Politikerna måste genomföra vargpolitiken. Bildmontage: Foto Emil Gustafson Mostphotos och Magnus Rydholm.

Nästan inom synhåll från avgångshallen på Jönköpings flygplats ligger Dumme mosse. Alla som kört riksväg 40 mot Göteborg har snuddat vid myrområdets speciella natur. Där, precis bortom synfältet från affärsresenärerna, har ett nytt revirmarkerande vargpar slagit sig ner.
Något unikt över denna etablering finns inte. Tvärtom. Markerna hör till vargens naturliga spridningsområde. Och dit kom de.
Få människor har sett djuren. Eller drabbats av de biverkningar som följer i spåren av ett stort rovdjur. Men historien kommer att upprepa sig. Lokalbefolkningen kommer ganska bryskt vakna upp till ny vardag. De kommer bli överraskade av hur mycket ett rovdjur kan påverka sin omgivning. De kommer bli varse den rädsla och olustkänsla som i decennier plågat Mellansverige.

De kommer uppleva känslorna som många har hört talas om, men aldrig riktigt förstått.

Denna olustkänsla kommer att prägla deras vardag. Inte varje dag. Men då och då kommer upplevelserna ge djupa sår. En del kommer att känna att deras liv förändrats. Att de inte känner sig lika fria. Att de inte kan göra saker som de gjort innan. Ilska och vanmakt blir ett nytt – och ovälkommet – inslag vardagens vedermödor. För ungefär så har det nämligen sett ut vart än vargen dykt upp.

Vargen, som gått från fredlös till fredad, har den effekten. Ju närmare man lever rovdjuret desto mer negativt inställd blir människan till den. Det har Umeå universitet, via forskning kring attityder om varg, slagit fast.
De som har hoppats på att människan vänjer sig vid att ha vargar runt husknuten kan sluta att hoppas. Ingen människa vänjer sig vid rädslor, olust och vanmakt. Man kan tvingas att leva med dessa känslor, men man vänjer sig aldrig.
De människor som hoppats på en klok och aktiv vargförvaltning som tar hänsyn till deras upplevelser och problem får fortsätta att hoppas. För några åtgärder som pekar i den riktningen finns inte. Tvärtom. Det dyker upp nya förslag som urholkar tilltron till samhällets vilja och ambitioner för vargförvaltningen
En av orsakerna bottnar i en utbredd cynism i myndighetsvärlden, om att människans upplevelser och liv ska underkastas naturens villkor och behov. Att vargens väl och ve alltid går före folkets.
Är jag onyanserad i min kritik mot myndigheternas agerande? Nej, jag tycker inte det. Sett utifrån alla myndighetsförsök till att krångla till vargförvaltningen, införa onödiga säkerhetsmarginaler är den nog ganska balanserad. För det finns troligen inga tydliga bevis för att tjänstemännen aktivt sökt och letat efter lösningar för att kunna införa beslutad vargpolitik. Däremot finns det många exempel på det omvända.

I botten finns en stor intressekonflikt om hur naturens ska förvaltas. Åsikter ställs mot åsikter. Och myndigheterna har inte följt riktningen från beslutad politik i Sverige. I nästan varje myndighetsbeslut hänvisas till EU:s art- och habitatdirektiv.
Direktiv ska arbetas in i EU:s alla medlemsländers lagstiftning och myndigheter ska sedan följa sin nationella lagstiftning. Detta gäller dock inte vargförvaltningen.

Rädslan för EU verkar vara större än ambitionen att följa politiska beslut.

Samtidigt saknas en röd tråd kring vilka hotade arter som ska få resurser och stöd. Bedömningen borde enbart utgå ifrån hur hotade arterna är.
Men har du sett löpsedlar och nyhetsinslag om behovet av att rädda en fjäril, insekt eller en blomma? Troligen inte. För dessa arter är inte publika. De samlar aldrig folkets uppmärksamhet och engagemang. Därför verkar bevarandearbetet främst inriktas mot söta och pälsklädda djur. Artens förmåga till folklig omtanke brukar  – i statens värld – alltid trumfa behovet av skydd och stöd.
Myndigheternas arbete med hotade arter ter sig mest som ett falskt alibi för en frisk natur med hög biologisk mångfald. Skulle tid, insatser och pengar utgå ifrån behovet av stöd och skydd hade prioriteringarna sett väldigt annorlunda ut.
Och detta vet de människor som tvingas leva med konsekvenserna av vargen, som uppnått gynnsam bevarandestatus. Den är inte hotad längre.

Vargarna ökar i antal. Stammen sprider sig i södra Sverige. Fler och fler kommer uppleva oro och rädslor för sina tamdjur och hundar. Många kommer att bli överraskade över hur mycket som förändras när vargen dykt upp.
Det är därför som många lantbrukare och jägare efterfrågar förvaltning. Exempelvis borde myndigheterna ta större hänsyn till de som drabbas. De som får bära de negativa konsekvenserna. Man måste se förtvivlan och hopplösheten som sprider sig – och inse att vargens återtåg i naturen måste utgå från en balans mellan djurets och människornas behov. Inte det ena eller det andra.
För att komma dit krävs exempelvis en aktiv vargförvaltning, en liten stam, generösa regler för skyddsjakt. Trots att Sverige haft en vargstam under flera decennier har vi ingen förvaltning värd namnet. Vi är långt ifrån en situation där drabbade människor känner sig sedda och lyssnade till.
De som drabbas kan inte hoppas på att myndigheterna tar initiativ och gör förändringar i rätt riktning. I jägarkåren uppfattas myndigheterna som det stora problemet, som de som hittar på nya pålagor, som i sin tur gör det omöjligt att hitta en fungerande samexistens med vargen.

Det finns bara en grupp människorna kan sätta sin tilltro till – politikerna.

I år är det valår. En tid då partierna försöker locka väljare med allehanda löften. Men det är inte löften som behövss. Det måste beslutas om konkreta åtgärder som löser problemen. Det räcker inte att säga att vargstammen ska minska. Det behövs beslut som gör att vargstammen minskar – i verkligheten där vi bor.
Svenska Jägareförbundet arbetar sedan många år tillbaka med att få politikerna att se de förändringar av vargpolitiken som behövs – samt att redan fattade beslut genomförs. Bland annat att måste Sverige våga genomföra sin rovdjurspolitik och stå upp för den svenska modellen – mot EU-kommissionens statiska direktiv.
För att tydliggöra sin hållning och öka trycket har Jägareförbundet lanserat ett koncept som går under namnet ”Tålamodet är slut”.
De politiska partierna behöver – innan valdagen – förklara sin hållning och vad de ska göra.
I sumpskogarna och myrmarkerna väster om Jönköping kan det födas vargvalpar i vår, utan att Sverige har fått en fungerande vargförvaltning på plats. Stammen ökar. Och det har snart gått nio år sedan rovdjurspolitiken lades fast i Sveriges riksdag.

