Det självklara är inte längre självklart
För några decennier sedan var en stor majoritet av alla jägare medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Det var så självklart att en del trodde att de var medlemmar i Svensk Jakt. Men det spelade ingen roll. De fick del av den information som de behövde för att kunna bedriva och utveckla sin jakt. Vid den tiden var det självklart att alla skulle vara med. Och på samlingarna i skogen diskuterades de artiklar som varit med i senaste tidningen.
Men samhället förändras och utvecklas.
Idag läser inte ungdomar tidningar på samma sätt. Kollektiva värden får stå tillbaka för de enskilda. Färre människor växer upp på landsbygden. Kunskapen om djur och natur minskar. Föreningslivet och de stora folkrörelserna har det idag jobbigt. Människorna verkar inte längre ha samma benägenhet att vara medlemmar i olika organisationer, bara för att stödja en god sak. Människorna vill ha ut mer, det handlar om enskilda värden.
Internet och sociala medier har därtill skapat möjligheter, men samtidigt gett oss en mängd utmaningar. Medlemmarna är som bekant inte en homogen grupp som går att nå med samma kanaler. Alla använder inte ens Internet.
Även jakten har förändrats. Rovdjuren har kommit tillbaka – med allt vad det har inneburit – gässen, vildsvinen, kronvilt, bäver, dovvilt ökar i antal. Den tekniska utvecklingen håller på att förändra vissa aspekter av jakten. Nya hundraser har dykt upp. Det går fort och det händer mycket.
Men det finns en sak som inte förändrats.
Om en organisation inte har många medlemmar bakom sig så minskar förmågan att påverka politiker och myndigheter.
En stark folkrörelse når fram med sina synpunkter till regering, riksdag, statliga verk och länsstyrelser. Den får makt genom sitt medlemsantal.
Än har Svenska Jägareförbundet en sådan stark position. Frågan är hur länge till kan vi behålla den?
Har ni noterat att alla nästan alla stora massmedial jaktfrågor är kortsiktiga? De kan handla om nästa års älgjakt, jakttider, kötthantering, skytte eller hundanvändning. Naturligtvis lägger förbundet stora resurser på dessa och arbetar målmedvetet för att få till bra regler. Men är detta våra viktigaste frågor?
De riktigt långsiktiga frågorna lägger få jägare märke till. De ser varken arbetsinsatsen eller resultatet. Och det är helt naturligt att det är så, för ämnena är ofta komplexa och svåra att greppa. Dessa kan handla om samhällets acceptans för jakten, jaktetikens effekter, viltköttets betydelse för acceptans, förtroendet för jägarna som grupp, säkerhetsarbetet eller jaktens och jägarnas position i samhället.
Nu leker jag magister och ställer lite frågor. Har vi någon meningsfull jakt om samhället inte har acceptans för vad jägarna gör? Svaret är nej.
Låt mig ställa ytterligare några frågor: Är det någon av er som tror att vi hade haft den jakt och de lagar och regler om inte Svenska Jägareförbundet hade funnits? Svaret är nej.
Är det någon av er som tror att vi om 20 år kommer ha en bra jakt om inte Svenska Jägareförbundet är starkt och kan nå fram till regering, riksdag, myndigheter? Svaret är nej.
Finns det någon annan organisation som arbetar med dessa långsiktiga och avgörande frågor? Svaret är nej.
Tänk på ovanstående när ni går ut på älgjakt i morgon. Fundera på om inte 600 kronor för ett medlemskap är en ganska billig investering för en bra jakt i framtiden.
Medlemskapets innersta kärna handlar ju om att säkerställa jaktens framtid, i en tid när allt färre förstår vad en jägare sysslar med.
Gör också jakten en tjänst och värva medlemmar till förbundet. Du kan inte lita på att någon annan gör jobbet. Rekryteringen börjar med en enkel fråga: Är du medlem?
Hej Anders
Först tänkte jag inte ta in din kommentar. Inte för att den är dålig eller på något sätt inte får diskuteras, utan för att jag är så nedrans trött på vargdiskussioner. En del människor (jag säger inte att du är sådan) kan inte diskutera någonting utan att vargarna kommer fram. Och det är ju lite av det som denna blogg handlar om. Att lyfta blicken till de stora frågorna. Rovdjuren är en stor ödesfråga, eftersom den påverkar förutsättningarna för mycket av vår jakt. Men, och detta kan vara jobbigt att höra, den är inte lika viktig som acceptans för jakten. För utan acceptans kommer jakten att förbjudas – art för art. Titta gärna på flera länder i Europa och hur snett det har gått när allmänhetens stöd och förståelse för jakt försvinner.
Du skriver att förbundet måste acceptera det som den genomsnittliga jägaren vill ha (noll vargar). Jag är medveten om att många tycker så, men när man förklarar varför vi måste acceptera vargen med kloka argument så förstår de allra flesta varför.
Det finns idag inga forskare, myndigheter eller politiker som driver tesen att vi inte ska ha varg i Sverige. Med andra ord finns det ingen från de som faktiskt beslutar som tycker så. Vi har då två val. Antingen kör vi ned huvudet i sanden och driver en linje som ingen av de beslutande kommer att lyssna på, eller så försöker man driva åsikten att vi ska ha en så liten vargstam som möjligt (vilket är förbundets linje). Skillnaden i bemötande från myndigheter och politiker är fundamental. I det ena fallet är man benhårt knutet till ett ställningstagande som de inte kan gå med på, i det andra är man lösningsorienterat och kan vara en samtalspartner och därmed kunna påverka.
