Sista chansen för blyet?

, , , , , •

De senaste tio åren har Jägareförbundet tagit fram massor med kunskap om hur vi kan minimera miljö- och hälsoeffekter av ammunitionsbly. Trots det är förgiftning av örnar och änder fortfarande vanligt, samtidigt som blodblyhalterna hos viltköttkonsumenter är förhöjda. När jag ser tillbaka på allt vi gjort slås jag av att vi inte når målen. Vill vi ha kvar vårt anseende som vilt- och naturvårdare måste vi visa resultat. Särskilt om vi ska få ha kvar blyet.

Ett problem är bly i viltkött. Under 2011 tog förbundet initiativ till att undersöka hur mycket blyrester som finns i viltkött, tillsammans med Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt. Hälften av alla prover från jägarnas frysboxar innehöll bly. Nästa steg blev att undersöka om man kan få viltköttet blyfritt genom anpassad kötthantering (se exempel från arbetet ovan: en datortomografifilm av ett ourtaget rådjur skjutet med kula med blykärna i .308 Win.). Nu vet vi att det går, men det kräver att man skottrensar betydligt mer än de flesta gör.

Tack vare förbundets samarbete med myndigheterna ändrade Livsmedelsverket sina råd, och säger nu att man kan äta så mycket viltkött man vill. Om man följer våra gemensamma rekommendationer, vill säga. Därmed kan vi enklare marknadsföra viltköttet som en fantastisk resurs. Andra länder har tagit rygg på Livsmedelsverket och den europeiska jägarfederationen FACE har tagit rygg på oss. Frågan om ammunitionsbly i viltkött är inte riktigt lika aktuell längre, tack vare förbundets arbete. Livsmedelsverket har dock varit tydligt med att vi nu måste förmå jägarna att ändra hanteringen, annars återgår myndigheten till de gamla råden.

Blyfri ammunition är självklart ett annat sätt att få bort blyet ur viltkött, men kan inte alltid användas. Blyfria kulor i patronen 6,5 x 55 uppfyller idag inte lagkraven för klass 1 vilt i Skandinavien. Samtidigt är 6,5 x 55 den tredje vanligaste patronen i Sverige. Förra veckan var jag i Tyskland, för att arbeta på en forskningsartikel om skottverkan av olika kultyper i 6,5 x 55.  Resultaten visar att blyfria kulor har samma skottverkan som lagliga kulor med blykärna. Det är alltså många jägare som borde kunna använda blyfri ammunition, om de vill, men de får inte. Därmed begränsas möjligheten att minska de negativa effekterna av ammunitionsbly. Jägareförbundet har nu begärt att Naturvårdsverket ska se över klassificeringen av patroner.

Återstår förgiftning av vilt. För ungefär tio år sedan sattes fokus på att rovfåglar förgiftades av ammunitionsbly, främst från räntor och slaktrester. Jägareförbundet tog fram kunskap om effekterna och rekommendationer om hantering av slaktavfall redan 2009. Det innebär en hel del extraarbete att inte lämna genomskjutna räntor i skogen, och samma sak gäller att ta hand om slaktavfall efter skottrensning. Det håller inte att lämna genomskjutna lungor på skottplatsen, att lägga slaktavfall bakom slaktboden eller att ha en slaktgrop som fylls igen vid säsongens slut. Tyvärr ser vi ingen förändring i andelen örnar som är blyförgiftade i Sverige. I exempelvis de områden av Kalifornien där man förbjudit bly i ammunition har däremot blyförgiftningen hos rovfåglar minskat. Detta är ett av de största hoten mot bly i ammunition just nu.

Vi har inte heller kommit till rätta med förgiftningen av änder. För mer än hundra år sedan upptäckte man i USA att änder förgiftas av blyhagel, som änderna plockar från grunda bottnar eller runt våtmarker. Vi har alltså känt till problemen länge och det finns internationella överenskommelser om förbud mot att använda blyhagel i våtmarker. Flera länder i Europa har dock trots detta inte infört något förbud. Dessutom visar undersökningar från flera länder att efterlevnaden av blyförbud (där de finns) är dålig. Det gäller tyvärr även Sverige. Nyligen kom en vetenskaplig undersökning som visar att 7 % av övervintrande änder i Europa dör av förgiftning efter att ha ätit blyhagel, och att ytterligare 21 % av änderna lider av lindrigare men fortfarande skadlig blyförgiftning. Det är självklart inte acceptabelt, när det finns alternativ. USA och Danmark har blyförbud och där används alternativhagel, främst av stål, utan att jägarna rapporterar om några problem.

Sammantaget så har vi visat att det går att minimera de negativa effekterna av ammunitionsbly genom anpassad hantering och val av ammunition. Trots detta kvarstår problemen. Tunga, internationella naturvårdsorganisationer kräver därför förbud mot bly i ammunition. Europeiska myndigheter ser just nu över användningen av blyhagel i våtmarker, och förslår större inskränkningar än idag. Samtidigt ses användningen av metalliskt bly över generellt, vilket kan leda till totalförbud mot bly i ammunition.

Jägareförbundet har frihet under ansvar som grundprincip, och vill undvika onödiga lagregleringar. Det gäller även bly i ammunition, där förbundet inte vill se ett blyförbud. Anledningen är att det går att hantera problemen genom att frivilligt välja blyfria alternativ, eller anpassa hanteringen.

Jag tycker det är helt uppenbart att vi jägare generellt är duktiga på att ta ansvar för vår verksamhet. Just i blyfrågan ser vi dock inga resultat, i alla fall inte ännu. Politiker och myndigheter vet detta, samtidigt som de ser minskade problem där förbud införs.

Ska vi få behålla vårt goda anseende och blyet måste vi helt enkelt visa resultat. Nu. Se alltså över hanteringen av kött och slaktavfall inför årets jakt. Eller så väljer du, liksom jag, den enklare vägen att gå över till blyfria alternativ.

av

Efter värmen kommer jakten

, , , , , •

Vilt ska förvaltas lokalt, även när det är torka, menar Magnus Rydholm. Foto Privat

 

Just nu förekommer det mycket diskussioner om torkan och vilka effekter det får för viltet. Forskningen verkar vara enig om att djuren påverkas både i år och nästa år. Årets kalvar och kid har nämligen fått mindre di-mjölk och sedan ätit foder med sämre kvalitet än vanligt. Det medför sannolikt att djuren blir mindre och får svårare att klara av kommande vinter. Men även nästa års kalvar och kid lär påverkas, eftersom hondjurens kondition är sämre och de hinner inte äta upp sig inför vintern. Därför menar forskningen att detta leder till mindre kalvar och kid även nästa år.
Hur ska man som jägare agera i detta läge? Det är svårt att ge några entydiga svar. Oftast talas det om försiktighet. Och vad menas med detta? Jo, att vi mer än vanligt bör titta på djuren och försöka avgöra konditionen och hur den lokala stammen har påverkats.
Det finns inga enkla svar som gäller för hela Sverige. För fodersituationen ser annorlunda ut beroende på markens beskaffenhet, sammansättning och regnmängd. Under den extremt torra sommaren har ett område (en mil från mina jaktmarker) fått betydligt mer åskskurar än hos mig. Där är vallarna gröna och i skogen finns relativt gott om örter. Så ser det inte ut på mina jaktmarker. Förutsättningarna kan alltså se väldigt olika ut, trots små avstånd. Därför ska vi inte generalisera över större områden utan förvalta viltet lokalt. Precis som vi alltid gör.
Låt mig slå fast en sak. Försiktighet – för mig – handlar inte om att sluta jaga eller låta bli att fälla djur. Istället ska man reflektera över hur stammen ser ut lokalt. Är man orolig för stammen kan minska bör man inte skjuta produktiva hondjur. Är man orolig för att många kalvar och kid ska svälta ihjäl i vinter bör jakten under hösten inriktas på unga djur. Detta är två enkla tips inför jaktsäsongen.
Förbundet jobbar just nu med frågan och försöker samla in fakta. Men situationen är lite knepig och det kommer ta tid för att få koll på kunskapsläget. Inventeringar och observationer bör därför rapporteras vidare.
En sak är dock klarlagd. Torkan är ingen katastrof för jakten. Visst, den kommer påverkas, men det är ingen katastrof.  Detta är en viktig information som bör spridas till dem som undrar.

