Inlägg

De välter jakttorn istället för att hjälpa djuren

, •

Vi har extrem torka i Sverige. Grödor och foder till våra tamdjur torkar bort. Risken för svält är stor. Djur måste nödslaktas för att fodret ska räcka. Många drar sitt strå till stacken för att försöka hjälpa.
Men inte alla.

Ge jaktsabotörerna en lie istället. Då hade de räddat djur på riktigt. Foto: Mostphotos

 

Massor av människor i hela landet försöker att hjälpas åt i grupper på sociala medier, samordna transporter med foder, upplåta småängar och vallar, matbutiker skänker frukt och grönt.

Samtidigt som torkan gör att djuren just nu behöver stora hjälpinsatser kutar istället ett gäng djurrättsaktivister runt i skogarna och förstör jakttorn.

Under en presskonferens om torkan häromdagen, arrangerad av näringsdepartementet, vädjade ordföranden i Lantbrukarnas riksförbund (LRF) till konsumenterna, att enbart köpa svenskt kött framöver eftersom många fler djur än normalt måste slaktas för att fodret ska räcka till.
Många matbutiker har också slutat sälja utländskt kött.

Även de vilda djuren känner av torkan. Vi jägare sätter ut salt- och mineralstenar och försöker säkra vattentillförseln för de vilda djuren genom att exempelvis dämma i bäckar.

Alla kan också bidra genom att respektera eldnings- och vattningsförbud.
Var och en försöker hjälpa till på det sätt de kan.

Samtidigt som torkan gör att djuren just nu behöver stora hjälpinsatser kutar istället ett gäng djurrättsaktivister runt i skogarna och förstör jakttorn alternativt hånar vådaskjutna människor på sociala medier. För att ”hjälpa” djuren…
Värnade dessa antidemokrater över huvud taget om djur skulle de bry sig om dagens situation. De skulle veta att hotet mot den biologiska mångfalden ökar kraftigt utan öppna landskap skapade av betande tamdjur. Tamdjur som just nu riskerar ett oerhört lidande. Det finns inget annat realistiskt sätt, med betoning på realistiskt, att hålla landskapen öppna än just betande djur.

Utan de klimatsmarta betesdjuren faller de ekosystemtjänster som naturbetesmarkerna tillhandahåller.  Cirka 80 procent av insektsfaunan har försvunnit och nästan hälften av Sveriges rödlistade arter är knutna till jordbrukslandskapet och naturbetesmarkerna. Säkert ett femtiotal fågelarter i Sverige är rödlistade för att naturbetesmarker växer igen.
Men djurrättsaktivisterna välter istället jakttorn, hotar naturbrukare eller förstör något annat för någon. Och står med plakat där de skriver ”mördare” i webbteve. Vilka hjältar för djuren… verkligen… not.

Det bästa vore att sätta en lie i händerna på dem som nu lägger sin kraft på att göra kaffeved av jakttorn. Så att de kunde hjälpa till med slåttern på våra ängar i dagens krisläge.
Då hade de faktiskt räddat djur på riktigt.

av

Hög tid att omfamna miljöfrågorna

, , , •

Vem ska ställa miljökraven för vårt brukande? Foto: Magnus Rydholm

 

Sedan Århuskonventionen gav miljöorganisationer rätten att driva överklagningar mot olika typer av brukande har vi ofta fått läsa om hur olika krav på miljöanpassningar slår mot skogs- och jordbruket.
Detta sker trots att såväl jord- som skogsbruk har tagit viktiga steg i att miljöanpassa sitt brukande. Men miljörörelsen är långt ifrån nöjd – och fortsätter oförtrutet att driva krav på mer anpassning.  Argumenten mot ökad miljöhänsyn brukar låta: hotar utvecklingen, ökar kostnaderna, urholkar äganderätten, försvårar brukandet och så vidare.

Nu sitter jag vid köksbordet och undrar om inte brukarna har varit alltför defensiva, alltför länge?
Jag är ingen företagsdoktor, trendanalytiker eller har några djupare kunskaper om jord- och skogsbruk. Men jag är en konsument som vill brukandet och landsbygden väl.

Spontant känns jord- och skogsbrukets strategi kring miljöfrågor – för en utomstående – inte tillräckligt proaktiv. Det känns nästan som om många stora företag som sitter still i båten och hoppas att ingen ska upptäcka eventuella brister i miljöhänsynen. Att de väntar tills problemet blir uppenbart och att företagen först då – under galgen – gör vissa åtgärder.
Det här är naturligtvis inte tillräckligt utan kan till och med vara farligt för lönsamheten och branschen på sikt. Mest eftersom man lämnar spelplanen öppen för miljörörelsen att sätta krav på nivåer och metoder. Detta kommer knappast göra brukarna nöjda. Företagen bör nog istället göra följande:

  • Omfamna miljöfrågorna och gör dem till sina. Inte ska väl någon annan – som inte har något ekonomiskt att förlora – få sätta agendan för brukandet av jord och skog? Varför inte en långsiktig strategi som pekar ut vägen?
  • Identifiera problem och hitta lösningar som gynnar såväl produktion som miljö, framför allt inom områden som skogsskötsel och avverkningar eftersom detta verkar väcka starka känslor.
  • Fortsätt satsa på forskning och utveckling inom miljö, biologisk mångfald och brukande – inte bara mot slutprodukterna utan också mot brukandet i stort.
  • Påverka jordbruksstöden, politiken och EU i en riktning som är rimlig och gynnsam för branschen och konsumenterna.
  • Ta sedan betalt för hållbara produkter. Lönsamheten måste vara så god att de längst ut – småbrukarna – har råd att satsa och tjäna pengar. Annars blir det aldrig någon reell förändring.

Det låter busenkelt. Naturligtvis är det precis tvärt om.
Min poäng är att miljöfrågorna aldrig får bli något som man måste följa. Brukandet måste ta initiativet och styra miljöfrågorna. Gilla att ligga i täten och hitta ekonomiska incitament för att kunna göra det.
Man kan inte luta sig tillbaka och hoppas på att dessa frågorna kommer att försvinna. I ett globalt perspektiv brukar vi naturen så intensivt att metoderna (hur vi brukar) troligen blir en överlevnadsfråga – för alla länder. Befolkningen på jorden har på cirka 120 år ökat från 2 till 8 miljarder. Att producera mat och produkter hållbart och klimatsmart är nödvändigt om vi ska överleva på sikt.
Sett i detta perspektivet blir det glasklart. Om inte de som brukar naturen omfamnar miljöfrågorna kommer någon annan att diktera villkoren åt dem.
Ingen seriös debattör kan hoppas på att allmänheten förstår konsekvenserna av miljörörelsens alla krav – för det gör allmänheten inte. Men de tycker att vi ska vara rädda om miljön, djuren och naturen. Just därför ska de som kan frågorna också peka ut vägen.

I dagens snuttifierade och digitaliserade värld måste alla företag visa sig vara värdiga konsumenternas köpbeteende. Då behövs trovärdighet i agerandet. Man måste vara sitt varumärke – i alla aspekter.
Trovärdighet får man inte genom att hävda att gamla metoder duger gott. Det får man genom att ta ansvar för alla konsekvenser av sin produktion, att man utvecklar metoder och produkter som månar om såväl kunder, miljö som samhälle, samt att man har en profil som står för något positivt (i konsumenternas ögon).
Jag tror att jord- och skogsbruket klarar denna uppgift. Men man lyckas bara om man vill och är beredd på att ta de obekväma beslut det för med sig.

 

 

 

av

Jägare mittemellan gaphalsarna

, , , •

Jag klarar inte av att se djur lida.  Har till och med svårt att höra talas om det. Det hänger ihop med att jag är jägare. I jakten ska djur inte behöva lida. Det är också en av anledningarna till att jag jagar.

Jägarna är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten. Foto: Johanna Thörnqvist

 

Vi människor behöver äta kött. Vi måste ha vitamin B12 för att överleva och järn, framför allt så kallat hemjärn, båda finns naturligt i enbart animaliska produkter. Den som väljer bort animaliska produkter är i stort sett hänvisad till kosttillskott. Tanken att hela mänskligheten skulle leva på kemiskt processade tillskott, som vissa icke köttätare för fram, är enbart larvig.