Tålamodet är slut.

Texten skulle kunnat handla om skärgården och havet. Men den rör fjälljakten. Foto Magnus Rydholm

 

Tänk om Högsta domstolen slog fast att yrkesfiskarna i Blekinge hade större nyttjanderätt till havet än staten. Därför skulle yrkesfiskarna få rätten att avgöra vem som får bada, fiska och om du får köra båt i havet. Bakgrunden till dessa helt orealistiska tankegångar bottnar i direktiven till en nu pågående statlig utredning – renmarksutredningen.

Jo, låt oss tänka att yrkesfiskarna i Blekinge under lång tid befolkat skärgården i Sveriges trädgård. Alla som bott där hade mer eller mindre ägnat sig åt fiske och båtliv. I området fanns det nästan bara människor som i någon mån ägnade sig åt yrkesfiske. De har genom århundradena tillförskansat sig något som kallas urminnes hävd.
Genom denna hävd har de – trots att de inte äger skärgården – kunnat bruka den som de hade ägt den. Just därför kan en domstol tilldela denna yrkesgrupp nyttjanderätt till havet. De anses ha större rätt än ägaren – staten. Att svenska staten sedan 1864 jaktstadga gett alla svenskar samma rättigheter till havet och fjällen var betydelselöst.

Sammansättningen av människor i Blekinge ser  idag väldigt annorlunda ut, jämfört med när alla var yrkesfiskare, spelade ingen roll. De få yrkesfiskarna har ett yrke som ger dem rättigheter som inga andra får inskränka.
Att det vidsträckta havet är stort och rymmer plats åt såväl yrkesfiskare, båtägare, jägare och de som vill bada tog domstolen ingen hänsyn till.

Yrkesfiskarna fick istället möjligheten att avgränsa andra från att nyttja havet. Eller kräva ersättning det intrång som andra gör, samt bestämma när man får vistas i vissa delar. För båttrafik, jakt och havssimning kan ju störa fisket. Därför avlyses ofta stora områden för allmänheten. Detta kan ske trots att du betalt för att passera Blekinge med din båt. Yrkesfiskarna behöver bara anmäla detta till länsstyrelsen så stängs området.
Det märkliga i sammanhanget är att det specifika förhållandet – när i stort sett alla ägnat sig åt yrkesfiske under flera hundra år – bara förekommit i Blekinge. Längs Smålandskusten och i Skåne har förutsättningarna varit annorlunda. Där fanns det troligen ingen urminnes hävd.

Inte heller beaktades de djupa orättvisor som drabbat de människor som bott i skärgården hela sina liv. Var man inte yrkesfiskare så försvann rättigheterna till havet. Dessa måste också betala och be om lov för att bada, få slänga ut en metrev eller segla förbi Kristianopel. Konsekvensen av domslutet blev att de lokala samhällena rycktes isär. Människor ställdes mot människor. Grannar mot grannar.

Det är då som regeringen tillsätter en utredning som har till syfte att se om inte alla yrkesfiskare ska samma rätt till havet som Högsta domstolen har gett till yrkesfiskarna i Blekinge. För en prejudicerande dom har just den innebörden. Den är vägledande.
Innebörden av domslutet, som mest liknar ett införande av nya slags adelsprivilegier, verkar också passera den offentliga debatten. Allt medan utredningen ganska obekymrat jobbar vidare med att skapa ett system som begränsar tillgängligheten till havet för alla – ja, alla utom yrkesfiskare förstås.

Nej, inget av det jag skrivit är sant. För frågan handlar om tillgängligheten och möjligheten till att nyttja den svenska fjällvärlden. Allting pekar mot att jakten, fisket och det rörliga friluftslivet kommer bli de stora förlorarna.
Men att en yrkesgrupp – renskötare – fått möjlighet att begränsa hela svenska folket från att nyttja ett stort område i fjällen. Det är sant. Girjas heter det. Och detta har skett i en tid när i stort sett alla i hela världen vill stå upp för alla människors lika värde. Ur led är lagen, skulle man kunna säga…

Men ännu är inga politiska beslut tagna för resten av fjällvärlden som motsvarar minst en tredjedel av landets yta. Utredningen ska i höst ge förslag på vad som ska gälla för övriga delar av fjällen.
Jag hoppas verkligen att politikerna lyfter blicken och ser vad som håller på att hända.

 

Ska alla människor ha samma rätt till att vistas i fjällen? Foto Magnus Hansson

 

 

Foto Magnus Rydholm

 

Lantbrukarnas riksförbund samt även Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund stödjer Jägareförbundets krav på att minska vargstammen.
Frågan är: Kan länsstyrelserna – som ska väga ihop alla faktorer – ignorera kraven och önskemålen när de imorgon (torsdag) ska mötas och bestämma ramarna för den kommande licensjakten?

Har du försökt trösta en gråtande jägare som kramar de blodiga resterna av sin hund? Har du tittat en fårbonde djupt i ögonen när han upptäcker att hagen är full av döda och lemlästade djur? Eller har du känt rädslan hos en småbarnsförälder som precis sett vargspår på tomten?
Vad ska du säga för att trösta och ge hopp? Har du något bra förslag? Låt mig återkomma till detta.

Just nu hårdnar pressen på de länsstyrelser i Mellansverige som har fått delegation på att fatta beslut om licensjakt på varg i vinter.
Svenska Jägareförbundet har under några veckor drivit en informationssatsning som syftar till att belysa behovet av en rekordstor jakt. Förbundet anser att det behöver fällas cirka 100 vargar under det kommande året på licens- och skyddsjakt.
Men vargförvaltning är komplicerat. Det är så krångligt att det snart bara finns en handfull experter som förstår alla dimensioner och lagar som styr och påverkar.

