Taggarkiv: Jakthundar

Texten skulle kunnat handla om skärgården och havet. Men den rör fjälljakten. Foto Magnus Rydholm

 

Tänk om Högsta domstolen slog fast att yrkesfiskarna i Blekinge hade större nyttjanderätt till havet än staten. Därför skulle yrkesfiskarna få rätten att avgöra vem som får bada, fiska och om du får köra båt i havet. Bakgrunden till dessa helt orealistiska tankegångar bottnar i direktiven till en nu pågående statlig utredning – renmarksutredningen.

Jo, låt oss tänka att yrkesfiskarna i Blekinge under lång tid befolkat skärgården i Sveriges trädgård. Alla som bott där hade mer eller mindre ägnat sig åt fiske och båtliv. I området fanns det nästan bara människor som i någon mån ägnade sig åt yrkesfiske. De har genom århundradena tillförskansat sig något som kallas urminnes hävd.
Genom denna hävd har de – trots att de inte äger skärgården – kunnat bruka den som de hade ägt den. Just därför kan en domstol tilldela denna yrkesgrupp nyttjanderätt till havet. De anses ha större rätt än ägaren – staten. Att svenska staten sedan 1864 jaktstadga gett alla svenskar samma rättigheter till havet och fjällen var betydelselöst.

Sammansättningen av människor i Blekinge ser  idag väldigt annorlunda ut, jämfört med när alla var yrkesfiskare, spelade ingen roll. De få yrkesfiskarna har ett yrke som ger dem rättigheter som inga andra får inskränka.
Att det vidsträckta havet är stort och rymmer plats åt såväl yrkesfiskare, båtägare, jägare och de som vill bada tog domstolen ingen hänsyn till.

Yrkesfiskarna fick istället möjligheten att avgränsa andra från att nyttja havet. Eller kräva ersättning det intrång som andra gör, samt bestämma när man får vistas i vissa delar. För båttrafik, jakt och havssimning kan ju störa fisket. Därför avlyses ofta stora områden för allmänheten. Detta kan ske trots att du betalt för att passera Blekinge med din båt. Yrkesfiskarna behöver bara anmäla detta till länsstyrelsen så stängs området.
Det märkliga i sammanhanget är att det specifika förhållandet – när i stort sett alla ägnat sig åt yrkesfiske under flera hundra år – bara förekommit i Blekinge. Längs Smålandskusten och i Skåne har förutsättningarna varit annorlunda. Där fanns det troligen ingen urminnes hävd.

Inte heller beaktades de djupa orättvisor som drabbat de människor som bott i skärgården hela sina liv. Var man inte yrkesfiskare så försvann rättigheterna till havet. Dessa måste också betala och be om lov för att bada, få slänga ut en metrev eller segla förbi Kristianopel. Konsekvensen av domslutet blev att de lokala samhällena rycktes isär. Människor ställdes mot människor. Grannar mot grannar.

Det är då som regeringen tillsätter en utredning som har till syfte att se om inte alla yrkesfiskare ska samma rätt till havet som Högsta domstolen har gett till yrkesfiskarna i Blekinge. För en prejudicerande dom har just den innebörden. Den är vägledande.
Innebörden av domslutet, som mest liknar ett införande av nya slags adelsprivilegier, verkar också passera den offentliga debatten. Allt medan utredningen ganska obekymrat jobbar vidare med att skapa ett system som begränsar tillgängligheten till havet för alla – ja, alla utom yrkesfiskare förstås.

Nej, inget av det jag skrivit är sant. För frågan handlar om tillgängligheten och möjligheten till att nyttja den svenska fjällvärlden. Allting pekar mot att jakten, fisket och det rörliga friluftslivet kommer bli de stora förlorarna.
Men att en yrkesgrupp – renskötare – fått möjlighet att begränsa hela svenska folket från att nyttja ett stort område i fjällen. Det är sant. Girjas heter det. Och detta har skett i en tid när i stort sett alla i hela världen vill stå upp för alla människors lika värde. Ur led är lagen, skulle man kunna säga…

Men ännu är inga politiska beslut tagna för resten av fjällvärlden som motsvarar minst en tredjedel av landets yta. Utredningen ska i höst ge förslag på vad som ska gälla för övriga delar av fjällen.
Jag hoppas verkligen att politikerna lyfter blicken och ser vad som håller på att hända.

 

Ska alla människor ha samma rätt till att vistas i fjällen? Foto Magnus Hansson

 

 

Finnstövaren Hebbe dog nyligen under vidrigast tänkbara former. Hans lår var söndertuggade av vargen som anföll honom. Ägaren hann avbryta attacken men det var för sent. Veterinären kunde inget göra. Hebbe var i chock och skrek av smärta under sin sista tid i livet, hela vägen in till veterinären och in i döden. Hebbe blev sex år.
Dittills hade han haft ett bra liv. Han fick jaga med sin bästa vän, göra det som hans DNA ropade efter, det han var skapad för och som gjorde honom lycklig. Jakten, det största som binder människa och hund samman.

Den som aldrig jagat med sin hund vet inte vad jakten gör med bandet mellan hund och människa. Den närheten är bland livets största upplevelser. Foto hedehund: Tobbe Lektell

Det värsta kan hända. Det är vedervärdigt men antalet attacker går att minimera, nu händer det för ofta och med en ständigt närvarande oro som alltid ligger som en våt filt över djurägaren och många omkring. Och de som drabbas har inget att sätta emot. Inget alls. Det är en frustration och en vanmakt som tär.
När sedan det värsta händer hånas, hotas och hatas de i sin sorg av ett högröstat slödder.
Och denna whataboutism som härskar, att hundar och tamdjur minsann kan dö av bilar, tåg, drunkning, blixten och fan och hans moster, är ingen ursäkt för att låta allt fler vargar ta över människors oro och våra tamdjurs liv.

De drabbade är bakbundna av ett gäng människor som befinner sig långt från deras verklighet. Människor som aldrig behöver betala. Personer vars levnadsvillkor fortsatt är helt opåverkade av antal vargar, 100 eller 50 000 påverkar inte deras liv och vardag över huvud taget.
Ändå gör de allt för att öka tamdjurens och sina medmänniskors lidande. För att det känns rätt.
Därför går det inte att kompromissa om vargen. Det har aldrig gått och kommer aldrig att gå.

En kompromiss betyder att två eller flera parter fogar sig och går med på att göra inskränkningar, för att komma överens. En kompromiss är, enligt Svenska Akademiens ordlista, en ”överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter”.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Motparten, de som skriker och gapar högst med krav på sina medmänniskor att ge upp sina liv, flytta eller bara stå och se på när husdjuren/familjemedlemmen/jaktkamraten lemlästas och utdraget plågsamt dödas, denna motpart behöver inte göra avkall på något alls i sina liv, absolut ingenting.
De sitter bara där och tycker att de är goda. Det är allt.
De har inget att komma med i en kompromissdiskussion. Men får ändå diktera villkoren.