Värmen har också medfört att ett antal länsstyrelser har infört förbud för att släppa hundar efter klövvilt. Behövs detta? Från nationell nivå anser vi att man ska lita på jägarnas förmåga att avgöra om hundar ska släppas eller inte. Samma situation gäller när vi får mycket snö eller skare. Under normala augustimånader släpps bara hundar när vädret är gynnsamt, vilket det inte är så ofta. Förbuden påverkar därför inte så många jägare. Men det motiverar ändå inte förbuden.
Jakt handlar om frihet under ansvar. Då gäller det att vi jägare hanterar friheten genom att axla ansvaret. Och det gör vi. Skulle någon jägare försöka gena i kurvorna är det extra viktigt att vi andra tar ansvaret och säger ifrån. Det är ju den som missbrukar friheten som förstör för oss alla andra. Detta är en viktig del i den jaktetik som omgärdar allt vi gör.
Under den värmesituation som rådde i början av augusti skulle varken hundar eller djur må bra av jakt. Då ska vi inte heller jaga med lös hund – och jag vet inte om någon som gör det.
Samtidigt kan situationen  ändras väldigt snabbt. Häromdagen, tidigt på morgonen, började bilen varna för halka eftersom det bara var fyra grader. Visst kan man släppa hundar några morgontimmar i den temperaturen.
Myndigheterna måste också beakta att tillfälliga förbud faktiskt kan skapa problem – om vi behöver använda hundar för att störa bort vildsvin från något odlat fält. Risken för omfattande skador kan i vissa fall göra det befogat att under korta stunder använda hund. Lagen är så sinnrikt formulerad att det står att vi inte får orsaka ”onödigt” lidande. Ett ”nödvändigt” lidande kan vara att (under kort tid) stöta bort vildsvin som håller på att böka sönder stora värden på odlad mark. Den aspekten av hundanvändningen får inte glömmas bort.
Länsstyrelserna bör därför inte regelmässigt förbjuda hundanvändning, utan hellre  komma med påminnelser eller påpekande. Den signalen räcker.
Nu när det finns förbud (i vissa län) måste länsstyrelserna också vara snabba med att häva dessa när vädersituationen ändras. Jag har gott hopp om att myndigheterna gör det.

Vi kommer allt närmare riksdagsvalet. Olika tyckare och experter siar och spår vem som kommer att bilda regering. Det enda som alla verkar vara överens om är att det är jämnare och mer svårtippat än någonsin.
Efter ha varit i Almedalen och lyssnat på alla partier känner jag mig inte speciellt orolig för hur jaktfrågorna kommer hanteras, oavsett vem som bildar regering. På den fronten verkar det vara lugnt. Inga konstiga förslag diskuteras och alla verkar vara villiga att underlätta för att jakten ska kunna bedrivas på ett klokt och hållbart sätt. Läget känns mer stabilt än på länge.
En viktig beståndsdel i detta är att allt fler politiker ser och förstår att jägarna inte är ett problem, utan en tillgång som skapar många samhällsvärden. Att vi vill ha en frisk natur och friska viltstammar. Att vi gör nytta.
Men dit har vi inte kommit utan att någon konsekvent och aktivt jobbat med frågan. Är du medlem i Svenska Jägareförbundet har du varit med och bidragit till detta. För det är förbundet som gjort skillnad i denna fråga. Ingen annan.
Vad är detta värt i kronor? För min del är det värt mycket mer än de 600 kronor som medlemskapet kostar. För det är just sådana här insikter hos politikerna som säkerställer jaktens framtid. Så ta gärna och berätta för dina jaktkamrater, som inte är medlemmar, att 600 kronor är en billig investering i jaktens framtid.
Ställ därför den viktiga frågan: Är du medlem?

av

Döda djur är inga leksaker

, •

På en officiell Facebook-sida finns ett foto där barn ser ut att leka med två döda djur, i det här fallet lodjur. Ett barn håller upp ett bakben, ett annat barn grejar med ett framben. De döda djuren ligger konstigt. Snön är blodig omkring dem. Det finns flera bilder men den jag ser saknar respekt för det fällda viltet.

Ett dött djur ska visas respekt. Foto: Madeleine Lewander

Det är inget fel i att låta barn komma i kontakt med döda djur. Döden är en naturlig del av livet. För alla som äter kött ska ett djurs död vara självklar. Att försöka tysta ner att kött faktiskt kommer från ett dött djur är en grym lögn mot barnet och visar även en total respektlöshet mot djuret vars liv inte räknades utan bara blev en köttbit på en tallrik.

Man kan fotografera ett dött djur. Men respekten måste finnas med, lysa igenom och vara ett tydligt budskap i själva bilden.

Därför är det bra att barn kommer i kontakt med hela kedjan. De tycker inte att det är konstigt. Det är vi vuxna som skapar hysteriska spektakel av det hela. Alla mina barn är uppväxta med jakt. De har aldrig tyckt att ett dött djur är konstigt eller otäckt, hur man nu kan tycka det. De har varit med hela tiden, på jakt, när vi styckar, maler kött, lägger i påsar och ner i frysen.
Om barnen undrar är deras frågor raka och klara, ofta vettigare än en vuxen persons. Och under själva jakten är vårt vuxna ansvar att förmedla respekten för det fällda viltet till våra barn. Döda djur är banne mig inga leksaker.
Ett fällt djur ska behandlas med respekt. Det är ett avslutat liv, något att känna vördnad inför.

Man kan fotografera ett dött djur. Men respekten måste finnas med, lysa igenom och vara ett tydligt budskap i själva bilden. Respekt, jag kan inte säga det nog många gånger.
Därför blir jag också så förbannad när människor lägger ut foton på döda djur i alla möjliga förnedrande ställningar, lyfter upp dem på ett konstigt sätt, sitter på dem eller har lagt dem i onaturliga ställningar, massor av blod. Bara sluta!

Inte för att jag tar avstånd från jakten eller är extra känslig, jag är uppväxt med det. Inte heller för att djur dör under jakt utan för den totala bristen på respekt i ett fotografi eller ett filmklipp på Youtube.
Det håller inte i längden att säga att man inte tänkte sig för. Att det bara blev så. Ansvaret vilar tungt över alla och det är ett icke förhandlingsbart krav att tänka till innan man lägger ut foton eller filmer på sociala medier. Respektlösheten drabbar inte bara den som lägger ut, den förstör för oss alla. Vi, gruppen jägare, får en stämpel i pannan som inte stämmer med verkligheten.

Respekten gäller alla djur. Så göm inte sanningen men visa den med den aktning den förtjänar.

av /1 Kommentar

Vi själva är det största hotet mot jakten

, , , , , •

Vi måste bli bättre på att förklara vad jakt är. Foto Magnus Rydholm

 

Lördagsnatten är mörk och tung. Ett tunt snötäcke har färgat skogen vit i Småland. Frun har gått och lagt sig. Men jag är inte trött. Jag är lite uppretad.
Bakgrunden till att jag inte smuttar på en singelmalt kan hittas i Expressen. Alex Schulman har skrivit en krönika.  Läsningen är inget som gör mig stolt. Men jag lägger ingen skuld för detta på Alex Schulman. Istället lägger jag all skuld på dig och mig – oss jägare.

Vill vi ha en bra jakt, med vettiga regler och stor frihet för oss jägare att styra och bestämma över jakten kräver det ganska mycket av oss. Och läs noga. Detta är viktigare än mycket annat jag skrivit.

Allt fler människor växer upp långt ifrån jakt, fiske, jord- och skogsbruk. När de sällan – eller aldrig – kommer i kontakt med jakt formas en bild i deras medvetande utifrån de få glimtar av kunskap och erfarenheter de får. Allt ifrån tv-program, grannars berättelser eller tidningsartiklar formar en bild. Denna är naturligtvis inte sann eller korrekt. Men det är denna bild deras hjärna har byggt för att förklara vad jakt är. Ofta brukar man i psykologin använda begreppet kognitiva kartor för att beskriva processen. Detta är inget konstigt. Alla hjärnor fungerar så.
Det är denna bild vi ska hjälpa till att fylla med relevant fakta. Ju bättre deras kognitiva kartor är, desto bättre förstår de vad jakt är.

Jag har otaliga gånger på bloggen understrukit betydelsen av att vi förklarar vad jakt är – så att allmänheten förstår. Om den vi pratar med har få eller inga kopplingar till jakt kräver vår förklaringsmodell en hel del av oss.
Och vill vi att personen ska tycka att jakt är okej så måste vår förklaring inte bara vara så bra att den förstår, vi måste också ha argument som personen kan relatera till. Det finns faktiskt en sak till. Våra argument måste vara så bra att man förstår varför vi jagar; varför vi behövs, varför jakten behövs.

