kvinnor jagade i samma utsträckning som män – och var hormonellt bättre utrustade för den uthållighet som jakten ofta kräver.

Vi är alla jägare, kvinnor som män. Foto: Madeleine Lewander

Jag scrollar vidare. Men kan inte släppa det, så jag letar upp inlägget igen. I en tid där hemmafrun är på väg att återigen bli ett ideal, ruskar det om. Är det så att bilden av män som jägare och kvinnor som samlare och vårdare är så grovt förenklad att den helt enkelt inte är sann?

De ansvariga forskarna menar att vi rent krasst haft otur när vi tänkt. Eftersom det moderna samhället har en könsbaserad arbetsfördelning så har vi antagit att det ”alltid” varit så. Vilket det inte finns bevis för. Däremot finns det, om man tar bort skygglapparna, både fysiologiska och anatomiska bevis för motsatsen: kvinnor jagade. Deras kroppar fick samma skador, både av förslitning och av trauma, som männens. De utförde samma jobb, utsattes för samma risker.

Jag funderar på alla de kvinnor jag mött i jakten. Starka, uthålliga, kunniga. Också varma, omhändertagande. Egenskaper för jakt och egenskaper för omvårdnad i samma personer. Och det känns självklart, varför skulle det ena utesluta det andra? Och varför skulle kvinnokroppen bara vara gjord för att samla blad? Skulle den styrka och uthållighet som sätts på maximalt prov i att skapa ett nytt liv inte vara användbar i fler situationer? Det vore ju bara dumt. Och naturen är inte dum.

Jag får ett meddelande av en bekant på västkusten som efter ett liv som fågelskådare bestämt sig för att ta jägarexamen (jo då, de finns). Han berättar att 80 % av kursdeltagarna är kvinnor, och till och med kursledaren är förvånad. Nyligen visade siffror från Naturvårdsverket att en ökande del av jaktkortslösarna i landet är kvinnor.

Är det ett kvinnokampsförsök att storma jakten – manlighetens sista bastion? Knappast.

Anledningarna som drar folk till jakten är många, men de gemensamma nämnarna är oberoende av kön. Kunskap om naturen, förståelse för kretsloppet vi är en del av, tillvaratagande, reda sig själv, samarbeta, tänka långsiktigt, fokusera i skarpt läge, kontrollera adrenalinruschen, ta rätt beslut i snabba situationer, ta svåra beslut, ta ansvar, göra rätt när något gått fel, kunna avsluta ett lidande…

Det här är inte attribut som särskiljer män, eller kvinnor. De är färdigheter du tränar som jägare. Och det slår an något långt inom oss. För vad forskarna nu gräver fram bevis för, är att vi var alla jägare, är alla jägare. Med olika färdigheter, säkert mer och mindre framgångsrika med olika viltslag, i olika miljöer och inom olika jaktformer, då som nu.

Men från djupet av allas vårt DNA ljuder det: vi är jägare. Vissa hör det tydligare än andra, och den rösten går inte att tysta.

av

#Metoo på agendan – igen

, , •

Vad är det för fel på oss män? Varför kan vi inte behandla våra medmänniskor på ett anständigt sätt? Foto Johanna Thörnqvist

 

Några kvinnor har, två år efter att #Metoo drog igång, skapat ett nytt upprop. Detta finns på Instagram och heter #Vigörpatronur.
Kvinnorna vill uppmärksamma de sexuella trakasserier, kränkningar och nedvärderande av kvinnor som förekommer inom jakten.
Runtom i vårt land förekommer det fortfarande rätt många händelser där män – medvetet eller omedvetet – kränker, tafsar, raggar på olämpliga sätt och trycker ner kvinnor. Allvarligt talat. Vad är det för fel på oss män?
Självklart vet jag att majoriteten av männen behandlar kvinnor korrekt. Självklart händer inte dessa händelser överallt och hela tiden. Men i min värld spelar det ingen roll om de händer ofta eller sällan. I min värld kränker man inte kvinnor. Inte män. Inte någon.