Nyligen publicerades en forskningsrapport där forskare från Göteborgs universitet i en studie undersökt hur jägare och lantbrukare påverkas av förekomst av stora rovdjur med fokus på vargens effekter. Rapporten har gemensamt finansierats av Svenska Jägareförbundet via Forskningstjugan, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturvårdsverket.

Studien klarlägger egentligen bara det vi redan visste, vargens närvaro påverkar merparten av lant- och naturbrukande människor som lever nära den negativt.

I 40 år har människor som lever nära vargen ständigt anpassat sig, dag och natt och samtidigt levt i en vanmakt över att inte tillräckligt kunna skydda sina djur och ge dem en trygg miljö.

Studien visar också att de flesta funderat över att sluta hålla tamdjur eller att jaga med hund men bara ett fåtal har slutat.
Och så är det. För vad vore vi om vi gav upp allt, hela våra liv, vår identitet sen generationer. Enbart för att försöka blidka ett gäng skränhalsar långt ifrån oss som kräver att få mitt och min familjs liv serverat på silverfat utan att behöva ge något alls tillbaka. Ingen vill sänka sig till det.

När det egentligen bara, till att börja med, handlar om att följa ett riksdagsbeslut från 2013. Riksdagen, alltså den högsta beslutande församlingen i Sverige med av folket valda representanter.
Beslutet om att få förvalta vargstammen som vi förvaltar andra viltstammar.  Då handlade det om att populationen skulle bestå av minst 170-270 vargar, utspridda över hela landet. Naturvårdsverket höjde sen antalet till minst 300.
Minsta antal som behövs för att en vargstam ska överleva är 100 individer, vilket det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv konstaterat.
Idag bryr sig ingen myndighet om riksdagens beslut. De kör sitt eget race.

Drabbade människor och till och med utsatta kommuner stångar sig blodiga utan att någonsin få till något som ens liknar förvaltning.

Sverige beräknades senast ha 395 vargar, tätt koncentrerade i några få län. Trots det tilläts bara 24 vargar fällas under senaste licensjakten. Antalet ändrades inte ens när Jägareförbundets Gunnar Glöersen kunde påvisa direkta fel i beräkningsunderlaget. De kunde lika gärna ha gett berörda människor en örfil. Troligen hade de senare hellre valt det.

Men jägare och tamdjursägare anpassar sig. Som vanligt. Utan att någonsin få något tillbaka.

Studien klargör att jägare gör stora praktiska anpassningar i jakten i rovdjurstäta områden, speciellt vid löshundsjakten.
Det är vårt kulturarv som så lättvindigt offras av dem som inte behöver kompromissa eftersom de inte har något att förlora. De som slipper gråta över familjemedlemmar som sakta plågats till döds, de som slipper vaka över sina djur under långa nätter eller låna stora summor pengar (nej, det är inte gratis) för att sätta upp hägn som för många ändå inte fungerar.

 

LÄS MER:

Minska vargstammen!

 

 

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

Om människor känner att samhällskontraktet är brutet finns inte samma vilja att kompromissa. För jägarna och många av dem som lever i vargland finns inte längre detta outtalade avtal med makten. Sveket har blivit för stort.

Som jägare och tamdjursägare i vargland förväntas du alltså vara tacksam. Trots att makten, den långt där borta, förstör dina möjligheter att leva ditt liv med naturen, jakten och dina hundar. Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. Foto: Madeleine Lewander

 

”Tänk på barnen som svälter”. Tror vi är många som kommer ihåg de där orden från när vi var små när vi övertalades att äta något vi inte tyckte om.

Det bakomliggande budskapet var enkelt, ”Skäms! Du ska vara nöjd och tacksam för det du har”.
Ja, så tvingade man ju i sig de där överkokta burkärtorna och tänkte att man var tacksam eftersom de svältande barnen aldrig fick överkokta burkärtor.

Så är många av oss uppväxta och nog hänger det med. Vi är tacksamma för allt. Vad som än händer. Om vi inte är tacksamma – skäms! Det är också exakt den retorik de så kallade betraktarna använder mot oss som vill förvalta vargen. Vi som har mage att protestera mot hur det ser ut idag. Vi ska inte klaga, tänk på de svältande barnen!

”Utan Luther stannar Sverige”, skrev teologen Gustaf Wingren (1910–2000). Han menade att det är Luther som vi i de skandinaviska länderna har att tacka för vår arbetsmoral.  Det verkar vara från just Luther som de moraliska värderingar som sätter både individen och samhället i centrum kommer.

Och så var normen, vi nöjde oss, för vi hade det ändå rätt bra. Vi fick något tillbaka. Arbetsmoralen var hög, samhället tog hand om oss, vi litade på myndigheterna. Vi kände tillit till samhället.
Visst kunde saker bli fel men vi litade på att samhällsapparaten och våra demokratiskt folkvalda tog hand om felaktigheterna. Ibland knöt vi näven i fickan men trodde ändå någonstans på att samhället skulle göra sitt bästa för oss.

Då levde landet på ett annat sätt. Även om mäktiga statens toppar även då mest fanns i Stockholm, hade makten långa tentakler som rörde sig ut i och kände av verkligheten i de flesta landsändar. Demokratins krafter var mer spridda över hela landet. Muskler i byhålorna. Och även om vi alla var tvungna att kompromissa en del störde det oss sällan till frustration. Tacksamma.

Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. I den lilla maktkoncentrerade bubblan är vargarna viktigare än du. Du får inte längre något tillbaka.

Men så hände något.
Den centraliserade makten, som en stor bläckfisk, började lägga på sig och blev allt större, men bara själva kroppen växte inne i storstan, inte tentaklerna ut i landet, de började istället krympa.
Jobben hittades mer och mer i den stora staden. Urbanisering. Människor flyttade från glesbygden och matade på denna centraliserade maktkropp som blev större medan tentaklerna blev allt kortare. Idag finns bara antydningar till små stumpar kvar av de tentakler som tidigare nådde långt ut i verkligheten.
För den svenska jakten, jordbruket och glesbygden har det inte varit en bra utveckling. Idag är det så många som inte längre har en aning om hur vi lever eller vad vi gör.

Men hela tiden har förväntningarna på oss här ute varit att vi ska vara nöjda. Och tacksamma.

Denna maktbubbla har länge ignorerat verkligheten och istället byggt egna verklighetsfrånvända uppfattningar om hur livet utanför fungerar.
Kvar finns idag bara förväntningar på dig, att du borde finna dig i din lott och vara nöjd med det du har utan att ställa krav. Allt medan din verklighet ignoreras och du istället förväntas skala ner ännu mer på din livskvalitet, le och vara nöjd.

