Taggarkiv: Jakthundar

Fotot på vargdödade fyraåriga finskstövartiken Nova gör ont långt in i märgen. Hon dödades i slutet av september under jakt. Troligen av flera vargar. Egentligen vill jag inte se det. Vill få bort bilden. Smärtan i mellangärdet vid tanken på hennes sista minuter i livet gör att jag snabbt måste försöka tänka på annat.  Krama mina egna hundar och helst försöka låtsas som att det där aldrig har hänt. Samtidigt är det precis det vi aldrig får tillåta oss att göra.

Vi måste lyfta det tunga. För vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig, ondskefull mardröm. Foto: Privat Foto varg: Ondrej Prosicky/Mostphotos

Vi måste fortsätta att lyfta det tunga. Vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig och ondskefull mardröm.

Nova är numera en i mängden. Det gör inte det hela mindre vedervärdigt. Tvärtom. Vi får aldrig låta sådana här händelser bli normala. För problemet kvarstår. Och vargarna utökar menyn sakta men säkert.

Vi måste fortsätta att lyfta det tunga. För vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig och ondskefull mardröm.

Gruppsidor på Facebook i Södermanland, framför allt Malmköping, har också gått varma senaste tiden. Det handlar om vargarna som verkar ha intagit staden och dess omgivningar. Lokalpressen anger att minst tio katter har försvunnit bara under de senaste veckorna. Katter verkar, konstigt nog, vara ett lätt byte.
Den teorin stöds en del av ett samtal för några år sedan då en medlem berättade att alla katter i byn där han bodde i Gävleborg var borta:  ”Tidigare hade nästan alla i byn flera katter, ja vi hade många katter här. Vi har inte en enda katt kvar längre. Inte en enda. Vargarna har tagit alla,” sa han.

Människor går inte längre med sina hundar i skogen, skolorienteringar har ställts in. De boende i Malmköping har, kort sagt, inte haft det så roligt.
Jag läser om Malmköpingsbor som fått stå och lyssna på katternas dödskrik när de blir vargtagna.

De boende i Malmköping är inte ensamma. Många har fått se sina liv, som de hittills levt det, bli något helt annat. Bönder och fårägare har inte klarat pressen att vaka dygnet runt över sina djur och har inte tillräckligt med resurser för att bygga stängsel som ändå inte fungerar. Skyddsjaktbeslut dröjer eller uteblir. De ger upp och lägger ner verksamheten.
Miniponnyer käkas upp. Fårägare hittar sina får och lamm döda och lemlästade. Och det bara fortsätter.
En frustrerad fåruppfödare skriver på Facebook:
” Hellre att slakta ut dem än att vargen ska slita dem i stycken o tugga på dem levande. En efter en jagas i fatt. O så ska den äta lite på tex ett juver medan tackan lever. Skriker av smärta o plåga, innan den jagar nästa o tex sliter av en mule o innan den jagar nästa o tex sliter av ett lår. Eller börjar öppna buken medan hon fortfarande lever. Tack Sverige för det lamaste landet.”

Vi jägare med våra jakthundar jagar inte längre som tidigare. Själv har jag fegat ur sen länge och äger numera bara labradorer. Vi jagar nära varandra, tillsammans, och jag hoppas att de har större chans att slippa möta en varg än de drivande hundarna vi hade tidigare. All respekt till dem som fortfarande jagar med sina ställande och drivande hundar.
Jag undrar hur länge kattägarna ska sitta tysta. Det börjar bli många katter som går åt till vargarna nu. När är den gränsen nådd? När börjar kattägare reagera?

I slutet av 2021 räknade man med att över 50 katter hade tagits av varg i Mölnbo, Nykvarn och Järna, också i Södermanland.
Är det så kattägarna vill ha det? Jag tycker inte att jag hör någon protestera.

Vi borde göra gemensam sak och säga nej nu. Vi som är direkt drabbade, lever och verkar mitt i detta kaos. Släppa internt smågnabb sinsemellan, det är inte värt det. Vi kan gnabbas igen sen om vi nu måste.
Vad är det med oss, varför fortsätter vi att låta oss bli trampade på? Börjar människor relativisera vargattacker? Varför räcker det inte nu?

Det som gör saken än värre är alla de hånfulla kommentarer som okunniga och hatiska grupper öser över drabbade.
När du gråtandes sitter med din bästa väns sönderslitna kropp i knät, när hela du gått sönder men ändå känner att du måste berätta. För att det inte kan fortsätta så här.
Då möts du till viss del av empati och kärlek men drunknar i hat och hån från människor långt borta. Människor som aldrig har satt sin fot på din jaktmark eller din gård, de har aldrig kramat din hund eller känt en kärleksfull kall nos på kinden, inte hört din katt spinna, de har aldrig varit där och sett lammen födas.
De har heller aldrig hört de skräckslagna dödsvrålen.

Jag tror att det enda de vill ha, de som hatar dig för att du sörjer din familjemedlem, är makt. Makt över ditt liv. Makten att passera på E4 i närheten mellan de stora städerna och veta att de har kontroll på just ditt liv. Makten att veta att deras egen, gudomliga om de får säga det själva, åsikt står över just dig där långt borta.

Ditt och dina närmastes liv eller plågsamma död är nämligen inte lika viktigt som den egna ideologin.
”De försöker ersätta andra människors fungerande liv med egna fantasier som låter bra”, som en klok man sa.
Hur kan vi ens tillåta människor långt borta ta över vårt fungerande liv och verklighet för att i akt och mening ersätta dem med sina egna progressiva fantasier?
Den frågan är vi många som behöver ställa oss.

Mindre roliga länkar, ett litet axplock från senaste tiden:

Stövartik vargdödad 250 meter från ägaren
Miniponny dödad av varg – klart för skyddsjakt
Flera vargar från Ösjöreviret som rör sig i Malmköping
Katt hittad i den avlivade vargens mage
Varning för varg i Nykvarn: ”Håll katterna inne”
Varg sätter skräck i Malmköping – hörde kattens dödsskrik
Nytt vargangrepp – flera får dödade utanför Tidaholm
Trots godkända rovdjursstängsel lyckades vargen döda får igen

 

Att ta med barn på jakt kan skapa värdefulla minnen som betyder allt för både jägaren och barnet, menar Magnus Rydholm i blogginlägget. Foto Hanna Oscarsson

 

Vi människor formas av både arv och miljö. För att förstå och förklara hur vi blir en del av vår omgivning brukar man inom sociologin prata om primär och sekundär socialisation. Inom den primära socialisationen sätts en grundstruktur, vilket sker när vi är små barn. Den sekundära börjar i tidig skolålder. Då lär vi oss tolka och agera med vår omgivning och lär oss tillämpa olika rollmönster, spelregler och förstå rollspecifik kommunikation. Just därför bär många av oss med sig starka minnen från fem- till åtta-årsåldern. Det var då vi började förstå olika roller – och vilka vi var.

Låt mig berätta ett par små berättelser som fastnat djupt i min minnesbank.
Mitt första minne av jakt var när jag, min bror och pappa åkte ut i skogen för att träffa min farfar, som inte såg någon som helst anledning att hålla sig hemma bara för att barnbarnen kom på besök. Jag var cirka sex år gammal.
Vid kanten av en grusväg, med en stenmur som vindskydd, hade de satt sig och åt smörgåsar och drack kaffe. Hunden var kopplad och stämningen hög. Det var mysigt och tiden stod stilla.  Det var vi. Bara vi, långt ut i skogen. Lugnet, känslan och gemenskapen fastnade.
Ett par år senare fick jag följa med farfar på rådjursjakt.

”En egen ryggsäck med varm choklad och en ny kniv hängde i bältet. Stolthet omgärdade hela min gestalt.”

Att stå still och vara tyst, var inte något jag behärskade. Så när drevern tog upp förklarade farfar snabbt:
– Om du står här kan du röra dig och prata, du kan tälja på en pinne. Ibland kommer rådjuren just här.  Om du stannar här kan du skrämma dem till mig. Jag står bara 100 meter bort, längs stigen.
Sedan försvann han.

Där stod jag, med kniven i ena handen. Lite rädd, men samtidigt uppspelt. Allting var ju så spännande. Hundskallen kom närmare. Det prasslade i skogen. Rädslan ökade.
Jag hoppade så högt jag kunde för att se över ris och buskar. Jag täljde på en pinne och småpratade för mig själv. Jag hade fått en roll i jakten. En väldigt viktig sådan om du frågade den sexårige pojken, som inte förrän några år senare insåg varför han skulle stå ensam, 100 meter från sin farfar.
Hunden kom aldrig fram till pojken. Drevet svängde cirka 100 meter framför honom. Men strax efteråt small det ett skott. Utan att tänka sprang pojken åt hållet där hans farfar hade försvunnit. Mannen stod en liten bit bort och log när han kom springande.
– Det var Helmer som sköt, sa han. Du skrämde rådjuren lite för långt. Men det var du som gjorde att jakten gick bra.
Självkänslan växte. Jag var inte längre en pojk, jag hade blivit en jägare.

