Nyligen la vi ut en rävbild på sociala medier där vi berättade om räven, bland annat i dess roll som predator. Sedan vet vi av erfarenhet att det bara är att vänta. Det är som att meta. Efter en stund kommer de, småmörtarna, de som bara ska bråka i kommentarerna. Nafsar på betet och flötet börjar småguppa. Fullständigt meningslöst.

 

På bilden en död skabbangripen räv. Skjuter vi inga rävar ökar stammen. Och skabbangreppen. Att se en skabbangripen räv pinas är vedervärdigt. En långdragen tortyr som undantagslöst leder till rävens död. Det vill ingen jägare se. Foto montage: Skabbräv Sirpa Ukura, Sarcoptes scabiei: Patrick Guenétte/Mostphotos

Jag vill poängtera att vi även får sakliga argument, där det går att diskutera. Där kan vi komma framåt, där båda sidor har  något att lära. Men de är tyvärr få.
Småmörtarna dominerar kommentarsflödet. De representeras av arga personer som ofta, av någon anledning, har en katt i profilbilden, avdankade discosyskon, balkongare som kallar sig något som innehåller wolf eller fox eller heter saker som LebeauChateau, LaBalour eller LuluLynx.

Småmörtarna är alltid fel ute, känner först efter hur det känns och argumenterar efter det. Får sakliga svar tillbaka men läser dem inte. Känner istället efter igen och deklarerar för världen hur det känns just nu i just deras jättearga magar. I det läget kan vi jägare också bli kallade precis vad som helst i spannet rövhål till mördare. Det känns så och då får man säga just det. Tycker de.

Det är lite synd om dem egentligen. Att befinna sig så långt från verkligheten. Att de på allvar tror att deras känslosvallningar värnar räven och övrigt vilt medan det egentligen är precis tvärtom.

Det är lite synd om dem egentligen.  Att befinna sig så långt från verkligheten. Att de på allvar tror att deras känslosvallningar värnar räven och övrigt vilt medan det egentligen är precis tvärtom.

Vi käkar inte upp rävarna vi skjuter. Man måste inte äta upp allt man jagar. Jag har skjutit råttor, åt inte upp dem heller. Slagit ihjäl myggor, nope, aldrig svalt någon, inte frivilligt i alla fall.

Hur kan då vi, som vi kallas, rövhål till jägare understå oss att skjuta en räv?

Huvudskälet är att vi vill ha en balans i rävstammen. Vi vill ha en frisk rävstam. Och att vi tycker om att jaga.

Svält. Om rävstammen får växa obehindrat blir det förr eller senare dåligt med mat för dem. Jag vill inte se rävar svälta. Vill småmörtarna det?

Skabb. Skjuter vi inga rävar ökar stammen. Då ökar också rävskabben som smittar våra hundar, även katter kan bli angripna samt varg. Men framför allt är det vedervärdigt att se en skabbangripen räv pinas. En långdragen tortyr som undantagslöst leder till rävens död. Det vill ingen jägare se.
Vill småmörtarna det?

Rävens dvärgbandmask är en parasit. Den vuxna masken lever oftast i tarmen på en räv, men även hundar hör till de alternativa värddjuren. Maskens ägg utsöndras med värddjurens spillning och sprids i miljön. Människor kan infekteras av äggen och utveckla en mycket allvarlig tumörliknande sjukdom. Rävens dvärgbandmask hittades i Sverige första gången 2011. Ju fler rävar desto större spridningsrisk.

Fjällräv och klimat. Vi jägare hjälper till att rädda fjällräven. Vad gör småmörtarna för fjällräven?
I fjällkedjan har rödräven blivit vanligare det senare århundradet. Viktiga orsaker är förmodligen ett varmare klimat och ökad födotillgång i det alltmer människopåverkade landskapet i och kring fjällen. När rödräven etablerar sig på fjället konkurrerar den ut den mindre fjällräven, som var mycket nära att dö ut för 20 år sedan.
Jakten på rödräv i viktiga fjällrävsområden har – tillsammans med utfodring vid fjällrävslyor – gjort att fjällräven börjat återhämta sig.

Predatorkontroll kan användas för att kompensera för annan påverkan på naturen. Ibland är det nödvändigt, om man vill rädda en hotad art.

Trafiken. Om rävstammen får växa gränslöst kommer MÅNGA fler olyckor att ske i trafiken. Även småmörtar kan köra på en räv och gör det också. Varför skulle de vara ett undantag? Räven dör inte alltid direkt utan släpar sig iväg, svårt skadad. Då kan en eftersöksjägare komma ut och avliva, även en trafikskadad räv, om olyckan anmäls. Det finns ingen anmälningsplikt för en påkörd räv. En eftersöksjägare som ändå väljer att åka ut gör det helt utan ersättning.
Varför gör vi jägare, som ni kallar rövhål, det? Enkelt svar, för att minimera djurets lidande och det gäller förstås även en räv. Jägare vill inte se djur lida.

Viltvård. Rävpredation i allmänhet är den avgjort viktigaste dödsorsaken hos rådjurskid under sommaren. Där det jagas mer räv finns det betydligt större småviltsstammar, allt från fågel och hare till rådjur. Viktigt för de flesta av oss men kanske inte för småmörtar.

Sist men inte minst handlar det om att vi jägare är stolta över att vara jägare, vi älskar jakt. Att jaga räv är spännande, utmanande och ställer höga krav. En fantastisk jaktform för många.

Vi jägare ser helt enkelt till att rävstammen mår bättre.
Sug på den, alla nafsande småmörtar.

Boskapsskyddande hundar och rovdjur som sliter varandra i stycken. Det tycker många vargförespråkare är lösningen i vargfrågan.

Det ser fridfullt ut när hundarna lufsar med tamdjuren. Men vad händer när det blir allvar? Foto: Mostphotos

Vissa personer har börjat förespråka boskapsskyddande så kallade herdehundar. Det låter fint. En snäll jättestor gosig hund som skyddar fåren. Men så fint är det inte alla gånger.

Svensk Jakt berättar om två boskapsvaktande hundar som är på rymmen i Norge. Polisen har under förmiddagen fått fast den ena hunden efter att de båda hundarna angripit en hundägare som var ute på en morgonpromenad med sin hund.

Jag har börjat läsa, och titta, närmare på några av de här hundraserna. Kaukasisk herdehund är en av dem. Enligt informativa videor om rasen väger de mellan 60 och 100 kg och kan döda både varg och björn. En god egenskap, enligt ägaren i ett klipp, är att de aldrig ger sig, inte ens när de själva håller på att bli dödade av rovdjur. De slåss in i det sista.

Å andra sidan ser jag goa klipp där reportrar hälsar på uppfödare, kliar jättehundarna på magen, pussar och kramar dem och är bokstavligen alldeles till sig. Gullegulligt.