Som jägare och tamdjursägare i vargland ska du alltså vara tacksam. Trots att makten, den långt där borta, med några få undantag, förstör dina möjligheter att leva ditt liv med naturen, jakten och dina hundar . Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. I den lilla maktkoncentrerade bubblan är vargarna viktigare än du.
Du får inte längre något tillbaka. Det är slut med fruktsamma kompromisser med människor utan handlar om maktfullkomlighet uppifrån.

Hallå, makten! Det funkar inte så. Om man ska ta, då måste man kunna ge.
Men det kontraktet är brutet. Och det var definitivt inte människorna där ute som bröt det, det enda de ville var att behålla sin livskvalitet. Den tas nu brutalt ifrån dem. Trots att de till och med ropar på hjälp.

Det hela är rätt enkelt. När ni som har makten bara tar och inte längre ger något tillbaka. Då tar den eviga tacksamheten slut. Och ni kan äta upp era överkokta burkärtor själva.

”Ni kan ignorera verkligheten, men ni kan inte ignorera konsekvenserna av den ignorerade verkligheten,” som filosofen sa en gång. 

Jag har sett filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel i jul – igen. I en sekvens av filmen står hjälten mitt på en hängbro över en djup dal. Fienden närmar sig från båda håll. Bron gungar betänkligt.

Vårt sätt att leva angrips från flera håll. Men vi står stadigt kvar. Foto: Rikard Lewander

Det kan ha att göra med att jag sett filmen flera gånger men när Indy och hans polare står där på hängbron och försöker mobilisera sina yttersta krafter när angriparna sakta närmar sig från alla håll inser jag att just där befinner vi oss, vi jägare, på mitten av bron.

Vi byter ut huvudpersonerna i filmen mot svenska jägare, vår natur och lägger förstås till alla andra som lever i och brukar den, viltet, tamdjuren och den biologiska mångfalden.
Då blir vi ett rätt stort gäng hjältar som står där och gungar på mitten för att försvara det som är vårt liv och det vi tror på medan destruktiva krafter sakta närmar sig från varsitt håll.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Från ena sidan anfaller lystna vinstmaskiner som i stort sett vill radera delar av viltstammarna för att kunna nå så höga resultat som möjligt utan att behöva ge något tillbaka. Läs stora skogsbolag och tjänstemän på ett antal myndigheter och verk med alldeles för mycket makt.

De trängs med politiker, (långt ifrån alla vill jag poängtera, tack och lov för det), organisationer och myndigheter som gjort till sitt kall att så långt det är möjligt inskränka äganderätt och människors möjligheter att bo och verka i naturen.
En slags offentlig stöld av människors hela liv. Inte för att de misskött sig utan för att den lilla människan inte längre ska få ha något att säga till om.
De trampar på människor. Små viltstammar ska bli ännu mindre. De vill skjuta bort i stort sett alla älgar, helst året runt ska jakten ske.  Eller hitta på nya lagar och regler så att små fanatiska grupperingar får utrymme att påverka jägarnas hållbara nyttjande av naturen, stoppa privata skogsägare att bruka sin skog, tvivelaktiga krafter tar alla chanser att nagga äganderätten i kanten .
En myndighet vill att vargjakter stoppas och vargar ska flyttas runt i landet – igen.  En annan myndighet vill inskränka träningsskyttet för jägarna till en så orimlig nivå att viltet drabbas.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Klipp ur filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel. via GIPHY

Från andra sidan bron anfaller en urbaniserad, skoglös, grå massa och där finns också fascisterna, djurrättsterroristerna som vill tvinga oss att sluta jaga. Nobelpris delas ut av stadspräglade individer, till jakthatande pristagare som ges gott om utrymme att offentligt och utan sakargument svartmåla jakten och till och med vår jagande kung.

Mot oss på mitten av bron närmar sig också de som tror att deras åsikter är gudasända och ska tvingas på alla andra. De som skriker, slår, hånar och trakasserar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

De vill att över 60 000 vilda djur i Sverige sakta ska plågas ihjäl efter viltolyckor. Utan jägare, inga eftersök och ingen som längre förkortar de skadade djurens lidande.

Djurrättsterroristerna vill nu också låta, av människan, importerade främmande, invasiva arter leva kvar i landet och sprida livsfarliga sjukdomar till våra inhemska tama och vilda djur som till slut kan leda till att våra inhemska arter dör ut.
De vill tvinga våra hundar att sluta jaga. Jakthundarna, de som verkligen lever på riktigt och gör det de älskar att göra. Och tvinga i dem veganmat. Idiotin tar aldrig slut. Det är inget annat än djurplågeri.

De vill också med tvång få oss sluta äta nyttigt, klimatsmart kött och istället gynna profiterande kosttillskottsföretag och göra oss alla beroende av kemiskt processade livsviktiga vitaminer som i naturligt bara finns i animalier.
De vill att vilda djur ska lida mer när de dör, en självklar konsekvens utan svensk jakt.

De motarbetar klimatarbetet för en sund nationell process och för en logisk balans när det gäller vår inhemska matproduktion. I deras värld handlar det bara om att stoppa köttätandet medan det är okej att importera vilket grönt skit som helst från fjärran länder.
Verklighetsfrånvända människor som tror på mat utan våra bönder, utan tamdjur, utan betade marker, gröna ängar, naturligt gödsel och utan jakt, eftersöksjägare och jakthundar.
De fantiserar om att det är en enkel sak att hantera viltskador utan att jaga, hägna bara in hela Sverige eller varför inte hela världen i små rutor.
De tror att biologisk mångfald handlar om oändligt många vargar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

Vi står på mitten av hängbron och håller balansen, ett sjujävla starkt gäng, mitt i verkligheten. Vi växer men behöver växa ännu mer.
Vi tänker ett steg till, ser logiken, behåller det sunda förnuftet och stannar kvar i den natur som vi alla tillhör.
Vi ser samspelet och kan hålla balansen. Vi kommer att överleva för vi vet hur man gör. Och vi kämpar för att behålla friska viltstammar i värdiga storlekar och en blomstrande biologisk mångfald. Den som är på riktigt.

Vad gäller hängbron är det rätt uppenbart vem som till slut faller. Och det är varken vi jägare eller våra bönder.

På en så kallad valpfabrik, i en mörk och skitig låda i Ungern föder en sjuk och vanvårdad liten tik med oklar härstamning sina valpar. Misären är total. Valparna, de flesta missbildade och sjuka, tas tidigt från mamman för att smugglas vidare och säljas i Sverige. Ett djurplågeri som uppmärksammas i SVT-dokumentären ”Älskade smuggelhund”. Allt medan några så kallade djurrättsaktivister i Sverige istället lägger sin tid på att välta jakttorn och trakassera jägare och deras hundar.

Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar. Det här är jag, Snaps och en ostmacka. Snaps blev 14 år och älskade sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Jag har sett båda delarna på SVT Play av ”Älskade smuggelhund”, en utmärkt dokumentär av filmaren Jonny von Wallström som visar hur sjuka hundar enkelt smugglas in och säljs i Sverige.
Ett effektivt detektivarbete utmynnade i att han och några reportrar på SVT kunde visa en mörk och utbredd smuggelverksamhet där hundar smugglas in i Sverige, i det här fallet från Ungern. Hundarna behandlas på ett sätt som bara kan likställas med djurplågeri.

Här hemma ligger våra egna hundar i en hög i soffan i köket. Den är ”inredd” framför allt så att hundarna ska trivas i den, även om hela familjen tar plats emellanåt. Det är filtar fällar och kuddar som far runt i hela köket när hundarna bäddar, röjer och bär omkring.
En total kontrast mot det vedervärdiga denna dokumentär visar.

Samtidigt blir jag förbannad av andra anledningar. För jag slås av hur långt ifrån dessa vidrigheter vi jägare lever med våra jakthundar. Ändå fortsätter djurrättsterrorister, alltså en liten förvirrad klick människor, att tyrannisera jägare och hävdar att vi plågar våra hundar.
För att vi jagar tillsammans, jag och min hund. Jakten och familjen, det som är det bästa i min hunds liv görs till något svart och fult.
Det går inte ens att försöka jämföra en svensk jakthunds liv med livet för en hund på dessa utländska valpfabriker. Något som också underbyggs genom att människor aningslöst fortsätter köpa sjuka smuggelhundar på Blocket.
Ser man inte skillnaden är man rätt korkad.

För bara några veckor sedan fick Snaps, en av våra jaktlabradorer, somna in. Han blev 14 år och var glad och trivdes med livet ända till slutet.

Som han jagade, Snaps!

Han var en stor, stark, frisk och otroligt vänlig hund som föddes hemma i vår jägarfamilj en julafton och fick leva hela sitt liv med oss. Han älskade att jaga, kasta sig i vattnet från båt och forcera täta vassar i jakten på skjuten fågel. Han levde sitt liv optimalt. Han kunde inte ha haft det bättre.

Han fick leva, andas och göra det han älskade och gjorde allra bäst, det som gjorde honom frisk och lyckliga på riktigt. Jaga.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

En av mina svåraste känslor tillsammans med mina hundar är när hunden börjar bli så gammal att den inte längre orkar med jakten. De ledsna ögonen, besvikelsen att inte få följa med längre, att inte få göra det som den älskar mest, den känslan kommer jag alltid att ha svårt att hantera.
Ofta får mina hundar följa med i alla fall och komma med på en liten tur en liten stund, så mycket som de orkar.
Mina hundar lever lyckliga liv.

Men långtifrån alla hundar får ha det så bra som våra jakthundar. Jag ser del två av dokumentären och kan inte hålla tårarna tillbaka när ägare som lurats att köpa dessa ofta väldigt sjuka hundar förtvivlat berättar hur de gjort allt för att försöka rädda dem. Veterinärbesök i det oändliga med mycket sjuka hundar.
För att inte tala om när Jonny von Wallström följer med en, i mina ögon, riktig djurrättsaktivist, en kvinnlig ungersk veterinär på ett uppdrag för att rensa i en total misär av avföring, lera och ruttnande avfall blandat med tätt packade hundar som lider svårt.

Varför försöker inte svenska djurrättsaktivister stoppa detta vansinne istället för att lägga energi på att ge sig på svenska välmående jakthundar? Smuggelhundarna lider på riktigt. Och Jonny och de övriga reportrarna på SVT visar i den här dokumentären att problemet i Sverige är stort.
Farliga och smittsamma sjukdomar och parasiter som tidigare inte funnits i Sverige smugglas nu dessutom in hejdlöst och riskerar att drabba alla svenska hundar.

Så de som ägnar sin tid åt att välta jakttorn och veva mot jägare och deras jakthundar i största allmänhet har knappast världens smartaste fokus. Det finns större problem att ta tag i än soffliggande jakthundar som älskar sitt liv.

Och framför allt, svenskar, sluta köpa hundar från oseriösa försäljare. Lidandet kommer att fortsätta så länge människor fortsätter med detta.

Snaps blev 14 år. Han var frisk i hela sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Djurrättsterrorister går nu ut stort i sociala medier med tips om hur jakten ska stoppas, bland annat genom att våra jakthundar sprejas med insektsmedlet citronella som kan ge allvarliga ögonskador.
I sin fanatiska övertygelse och villfarelsen att den egna åsikten på något gudomligt vis står över alla andras och med våld ska tvingas på mänskligheten, drar de sig inte ens för att plåga hundar.

Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det. Foto: Madeleine Lewander

Medlet som djurrättsterroristerna rekommenderar ska sprutas mot hundarna heter citronella, en eterisk eller aromatisk olja. Idiotin görs i hopp om att hundarna ska sluta spåra. Citronella används bland annat som insektsbekämpningsmedel.
Det kan användas i olika former men att, som jaktsabotörerna rekommenderar, hälla oljan i en blomspruta och spruta på marken mot hunden är att medvetet riskera att hunden utsätts för skada, vilket de uppenbarligen inte förstår. Citronellaolja är frätande och kan ge allvarliga ögonskador. (Kemikalieinspektionen, EG nr 289-753-6).
Djurrättsterrorister drar sig alltså inte ens för djurplågeri för att påtvinga andra sina egna extrema åsikter. Och det är inte första gången.

De misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen.

Bland annat skrämdes stövartiken Axa för några år sedan från vettet av ett gäng djurrättsaktivister med ”mistlurar” som omringade henne i skogen. Hon avbröt sitt drev och sprang skräckslagen tillbaka till sin husse.

Jag kan inte riktigt säga hur jag skulle reagera om någon kom fram och sprutade frätande olja mot min hund. Tyvärr hade det, för oss jägare, rekommenderade lugnet i sådana här lägen uteblivit. Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det.

Saxat från en av djurrättsterroristernas Facebook-sidor i oktober 2019.

Djurrättsterrorister har kanske tidigare fått en liten gnutta gehör för sina vedervärdiga våldsfilmer. Men de misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen eller akut försöker få iväg sin av smärta skrikande hund till veterinär.

MADELEINE LEWANDER

Läs också:

Efter GP:s utmärkta granskning av djurrättsterroristerna jobbar de senare nu desperat i sociala medier för att försöka frisera bilden av sig själva och rättfärdiga trakasserierna de utför.
Det hjälper naturligtvis föga och ju mer de håller på desto mer obehagligt uppenbar blir deras okunskap om hur jakt, jordbruk och människan i naturen fungerar. Varifrån tror de att deras mat kommer?