De domstolar som hanterat vargfrågan har uppenbarligen saknat kunskap om hur viltförvaltning går till och vilken tillväxtpotential det finns i en vargstam. Kanske är okunskapen en del av förklaringen till varför domstolarna varit väldigt försiktiga när de resonerat kring hur stor del av stammen som får fällas i EU:s medlemsländer.
En årlig avskjutning av älgstammen reagerar sannolikt ingen över, trots att ungefär en fjärdedel av älgarna fälls. Eftersom vargen har högre tillväxtpotential än älgar och borde därför den kunna tåla ett ännu större uttag.
Men icke. Domstolarna har menat att man inte får göra stora uttag i stammen av en strikt skyddad art.
I praktiken kan deras ställningstagande göra att det blir pannkaka av hela förvaltningstanken. För det går faktiskt att tolka domstolarnas budskap enligt följande tillspetsade version: ”Vargstammen ska växa sig större. Hela tiden. I evighet.”
Tillåter EU bara uttag som är mindre än tillväxten så hamnar vi den tillspetsade versionen – hur dumt det än låter.

Men förståelsen verkar vara betydligt större i de organisationer som verkar i den svenska glesbygden. De ser samma behov som Jägareförbundet.
LRF har aktivt gått in och stödjer kraven på en minskad vargstam. Nu förefaller det också så att Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund gör samma sak. Sannolikt finns det ytterligare organisationer som anser att vargstammen ska vara så liten som möjlig – för då kan det skapas utrymme att leva och verka i vargområdet.
Det finns med andra ord en stark motkraft till hur myndigheterna har hanterat vargen till dags dato. Denna kraft är en viktig signal som både politiker och myndigheter måste beakta. För i verkligheten är det inte oproblematiskt med ett stort rovdjur vid husknuten, i djurens hage eller i pulkabacken. Detta vet alla som tvingas leva med vargen.

Frågan är nu om länsstyrelserna kan, vågar och vill ta det fulla ansvaret för vargförvaltningen?
Ansvaret innebär att beakta kulturella aspekter, näringar, ekonomi, hur människor mår, stress, oro, jaktliga möjligheter, livsmedelsförsörjningen, övrigt vilt – samt vargens livsbetingelser. Inte det ena eller det andra. Alltihop.
För mig är det självklart att myndigheterna inte får sätta vargens väl och ve före människornas. För då får vi aldrig tilltro och acceptans för de åtgärder som krävs – och behövs.

Jag hoppas att länsstyrelserna lyssnar och förstår att lösningen – för rovdjursproblematiken – inte finns i fler rovdjur utan i balans och samexistens mellan människa och djur. Samexistens ska utgå från människorna som bär de negativa konsekvenserna av rovdjuret. Vi måste förstå att deras verklighet – oro, stress och umbäranden – är det som sätter gränser och nivåer.
Det går inte att köra över dessa människor. Det går inte.
Inte om man vill ha en långsiktig lösning på problematiken. Och inte om vi ska ha en vargstam i landet.
Det första steget mot samexistens mellan människa och varg är enkelt.
Minska vargstammen – rejält.

Nå, hade du något hopp att ge jägaren, fårbonden eller småbarnsföräldern? Jag har nämligen inget att erbjuda. Jag kan inte lova att det kommer att bli bättre. Ingen kan med fakta och bestämdhet säga hur det ser ut om fem år. Ingen.
Utifrån mitt perspektiv kan man aldrig bygga samexistens med så dåliga förutsättningar som vi har idag. Vi är inte på väg mot något fungerande system, utan famlar i ett träsk av överstatliga regler, utan någon förutsägbarhet eller framtidstro.
Men någonstans ska man börja.
Länsstyrelserna har fått makten och möjligheterna att ta ett steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att de greppar den möjligheten, ni förstår nog vad jag menar.

Finnstövaren Hebbe dog nyligen under vidrigast tänkbara former. Hans lår var söndertuggade av vargen som anföll honom. Ägaren hann avbryta attacken men det var för sent. Veterinären kunde inget göra. Hebbe var i chock och skrek av smärta under sin sista tid i livet, hela vägen in till veterinären och in i döden. Hebbe blev sex år.
Dittills hade han haft ett bra liv. Han fick jaga med sin bästa vän, göra det som hans DNA ropade efter, det han var skapad för och som gjorde honom lycklig. Jakten, det största som binder människa och hund samman.

Den som aldrig jagat med sin hund vet inte vad jakten gör med bandet mellan hund och människa. Den närheten är bland livets största upplevelser. Foto hedehund: Tobbe Lektell

Det värsta kan hända. Det är vedervärdigt men antalet attacker går att minimera, nu händer det för ofta och med en ständigt närvarande oro som alltid ligger som en våt filt över djurägaren och många omkring. Och de som drabbas har inget att sätta emot. Inget alls. Det är en frustration och en vanmakt som tär.
När sedan det värsta händer hånas, hotas och hatas de i sin sorg av ett högröstat slödder.
Och denna whataboutism som härskar, att hundar och tamdjur minsann kan dö av bilar, tåg, drunkning, blixten och fan och hans moster, är ingen ursäkt för att låta allt fler vargar ta över människors oro och våra tamdjurs liv.

De drabbade är bakbundna av ett gäng människor som befinner sig långt från deras verklighet. Människor som aldrig behöver betala. Personer vars levnadsvillkor fortsatt är helt opåverkade av antal vargar, 100 eller 50 000 påverkar inte deras liv och vardag över huvud taget.
Ändå gör de allt för att öka tamdjurens och sina medmänniskors lidande. För att det känns rätt.
Därför går det inte att kompromissa om vargen. Det har aldrig gått och kommer aldrig att gå.

En kompromiss betyder att två eller flera parter fogar sig och går med på att göra inskränkningar, för att komma överens. En kompromiss är, enligt Svenska Akademiens ordlista, en ”överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter”.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Motparten, de som skriker och gapar högst med krav på sina medmänniskor att ge upp sina liv, flytta eller bara stå och se på när husdjuren/familjemedlemmen/jaktkamraten lemlästas och utdraget plågsamt dödas, denna motpart behöver inte göra avkall på något alls i sina liv, absolut ingenting.
De sitter bara där och tycker att de är goda. Det är allt.
De har inget att komma med i en kompromissdiskussion. Men får ändå diktera villkoren.

Nyligen publicerades en forskningsrapport där forskare från Göteborgs universitet i en studie undersökt hur jägare och lantbrukare påverkas av förekomst av stora rovdjur med fokus på vargens effekter. Rapporten har gemensamt finansierats av Svenska Jägareförbundet via Forskningstjugan, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturvårdsverket.