Vänder man dessa två olika förhållningssätt mot allmänheten (som ofta inte har någon reell kunskap om frågan eller vilka effekter vargarna ger) så blir noll-argumentet inget som ger acceptans. Istället så signalerar det att jägarna vill styra och ställa i naturen helt efter eget tycke. Och även om vi har olika åsikter kring detta, får du tro mig på denna punkt – det leder inte till att vi får större acceptans eller förtroende hos allmänheten.
På en annan punkt är vi helt överens. Jag tror att vi båda har samma frustration över att vargförvaltningen inte kommit igång. Det borde den gjort för flera år sedan. Det är också oerhört enerverande att hela förvaltningen är låst av domstolar och EU, när vi har ett riksdagsbeslut som är ganska bra.
Eftersom jag vet vad förbundet gör och inte gör så kan jag säga att de regler som idag omfattar rovdjuren inte sett ut som de gör om inte förbundet varit aktivt. De hade varit mycket sämre. När regeringen satte gränsen för gynnsam bevarandestatus till mellan 170 och 270 vargar så var det inga slumpartade siffror tagna ur luften. De är betydligt lägre än vad till exempel rovdjursutredaren föreslog (450). Är det någon som tror att vi kommit dit om vi hade sagt att vi inte accepterar varg över huvud taget?
Svenska Jägareförbundet jobbar för att vi ska ha den minsta möjliga livskraftiga vargstammen i Sverige (maximalt 150 vargar). Vi har inte lyckats på alla plan, det ska villigt erkännas. Men utan vårt jobb hade jägarna inte haft möjlighet att skjuta vargar som attackerar hundar, anmäla dessa händelser till länsstyrelsen istället för polisen med mera. Det var också förbundet som stod upp för löshundsjakten när Djurskyddet ville ha en statlig utredning om denna. Det var förbundet som såg till att vi fick utvidgade jakttider när dessa sågs över förra gången. Det är vi som lyckats få till flera förändringar och stoppat flera dumma förslag i EU, för att nämna några saker.
Utan Svenska Jägareförbundet hade jakten sett helt annorlunda ut.
Allt ovanstående bottnar i att vi måste ha en hög acceptans för jakten i Sverige och i Europa. Annars, mina jägarvänner, har vi större problem än någonsin tidigare.
Nej, allt är verkligen inte som förr. Citat: ”Och på samlingarna i skogen diskuterades de artiklar som varit med i senaste tidningen”. Ja, kanske var det så ibland. Idag är det definitivt inte sant. Idag diskuteras rovdjuren, och framförallt vargen, och i någon mån alla älgjaktens byråkratiska tokerier. Och man hör aldrig någon som försvarar förbundets rovdjurspolicy. Tvärtom är förbundets varghistoria ett öppet, men oftast tigande sår bland jägare. Särskilt har förbundets engagemang i debatten om vargars inavel och en livskraftig vargstam över hela landet väckt mycket ont blod. Skall förbundet åter bli relevant för jägarna så måste förbundets rovdjurspolicy överensstämma med vad genomsnittsjägaren vill – dvs. noll vargar. Det finns ingen väg runt detta, vargexplosionen kommer att klargör saken för alla. Argumentet att man då inte bjuds in till Rosenbad håller inte. Vargstammen fördubblas på 3 – 4 år, det har den den gjort i 30 år och det kommer den fortsätta göra. Citat: ”Är det någon av er som tror att vi om 20 år kommer ha en bra jakt om inte Svenska Jägareförbundet är starkt och kan nå fram till regering, riksdag, myndigheter?” Tyvärr är det knappast någon som tror att förbundet kan påverka antal vargar. Om 20 år har vargstammen slagit i sitt biologiska tak med otrevliga konsekvenser, om 20 år är jakten förstörd, om 20 år är stora delar av det öppna landskapet borta, och i skogsbygderna ligger ödegårdarna tätt. Självklart kommer det att vända – om 20 år har det kanske redan vänt – och vargen åter utrotas, därför att varg är ett rovdjur som det inte går att ha i ett land där människor skall bo och leva på landsbygden. Vargen omöjliggör att med betande djur hålla ett öppet landskap, varg sprider bandmask, rabies och andra livsfarliga sjukdomar, den åsamkar tama och vilda djur orimliga plågor, den är farlig och den stjäl folks livsglädje. Att vargen omöjliggör traditionell svensk jakt med löshund är ett av de minsta problemen med en livskraftig vargstam. Det är naivt att arbeta för en livskraftig, jaktbar vargstam över hela landet, och förvänta sig att jägare eller bygdefolk skall älska förbundet.
Jo, jag håller med i ovanstående.
Det som krävs tror jag är en tydligare kommunikation. Mycket av det som kommuniceras från SJF utnyttjas av diverse meningsmotståndare från såväl jaktmotståndare till det konkurrerande jägarförbundet. Nu senast uppgifter om 14000 skadskjutningar av älgar som Jaktkritikerna utnyttjar och bly i viltkött där JRF angriper det faktum att förbundet är inblandat i Livsmedelsverkets skrämselpropaganda mot viltkött.
Uppgifterna feltolkas medvetet, men det borde gå att formulera tydligare.
Klockren kommunikation är det som bäst försvarar jakten.
När förbundet yttrar sig bör man själv agera ”djävulens advokat”, annars gör någon annan det.
Hej! Först vill jag säga att ni har rätt i allt ni skriver!
Men en sak skulle Jägareförbundet kunna bli bättre på och det skulle innebära fler medlemmar på sikt!
Vi måste vara företrädare för alla jägare och inte så som nu företrädare för markägare som jagar!!!!
Det skulle vinna mark i medlems frågan.