Hur kan de missa att kärleken till jakthunden är oslagbar? Foto: Madeleine Lewander

Hur kan de missa:
Att det är bönder och jägare som ser till att de får mat. Att det är bönderna som sår och skördar och att det är jägarna som försöker hålla vildsvin och annat klövvilt i balans och borta från åkrarna. En jaktkompis berättade precis nyligen att han tillbringade 17(!) kvällar och nätter av sin semester i juli förra året i en markägares grödor för att hålla vildsvinen borta.
För att extrema djurrättsaktivister ska få mat på bordet.
Som tack utsätts jägare och bönder istället för hot, trakasserier och våld.

Hur kan de missa:
Att betande djur i naturbetesmarker är helt avgörande för att hålla stora delar av vårt landskap öppet. Massor av växter, insekter, fjärilar, vilda bin och fåglar är beroende av naturbetesmarkerna och lever där i ett samspel med varandra.

Hur kan de missa:
Att drömmen om den process som krävs för att med tvång få hela jordens befolkning att äta syntetisk vitamin B12, som enbart finns naturligt i animaliska produkter, inte är realistisk. Vi behöver äta kött men omfattningen kan naturligtvis diskuteras.

Hur kan de missa:
Att det är vi jägare som stödutfodrar svältande rådjur på senvintern och det är vi som försöker förbättra förutsättningarna för fältviltet att överleva. Svenska jägare viltvårdar för en halv miljard kronor per år, med pengar ur egen ficka. Det är vi jägare som strävar efter marker med växtlighet som gynnar alla viltarter.

Hur kan de missa:
Vilda djurs lidande? Att vi jägare hatar lidande. En hares långdragna dödsskrik när den blir tagen av ett rovdjur eller en rovfågel är inget som någon vill höra. Djur som svälter ihjäl önskar ingen jägare.
Jakt är inte lidande. Tvärtom. En jägares strävan är att ett djur som skjuts dör snabbt utan stress. Skadskjutningar förekommer tyvärr, det kan vi inte sticka under stol med, men är varje jägares mardröm.

Hur ska en veterinär bete sig mot ett aggressivt vildsvin som spåras två kilometer in i tät terräng och som stöts upp när man kommer för nära? Ska vi skicka fram universums snabbaste och modigaste veterinär då med avlivningssprutan i högsta hugg?

Hur kan de missa:
Att det är vi jägare som avslutar lidandet för det trafikskadade vilda djuret som släpar sig fram med krossade ben eller svårt skadat springer iväg. Varför tror de att jägarna varje år genomför över 60 000 eftersök på trafikskadat vilt? Självklart för att vi inte vill att djur ska lida.
Jakthatarna har efter saklig kritik plötsligt också ”nyanserat” sitt jägarhat och anser nu att vi vid varje eftersök ska ta med en veterinär som ska avsluta lidandet för det skadade djuret.
Hur i hela friden skulle det gå till?
Skadade djur lyckas ofta ta sig från platsen. Hur ska en veterinär bete sig mot ett aggressivt vildsvin som spåras två kilometer in i tät terräng och som stöts upp när man kommer för nära? Ska vi skicka fram universums snabbaste och modigaste veterinär då med avlivningssprutan i högsta hugg? Ska jägaren alltså låta bli att avliva med ett snabbt skott?
Och vem skulle betala veterinärernas utryckningar (och vård)? Idag betalar jägarna allt. Allt!
Vi gör det för det vilda och vi gör det för dig och vi gör det under dygnets alla timmar året runt.

Hur kan de missa:
Att vi jägare älskar våra hundar lite mer och låter dem göra det de är ämnade för och älskar allra mest,  jaga.
Jakten är hundens ultimata lycka, den sitter i dess gener. Du kan hitta på aktiviteter som påminner om jakt men det kan aldrig bli detsamma. Jakt är alltid jakt.
En jakthund måste leva på riktigt, du kan inte stänga in den i ett koppel och mellan fyra väggar ett helt liv. I min värld behöver en hund mer än så.
Vi jägare ger våra hundar ett optimalt liv. Det finns ett fåtal idioter även bland oss men alla kan vara säkra på att jägarna som grupp tar fullständigt avstånd från dessa individer.

Hur kan de missa:
Det vedervärdiga i att tvinga på andra människor sina egna åsikter med hjälp av hot, trakasserier och våld? Djurrättsextremismen för en fascistisk kultur. Människor kan inte leva så tillsammans. Det finns åtskilliga motbjudande exempel på detta.
I förlängningen, och än så länge i teorin tack och lov, tänk om alla tyckte så. Om vi kastade demokratin i papperskorgen.
Då vore det acceptabelt att ge tillbaka på exakt samma sätt, eller hur. Om en extremist tycker att det är okej att hota och skrämma skiten ur en sjuåring, då måste det förstås, i fascism-logikens namn, vara lika okej att ge tillbaka. För då existerar inte längre några regler mer än individens egna. Den egna åsikten är den enda gudomliga som ska tvingas på någon annan med vilka medel som helst.

Men många får idag betala ett alldeles för högt pris för att hålla demokratifanan högt. Man kan fråga sig hur länge de står ut.

Hur kan de missa:
Att om de som tycker annorlunda än djurrättsterroristerna hade börjat ge tillbaka på samma sätt hade hela vår samhällsstruktur svajat.
Samtidigt kan alla vara säkra på att många drabbade och deras närstående tänker precis just så. Att slå tillbaka! Eller bara gå i försvar mot dem som med våld och hot förstör hela ens eget, familjens och barnens liv. Så många mörka tankar som så enkelt frodas.
Det är också på grund av vårt rättstänk som djurrättsextremismen paradoxalt nog kan fortsätta att söndra. De kan glatt terrorisera vidare enbart beroende på sina offers känsla för demokrati och rättvisa. Idag slår knappt någon tillbaka.
Som att sno godis från ett barn, eller hur! Fint!

Men vi som gör rätt, vi förstår den oerhörda tyngden i demokratiordningen och försöker upprätthålla samhällets regler. Vi väntar på att vårt rättssystem ska funka fullt ut. Alternativet är total ondska. Men många får idag betala ett alldeles för högt pris för att hålla demokratifanan högt. Man kan fråga sig hur länge de står ut.
GP:s granskning har tack och lov fått många att reagera och några politiker har äntligen vaknat. Nu måste också något hända. Vi är ofantligt många laglydiga, demokrativärnande medborgare som väntar!

Kråkjakten funkar för det mesta men det är en hel del att tänka på innan man ger sig iväg. Jag har varit på en kråkjakt där allt gick fel. Läs och tag lärdom!

Kråkjakt kräver bra jaktväder och föreberedelser. Annars kan man lika gärna stanna hemma. Foto: Rikard Lewander

Det är tid för kråkjakt men är inte kråkjaktsväder. Det går kanske att lösa genom att leta väderappar med alternativt väder. Hittar man bra väder i en sådan, då blir vädret också bättre, det är sen gammalt.