Studien klarlägger egentligen bara det vi redan visste, vargens närvaro påverkar merparten av lant- och naturbrukande människor som lever nära den negativt.

I 40 år har människor som lever nära vargen ständigt anpassat sig, dag och natt och samtidigt levt i en vanmakt över att inte tillräckligt kunna skydda sina djur och ge dem en trygg miljö.

Studien visar också att de flesta funderat över att sluta hålla tamdjur eller att jaga med hund men bara ett fåtal har slutat.
Och så är det. För vad vore vi om vi gav upp allt, hela våra liv, vår identitet sen generationer. Enbart för att försöka blidka ett gäng skränhalsar långt ifrån oss som kräver att få mitt och min familjs liv serverat på silverfat utan att behöva ge något alls tillbaka. Ingen vill sänka sig till det.

När det egentligen bara, till att börja med, handlar om att följa ett riksdagsbeslut från 2013. Riksdagen, alltså den högsta beslutande församlingen i Sverige med av folket valda representanter.
Beslutet om att få förvalta vargstammen som vi förvaltar andra viltstammar.  Då handlade det om att populationen skulle bestå av minst 170-270 vargar, utspridda över hela landet. Naturvårdsverket höjde sen antalet till minst 300.
Minsta antal som behövs för att en vargstam ska överleva är 100 individer, vilket det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv konstaterat.
Idag bryr sig ingen myndighet om riksdagens beslut. De kör sitt eget race.

Drabbade människor och till och med utsatta kommuner stångar sig blodiga utan att någonsin få till något som ens liknar förvaltning.

Sverige beräknades senast ha 395 vargar, tätt koncentrerade i några få län. Trots det tilläts bara 24 vargar fällas under senaste licensjakten. Antalet ändrades inte ens när Jägareförbundets Gunnar Glöersen kunde påvisa direkta fel i beräkningsunderlaget. De kunde lika gärna ha gett berörda människor en örfil. Troligen hade de senare hellre valt det.

Men jägare och tamdjursägare anpassar sig. Som vanligt. Utan att någonsin få något tillbaka.

Studien klargör att jägare gör stora praktiska anpassningar i jakten i rovdjurstäta områden, speciellt vid löshundsjakten.
Det är vårt kulturarv som så lättvindigt offras av dem som inte behöver kompromissa eftersom de inte har något att förlora. De som slipper gråta över familjemedlemmar som sakta plågats till döds, de som slipper vaka över sina djur under långa nätter eller låna stora summor pengar (nej, det är inte gratis) för att sätta upp hägn som för många ändå inte fungerar.

 

LÄS MER:

Minska vargstammen!

 

 

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

Alltför få ser och förstår den känsla av hopplöshet som härskar i vargens land. Foto Mostphotos Anders Bromé.

 

Vargförvaltningen omfattas idag av ett stort mörker, eftersom det inte kan anas någon ljusning på hur vargen ska hanteras. Tiden går och situationen blir allvarligare och allvarligare, eftersom alltför många inte förstår orsakerna bakom det hopplösa tillståndet.

Detta är ett långt blogginlägg där jag försöker spegla de upplevelser och känslor som många i rovdjursområdet känner.’

 

Den 12 september 2013 lade regeringen, under Fredrik Reinfeldt, fram propositionen En hållbar rovdjurspolitik. Det är ingen underdrift att påstå att redan då var rovdjursförvaltningen konfliktfylld och fastlåst. Redan då var förtroendet för myndigheterna, som hanterar vargförvaltningen, i botten. Redan då hade staten brutit sina löften så många gånger att människorna som påverkades negativt av vargarna slutat att höja på ögonbrynen.
Propositionen var inte revolutionerande på något sätt. Men det var en tydlig markering mot att vargstammen skulle stå på ständig tillväxt, vilket en del ville. Istället skulle vargen förvaltas, det vill säga jagas och hållas på en nivå så att kostnader och umbärande hölls så låga som möjligt.
Vargstammen skulle inte bara finnas i några få län i Mellansverige. Fler skulle gemensamt bära bördan. Med en tydligt begränsad vargstam skulle konsekvenserna inte behöva bli så outhärdliga av spridningen. Besluten om vargarna skulle även fattas regionalt, så att invånarna kände att de kunde påverka sin livssituation. Vargarna, jakten, tamdjurshållningen skulle därmed kunna överleva i en reglerad men påtvingad symbios.

Propositionen var en kompromiss. Ett mastodontverk i att försöka hitta en mittenfåra – en ny nivå på lagom som kunde skapa ro och tillförsikt. Och detta behövdes. Vargförvaltningen hade kört i diket och ingen trodde på myndigheternas förmåga att komma upp på vägen igen.

När riksdagen klubbat igenom propositionen skedde detta med en stor majoritet. Detta ingav hopp. När en så stor del av landets högsta beslutande organ stod bakom En hållbar rovdjursförvaltning så skapades en förtröstan om att det kanske fanns en väg framåt – trots allt. Att staten äntligen förstått de drabbades situation, hört deras rop på hjälp och sett problemen som de brottas med.
Det fanns ingen eufori. Det fanns inte ens glädje. Men det grodde en hoppfullhet, om att det kunde bli en förändring. Men det fanns också en väldig skepsis. Människorna som kände sig svikna och ohörda ville se verkliga åtgärder innan de trodde på beslutet. De hade blivit lurade för många gånger för att tro på tomma ord.
Det fanns med andra ord en gyllene chans att styra upp från vargdiket. Sätta tydliga mål och styra i den riktning som beslutet lagt fast.

Sju år senare – idag – finns ingen hoppfullhet. Däremot härskar hopplösheten i spåren efter en havererad hantering av vargpopulationen. Ingen med sunda värderingar och realistisk framtidstro ser en väg till en fungerande vargförvaltning.
Genom att byråkratisera, lägga säkerhetsnivå på säkerhetsnivå, höja ambitionerna om vargstammens storlek, ta makten ifrån länen har Naturvårdsverket inte tagit tillvara på kompromissens styrkor. Istället för att styra upp mot vägen har man svängt ut i ett bottenlöst kärr. Härifrån syns ingen väg. Här sjunker man bara djupare och djupare ner i hopplöshetens gyttja.
Naturvårdsverkets ambition om att säkerställa vargens överlevnad har gång på gång missat den allra viktigaste pusselbiten – människan. Vargen är alltså inte en särkopplad del av naturen. Det är en bit som måste passa ihop med många andra för att bilda en helhet. Men kompromissens pusslande fick stå tillbaka för inavelskoefficienter, bevarandestatus och styrning. Ensamma och övergivna lämnades de som tvingades leva med konsekvenserna kvar – utan hopp och utan någon väg framåt.
Vill man vargen något gott måste man inse att vägen dit går igenom att främst göra situationen bättre för de människorna som drabbas och känner sig nedtryckta i gyttjan. Helhetssyn handlar om att se alla. Mest av allt måste uppmärksamheten riktas mot de som betalar det högsta priset för vargarnas närvaro.