När jag idag över 50 år senare går förbi platsen återkommer minnena. Kniven har jag kvar. De gamla jaktkamraterna är döda sedan länge.

”Jag den enda som lever idag. Med mig dör minnet av den historia som jag just berättade.”

Så är det överallt i landet – och världen. Minnena som betyder så mycket för oss som var med är så tidsmarkerade att de efter bara 50 år kan vara borta för alltid. En händelse som många gånger diskuterades och roade de sex personerna som var med. En jakt som formade en pojke finns snart inte i någons minne. Händelserna suddats sakta bort, för evigt.
Oftast blir våra hågkomster något som bara vi själva förstår. Vi som var med – men ingen annan – har bilderna, sammanhanget och därmed förmågan att värdesätta och uppskatta händelsen. Om man inte var med så förstår man inte.

Våra minnen innefattar inte allting som inträffat under våra liv. Vi glömmer det mesta. En del finns lagrat i vårt undermedvetna och kan plockas fram. Men de är främst saker som verkligen betytt något som fastnar. Allt är dock inte positivt. Men även de negativa sakerna har format oss.
Många av minnena utgör ljusglimtar i vår golgatavandring mot det oundvikliga slutet.  De utgör viktiga element till något som vi alla söker – lycka. Därför förtjänar de att berättas – levandegöras. Kanske inte för alla andra, men i alla fall för oss själva. De betyder ju så mycket, för dig och de som var med.

Notera att det är i dessa små ögonblick som vår längtan efter fler minnen föds. Att få återuppleva något som är värdefullt och meningsfullt, att skapa ett nytt minne som kan bevaras ömt och djupt i hjärnans obegripliga bibliotek.
För det är i våra små förnimmelser av gångna tider som jaktlusten börjar att gro. Längtan spira.  Vi minns spänningen, hundarnas drev, skratten, gemenskapen.
Oavsett om dessa är gamla eller nya är de värdefulla och betydelsefulla. Hågkomsterna ger förklaringar till vilka vi är – och förståelse varför vi blev som vi blev.
Längtan för mig handlar oftast om jakt, natur, hundar, vilt och gemenskap.
Jag är nämligen formad – socialiserad – på det sättet. Och det först då känner mig komplett och hel – och i kontakt med min egen historia. Så viktiga och betydelsefulla kan några enskilda händelser vara för ett litet barn. Dessa minnen kan prägla och guida dig i ett helt liv.

I ett klipp har någon har satt en golden retrievervalp på en gunghäst. Valpen gungar. Den tittar oroligt på den som håller i kameran. Hundratusentals älskar inlägget, hjärtan poppar och kärlekskommentarer haglar. Jag mår illa.

Det är inte svårt att lista ut vilken hund som är jakthund. Det som händer på sociala medier är lika illa som gamla tiders dansande björnar, dresserade apor som tvingas till allt möjligt. En vinstgivande industri som ökar på grund av människors alltmer bristande kunskap om djur. Eller avsaknad om vad som ligger bakom. Källkritik saknas. Foto: Wilda Lewander/Montage

Ett annat inlägg visar en vettskrämd hund som tvingas åka rutschkana. Det är gillat av nästan 23 000 människor som tycker att detta är gulligt. Glada emojis i massor.

Mina hundar mår allra bäst när de jagar. När vi jagar tillsammans. När vi klafsar omkring i leriga vassar för att försöka hitta en skjuten and. Eller en kråka i skogen. Hur vi  peppar varandra och mår bra av att vara tillsammans och hur lyckliga vi är när fågeln apporteras in. Mina bästa jaktvänner.

Mina hundar mår allra bäst när de jagar. När vi jagar tillsammans. När vi klafsar omkring i leriga vassar för att försöka hitta en skjuten and. Eller en kråka i skogen. Hur vi  peppar varandra och mår bra av att vara tillsammans och hur lyckliga vi är när fågeln apporteras in. Mina bästa jaktvänner.

Glädjen jag ser i min hunds ögon när den får göra det hundar alltid gjort. Jaga. Nedärvt och djupt inpräntat i alla hundars DNA.

Med den insikten tar det emot att behöva se en liten valp tvingas gunga på en gunghäst. Och människor som tror att valpen tycker att det är roligt.

Ser de inte? Förstår de inte? Har de fullständigt tappat förmågan att läsa av djurs beteenden?

Jag klipper klorna på mina hundar. Några av dem tycker att det är det bästa som finns, somnar när jag klipper. Andra är oroliga, jag måste lugna och ta det försiktigt. Det är inte svårt att uppfatta vad de känner, det är faktiskt jättelätt. Men uppenbarligen inte för alla.

Det som händer på sociala medier är lika illa som gamla tiders dansande björnar, dresserade apor som tvingas till allt möjligt. En vinstgivande industri som ökar på grund av människors alltmer bristande kunskap om djur. Eller avsaknad av kunskap om vad som ligger bakom. Händelser tas ur sitt sammanhang. Källkritik saknas.

Andra videoinslag visar hundar där ägaren säger sig ha kommit hem efter att ha lämnat den ensam. Filmklippet går ut på att visa att hunden skäms för att den bitit sönder en kudde eller något annat. Och så kan det förstås vara. Men ingen vet.
Jag är kanske konspiratorisk men jag ser ofta en hund som är rädd för att få mer stryk.
Ingen vet och knappt någon tänker efter. Hjärtan hälls över den darrande hunden som människor tror är så klok att den skäms för sitt tilltag. Upprepar, det KAN vara så.
Men vet du?

Hundar tvingas i konstig mat, hängs upp i besvärliga positioner, kläs på klänningar och går på bakbenen. Vilket resulterar i miljontals gillningar, hjärtan och skrattande smileys.

Jag ser hundar som motvilligt underkastar sig och tittar på sina ägare med rädda ögon.

Det gäller alla sorters djur.

På sociala medier hittar man även tonårspojkar från olika delar av världen som när de börjar filma, plötsligt bara råkar hitta en hundvalp som håller på att drunkna.
Som av en händelse har de börjat filma exakt innan de plötsligt hör gnäll och vettskrämda skrik. De börjar leta och hittar en ensam valp som kämpar för sitt liv.
De räddar den och får kärlek och gillningar från hundratusentals, ibland miljoner människor. Vilka duktiga killar.
Det finns gott om personer ute i världen som, likt ett tecken från ovan, hittar och räddar drunknande valpar och andra djur. Vilken tur att de var precis där just då. Och att kameran var igång.
I vissa fall stämmer det säkert, de råkar verkligen hitta en valp i nöd när de sätter igång kameran.
Men ingen vet.

Och av någon anledning har jag en stark känsla av att de drunknande valparna som räddas tenderar att bli ännu fler.

Samtidigt, i ett parallellt universum, ojar sig svenska aktivister över mina jakthundar. Stackars min jaktlabbe som sover i sängen, älskar att jaga med mig mer än allt annat och är den gladaste hunden i kosmos. Stackars svenska jakthundar som mår så bra. Förbjud jakt och ge jägarna mer skit.
Det är kanske enklast så.

Ett annat välkänt klipp visar en igelkott som försöker att ta sig över en väg. En kråka petar på igelkotten. Puttar på den med näbben.

Det är uppenbart att kråkan vill käka igelkott. Det finns till och med studier som visar att igelkottar kittlar dödskönt i kistan på kråkfåglar.
Kommentarsfältet bubblar över av kärlek till kråkan som verkligen försöker hjälpa igelkotten över vägen så att den inte ska bli överkörd.
Dessutom en lång diskussion huruvida detta är en kråka och inte en skata.

När upphörde människors förmåga att läsa av naturen? Så många vet inte längre hur det fungerar.

Tror de att en liten hundvalp uppskattar att sitta fast och gunga på en gunghäst? Tror de att kråkor kan trafikregler?
Deras ”kärlek” leder istället till att ännu fler hundar ”räddas” ur gyttjepölar. Ännu fler valpar tvingas upp på gunghästar eller ”regisseras” på mer eller mindre fantasifulla sätt, enbart för att öka klicken.

Aktivisterna, de som konsumerar mycket lim, har en förkärlek till orkidéer och hatar naturbrukare i allmänhet och jägare i synnerhet. De behöver organisera om i våningen högst upp.

De borde ägna sig åt att försöka få sig själva och andra att hitta tillbaka till förståelsen för hur vi, naturen och djuren funkar tillsammans. Sedan urminnes tider där jakten ingick som en självklar del och ska kunna betraktas så även idag även om inte alla  jagar.
Kärlek till hundar har inget och kommer aldrig att ha något med gunghästar att göra.

Min kompis bor i Södermanland där vargarna sedan några år etablerat sig. Och de, vargarna, trivs uppenbarligen bra i skogarna runt kompisens hus. Hon har dem numera utanför husknuten i stort sett varje dag.
Hon gillar det inte men vad ska hon göra? Hon försöker att anpassa sig så gott det går.
Och hon har fyra hundar som behöver komma ut varje dag.