Jag vet inte hur en person kan tycka det är bra med skadskjutna änder eftersom man inte förstör köttet. Jag vet inte hur den personens förklaringsmodell såg ut. Jag vet inte om den tänkt till – över huvud taget. Men jag kan kallt och cyniskt konstatera: det gick inget vidare.
Klarar inte vi av att förklara så att Alex Schulman, och andra människor som han, förstår förstör vi för oss själva. Tidigare har vi kommit undan med att väldigt många  i samhället kan sortera ut dåliga erfarenheter och beskrivningar från den verklighet vi rör oss i. Den bild av jakten som vi har. Men det är inte lika många längre. Kraven på oss har ökat.

Jag tror att de flesta av er som läser denna blogg inte behöver några tips på vad man ska säga. Men ni får ett antal i alla fall.
Jaktetik. Förklara vad detta är och vad det innebär för dig och dina jaktkamrater. Och att detta styr allt vi gör i skogen.
Macho-snack. De som tror att de är häftiga för att de har en viss attityd är hopplöst förlorade. De är inga bra förbilder och klarar troligen aldrig att förklara jaktens själ för någon utomstående.
Kunskap. Utgå ifrån alltid ifrån kunskap. Förklara sambanden i naturen. Känslor som spänning är svårare att förstå för en utomstående. Beskriv istället ansvaret du har och tar.
Ta dig tid. Det är inte enkelt att förklara jakt. Ta den tid som krävs. Börja från början.
Helhet. Förklara helheten; hur ditt jaktår ser ut, hur mycket du tränar, hur många gånger du släpper förbi vilt, hur lite du skjuter. Den svenska medeljägaren skjuter ungefär 1,3 klövvilt per år.
Tillvaratagandet: Berätta om maten och stoltheten över att kunna ha kontroll på hela processen från skog till bord.
Ödmjukhet. Som jägare ska man vara ödmjuk inför jakten – den innehåller moment som många inte förstår. Förklara hur du känner. Vad som är viktigt för dig.
Respekt. Visa respekt mot både den person pratar med och för naturen, viltet och din omgivning.
Så tänk lite extra nästa gång du ska förklara varför du jagar. Börja med att ställa en motfråga. Vad vet du? Då får du veta var du ska börja att berätta.

Om allmänheten får samma dåliga efterenhet av jakt som Alex Schulman kommer vi få det tufft framöver. Och det värsta är att det är vi jägare som gett honom denna bild av jakten – ingen annan.
Lyckas vi inte förklara så att allmänheten förstår gräver vi ett djupt hål åt oss själva – även om vi själva bara tror att vi anlägger ett viltvatten.

av

Vi män måste ta vårt ansvar

, , •

Foto: Madeleine Lewander.

 

Nu är jag ute på hal is. Jag ska försöka skriva om något som är både känsligt och svårt – men alltför viktigt för att vara tyst om.
#metoo.

Låt mig börja med att avgränsa området. Jag tänker inte skriva om våldtäkter och andra saker som är brottsliga. Då rör det sig om brott och dessa ska inte förekomma i samhället. De som utför sådana handlingar ska åtalas och fällas i domstol. PUNKT!
Det jag tänker försöka mig på är att skriva om de till synes oförargliga karlakarlarnas förminskande, de ibland omedvetna orden, de ibland utstuderade orden, de taffliga tafsandena, de insinuerande handlingarna och allt annat som förminskar och kränker kvinnor.

 

Det här med #metoo är inte ett samhällsproblem. Det är större än så.
Handlingarna finns överallt – över hela jordklotet. Vittnesmålen visar med mer än önskvärd tydlighet att ”vi män” kränker kvinnor väldigt ofta. Och de flesta av oss män borde ta sig en rejäl funderare över hur vi beter oss.
Nu är det säkert någon som hävdar att det även finns kvinnor som också kränker män och andra kvinnor. Visst är det så. Men – ärligt talat – är inte mängden vittnesmål av mäns agerande så tydliga att vi kan skippa den diskussionen?

Varför skriver jag om detta? Jo, för att detta finns överallt – i nästan alla sammanhang där män möter kvinnor förekommer beteenden och ord som sårar och kränker. Så också inom vårt område – jakten. Det finns på skjutbanor, i jaktlag, i föreningar. Det finns nära och runt oss.
Svenska Jägareförbundet är säkert inte bättre eller sämre än någon annan förening. Vi har en stor manlig dominans bland jaktutövarna och medlemmarna. Kvinnorna ökar i antal. Det finns idag cirka 18 000 kvinnor som betalar statligt jaktkort (dvs. cirka 7 procent av det totala antalet jägare).
Helt naturligt finns därför en manlig jargong, ett manligt språk och en grabbig stämning och kultur i jakten – inte överallt och inte hela tiden. Men det finns.

 

I Svenska Jägareförbundet har vi flertal tillfällen diskuterat och tydliggjort vad förbundet står för. Vi har noll tolerans mot kränkande särbehandling och trakasserier. Och vid några tillfällen har organisationen också agerat tydligt, när någon har gått över gränsen.
Vid årsstämman i juni tog förbundet därför ett mer formellt beslut om att organisationen inte accepterar några former av kränkningar eller trakasserier – och att vi ska jobba aktivt för att få bort allt sådant.
Som en konsekvens av detta beslut finns det ett mål i verksamhetsplanen för 2018 som innebär att alla länsföreningar och förbundet ska ha en handlingsplan mot kränkande särbehandling och diskriminering implementerad under 2018.
Jag skulle säga att vi är på bollen – men har en bit kvar till målet. Organisationen ska dock inte vänta på att någon handlingsplan blir färdig, utan den ska börja agera direkt!

 

Jag vill hävda att jakten har blivit bättre, roligare och trevligare i takt med att fler kvinnor börjat jaga.
Därför jag skulle vilja börja med en uppmaning till alla män. Läs noga. För uppmaningen är inte så krävande.
”Vi män ska bete oss som vettiga och sunda människor, som vill våra medmänniskor väl”.
Klarar du av det? Klarar jag? Det är klart vi gör. Kravet är så lågt satt att det blir löjligt att skriva det.

Bara för att en kvinna är med i jakten ska hon inte ses som ett raggningsobjekt, en trofé eller någon som ska behandlas annorlunda. Och hennes kropp är hennes. Inte något vi män ska ha åsikter om. Hon är en jägare och ska behandlas som sådan – inte mindre, inte mer.
Därtill måste vi män ha civilkurage och mod att säga ifrån om någon jaktkamrat går över gränsen. Det – om något – är vårt medmänskliga och manliga ansvar. Vi ska inte fnissa i bakgrunden, skratta, titta ned i golvet eller ursäkta dumheter. Vi ska säga ifrån.

Någon vill kanske hävda att vi män inte alltid är medvetna om att vissa skämt eller ord kan såra. Men ärligt talat. Att män inte tänker – är inget försvar. Det är säkerligen en förklaring till varför en del saker uppkommer. Men det blir ju bara ännu mer tragiskt om vi män är så korkade att vi inte förstår vad vi gör. Då måste vi verkligen skärpa till oss.

 

Låt oss från och med nu säga ifrån, och hjälpas åt att stoppa dumma skämt, förringande kommenterar och allt annat agerande som förminskar eller kränker kvinnor.
Varför inte börja med att prata med kvinnor i din närhet? Fråga hur de upplever situationen. Lär dig se de tecken som sårar och kränker. Bli bättre på att förstå vad du själv sänder för signaler (medvetna och omedvetna).
Men viktigast är nog att våga agera när du ser sådant som gör att #metoo över huvud taget existerar.
Detta är det första steget som vi män måste ta för att kunna se oss själva i spegeln – utan att skämmas.

 

PS. Denna text är en summering av vad jag (Magnus Rydholm) och generalsekreterare Bo Sköld står för när det gäller sexuella trakasserier och #metoo. Vi har diskuterat frågan ett antal gånger och vi har skrivit texten ihop.

 

 

av /1 Kommentar

Undvik dreven mot jägarna

, , , , , •

Två nästan identiska händelser, men med olika djur, gav helt olika reaktioner hos allmänheten. Foto Mostphotos

Ni har säkert läst om björnjakten där två unga jägare i Hälsingland skadsköt en björn som sedan anföll jägarna. Jägarna blev bitna, men björnen kunde avlivas.
Historien började med en artikel i jaktpressen, som spred sig sedan till HelaHälsningland och vidare till bland annat Aftonbladet. Och jägarna fick därefter en obehaglig överraskning i hur allmänheten behandlade dem. Hot och hårda ord är bara förnamnet.
Dessa två unga jägare fick uppleva något som var både farligt och relativt ovanligt. Eftersom händelsen innehåller nästan alla ingredienser som journalister går igång på får sådana nyheter utrymme i media.  Men vad är det som gör vissa händelser till nyheter?