Det är inte ett dugg konstigt. Just de här gosenallarna framavlas nu alltmer för att vara just gosiga. Monsterbiten väljs liksom bort. De är inte heller tränade att gå ensamma med boskap, utan att präglas på människor.
Ska tamdjuren skyddas bör man undvika för nära mänsklig kontakt med hundarna, läser jag. Hundarna ska präglas på och leva med flocken, det är den som är deras ”familj”. Hot mot flocken ska avvärjas, på alla sätt. Du som ägare ska enbart ge hundrakiloshundarna mat varje dag.

Hundarna ute på fältet träffar inga reportrar som pussas med dem och kliar dem på magen.

I Frankrike upplever man problem med dessa hundar. Främst handlar det om hundar som attackerat människor och sällskapshundar. Det blir därmed också dyra eftergifter för herdehundsägarna.

Rovdjuren lär sig också snart hur hundarna fungerar. Hela härligheten kostar mer än vad det smakar, på alla plan, förstår jag ju mer jag läser.

Och i allemansrättens Sverige, hur skulle det fungera? Om naturvandraren med lilla sällskapshunden plötsligt upplevs som ett hot av jättehunden? Vad händer då med det strikta hundägaransvaret?
Vem finns där och tar ansvar för vad hunden gör?
Ingen.

Men det som egentligen mest får mig att tycka oerhört illa om den här verksamheten är omtanken om djuren, och då menar jag både vilda och tama, räven, vargen eller kanske björnen och den boskapsskyddande hunden.

Det ser fridfullt ut när hundarna lufsar med tamdjuren. Men vad händer när det blir allvar?

Jag ser hemska filmklipp där en ensam varg kämpar för sitt liv men slits i stycken av boskapshundar. Och det kan precis lika gärna vara tvärtom.

Ska de här djuren, precis som det är tänkt, tillåtas att slita varandra i stycken? En hund som sakta dör för att rovdjuren som anfaller den blir för många, men aldrig ger upp. Eller en varg som sakta slits i stycken av en hund som vi lärt och avlat fram att det är precis så den ska göra.
Vill vi ha det så?

Ska de här djuren, precis som det är tänkt, tillåtas att slita varandra i stycken? En hund som sakta dör för att rovdjuren som anfaller den blir för många, men aldrig ger upp. Eller en varg som sakta slits i stycken av en hund som vi lärt och avlat fram att det är precis så den ska göra.
Vill vi ha det så?

Önskar de här så kallade djurvännerna hellre det här våldsamma scenariot där djur plågas i onödan än att en jägare skjuter ett snabbt dödande skott?

Jag vill inte att djur ska dö på det här viset, på grund av ett system byggt av och påhejat av oss människor. Må det ske i naturen men vi ska inte själva skapa metoder där vi avlar fram djur som slåss för att döda eller för att själva dödas.

Och all denna utdragna plågsamma smärta enbart för att en grupp människor inte tycker jägare ska få förvalta rovdjur genom att skjuta dem med ett snabbt dödande skott.
Då handlar det inte om att minska djurens lidande. Det handlar om att till varje pris försöka styra vad andra människor gör.
Vissa vargförespråkare ser det alltså som så viktigt att stoppa jägare att de utan att blinka gärna ökar både hundars och vilda djurs lidande. Ett utdraget, plågsamt lidande.

Vissa vargförespråkare ser det alltså som så viktigt att stoppa jägare att de utan att blinka gärna ökar både hundars och vilda djurs lidande. Ett utdraget, plågsamt lidande.

Alla hundar är individer men med mer eller mindre utvecklade rastypiska egenskaper. De jaktliga egenskaperna, hälsoaspekterna och det som gör att våra hundar samtidigt är underbara familjemedlemmar är ett tungt ansvar som vilar på varje uppfödare.
Det är en ständig balansgång.
Ett jaktanlag kan avlas bort, vilket också gjorts med ett antal jakthundraser, där man numera bara vill att de ska vara gulliga. Storpudel exempelvis, som var en fantastisk vattenapporterande jakthund, är nu bara en skugga av sitt forna jag, för att människor ville något annat.

Hunden präglas förstås också av livsmiljö och hur den hanteras av sin omgivning. Mina snälla jaktlabbar hade inte varit likadana i en tuffare miljö.

Om du säger att din Kavkazskaja ovtjarka är jättesnäll och en riktig familjemedlem så tror jag dig. Men en utpräglad boskapsskyddande hund av samma sort som växt upp och lever ensam med sin fårflock är långt ifrån allas jättestora pussgurka.
Det är naivt att göra den jämförelsen.

Det är ännu mer naivt att tro att just detta skulle innebära en lösning på konflikterna om varg i Sverige. Det är till och med riktigt dumt.

Ett par klipp om boskapsvaktande hundar i Sverige. Är det så här vi vill ha det?

Ur Land.se:

– Gäller det en enstaka varg så har nog hundarna en bra chans. Gäller det flera vargar så vet jag ärligt talat inte, men jag hoppas verkligen att hundarna vinner en sån match, säger Jan-Erik.

Ur Viltskadecenters publikation Boskapsvaktande hundar mot rovdjursangrepp på tamdjur:

Utgången av möten mellan dessa hundar och vargar går inte att förutsäga. Vissa vargar undviker eller passerar bara förbi området, andra undersöker och visar upp sig och några kommer att slåss med vakthunden. Det förekommer att boskaps-vaktande hundar dödas av vargar. Vargar blir sannolikt mer frustrerade än skrämda över närvaron av vakthundar.”

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

För många år sedan följde jag med under ett trafikeftersök. Då hade jag själv inte börjat jaga utan hängde bara med, ung och ovan. Ett mindre vildsvin, troligen årsgris, hade blivit påkört men rört sig från platsen.

Visst måste vildsvinsstammen bli mindre. Men inte på bekostnad av respekt och etik.  Foto: WildMedia/Mostphotos

Vi började spåra med hund och plötsligt, efter en stund, reser det skadade vildsvinet framför oss och hasar gällt skrikande från oss på sina enda två fungerande framben. Det handlade bara om några sekunder, min jägarkompis var beredd och sköt snabbt ett dödande skott. Men mina tårar rann. Bilden sitter kvar.
Jag har senare varit med i liknande sammanhang men har då kunnat vara mer förberedd trots att det gör ont i själen att se ett djur lida på det viset.

Jägare vill inte att något djur ska lida. Inte vildsvin, inget djur alls. Därför har vi skapat och förhåller oss till något som kallas jaktetik. Visst finns det lagar som säger att vilda djur inte ska utsättas för onödigt lidande men våra jaktetiska regler går långt utöver vad lagstiftningen kräver. För att vi bryr oss.

Jag förmänskligar inte djur men jag vill inte se ett enda djur lida. Och precis så funkar det i jakten.

Men vi har för många vildsvin i delar av vårt land. Lantbrukare lider av svåra skador på sina grödor trots att svenska jägare skjuter galet många vildsvin, långt över 100 000 per år, och står till förfogande om lantbrukare behöver snabb hjälp.