När det till och med blir svårt att gå med hundarna i koppel i skogen. Är det inte dags att börja förvalta vargstammen på riktigt då? Foto: Privat

Men nu är inte den vanliga skogspromenaden som den varit längre. Emellanåt kan hon inte gå någon skogspromenad alls, hon och hundarna får gå hem. Att försöka promenera med vettskrämda hundar är svårt. Vill man ens göra det? Hon försöker hitta lösningar, kryssa fram i skogen, gå där hon tror att vargarna kanske inte är just nu.
Men hur vet man det?

När vargarna är i närheten, ja de syns numera ofta i flock, flera tillsammans, då vill inte hundarna vara med längre. De är rädda. Jätterädda.

Titta gärna på filmen nedan som hon skickade häromdagen. Titta framför allt på hennes hundars beteende.

Lokalt blir vargarna allt fler.
Och så här tycker vargvännerna att vi ska ha det.  För de, ingen annan, berättar bestämt för oss att vargen har större rätt än alla andra att vistas i skogen. De vill uppenbarligen inte ha människor i skogen alls, vi kan bunta ihop oss i betongen allihop.

De slipper stå i sömnlös, orolig givakt på nätterna, bada i blodet eller samla ihop kroppsdelarna från sina rivna tamdjur och familjemedlemmar.

Många har fått nog. Av dem har ett stort antal tvingats leva med detta i decennier. För min kompis i Södermanland är detta bara början.
Vi måste kunna förvalta stammen, anpassa den så att människor kan vistas och leva med och i naturen på ett rimligt sätt. Riksdagen har beslutat att vargstammen ska sänkas till betydligt lägre nivåer än idag. Men inget händer.
Därför att fortfarande, överallt, finns ett gäng idioter som höhöar åt människors oro. Och de höhöar allt högre och gällare. Personer som oftast befinner sig långt, långt bort, i många fall inte ens i Sverige, från den verklighet som människor, som tvingas leva med varg, upplever dygnet runt.
De slipper stå i sömnlös, orolig givakt på nätterna, bada i blodet eller samla ihop kroppsdelarna från sina rivna tamdjur och familjemedlemmar.
Och nej, rovdjursstängsel räcker inte. Jag länkar till ett av många exempel på det.

Men de vill att vi andra ska skala av all livskvalitet så mycket det går för att ge plats åt ännu fler vargindivider som kan fortsätta våldföra sig på våra och våra familjemedlemmars liv, kliva ut och in där som de vill, så att till slut det mesta i omgivningen havererar.
När inte ens kopplade hundar kan leva värdigt längre.
Jakten med lös hund är ett kulturarv som Sverige har förbundit sig att vårda. Men i vargområden är det snart omöjligt att jaga med lösa hundar.

Och så lite extra hat och hån från vargvännerna på det också.
Fint.

Forskning från Umeå universitet visar att vi aldrig kommer att vänja oss vid att ha vargen nära. I stället blir allt fler negativt inställda. Ju närmare du bor ett vargrevir desto mer negativ blir du.
I januari nästa år startar vargjakten i Sverige. Idag finns ungefär 450 vargar vilket senaste inventeringen visade. Av dessa får 36 fällas. Mer än en halvering av förra årets, även då, låga tilldelning. Det hjälper kanske en och annan tamdjursägare och andra boende i vargområden lite grann lokalt. En kort stund. Sen börjar oron om igen, om den ens har slutat.
Vi kan inte ha det så här.

 

 

När Svenska Jägareförbundet diskuterar en höjning av medlemsavgiften så har jag fått frågan: ”Vad får jag för medlemsavgiften?”.
Min första reaktion var: ”Vet du inte det?”
Det borde väl vara självklart att alla medlemmar vet vad de får för ett medlemskap. Naturligtvis känner de till några saker, som jägarförsäkringen och Svensk Jakt. Men sedan satte jag mig ned och funderade. Och ju mer jag tänkte desto mer motiverad blev deras fråga. Det är ju långt ifrån självklart att alla känner till allt.

Därför tänker jag försöka svara på deras fråga med att rabbla upp all medlemsnytta jag kommer på (detta är inte en heltäckande bild, men den visar att medlemsnyttan är större än vad man tror). Och jag delar in det i några olika områden.
Så grattis alla medlemmar. Detta är lite ni får för medlemsavgiften:

Regional/lokal nivå:

  • Många förtroendevalda som ser till att det finns en blandad verksamhet för jägare där du bor.
  • De säkerställer att det finns Jägarexamenkurser, så att nya jägare utbildas
  • De jobbar för att du ska kunna träna skytte på skjutbanor, och att det finns utbildade skytteinstruktörer.
  • De har möten med länsstyrelse och kommuner så att viltförvaltningen i ditt län fungerar.
  • De har möten med skogsbruk och lantbruk.
  • De samordnar inventeringar av vilt och rovdjur.
  • De arbetar med avskjutningsrapportering så att vi kan följa viltstammarnas utveckling
  • De håller utbildningar – inom skytte, hund, jakt, fällfångst och mycket annat.
  • De ordnar jakter för marklösa jägare och nya jägare.
  • De arbetar med opinionsbildning.
  • De svarar på frågor från allmänhet och jägare.
  • De deltar i eller driver olika projekt för att utveckla jakt och viltvård.
  • De arbetar med trafikeftersök.
  • De deltar/samordnar/informerar och genomför viltförvaltning, exempelvis för älg, vildsvin, klövvilt och rovdjursförvaltning.
  • De driver regionala/lokala webbsidor/sociala medier för att informera jägarna.
  • De deltar i mässor och andra evenemang för att kunna möta medlemmar.
  • De deltar i nätverk för att säkerställa goda förutsättningarna för ungdomar och kvinnliga medlemmar.

Nationellt nivå:

  • Den driver jägarnas frågor mot politiker och myndigheter.
  • Den ser till att alla ordinarie medlemmar är försäkrade.
  • Den stödjer, samordnar och genomför forskning inom jaktens område.
  • Den ger ut Svensk Jakt, samt webbsidan svenskjakt.se
  • Den driver Jagareforbundet.se med tusentals sidor om jakt och vilt, plus sociala medier.
  • Den tar fram och utvecklar olika utbildningar för jägarna
  • Den svarar på frågor från politiken, myndigheter och allmänheten
  • Den har en opinionsbildning för en klok viltförvaltning och en hög acceptans för jakt.
  • Den tar fram erbjudanden till medlemmarna på exempelvis hundmat, försäkringar och annat.
  • Det finns juridisk rådgivning.
  • Den har en aktiv medlemsservice, som stödjer medlemmarna.
  • Den säkerställer att personal har spetskunskap i frågor som är viktiga för medlemmarna.
  • Den samordnar trafikeftersök, viltprovtagning, adaptiv klövviltsförvaltning och viltövervakning, skyttetävlingar.
  • Den stödjer regional organisationen med kunskap och material.
  • Den skapar information och kommunikation – internt och externt för att sprida kunskap.
  • Den arbetar med att skapa förutsättningar för natur-, biotop och viltvård.
  • Den skapar och håller utbildningar för förtroendevalda i förbundet.
  • Den deltar och driver projekt: exempelvis Fjällgås, Viltkött, Urban viltförvaltning, med mera.
  • Den utvecklar ny teknik för att säkerställa en modern och bra viltförvaltning, exempelvis Viltbild.se.
  • Den arbetar med och tillsammans med myndigheter för att visa upp jägarnas kunskap och betydelse.
  • Den utvecklar jakten och bevarar jaktkulturen.
  • Den påverkar beslut om jakttider och tilldelning – med fakta och forskning.
  • Den driver Våtmarksfonden.

Internationell nivå

  • Samarbetar med de nordiska grannländerna i Nordisk jägarsamverkan (NJS).
  • Samarbetar inom och med den europeiska jägarfederationen FACE på Europanivå, det vill säga alla länder som ingår.
  • Har en anställd i Bryssel för att bevaka EU.
  • Bevakar och deltar i olika organisationer för att bevaka den svenska jakten, exempelvis: CIC, IUCN.
  • Informationsspridning, opinionsbildning och påverkansarbete mot EU-kommissionen och EU-parlamentet.

Svenska Jägareförbundet finns med andra ord nästan vid varje viltväxel till EU-komplexet i Bryssel. I stort sett alla politiska beslut – samt myndighetsbeslut – har förbundet påverkat eller försökt att påverka.
Målet för de förtroendevalda och personalen är alltid att skapa medlems- och jägarnytta och vara en organisation som samhället och allmänheten har förtroende för. Vår kunskap och förhållningssätt ger oss ökade påverkansmöjligheter .
Men i detta arbete får man inte heller glömma bort att Svenska Jägareförbundet också är viltets ambassadörer. Vi vill att det ska finnas goda förutsättningar för alla vilda djur.