Naturvårdsverket får oförtjänt mycket kritik. För väldigt mycket av den situation som de drabbade upplever kan myndigheten inte styra över.
Det är naturligtvis absurt att den enda gången polisen kommer till den lilla byn i Gävleborg är när man ska gripa en person som misstänks för att illegalt ha dödat en varg. Polisen kom inte när det stals båtmotorer eller när en person körde rattfull. Men ett stort antal dök upp och grep en man som eventuellt kunde vara skyldig till illegal jakt.
Upplevelserna om hur staten ser och behandlar människorna i byn minskade inte av att personen var helt oskyldig. Han fick sitta häktad i en månad och vara misstänkt i tre år innan fallet skrevs av. För detta fick han 31 000 kronor i skadestånd. Först misstänkliggöras och häktas. Sedan inga offentliga ursäkter eller skadestånd som kan lindra förödmjukelsen.
Sådana här skeenden sätter djupa sår i människor som redan känner sig nedtryckta och ohörda. Man behöver inte fundera vem som fick empati och vem som fick skulden.

Hur gärna man än vill belasta Naturvårdsverket för detta så är det inte myndighetens fel att det fungerar så här. Men det är i egenskap av att myndigheterna tillsammans bildar det vi kallar staten – som regler, lagar, agerande och brist på agerande – bygger förakt för vargförvaltningen.
När företrädare för myndigheter och politiken ska förklara varför det blivit så här framträder en skrämmande bild av avstånd mellan den som upplever saker och den som bestämmer. De bestämmande har nämligen inte sett eller förstått komplexiteten och djupet av frågan. De har ingen aning om hur bottenlös känslan av utanförskap är. Förstår man inte ämnet och alla aspekter av detta kan man heller inte bygga förståelse eller trovärdighet.

SLU har undersökt och kommit fram till att den illegala jakten har blivit omfattande i landet. Illegalt dödande av djur är förkastligt. Det är naturligtvis helt galet att människor tar lagen i egna händer. Tjuvjakt är alltså alltid fel – alltid. Om något så är den illegala jakten ytterligare ett bevis för att förvaltningen misslyckats.
Men det som är mest intressant är orsaken bakom det illegala dödandet. Vad är det som gör att laglydiga människor är beredda att ta långa fängelsestraff? Varför äventyrar vanliga arbetare, sjuksköterskor och bönder sin framtid för att skjuta en varg?

Staten – och dess företrädare – måste börja förstå att orsaken innehåller fler dimensioner och mer komplicerad än att det finns för mycket varg. Rötterna sitter mycket djupare och rör möjligheter, framtidstro och medbestämmande.
Jag pratade med en jägare som har flera vargrevir runt sina jaktmarker. Han är också emot illegal jakt, men uttryckte sig så här.
– Jag kan inte fästa något hopp till att staten gör något som förbättrar situationen för mig. De har aldrig i handling visat någonting. Jag kan inte släppa mina jakthundar. Om jag ska få det bättre måste jag sätta hopp till att någon illegalt skjuter vargar. Så sjuk är situationen för mig och många andra. Vi har måste hoppas på lagbrott för att få till en förändring?
Jag tycker att han på ett bra sätt beskriver en av orsakerna bakom den illegala jakten.
Och kanske finns där en del av förklaringen till är att det börjar dyka upp en acceptans för illegal jakt – brottslig verksamhet – i vissa områden. Det är dags att inse det kapitala misslyckandet. Det finns ingen som löser människornas problemen. Ingen som förstår. Ingen som bryr sig.
De får aldrig veta när det kan bli bättre, eller vad det långsiktiga målet är. Det saknas en strimma av hopp och något att se fram emot.

I vargens land härskar hopplösheten, i väntan på att regering och riksdag tar tillbaka makten.

 

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

Jag har sett filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel i jul – igen. I en sekvens av filmen står hjälten mitt på en hängbro över en djup dal. Fienden närmar sig från båda håll. Bron gungar betänkligt.

Vårt sätt att leva angrips från flera håll. Men vi står stadigt kvar. Foto: Rikard Lewander

Det kan ha att göra med att jag sett filmen flera gånger men när Indy och hans polare står där på hängbron och försöker mobilisera sina yttersta krafter när angriparna sakta närmar sig från alla håll inser jag att just där befinner vi oss, vi jägare, på mitten av bron.

Vi byter ut huvudpersonerna i filmen mot svenska jägare, vår natur och lägger förstås till alla andra som lever i och brukar den, viltet, tamdjuren och den biologiska mångfalden.
Då blir vi ett rätt stort gäng hjältar som står där och gungar på mitten för att försvara det som är vårt liv och det vi tror på medan destruktiva krafter sakta närmar sig från varsitt håll.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Från ena sidan anfaller lystna vinstmaskiner som i stort sett vill radera delar av viltstammarna för att kunna nå så höga resultat som möjligt utan att behöva ge något tillbaka. Läs stora skogsbolag och tjänstemän på ett antal myndigheter och verk med alldeles för mycket makt.

De trängs med politiker, (långt ifrån alla vill jag poängtera, tack och lov för det), organisationer och myndigheter som gjort till sitt kall att så långt det är möjligt inskränka äganderätt och människors möjligheter att bo och verka i naturen.
En slags offentlig stöld av människors hela liv. Inte för att de misskött sig utan för att den lilla människan inte längre ska få ha något att säga till om.
De trampar på människor. Små viltstammar ska bli ännu mindre. De vill skjuta bort i stort sett alla älgar, helst året runt ska jakten ske.  Eller hitta på nya lagar och regler så att små fanatiska grupperingar får utrymme att påverka jägarnas hållbara nyttjande av naturen, stoppa privata skogsägare att bruka sin skog, tvivelaktiga krafter tar alla chanser att nagga äganderätten i kanten .
En myndighet vill att vargjakter stoppas och vargar ska flyttas runt i landet – igen.  En annan myndighet vill inskränka träningsskyttet för jägarna till en så orimlig nivå att viltet drabbas.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Klipp ur filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel. via GIPHY

Från andra sidan bron anfaller en urbaniserad, skoglös, grå massa och där finns också fascisterna, djurrättsterroristerna som vill tvinga oss att sluta jaga. Nobelpris delas ut av stadspräglade individer, till jakthatande pristagare som ges gott om utrymme att offentligt och utan sakargument svartmåla jakten och till och med vår jagande kung.