Visst måste vildsvinsstammen bli mindre. Men inte på bekostnad av respekt och etik.
Dessutom härjar nu en fruktansvärd virussjukdom hos vildsvin och tamgrisar, afrikansk svinpest. Den sprids i snabb takt över världen och knackar nu på dörren till Sverige.
Jägareförbundet har tillsammans med flera myndigheter och organisationer försökt att gå ut med information om denna allvarliga sjukdom och hur vi alla kan undvika att sprida den vidare. Vi informerar i alla tillgängliga kanaler.

Men just när det gäller vildsvin verkar massor av människor ha tappat det helt. Och det är inte jägare.
Vildsvinet hatas på ett sätt som närmast är att betrakta som omänskligt. Grymheterna i kommentarer på sociala medier vet inga gränser.
All respekt är som bortblåst. Alldeles för många välkomnar sjukdomen ”för att bli av med ohyran”.

Vildsvinen ses som djävulens påfund där vilka medel som helst är tillåtna för att döda dem. Att de möjligen plågas är betydelselöst. Jag vill poängtera att jag aldrig har sett en jägare kommentera på det viset. Aldrig.

Vildsvinen ses som djävulens påfund där vilka medel som helst är tillåtna för att döda dem. Att de möjligen plågas är betydelselöst. Jag vill poängtera att jag aldrig har sett en jägare kommentera på det viset. Aldrig.
Hur kan till synes normala människor, vanliga medelsvenssons, med en kattunge i profilbilden på Facebook önska att ett annat djur dör av ett plågsamt virus?

Så här dör ett vildsvin eller en tamgris av afrikansk svinpest enligt Statens veterinärmedicinska anstalt SVA:
”Akut form av afrikansk svinpest börjar med hög feber som följs av upphörd foderlust och nedsatt allmäntillstånd. Dräktiga suggor kastar vanligen på ett tidigt stadium. Huden blir ofta blåaktigt missfärgad på delar av kroppen. Gången är ostadig och okoordinerad. Andningssvårighet, ögonflöde, kräkningar, diarré samt blödningar från mun och ändtarm är andra symtom som kan ses. Smittade djur dör vanligen inom fem till tio dagar.”
I fem till tio dagar tycker alltså människor att det är okej vildsvinen plågas innan de dör. Mysigt.

På samma sätt drabbas våra tamgrisar. Om sjukdomen sprider sig till Sverige innebär det dessutom en ekonomisk katastrof som inte bara går ut över våra svingårdar utan får stora negativa konsekvenser i hela landet, inte minst för landsbygden. Näringar och människors hela levnadssituation riskerar att slås ut.
Vi ska ta det här på största allvar. Många organisationer och myndigheter, inte minst Svenska Jägareförbundet, står under högsta beredskap.
Men vi måste göra det här med ryggradsetik.
Tendensen i samhället från vanliga, till synes normala, människor som utan samvetsbetänkligheter önskar livet ur alla vildsvin på det ena sättet mer makabert än det andra, är skrämmande.
För vad händer egentligen med oss människor om vi inte längre ser vildsvinet för all ohyra? När etik, respekt och empati suddas ut.
Vad blir vi då?

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

Allmänheten börjar upptäcka viltköttets kvaliteter och mångsidighet. Här en vilthamburgare Foto Lena Runer

Har du märkt att allt fler vill äta viltkött? Samtidigt försöker allt fler regioner och offentliga storkök få in vilt på menyn.
Detta är en stor framgång för Svenska Jägareförbundet – och jakten.

För cirka tio år sedan bestämde Jägareförbundet sig för att höja statusen på viltkött och försöka öka tillgången på köttet. En bakomliggande orsak till satsningen var att forskare hade kommit fram till att en av de viktigaste faktorerna som skapar acceptans för jakt var viltköttet. Egentligen är den uträkningen ganska enkel. Vill man äta viltkött är det omöjligt att vara emot jakt. Men det fanns naturligtvis många andra parametrar och aspekter som också låg bakom forskningsresultaten.
I början av satsningen var det många jägare som var tveksamma. De jagade inte för att fylla någon annans frys. Att jaga och sedan sälja köttet ansågs som att bryta mot hållbarhetstanken i jakten – att bara skörda av räntan och själv ta hand om bytet.

Vägen till framgång är sällan snabb, utan baserar sig oftast i en smart plan, långsiktighet och enträget nötande. Så har det varit med viltköttet också.
Förbundet började att genomföra olika projekt. Ett av de första projekten handlade om att få ett antal kockar att ta jägarexamen och presentera dem för en naturlig råvara. Sedan har det fyllt på många olika projekt och initiativ. Här är ett axplock:
• Öka jägarnas kunskap om tillvaratagning och hygien i många olika steg
• Stimulera framtagandet av nya köttprodukter
• Utbilda köttansvariga i affärer om viltkött
• Ta fram skyltnings- och exponeringsmaterial i affärer
• Delta i matmässor
• Skapa synlighet i tidningar och tv.
• Ta fram koncept för storkök
• Ta fram koncept för en vild vecka i skolor
• Arbete för att förenkla regler om viltkött
• Skapa efterfrågan på viltkött
• Lyfta fram alla positiva egenskaper på viltköttet, med mera.

Att WWF:s köttguide slog fast att viltkött är det klimatsmartaste köttet har självklart också bidragit i en positiv riktning.
Idag syns viltkött ofta i matlagningsprogram på tv. Man kan man med jämna mellanrum läsa om regioner och storkök som fattat beslut om att de vill ha lokalproducerat viltkött på sina matsedlar och mycket annat. Satsningen som förbundet gjorde har gjort nytta.

Om det finns efterfrågan för köttet kan vi också få betalt för våra fällda hjortar, älgar, vildsvin, rådjur och fåglar. Tidigare har många vilthanteringsanläggningar slutat att ta emot fällda vildsvin, eftersom de inte blir av med köttet. Och de uppköpare som väl köpte in vildsvin betalade så lite att pengarna ofta inte ens täckte bensinkostnaden.
Viltköttet kommer aldrig kunna konkurrera ut kyckling-, svin- eller nötkött. Så mycket vilt finns inte. Men det kan bli ett nyttigt, hållbart, lokalproducerat och klimatsmart komplement.

Utan Svenska Jägareförbundets enträgna arbete hade viltköttet inte haft den position det har idag. Och då hade troligen inte samhällets acceptans för jakt sett ut som den gör.
Detta är bara en sak som förbundet gör för dig – och hela jägarkollektivet. Vi jobbar för att du ska få jaga i framtiden. Just därför bör man vara medlem.
Är du inte det. Bli det.
Du swishar bara 600 kronor till 123 6261 986 (glöm inte att skriva ditt personnummer).