Utanför fönstret faller snöblandat regn. Men vi, jag och mannen, vill verkligen jaga redan imorgon, inte vänta.

Till slut hittar vi bättre väder i en mystisk app på ett annat språk som vi inte förstår. Det ser det lite ljusare ut och genom att tyda olika väderikoner antar vi att de utländska meteorologerna förutspår uppehåll i Roslagen.

Vi ställer klockan på typ mitt i natten.

Kråkjakttid innebär en omställning i sovvanor. Man går upp när det är kolsvart, kör ut till jaktstället, bygger gömsle, klättrar omkring med jätteuvbulvanen och är väldigt på med bössan strax innan det börjar ljusna.

Kråkjakt med uvbulvan kan också variera, ibland är den bra ibland dålig, som med all jakt. Den här morgonen var mer varierad än vanligt.

Det började med att vi kom iväg för sent. Då blir det stressigt. Det ljusnade allt för snabbt, vi var inte på plats. Irritation i luften.

Kommentar 1: Åk i tid.

Racerrace ut i landskapet med uv, kamouflagenät, hundar, bössor, ryggsäckar. Bråttom. Stressigt. Gnälligt.

Det blåser. Mer och mer. Men vi har gett oss katten på att vi ska jaga idag.

Vi försöker få upp näten till kojan. Det blåser mer.
Nätet vill inte bli gömsle. Det vill bara ligga i en hög på marken.

Men vi ger inte upp. Vi svär och muttrar och med mer våld än nöden kräver sätter vi upp det protesterande kamouflagenätet medan vinden tilltar.

Kommentar 2:  Åk hem när kråkjaktsvädret är taskigt. Eller åk inte ens hemifrån.

Jag börjar plocka in grejorna i gömslet och mannen börjar klättra upp med uven i en svajande gran. Hela ekipaget gungar som en väldig upp och nervänd pendel. Väl uppe i toppen börjar han fästa uven och ropar sedan ner en vindpinad fråga till mig om den sitter bra?

Uven ser ut som efter en veckas hårt festande, den ligger på sned, lite bakåtlutad. Gungar.
”Nej, den är inte bra!” skriker jag tillbaka.

Mannen svajar betänkligt i granen. Jag funderar på om det inte är storm nu. Han borde kanske komma ner.
Men han grejar vidare med uven.

”Nu då?” ropar han.

Nu ser uven ut som om efter en veckas hårt festande, fast åt andra hållet.
”Nej, den är inte bra nu heller!” vrålar jag tillbaka.

”Va? Jag hör inte vad du säger!”

Så tilltar åter irritationen liksom vinden och granens svajande.
Uven och mannen åker hit och dit, framåt och tillbaka, upp och ner och har väl sällan varit på en mer bisarr flygtur.
Nu tror jag att mannen är arg.

”Nu då?” ropar han.

”Njaaaae,” svarar jag.

”Nu får det vara som det vill! Nu kommer jag ner!” ropar mannen i vinden som nu verkligen avancerat till ordentlig storm.

Jaha.

Så kommer han ner. Tittar på uven som fortfarande beter sig som vilken överförfriskad uggla som helst.  Han säger inte ett ord. Och klättrar upp i granen igen.

För vilken kråka vill slåss med en full uv?

Till slut får han i alla fall ordning på den och då börjar det regna. Det är inte bra att det regnar på en fin uvbulvan. Men vi står kvar. Som obstinata tonåringar. Ståndaktigt i stormen, endast döden kan få oss att vika. Gömslet har blivit väldigt litet eftersom slanorna vi använt att fästa upp nätet med inte vill stå som vi vill utan hellre vill ligga mot oss.

Kommentar 4: Lita inte på väderappar från tjottahejti. Repetera också kommentar 3. Hur svårt kan det vara?

Jaktlabrador apporterar kråka.

Fin apportering under en annan kråkjakt när allt funkade bättre. Foto: Madeleine Lewander

 

Till slut kommer det faktiskt en kråka. Mot alla odds. Den flyger fint, nära och står liksom stilla i motvinden. En så kallad macka.
Jag skjuter bom.

Men min trogna labrador tror hårt på sin mattes träffsäkerhet. I skottet bestämmer hon sig för att det nu äntligen finns något att hämta och far iväg i en klockren knallapportering. Inte ut vid öppningen vid sidan av nätet utan rakt fram, studsar till en gång i nätväggen och drar sedan rakt igenom. Hela gömslet faller ihop över oss.

Dagen är all.

Kommentar 5: Har du nonchalerat alla tidigare kommentarer och på allvar tror att du i detta läge kan skjuta ett bra skott, lägg av. På riktigt.

Men till slut kommer Kråkvädret, en dag när allt stämmer.
Vi är ute i tid, gömslet är perfekt, vårsolen värmer, kaffet smakar fantastiskt, trädet som mannen klättrar i står still, uven har blåst grönt och livet visar sig över huvud taget från sin ljusa sida.

Vi står där i gömslet, kråkorna är arga på uven, skotten sitter och hunden hittar både ut och in. Och då, just då, är det inte mycket annat som spelar någon roll.

Sensmoral: Kråkjakt är fantastiskt!

Många jaktmotståndare sprider gärna elaka rykten om jägare som grupp. Det är klart att det finns idioter även bland oss men den mesta skit som sprids är illasinnade myter, rena lögner. Vi tar och knäcker några nu.

1. Vad de tror att vi gör

Sanningen

Foto: Åsa Norrby

 

2. Vad de tror om våra jakthundar

Sanningen

Jägare älskar sina hundar. Foto: Rikard Lewander

 

3. Varför de tror att vi jagar

Sanningen

Foto: Oscar Lindvall

och

Foto: Lena Runer

 

4. Hur de tror att vi beter oss under jakt

Sanningen

Foto: Madeleine Lewander

 

5. Vilka de tror att jägarkåren är

Sanningen

Foto: Madeleine Lewander

 

Visst vill vi alla leva lite sundare – men ibland hjälper vare sig nyårslöften eller nytt gymkort. Men jag har hittat en genväg som jag bjuder på: skogsbada!


Vinterlandskap. Foto: Christina Nilson-Dag.

Jag ramlade över artikeln om forest bathing, en japansk forskningsstudie* som innebär att vara bland träd. Forest bathing eller skogsbada visar sig sänka hjärtfrekvensen och blodtrycket, minska stresshormonproduktionen, öka immunförsvaret och förbättra välbefinnandet.

Enligt studien har skogen även effekter som ett terapeutiskt landskap. Att skogsbada visar sig vara bra mot depression och nedstämdhet. Du blir piggare helt enkelt. Forskarna har jämfört med vistelse i stadsmiljöer, och då visar det sig att vistelse i skogen gav bättre värden. Även parker är positivt att vistas i. 