Mot oss på mitten av bron närmar sig också de som tror att deras åsikter är gudasända och ska tvingas på alla andra. De som skriker, slår, hånar och trakasserar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

De vill att över 60 000 vilda djur i Sverige sakta ska plågas ihjäl efter viltolyckor. Utan jägare, inga eftersök och ingen som längre förkortar de skadade djurens lidande.

Djurrättsterroristerna vill nu också låta, av människan, importerade främmande, invasiva arter leva kvar i landet och sprida livsfarliga sjukdomar till våra inhemska tama och vilda djur som till slut kan leda till att våra inhemska arter dör ut.
De vill tvinga våra hundar att sluta jaga. Jakthundarna, de som verkligen lever på riktigt och gör det de älskar att göra. Och tvinga i dem veganmat. Idiotin tar aldrig slut. Det är inget annat än djurplågeri.

De vill också med tvång få oss sluta äta nyttigt, klimatsmart kött och istället gynna profiterande kosttillskottsföretag och göra oss alla beroende av kemiskt processade livsviktiga vitaminer som i naturligt bara finns i animalier.
De vill att vilda djur ska lida mer när de dör, en självklar konsekvens utan svensk jakt.

De motarbetar klimatarbetet för en sund nationell process och för en logisk balans när det gäller vår inhemska matproduktion. I deras värld handlar det bara om att stoppa köttätandet medan det är okej att importera vilket grönt skit som helst från fjärran länder.
Verklighetsfrånvända människor som tror på mat utan våra bönder, utan tamdjur, utan betade marker, gröna ängar, naturligt gödsel och utan jakt, eftersöksjägare och jakthundar.
De fantiserar om att det är en enkel sak att hantera viltskador utan att jaga, hägna bara in hela Sverige eller varför inte hela världen i små rutor.
De tror att biologisk mångfald handlar om oändligt många vargar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

Vi står på mitten av hängbron och håller balansen, ett sjujävla starkt gäng, mitt i verkligheten. Vi växer men behöver växa ännu mer.
Vi tänker ett steg till, ser logiken, behåller det sunda förnuftet och stannar kvar i den natur som vi alla tillhör.
Vi ser samspelet och kan hålla balansen. Vi kommer att överleva för vi vet hur man gör. Och vi kämpar för att behålla friska viltstammar i värdiga storlekar och en blomstrande biologisk mångfald. Den som är på riktigt.

Vad gäller hängbron är det rätt uppenbart vem som till slut faller. Och det är varken vi jägare eller våra bönder.

”Jag har två vargar som cirklar omkring mig, de drar inte. Kom hit för fan!”
Han står fastfrusen med radion i ett konstigt grepp. Eller tappade han den? Han hör sig själv skrika. Så har han aldrig skrikit. Bössan hänger på axeln, magasinet är i men han har inte stängt slutstycket.

 

Människors verkliga upplevelser och försök att berätta om vargangrepp förringas ofta och drunknar i myter om en verklighet som inte existerar. Foto: Madeleine Lewander

Klumpigt lyfter han bössan, gör en stel mantelrörelse och håller sedan oroligt fingret på säkringen samtidigt som han försiktigt ropar på sin hund som skäller gällt och ängsligt bara tio meter framför honom.
Han måste få in hunden. Han ropar igen, men den verkar som paralyserad, kommer inte. Han måste ha sin hund hos sig, det är det viktigaste, tänker han och rör sig sakta mot den medan vargarna närmar sig i allt snävare cirklar.

Vargarna rör sig runt dem. De verkar opåverkade av situationen. Han har svårt att beräkna avståndet. De verkar inte stanna. De är fullt koncentrerade på hunden. Han skjuter i luften. ”Är de verkligen så där stora?” Tanken viner snabbt genom skallen.
Han når hunden, klämmer in den mellan sina ben. Han försöker vända sig efter vargarna men det är svårt när de inte går helt ihop utan ibland befinner sig på olika ställen.
”Varför i helvete är de inte rädda”, tänker han och lyckas på något vis få på hunden ett koppel. ”Vad fan som än händer får de aldrig hunden”.
Nej, han skjuter inte mot vargarna. Efteråt tänker han att det aldrig var läge. Eller? Han vet inte.

Han tycker också senare att reaktionen var konstig, han trodde inte att han skulle reagera så. Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram.
Han, stora starka karln.

Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram. Han, stora starka karln.

Den här gången gick det bra. Älgjakten avbröts. Det var tur att han inte hunnit släppa hunden på sök än.

Jag har fått historien berättad för mig, jag vet när det hände och har försökt att fritt återge den.
Men är våra berättelser ur verkligheten värda att berätta? Ska de berättas alls, är det egentligen någon mening?
För i sinnen och på tusentals bildskärmar långt, långt från där två vargar sprang i cirklar runt en jägare och hans hund, finns bara galna fantasibilder kvar. Vackra målade teckningar och monterade foton på små flickor ömt omslingrade gigantiska vargar, halvnakna kvinnor i tunna slöjor som småskuttar runt gosiga vargar i skogen i natten, eller en balettdansös i mörkret med en varg som publik. Månar, stjärnor och kritvit snö.
Och sagolika sinnen vid skärmar som längtar efter att få befinna sig där, mitt i flocken i den stjärnklara natten, och verkligen VETA att varenda varg i universum känner samhörighet med just dem. Där kärleken är så stark att den skjuter rakt in i hjärtat på vargarna så att just de, dessa utvalda drömmande människor vid sina bildskärmar, blir en i flocken.
Alltså bara waow glaserat med en fet fullmåne och sen yla tillsammans.

Och precis där försvann den sista förnimmelsen av jägarens historia, han som tillsammans med sin hund mötte två vargar och blev livrädd. Hans historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett.

Trots att den här jägarens historia berättar om det som var en av hans värsta händelser i livet. Något han och människorna omkring honom aldrig glömmer. Något som händer och som kommer att hända många även framöver, om och om igen, men med olyckligare utgång.