Ett medlemskap i Svenska Jägareförbundet är alltså en klok investering i jakten, viltet och naturen. Såväl i ett kort som ett långt perspektiv. För det finns ingen annan organisation som driver jägarnas frågor på ett så ambitiöst sätt.  Därtill är medlemsnyttorna fler och viktigare än vi till vardags lägger märke till.
Men det är ju bara en positiv bonus.

Kommer alla människor vara välkomna på lika villkor i fjällen i framtiden? Foto Mostphotos/JOAKIM MÜNZ

 

Tystnad råder. Ledar-, debattsidor och samhällsprogram på tv översvämmas inte av diskussioner kring Renmarkskommitténs arbete. Men det borde föras en livlig debatt. För frågan är mycket större och viktigare än vem som ska få jaga och fiska i fjällen.

Mitt framför våra ögon utreder svenska staten om landet ska införa en ny sorts adelsprivilegier.  Någon samhällsdebatt pågår inte. Det är tyst. Trots att utredningen sker öppet och enligt de principer som åligger en parlamentarisk utredning, så ser få vad som håller på att hända.
Orsaken till detta beror säkerligen på att – i detta skede – handlar allt om jakt och fiske. Men så är det inte. I slutänden handlar det egentligen om demokratiska grundvärden, grön omställning och samhällsekonomi. Men tyvärr är ämnet så komplicerat att få ser vad processen egentligen kommer att påverka.

Naturligtvis använder inte politiker ordet ”adelsprivilegier” när de diskuterar rensmarksutredningen. Ordet är inte politiskt korrekt. Men innehållet i liknelsen ger ändå ordet en ganska korrekt beskrivning för vad det faktiskt handlar om.
De gamla adelsprivilegierna där man delade in befolkningen i frälse och ofrälse har succesivt försvunnit. 1789 togs adelns rätt att jaga överallt bort. 1810 försvann skattefriheten för säterier.  Så sent som 1963 beslutades att fideikommisserna skulle mönstras ut.
Statens syn har under 1900-talet varit stark och entydig. För i takt med allmän rösträtt och kvinnors rättigheter har essensen av demokratins portalparagraf – alla människors lika värde – vuxit sig starkare i Sverige. Ingenting har fått bryta mot denna princip.

Privilegier som man bara kan få genom släktband har ansetts vara fel och orättvisa. Devisen om allas lika värde har vuxit sig starkare och viktigare. Alla orättvisor skulle minimeras och helst av allt städas bort.
Och i spåren av den politiska riktningen har samhället i stället byggt kollektiva värden. Att vi tillsammans skapar något gemensamt, som alla kan få del av. Detta har borgat för att alla få samma möjligheter, rättigheter och friheter. Då har egennyttorna fått ge vika för gemensamhets-nyttor. Kompromisserna har tvingat enskilda intressen till lösningar som gynnat fler. Vi-et har varit viktigare än jag-et.

Nu pågår en utredning som ska utreda ifall Samebyarna (som är ekonomiska föreningar kopplade till renskötseln) ska ha jakt- och fiskerätten på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Ytan omfattar en tredjedel av landets yta.
Staten funderar alltså på man ska överföra en del av äganderätten, jakt- och fiskerätten, till 51 ekonomiska föreningar. Totalt finns det cirka 4000 renägare som ingår i samebyarna. Men det är under 100 personer som lever – och har sin huvudsakliga inkomst – av renskötseln. De andra medlemmarna har få renar, men får genom ägande av renar del av rättigheter som att köra skoter, bygga en renvaktarstuga, jaga och fiska.

I Talma sameby finns det ungefär 100 medlemmar. Området de nyttjar motsvarar en yta som är nästan lika stor som Öland och Gotlands yta ihop.
Alla förstår nog att de som personer som livnär sig på renskötsel behöver ha möjligheter att utföra sitt jobb. Men de som har få renar behöver naturligtvis inga sådana rättigheter. I stället handlar detta mest om privilegier för att kunna nyttja fjällområdet fullt ut. Medlemskapet – och i någon mån renägandet – i en Sameby ger rättigheter som ingen annan i lokalsamhället har. Och medlemskapet är kopplat till släktskap, vänskap och historia.
I invandrartäta områden brukar man kalla denna typ av sammanslutning: en klan. I renskötselområdet heter det sameby och är en ekonomisk förening. Där väljs medlemmarna in av de som redan finns i byn. Här skapas reglerna. Och de som har flest renar bestämmer mest.

Den statliga utredningen ska även lägga förslag på om samebyarna ska få rätten att upplåta jakten och fisket, på en stor del av landet yta. Det handlar som alla förstår om pengar, makt och ägande av rättigheter. Privilegierna kan alltså bli ännu mer omfattande än de som de redan har idag.
I ett längre perspektiv – och i framtiden – måste man beakta att detta också kommer att påverka möjligheterna till skogsbruk, näringsverksamhet, gruvdrift och energiproduktion. Ju starkare rättigheter renskötseln får, desto mer kan den påverka och stoppa olika näringsetableringar. Eller tjäna pengar på att tillåta verksamheter.
Det som staten idag utreder må vara – i storstadsbefolkningens synvinkel – en liten fråga. Men den kommer i förlängningen handla om hela nationens konkurrenskraft, den gröna omställningen och samhällsekonomin. Därför är den mediala tystnaden överraskande och ohälsosam.

Nu ska ingen tro att jag är emot renskötseln. Tvärtom. Jag tycker att den samiska kulturen ska hållas levande – och det innefattar både renskötseln och annan samisk kultur. Renskötseln behöver bra regler och villkor. Och jag tycker också att detta är så viktigt att skattemedel ska användas för att säkerställa de kulturella värden som finns.
Dock är jag övertygad om att det går hitta lösningar utan att Sverige skapar nya adelsprivilegier. För det kan inte vara rätt väg mot framtiden att gå tillbaka till ett feodalt system där vissa blir frälse och andra blir ofrälse.

Om det finns något som splittrar människor så är det just konstruktioner där man ställer människor mot varandra. För mig är demokratins portalparagraf om alla människors lika värde både viktigare och mer betydelsefullt än juridiska begrepp som urminnes hävd. Jag hoppas verkligen att de folkvalda landar i den slutsatsen när utredningen är klar.
Vi kan inte 2023 skapa ett A- och ett B-lag av befolkningen.
Statens utmaning är jättesvår att hantera både politiskt och juridiskt. Men lösningen måste landa i ett rättvis system – där samexistens och människors lika värde utgör lösningen. För alternativet till detta vore obegripligt och otidsenligt.

Foto Christina Nilson-Dag + faksimil från SR.

 

Vem ska ha rätten till jakten och fisket på statens marker? Frågan utreds i den så kallade Renmarksutredningen, som fick förlängd tid och justerade direktiv innan sommaren.
Men nu är det valrörelse och olika intressegrupper driver sina frågor.
Statsminister Magdalena Andersson fick nyligen en fråga från Sameradion om det var självklart att fjälljakten skulle vara öppen för alla och en var i Sverige. Svaret blev: Nej, det är det inte.
När man läser  rubriken kan det tolkas som att statsministern är tveksam till den linje som Svenska Jägareförbundet driver. Men så enkelt är det inte.
 Magdalena Andersson är naturligtvis alldeles för smart för att, innan en parlamentarisk utredning har lämnat sina förslag, tala om vad hon – eller regeringen – tycker. Detta blir tydligt när man lyssnat på följdfrågorna.
Så hennes svar ska nog mest tolkas som att inget är självklart. Särskilt inte när det rör en så svår och konfliktladdad fråga. Resten är journalistik för att spetsa till resultatet av en intervju.

Men frågan är extremt viktig. Den är viktigare än vem som har rätten till jakten och fisket på statens marker. Låt mig förklara.
Jag anser att det finns ett stort värde i att bevara samisk kultur och historia. Detta är ett mycket större område än bara renskötseln. Detta är grunden. Jag ser alltså ett värde av att samhället stödjer samisk verksamhet.
En del av den samiska verksamheten rör renskötseln. De renskötande samerna,  och är med i en sameby, har idag rättigheter som ingen annan har. De får exempelvis använda motorfordon i fjällvärlden och uppföra renvaktarstugor. De får därtill fiska och jaga på statens mark.
Att de som äger en stor flock renar och livnär sig på renskötsel, vårdar arvet, kulturen och historien även får möjligheter och förutsättningar att kunna utföra detta känns helt rimligt.
Problemet är att det är förhållandevis få av samebymedlemmarna som lever på renskötseln. De flesta äger några få renar, bor i samhällen och livnär sig genom vanliga arbeten.
Och det är nu som de unika rättigheterna som samebymedlemmarna innehar får frågan att växa till något mycket större.
Två grannar, som jobbar på samma företag, kan få helt olika förutsättningar och tillgång till naturen. Den ene kan ta snöskotern ut på fjället. Bo i sin stuga. Fiska och jaga. Den andre får inte detta – trots att båda jobbar på samma företag och bor på samma gata. Redan här finns ett problem som man borde titta närmare på. Är det rimligt att fem renar i en sameby ger dig friheter som dina grannar aldrig kan få?