Alltså ska du ut i naturen och bara vara i skogen, koppla av – men utan stegräknare. Sedan många år ingår det i folkhälsoprogrammet i Japan. Även i USA har forest bathing blivit ett begrepp. Man utbildar till exempel guider i forest bathing som tar med grupper för att uppleva skogen med alla sinnen. Man ordinerar till och med skogsdoser av hälsoskäl.

Vill du må ännu bättre? I så fall har jag ett tips till: skaffa jakthund!

En annan forskningsrapport från Uppsala universitet visar nämligen att hundägare, och framför allt de som äger en jakthund, är friskare och lever längre. Jakthundsägarna skiljde sig tydligt åt vad gäller hjärt- och kärlhälsa och var friskare. Allt enligt Tove Fall, veterinär och docent i epidemiologi vid institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet och som lett studien.

Jag antar du ser vad slutsatsen blir – och du har så rätt.  Att jaga ger ju redan allt detta! Som den bästa all-inclusive-sysselsättning ger jakten allt, från naturupplevelse, gemenskap, motion, spänning, viltkött, ekologisk medvetenhet… till bättre hälsa. Vi jägare har väl länge känt att jakten får oss att må bra men nu finns det även forskning som bekräftar detta. Och du som redan jagar – se till att få med dig någon du bryr dig om ut i skogen.

Och du som inte jagar – det är aldrig för sent att börja. Annars räcker det med att bara vara i skogen. Skog är vacker och hälsosam året runt; från den snötyngda vita tysta, till vårens lövsprickning, den frodiga sommargrönskan, höstfärgerna och det grafiska siluetterna i novemberskogen.

Förutom att det nu finns forskning som visar på de positiva effekterna av skogen som rum att vistas i – är det ju gratis.  Och gott om skogar är vi bortskämda med i Sverige.  Dom finns nästan alltid runt hörnet och vår allemansrätt ger oss möjlighet att vara där hur mycket vi vill.

Men ibland behöver vi bli påminda om det självklara – och ta vara på det. Så gå ut i skogen, gärna med jakthunden, och skogsbada. Och vips har livet blivit lite sundare.

*Artikeln Japanese forest bathing is scientifically proven to improve your health, skriven av Ephrat Livini, redaktör på Quartz. Artikeln presenterades på World Economic Forum i mars 2017.

Hej du som inte gillar jakt! Du som lägger stor energi på att oja dig över jägare. 
Har du egentligen en aning om vad jägarna och Jägareförbundet gör? Jag bjuder på ett litet axplock.

1. Vi avslutar lidandet för det där vildsvinet du körde på. Du vet det där med krossade bakben som släpade sig fram skrikande. Närmare 50 000 gånger per år avslutar vi lidandet för vilt som skadas i trafiken, dag som natt, alla dagar om året.

2. Tränar våra hundar, i lina och lösa, att spåra upp trafikskadat vilt. Som exempelvis vildsvinet du körde på.

3. Räddar den utrotningshotade fjällgåsen. Svenska Jägareförbundet är huvudman i Projekt Fjällgås och har så varit sedan 1970-talet.

4. Går nästan mangrant ut i skogarna för att inventera viltstammarna. Vi plockar vargbajs för att vi tycker att det är viktigt att med fakta ta reda på hur stammarna ser ut.

5. Arbetar för att återskapa våtmarker som skapar livsrum för många fåglar och andra viltarter.

6. Arbetar för att förbättra fältviltets levnadsvillkor i Sverige.

7. När det är som svårast för det vilda att överleva, på senvintern, stödutfodrar vi våra vilda djur. Ingen jägare vill se vilda djur svälta ihjäl. Vill du?

8. Kämpar hårt för att du snart ska kunna få tillgång till världens finaste kött via småskalig försäljning. Kött som är fritt från antibiotika och som kommer från djur som inte plågats. Viltkött förstås.

9. Föder upp Sveriges friskaste hundraser, jakthundarna.

10. Ger våra hundar ett optimalt liv genom jakten. Att jaga är hundens sanna lycka.

Du som inte jagar behöver inte betala ett öre för allt det här. Vi jägare betalar kalaset. Rubbet! Inte så konstigt att vi har 89 procents acceptans för jakt bland svenska folket. (SIFO 2017).

Och du? Du som ogillar jakt,  jag undrar, vad gör du för det vilda?

Varje gång jag går ut, jagar eller jakttränar med mina hundar kollar jag Rovobs numera. Jag vet, det inger en falsk trygghet. Men det är det enda jag kan göra. 
Jag väljer, trots varg omkring mig, att jaga med mina hundar. Ett liv i ständigt koppel för en hund är ovärdigt.
Men för att jag gör det valet blir jag idag av vissa kallad djurplågare och mycket värre saker.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Själv väljer jag livet för mina hundar. Foto: Mostphotos

Några jaktmotståndares senaste hittepå-argument är att vi jagar med våra hundar för att vargarna ska käka upp dem. Vårt syfte skulle vara att tjäna pengar på ersättningar och få till skyddsjakter på varg.
Jag är inte förvånad. De här människorna placerar alltid sina egna fantasifoster i det vi jägare gör. De tror att de kan tänka, känna, leva våra liv åt oss samtidigt som de förmörkar oss. Sina hallucinationer sprider de sedan glatt vidare och kallar det sanning.
Alla fattar förstås att ingen av dem har en aning. De kan inte veta vad vi tänker eller känner. Men de tar sig rätten.
Debatten handlar oftast om våra ställande hundar, älghundarna. De är förstås viktiga. Men det handlar inte bara om dem. Det handlar om alla sorters jakthundar och hundar över huvud taget.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Jaktmotståndarna vill alltså att ALLA hundar ALLTID ska gå i koppel. Alltså ständigt, för jämnan, i evighet. Koppel, koppel. Inomhus och sen koppel.
Det är ett ovärdigt hundliv. Inte minst för en jakthund.
Jag har gjort ett val. Det finns i dagsläget bara två alternativ. Antingen kopplar jag mina duktiga jakthundar för evigt och kväver deras livsutrymme. Eller så låter jag dem leva, andas och göra det de älskar och gör allra bäst, det som gör dem friska och lyckliga på riktigt. Jaga.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Nu har vi flera vargar omkring oss. Det är bestämt så. I Värmland börjar det bli helt galet. Jag har inte valt det här men måste förhålla mig till det.  Och tar inte fler sparkar i magen av människor som inte förstår mina hundars bästa. De fortsätter ändå att sparka men det blir bara luftsparkar numera. Jag lyssnar inte längre. Den tiden är förbi. Jag har sedan länge insett att jag och mina hundar inte finns med i deras underliga världsbild.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Men varje gång väljer jag livet för mina hundar. Nuet och livet. Vilket betyder att vi jagar vidare.
Jag tänker inte släcka deras ursprungliga, fantastiskt utvecklade jaktsinnen. Mitt samvete tillåter inte det.
Men det betyder att jag varje gång mentalt måste förbereda mig på att det hotfulla och det allra värsta kan hända. Om det händer är katastrofen ett faktum. Men trots det väljer jag livet.
Vad finns annars kvar?