Människor som under sömnlösa nätter vakar över sina tamdjur. Hundar, får och andra djur som dör en vedervärdig död. Goda livsmiljöer som försvinner för människor och deras djur. Fina älgmarker som idag gapar tomma.
Allt medan sagovargarnas beskyddare hånfullt skrattar åt verklighetens människor som är så korkade och inte dansar vidare med dem i natten.

Vad ska vi med verklighetens vargland till när den kan ersättas med en glittrig saga?

Jägarens historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett. Fotomontage med bilder från Pixabay

På en så kallad valpfabrik, i en mörk och skitig låda i Ungern föder en sjuk och vanvårdad liten tik med oklar härstamning sina valpar. Misären är total. Valparna, de flesta missbildade och sjuka, tas tidigt från mamman för att smugglas vidare och säljas i Sverige. Ett djurplågeri som uppmärksammas i SVT-dokumentären ”Älskade smuggelhund”. Allt medan några så kallade djurrättsaktivister i Sverige istället lägger sin tid på att välta jakttorn och trakassera jägare och deras hundar.

Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar. Det här är jag, Snaps och en ostmacka. Snaps blev 14 år och älskade sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Jag har sett båda delarna på SVT Play av ”Älskade smuggelhund”, en utmärkt dokumentär av filmaren Jonny von Wallström som visar hur sjuka hundar enkelt smugglas in och säljs i Sverige.
Ett effektivt detektivarbete utmynnade i att han och några reportrar på SVT kunde visa en mörk och utbredd smuggelverksamhet där hundar smugglas in i Sverige, i det här fallet från Ungern. Hundarna behandlas på ett sätt som bara kan likställas med djurplågeri.

Här hemma ligger våra egna hundar i en hög i soffan i köket. Den är ”inredd” framför allt så att hundarna ska trivas i den, även om hela familjen tar plats emellanåt. Det är filtar fällar och kuddar som far runt i hela köket när hundarna bäddar, röjer och bär omkring.
En total kontrast mot det vedervärdiga denna dokumentär visar.

Samtidigt blir jag förbannad av andra anledningar. För jag slås av hur långt ifrån dessa vidrigheter vi jägare lever med våra jakthundar. Ändå fortsätter djurrättsterrorister, alltså en liten förvirrad klick människor, att tyrannisera jägare och hävdar att vi plågar våra hundar.
För att vi jagar tillsammans, jag och min hund. Jakten och familjen, det som är det bästa i min hunds liv görs till något svart och fult.
Det går inte ens att försöka jämföra en svensk jakthunds liv med livet för en hund på dessa utländska valpfabriker. Något som också underbyggs genom att människor aningslöst fortsätter köpa sjuka smuggelhundar på Blocket.
Ser man inte skillnaden är man rätt korkad.

För bara några veckor sedan fick Snaps, en av våra jaktlabradorer, somna in. Han blev 14 år och var glad och trivdes med livet ända till slutet.

Som han jagade, Snaps!

Han var en stor, stark, frisk och otroligt vänlig hund som föddes hemma i vår jägarfamilj en julafton och fick leva hela sitt liv med oss. Han älskade att jaga, kasta sig i vattnet från båt och forcera täta vassar i jakten på skjuten fågel. Han levde sitt liv optimalt. Han kunde inte ha haft det bättre.

Han fick leva, andas och göra det han älskade och gjorde allra bäst, det som gjorde honom frisk och lyckliga på riktigt. Jaga.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

En av mina svåraste känslor tillsammans med mina hundar är när hunden börjar bli så gammal att den inte längre orkar med jakten. De ledsna ögonen, besvikelsen att inte få följa med längre, att inte få göra det som den älskar mest, den känslan kommer jag alltid att ha svårt att hantera.
Ofta får mina hundar följa med i alla fall och komma med på en liten tur en liten stund, så mycket som de orkar.
Mina hundar lever lyckliga liv.

Men långtifrån alla hundar får ha det så bra som våra jakthundar. Jag ser del två av dokumentären och kan inte hålla tårarna tillbaka när ägare som lurats att köpa dessa ofta väldigt sjuka hundar förtvivlat berättar hur de gjort allt för att försöka rädda dem. Veterinärbesök i det oändliga med mycket sjuka hundar.
För att inte tala om när Jonny von Wallström följer med en, i mina ögon, riktig djurrättsaktivist, en kvinnlig ungersk veterinär på ett uppdrag för att rensa i en total misär av avföring, lera och ruttnande avfall blandat med tätt packade hundar som lider svårt.

Varför försöker inte svenska djurrättsaktivister stoppa detta vansinne istället för att lägga energi på att ge sig på svenska välmående jakthundar? Smuggelhundarna lider på riktigt. Och Jonny och de övriga reportrarna på SVT visar i den här dokumentären att problemet i Sverige är stort.
Farliga och smittsamma sjukdomar och parasiter som tidigare inte funnits i Sverige smugglas nu dessutom in hejdlöst och riskerar att drabba alla svenska hundar.

Så de som ägnar sin tid åt att välta jakttorn och veva mot jägare och deras jakthundar i största allmänhet har knappast världens smartaste fokus. Det finns större problem att ta tag i än soffliggande jakthundar som älskar sitt liv.

Och framför allt, svenskar, sluta köpa hundar från oseriösa försäljare. Lidandet kommer att fortsätta så länge människor fortsätter med detta.

Snaps blev 14 år. Han var frisk i hela sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Vilt ska förvaltas lokalt, även när det är torka, menar Magnus Rydholm. Foto Privat

 