Inom journalistiken nyhetsvärderar man. De finns ett antal modeller men de ser ut ungefär så här.
• Är händelsen oväntad och dramatisk?
• Finns det närhet (dvs. är detta något som kan hända vem som helst). Eller finns det fysisk närhet (dvs hände den nära dig)?
• Innehåller händelsen starka känslor?
• Är den ovanlig eller överraskande?
• Involverar den många människor?
• Innehåller den kända personer?
• Finns det bildmaterial?

I modeller för nyhetsvärdering finns också ofta identifikation med. Att man kan identifiera och känna med de människor som drabbas. Ifall någon dristar sig till att läsa kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida om björnhändelsen ser man att majoriteten identifierar sig med björnen. Man upplever att björnen är den drabbade. Läsarna har alltså lättare att identifiera sig med den – än jägarna. Detta är synnerligen intressant.
Där har ni något att fundera på.
Några dagar senare inträffade en liknande händelse i Örebro län, fast med vildsvin. Jägare skadades vid eftersök av anfallande vildsvin.  Kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida blev helt annorlunda.
Fundera lite på varför det blev så. Jag återkommer till detta.

Har vi något att lära av björnhändelsen?
Ja, mycket. Detta är ingen enskild händelse. Via sociala medier trakasseras människor dagligen. Jägarna har bland annat sett det vid vargjakt, Räv-SM och många andra tillfällen. Även bilder som ser oförargliga ut kan locka fram det sämsta i människor och skapa ett drev.
Jag sitter och funderar på om vi kan fortsätta att vara lika öppna och naiva med hur vi beskriver jakten? Jag skulle vilja svara ja. Men jag är tveksam. Självklart ska inte en aktiv grupp på nätet få avgöra hur vi jagar eller hur vi visar upp jakten, det är inte så jag menar.

I vår strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse behöver vi stanna upp och tänka efter (de allra flesta inläggen på sociala medier handlar nämligen om det).
Jakten väcker starka känslor hos en del människor. Vi måste förhålla oss till det och agera smartare. Konflikt leder sällan framåt. Vi måste bli bättre på att förklara vad vi gör och varför.
När det gäller vildsvin vet nog nästan alla i samhället att dessa djur behöver jagas. Det finns således en bred förståelse till att jakt behövs. Troligen är det en av de viktigaste anledningarna till att läsarna reagerade på helt skilda sätt. Kännedomen om björnar och anledningen till att dessa jagas är inte lika känd – och kanske mer ifrågasatt? Kanske gör människorna skillnad på djur och djur? Hur som helst är detta något vi jägare måste beakta.

Ett sätt att hantera media är att utgå ifrån att reportern inte vet någonting. Vi utgår alltför ofta att allmänheten vet och förstår. Men så är det inte.
Vi behöver ge allmänheten en bild som de kan förstå, relatera till  och acceptera. Det handlar om att vinna allmänhetens förtroende, förståelse och acceptans. Och det gör vi inte med att väcka ifrågasättande eller avsky.
Vi behöver alltid ha en bra förklaring till varför vi jagar och visa jakten på ett sätt som de förstår. Missar vi den detaljen får vi bara ifrågasättanden.

Naturligtvis ska vi inte låta oss tystas. Vi behöver bara visa jakten bättre och mer förklarande. Och samtidigt ha modet säga till våra jaktkamrater när de visar upp en felaktig bild av jakten. Det är inte okej att ett fåtal jägare förstör för oss andra. Och då måste vi våga säga ifrån.

Här är några av mina tips till de jägare som blir föremål för pressens intresse.
• Vill jag göra en intervju? Det finns inga som helst krav på att du måste det? Du kan också be någon annan berätta din historia. Någon som är sansad och som inte blir föremål för en hatkampanj – eftersom det inte denna som varit med. Kanske ska du be en jaktvårdskonsulent i Svenska Jägareförbundet att hjälpa dig? Vi finns till för medlemmarna.
• Kräv att få vara anonym.
• Fundera över vilken roll du kommer få i artikeln? Det finns egentligen bara tre roller du kan få. Experten, den som kan något om konsekvenserna, fakta eller något annat. Medmänniskan, den som såg händelsen eller blir drabbad av händelsen. Boven, den som gjort något fel.
• Begär tid att tänka igenom vad du ska säga. Och prata gärna med någon klok person i din omgivning så att du får feedback på ditt budskap. Använd gärna Svenska Jägareförbundets personal som är duktiga och vana att hantera pressen och har mycket fakta och statistik att tillgå.
• Undvik kraftuttryck och värdeladdade ord. Visa respekt mot djuret och naturen. Var ödmjuk och visa hög etik.
• Utgå alltid ifrån att du ska förklara händelsen för ett barn. Förklara så noggrant så att du säkerställer att lyssnaren förstår? När en jägare exempelvis säger: plantering. Då förstår alla som varit ute i skogen att det är tätt och oftast mycket begränsad sikt, samt att ett djur kan dyka upp på någon meters avstånd. Men tänk efter. Förstår alla i samhället det? Undvik eller förklara de jägarspecifika orden (exempelvis: ståndskall, kulfång, lungskott med mera). Ställ motfrågor så du får bekräftat att journalisten förstår.
• Begär att du ska få läsa igenom dina citat.

Vi lever i en ny tid. Och det kräver nya metoder för att få acceptans och förtroende.

av

Jägare mittemellan gaphalsarna

, , , •

Jag klarar inte av att se djur lida.  Har till och med svårt att höra talas om det. Det hänger ihop med att jag är jägare. I jakten ska djur inte behöva lida. Det är också en av anledningarna till att jag jagar.

Jägarna är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten. Foto: Johanna Thörnqvist

 

Vi människor behöver äta kött. Vi måste ha vitamin B12 för att överleva och järn, framför allt så kallat hemjärn, båda finns naturligt i enbart animaliska produkter. Den som väljer bort animaliska produkter är i stort sett hänvisad till kosttillskott. Tanken att hela mänskligheten skulle leva på kemiskt processade tillskott, som vissa icke köttätare för fram, är enbart larvig.

Jakten har blivit alltmer viktig i mitt liv och påverkar hela min uppfattning om vår roll i naturen. Jag ömmar också för de småskaliga lantbruken med djuruppfödningar där djuren har ett bra liv och där slakten kan ske utan stress och onödigt lidande.
Det låter kanske präktigt men det är exakt det jag tror på.
En annan mörkare sida av hur vi behandlar våra vilda djur är läsningen av Lars-Henrik Anderssons genomarbetade och utmärkta reportageserie om den stora jakthärvan i Norrbotten. En total motsats. Innehållet smärtar, inte bara psykiskt utan även fysiskt, det gör ont i kroppen att läsa om de vedervärdiga plågor människor utsatt djuren för innan de dog.
Man plågar inte ett djur. Beteendet är ont, svart, udda och extremt.

Generalisera aldrig svenska jägare på det sättet!

Avlivning av ett djur ska ske utan onödigt lidande, det ska helst inte ha märkt något alls när döden inträffar. Det ska också finnas en respekt och en mening med att ett djur dör.
Jägare vill ha balans i naturen och minimalt lidande. Vi vill inte se djur bli sjuka eller svälta ihjäl.

Minimalt lidande. Lägg märke till just de orden. Det är ofta ord som över huvud taget försvinner lätt i dagens allt mer polariserade människors sätt att tänka. Åtminstone när det gäller att kritisera jakt. För vad återstår, vad gäller djurs lidande, utan jakt? Ett djur som dör för ett skott lider mindre än ett djur som dör av  exempelvis svält eller sjukdom.
Det är inte så lätt att upprätthålla balansen vi jägare så hett vurmar för. Men vi gör så gott vi kan.
Det springer 100 000 vildsvin färre per år på vägarna och på böndernas grödor. Nästan lika många älgar. Det gör vi bland annat för att försöka upprätthålla balansen. Det räcker inte. Men vi försöker. Och vi äter världens mest hälsosamma kött.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.
Många ”mittemellanmänniskor” är just jägare. Vi är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten.
Vi är en del av naturen och vi ser vår del i det hela, sammanhangen där också människan är med på ett balanserat sätt.
Därför är mittemellan i det här fallet bra.