Efter Girjasdomen vill fler samebyar ha rätten att upplåta jakten och fisket, alternativ ha rätten till all jakt och fiske. Och det är detta som Renmarksutredningen ska titta på. Blir det som samebyarna vill kommer de olika förutsättningar att bli ännu tydligare. Kontentan skulle bli att samebymedlemmen skulle få ännu större rättigheter – och de som inte är det skulle förlora eller få förminskade möjligheter till jakt och fiske.
Och nu blir det problem i mitt huvud. Jag har inget problem med att invandrare får samma rättigheter som jag har. Men jag blir provocerad av en lösning som ger en yrkesgrupp förmåner och rättigheter som jag aldrig kan få.
För jag kan inte bli medlem i en sameby.

Ett demokratiskt samhälle måste – enligt mig – byggas utifrån ett antal grundläggande fundament. Ett av dessa fundament är rättvisa.
Historien har visat hur urbota korkat det är att särskilja grupper utifrån etnicitet, hudfärg, religion och mycket annat.  Ifall du är medborgare i landet – eller på annat liknande sätt tillhör samhället – ska du inte förvägras rättigheter som andra har.
Att Renmarksutredningen handlar om jakt och fiske gör att den inte får nödvändig uppmärksamhet. För den handlar inte egentligen om jakten och fisket. Den handlar om vilket samhälle vi ska ha. Den handlar om jämlikhet.
Förståelsen och relevansen ökar kanske för läsarna om jag skruvar till den. Hade vi tyckt det var okej om bara fiskare fick tillgång till haven? Hade det varit rättvist om Trafikverkets personal skulle tjäna pengar och bestämma vilka vägar du fick använda? Eller om lärarens barn fick en mycket bättre utbildning än dina?

Så hur än Renmarksutredningen vrider och vänder på alla delar i den komplicerade frågan och juridiken måste den landa i ett förslag som beaktar alla människors lika värde. Annars är vi på väg att skapa ett samhälle som ingen vill ha.
Så mitt svar till statsministern är ganska enkelt: Nej, det är inte självklart att alla som bor i landet ska ha möjlighet till jakt och fiske på statens marker ovan odlingsgräns, men det är den enda rimliga lösningen i ett demokratiskt samhälle.

Texten skulle kunnat handla om skärgården och havet. Men den rör fjälljakten. Foto Magnus Rydholm

 

Tänk om Högsta domstolen slog fast att yrkesfiskarna i Blekinge hade större nyttjanderätt till havet än staten. Därför skulle yrkesfiskarna få rätten att avgöra vem som får bada, fiska och om du får köra båt i havet. Bakgrunden till dessa helt orealistiska tankegångar bottnar i direktiven till en nu pågående statlig utredning – renmarksutredningen.

Jo, låt oss tänka att yrkesfiskarna i Blekinge under lång tid befolkat skärgården i Sveriges trädgård. Alla som bott där hade mer eller mindre ägnat sig åt fiske och båtliv. I området fanns det nästan bara människor som i någon mån ägnade sig åt yrkesfiske. De har genom århundradena tillförskansat sig något som kallas urminnes hävd.
Genom denna hävd har de – trots att de inte äger skärgården – kunnat bruka den som de hade ägt den. Just därför kan en domstol tilldela denna yrkesgrupp nyttjanderätt till havet. De anses ha större rätt än ägaren – staten. Att svenska staten sedan 1864 jaktstadga gett alla svenskar samma rättigheter till havet och fjällen var betydelselöst.

Sammansättningen av människor i Blekinge ser  idag väldigt annorlunda ut, jämfört med när alla var yrkesfiskare, spelade ingen roll. De få yrkesfiskarna har ett yrke som ger dem rättigheter som inga andra får inskränka.
Att det vidsträckta havet är stort och rymmer plats åt såväl yrkesfiskare, båtägare, jägare och de som vill bada tog domstolen ingen hänsyn till.

Yrkesfiskarna fick istället möjligheten att avgränsa andra från att nyttja havet. Eller kräva ersättning det intrång som andra gör, samt bestämma när man får vistas i vissa delar. För båttrafik, jakt och havssimning kan ju störa fisket. Därför avlyses ofta stora områden för allmänheten. Detta kan ske trots att du betalt för att passera Blekinge med din båt. Yrkesfiskarna behöver bara anmäla detta till länsstyrelsen så stängs området.
Det märkliga i sammanhanget är att det specifika förhållandet – när i stort sett alla ägnat sig åt yrkesfiske under flera hundra år – bara förekommit i Blekinge. Längs Smålandskusten och i Skåne har förutsättningarna varit annorlunda. Där fanns det troligen ingen urminnes hävd.

Inte heller beaktades de djupa orättvisor som drabbat de människor som bott i skärgården hela sina liv. Var man inte yrkesfiskare så försvann rättigheterna till havet. Dessa måste också betala och be om lov för att bada, få slänga ut en metrev eller segla förbi Kristianopel. Konsekvensen av domslutet blev att de lokala samhällena rycktes isär. Människor ställdes mot människor. Grannar mot grannar.

Det är då som regeringen tillsätter en utredning som har till syfte att se om inte alla yrkesfiskare ska samma rätt till havet som Högsta domstolen har gett till yrkesfiskarna i Blekinge. För en prejudicerande dom har just den innebörden. Den är vägledande.
Innebörden av domslutet, som mest liknar ett införande av nya slags adelsprivilegier, verkar också passera den offentliga debatten. Allt medan utredningen ganska obekymrat jobbar vidare med att skapa ett system som begränsar tillgängligheten till havet för alla – ja, alla utom yrkesfiskare förstås.

Nej, inget av det jag skrivit är sant. För frågan handlar om tillgängligheten och möjligheten till att nyttja den svenska fjällvärlden. Allting pekar mot att jakten, fisket och det rörliga friluftslivet kommer bli de stora förlorarna.
Men att en yrkesgrupp – renskötare – fått möjlighet att begränsa hela svenska folket från att nyttja ett stort område i fjällen. Det är sant. Girjas heter det. Och detta har skett i en tid när i stort sett alla i hela världen vill stå upp för alla människors lika värde. Ur led är lagen, skulle man kunna säga…

Men ännu är inga politiska beslut tagna för resten av fjällvärlden som motsvarar minst en tredjedel av landets yta. Utredningen ska i höst ge förslag på vad som ska gälla för övriga delar av fjällen.
Jag hoppas verkligen att politikerna lyfter blicken och ser vad som håller på att hända.

 

Ska alla människor ha samma rätt till att vistas i fjällen? Foto Magnus Hansson

 

 

Finnstövaren Hebbe dog nyligen under vidrigast tänkbara former. Hans lår var söndertuggade av vargen som anföll honom. Ägaren hann avbryta attacken men det var för sent. Veterinären kunde inget göra. Hebbe var i chock och skrek av smärta under sin sista tid i livet, hela vägen in till veterinären och in i döden. Hebbe blev sex år.
Dittills hade han haft ett bra liv. Han fick jaga med sin bästa vän, göra det som hans DNA ropade efter, det han var skapad för och som gjorde honom lycklig. Jakten, det största som binder människa och hund samman.

Den som aldrig jagat med sin hund vet inte vad jakten gör med bandet mellan hund och människa. Den närheten är bland livets största upplevelser. Foto hedehund: Tobbe Lektell

Det värsta kan hända. Det är vedervärdigt men antalet attacker går att minimera, nu händer det för ofta och med en ständigt närvarande oro som alltid ligger som en våt filt över djurägaren och många omkring. Och de som drabbas har inget att sätta emot. Inget alls. Det är en frustration och en vanmakt som tär.
När sedan det värsta händer hånas, hotas och hatas de i sin sorg av ett högröstat slödder.
Och denna whataboutism som härskar, att hundar och tamdjur minsann kan dö av bilar, tåg, drunkning, blixten och fan och hans moster, är ingen ursäkt för att låta allt fler vargar ta över människors oro och våra tamdjurs liv.

De drabbade är bakbundna av ett gäng människor som befinner sig långt från deras verklighet. Människor som aldrig behöver betala. Personer vars levnadsvillkor fortsatt är helt opåverkade av antal vargar, 100 eller 50 000 påverkar inte deras liv och vardag över huvud taget.
Ändå gör de allt för att öka tamdjurens och sina medmänniskors lidande. För att det känns rätt.
Därför går det inte att kompromissa om vargen. Det har aldrig gått och kommer aldrig att gå.

En kompromiss betyder att två eller flera parter fogar sig och går med på att göra inskränkningar, för att komma överens. En kompromiss är, enligt Svenska Akademiens ordlista, en ”överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter”.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Motparten, de som skriker och gapar högst med krav på sina medmänniskor att ge upp sina liv, flytta eller bara stå och se på när husdjuren/familjemedlemmen/jaktkamraten lemlästas och utdraget plågsamt dödas, denna motpart behöver inte göra avkall på något alls i sina liv, absolut ingenting.
De sitter bara där och tycker att de är goda. Det är allt.
De har inget att komma med i en kompromissdiskussion. Men får ändå diktera villkoren.