Jakten har blivit alltmer viktig i mitt liv och påverkar hela min uppfattning om vår roll i naturen. Jag ömmar också för de småskaliga lantbruken med djuruppfödningar där djuren har ett bra liv och där slakten kan ske utan stress och onödigt lidande.
Det låter kanske präktigt men det är exakt det jag tror på.
En annan mörkare sida av hur vi behandlar våra vilda djur är läsningen av Lars-Henrik Anderssons genomarbetade och utmärkta reportageserie om den stora jakthärvan i Norrbotten. En total motsats. Innehållet smärtar, inte bara psykiskt utan även fysiskt, det gör ont i kroppen att läsa om de vedervärdiga plågor människor utsatt djuren för innan de dog.
Man plågar inte ett djur. Beteendet är ont, svart, udda och extremt.

Generalisera aldrig svenska jägare på det sättet!

Avlivning av ett djur ska ske utan onödigt lidande, det ska helst inte ha märkt något alls när döden inträffar. Det ska också finnas en respekt och en mening med att ett djur dör.
Jägare vill ha balans i naturen och minimalt lidande. Vi vill inte se djur bli sjuka eller svälta ihjäl.

Minimalt lidande. Lägg märke till just de orden. Det är ofta ord som över huvud taget försvinner lätt i dagens allt mer polariserade människors sätt att tänka. Åtminstone när det gäller att kritisera jakt. För vad återstår, vad gäller djurs lidande, utan jakt? Ett djur som dör för ett skott lider mindre än ett djur som dör av  exempelvis svält eller sjukdom.
Det är inte så lätt att upprätthålla balansen vi jägare så hett vurmar för. Men vi gör så gott vi kan.
Det springer 100 000 vildsvin färre per år på vägarna och på böndernas grödor. Nästan lika många älgar. Det gör vi bland annat för att försöka upprätthålla balansen. Det räcker inte. Men vi försöker. Och vi äter världens mest hälsosamma kött.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.
Många ”mittemellanmänniskor” är just jägare. Vi är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten.
Vi är en del av naturen och vi ser vår del i det hela, sammanhangen där också människan är med på ett balanserat sätt.
Därför är mittemellan i det här fallet bra.

Att välja bort kött ställer inte per automatik en person högst upp på vare sig moral- eller miljömedvetenhetstrappan. Det kan i många fall vara precis tvärtom. För att odla fram mycket av det köttvägrarna vill äta krävs exempelvis att någon annan har djur, tänker på gödsel.

Det riktigt otäcka med de här extrem-polariserade sidorna är att de, medvetet eller omedvetet, drar med sig mittemellan-folket i en vandring käpprätt åt helsike.

En av de polariserade sidorna, de jaktsaboterande veganerna, är vridna så hårt som det bara går och lite till.
De hycklar redan från början genom att äga husdjur, (deras numera döda filosofer hade vänt sig i sina gravar om de hade vetat detta).
De låter dessutom sina husdjur som är beroende av kött för att må bra äta enbart veganmat (sanningen är att både hundar och katter behöver äta kött).
För de ger dem väl inte kött? Då är hyckleriet fulländat.

Att lägga all sin tilltro till att någon annan kemiskt ska processa fram livsviktiga näringsämnen åt dem är deras enda sätt att överleva.
De hade aldrig överlevt själva i naturen. De hade aldrig ens funnits till om deras tidigare släktingar inte ätit kött.

De saknar insikt och långsiktighet. Och vill tvinga alla oss andra att bli likadana, lagligt eller olagligt, demokratiskt eller odemokratiskt, med våld eller hot, det spelar ingen roll.
De tycker sig ha ensamrätt på sanningen och vill tvinga alla med sig. Utför.
Hit hör även de som tror att allt ska sköta sig själv, utan någon som helst inblandning av människan. En ren utopi, ett fantasifoster som så väl speglar hur allt fler delar av mänskligheten ser på sig själva.

En annan tyvärr stor skara drar också glatt med oss alla mot en total katastrof genom att tveklöst fortsätta köpa låt-oss-alla-dö-kött, alltså antibiotikaspäckat importerat kött, ofta från djur som plågats hela livet.
Även den här sidan drar med sig alla i graven till slut, varenda en, veganer, jägare, kungen och till och med statsministern riskerar att ryka med. Resistenta bakterier angriper urskillningslöst. Även vi som försökt undvika det farliga, plågade antibiotikaköttet kan drabbas av de allt snabbare växande stammarna av resistenta bakterier.

Extremerna är svarta hål i yttersta ytterkanterna.
Jägarna håller avståndet från dem. Vi vet bättre, tror på naturens överlevnad och en balans där vi människor självklart ingår som en del och tar lagom plats.

av /2 Kommentarer

Hoten växer medan brukarna bråkar

, , , , •

När hoten är stora och många, undrar Magnus Rydholm om brukarna verkligen lägger fokus på rätt saker. Foto Magnus Rydholm

 

Ni har säkert noterat att påhoppen på jägare och viltstammarna i media fortsätter. Det är bara att konstatera att det finns många olika krafter i samhället som vill begränsa jakten, jägarnas påverkan samt inflytande över viltförvaltningen. Och det används många olika argument och infallsvinklar för att slå på oss.
Och attackerna kommer från såväl brukare som miljövänner.
Svenska Jägareförbundet har hamnat mitt emellan. På ena sidan finns jord- och skogsbruk. På den andra står rovdjurs- och miljövänner. Bägge dunkar på oss med mediala knytnävar.
För att förstå fenomenet måste man först ha klart för sig att de olika sidorna har helt olika inriktning och syfte. Dock har de en sak gemensamt – de vill försvaga jägarna och ändra maktbalansen i viltförvaltningen. Att miljösidan vill göra de kan man förstå. Men jag är ytterst tveksam till att skog och jordbruk har något att tjäna på en svag jägarkår. Istället innebär ett försvagat jägarintresse att brukarsidan – som helhet – blir svagare.  Frågan är vem som tjänar mest på det?

När skogsföreträdare angriper jägarna är det ofta med argument om att älgstammen är för stor, skadorna för omfattande och att förbundet inte vill begränsa älgstammen.
I dessa artiklar, med journalister som sällan har en 100-procentig insyn i hur förvaltningen fungerar, finns det nästan alltid en sak som missas – vem som har den reella makten.
Sedan det nya älgjaktsystemet infördes har markägarna utslagsrösten i älgförvaltningsgrupperna. De kan med andra ord tvinga igenom en högre avskjutning.
Men hur ser det ut i verkligheten? Är det stora konflikter kring nivåerna på älgjakten? Svaret är nej. Istället är det så att i uppåt 90 procent av alla älgskötselgrupper i landet är överens. Det finns ingen konflikt hur mycket älg som ska fällas.
Sett ur ett sådant perspektiv är det inte större samarbete eller gemensam förståelse om problemen som måste utvecklas. Istället är det sans och balans i uttalandena från jägare och markägare som behövs.
En intressant fråga är om skogsdebattörerna har majoriteten av markägarna med sig? Den forskning vi har tillgång till rörande vilt och betesskador pekar nämligen på motsatsen.

Jordbruksdebattörer i södra Sverige bankar också på jägarna, men då är det främst vildsvin och utfodring som används som slagträ. Jag har berört frågan i tidigare blogginlägg. Men jag drar några argument – en gång till.
Självklart kan markägarna stoppa utfodring och kräva minskande vildsvinsstammar. Det är bara att de bestämmer sig och agerar. De har makten att göra detta.
Problemet är att de inte är överens. Och markägarorganisationerna vill inte tvinga sina medlemmar.
Alla som tänker, åtminstone några sekunder på frågan, inser att jägarna inte klarar att lösa frågan på egen hand. Det måste till ett samarbete. Det har förbundet tjatat om under lång tid.