Vad är det för fel på oss män? Varför kan vi inte behandla våra medmänniskor på ett anständigt sätt? Foto Johanna Thörnqvist

 

Några kvinnor har, två år efter att #Metoo drog igång, skapat ett nytt upprop. Detta finns på Instagram och heter #Vigörpatronur.
Kvinnorna vill uppmärksamma de sexuella trakasserier, kränkningar och nedvärderande av kvinnor som förekommer inom jakten.
Runtom i vårt land förekommer det fortfarande rätt många händelser där män – medvetet eller omedvetet – kränker, tafsar, raggar på olämpliga sätt och trycker ner kvinnor. Allvarligt talat. Vad är det för fel på oss män?
Självklart vet jag att majoriteten av männen behandlar kvinnor korrekt. Självklart händer inte dessa händelser överallt och hela tiden. Men i min värld spelar det ingen roll om de händer ofta eller sällan. I min värld kränker man inte kvinnor. Inte män. Inte någon.

Men låt mig vara lösningsorienterad. Den stora och svåra frågan är: Vilket ansvar har vi som inte utför kränkningen? Kan vi sitta lugna på våra stolsryggsäckar och titta på? Kan vi blunda? Kan vi fnissa och ursäkta beteendet med: ” han skojar bara”? Nej. Om vi menar allvar måste vi alltid vara beredda att försvara de som utsätts. Vi måste alltid ta den svages parti.
Nu ska vi inte låtsas som att detta är enkelt. Den tafsande mannen är kanske din jaktkamrat, släkting eller chef. Den som skämtar grovt och nedsättande kan ju innerst inne vara en väldigt snäll person som egentligen inte menar något illa. Därför kan det vara jättesvårt att agera.
Den som säger ifrån hamnar mitt i en konflikt med starka känslor – som i värsta fall innehåller lagbrott. Vem vill hamna mitt i en sådan soppa?
Men ställ dig följande frågor. Om inte du agerar vem ska då göra det? Vem ska ställa sig på den drabbades sida? Vem ska då säga stopp?

Jag vill hävda att ingen som är i närheten eller vet om sexuella trakasserier, kränkningar eller andra händelser kan smita undan sitt ansvar. Jaktskytteklubbar, viltvårdsområden, Jägareförbundet, jaktarrangörer och andra organisationer har också ett ansvar – men ideella organisationer kan inte lösa ett samhällsproblem – och ett sjukt manligt beteende – helt på egen hand. De måste få hjälp och stöd av sina medlemmar.
Bara för att en person har blivit vald till ordförande i en förening har han/hon troligen inga verktyg eller utbildning för att hantera dessa jobbiga situationer. Och får ordföranden ingen hjälp av människorna – runt omkring – är förutsättningarna för att hantera den känsliga frågan väldigt dåliga.
Så när du och jag har sett något kan vi inte bara hävda att organisationen ska fixa allting. Vi kan inte flytta allt ansvar till föreningen. Vi måste agera, ge stöd, råd och stå upp för vår gemensamma värdegrund. Vi måste tillsammans skapa ett tryck på föreningarna. För med medlemmarna i ryggen får organisationen kraft och mod att agera.
Om vi blundar ger vi istället en indirekt legitimitet till de snuskigheter som kvinnorna utsätts för. Kom ihåg det.

Jag tror att vi alla har sett någon ungdomsfilm där en person blivit mobbad, slagen eller utfryst. Till slut kommer det en hjälte som tar den svages parti. Genom hjältens agerande får den mobbade upprättelse och rätten att vara sig själv. Varje gång jag ser sådant agerande blir jag glad.
Alla män som ser snuskiga närmanden eller hör nedsättande kommentarer har möjligheten att ta den hjälterollen. Allt vi behöver göra är att säga: Stopp. Lägg av. Det var dumt. Be om ursäkt.
Kan vi göra detta tillsammans så sätter vi en norm om alla personers lika värde. En uppförandekod som ligger i linje med vår värdegrund. Och då är vi en bit på vägen att få bort trakasserierna i samhället och jakten.

 

Låt mig också komma med några tillsynes välbehövliga tips:

Till män som blir intresserad av en kvinna.

  1. Skicka inte en bild på ditt könsorgan.
  2. Försök inte klämma på hennes könsorgan.
  3. Skicka inte SMS och beskriv hur du vill ha sex med henne.
  4. Ta inte på hennes kropp.
  5. Använd inte härskartekniker för att trycka ner eller förringa henne.
  6. Behandla henne inte illa.
  7. Begå inga brottsliga handlingar mot henne.

Prova istället att om du får bjuda henne på en fika. Om hon inte ens vill fika med dig är det en tydlig signal om att hon med stor säkerhet inte vill ha sex med dig heller. (Ta detta som ett extratips.)

Till män som INTE blir intresserad av en kvinna.

  1. Gör inte de sju ovan uppräknade sakerna ni heller.

När jag ska förklara varför jag jagar, blir det lätt lite hurtigt om hur skönt det är att sitta på pass och njuta av naturen. Det finns andra, mer djupt liggande förklaringar som är svårare att förmedla. Men när jag såg tv-programmet Din hjärna med hjärnforskaren Anders Hansen föll några bitar på plats.

 

 Men idag när alltfler blir veganer, bojkottar mjölk och saboterar ko-släpp så oroas jag över hur långt bort från vår ursprungliga koppling till naturen vi hamnat. Foto: Lumination/Mostphotos

Anders Hansen beskriver hur våra hjärnor fortfarande är anpassade för ett liv som jägare och samlare. I hans resonemang utgår han ifrån att vi människor egentligen är utvecklade för ett liv på savannen och inte för det urbaniserade liv vi lever idag. Så vi är genetiskt programmerade till att jaga än idag, konstaterar jag.

Och hans mantra är att vi blir mer koncentrerade, mår bättre och minns bättre när vi rör på oss (vilket vi också gör i jakten).
– Förmodligen beror det på att när man har rört på sig historiskt så har det varit vid jakt eller liknande där man verkligen har behövt vara koncentrerad. Ständigt fick man nya intryck på vägen – och då finns det en poäng med att hjärnan skulle vara fokuserad för att både minnas och att klara av jakten, berättar Anders i en intervju jag läser på nätet.

Vi människor har under mänsklighetens 10 000 generationer långa historia levt som jägare och samlare i 9 500. Bara de tre senaste generationerna har vi haft el, flygresor och datorer. Smarta telefoner har endast den allra senaste generationen haft. Livet ser helt annorlunda ut idag än för 200 000 år medan hjärnan är densamma.

Men idag när alltfler blir veganer, bojkottar mjölk och saboterar ko-släpp så oroas jag över hur långt bort från vår ursprungliga koppling till naturen vi hamnat. Därför är det viktigt att bli påmind om att vi ursprungligen är gjorda för något annat, som att jaga, skaffa mat från naturen, vara uppmärksam på faror, överleva…

I en tid när vi vill återknyta sambandet mellan människa och planeten, har våra hjärnor fått lite att fundera över.

Se gärna programserien Din hjärna. https://www.svtplay.se/din-hjarna

Jag fick en fråga om det är moraliskt rätt att jaga. Jag har funderat en del på det. Det finns egentligen tusen svar och det är lätt att drunkna i någon typ av moralträsk.
Diskussionen om moral måste självklart handla om jakten som företeelse. Själva fenomenet jakt, att döda ett vilt djur.
Alltså exempelvis inte i förhållande till hur många bilar som kör på vilda djur och inte heller hur många jakttorn som sågas sönder av korkskallar.
Jakt finns i oss alla och det är tack vare den vi människor existerar över huvud taget. De senaste årens motstånd mot jakten som sådan måste ses som en evolutionär avart, en millisekunds stolpskott i mänsklighetens historia.