Nyligen publicerades en forskningsrapport där forskare från Göteborgs universitet i en studie undersökt hur jägare och lantbrukare påverkas av förekomst av stora rovdjur med fokus på vargens effekter. Rapporten har gemensamt finansierats av Svenska Jägareförbundet via Forskningstjugan, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturvårdsverket.

Studien klarlägger egentligen bara det vi redan visste, vargens närvaro påverkar merparten av lant- och naturbrukande människor som lever nära den negativt.

I 40 år har människor som lever nära vargen ständigt anpassat sig, dag och natt och samtidigt levt i en vanmakt över att inte tillräckligt kunna skydda sina djur och ge dem en trygg miljö.

Studien visar också att de flesta funderat över att sluta hålla tamdjur eller att jaga med hund men bara ett fåtal har slutat.
Och så är det. För vad vore vi om vi gav upp allt, hela våra liv, vår identitet sen generationer. Enbart för att försöka blidka ett gäng skränhalsar långt ifrån oss som kräver att få mitt och min familjs liv serverat på silverfat utan att behöva ge något alls tillbaka. Ingen vill sänka sig till det.

När det egentligen bara, till att börja med, handlar om att följa ett riksdagsbeslut från 2013. Riksdagen, alltså den högsta beslutande församlingen i Sverige med av folket valda representanter.
Beslutet om att få förvalta vargstammen som vi förvaltar andra viltstammar.  Då handlade det om att populationen skulle bestå av minst 170-270 vargar, utspridda över hela landet. Naturvårdsverket höjde sen antalet till minst 300.
Minsta antal som behövs för att en vargstam ska överleva är 100 individer, vilket det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv konstaterat.
Idag bryr sig ingen myndighet om riksdagens beslut. De kör sitt eget race.

Drabbade människor och till och med utsatta kommuner stångar sig blodiga utan att någonsin få till något som ens liknar förvaltning.

Sverige beräknades senast ha 395 vargar, tätt koncentrerade i några få län. Trots det tilläts bara 24 vargar fällas under senaste licensjakten. Antalet ändrades inte ens när Jägareförbundets Gunnar Glöersen kunde påvisa direkta fel i beräkningsunderlaget. De kunde lika gärna ha gett berörda människor en örfil. Troligen hade de senare hellre valt det.

Men jägare och tamdjursägare anpassar sig. Som vanligt. Utan att någonsin få något tillbaka.

Studien klargör att jägare gör stora praktiska anpassningar i jakten i rovdjurstäta områden, speciellt vid löshundsjakten.
Det är vårt kulturarv som så lättvindigt offras av dem som inte behöver kompromissa eftersom de inte har något att förlora. De som slipper gråta över familjemedlemmar som sakta plågats till döds, de som slipper vaka över sina djur under långa nätter eller låna stora summor pengar (nej, det är inte gratis) för att sätta upp hägn som för många ändå inte fungerar.

 

LÄS MER:

Minska vargstammen!

 

 

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

Om människor känner att samhällskontraktet är brutet finns inte samma vilja att kompromissa. För jägarna och många av dem som lever i vargland finns inte längre detta outtalade avtal med makten. Sveket har blivit för stort.

Som jägare och tamdjursägare i vargland förväntas du alltså vara tacksam. Trots att makten, den långt där borta, förstör dina möjligheter att leva ditt liv med naturen, jakten och dina hundar. Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. Foto: Madeleine Lewander

 

”Tänk på barnen som svälter”. Tror vi är många som kommer ihåg de där orden från när vi var små när vi övertalades att äta något vi inte tyckte om.

Det bakomliggande budskapet var enkelt, ”Skäms! Du ska vara nöjd och tacksam för det du har”.
Ja, så tvingade man ju i sig de där överkokta burkärtorna och tänkte att man var tacksam eftersom de svältande barnen aldrig fick överkokta burkärtor.

Så är många av oss uppväxta och nog hänger det med. Vi är tacksamma för allt. Vad som än händer. Om vi inte är tacksamma – skäms! Det är också exakt den retorik de så kallade betraktarna använder mot oss som vill förvalta vargen. Vi som har mage att protestera mot hur det ser ut idag. Vi ska inte klaga, tänk på de svältande barnen!

”Utan Luther stannar Sverige”, skrev teologen Gustaf Wingren (1910–2000). Han menade att det är Luther som vi i de skandinaviska länderna har att tacka för vår arbetsmoral.  Det verkar vara från just Luther som de moraliska värderingar som sätter både individen och samhället i centrum kommer.

Och så var normen, vi nöjde oss, för vi hade det ändå rätt bra. Vi fick något tillbaka. Arbetsmoralen var hög, samhället tog hand om oss, vi litade på myndigheterna. Vi kände tillit till samhället.
Visst kunde saker bli fel men vi litade på att samhällsapparaten och våra demokratiskt folkvalda tog hand om felaktigheterna. Ibland knöt vi näven i fickan men trodde ändå någonstans på att samhället skulle göra sitt bästa för oss.

Då levde landet på ett annat sätt. Även om mäktiga statens toppar även då mest fanns i Stockholm, hade makten långa tentakler som rörde sig ut i och kände av verkligheten i de flesta landsändar. Demokratins krafter var mer spridda över hela landet. Muskler i byhålorna. Och även om vi alla var tvungna att kompromissa en del störde det oss sällan till frustration. Tacksamma.

Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. I den lilla maktkoncentrerade bubblan är vargarna viktigare än du. Du får inte längre något tillbaka.

Men så hände något.
Den centraliserade makten, som en stor bläckfisk, började lägga på sig och blev allt större, men bara själva kroppen växte inne i storstan, inte tentaklerna ut i landet, de började istället krympa.
Jobben hittades mer och mer i den stora staden. Urbanisering. Människor flyttade från glesbygden och matade på denna centraliserade maktkropp som blev större medan tentaklerna blev allt kortare. Idag finns bara antydningar till små stumpar kvar av de tentakler som tidigare nådde långt ut i verkligheten.
För den svenska jakten, jordbruket och glesbygden har det inte varit en bra utveckling. Idag är det så många som inte längre har en aning om hur vi lever eller vad vi gör.

Men hela tiden har förväntningarna på oss här ute varit att vi ska vara nöjda. Och tacksamma.

Denna maktbubbla har länge ignorerat verkligheten och istället byggt egna verklighetsfrånvända uppfattningar om hur livet utanför fungerar.
Kvar finns idag bara förväntningar på dig, att du borde finna dig i din lott och vara nöjd med det du har utan att ställa krav. Allt medan din verklighet ignoreras och du istället förväntas skala ner ännu mer på din livskvalitet, le och vara nöjd.

Som jägare och tamdjursägare i vargland ska du alltså vara tacksam. Trots att makten, den långt där borta, med några få undantag, förstör dina möjligheter att leva ditt liv med naturen, jakten och dina hundar . Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. I den lilla maktkoncentrerade bubblan är vargarna viktigare än du.
Du får inte längre något tillbaka. Det är slut med fruktsamma kompromisser med människor utan handlar om maktfullkomlighet uppifrån.

Hallå, makten! Det funkar inte så. Om man ska ta, då måste man kunna ge.
Men det kontraktet är brutet. Och det var definitivt inte människorna där ute som bröt det, det enda de ville var att behålla sin livskvalitet. Den tas nu brutalt ifrån dem. Trots att de till och med ropar på hjälp.

Det hela är rätt enkelt. När ni som har makten bara tar och inte längre ger något tillbaka. Då tar den eviga tacksamheten slut. Och ni kan äta upp era överkokta burkärtor själva.

”Ni kan ignorera verkligheten, men ni kan inte ignorera konsekvenserna av den ignorerade verkligheten,” som filosofen sa en gång. 

Jag har sett filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel i jul – igen. I en sekvens av filmen står hjälten mitt på en hängbro över en djup dal. Fienden närmar sig från båda håll. Bron gungar betänkligt.

Vårt sätt att leva angrips från flera håll. Men vi står stadigt kvar. Foto: Rikard Lewander

Det kan ha att göra med att jag sett filmen flera gånger men när Indy och hans polare står där på hängbron och försöker mobilisera sina yttersta krafter när angriparna sakta närmar sig från alla håll inser jag att just där befinner vi oss, vi jägare, på mitten av bron.

Vi byter ut huvudpersonerna i filmen mot svenska jägare, vår natur och lägger förstås till alla andra som lever i och brukar den, viltet, tamdjuren och den biologiska mångfalden.
Då blir vi ett rätt stort gäng hjältar som står där och gungar på mitten för att försvara det som är vårt liv och det vi tror på medan destruktiva krafter sakta närmar sig från varsitt håll.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Från ena sidan anfaller lystna vinstmaskiner som i stort sett vill radera delar av viltstammarna för att kunna nå så höga resultat som möjligt utan att behöva ge något tillbaka. Läs stora skogsbolag och tjänstemän på ett antal myndigheter och verk med alldeles för mycket makt.