Jag tycker att vi jägare ska vara en aning självkritiska. Vi har nämligen bidragit till att fördjupa konflikterna inom brukarkollektivet. Kanske inte medvetet, men vår argumentering har kunnat tolkas som om vi inte bryr oss, som att vi är ovilliga att ställa upp.
Så är det naturligtvis inte.
Vi har en viktig roll i att förvalta viltet. Det ansvaret måste vi ta, fullt ut. Och då krävs det ibland att sänka antalet djur – även om vi gärna skulle vilja ha mer jaktbart vilt. Viltförvaltningen måste nämligen hänga ihop med allt hållbart brukande, som även omfattar villkoren för jord- och skogsbruk. En helhet som är bra för samhället.
Det vi säger och hur vi agerar påverkar hur allmänhet och vår omgivning tolkar våra intentioner.
I konflikterna med jord- och skogsbruk har vi alla en skuld för att ha trissat upp debatten.

Men kom ihåg!!!, försöker vi maximera viltstammarna in absurdum kommer konflikterna – var så säkra. Det samma gäller jord- och skogsbruket. Försöker de maximera produktionen och inte ta hänsyn till vilt, biologisk mångfald och allmänhetens tillgång till naturen skapas en grogrund för bråk, krav på lagstiftning, överklagningar i domstol och så vidare.

I takt med att urbaniseringen fortsätter blir det allt fler människor som inte förstår och därför ifrågasätter grundprinciperna för jakt, fiske, skogs- och jordbruk.
Eftersom de har liten eller ingen faktabakgrund fylls deras beslut med något annat – känslor. De som känns rätt blir avgörande för vad man tycker i en viss fråga.
Samtidigt matar miljörörelsen dessa trender med argument, opinionsbildning och propaganda.
Som en konsekvens av detta höjs allt oftare röster om att Sverige borde försvaga ägande- och brukanderätten. Makten över naturen ska flyttas till någon annan, oavsett vilka effekter det får för biologisk mångfald, arbetstillfällen eller nationalekonomi.
Alarmklockan borde ringa. Vi har stora gemensamma utmaningar framför oss.
Om vi fortsätter att lägga kraften på att bråka med varandra lämnar vi spelfältet helt öppet för de som vill rasera dagens system. De kan lugnt och stilla flytta fram sina positioner. Samtidigt står vi i ett hörn av planen och bankar på varandra på olika debattsidor. Detta gör vi trots att vi vet att det är vi gemensamt som äger såväl problemen som lösningarna på vilt/skog/odlande-problematiken.

Vi som vill ha ett hållbart brukande av naturresurserna måste gräva ned stridsyxan. Vi måste hitta en väg tillbaka till en ökad förståelse för varandras problem och möjligheter. Därtill måste vi bli bättre på att förstå varandras olika roller, ha respekt för våra olikheter och olika mål. Men samtidigt måste vi ha viljan att hitta kompromisser och lösningar som inte bara är bra för min organisation eller del av brukandet.
Vi brukare måste höja blicken ifrån det kortsiktiga till en långsiktiga. Vi måste hitta en strategisk plan för hur brukandet ska se ut i framtiden – och som samhället accepterar. I denna plan måste vi klargöra hur vi ska samverka och lösa konflikter för att våra produkter och brukande ska vara konkurrenskraftigt i en internationaliserad värld.  Vi måste bli bättre på att hitta lösningar som fungerar och accepteras.
Jag är säker på att alla ser hoten mot brukandet. Det är dags att agera. För om inte vi själva bestämmer oss hur framtidens brukande och naturförvaltning ska se ut kommer någon annan att göra det åt oss.
Är det någon som tror att vi kommer gilla det resultatet?

av

Är du åsnan i vargfrågan?

, , •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Minns ni de tecknade serierna där en åsna försöker ta en morot som hänger framför honom. Problemet är bara att pinnen som håller moroten är fäst vid åsnan. Varje steg framåt, ger exakt samma position – nära, men aldrig riktigt framme.
Bilden kan mycket väl användas på hur vi som jägare känner oss i vargfrågan. Vi kommer nära, men aldrig ända fram.
Jag har många gånger funderat på om det är vi som är åsnan. Om det är vi som springer förtvivlat efter något vi aldrig kommer att fånga – i alla fall inte på det sätt vi agerat.
Eller är det precis tvärt om. Är det de organisationer som gör allt för att värna vargen som är åsnan. De jagar en status och ett skydd för vargen som aldrig kommer att uppnås? Och ju längre de springer ifrån de drabbades verklighet desto hårdare kommer den illegala jakten att slå. De vinner kanske i domstol, men i verkligheten kan konsekvensen bli större och värre än vid en beståndsreglerande vargförvaltning?

Personligen tycker jag att hanterandet av problemen runt vargen är ett gigantiskt misslyckande. Hur man än vrider och vänder på frågan har den missat människan, näringarna, samhället, viltet, naturen, jakten – och vargen. Det finns alldeles för lite helhets- och samhällsperspektiv.
I traditionell svensk anda borde parterna kunnat hitta en kompromiss för länge sedan. En lösning som ingen gillar, men som alla accepterar. Men tyvärr har det inte funnits tillräcklig kompromissvilja.
Det fanns en gång en Vargkommitté. Men så fort arbetet var färdigt bröt en part från miljösidan överenskommelsen genom att överklaga skyddsjaktbeslut.
Men det har inte varit lätt för organisationerna. Medlemmarna har – med olika perspektiv – eldat på och drivit frågan till en av de mest konfliktfyllda miljöfrågorna i Sverige. Något kompromissklimat har inte funnits.

Det är därför det har tagits ett antal rovdjursbeslut i riksdag och regering, gjorts mängder med forskarrapporter, utredningar och beräkningar. Och det är därför som all jakt idag avgörs av domstolar, istället för regionala beslut som det var tänkt.
Risken är stor att vi får ännu mer överklaganden i framtiden. Miljörörelsen vill nu även kunna överklaga beslut från Viltförvaltningsdelegationer.
Vi är på väg allt längre ifrån pragmatism och djupare ner i ett olösligt skyttegravskrig.

Den dagen vi kommer närmare varandra, bidrar till samhällsbygget och hittar gemensamma lösningar genom domstolsförhandlingar ska jag ändra åsikt. Men fram till dess är allt bråk i denna fråga kontraproduktivt för alla parter i vargfrågan. Dessutom skadas alla möjligheter till samarbete i andra frågor – och vi förflyttar oss längre från realism. Tvisterna gör oss bara till ytterligheter i samhället.
Vill man hitta en lösning så kompromissar man. Är man inte beredd att mötas på halva vägen vill man inte ha en lösning. Då vill man bara ha sin vilja fram. Det är där vi står idag.

Vargen kostar samhället oerhörda summor. Ingen vet exakt. Men troligen rör det sig om miljardbelopp. Och mycket av detta är rent slöseri.
Pengar som kunde gått till biologisk mångfald, naturvård, återskapning av naturmiljöer, åtgärder för att förbättra Östersjön, stöd till hållbart brukande av jord och skog, laxtrappor och mycket annat stoppas rakt ned i onödig vargadministration. Den som tycker detta är bra: räck upp handen.

Och det värsta är att det är försent att komma överens, att hitta en kompromiss i Sverige. För frågan avgörs inte längre av svensk lagstiftning. Domstolarna som ska lösa tvisterna dyker allt oftare djupt ner i EU:s Art och Habitatdirektiv. Deras tolkningar av EU-rätten blir det som styr ifall det blir vargjakt i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg – inget annat.
Men oavsett vad Högsta Förvaltningsdomstolen kommer fram till i sitt kommande avgörande finns det en stor risk att vargförvaltningen ändå genomförs. De människor som drabbats, inte setts, inte bekräftats har tröttnat. Nu hörs signaler om illegal jakt och civil olydnad allt tydligare. Och värst av allt är att det finns ett utbrett stöd i lokalsamhället för detta.
Snacka om ett kapitalt misslyckande med absurda konsekvenser för en rättsstat.
Det känns faktiskt som vi alla är åsnor som springer efter en morot vi aldrig kan fånga.

av /20 Kommentarer

Små insatser som gör stor nytta

, , , , •
Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Gräs, diken, buskar och träd skapar bättre förutsättningar för småvilt i odlingslandskapet. Foto Magnus Rydholm

Har du hört rapphönans karaktäristiska läte? Det är ett ljud som är svårt att förklara med andra ord än att det låter lite skärande (klicka här för att lyssna på lätet på extern sajt). Allt färre människor ser  och hör denna inhemska art. Orsaken ligger främst i att rationaliseringar av jordbruket försämrat livsbetingelserna för den lilla hönsfågeln. Nu finns inte många vilda bestånd kvar i landet.