Att välja bort kött ställer inte per automatik en person högst upp på vare sig moral- eller miljömedvetenhetstrappan. Det kan i många fall vara precis tvärtom. För att odla fram mycket av det köttvägrarna vill äta krävs exempelvis att någon annan har djur, tänker på gödsel.

Det riktigt otäcka med de här extrem-polariserade sidorna är att de, medvetet eller omedvetet, drar med sig mittemellan-folket i en vandring käpprätt åt helsike.

En av de polariserade sidorna, de jaktsaboterande veganerna, är vridna så hårt som det bara går och lite till.
De hycklar redan från början genom att äga husdjur, (deras numera döda filosofer hade vänt sig i sina gravar om de hade vetat detta).
De låter dessutom sina husdjur som är beroende av kött för att må bra äta enbart veganmat (sanningen är att både hundar och katter behöver äta kött).
För de ger dem väl inte kött? Då är hyckleriet fulländat.

Att lägga all sin tilltro till att någon annan kemiskt ska processa fram livsviktiga näringsämnen åt dem är deras enda sätt att överleva.
De hade aldrig överlevt själva i naturen. De hade aldrig ens funnits till om deras tidigare släktingar inte ätit kött.

De saknar insikt och långsiktighet. Och vill tvinga alla oss andra att bli likadana, lagligt eller olagligt, demokratiskt eller odemokratiskt, med våld eller hot, det spelar ingen roll.
De tycker sig ha ensamrätt på sanningen och vill tvinga alla med sig. Utför.
Hit hör även de som tror att allt ska sköta sig själv, utan någon som helst inblandning av människan. En ren utopi, ett fantasifoster som så väl speglar hur allt fler delar av mänskligheten ser på sig själva.

En annan tyvärr stor skara drar också glatt med oss alla mot en total katastrof genom att tveklöst fortsätta köpa låt-oss-alla-dö-kött, alltså antibiotikaspäckat importerat kött, ofta från djur som plågats hela livet.
Även den här sidan drar med sig alla i graven till slut, varenda en, veganer, jägare, kungen och till och med statsministern riskerar att ryka med. Resistenta bakterier angriper urskillningslöst. Även vi som försökt undvika det farliga, plågade antibiotikaköttet kan drabbas av de allt snabbare växande stammarna av resistenta bakterier.

Extremerna är svarta hål i yttersta ytterkanterna.
Jägarna håller avståndet från dem. Vi vet bättre, tror på naturens överlevnad och en balans där vi människor självklart ingår som en del och tar lagom plats.

av /2 Kommentarer

Minst 100 övningsskott per år

, , •

Lär känna dina begränsningar på skjutbanan. Här provsiktning på vildsvinsfigur. Foto Leif Nilsson

 

Under våren och sommaren har jag varit oftare på skjutbanan än tidigare år. Inte bara för att det är roligt. Inte bara för att få träffa andra jägare. Utan mest för att det är viktigt.
Jag vet många omdömesfulla jägare som bara avlossar ett skott när de vet att situationen inte är svårare än att de klarar av att fälla djuret. Tyvärr gör inte alla jägare det.

Det finns bara ett sätt att lära sig hur bra man är på att hantera geväret – genom att använda det.
För det är på skjutbanan när du i många olika situationer tränar skytte som du lär dig dina begränsningar.
Personligen vet jag att min gräns på frihandsskytte mot exempelvis ett stillastående rådjur med kula ligger på 50 meter. Blir det 60 meter så träffar jag nästan alltid tillräckligt bra. Men ”nästan alltid” är inte gott nog, för det innebär att jag emellanåt får en skadskjutning.
Har jag däremot möjlighet att använda någon form av stöd ökar min räckvidd. Använder jag skjutkäpp blir det 70 meter, jakttorn 100 meter.

En kollega berättade att han aldrig skjuter på löpande vilt på längre avstånd än 35 meter. Och där ligger nog min gräns också.
Tyvärr härskar det bland en del jägare ett machoideal. De skulle aldrig någonsin erkänna att de hade avståndsgräns på 35 meter på rörligt mål. Jag behöver nog inte skriva något vad jag tycker om det idealet. Jag tycker tvärtom att erkänna sina gränser visar att du är ansvarstagande.
Låt mig därför upprepa att det är på skjutbanan du ska lära dig dina begränsningar och öka din skjutskicklighet.
Och med det sagt vill jag lyfta och berömma alla duktiga instruktörer och skjutledare. Över hela landet finns det många frivilliga och ideellt arbetande personer som möjliggör att jag kan åka ner och träna såväl hagel som kula. De fixar och fuxar. De klipper gräs och ordnar.
Vi ska vara rädd om dessa eldsjälar och inte ta dem för givet. Utan dem skulle förutsättningarna till övningsskytte vara mycket sämre. De är värda all vår uppskattning. Varför inte visa vår uppskattning nästa gång på skjutbanan?

Hur som helst. I Norge gjorde man för några år sedan en undersökning om skadskjutningar och övningsskytte. Och man hittade en tydlig gräns.
De jägare som skjutit 100 övningsskott – oavsett vilken kaliber eller vapen – skadsköt mycket mer sällan. Och då berörde träningen inte ens om du träffat eller inte. Det var övningen som troligen medförde att de bättre kände till sin skytteförmåga och anpassade avstånd och situationer efter detta.
Den som vet med sig att de avlossar färre träningsskott än 100 stycken bör därför ta sig en funderare om de tränar tillräckligt.

Men hur mycket skyttetränar jägarna? Det finns faktiskt en stor jaktkortslösarundersökning som avslöjar en hel del fakta i ämnet. Sveriges Lantbruksuniversitet har gjort undersökningen och Fredrik Widemo berättade lite om resultaten på förbundets årsstämma.
• 92 procent av de svarande hade jagat senaste året.
• 95 procent hade bedrivit någon form av träningsskytte.
• Två tredjedelar hade någon form av skyttekrav för att få delta i jakten (exempelvis älgdekalen).
• 83 procent av de svarade var också positiva till någon form av obligatoriskt övningsskytte.
• Jägarna hade i genomsnitt tränat fyra gånger med kula och skjutit sammanlagt 50 skott. Motsvarande siffra för hagel är två gånger och 40 skott.

Den som vill vara elaka mot jägare och hävda att vi inte tränar med våra vapen har helt fel. Men det finns naturligtvis en stor förbättringspotential. Många jägare skulle helt enkelt behöva träna mer. Inte bara för att förbättra sitt skytte – utan mest för att bli bättre på att känna till sina begränsningar och genom detta minska skadskjutningarna.

Om du känner på dig att du inte tränar tillräckligt mycket kan du sätta upp ett eget träningsmål. Och första etappen bör nog vara minst 100 träningsskott per år.
För det är genom att vi tar ansvar för etiken och skjutskickligheten som vi undviker att staten blandar sig i frågorna och sätter krav på oss. Låt oss istället själva behålla initiativet om skyttet genom att ta ansvaret.
Bara den detaljen kan vara värd att tänka på.

 

av /1 Kommentar

Jaga djurplågare, inte jägarna och deras hundar

, , , •

Många djur plågas svårt i vår omvärld, det är vidrigt och avskyvärt. Men istället för att koncentrera sig på djurplågeriet slösar människor som anser sig värna djur dyrbar energi på ett ändlöst hackande på svenska laglydiga jägare och våra hundar.

Flicka med labrador under jakt.

Varför fortsätter djurrättsaktivister att lägga massor av energi på att hacka på jägare istället för att lägga mer energi på djurplågeri? Foto: Madeleine Lewander

Jag äter kött som de flesta av oss gör. Men tar fullt ansvar för mitt köttätande. Jag är jägare och vet att djuret, vars kött jag äter, inte har lidit. Jag är fysiskt med i proceduren hela vägen.
Det är att ta ett större ansvar än den som köper sitt kött på Ica från djur som någon annan har dödat.
Jakten är inte helt fläckfri. Det händer att djur skadskjuts vilket är varje jägares mardröm. Den som tar lätt på en skadskjutning ska inte kalla sig jägare.

Att skadskjuta är illa. Men vid jakt finns alltid någon som direkt efteråt strävar efter att förkorta lidandet så snabbt som möjligt. Det är ett kall, djupt inbäddat sedan tusentals generationer i oss människor och förstås även jägare. Vi vill inte se djur lida.
För en jägare är det extra viktigt, ansvaret vilar tungt som en osynlig kroppsstrumpa som aldrig tas av.