Men låt mig vara lösningsorienterad. Den stora och svåra frågan är: Vilket ansvar har vi som inte utför kränkningen? Kan vi sitta lugna på våra stolsryggsäckar och titta på? Kan vi blunda? Kan vi fnissa och ursäkta beteendet med: ” han skojar bara”? Nej. Om vi menar allvar måste vi alltid vara beredda att försvara de som utsätts. Vi måste alltid ta den svages parti.
Nu ska vi inte låtsas som att detta är enkelt. Den tafsande mannen är kanske din jaktkamrat, släkting eller chef. Den som skämtar grovt och nedsättande kan ju innerst inne vara en väldigt snäll person som egentligen inte menar något illa. Därför kan det vara jättesvårt att agera.
Den som säger ifrån hamnar mitt i en konflikt med starka känslor – som i värsta fall innehåller lagbrott. Vem vill hamna mitt i en sådan soppa?
Men ställ dig följande frågor. Om inte du agerar vem ska då göra det? Vem ska ställa sig på den drabbades sida? Vem ska då säga stopp?

Jag vill hävda att ingen som är i närheten eller vet om sexuella trakasserier, kränkningar eller andra händelser kan smita undan sitt ansvar. Jaktskytteklubbar, viltvårdsområden, Jägareförbundet, jaktarrangörer och andra organisationer har också ett ansvar – men ideella organisationer kan inte lösa ett samhällsproblem – och ett sjukt manligt beteende – helt på egen hand. De måste få hjälp och stöd av sina medlemmar.
Bara för att en person har blivit vald till ordförande i en förening har han/hon troligen inga verktyg eller utbildning för att hantera dessa jobbiga situationer. Och får ordföranden ingen hjälp av människorna – runt omkring – är förutsättningarna för att hantera den känsliga frågan väldigt dåliga.
Så när du och jag har sett något kan vi inte bara hävda att organisationen ska fixa allting. Vi kan inte flytta allt ansvar till föreningen. Vi måste agera, ge stöd, råd och stå upp för vår gemensamma värdegrund. Vi måste tillsammans skapa ett tryck på föreningarna. För med medlemmarna i ryggen får organisationen kraft och mod att agera.
Om vi blundar ger vi istället en indirekt legitimitet till de snuskigheter som kvinnorna utsätts för. Kom ihåg det.

Jag tror att vi alla har sett någon ungdomsfilm där en person blivit mobbad, slagen eller utfryst. Till slut kommer det en hjälte som tar den svages parti. Genom hjältens agerande får den mobbade upprättelse och rätten att vara sig själv. Varje gång jag ser sådant agerande blir jag glad.
Alla män som ser snuskiga närmanden eller hör nedsättande kommentarer har möjligheten att ta den hjälterollen. Allt vi behöver göra är att säga: Stopp. Lägg av. Det var dumt. Be om ursäkt.
Kan vi göra detta tillsammans så sätter vi en norm om alla personers lika värde. En uppförandekod som ligger i linje med vår värdegrund. Och då är vi en bit på vägen att få bort trakasserierna i samhället och jakten.

 

Låt mig också komma med några tillsynes välbehövliga tips:

Till män som blir intresserad av en kvinna.

  1. Skicka inte en bild på ditt könsorgan.
  2. Försök inte klämma på hennes könsorgan.
  3. Skicka inte SMS och beskriv hur du vill ha sex med henne.
  4. Ta inte på hennes kropp.
  5. Använd inte härskartekniker för att trycka ner eller förringa henne.
  6. Behandla henne inte illa.
  7. Begå inga brottsliga handlingar mot henne.

Prova istället att om du får bjuda henne på en fika. Om hon inte ens vill fika med dig är det en tydlig signal om att hon med stor säkerhet inte vill ha sex med dig heller. (Ta detta som ett extratips.)

Till män som INTE blir intresserad av en kvinna.

  1. Gör inte de sju ovan uppräknade sakerna ni heller.
av

Vi män måste ta vårt ansvar

, , •

Foto: Madeleine Lewander.

 

Nu är jag ute på hal is. Jag ska försöka skriva om något som är både känsligt och svårt – men alltför viktigt för att vara tyst om.
#metoo.

Låt mig börja med att avgränsa området. Jag tänker inte skriva om våldtäkter och andra saker som är brottsliga. Då rör det sig om brott och dessa ska inte förekomma i samhället. De som utför sådana handlingar ska åtalas och fällas i domstol. PUNKT!
Det jag tänker försöka mig på är att skriva om de till synes oförargliga karlakarlarnas förminskande, de ibland omedvetna orden, de ibland utstuderade orden, de taffliga tafsandena, de insinuerande handlingarna och allt annat som förminskar och kränker kvinnor.