Detta är en av flera anledningar till att Svenska Jägareförbundet har dragit igång ett långsiktigt arbete för småviltet i odlingslandskapet. Men låt mig förklara lite varför det har blivit så här.

När vi pratar om biologisk mångfald tittar vi gärna tillbaka till början av 1900-talet och hur det såg ut då. Vid den tidpunkten fanns det möjlighet för en bonde att försörja sig med några kor och ett småskaligt odlande. Sedan dessa har kraven och utvecklingen i samhället påverkat lantbruket på samma sätt som andra företag. Detta har lett till att åkrar med sämre jordmån inte brukas på samma sätt. Djurdriften förändrats, skogsbetet nästan försvunnit, slåttermarkerna vuxit igen och mycket annat. En annan effekt är att buskridåer och diken mellan åkrar har tagits bort för att effektivisera sådd och skörd. Inte mycket är sig likt.

Idag odlas ofta samma gröda över mycket större sammanhängande områden än tidigare. Tre små åkrar med olika grödor har blivit en stor. Vi har helt enkelt får många ytor med monokulturer. Effekterna för djur, växter och insekter syns allt tydligare.

Lite förenklat kan man säga att jordbrukarens förutsättningar till försörjning och överlevnad har legat i att effektivisera och specialisera sig på färre grödor, större maskiner och undvika manuellt arbete.
I mångt och mycket är det jordbruksstödens utformning, efterfrågan från konsumenterna och olika regler som lett till denna utveckling. Jag vill därför inte lägga någon skuld på lantbrukarna för att det blivit så här. Det är utvecklingen av samhället som bär skulden. Vi svenskar har också – som kollektiv – ett stort ansvar för detta. Många av oss köper nämligen utländska varor som kostar några kronor mindre än de svenska, vilket i förlängningen tvingat till ytterligare rationaliseringar av det svenska odlandet. Ni ser säkert spiralens nedåtgående rörelse. Det handlar alltså oftast inte om vad lantbrukaren vill göra för naturvårdsinsatser, utan vad han är tvungen till att göra för att hålla liv i sitt företag.

Småviltet som tidigare fann både foder, skydd och vatten överallt i åkerlandskapet har idag betydligt sämre förutsättningar. Dikena som gav vatten och myllrade av liv är täckta, buskarna och träden som gav skydd och boträd åt fåglar är borta. Grässträngarna – mellan åkrarna, där blommor och insekter frodades finns sällan kvar.
Det råder ingen som helst tvekan om att det behövs mer viltvård i odlingslandskapet.

Rapphönan behöver en stor variation i landskapet för att lyckas överleva. Vuxna fåglar äter både vegetabilier och animalisk föda. Kycklingarna är däremot helt beroende av insekter. Fåglarna behöver också skydd, vatten samt mat vintertid.
Det är därför som arbetet för småviltet i odlingslandskapet är viktigt. Vi jägare kan tillsammans med lantbruket – med relativt små insatser – göra stor nytta.
Och de insatser vi gör för att gynna exempelvis rapphönan främjar också insekter, blommor, fåglar och mycket annat vilt, som missgynnats av det förändrande lantbruket.
Vår viltvård bidrar till att bevara och utveckla den biologiska mångfalden. Vi ska vara stolta över detta. Men vi måste också kunna förklara och stå upp för detta, när jaktmotståndare försöker förringa våra insatser.

Arbetet med småviltet i odlingslandskapet har precis startats upp. Det kommer pågå under flera år. Mycket av vad vi behöver göra är redan känt. Men det fordras också utredande och sammanställande arbete.
Kunskapen om vilka viltvårdsåtgärder som gör nytta måste spridas till såväl jägare som markägare. Men det räcker inte med att vi har kunskap. Vi behöver få igång viltvården på bred front, få igång de faktiska åtgärderna. Det är det som gör skillnad.
Och lyckas vi kommer också fler jägare att få höra och uppskatta rapphönans karaktäristiska skärande läte.

av /1 Kommentar

Juridiktrendens nästa offer: skogen?

, , , •

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall

För ett antal år sedan började miljörörelsen i USA använda juridik för att få sin vilja igenom. Detta blev en trend som spred sig och efter några år fick vargfrågan i Sverige smaka på en besk juridiksoppa. Men tro mig, detta är bara början.
Ingen kan idag säga vilka natur- och jaktfrågor som kommer att avgöras i domstolar i framtiden. Men en sak är säker. Skogen och lantbruket kommer att få förbereda sig på tuffa holmgångar med miljörörelsen.
Ett exempel på hur miljörörelsen idag använder regler och lagar är kring avverkningar av skog. Utanför Växjö har Naturskyddsföreningen börjat kontrollera de områden som ska avverkas. Föreningen letar efter nyckelbiotoper som kan stoppa avverkningen. Läs nyhet från Sveriges radio.
Ur ett markägarperspektiv kan dessa inventeringar efter nyckelbiotoper ses som ett ingrepp i äganderätten. Markägaren kan inte längre bruka sin mark som planerat. Och eftersom Sverige är ett land där vi normalt sett brukar naturen hårt, kommer granskningar av brukandet inte klara sig utan kritik. Hårt brukande påverkar naturen, så enkelt är det.

Jag tror inte att någon lantbrukare vill avverka nyckelbiotoper eller förstöra värdefulla naturmiljöer. De älskar och vårdar sina marker med stort ansvarstagande. Men de driver också företag som är hårt konkurrensutsatta. För att överleva har alla brukare tvingats att rationalisera och effektivisera. Tittar vi tillbaka 100 år så ser vi en enorm utveckling av brukandet – som naturligtvis påverkat naturen och den biologiska mångfalden. Skogen står tätare, magra åkrar har planterats igen, igenväxning av slåtter- och ängsmarker, färre djur betar ängarna, gödning ökar, vallodling är vanligare, monokulturer växer fram och skogsbetet har försvunnet.
Det märkliga är att måttstocken på biologisk mångfald alltid blickar bakåt utan att ta hänsyn till den utveckling vi haft, vilka förutsättningar som präglar företag och vilka produkter samhället efterfrågar. Detta är frågor som brukaren kämpar med och mot varje dag. Medan den person som värnar naturen ofta arbetar smalt, i en fråga.

För den enskilde markägaren kan ett bakslag – mot en avverkning – slå oerhört hårt. Det kan vara denna avverkning som skulle finansiera en nödvändig investering för att kunna vara konkurrenskraftig. Utan inkomsterna från skogen kan lantbrukaren bli tvungen att lägga ned. Och då försvinner en annan viktig del i naturvården – de betande djuren.
Konsekvensen kan alltså bli att miljörörelsen lyckas rädda en skoglig nyckelbiotop, men tappa någon annan kopplad till betesdjuren.
Men i den gråa allmänhetens synvinkel ser man naturligtvis inte den komplexa bilden. Den enskilda människa vill naturen väl och då tycker man att det är positivt att man räddar den. En smal och ganska onyanserad fråga är vad den stressade nutidsmänniskan orkar ta in. Det som känns rätt i magen får styra. De lite mer insatta personerna negligerar forskning och fakta som inte stödjer det som känns rätt.
Den lilla detaljen att det är brukandet som medfört att nyckelbiotopen över huvud taget finns reflekteras inte över.

Missförstå mig inte. Jag är en naturmupp och vill naturen väl. Jag tycker det är bra att man räddar nyckelbiotoper. Men jag tycker att angreppssättet är alldeles för smalt och därmed felaktigt.
Naturen är helt enkelt för komplex för enkla lösningar.
Vill man ha hög biologisk mångfald i Sverige måste landet ha en politik som tar hänsyn till brukandet av naturen – det är ju århundraden av brukande som skapat mångfalden.
Så menar staten allvar med att landet ska ha hög biologisk mångfald och att naturvärden ska bevaras – då måste det få kosta.
Exempelvis kan man skapa en helhetslösning med ekonomiska incitament som stimulerar brukande som gynnar mångfalden, istället för att bara rycka undan en av få möjligheter till att få in nytt kapital i landsbygdsföretagen. Det handlar om att identifiera sambanden och lösningarna så att brukandet fortsätter – inte upphör.
Men fram tills den diskussionen tar fart får nog skogen och lantbruket förbereda sig på juridik, regler, miljöprövningar och domstolsförhandlingar – i en helt annan omfattning.