Hos många av oss är denna empati så tydlig att vi över huvud taget inte kan uthärda synen av, eller knappt vetskapen om, att ett djur lider.
Det handlar om kärleken till naturen som jägare är så nära och som vi också är en del av.
Djur ska behandlas väl och med respekt.
Vi dödar inte lättvindigt en spindel, varför skulle vi göra det? Vi trängs i sängen med våra hundar, räddar älgar ur isvakar och fodrar svältande rådjur på senvintern.
Våra hjärtan puffar ångmoln när vi ser vårens första tofsvipor, lekande, grymtande vildsvinskultingar eller betande rådjur i tufsig övergång till sommarpäls.

Och det mest påfallande beviset för denna empati är förstås eftersöksjägarna som alla drar nytta av, framför allt de vilda djuren.
Närmare 50 000 gånger om året drar eftersöksekipagen ut i ur och skur, på helger, julafton, midsommarafton, i snö, minusgrader, mitt i natten, i tät trafik.
Eftersöksjägaren ger sig ut när som helst.
För att ett djur lider.
Meditera lite över det ikväll, alla köttätande jaktmotståndare inkluderat jakthatande låtsasveganer som glatt petar i sina hundar och katter köttprodukter som de låtit någon annan döda.
Även ni kan köra på, skada, döda och lemlästa djur på våra vägar.
Då duger jägarna.

Eftersöksjägaren ger sig ut när som helst.
För att ett djur lider.
Meditera lite över det ikväll, alla köttätande jaktmotståndare…

Min poäng är också att många djurrättsaktivister prioriterar fel. Det är inte oss jägare de ska lägga sin energi på. Visst, det finns jägare som är idioter, men som grupp värnar vi samma saker.
Upprepar här, vi vill inte se djur lida.
Varför slösar djurrättare sådan enorm energi på oss jägare? Varför lägger de inte istället ner mer tid på systematiskt djurplågeri med stressade djur i djurfabriker och långa transporter? Eller hundar som hetsas mot varandra? Djur som plågas, misshandlas och far illa på riktigt?
Eller på varukedjor och konsumenter som envisas med att fortsätta köpa utländskt kött?

Varför i hela friden anklagar de istället mig för att plåga mina hundar och vilda djur, år efter år? Jag som tar fullt ansvar för mitt köttätande. Jag som slåss om täcket med ett gäng hundar varje natt och som sysselsätter dem med det bästa du kan ge en hund, nämligen jakt.

Ordet jakt verkar skapa tunnelseende hos vissa.

En hund älskar att jaga, för oss med jakthundar är det självklart. Den, liksom vi människor, har jakten djupt rotad i generna. Hunden har heller inte drabbats av hjärnskrynklande filosofiska floskler som den försöker slå andra hundar i huvudet med. Den bara jagar.

Djurplågeri i alla dess former är förkastligt! Men sluta jaga laglydiga jägare, det är bara slöseri med tid.
Det finns avarter bland oss också men jag lovar, vi jägare tycker att de är lika vidriga.
Jägare tycker om djur. Koncentrera er på dem som inte gör det.


Exempel på full koncentration under jakt. Hundar älskar att jaga.

av

Om tjuvjägarna vore bajs skulle vi hitta allihop

, , , •

En privatperson har donerat 100 000 kr i belöning till den som lämnar uppgifter om tjuvjakt på varg, björn, lo eller järv, någonstans i Sverige, som leder fram till fällande dom. Rovdjursföreningen hanterar satsningen. Det är ett bra initiativ för att få bukt med denna brottslighet, även om den omfattar enbart rovdjur! Men kommentarerna på inlägget om detta på Rovdjursföreningens Facebooksida spårar ur.

Räv bajsar.

När det gäller spillningsinventeringar är de svenska jägarna proffs. Det är därför vår hjälp uppskattas och efterfrågas. Tjuvjakts-spaning är inte riktigt samma sak. Foto: Oscard Lindvall

 

I flera fall handlar det inte längre om några specifika gärningsmän som jagar illegalt utan här dras hela jägarkåren över en kam.
Det antyds också att jägarna medvetet låter bli att ”hitta” tjuvjägare.
”Jägareförbundet och dess medlemmar kan hitta massor av rovdjursspår, spillning etc, men att ingen kan hitta tjuvjägare.” skriver någon och jag har hört anklagelsen mot oss som grupp tidigare.

Vi jägare är bra, förbannat duktiga, framför allt i skogen, då är vi på mammas gata, så att säga.
När det gäller spillningsinventeringar är vi proffs. Det är därför vår hjälp uppskattas och efterfrågas.

Man kan kanske säga att tjuvjägare är stora skitar men där upphör likheten, i alla fall i min värld.
Jag är nämligen rätt säker på att beteendet hos en tjuvjägare och en bajskorv skiljer sig åt rätt markant. Men hade det inte gjort det, alltså om tjuvjägarna hade legat där i skogen alldeles stilla, uppdelade i spillningslika formationer, kanske 20 i en hög, då hade vi garanterat hittat väldigt många.
Troligen hade vi tagit varenda tjuvjägare i Sverige.
Rävar vill ju exempelvis gärna lämna sin spillning väldigt högt upp, på stubbar, stenar och dylikt. Hade en tjuvjägare betett sig så, kanske stått alldeles stilla på en stubbe i, låt säga en månad, ja då hade vi hittat personen i fråga med förbundna ögon. Så bra är vi på spillningsinventeringar.

Nu är det tyvärr inte så att tjuvjägare ligger i skogen i små högar och väntar på att bli hittade.
Jägarna avskyr tjuvjakt. Illegal jakt handlar nämligen om att någon raserar din viltförvaltning på din mark som du kanske arbetat hårt med för att gynna viltet och betalar dyra pengar för. Den illegala jakten kanske sker på ett för djuren mycket plågsamt sätt, kanske används felaktiga kalibrar, dåligt ljus från bil, skadskjutningar som ignoreras av människor som saknar empati. Det är vidrigheter ingen jägare vill kännas vid.

Tror ni att man håller käften om man upptäcker att någon jagat illegalt på ens mark? Självklart inte. Man blir ursinnig. Det är ett intrång, en kränkning, djurplågeri, en brottslig handling.
Och varför handlar det bara de stora rovdjuren? Varför är rovdjursvännerna bara rovdjursvänner? Varför bryr de sig inte om allt annat vilt, exempelvis klövviltet? Är det helt enkelt så att en varg är coolare att värna än ett rådjur eller än älg?
Illegal jakt är grym, oavsett vilket viltslag som drabbas.

Tror ni att man håller käften om man upptäcker att någon jagat illegalt på ens mark? Självklart inte. Man blir ursinnig. Det är ett intrång, en kränkning, djurplågeri, en brottslig handling.

Organisationen APU (Anti Poaching Unit) utger sig för att ”förebygga faunabrott, som illegal jakt på rovdjur och allt annat vilt”. Men även de struntar fullständigt i tjuvjägaren som skadskjuter den dräktiga dovhinden i huvudet med .22-long på 100 meter från bil mitt i natten. Eller över huvud taget den omfattande illegala jakten på klövvilt som också ökar.
Det handlar enbart om rovdjur, i stort sett bara varg, men även att leta åtelkameror och plocka skräp och att sätta dit jägare i största allmänhet.

Många djurrättsaktivister är egentligen inget annat än rena speciesister. Funderar, är det verkligen djuren man sätter främst då eller sitt eget ego?

När symposiet mot illegal jakt arrangerades förra året inbjöds flera djurrättsorganisationer. Men ingen kom. Några hade goda skäl men de flesta hade det inte.
Det tycks många jaktmotståndare ha glömt.
Därför är donationen och Rovdjursföreningens initiativ bra.

Jägareförbundet tar avstånd från allt vad illegal jakt heter. Illegal jakt raserar en god viltförvaltning. God viltförvaltning sker genom legal, genomtänkt jakt för att hålla viltstammarna i balans.
Men illegal jakt är svår att komma åt, ett grovt brott som kräver stora polisiära insatser och resurser. Illegal jakt är av ondo. Det hade varit bra om de som ägnar sig åt att döda djur illegalt pratade mer högt om att de ägnar sig åt denna brottslighet. Då hade det varit lättare att få tag i dem. Kanske nästan lika lätt som att hitta bajs i skogen.

av

Sluta hata! Argumentera med fakta!

, , •

Djurrättsaktivister och jaktsabotörer anfaller hänsynslöst enskilda jägare både på nätet och under praktisk jakt med hat och lagvidriga metoder. Det är förkastligt.
Men nu har debatten på sina ställen ballat ur fullständigt från båda håll.