De trängs med politiker, (långt ifrån alla vill jag poängtera, tack och lov för det), organisationer och myndigheter som gjort till sitt kall att så långt det är möjligt inskränka äganderätt och människors möjligheter att bo och verka i naturen.
En slags offentlig stöld av människors hela liv. Inte för att de misskött sig utan för att den lilla människan inte längre ska få ha något att säga till om.
De trampar på människor. Små viltstammar ska bli ännu mindre. De vill skjuta bort i stort sett alla älgar, helst året runt ska jakten ske.  Eller hitta på nya lagar och regler så att små fanatiska grupperingar får utrymme att påverka jägarnas hållbara nyttjande av naturen, stoppa privata skogsägare att bruka sin skog, tvivelaktiga krafter tar alla chanser att nagga äganderätten i kanten .
En myndighet vill att vargjakter stoppas och vargar ska flyttas runt i landet – igen.  En annan myndighet vill inskränka träningsskyttet för jägarna till en så orimlig nivå att viltet drabbas.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Klipp ur filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel. via GIPHY

Från andra sidan bron anfaller en urbaniserad, skoglös, grå massa och där finns också fascisterna, djurrättsterroristerna som vill tvinga oss att sluta jaga. Nobelpris delas ut av stadspräglade individer, till jakthatande pristagare som ges gott om utrymme att offentligt och utan sakargument svartmåla jakten och till och med vår jagande kung.

Mot oss på mitten av bron närmar sig också de som tror att deras åsikter är gudasända och ska tvingas på alla andra. De som skriker, slår, hånar och trakasserar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

De vill att över 60 000 vilda djur i Sverige sakta ska plågas ihjäl efter viltolyckor. Utan jägare, inga eftersök och ingen som längre förkortar de skadade djurens lidande.

Djurrättsterroristerna vill nu också låta, av människan, importerade främmande, invasiva arter leva kvar i landet och sprida livsfarliga sjukdomar till våra inhemska tama och vilda djur som till slut kan leda till att våra inhemska arter dör ut.
De vill tvinga våra hundar att sluta jaga. Jakthundarna, de som verkligen lever på riktigt och gör det de älskar att göra. Och tvinga i dem veganmat. Idiotin tar aldrig slut. Det är inget annat än djurplågeri.

De vill också med tvång få oss sluta äta nyttigt, klimatsmart kött och istället gynna profiterande kosttillskottsföretag och göra oss alla beroende av kemiskt processade livsviktiga vitaminer som i naturligt bara finns i animalier.
De vill att vilda djur ska lida mer när de dör, en självklar konsekvens utan svensk jakt.

De motarbetar klimatarbetet för en sund nationell process och för en logisk balans när det gäller vår inhemska matproduktion. I deras värld handlar det bara om att stoppa köttätandet medan det är okej att importera vilket grönt skit som helst från fjärran länder.
Verklighetsfrånvända människor som tror på mat utan våra bönder, utan tamdjur, utan betade marker, gröna ängar, naturligt gödsel och utan jakt, eftersöksjägare och jakthundar.
De fantiserar om att det är en enkel sak att hantera viltskador utan att jaga, hägna bara in hela Sverige eller varför inte hela världen i små rutor.
De tror att biologisk mångfald handlar om oändligt många vargar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

Vi står på mitten av hängbron och håller balansen, ett sjujävla starkt gäng, mitt i verkligheten. Vi växer men behöver växa ännu mer.
Vi tänker ett steg till, ser logiken, behåller det sunda förnuftet och stannar kvar i den natur som vi alla tillhör.
Vi ser samspelet och kan hålla balansen. Vi kommer att överleva för vi vet hur man gör. Och vi kämpar för att behålla friska viltstammar i värdiga storlekar och en blomstrande biologisk mångfald. Den som är på riktigt.

Vad gäller hängbron är det rätt uppenbart vem som till slut faller. Och det är varken vi jägare eller våra bönder.

På en så kallad valpfabrik, i en mörk och skitig låda i Ungern föder en sjuk och vanvårdad liten tik med oklar härstamning sina valpar. Misären är total. Valparna, de flesta missbildade och sjuka, tas tidigt från mamman för att smugglas vidare och säljas i Sverige. Ett djurplågeri som uppmärksammas i SVT-dokumentären ”Älskade smuggelhund”. Allt medan några så kallade djurrättsaktivister i Sverige istället lägger sin tid på att välta jakttorn och trakassera jägare och deras hundar.

Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar. Det här är jag, Snaps och en ostmacka. Snaps blev 14 år och älskade sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Jag har sett båda delarna på SVT Play av ”Älskade smuggelhund”, en utmärkt dokumentär av filmaren Jonny von Wallström som visar hur sjuka hundar enkelt smugglas in och säljs i Sverige.
Ett effektivt detektivarbete utmynnade i att han och några reportrar på SVT kunde visa en mörk och utbredd smuggelverksamhet där hundar smugglas in i Sverige, i det här fallet från Ungern. Hundarna behandlas på ett sätt som bara kan likställas med djurplågeri.

Här hemma ligger våra egna hundar i en hög i soffan i köket. Den är ”inredd” framför allt så att hundarna ska trivas i den, även om hela familjen tar plats emellanåt. Det är filtar fällar och kuddar som far runt i hela köket när hundarna bäddar, röjer och bär omkring.
En total kontrast mot det vedervärdiga denna dokumentär visar.

Samtidigt blir jag förbannad av andra anledningar. För jag slås av hur långt ifrån dessa vidrigheter vi jägare lever med våra jakthundar. Ändå fortsätter djurrättsterrorister, alltså en liten förvirrad klick människor, att tyrannisera jägare och hävdar att vi plågar våra hundar.
För att vi jagar tillsammans, jag och min hund. Jakten och familjen, det som är det bästa i min hunds liv görs till något svart och fult.
Det går inte ens att försöka jämföra en svensk jakthunds liv med livet för en hund på dessa utländska valpfabriker. Något som också underbyggs genom att människor aningslöst fortsätter köpa sjuka smuggelhundar på Blocket.
Ser man inte skillnaden är man rätt korkad.

För bara några veckor sedan fick Snaps, en av våra jaktlabradorer, somna in. Han blev 14 år och var glad och trivdes med livet ända till slutet.

Som han jagade, Snaps!

Han var en stor, stark, frisk och otroligt vänlig hund som föddes hemma i vår jägarfamilj en julafton och fick leva hela sitt liv med oss. Han älskade att jaga, kasta sig i vattnet från båt och forcera täta vassar i jakten på skjuten fågel. Han levde sitt liv optimalt. Han kunde inte ha haft det bättre.

Han fick leva, andas och göra det han älskade och gjorde allra bäst, det som gjorde honom frisk och lyckliga på riktigt. Jaga.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

En av mina svåraste känslor tillsammans med mina hundar är när hunden börjar bli så gammal att den inte längre orkar med jakten. De ledsna ögonen, besvikelsen att inte få följa med längre, att inte få göra det som den älskar mest, den känslan kommer jag alltid att ha svårt att hantera.
Ofta får mina hundar följa med i alla fall och komma med på en liten tur en liten stund, så mycket som de orkar.
Mina hundar lever lyckliga liv.

Men långtifrån alla hundar får ha det så bra som våra jakthundar. Jag ser del två av dokumentären och kan inte hålla tårarna tillbaka när ägare som lurats att köpa dessa ofta väldigt sjuka hundar förtvivlat berättar hur de gjort allt för att försöka rädda dem. Veterinärbesök i det oändliga med mycket sjuka hundar.
För att inte tala om när Jonny von Wallström följer med en, i mina ögon, riktig djurrättsaktivist, en kvinnlig ungersk veterinär på ett uppdrag för att rensa i en total misär av avföring, lera och ruttnande avfall blandat med tätt packade hundar som lider svårt.

Varför försöker inte svenska djurrättsaktivister stoppa detta vansinne istället för att lägga energi på att ge sig på svenska välmående jakthundar? Smuggelhundarna lider på riktigt. Och Jonny och de övriga reportrarna på SVT visar i den här dokumentären att problemet i Sverige är stort.
Farliga och smittsamma sjukdomar och parasiter som tidigare inte funnits i Sverige smugglas nu dessutom in hejdlöst och riskerar att drabba alla svenska hundar.

Så de som ägnar sin tid åt att välta jakttorn och veva mot jägare och deras jakthundar i största allmänhet har knappast världens smartaste fokus. Det finns större problem att ta tag i än soffliggande jakthundar som älskar sitt liv.

Och framför allt, svenskar, sluta köpa hundar från oseriösa försäljare. Lidandet kommer att fortsätta så länge människor fortsätter med detta.

Snaps blev 14 år. Han var frisk i hela sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Djurrättsterrorister går nu ut stort i sociala medier med tips om hur jakten ska stoppas, bland annat genom att våra jakthundar sprejas med insektsmedlet citronella som kan ge allvarliga ögonskador.
I sin fanatiska övertygelse och villfarelsen att den egna åsikten på något gudomligt vis står över alla andras och med våld ska tvingas på mänskligheten, drar de sig inte ens för att plåga hundar.

Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det. Foto: Madeleine Lewander

Medlet som djurrättsterroristerna rekommenderar ska sprutas mot hundarna heter citronella, en eterisk eller aromatisk olja. Idiotin görs i hopp om att hundarna ska sluta spåra. Citronella används bland annat som insektsbekämpningsmedel.
Det kan användas i olika former men att, som jaktsabotörerna rekommenderar, hälla oljan i en blomspruta och spruta på marken mot hunden är att medvetet riskera att hunden utsätts för skada, vilket de uppenbarligen inte förstår. Citronellaolja är frätande och kan ge allvarliga ögonskador. (Kemikalieinspektionen, EG nr 289-753-6).
Djurrättsterrorister drar sig alltså inte ens för djurplågeri för att påtvinga andra sina egna extrema åsikter. Och det är inte första gången.

De misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen.

Bland annat skrämdes stövartiken Axa för några år sedan från vettet av ett gäng djurrättsaktivister med ”mistlurar” som omringade henne i skogen. Hon avbröt sitt drev och sprang skräckslagen tillbaka till sin husse.

Jag kan inte riktigt säga hur jag skulle reagera om någon kom fram och sprutade frätande olja mot min hund. Tyvärr hade det, för oss jägare, rekommenderade lugnet i sådana här lägen uteblivit. Jag kan aldrig, ALDRIG, förbli passiv om någon medvetet försöker skada min hund, det tror jag att alla förstår. Ingen jägare, ingen normal människa klarar det.

Saxat från en av djurrättsterroristernas Facebook-sidor i oktober 2019.

Djurrättsterrorister har kanske tidigare fått en liten gnutta gehör för sina vedervärdiga våldsfilmer. Men de misstar sig grovt om de tror att det är de själva som får sympatierna den dagen filmen visas på en hysteriskt skrikande och gråtande jägare som desperat försöker skydda sin hund från att få frätande medel insprutat i ögonen eller akut försöker få iväg sin av smärta skrikande hund till veterinär.

MADELEINE LEWANDER

Läs också:

Efter GP:s utmärkta granskning av djurrättsterroristerna jobbar de senare nu desperat i sociala medier för att försöka frisera bilden av sig själva och rättfärdiga trakasserierna de utför.
Det hjälper naturligtvis föga och ju mer de håller på desto mer obehagligt uppenbar blir deras okunskap om hur jakt, jordbruk och människan i naturen fungerar. Varifrån tror de att deras mat kommer?

Hur kan de missa att kärleken till jakthunden är oslagbar? Foto: Madeleine Lewander

Hur kan de missa:
Att det är bönder och jägare som ser till att de får mat. Att det är bönderna som sår och skördar och att det är jägarna som försöker hålla vildsvin och annat klövvilt i balans och borta från åkrarna. En jaktkompis berättade precis nyligen att han tillbringade 17(!) kvällar och nätter av sin semester i juli förra året i en markägares grödor för att hålla vildsvinen borta.
För att extrema djurrättsaktivister ska få mat på bordet.
Som tack utsätts jägare och bönder istället för hot, trakasserier och våld.

Hur kan de missa:
Att betande djur i naturbetesmarker är helt avgörande för att hålla stora delar av vårt landskap öppet. Massor av växter, insekter, fjärilar, vilda bin och fåglar är beroende av naturbetesmarkerna och lever där i ett samspel med varandra.

Hur kan de missa:
Att drömmen om den process som krävs för att med tvång få hela jordens befolkning att äta syntetisk vitamin B12, som enbart finns naturligt i animaliska produkter, inte är realistisk. Vi behöver äta kött men omfattningen kan naturligtvis diskuteras.

Hur kan de missa:
Att det är vi jägare som stödutfodrar svältande rådjur på senvintern och det är vi som försöker förbättra förutsättningarna för fältviltet att överleva. Svenska jägare viltvårdar för en halv miljard kronor per år, med pengar ur egen ficka. Det är vi jägare som strävar efter marker med växtlighet som gynnar alla viltarter.

Hur kan de missa:
Vilda djurs lidande? Att vi jägare hatar lidande. En hares långdragna dödsskrik när den blir tagen av ett rovdjur eller en rovfågel är inget som någon vill höra. Djur som svälter ihjäl önskar ingen jägare.
Jakt är inte lidande. Tvärtom. En jägares strävan är att ett djur som skjuts dör snabbt utan stress. Skadskjutningar förekommer tyvärr, det kan vi inte sticka under stol med, men är varje jägares mardröm.

Hur ska en veterinär bete sig mot ett aggressivt vildsvin som spåras två kilometer in i tät terräng och som stöts upp när man kommer för nära? Ska vi skicka fram universums snabbaste och modigaste veterinär då med avlivningssprutan i högsta hugg?

Hur kan de missa:
Att det är vi jägare som avslutar lidandet för det trafikskadade vilda djuret som släpar sig fram med krossade ben eller svårt skadat springer iväg. Varför tror de att jägarna varje år genomför över 60 000 eftersök på trafikskadat vilt? Självklart för att vi inte vill att djur ska lida.
Jakthatarna har efter saklig kritik plötsligt också ”nyanserat” sitt jägarhat och anser nu att vi vid varje eftersök ska ta med en veterinär som ska avsluta lidandet för det skadade djuret.
Hur i hela friden skulle det gå till?
Skadade djur lyckas ofta ta sig från platsen. Hur ska en veterinär bete sig mot ett aggressivt vildsvin som spåras två kilometer in i tät terräng och som stöts upp när man kommer för nära? Ska vi skicka fram universums snabbaste och modigaste veterinär då med avlivningssprutan i högsta hugg? Ska jägaren alltså låta bli att avliva med ett snabbt skott?
Och vem skulle betala veterinärernas utryckningar (och vård)? Idag betalar jägarna allt. Allt!
Vi gör det för det vilda och vi gör det för dig och vi gör det under dygnets alla timmar året runt.

Hur kan de missa:
Att vi jägare älskar våra hundar lite mer och låter dem göra det de är ämnade för och älskar allra mest,  jaga.
Jakten är hundens ultimata lycka, den sitter i dess gener. Du kan hitta på aktiviteter som påminner om jakt men det kan aldrig bli detsamma. Jakt är alltid jakt.
En jakthund måste leva på riktigt, du kan inte stänga in den i ett koppel och mellan fyra väggar ett helt liv. I min värld behöver en hund mer än så.
Vi jägare ger våra hundar ett optimalt liv. Det finns ett fåtal idioter även bland oss men alla kan vara säkra på att jägarna som grupp tar fullständigt avstånd från dessa individer.

Hur kan de missa:
Det vedervärdiga i att tvinga på andra människor sina egna åsikter med hjälp av hot, trakasserier och våld? Djurrättsextremismen för en fascistisk kultur. Människor kan inte leva så tillsammans. Det finns åtskilliga motbjudande exempel på detta.
I förlängningen, och än så länge i teorin tack och lov, tänk om alla tyckte så. Om vi kastade demokratin i papperskorgen.
Då vore det acceptabelt att ge tillbaka på exakt samma sätt, eller hur. Om en extremist tycker att det är okej att hota och skrämma skiten ur en sjuåring, då måste det förstås, i fascism-logikens namn, vara lika okej att ge tillbaka. För då existerar inte längre några regler mer än individens egna. Den egna åsikten är den enda gudomliga som ska tvingas på någon annan med vilka medel som helst.

Men många får idag betala ett alldeles för högt pris för att hålla demokratifanan högt. Man kan fråga sig hur länge de står ut.

Hur kan de missa:
Att om de som tycker annorlunda än djurrättsterroristerna hade börjat ge tillbaka på samma sätt hade hela vår samhällsstruktur svajat.
Samtidigt kan alla vara säkra på att många drabbade och deras närstående tänker precis just så. Att slå tillbaka! Eller bara gå i försvar mot dem som med våld och hot förstör hela ens eget, familjens och barnens liv. Så många mörka tankar som så enkelt frodas.
Det är också på grund av vårt rättstänk som djurrättsextremismen paradoxalt nog kan fortsätta att söndra. De kan glatt terrorisera vidare enbart beroende på sina offers känsla för demokrati och rättvisa. Idag slår knappt någon tillbaka.
Som att sno godis från ett barn, eller hur! Fint!

Men vi som gör rätt, vi förstår den oerhörda tyngden i demokratiordningen och försöker upprätthålla samhällets regler. Vi väntar på att vårt rättssystem ska funka fullt ut. Alternativet är total ondska. Men många får idag betala ett alldeles för högt pris för att hålla demokratifanan högt. Man kan fråga sig hur länge de står ut.
GP:s granskning har tack och lov fått många att reagera och några politiker har äntligen vaknat. Nu måste också något hända. Vi är ofantligt många laglydiga, demokrativärnande medborgare som väntar!