Våra hundars välmående är viktigt. Det tycker alla jägare. Hundar lever i nuet. De oroas inte över vad som skulle kunna hända. Det har de överlämnat till oss. Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare.

Men livsutrymmet krymper i samma takt som oron växer. Vargarna blir fler omkring oss. Jag har jobbiga erfarenheter i min omedelbara närhet. Många har det mycket värre. Vissa dagar kryper hotet för nära. Då stannar vi hemma.
Den växande klumpen jag har i magen varje gång vi jagar eller tränar märker aldrig mina hundar. Olustkänslan bär jag ensam, den kommer aldrig att försvinna. Oavsett vilket epitet ett antal oförstående människor lägger på mig.

Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare. Foto: Madeleine Lewander

Igår sände Sveriges Radio ett inslag i P5 i samband med att en varg avlivats vid skyddsjakt i länet. I programmet fick en grupp jaktsabotörer kommentera skyddsjakten. Det handlar här om en gruppering som ofta påpekar att jägare borde dö.
Det tycks löna sig på flera sätt att slå ut demokratiska spelregler med hjälp av hot och trakasserier. 

Hur mår en hund som alltid måste gå i koppel? Foto: Rikard Lewander

Man kvalificerar sig tydligen också som en lämplig instans som på bra sändningstid ges möjlighet att propagera för egen sak i Sveriges Radio.
Ungefär lika relevant som att höra med inbrottstjuvar vad de egentligen anser om de senaste hemlarmens utformning.

I sändningen kallar jaktsabbaren den hundägare vars hund dödades av varg på egna tomten, för oansvarig.
Hon tycker att en hund alltid ska gå koppel. Även hemma på tomten. Hur livet då skulle bli för våra hundar går hon inte närmare in på även när reportern försöker få en närmare förklaring.
Jaktsabotören påstår dessutom, utan att belägga det, att det finns för lite mat i skogen till vargarna. Tydligen saknas både älg, rådjur, vildsvin och annat vargkäk.
Det är därför de går in på tomterna och letar cavalier king charles-delikatesser, hävdar sabotören.
I förbifarten anklagar hon också länsstyrelsen i Stockholm för att bryta mot lagen. Utan att motivera närmare.

Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.

Jaktsabb-propagandan är i sig osaklig. I sändningen kunde sabbaren inte belägga något alls med fakta. Det hela svävade iväg i en spretig känslostorm.
I en demokrati har varje människa rätt att hävda sin egen åsikt. Men de här nissarna kräver åtlydnad genom att hota, sabotera jakter och trakassera jägare. De anser att deras åsikter står över alla andras.
Den som med antidemokratiska medel vill inskränka andra människors lagstadgade rättigheter är långt utanför demokratins ramar och stampar. Det spelar ingen roll vilken rättighet det handlar om, jakt, abort, rätt att köra bil, you name it. I en demokrati styr folket. För att vi människor ska funka tillsammans måste vi följa uppsatta regler. Majoriteten styr.
Följer man inte de demokratiska spelreglerna har man förverkat sin rätt att den vägen föra fram sin åsikt. Man kan inte både ha kakan och äta den.
Därför är det, enligt min mening, fel att släppa fram sådana här grupper i public service-media.
Gruppen som fick stort spelutrymme i dagens sändning visar precis alla tecken på ett antidemokratiskt synsett. Att använda i stort sett vilka medel som helst för att få makt, en strävan att bli auktoritär utan att lyssna på vad folket vill får mig att tänka på en helt annan ideologi. Ett sätt att tänka som skrämmer mig lite.

Alla vi människor har i demokratisk anda tillsammans bestämt att det är okej att jaga. Länsstyrelsen har fattat beslut om skyddsjakt helt enligt regelboken.
Det finns gott om händelser i världen där grupperingar slår ut de demokratiska spelreglerna med våld och trakasserier i någon slags upphöjd egenpåtagen himmelsk rätt.
Vi som tror på demokrati och frihet ska inte ge de här människorna ett skit. Framför allt borde vi inte sätta en mistlur i händerna på dem via public service.

Jag fick nyligen frågan om jag var en ferinarian. En som tagit ställning och bara äter viltkött – helst inget annat kött. Är man ferinarian värnar man om naturen genom att vara en del av den och äter vad den producerar och som är förnybart. Som t ex vilt.


Du kanske också till hör alla de som blir alltmer misstänksamma över matens ursprung och innehåll och frågar; Från vilken världsdel har den fraktats hit? Hur stor miljöpåverkan har den orsakat? Är den näringsrik? Hur många tillsatser? Och du kanske vill agera genom att göra ett statement!
– Och vad har vi för alleriger och särskilda kostönskemål här då? frågade kyparen vid ett restaurangbesök nyligen. Förväntas vi vara vegetarianer, veganer, laktosintoleranta, glutenallergiker osv…
Men att sätta stämplar på oss utifrån vad vi äter – vad leder det till? Förutom att det komplicerar för kockarna och skapar nya livsmedelshyllor så kanske debatten om vad maten kommer ifrån kan föras ändå?

Frågan kvarstår, är jag en ferinarian? Njae, tror det räcker för min del att kalla mig jägare! Alltså en som äter mycket vilt. Och som skaffar mitt eget viltkött, vet var djuren kommer ifrån, vet att de levt fritt ute i naturen och att de dött en snabb död. Samtidigt som jag fått lära mig mer om det vilda, om naturen och framför allt fått vara ute och njuta en dag i skogen tillsammans med de andra i jaktlaget.
Och idag behöver jakt förklaras, får många vet inte hur det går till. Det märkte jag när jag läste om två motioner som ska tas upp på Miljöpartiets kongress i helgen; en som vill förbjuda jakten med löshund och en som vill att älgstammen ska skjutas ner rejält! Nån stans vill de kanske väl – men det blir bara tokerier! Hundjakten när mina hundar långsamt springer i skogen är absolut inte stressande för djuren och älgkött är bland det naturligaste och nyttigaste man kan äta, de bidrar till biologisk mångfald och lever fritt i naturen. Vi slänger redan bort en tredjedel av världens matproduktion, så låt oss istället ta vara på det vi har, t ex näringsrikt älgkött! Och om några ska hållas i koppel är det väl katterna. Läste på Natursidan.se om forskning som visar att våra svenska tamkatter dödar ca 17,5 miljoner fåglar per år! Kanske kan det med bli en motion på Miljöpartiets kongress? Eller vill de få bort alla fåglar också?
Så svaret blir enkelt; jag är jägare!
PS: Ferinarian kommer från fera = villebråd, vilt. Substantivet är ferina=viltkött, caro = kött,