Ingen vinner på att debatten skenar iväg i ett stort känslokaos baserat på hat. Foto: Madeleine Lewander

Vissa jaktförespråkare går ut i debatten och beter sig på ett sätt som är oacceptabelt. Hatet flödar åt båda håll och på sina ställen har alla sidor tappat greppet fullständigt.
Till alla er som låter saklösa hatkänslor och personangrepp mot jaktsabotörerna fullständigt ta över: SLUTA!!! Ni förstör för alla oss andra jägare! Det är inte okej att bete sig som ni gör!
När ni tungt faller ner på samma bottenlåga nivå som jaktsabotörerna och enbart låter svarta känslor styra gör ni alla jägare en otjänst. Hat hjälper ingen av oss!
Den som hatar vinner inget.
Så balla inte ur!!
Vi jägare måste hålla debatten saklig. Vi är de enda som gör det. Vi har fakta och vi har rätten! Vi står för jakten och är stolta! Vi har varandra, vår natur, vårt fantastiska intresse och naturligtvis våra underbara familjemedlemmar och bästa  jaktkompisar, alltså våra hundar, med oss hela vägen.
Jakten behövs! Det måste vi visa med fakta. Det är klart att det finns känslor med i bilden men låt dem inte ta över!

Mahatma Gandhi, förespråkare för ickevåldsprincipen sa:
“Öga för öga” gör hela världen blind.
Låt oss inte falla i den fällan utan  förbli dem vi är, laglydiga, naturälskande människor som älskar och värnar vilt och natur. Och argumenterar med fakta, sakligt och kontrollerat.

av /2 Kommentarer

Dagstidningar bör visa trofébilder

, , , •
Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Att vara ansvarig utgivare för en tidning innebär att man måste ta ställning i många olika svåra frågor. Detta är många gånger otacksamt. För oavsett vilket val du gör kommer det finnas människor som kritiserar ställningstagandet. Det finns ju alltid minst två sidor av samma mynt.
För några år sedan började vissa dagstidningar att gå med information om att de inte skulle publicera bilder där jägare poserar med sitt nedlagda byte. Denna typ av bilder benämns ofta som triumferande trofébilder. Ett foto som vissa tolkar som jägarens vinst över djuret, en segerbild där liv och död möts på ett osmakligt sätt.
Jag är den första personen att hålla att bilderna oftast är intetsägande, ibland oetiska, ibland groteska och oftast ganska fula.
Men är det orsak nog till att sluta att visa dem?

Att vara ansvarig utgivare innebär att stå upp för yttrande- och tryckfrihet. Det innebär också att visa upp en sann bild av det som sker i samhället. För att klara av uppdraget att skildra samtidens alla aspekter måste man beakta trender och skeenden i samhället som många andra missar. Det krävs också mod och integritet. Den ansvarige utgivaren har därför en av de allra viktigaste rollerna för att hålla demokratin levande. Genom att tänja och ligga på gränsen till det etiskt korrekta i sina publicistiska beslut försvarar utgivaren demokratin och yttrandefriheten. Och utgivaren gör detta genom att förklara, fördjupa, roa. Visa det stora, det lilla, det viktiga, det jobbiga och det perifera.
De triumferande jaktbilderna innehåller en djup och viktig aspekt som glömts bort i debatten. Många i Sverige – och även i andra länder – vet inte hur naturen fungerar. De förstår inte hur matproduktionen går till, varifrån köttet kommer och de förstår inte hur människan styr och påverkar allt i naturen – bara för att vi vill ha mat, kläder och material till möbler, energi, semesterresor med mera.
Urbaniseringen har gjort människan historielös avseende vår koppling till naturen. Alla människor behöver mat. Och vi påverkar genom våra val förutsättningarna för djur och natur – oavsett om vi är veganer eller köttätare.
De flesta människorna i Sverige lever långt ifrån och ser aldrig den bistra verkligheten. Vi behöver slakta djur, odla åkrar, hugga ner skog för att överleva. Även människan är dömd till att leva av naturen.
De flesta vet naturligtvis ungefär hur det fungerar, men alltför många vill inte se den bilden.
Att visa döda djur, att visa vad vi gör med naturen, att beskriva valmöjligheterna, att visa nyttan, att visa verkligheten – som den ser ut – är något som varje ansvarig utgivare måste göra om personen ska leva upp till rollen och ansvaret.

Är dessa bilder då triumferande? Är det en bild av människans seger över djuret? Nej. Jag har aldrig träffat en jägare som uttryckt sig så. Jag har däremot träffat en del andra människor som kan tolka bilden på det sättet. Men dessa har oftast ingen eller väldigt lite kunskap om hur människan brukar naturen. De kan oftast inget om jakt och ser inte sitt egen inverkan eller bruk av naturresurserna.
Min motfråga blir därför: Ska okunskap och ovana av att se döda djur styra ansvariga utgivares beslut om hur de ska visa verkligheten? Nej, definitivt inte.
Det är faktiskt en riktigt allvarlig devalvering av tidningarnas publicistiska roll och uppgift om man slutar att visa vissa bilder och förklara sambanden. Då växer okunskapen.
Detta är naturligtvis inte den ansvarige utgivarens vilja eller önskan. Men konsekvensen kan bli att viljan att tillfredsställa okunskapens okomplicerade och förenklade verklighetsbild leder till att tidningen förvränger sanningen. Vi skapar än oupplyst samhällsbild där känslor blir viktigare än fakta. Och tro mig, det är en farlig väg.

Sedan undrar jag varför tidningarna ens går ut med att de inte ska visa dessa bilder? Om den ansvarige utgivaren inte tycker frågan var en stor sak varför ens ta upp det till diskussion?
Svaret lämnar jag till därhän. Men jag är ganska säker på vad det beror på.

av /1 Kommentar

Bilden av jakten blir allt bättre

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

För några år sedan kunde vi mötas av ganska osmakliga bilder på exempelvis Facebook. Vi jägare – jag skriver vi för jag var inget undantag – reflekterade inte över att bilderna som vi tyckte representerande jaktglädje, bra hundarbete, gedigen skytteträning och mycket annat tolkades på ett helt annat sätt av dem som inte kunde något om jakt.
Detta var en ögonöppnare för många av oss. De bilder som vi egentligen vill visa för våra jagande vänner, sände helt motsatta signaler till de som inte gör det.

Det intressanta är hur vi som kollektiv hanterade problemet. Svenska Jägareförbundet har arbetat mycket med etikfrågorna sedan dess. Och jägarna som grupp, har lyssnat, diskuterat och förändrat sig. Inte bara för att förbundet startade upp etikprojektet, utan också för att tiden var mogen. Vi tyckte att många bilder visade upp jakten på fel sätt.

Ni anar inte vilken häftig känsla som sprider sig i kroppen när jag, som har varit med på den resan, ser vilken oerhörd förändring man kan se på Facebook idag.

Bilderna är inte färre. De visar inte mindre av den jaktglädje och allting annat vi ville visa. Jag ser fler närbilder, nästan inget blod, kvistar som täcker ingångshål. Bilderna från slaktboden är numera sällsynta, vilket är bra. Djur är nämligen vackra och ståtliga i naturen, men inte så snygga när de är halvt avpälsade hängande i en slaktkrok.
Idag är bilderna på sociala medier finare, stämningsfulla och visar respekt för det nedlagda viltet. Och detta är kanske det viktigaste av allt. Att vi visar respekt mot djuren vi fäller.
Detta medför inte att vi döljer aspekter av jakten, utan istället visar upp jakten på ett mer verklighetstroget och respektfullt sätt.

Tack alla jägare för att ni visar respekt mot djuren. Tack för att ni tänker på etik. Tack för allt ert engagemang. Tack för att ni ger tips och hjälper varandra. Tack för att ni bjuder in nya jägare i gemenskapen. Tack för att ni säger ifrån när någon gör fel.

Det är vi tillsammans som formar allmänhetens syn på jakt. Och ni gör det riktigt bra.

av

Samarbete är enda lösningen

, , , , •
Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Handlar utfodringsförbudet om allt vilt? Eller är det utfodring av vildsvin och hjortar som regeringen vill komma åt?