 

Det här med #metoo är inte ett samhällsproblem. Det är större än så.
Handlingarna finns överallt – över hela jordklotet. Vittnesmålen visar med mer än önskvärd tydlighet att ”vi män” kränker kvinnor väldigt ofta. Och de flesta av oss män borde ta sig en rejäl funderare över hur vi beter oss.
Nu är det säkert någon som hävdar att det även finns kvinnor som också kränker män och andra kvinnor. Visst är det så. Men – ärligt talat – är inte mängden vittnesmål av mäns agerande så tydliga att vi kan skippa den diskussionen?

Varför skriver jag om detta? Jo, för att detta finns överallt – i nästan alla sammanhang där män möter kvinnor förekommer beteenden och ord som sårar och kränker. Så också inom vårt område – jakten. Det finns på skjutbanor, i jaktlag, i föreningar. Det finns nära och runt oss.
Svenska Jägareförbundet är säkert inte bättre eller sämre än någon annan förening. Vi har en stor manlig dominans bland jaktutövarna och medlemmarna. Kvinnorna ökar i antal. Det finns idag cirka 18 000 kvinnor som betalar statligt jaktkort (dvs. cirka 7 procent av det totala antalet jägare).
Helt naturligt finns därför en manlig jargong, ett manligt språk och en grabbig stämning och kultur i jakten – inte överallt och inte hela tiden. Men det finns.

 

I Svenska Jägareförbundet har vi flertal tillfällen diskuterat och tydliggjort vad förbundet står för. Vi har noll tolerans mot kränkande särbehandling och trakasserier. Och vid några tillfällen har organisationen också agerat tydligt, när någon har gått över gränsen.
Vid årsstämman i juni tog förbundet därför ett mer formellt beslut om att organisationen inte accepterar några former av kränkningar eller trakasserier – och att vi ska jobba aktivt för att få bort allt sådant.
Som en konsekvens av detta beslut finns det ett mål i verksamhetsplanen för 2018 som innebär att alla länsföreningar och förbundet ska ha en handlingsplan mot kränkande särbehandling och diskriminering implementerad under 2018.
Jag skulle säga att vi är på bollen – men har en bit kvar till målet. Organisationen ska dock inte vänta på att någon handlingsplan blir färdig, utan den ska börja agera direkt!

 

Jag vill hävda att jakten har blivit bättre, roligare och trevligare i takt med att fler kvinnor börjat jaga.
Därför jag skulle vilja börja med en uppmaning till alla män. Läs noga. För uppmaningen är inte så krävande.
”Vi män ska bete oss som vettiga och sunda människor, som vill våra medmänniskor väl”.
Klarar du av det? Klarar jag? Det är klart vi gör. Kravet är så lågt satt att det blir löjligt att skriva det.

Bara för att en kvinna är med i jakten ska hon inte ses som ett raggningsobjekt, en trofé eller någon som ska behandlas annorlunda. Och hennes kropp är hennes. Inte något vi män ska ha åsikter om. Hon är en jägare och ska behandlas som sådan – inte mindre, inte mer.
Därtill måste vi män ha civilkurage och mod att säga ifrån om någon jaktkamrat går över gränsen. Det – om något – är vårt medmänskliga och manliga ansvar. Vi ska inte fnissa i bakgrunden, skratta, titta ned i golvet eller ursäkta dumheter. Vi ska säga ifrån.

Någon vill kanske hävda att vi män inte alltid är medvetna om att vissa skämt eller ord kan såra. Men ärligt talat. Att män inte tänker – är inget försvar. Det är säkerligen en förklaring till varför en del saker uppkommer. Men det blir ju bara ännu mer tragiskt om vi män är så korkade att vi inte förstår vad vi gör. Då måste vi verkligen skärpa till oss.

 

Låt oss från och med nu säga ifrån, och hjälpas åt att stoppa dumma skämt, förringande kommenterar och allt annat agerande som förminskar eller kränker kvinnor.
Varför inte börja med att prata med kvinnor i din närhet? Fråga hur de upplever situationen. Lär dig se de tecken som sårar och kränker. Bli bättre på att förstå vad du själv sänder för signaler (medvetna och omedvetna).
Men viktigast är nog att våga agera när du ser sådant som gör att #metoo över huvud taget existerar.
Detta är det första steget som vi män måste ta för att kunna se oss själva i spegeln – utan att skämmas.

 

PS. Denna text är en summering av vad jag (Magnus Rydholm) och generalsekreterare Bo Sköld står för när det gäller sexuella trakasserier och #metoo. Vi har diskuterat frågan ett antal gånger och vi har skrivit texten ihop.

 

 

av /1 Kommentar