 

av /5 Kommentarer

Viltvård för 2,1 miljard

, , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

Vet du hur många dagar jägarkåren lägger på viltvård varje år?
Svaret är cirka 3 miljoner. Man har räknat ut att de 300 000 jägarna i snitt lägger cirka tio dagar varje år på viltvård. Nu är det inte hela åttatimmarsdagar vi pratar om utan några timmar per tillfälle.

Som jägare tänker vi kanske inte på de timmar vi sätter ut saltstenar, ser till att det finns skydd längs åkerkanterna, pysslar med viltåkern, planterar några lövträd, ser till att det finns en vattenspegel vid naturkällan, sätter upp knipholkar vid sjön, sätter ut minkfällor och så vidare. Men alla dessa åtgärder gynnar den biologiska mångfalden. Vårt incitament – som jägare – är kanske det hjälpa det jaktbara viltet, men åtgärderna gynnar också insekter, växter och fåglar. Har du tänkt på att jägarnas viltvård troligtvis är bland de största satsningarna som görs för biologisk mångfald i landet?
Uppmärksammas vi för detta? Är det någon jägare som fått något pris eller utmärkelse? Knappast.
Detta arbete oerhört betydelsefullt. Problemet är att väldigt få i samhället ser eller förstår vad vi gör.

Låt mig exemplifiera med ett enkelt räkneexempel, eftersom vi själva sällan kvantifierar vårt arbete.  3 miljoner dagar x 2,5 timmar = 7,5 miljoner timmar som ägnas åt viltvård.
Skulle staten göra samma insats skulle de tvingas anställa cirka 4 100 människor på heltid för att klara av uppdraget (7,5 miljoner timmar/ årsarbetstid 1800 timmar = 4 166).
Om varje person av dessa 4 100 människor har en total kostnad på 400 000 kronor, för lön inklusive skatter och sociala avgifter, får vi fram en summa på vad vår viltvård är värd. Summan blir hela 1,64 miljarder kronor.
Jägarna i Sverige ägnar fritid för 1,64 miljarder kronor för att göra viltvård, biotopvård och naturvård. Då har jag inte räknat med de 500 miljoner kronorna vi lägger på foder och andra viltvårdande insatser.
Jägarnas viltvård är med andra ord värd cirka 2,1 miljarder för samhället eftersom den gynnar den biologiska mångfalden.
Vi jägare måste bli bättre att beskriva vad vi gör och vad detta betyder. Jag är nämligen övertygad om att allmänheten inser att jakt är bra för såväl naturen som samhället – bara de får höra argumenten.

av /13 Kommentarer

Konstgjord andning för klimatet

, , •

Winter

Klimatförändringarna kräver främst att vi minskar utsläppen. Foto: Fredrik Widemo

Klimatmötet i Paris går nu in på upploppet och snart vet vi om det blir gemensamma krafttag för att stoppa skenande klimatförändringar, eller strutsmentalitet från några länder. Sverige har ett gott utgångsläge och höga ambitioner, vilket är bra. När det gäller diskussioner om att minska klimateffekterna genom ett mer intensivt skogsbruk håller vi dock på att hamna snett på hemmaplan. Vi kan inte gödsla och såga oss ur ett allt varmare klimat. 

Det är en ovanligt grå och varm december. Spårsnön lyser med sin frånvaro, även långt upp i landet.  Under de senaste decennierna har vi sett hur rödräven intar vad som tidigare var fjällrävens och fjällripans livsmiljö. I södra Sverige börjar älgstammen uppvisa negativa effekter av värmestress. Möjligheterna att spåra rovdjur och annat vilt på snö minskar. Samtidigt riskerar hela nationer att hamna under stigande havsytor.  Vi påverkas alla redan av förändringarna och de kommer att öka. 

Vad kan vi då göra? Vi måste framför allt minska utsläppen, men behöver även utnyttja de möjligheter som finns att minska effekterna av de utsläpp som redan skett och sker just nu. Här kommer våra skogar in som dubbelt värdefulla.

Växande träd binder koldioxid, vilket minskar klimateffekten av våra utsläpp. Vidare kan flis ersätta olja i kraftverk och cellulosa kan ersätta konstfiber (som tillverkas av olja) i textiler. I bägge fallen ger det substitutionseffekter, dvs. vi ersätter fossila resurser med förnybara. Den effekten ska läggas till fixeringen. Högre tillväxt och omsättning i skogen binder mer koldioxid och minskar oljebehovet, vilket är bra ur ett klimatperspektiv. 

Sedan Skogsvårdslagen kom 1993 har vi talat om att produktion och miljö ska väga lika i skogen. Skogsbruket får inte maximera produktionen, utan ska avstå delar av produktionsmöjligheterna för att istället värna natur- och sociala värden. Denna tidigare solklara logik grumlas nu av att ökad produktion ger indirekt miljönytta i form av minskade klimatförändringar. Därmed finns det företrädare för skogsnäringen som argumenterar för att vi måste ställa om till ett mer intensivt skogsbruk, med stöd i forskningen. Och kanske inte bara försöka kompensera för våra egna utsläpp, utan även för andra länder som inte har lika mycket skog som vi har.

De argumenten håller dock inte, som jag ser det. För att öka produktionen så att det verkligen spelar roll krävs det att vi går över till ett fullskaligt plantageskogsbruk. Det skulle innebära vi använder exotiska trädslag, gödslar och stängslar skogen. Samt odlar upp åkerareal som idag inte är lönsam inom jordbruket, men som kommer bli nödvändig att bruka för matproduktion i framtiden.  Vi kommer få täta, mörka plantager, utan växtlighet på marken. Skogsekosystemen kommer ha mycket liten biologisk mångfald och låg motståndskraft mot miljöförändringar. Effekterna av ett sådant skogsbruk har utretts, och de är avsevärda. Det kommer att vara helt omöjligt att nå miljömålen och ett sådant brukande är helt enkelt inte långsiktigt hållbart. Och nu funderar man över vad som sker om förslagen genomförs på en mycket större geografisk skala.

Det räcker inte med konstgjord andning. Idag bränner man regnskog i Amazonas för att kunna odla sojabönor till foder för våra kor, och regnskog på Borneo för att producera palmolja till våra livsmedel. I somras såg jag dock en gammal kollega visa hur man kan odla sojabönor i Skåne, samtidigt som vi har goda möjligheter att producera olja från exempelvis raps i Sverige.  Lösningen på planetens brist på skog är inte att gödsla vår skog, utan att få andra att sluta skövla sin skog och istället restaurera den och bruka den hållbart. Samtidigt som vi minskar våra utsläpp  och utnyttjar våra uthålliga produktionsmöjligheter av jord och skog.

I det Nationella skogsprogrammet brottas vi just nu med hur vi ska finna goda, hållbara avvägningar mellan produktion av virke, klimatnytta och övriga ekosystemtjänster.  Den optimala lösningen för samhället ser möjligen något annorlunda ut än tidigare, men består fortfarande inte i att maximera produktionen av biomassa. Det är helt andra intressen än klimatet som driver debatten om ökad produktion.

 

av /6 Kommentarer

Varför är vi i Almedalen?

, , •
Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

 

Idag är värmen tryckande och den enda platsen där jag kan koppla av, och få igång hjärnan, är i skuggan av grannens stora ek. Nyss hemkommen från politikerveckan i Almedalen är jag lite sliten. Under veckan är det långa fullspäckade dagar där man aldrig hinner tänka eller reflektera. Människor finns överallt och ett konstant sorl av politiska ambitioner vajar som en ljum sommarbris över de trånga stenlagda gatorna i Visby. Förbundets schema är därför både ambitiöst och intensivt.