Regeringens har nyligen lagt en proposition om utfodringsförbud. Tyvärr generar detta förslag mer frågor än svar – i alla fall i detta skede. Dels eftersom vi inte ännu sett det slutgiltiga förslaget, dels att det skapar oro.
Eftersom regeringen använder termen utfodring så är min tolkning att åtling inte omfattas över huvud taget.
Vad omfattas då av ett utfodringsförbud? Hur stora områden ska förbuden gälla för? Ska ett förbud gälla hela län, kommuner eller gårdar? Vilka djurarter vill man stoppa utfodring för och kommer åtgärderna och förbuden bara omfatta dessa?
Det förslag som skickades till Lagrådet innehåller inga detaljer i själva lagtexten. Och när man försöker bryta ned förslaget till praktiska åtgärder blir man vimmelkantig av alla frågor som dyker upp i huvudet.
Kan en saltsten anses vara utfodring? Är viltåkrar utfodring? Kan sparande av uppväxande aspar eller att odla majs i ett område med omfattande betesskador från vildsvin ses som utfodring?
Och det blir riktigt komplicerat om det anses vara utfordring om en lantbrukare inte kan eller hinner skörda en åker på grund av dåligt väder. Ytterligare en fråga är om man får utfodra tamdjur i en hage, om också vilt går dit och äter? Ifall detta inte blir tillåtet kommer stora delar av hästkollektivet få stora problem.
Dessa farhågor diskuteras nu livligt i olika sammanslutningar. Och det är självklart att många är oroliga och frågande.

Personligen tycker jag det är mycket olyckligt att regeringen väljer lagstiftning innan markägare sinsemellan – och tillsammans med jägarna – på allvar har jobbat med utfodringsproblematiken.  Varför skriver jag markägarna sinsemellan? Jo, för på vissa håll är frågan helt och hållet en markägarfråga.
Låt mig ta ett exempel: En markägare vill ha mycket vilt och grannen vill odla spannmål. Konflikten är uppenbar, men frågan handlar om olika markanvändande. Så länge dessa interna konflikter inom markägarkollektivet finns kvar kan man inte lägga all skuld på jägarna eller utfodringen.
Nu försöker regeringen att angripa mycket lokala problem från ett nationellt och regionalt perspektiv. Är det någon som tror att ett problem löses bättre om staten eller någon annan bestämmer? Är det inte så att de närmast berörda måste vara med i diskussionen om resultatet ska blir bra och fungera över tid?
Och är det inte ett enormt misslyckande om markägare sinsemellan och jägarna inte kan lösa frågan på egen hand?

Naturligtvis är det svårt att få till lokala överenskommelser. Men utan sådana får vi aldrig en gemensam målbild över hur stora de lokala viltstammarna ska vara, hur vi ska hjälpa varandra, vilken typ av utfodring som är okej. Det är dit vi måste komma. Markägare, lantbrukare och jägare måste komma överens. Kompromisser måste fram. För det är då vi kan lösa problemen och också få förståelse för varandras svårigheter med att lyckas.
Under det senaste året har förbundet tillsammans med LRF haft bra och konstruktiva diskussioner på såväl nationell som regional nivå, med tanke på vildsvin och utfodring. Och dessa sammankomster har lett frågan framåt. Resultatet har varit positivt. Det går med andra ord, bara man vill.

Personligen skulle jag vilja att länsstyrelserna inte godtyckligt och lättsinnigt utfärdar utfodringsförbud, utan istället kräver att markägare och jägare först måste försöka lösa problemet själva. Det handlar således att få till en klok praxis, där utfodringsförbud ska vara den sista åtgärden när allting annat är prövat.
Jag är kanske naiv. Men jag är övertygad om att inga av mina farhågor och frågor kommer att besannas. En anledning till detta är att jag deltog i ett möte med LRF i Almedalen. Och vi var väldigt eniga i vad ett utfodringsförbud borde handla om. Det är främst den orimliga och offensiva utfodringen, där lastbilslass med grödor tippas i skogen, som ska försvinna. Att utfodra så offensivt går ytterst sällan, eller aldrig, att försvara.

Nu ska propositionen avgöras av riksdagen. Och det är ingen djärv gissning att det kommer att bli rejäla diskussioner om förslaget, med tanke på att propositionen leder till ett stort ingrepp i äganderätten. Frågan är med andra ord mycket större än utfodringsförbud.
Vad riksdagen i slutänden beslutar går inte att gissa.  Men det är långt ifrån säkert att det liggande förslaget går igenom utan förändringar.

Oavsett vad utkomsten blir bör vi jägare inte starta ett skyttegravskrig med markägarna. Istället bör vi på det lokala planet fortsätta att vara konstruktiva och försöka hitta lösningar – tillsammans. Vi får naturligtvis inte sälja ut vår själ och våra ståndpunkter. Men vi måste bjuda in till samarbete och vara villiga att kompromissa.
Jägare och markägare/lantbrukare är beroende av varandra och det är alltid fel att bråka med någon som vi egentligen vill samarbeta med. Detta gäller lika mycket för oss jägare som alla markägare och lantbrukare.
Så min uppmaning till parterna är att försöka hitta lösningarna själva – utan statens inblandning. Det kommer alla att tjäna på.

av /1 Kommentar

Juridikträsket 2.0 – nu sjunker vargarna också

, , , , •

– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. 
Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack kaffe. Två vänliga värmlänningar som födde upp får. Egentligen det enda man slogs av när man mötte dem.

vargbak1200

Det juridiska träsket drar med sig de flesta. Foto: Madeleine Lewander

Men Hugo hade gjort något som ingen annan gjort, åtminstone inte på väldigt länge. Han hade skjutit en varg som attackerat hans får. Han anmälde det själv, intet ont anande om konsekvenserna.

Nu skulle Hugo inför rätta. Han blev trakasserad, människor skrev elaka handskrivna brev, terroriserade via telefon. Media var som galna.
Det fanns inte många vargar då. Hur kunde Hugo göra så? Drevet gick.
Via kontakter hade jag ändå lyckats få till ett möte och fick komma hem och prata med familjen.

– Om jag sätter i kontakten så ringer det nästan direkt, sa Hugo.
Det lät lite överdrivet. Men Hugo vidhöll. Han orkade inte ha telefonen inkopplad. Det var lugnast så.

Vi drack mer kaffe och Hugo berättade precis hur han tänkte och vad han hade gjort den där ödesdigra dagen. Det fanns inget hat, ingen aggressivitet i hans berättelse. Bara en ledsen, lite skakad människa som ville skydda sina får och det liv han levde.
Historien berörde mig djupt.

Rättscirkusen som följde var fullständigt crazy. På den tiden. Idag är liknande snirklar i rättsmaskineriet vardagsmat. Det finns många Hugo där ute som idag trampar runt i en kladdig juridisk sörja utan att komma någonvart.

Hela vargfrågan i Sverige har nu gått så långt att nästan alla direkt inblandade parter drabbas hårt, inte minst vargarna.  Polariserade ytterkanterna ser till att de får lida. Ytterkanter på olika håll som sprider sitt budskap effektivt och där alla sidor underbygger tjuvjakt precis lika effektivt.

Det är ytterkanterna som drar åsikterna in i absurdum.  Det är de som dödar vargar på ett sätt där ingen har insyn, där ingen kan påverka. Det är de som låter människor sakta sjunka allt djupare ner i ett träsk fyllt av paragrafer, förordningar och EU-direktiv.
Det är ytterkanten som tror att de kan tvinga människor att ändra hela sina liv för att själva försöka vinna ett eget uppror där en seger bara existerar i den egna sinnevärlden men där det i praktiken går åt helvete för förlorarna.
Vi ser trenden komma i fler och fler frågor som rör människors brukande av och i längden varande i naturen.  En murkla kan stoppa din skogsavverkning. Legala vapen kan komma att tas ifrån dig.
Det är ett mörker som sakta kryper på.

I horisonten tornar också ett hugat koppel juridikkunniga upp sig där vissa förmodligen ser goda affärsmöjligheter i att driva paragraftolkningar till det yttersta i nya, rimliga eller orimliga, riktningar.

Det är ytterkanten som med ytliga medel sakta dödar hoppet för alla som befinner sig mittemellan, mellanskiktet som skriker sig hesa utan att bli lyssnade på. De som bara vill kunna leva vidare på ett sätt som de finner värdigt.
De sjunker paradoxalt nog tillsammans med vargarna allt djupare ner i ett juridikstyrt bottenlöst lekmannaträsk som emellanåt verkar sakna både insikt, etik och djupare kunskaper.

Det började någonstans med Hugo Ekman. Då trodde jag att människor skulle förstå, inse att sådana som han faktiskt räknades.
Så blev det inte.

av
a:hover{text-decoration:underline!important}

Våra webbplatser

  • Facebook
  • Instagram
  • Twitter

© Svenska Jägareförbundet. Öster Malma, 611 91 Nyköping, Sverige. Tel: 077 - 18 30 300 Org.nr 802001-6658

Vår webbplats använder cookies. Surfar du vidare betyder det att du accepterar du dessa cookies.

Jag förstår