Jakt är som företeelse alltid rätt.  Den kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämt sig för att den är det. Foto: Privat

 

Bland jägarfolken, det vill säga innan människor började använda mark för odling och hållning av tamdjur förekom ingen motsättning eller konflikt i jakten, vilket historien också visar.
Att människan för sin överlevnad senare tagit marker i anspråk för odling och överlevnad vilket då medförde konflikt mellan människor och människor och djur är en annan diskussion och påverkar över huvud taget inte företeelsen jakt.

Jakt kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämmer sig för att den är det. Vi lever tack vare jakten. Det kan vi aldrig ändra på.

  • Jakt är motsatsen till många av de nya ytliga och gravt polariserade moderna ”levnadssätt” som sveper med sig människor som tappat greppet om sin egen roll i naturen. Människor som glömt men som vilset försöker hitta något att tro på.
  • Jakt är en representant för stabilitet och genuinitet. Den är en grundläggande del i sättet att se på världen. Den visar vem och vad jag är och ger en bild av var jag står i allt detta kaos många lever i idag. Jakten och storheten som den delvis representerar, är en del av något vi alltid kan falla tillbaka på. Något som alltid funnits där och inger oss respekt. Jakten som visat sig fungera i tusentals år, fått mänskligheten att överleva och som för jägaren stillar dagens själsliga oro. En insikt i den lilla människans del och ansvar i någonting mycket större.
  • Jakt är lugn, kärlek till naturen och möjlighet att se naturen som den verkligen är, oförskönad, men samtidigt en förtröstan av att få vara där, att få andas på riktigt och att respektera. Och så jag, människan, som en naturlig del i all detta.
  • Jakt är djur som lever i frihet och dör. Idag innebär det i Sverige generellt en snabb och smärtfri död. Dagens jägare har således höjt etiken åtskilliga snäpp.  Det handlar idag om djur som ger oss världens finaste kött utan stress och antibiotika.
    Människan överlever inte utan de vitaminer, framför allt B12, järn och andra näringsämnen som enbart återfinns i animalier. Där kan man också sätta köttet i perspektivet naturligt för överlevnad, där ”för överlevnad”, är ett viktigt tillägg. I naturen måste vi människor äta animalier för att överleva.
    Där vinner viltköttet med respekt, hållbarhet, ödmjukhet inför naturen moralpriset utan konkurrens i jämförelse med ett vinstkrävande syntetiskt laboratorie-processat kosttillskottsalternativ.
  • Jakt är ett sätt att ge mig legitimitet på jorden under min korta tid här. Rätten att få finnas till eftersom jag är en del av naturen. Jag är en stolt människa och jägare, delaktig i kretsloppet.
    Människan idag bombarderas allmänt med anklagelser om hur vi förstör, att vi står utanför allt.  Att mänskligheten egentligen inte har rätt till något alls, inte ens vår egen existens. Många tyngs av skam.
    Medan jakten istället fullt ut rättfärdigar människan som en del av naturen. Utan jakten hade vi inte ens funnits.

Jakten som företeelse är därför alltid rätt. Jakt kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämmer sig för att den är det. Vi lever tack vare jakten. Det kan vi aldrig ändra på. Jakt kan däremot utföras på olika sätt. Men det är en helt annan diskussion.

 

Vad är det som skapar jaktlusten? Vad är det som bokstavligen drar oss ut i skogen? Foto Magnus Rydholm

 

Plötsligt så kommer den. Jaktlusten. Under sommaren har grillen, skuggan, fisket, böckerna och badtemperaturen effektivt dämpat alla jaktkänslor. Men så plötsligt – som att vrida på en kran – dök den upp. Längtan till bockjakten.
Det är svårt att sätta ord på vad det är för stark drivkraft som bokstavligen drar oss till skogs. Vad är det som får oss att välja bort nattsömn och en skön säng mot väntan, mygg och knott? För att kunna ge något svar måste jag generalisera utifrån sig själv. Troligen stämmer det in på de flesta.
I mitt fall består jaktlusten av fyra delar.

1 Upplevelsen

En premiärmorgon som den 16 augusti har något mytiskt över sig. Det är samtidigt en tradition och något som markerar starten av en ny jaktsäsong. Eftersom det fortfarande kan finnas lite brunst kvar borgar det för att råbockarna rör sig över markerna. Just vetskapen om detta skapar lite extra förväntan. Bara känslan av att se rådjur på nära håll – även om det inte ska fällas – skapar en upplevelse.
Men det säkraste kortet till upplevelser är nog att varje gryning är unik. När naturen vaknar till liv. När ljuset besegrar mörkret. När du är ensam med världsalltet. När din ambition om att skapa minnen får näring av ljuset skapas förväntningar som är starkare än vad du brukar känna. Du lyssnar mer intensivt, ser längre bort – och närmare – än vanligt. Du är helt enkelt mer koncentrerad och levande. Jag kommer aldrig närmare naturen än när jag jagar. Allt detta skapar upplevelser.

2 Naturen

Med lite tur ser jägaren annat vilt, eller får uppleva en ovanlig händelse. Exempelvis såg jag förra året hur en liten råbock jagade iväg en räv. Det var ingen kort rusch, utan bocken förföljde räven i flera hundra meter. Eller när en gärdsmyg satte sig på tornräcket och satt där en lång stund. Eller hur en get och ett kid reste sig från det höga gräset och började beta långt efter det blivit ljust. De hade legat 40 meter från mig i över två timmar. Det brukar ofta hända något som skapar naturupplevelser. Och dessa vill jag inte missa.
Jaktlusten handlar, i mitt fall, alltså inte bara om min jakt. Det finns så många fler moment inom jakten som bidrar till helheten. Utan växterna, fjärilarna, fåglarna som finns runt dig blir färgerna i tavlan du målar i ditt huvud grå och intetsägande.

 

3 Spänningen

Varje ny jaktdag är byggd av förväntan och förhoppningar. Hade inte spänningen, den hundraprocentiga koncentrationen, chansen att få skjuta, funnits skulle jaktlusten blivit något annat. Spänningen är med andra ord helt central för att jag ska känna jaktlust. Men det är viktigt att komma ihåg att spänning och skott är två skilda saker. Jag behöver inte skjuta för att känna spänning. Även om de hänger ihop kan de stå vid sidan av varandra. Jag vet inte hur många gånger jag siktade på en bock som rörde sig i en tät planering. Den gick där, men jag kunde inte skjuta ett säkert skott. Spänningen var total när den gång på gång visade delar av sin kropp. Men när väl läget var perfekt noterade jag att bocken var för ung och lät bli att skjuta.
Min avskjutningsstrategi är enkel. Jag skjuter numera bara sextaggare. Då finns det alltid en ny bock nästa år. Men eftersom djuren inte visar sig på beställning går man ofta hem tomhänt. Ovissheten hjälper också till att skapa spänning och jaktlust.