Någon kanske undrar varför Svenska Jägareförbundet är på plats i Visby? Låt mig då förklara detta. Precis som alla andra organisationer, politiker, myndigheter och många företag är Jägareförbundet en organisation som verkar i samklang med övriga samhället. Jakt är ingen isolerad företeelse som kan pågå utan att övriga i samhället har åsikter om hur vi släpper våra hundar och brukar naturen. Tvärtom har allt fler har åsikter om jakt och natur.
Förbundets syfte med att vara på plats i Almedalen är därför att möta så många människor som möjligt och förklara vad viltförvaltning är, vad den betyder och vilka samhällsvärden den ger, med andra ord skapa en positiv bild av oss jägare.

Ni har säkert reagerat över en del opinionsbildares begränsade kunskaper kring viltförvaltning eller natur i allmänhet, samt att en del av dessa kanske bara hämtar kunskap från organisationer som inte tycker som vi.
Förbundet vill att så många som möjligt förstår hur mycket kunskap jägarna har om naturen, hur viktiga vi är för att få en bra och klok viltförvaltning i landet.
Jakten är på väg mot samförvaltning av viltet. Men i denna ekvation måste också människan och andra näringar i förlängningen finnas med – en helhetssyn på hållbar viltförvaltning kräver att det finns plats också för människorna.

Det är därför som vi träffar alla politiska partier, olika myndighetspersoner och många andra människor. Vi pratar jakt och förklarar varför vi tycker som vi gör och berättar om all saklig och opartisk fakta som lämnas ut till såväl myndigheter, privatpersoner och politiker.
Jägarna har en oerhört viktig roll i viltförvaltningen och det är vårt engagemang som gör att den fungerar så bra. Långt ifrån alla förstår detta.
Men vi lyssnar också väldigt mycket. Alla de människor som har åsikter om natur, djur och jakt har ofta en anledning till sitt ställningstagande. Förbundet måste förstå hur andra parter i samhället diskuterar och argumenterar för att kunna analysera och ligga på rätt nivå med kommunikationen.

En annan viktig aspekt till varför vi ordnar minst tre strukturerade möten varje dag (och därtill många andra träffar) är att skapa bra relationer. Inte bara med organisationer som tycker som vi, utan med alla. En bra dialog även med de som kanske betecknas som våra motståndare är en förutsättning för att kunna utveckla och försvara jakten och viltvården.
I Almedalen höll vi också ett seminarium. Vi bjöd in Miljöpartiet för att diskutera frågor där vi inte är som hund och katt. Det är med andra ord inte tal om att kompromissa med våra åsikter, utan försöka lyfta blicken och hitta frågor där vi tycker ganska lika och där det kanske finns möjlighet till samarbete.
Exakt så gör vi med alla partier. Men eftersom det funnits en kraftig låsning med Miljöpartiet kring vargar och djurskyddsfrågor så behövdes det att hitta en väg framåt. Därför blev det ett seminarium. Ta gärna en titt på hela debatten genom att klicka här.

Efter seminariet så var nog bägge parter ganska nöjda. Lokalen var fullsatt och debatten har med stor sannolikhet öppnat dörren för framtida diskussioner.
För mig personligen var den viktigaste punkten att det blev tydligt för Miljöpartiet att det måste lägga förslag som är bra för jakten, inte bara förslå inskränkningar, om det med trovärdighet ska kunna säga att partiet är positivt inställt till jakt. Det ska bli spännande att se om detta leder till någon konkret handling.
Förbundet fick också en tankeställare. Spelar vårt bevarandearbete, kring exempelvis fjällräven, någon roll om klimatförändringarna fortsätter? Förbundet behöver kanske tydligare ta ställning kring klimatet och ha distinkta åtgärder kring vad jägarna kan bidra med. Denna fråga kommer inom närtid att landa på förbundsstyrelsens bord.

Spelar vårt deltagande i Almedalen någon roll, och gjorde vi någon nytta?
Jag kan med högburet huvud svara ja på dessa frågor. Alla möten vi haft har definitivt lett till att vi säkerställer hög acceptans för jakt och att samhället får kännedom om vilken kunskap om vilt och natur det finns i Jägareförbundet. Vårt deltagande hjälper med andra ord oss att uppnå minst två av våra strategiska mål.

När temperaturen ligger runt 30 grader känns det overkligt att flera stora jaktpremiärerna ligger ganska nära i tid. I skuggan av eken tänker jag framåt på mina inbokade dagar i kalendern – 1 augusti, 16 augusti, 21 augusti – och undrar om våra jaktpremiärer är så säkra och självklara som många av oss tror. Vilka typer av utspel eller fakta som skulle kunna förändra jaktstarten för exempelvis björnen?
Det behövs någon som förklarar och står upp för jägarna, någon som samhället har bra relationer med och litar på, någon som kan prata med alla parter, någon som finns representerad över hela landet, någon som har kunskapen och förmågan, någon som har förtroende i samhället.
Det är därför som vi i Svenska Jägareförbundet är i Almedalen.

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

 

av

Blunda, grilla fläskkotletten och pussa en varg

, , •
Får i hage

Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg.

Får i hage

Får ska vara levande på bild, tycker vissa. Verklighetsfrämmande människor anmäler foton med döda får som lagts ut på Facebook. Foto: Ludde Norén

Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt ett gott tecken.
Under samma session på Fejjan passerar ett antal bilder och filmklipp mina ögon helt öppet. Det handlar om hundätande kineser. Innan jag får stopp på eländet hinner jag se pälslösa hundar simmande i dödsångest i en stor vattenfylld kittel. I flödet finns också bilder med hundar som flås levande, skräckslagna djur, mänsklig terror.
Men ingen varning…
Jag förstår varför bilderna finns där, anmäler dem inte trots att jag har svårt att få bort dem från näthinnan. Protesterna är viktiga. Jag dyker fysiskt in i högen av mina egna glada, friska hundar, bara kramar dem och får en massa kärlek tillbaka. Det känns lite bättre.

Men foton på döda får ska vi skyddas från? Frågan är varför någon tycker att de ska tas bort. Anmälaren är knappast en person som direkt lider med fårägaren eller funderar över vad de lemlästade fåren fått utstå.
Här verkar det mer handla om att vi ska ”frälsas” från sanningen. Ingen ska få se hur det egentligen går till där ute. Det finns en liten högljudd grupp hycklande människor i den här kategorin.
På samma sätt irriterar dessa människor nästan ihjäl sig när vi visar fotografier på våra vargdödade hundar. Sanningen kallar de propaganda. Verkligheten är inget för dem.
Sanningen ska vacuumförpackas som fläskkotletten i kyldisken på ICA. Gris blir fläskkotlett i plast, varg och lo tar får, får är mat. Ingen behöver veta vad som händer däremellan. Att någon faktiskt slaktar grisen eller att sanningen för en fårägare och hans eller hennes djur kan vara en blodig, kladdig, plågsam, ångest- och känsloladdad och riktigt otrevlig vardag är inget att bry sig om.
Syns det inte så finns det inte.
De här människorna skyddar sina åsikter genom att använda all tillgänglig statistik som passar deras egna syften och krama den till en riktigt hård argumentboll, till största delen bestående av sannolikheter och finansiella stöd men även med inslag av några arga EU-kommissionärer.
Bollen kastar de sedan hårt i ansiktet på alla de människor på landsbygden som sitter där avklädda med sin verklighet.

Istället ska livet i hyckleri upphöjas! Nya skygglappar ska sättas på och alla åtkomliga ridåer dras ner! De här personerna vill bara omges av det som verkar skönt, trevligt, fint och lite gulligt. Grilla fläskkotletten och pussa en varg, tänk inte längre. Allt löser sig om alla andra bara ändrar sig, stängslar mer, blir ekonomiskt ersatta eller byter ut sitt nuvarande liv mot något annat.
Jag hoppas att folk inte går på det där. Att de märker hur det faktiskt ser ut på riktigt där bakom alla hophycklade statistikbollar.
För de som drabbas finns på riktigt. Deras vardag kantas av ständig oro och sorg som inga pengar eller sannolikhetsteorier i världen kan ersätta. Det får vi aldrig blunda för.

av /19 Kommentarer

Mer positivt än på länge

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Har du märkt hur media behandlat jakten den senaste tiden? Har du lyssnat på någon riksdagsdebatt om jakt på sistone? Om du gjort det har du märkt att de allra flesta signalerna i samhället är positiva. Så såg det inte ut för några år sedan.

 

För en tid sedan diskuterades jakten i riksdagen. Det fanns inte ett enda parti som talade om inskränkningar eller förbud. Istället försökte partierna övertrumfa varandra i att hylla och betona värdena av jakt och viltförvaltning. Det finns naturligtvis enskilda politiker som har en mer kritisk syn, men min spaning ser till en mer övergripande trend.

Därtill har ganska många kändisar kommit ut som jägare. Statistiken över personer som tar jägarexamen visar på en stadig ökning. Kvinnorna i jakten blir glädjande nog fler.

Mediedebatten kring jakt är även den positivare än på länge. Viltkött förekommer i vart och vart annat matprogram, och efterfrågan på viltkött i affärerna ökar. Sammantaget har detta lett till att acceptansen för jakt är rekordhög.

Ser man tillbaka ett antal år var klimatet i riksdag, press och samhälle helt annorlunda. Så fort storstadsmedia skrev om jakt var det någonting negativt som lyftes fram.

Men så har det inte varit den senaste tiden. Sammantaget pekar dessa tecken mot att samhällets syn har förändrats. Vi hade sett tendenser, men märkte det tydligt för över ett år sedan. Först i olika undersökningar och sedan i media. Nu är det så tydligt att alla borde märka förändringen.

Men vad är det som skett?

Naturligtvis är det många saker som samverkat och skapat denna situation. Men det går inte att komma ifrån att Svenska Jägareförbundets målmedvetna arbete har spelat en viktig roll. Vårt enträgna arbete för att skapa opinion för våra frågor, samt att samhället ska se jakt och viltförvaltning som ett klokt sätt att vårda naturen och djuren har fått gehör. Att jakten också skapar samhällsvinster har blivit mer känt. Mångfalden, folkhälsan och mycket annat gynnas av att vi skördar lite av naturens överskott.

Det är alltså genom långsiktigt arbete och balanserande argument – som vunnit stöd i breda lager i samhället – vi varit med och skapa denna positiva situation. Notera att det inte är en persons förtjänst utan hela organisationens gemensamma arbete. Därtill leder de positiva signalerna från alla håll i samhället till att skapa en uppåtgående spiral av intresse. Nu gäller det att vårda detta.

För acceptans är bräckligt och ömtåligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och njuta av situationen. Istället måste vi tålmodigt fortsätta nöta på. Vi måste bygga vårt arbete och våra argument på ett sätt som gör att samhället ser allt positivt vi gör och står för.

Allting bottnar nämligen i att allmänheten förstår och gillar det jägarna gör. Och det verkar den göra just nu.

 

av /9 Kommentarer

Hur kan du skjuta ett djur?

, , , , , •

DSC_0328_2

Frågan kom överraskande. Hon vände huvudet mot mig och tittade mig djupt i ögonen.
– Hur kan du skjuta ett djur, frågade hon. Det fanns både avsky och ilska i hennes röst.
– Hur skulle jag kunna låta bli, svarade jag.

Frågan och motfrågan blev början till en lång och intressant diskussion som kanske började lite bryskt men avslutades ganska vänskapligt. Låt oss vara ödmjuka inför det faktum att för dem som inte jagar verkar dödandet vara kärnan i jakten, allting runt omkring förminskas och landar på det korta ögonblicket när avtryckaren kramas av. Denna korta sekund är dock inte jakten, det är avslutet. Och för oss jägare är det viktigt att vi kan ta denna diskussion på ett sådant sätt att vi skapar förståelse – inte avståndstagande. Även jag kan förstå att det kan verka motsägelsefullt i att kalla sig djurvän och samtidigt vilja skjuta djur. Men allt bottnar nog i vilken utgångspunkt man har. Som jägare ser jag människan som en del av naturen. Det är där som min argumentation börjar.
– Vad menar du, frågade hon.
– Jo, så här ligger det till. Jag vill inte att djur ska lida. Men samtidigt vill jag äta det bästa köttet som är hanterat med respekt för djuret hela vägen i matkedjan. När jag köper kött vet jag ingenting. Kanske har djuret fått ett mycket bra liv och avslut. Kanske har det stressats, trängts i en lång slakttransport och inte avlivats på ett bra sätt. Men jag vet inte säkert och jag vill veta.
Jag började med andra ord min argumentering kring djurets bästa.

– Om jag vill ha det djuretiskt bästa köttet måste jag själv ta ansvar. Jag kan inte bara överlåta avlivandet till någon annan, någon som är anonym, svarade jag.
Nu blev det hon som ställde många motfrågor:
– Kan inte naturen kunde vara en frizon från mänsklig påverkan? Varför jägare är så aggressiva? Varför tycker jägare att de är så viktiga, undrade hon.
Det blev en pedagogisk föreläsning om hur människan påverkar all mark i landet och att många djurarter gynnas av detta. Att det därmed finns ett utrymme för ett hållbart brukande av vilt. Att jakten egentligen inte är konstigare än att odla en åker. Båda sakerna går ut på att nyttja marken för att producera något. Antingen viltkött eller grödor (eller bägge delarna). Ibland tror jag det var ett smärtsamt uppvaknande för henne. Hon hade inte tänkt på alla aspekter kring jakt. Frågorna blev allt färre och hon blev tystare. Men jag ville inte strö salt i såren utan fortsatte förklara hur jag såg på jakten och det avgörande ögonblicket.

– Vi människor lägger ett intellektuellt perspektiv på liv och död. Bland djuren är det inte så. För mig känns det extra bra att veta att just detta djur har levt fritt. Det har ätit och levt precis som det ska göra. Och på en sekund förvandlas det till mat. Jag har kontroll på hela livsmedelskedjan – från skott till tallrik. Jag vet var djuret levt och hur det har hanterats, med mörning, styckning och förpackning. Det känns ärligt och bra, på något sätt.
Jag ska inte överdriva och säga att vi blev helt överens. Men hon började förstå varför jägare och djurvän inte är motsägelsefullt.
– För jag vill precis som en seriös lantbrukare att djuren ska må bra. De ska ha mat och förutsättningar att kunna leva så bra som möjligt.

Jag berättade också under en lång stund om allt arbete runt jakten. Om säkerhet, hundträning, viltvård, skytteträning och allt annat. Jag beskrev allt jag gör som ett sätt att leva – en livsstil. Jag går inte i skogen bara för att titta på naturen. Jag lever med och av naturen. Min upplevelse blir då så mycket starkare genom detta. Jag ser troligen mer djur och spår i naturen. Hör mer fåglar. Ser inte bara träd, utan aspar, sälgar, tallar, granar och alla andra trädslag. Jag ser insekter, blommor och gräs. Arterna ses inte som isolerade delar, utan en helhet – tillsammans med djuren. Kanske upptäcker jag vad som behövs göra för att de vilda djuren ska ha bra förutsättningar till kommande år. Det handlar ju om biologisk mångfald.
Det beror inte bara på att vi jägare har kunskapen om naturen, utan även om att vi vårdar något. För i slutänden är det vi som jägare som försöker se till att det finns bra förutsättningar för viltet. Min livsstil försvinner ju om djuren gör det.
– Förstår du hur viktiga djuren är för mig? Men precis som du känner glädje över en korg med kantareller känner jag glädje över att kunna skörda något av naturen. Precis som du vet jag att jag kan göra om samma sak nästa år.
– Du får gärna följa med när vi jagar så du får se hur det går till. Vi ser nästan alltid djur. Bara det är en belöning, även om vi inte skjuter något, sa jag.
Det fanns ingen ilska kvar i blicken när hon gick.
Och hon sa tack, vilket gav en slags bekräftelse att budskapet gick fram.

av /7 Kommentarer

Familjeterapi med Skogsstyrelsen

, , , •

Jag har pratat med Matts på Skogsstyrelsen. Han är insatt i skogsbruket. Han berättar för mig om vissa sakers tillstånd, älgar, betesskador, jägare, skogsbrukare, uppätna tallplantor, en massa frustration och ännu mer irritation.
De flesta jägare vet att vi har en lastgammal disharmoni med skogsbruket, den sitter långt in i märgen, svår att rucka på.