 

4 Kamratskapet

Om jag inte hade någon att dela mina upplevelser med. Om det inte fanns någon – i min närhet – som förstod vad jag varit med om. Om det inte fanns någon som ville berätta sina upplevelser för mig, hade jaktlusten varit mycket mindre.
För mig handlar jakt inte om bekräftelse. Jag har jagat så länge och blivit så gammal att jag inte behöver bevisa något. När jag möter jaktkamrater delar vi upplevelser med varandra för att de har skapat fina, roliga eller intressanta minnen. Ibland är våra enskilda upplevelser inte är speciellt intressanta, men tillsammans skapar dem en helhet.
När vi upplever något tillsammans skapas en samhörighet, en tillhörighet. Denna samhörighet och gemenskap behövs också för att jag ska fyllas av jaktlust.

 

Allt som jag beskrivet ovan ger mig glädje. Så är det något som skulle bli en femte förklarande del så är det den. Men den är mer en konsekvens av de andra än en egen del
Bössan är därför inskjuten. Några torn är lagade. Några pass är röjda och justerade. Vissa bockar är kända. Jaktlusten har kommit tillbaka. Nu är det bara att vänta.

16 augusti är snart här.

Det finns en konflikt mellan skog och vilt. Men orsakerna har varit kända i över 100 år. Foto: Oscar Lindvall

 

Artdatabanken vill rödlista älgen. Skogsbruket vill halvera älgstammen. Samtidigt höjs röster för att förbjuda utfodring. Konflikten mellan ett aktivt brukande och välmående viltstammar verkar vara total.

(Denna blogg började som ett inlägg på Facebook. Men eftersom intresset var stort lägger jag ut den – med lite tillägg – på bloggen.

Låt oss titta tillbaka i tiden för att förstå hur allting började. 1890-talet började Svenska Jägareförbundet prata om behovet av jaktvård. Redan då – med utdikningar, bruket av skog och mark – sågs effekterna på viltstammarna. Djuren började få svårt och hitta foder i det som då ansågs vara ett rationellt skogsbruk (vilket också inkluderar ett aktivt skogsbete från nötdjuren). Skogsplanteringarna började få skador. Bovarna var inte bara älgarna och rådjuren (som var ganska få till antalet). Även tjädrar och orrar skadade träden. Professor Anders Wahlgren vid skogshögskolan i Stockholm tog vid den tiden över som redaktör för Svenska Jägareförbundets tidskrift och myntade: ”Jägaren måste förvandla sig till jaktvårdare”.
Det vi idag kallar viltvård uppstod alltså som en konsekvens av att ett aktivt brukande av naturen påverkade viltstammarna – och jägarna ville bevara mångfalden. Detta är viktigt att förstå.
Redan 1890 visste man också vilka effekter ett mer rationellt skogsbruk får på viltstammarna. Bland annat beskrev jägmästaren C. A. Hollgren detta tydligt. ”Ju intensivare skogen kommer att skötas, dess mer inskränkas de lokaler där villebrådet finner trevnad”.
Lösningen som förordades var: Mer blandskogar, färre monokulturer (fast de använde inte det ordet), samt till och med en ”öppen plats där gräs och örter kan frodas, insektlivet bliva större än under trädens skugga och fågeln finna möjligheter för myllgropar”. Redan då insåg man att pollinerande insekter missgynnades av brukandet.

Mitt syfte är inte att peka finger mot någon, utan istället visa på kunskapen vilka effekter ett mer effektiviserat skogsbruk ger  var kända redan för över 100 år sedan.
Senare fick Tage Trott, C.G Holmerz, Gustaf Koltoff och Knut Hamilton i uppgift att göra en praktisk handbok som jägarna skulle kunna använda för att skapa bättre förutsättningar för viltet i det brukade landskapet. Jägarkollektivet anammade idén om jaktvård.
Drygt 100 år senare har jägarna lärt sig att se viltet som resurs och något man ska vårda. Denna syn sitter djupt i jägarsjälen och är inget man kan förändra i ett hafs. Det är nämligen detta synsätt som format vår etik och ideologi. Det är detta som förklarar och berättigar oss att skörda lite av räntan och spara kapitalet av viltstammarna.
Idag är det självklart att för alla jägare att ta viltets perspektiv. Inställningen har också stärkts i takt med att brukandet har effektiviserats.
Skogen och jordbruket av idag har – som bekant – nästan inga likheter med hur det såg ut i början av 1900-talet. Naturen ser helt annorlunda ut. Då hade man till exempel en stark rapphönsstam på småländska höglandet.

Älg- och viltfrågorna är komplexa och innehåller så många olika parametrar. Varken frågorna eller lösningarna är svarta eller vita. Det finns inga enkla lösningar – även om en del personer verkar tro det.
Låt oss aldrig glömma bort att den biologiska mångfalden styrs av vilka förutsättningar som finns i naturen. Och brukandet (som vi människor sysslar med) både gynnar och missgynnar olika arter. De förändringar som skett i brukandet under de senaste 100 åren har förändrat förutsättningarna helt och hållet. Orsakerna till förändringarna är många och komplicerade att förklara. Låt oss därför nöja oss med att konstatera: Så har det blivit.
Jägareförbundets gamla slagord ”att bruka utan att förbruka” är en devis som alla intressenter borde reflektera över och verka under. Det skulle borga för att alla parter tar ett större ansvar för helheten; så att alla effekter för insekter, fåglar, viltet, människan och samhället finns med när man brukar naturen.

En del av de förslag och lösningar som hörs i dagens debatt om älgen är alldeles för smala, naiva och historielösa. De tar sällan hänsyn till de förutsättningar som krävs för en ökad mångfald. Istället är de oftast partsinlagor som letar enkla lösningar på svårlösta problem.
Avslutningsvis: Vi behöver både ett aktivt brukande av naturen och en ökad biologisk mångfald. Att knäcka denna nöt kommer att bli en svår uppgift. Det enda som är självklart och helt uppenbart är följande: Vi får inte fortsätta att förbruka naturen… då sågar vi av grenen vi sitter på.

De senaste tio åren har Jägareförbundet tagit fram massor med kunskap om hur vi kan minimera miljö- och hälsoeffekter av ammunitionsbly. Trots det är förgiftning av örnar och änder fortfarande vanligt, samtidigt som blodblyhalterna hos viltköttkonsumenter är förhöjda. När jag ser tillbaka på allt vi gjort slås jag av att vi inte når målen. Vill vi ha kvar vårt anseende som vilt- och naturvårdare måste vi visa resultat. Särskilt om vi ska få ha kvar blyet.