Älgko betar. Foto: Oscar Lindvall

Kan skogsbruket tänka viltsmart? Det är en av många frågor som kan behöva svar. Foto: Oscar Lindvall

Själva osämjan är enkel att beskriva.
Älgarna äter upp skogsbrukets tallplantor. Skogsbruket tycker därför att älgar och annat klövvilt är för många och vill att jägarna ska skjuta fler och planterar istället en massa gran och annat som i stort sett inte gynnar någon annan än jultomten.
Jägarna tycker att skogsbrukarna kan bruka på ett smartare sätt för viltet och vill inte skjuta bort lika mycket älg och annat klövvilt som skogsbruket vill. Irritationen är ett faktum.
De som kan det här uttrycker indignerat problemet i förkortningar och speciella benämningar: RASE, ÄBIN, boniteter, signifikanta effekter, holistisk förvaltning. Man hittar också ett antal långa studier och avhandlingar. Så där håller det på.

Ser vi någon ljusning i konflikten? Nej.
Har vi någonsin sett en ljusning? Nej.

Det finns många frågor som behöver lösas.
Kan vi jägare tillgodose skogsbruket utan att skjuta älgar eller annat klövvilt tills vi kräks?
Går det att stoppa massinvasionen av gran? Kan skogsbruket tänka viltsmart?
Kan vi jägare få förståelse för att riktad utfodring kan vara en lösning?
Finns det något annat att göra än att år efter år kasta skit från den ena sidan till den andra, fram och tillbaka?

Jo men kanske.

Tänk om vi börjar prata med varandra. Lite förutsättningslöst. Släpper prestigen lite. Ner med garden. Som i vilket skakigt äktenskap som helst. Lite familjeterapi i skogen är kanske att rekommendera.
Skogsstyrelsen har under hösten testat en trevare med ett antal träffar för jägare och skogsägare. ”Tänk vilt när du sköter skog” är namnet på kampanjen som fortsätter under december på olika platser i landet.
En bra början. Fortsätt så!

Mera länkar:
Styr dovvilt och minska skador

Ekologisk odling överlägset för viltet

av /2 Kommentarer

”Miljöargument vägen till maktens korridorer”?

•

RowanS1

                Det är främst skogsskötseln som begränsar trädbildning hos rönn, inte älgen.

I en ny C-uppsats från Linköpings universitet undersöker två studenter attityder till miljöeffekterna av klövviltets bete. Eller försöker i alla fall göra det. Nu blev intervjustudien faktiskt istället ganska mycket ett talande bevis på hur debatten om miljöeffekterna av älgens bete i första hand är ett svepskäl och en dimridå. Både från skogsbrukets och från Skogsstyrelsens sida.

För ett par månader sedan blev jag kontaktad av två studenter vid Linköpings universitet, som skulle skriva en C-uppsats i ämnet Miljövetenskap. Det handlar alltså om en uppsats på fördjupningsnivå, steget innan examensarbetet. Studenternas val av fråga att studera är ett av de områden som jag själv lägger mest tid på, både när det gäller egen forskning och rådgivning. Jag ställde därför självklart upp på att bli intervjuad och ge min syn på kunskapsläget, kunskapsbehov och attityderna hos olika aktörer.

Studien var upplagd som en intervjuundersökning, där två jägare, två markägare och två tjänstemän från Skogsstyrelsen fick svara på samma frågor under personliga intervjuer. De olika frågorna stimulerade till en ganska lång och intressant diskussion i ämnet under en dryg timmes tid, vill jag minnas.

Häromdagen kom så den färdiga uppsatsen. Jag hade väntat mig att markägarna och skogsbruksföreträdarna liksom Skogsstyrelsen i vanlig ordning skulle hävda att klövviltets bete på rönn, asp, sälg och ek (RASE) i ungskogsfasen är ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden och miljökvalitetsmålet Levande skogar. Det gjorde de också, men mest i förbifarten.

Istället uppvisar många av citaten och en del av slutsatserna ett närmast totalt fokus på ekonomiska kostnader för markägaren av klövviltets bete. Inte miljöeffekter. Markägarna ansåg exempelvis att ”problemet är av största vikt för markägarna eftersom det är de som drabbas av ekonomiska förluster”. En av Skogsstyrelsetjänstemännen sade:

”Det största problemet är ju den biologiska mångfalden och sen är det ju för samhället som helhet. Skogsindustrin kommer att drabbas och markägare kommer att drabbas. Det skapar ju sämre ekonomi i samhället som helhet, det drabbar ju alla, även om de drabbar några få mer. Sen har man ju medborgarna som tycker om att vara ute i varierande skogar, som gillar att lyssna på olika fåglar, som gillar att plocka både blåbär, lingon och hallon. De kanske får nöja sig med att bara plocka hallon i framtiden om bärriset försvinner och så vidare. Det är ju också en förlust. Många är det ju som förlorar på ett eller annat sätt. Klövviltstammarna förlorar ju också på sikt eftersom man plockar bort succesivt deras mat. Allting går i en nedåtgående spiral om vi fortsätter som nu”.

Medan hans kollega sade:

”Vi har ju försökt att intressera SNF och världsnaturfonden och sådana organisationer ur miljöperspektivet. Det är ju om de får upp frågan så kanske det skulle finnas några politiker som ser några vinningar att vara med och lösa det här. Man har ju varit inne på det när vi tittar på jaktlagstiftningen exempelvis. Den här nya älgförvaltningsmodellen som kom för några år sedan är ju politiska initiativ för att försöka lösa den här problematiken, men den har ju väldigt lågt nyhetsvärde och det är inget som Fredrik Reinfeldt skulle duellera med Stefan Löfven. Men det är ju miljöperspektivet vi försöker lyfta fram för att komma in i maktens korridorer.).

Ganska intressant slutkläm, kan man tycka. Även om det är elakt att hänga upp sig på lösryckta uttalanden ur långa bandade intervjuer, så faller de in i ett tydligt mönster: Spela miljökortet, så får vi mer medhåll för att skjuta ned älgstammen.

Författarna till uppsatsen konstaterar liksom Skogsstyrelsen att ”Miljöorganisationerna har inte lyft den här frågan, vilket kan anses vara märkligt då dessa organisationer har mycket kunskap och erfarenhet om miljörelaterade frågor.”

Visst har de det. Eftersom jag regelbundet (och senast idag) diskuterar skogsbruk med dessa organisationer vet jag dock att de är väl medvetna om vad som främst begränsar variationen i skogarna, bärriset och förekomsten av trädbildande RASE. Det är inte älgen, om vi säger så… Och jag tror mig även ha koll på att miljöorganisationerna vet att betade skogar hyser mer mångfald än obetade. Det finns till och med vetenskapliga studier som visar att betade tallar hyser mer mångfald än obetade…

Jag tror tydlighet är en grundförutsättning för att vi ska finna fungerande kompromisser mellan viltförvaltning, annan markanvändning och naturvården. Nyckelordet är acceptans från de olika inblandade aktörerna och samhället. Dimridåer och svepskäl förhindrar detta effektivt. Samma sak gäller inställningen att vi bara ska reglera klövviltstammarna, inte mängden foder. Den synen visar noll kompromissvilja, och får därmed ingen acceptans från jägarkåren.

En verkligt ekosystembaserad förvaltning där vi finner en balans mellan foder och klövviltstammar genom att förvalta bägge aktivt ställer vi däremot självklart upp på.

Här kan du läsa hela uppsatsen:

ISRN 05 2014 (1) (2).

av /10 Kommentarer
a:hover{text-decoration:underline!important}

Våra webbplatser

  • Facebook
  • Instagram
  • Twitter

© Svenska Jägareförbundet. Öster Malma, 611 91 Nyköping, Sverige. Tel: 077 - 18 30 300 Org.nr 802001-6658

Vår webbplats använder cookies. Surfar du vidare betyder det att du accepterar du dessa cookies.

Jag förstår