Ett problem är bly i viltkött. Under 2011 tog förbundet initiativ till att undersöka hur mycket blyrester som finns i viltkött, tillsammans med Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt. Hälften av alla prover från jägarnas frysboxar innehöll bly. Nästa steg blev att undersöka om man kan få viltköttet blyfritt genom anpassad kötthantering (se exempel från arbetet ovan: en datortomografifilm av ett ourtaget rådjur skjutet med kula med blykärna i .308 Win.). Nu vet vi att det går, men det kräver att man skottrensar betydligt mer än de flesta gör.

Tack vare förbundets samarbete med myndigheterna ändrade Livsmedelsverket sina råd, och säger nu att man kan äta så mycket viltkött man vill. Om man följer våra gemensamma rekommendationer, vill säga. Därmed kan vi enklare marknadsföra viltköttet som en fantastisk resurs. Andra länder har tagit rygg på Livsmedelsverket och den europeiska jägarfederationen FACE har tagit rygg på oss. Frågan om ammunitionsbly i viltkött är inte riktigt lika aktuell längre, tack vare förbundets arbete. Livsmedelsverket har dock varit tydligt med att vi nu måste förmå jägarna att ändra hanteringen, annars återgår myndigheten till de gamla råden.

Blyfri ammunition är självklart ett annat sätt att få bort blyet ur viltkött, men kan inte alltid användas. Blyfria kulor i patronen 6,5 x 55 uppfyller idag inte lagkraven för klass 1 vilt i Skandinavien. Samtidigt är 6,5 x 55 den tredje vanligaste patronen i Sverige. Förra veckan var jag i Tyskland, för att arbeta på en forskningsartikel om skottverkan av olika kultyper i 6,5 x 55.  Resultaten visar att blyfria kulor har samma skottverkan som lagliga kulor med blykärna. Det är alltså många jägare som borde kunna använda blyfri ammunition, om de vill, men de får inte. Därmed begränsas möjligheten att minska de negativa effekterna av ammunitionsbly. Jägareförbundet har nu begärt att Naturvårdsverket ska se över klassificeringen av patroner.

Återstår förgiftning av vilt. För ungefär tio år sedan sattes fokus på att rovfåglar förgiftades av ammunitionsbly, främst från räntor och slaktrester. Jägareförbundet tog fram kunskap om effekterna och rekommendationer om hantering av slaktavfall redan 2009. Det innebär en hel del extraarbete att inte lämna genomskjutna räntor i skogen, och samma sak gäller att ta hand om slaktavfall efter skottrensning. Det håller inte att lämna genomskjutna lungor på skottplatsen, att lägga slaktavfall bakom slaktboden eller att ha en slaktgrop som fylls igen vid säsongens slut. Tyvärr ser vi ingen förändring i andelen örnar som är blyförgiftade i Sverige. I exempelvis de områden av Kalifornien där man förbjudit bly i ammunition har däremot blyförgiftningen hos rovfåglar minskat. Detta är ett av de största hoten mot bly i ammunition just nu.

Vi har inte heller kommit till rätta med förgiftningen av änder. För mer än hundra år sedan upptäckte man i USA att änder förgiftas av blyhagel, som änderna plockar från grunda bottnar eller runt våtmarker. Vi har alltså känt till problemen länge och det finns internationella överenskommelser om förbud mot att använda blyhagel i våtmarker. Flera länder i Europa har dock trots detta inte infört något förbud. Dessutom visar undersökningar från flera länder att efterlevnaden av blyförbud (där de finns) är dålig. Det gäller tyvärr även Sverige. Nyligen kom en vetenskaplig undersökning som visar att 7 % av övervintrande änder i Europa dör av förgiftning efter att ha ätit blyhagel, och att ytterligare 21 % av änderna lider av lindrigare men fortfarande skadlig blyförgiftning. Det är självklart inte acceptabelt, när det finns alternativ. USA och Danmark har blyförbud och där används alternativhagel, främst av stål, utan att jägarna rapporterar om några problem.

Sammantaget så har vi visat att det går att minimera de negativa effekterna av ammunitionsbly genom anpassad hantering och val av ammunition. Trots detta kvarstår problemen. Tunga, internationella naturvårdsorganisationer kräver därför förbud mot bly i ammunition. Europeiska myndigheter ser just nu över användningen av blyhagel i våtmarker, och förslår större inskränkningar än idag. Samtidigt ses användningen av metalliskt bly över generellt, vilket kan leda till totalförbud mot bly i ammunition.

Jägareförbundet har frihet under ansvar som grundprincip, och vill undvika onödiga lagregleringar. Det gäller även bly i ammunition, där förbundet inte vill se ett blyförbud. Anledningen är att det går att hantera problemen genom att frivilligt välja blyfria alternativ, eller anpassa hanteringen.

Jag tycker det är helt uppenbart att vi jägare generellt är duktiga på att ta ansvar för vår verksamhet. Just i blyfrågan ser vi dock inga resultat, i alla fall inte ännu. Politiker och myndigheter vet detta, samtidigt som de ser minskade problem där förbud införs.

Ska vi få behålla vårt goda anseende och blyet måste vi helt enkelt visa resultat. Nu. Se alltså över hanteringen av kött och slaktavfall inför årets jakt. Eller så väljer du, liksom jag, den enklare vägen att gå över till blyfria alternativ.

Vilt ska förvaltas lokalt, även när det är torka, menar Magnus Rydholm. Foto Privat

 

Just nu förekommer det mycket diskussioner om torkan och vilka effekter det får för viltet. Forskningen verkar vara enig om att djuren påverkas både i år och nästa år. Årets kalvar och kid har nämligen fått mindre di-mjölk och sedan ätit foder med sämre kvalitet än vanligt. Det medför sannolikt att djuren blir mindre och får svårare att klara av kommande vinter. Men även nästa års kalvar och kid lär påverkas, eftersom hondjurens kondition är sämre och de hinner inte äta upp sig inför vintern. Därför menar forskningen att detta leder till mindre kalvar och kid även nästa år.
Hur ska man som jägare agera i detta läge? Det är svårt att ge några entydiga svar. Oftast talas det om försiktighet. Och vad menas med detta? Jo, att vi mer än vanligt bör titta på djuren och försöka avgöra konditionen och hur den lokala stammen har påverkats.
Det finns inga enkla svar som gäller för hela Sverige. För fodersituationen ser annorlunda ut beroende på markens beskaffenhet, sammansättning och regnmängd. Under den extremt torra sommaren har ett område (en mil från mina jaktmarker) fått betydligt mer åskskurar än hos mig. Där är vallarna gröna och i skogen finns relativt gott om örter. Så ser det inte ut på mina jaktmarker. Förutsättningarna kan alltså se väldigt olika ut, trots små avstånd. Därför ska vi inte generalisera över större områden utan förvalta viltet lokalt. Precis som vi alltid gör.
Låt mig slå fast en sak. Försiktighet – för mig – handlar inte om att sluta jaga eller låta bli att fälla djur. Istället ska man reflektera över hur stammen ser ut lokalt. Är man orolig för stammen kan minska bör man inte skjuta produktiva hondjur. Är man orolig för att många kalvar och kid ska svälta ihjäl i vinter bör jakten under hösten inriktas på unga djur. Detta är två enkla tips inför jaktsäsongen.
Förbundet jobbar just nu med frågan och försöker samla in fakta. Men situationen är lite knepig och det kommer ta tid för att få koll på kunskapsläget. Inventeringar och observationer bör därför rapporteras vidare.
En sak är dock klarlagd. Torkan är ingen katastrof för jakten. Visst, den kommer påverkas, men det är ingen katastrof.  Detta är en viktig information som bör spridas till dem som undrar.

Värmen har också medfört att ett antal länsstyrelser har infört förbud för att släppa hundar efter klövvilt. Behövs detta? Från nationell nivå anser vi att man ska lita på jägarnas förmåga att avgöra om hundar ska släppas eller inte. Samma situation gäller när vi får mycket snö eller skare. Under normala augustimånader släpps bara hundar när vädret är gynnsamt, vilket det inte är så ofta. Förbuden påverkar därför inte så många jägare. Men det motiverar ändå inte förbuden.
Jakt handlar om frihet under ansvar. Då gäller det att vi jägare hanterar friheten genom att axla ansvaret. Och det gör vi. Skulle någon jägare försöka gena i kurvorna är det extra viktigt att vi andra tar ansvaret och säger ifrån. Det är ju den som missbrukar friheten som förstör för oss alla andra. Detta är en viktig del i den jaktetik som omgärdar allt vi gör.
Under den värmesituation som rådde i början av augusti skulle varken hundar eller djur må bra av jakt. Då ska vi inte heller jaga med lös hund – och jag vet inte om någon som gör det.
Samtidigt kan situationen  ändras väldigt snabbt. Häromdagen, tidigt på morgonen, började bilen varna för halka eftersom det bara var fyra grader. Visst kan man släppa hundar några morgontimmar i den temperaturen.
Myndigheterna måste också beakta att tillfälliga förbud faktiskt kan skapa problem – om vi behöver använda hundar för att störa bort vildsvin från något odlat fält. Risken för omfattande skador kan i vissa fall göra det befogat att under korta stunder använda hund. Lagen är så sinnrikt formulerad att det står att vi inte får orsaka ”onödigt” lidande. Ett ”nödvändigt” lidande kan vara att (under kort tid) stöta bort vildsvin som håller på att böka sönder stora värden på odlad mark. Den aspekten av hundanvändningen får inte glömmas bort.
Länsstyrelserna bör därför inte regelmässigt förbjuda hundanvändning, utan hellre  komma med påminnelser eller påpekande. Den signalen räcker.
Nu när det finns förbud (i vissa län) måste länsstyrelserna också vara snabba med att häva dessa när vädersituationen ändras. Jag har gott hopp om att myndigheterna gör det.

Vi kommer allt närmare riksdagsvalet. Olika tyckare och experter siar och spår vem som kommer att bilda regering. Det enda som alla verkar vara överens om är att det är jämnare och mer svårtippat än någonsin.
Efter ha varit i Almedalen och lyssnat på alla partier känner jag mig inte speciellt orolig för hur jaktfrågorna kommer hanteras, oavsett vem som bildar regering. På den fronten verkar det vara lugnt. Inga konstiga förslag diskuteras och alla verkar vara villiga att underlätta för att jakten ska kunna bedrivas på ett klokt och hållbart sätt. Läget känns mer stabilt än på länge.
En viktig beståndsdel i detta är att allt fler politiker ser och förstår att jägarna inte är ett problem, utan en tillgång som skapar många samhällsvärden. Att vi vill ha en frisk natur och friska viltstammar. Att vi gör nytta.
Men dit har vi inte kommit utan att någon konsekvent och aktivt jobbat med frågan. Är du medlem i Svenska Jägareförbundet har du varit med och bidragit till detta. För det är förbundet som gjort skillnad i denna fråga. Ingen annan.
Vad är detta värt i kronor? För min del är det värt mycket mer än de 600 kronor som medlemskapet kostar. För det är just sådana här insikter hos politikerna som säkerställer jaktens framtid. Så ta gärna och berätta för dina jaktkamrater, som inte är medlemmar, att 600 kronor är en billig investering i jaktens framtid.
Ställ därför den viktiga frågan: Är du medlem?


På en officiell Facebook-sida finns ett foto där barn ser ut att leka med två döda djur, i det här fallet lodjur. Ett barn håller upp ett bakben, ett annat barn grejar med ett framben. De döda djuren ligger konstigt. Snön är blodig omkring dem. Det finns flera bilder men den jag ser saknar respekt för det fällda viltet.

Ett dött djur ska visas respekt. Foto: Madeleine Lewander

Det är inget fel i att låta barn komma i kontakt med döda djur. Döden är en naturlig del av livet. För alla som äter kött ska ett djurs död vara självklar. Att försöka tysta ner att kött faktiskt kommer från ett dött djur är en grym lögn mot barnet och visar även en total respektlöshet mot djuret vars liv inte räknades utan bara blev en köttbit på en tallrik.

Man kan fotografera ett dött djur. Men respekten måste finnas med, lysa igenom och vara ett tydligt budskap i själva bilden.

Därför är det bra att barn kommer i kontakt med hela kedjan. De tycker inte att det är konstigt. Det är vi vuxna som skapar hysteriska spektakel av det hela. Alla mina barn är uppväxta med jakt. De har aldrig tyckt att ett dött djur är konstigt eller otäckt, hur man nu kan tycka det. De har varit med hela tiden, på jakt, när vi styckar, maler kött, lägger i påsar och ner i frysen.
Om barnen undrar är deras frågor raka och klara, ofta vettigare än en vuxen persons. Och under själva jakten är vårt vuxna ansvar att förmedla respekten för det fällda viltet till våra barn. Döda djur är banne mig inga leksaker.
Ett fällt djur ska behandlas med respekt. Det är ett avslutat liv, något att känna vördnad inför.

Man kan fotografera ett dött djur. Men respekten måste finnas med, lysa igenom och vara ett tydligt budskap i själva bilden. Respekt, jag kan inte säga det nog många gånger.
Därför blir jag också så förbannad när människor lägger ut foton på döda djur i alla möjliga förnedrande ställningar, lyfter upp dem på ett konstigt sätt, sitter på dem eller har lagt dem i onaturliga ställningar, massor av blod. Bara sluta!

Inte för att jag tar avstånd från jakten eller är extra känslig, jag är uppväxt med det. Inte heller för att djur dör under jakt utan för den totala bristen på respekt i ett fotografi eller ett filmklipp på Youtube.
Det håller inte i längden att säga att man inte tänkte sig för. Att det bara blev så. Ansvaret vilar tungt över alla och det är ett icke förhandlingsbart krav att tänka till innan man lägger ut foton eller filmer på sociala medier. Respektlösheten drabbar inte bara den som lägger ut, den förstör för oss alla. Vi, gruppen jägare, får en stämpel i pannan som inte stämmer med verkligheten.

Respekten gäller alla djur. Så göm inte sanningen men visa den med den aktning den förtjänar.