Just nu förekommer det mycket diskussioner om torkan och vilka effekter det får för viltet. Forskningen verkar vara enig om att djuren påverkas både i år och nästa år. Årets kalvar och kid har nämligen fått mindre di-mjölk och sedan ätit foder med sämre kvalitet än vanligt. Det medför sannolikt att djuren blir mindre och får svårare att klara av kommande vinter. Men även nästa års kalvar och kid lär påverkas, eftersom hondjurens kondition är sämre och de hinner inte äta upp sig inför vintern. Därför menar forskningen att detta leder till mindre kalvar och kid även nästa år.
Hur ska man som jägare agera i detta läge? Det är svårt att ge några entydiga svar. Oftast talas det om försiktighet. Och vad menas med detta? Jo, att vi mer än vanligt bör titta på djuren och försöka avgöra konditionen och hur den lokala stammen har påverkats.
Det finns inga enkla svar som gäller för hela Sverige. För fodersituationen ser annorlunda ut beroende på markens beskaffenhet, sammansättning och regnmängd. Under den extremt torra sommaren har ett område (en mil från mina jaktmarker) fått betydligt mer åskskurar än hos mig. Där är vallarna gröna och i skogen finns relativt gott om örter. Så ser det inte ut på mina jaktmarker. Förutsättningarna kan alltså se väldigt olika ut, trots små avstånd. Därför ska vi inte generalisera över större områden utan förvalta viltet lokalt. Precis som vi alltid gör.
Låt mig slå fast en sak. Försiktighet – för mig – handlar inte om att sluta jaga eller låta bli att fälla djur. Istället ska man reflektera över hur stammen ser ut lokalt. Är man orolig för stammen kan minska bör man inte skjuta produktiva hondjur. Är man orolig för att många kalvar och kid ska svälta ihjäl i vinter bör jakten under hösten inriktas på unga djur. Detta är två enkla tips inför jaktsäsongen.
Förbundet jobbar just nu med frågan och försöker samla in fakta. Men situationen är lite knepig och det kommer ta tid för att få koll på kunskapsläget. Inventeringar och observationer bör därför rapporteras vidare.
En sak är dock klarlagd. Torkan är ingen katastrof för jakten. Visst, den kommer påverkas, men det är ingen katastrof.  Detta är en viktig information som bör spridas till dem som undrar.

Värmen har också medfört att ett antal länsstyrelser har infört förbud för att släppa hundar efter klövvilt. Behövs detta? Från nationell nivå anser vi att man ska lita på jägarnas förmåga att avgöra om hundar ska släppas eller inte. Samma situation gäller när vi får mycket snö eller skare. Under normala augustimånader släpps bara hundar när vädret är gynnsamt, vilket det inte är så ofta. Förbuden påverkar därför inte så många jägare. Men det motiverar ändå inte förbuden.
Jakt handlar om frihet under ansvar. Då gäller det att vi jägare hanterar friheten genom att axla ansvaret. Och det gör vi. Skulle någon jägare försöka gena i kurvorna är det extra viktigt att vi andra tar ansvaret och säger ifrån. Det är ju den som missbrukar friheten som förstör för oss alla andra. Detta är en viktig del i den jaktetik som omgärdar allt vi gör.
Under den värmesituation som rådde i början av augusti skulle varken hundar eller djur må bra av jakt. Då ska vi inte heller jaga med lös hund – och jag vet inte om någon som gör det.
Samtidigt kan situationen  ändras väldigt snabbt. Häromdagen, tidigt på morgonen, började bilen varna för halka eftersom det bara var fyra grader. Visst kan man släppa hundar några morgontimmar i den temperaturen.
Myndigheterna måste också beakta att tillfälliga förbud faktiskt kan skapa problem – om vi behöver använda hundar för att störa bort vildsvin från något odlat fält. Risken för omfattande skador kan i vissa fall göra det befogat att under korta stunder använda hund. Lagen är så sinnrikt formulerad att det står att vi inte får orsaka ”onödigt” lidande. Ett ”nödvändigt” lidande kan vara att (under kort tid) stöta bort vildsvin som håller på att böka sönder stora värden på odlad mark. Den aspekten av hundanvändningen får inte glömmas bort.
Länsstyrelserna bör därför inte regelmässigt förbjuda hundanvändning, utan hellre  komma med påminnelser eller påpekande. Den signalen räcker.
Nu när det finns förbud (i vissa län) måste länsstyrelserna också vara snabba med att häva dessa när vädersituationen ändras. Jag har gott hopp om att myndigheterna gör det.

Vi kommer allt närmare riksdagsvalet. Olika tyckare och experter siar och spår vem som kommer att bilda regering. Det enda som alla verkar vara överens om är att det är jämnare och mer svårtippat än någonsin.
Efter ha varit i Almedalen och lyssnat på alla partier känner jag mig inte speciellt orolig för hur jaktfrågorna kommer hanteras, oavsett vem som bildar regering. På den fronten verkar det vara lugnt. Inga konstiga förslag diskuteras och alla verkar vara villiga att underlätta för att jakten ska kunna bedrivas på ett klokt och hållbart sätt. Läget känns mer stabilt än på länge.
En viktig beståndsdel i detta är att allt fler politiker ser och förstår att jägarna inte är ett problem, utan en tillgång som skapar många samhällsvärden. Att vi vill ha en frisk natur och friska viltstammar. Att vi gör nytta.
Men dit har vi inte kommit utan att någon konsekvent och aktivt jobbat med frågan. Är du medlem i Svenska Jägareförbundet har du varit med och bidragit till detta. För det är förbundet som gjort skillnad i denna fråga. Ingen annan.
Vad är detta värt i kronor? För min del är det värt mycket mer än de 600 kronor som medlemskapet kostar. För det är just sådana här insikter hos politikerna som säkerställer jaktens framtid. Så ta gärna och berätta för dina jaktkamrater, som inte är medlemmar, att 600 kronor är en billig investering i jaktens framtid.
Ställ därför den viktiga frågan: Är du medlem?

Kråkjakten funkar för det mesta men det är en hel del att tänka på innan man ger sig iväg. Jag har varit på en kråkjakt där allt gick fel. Läs och tag lärdom!

Kråkjakt kräver bra jaktväder och föreberedelser. Annars kan man lika gärna stanna hemma. Foto: Rikard Lewander

Det är tid för kråkjakt men är inte kråkjaktsväder. Det går kanske att lösa genom att leta väderappar med alternativt väder. Hittar man bra väder i en sådan, då blir vädret också bättre, det är sen gammalt.

Utanför fönstret faller snöblandat regn. Men vi, jag och mannen, vill verkligen jaga redan imorgon, inte vänta.

Till slut hittar vi bättre väder i en mystisk app på ett annat språk som vi inte förstår. Det ser det lite ljusare ut och genom att tyda olika väderikoner antar vi att de utländska meteorologerna förutspår uppehåll i Roslagen.

Vi ställer klockan på typ mitt i natten.

Kråkjakttid innebär en omställning i sovvanor. Man går upp när det är kolsvart, kör ut till jaktstället, bygger gömsle, klättrar omkring med jätteuvbulvanen och är väldigt på med bössan strax innan det börjar ljusna.

Kråkjakt med uvbulvan kan också variera, ibland är den bra ibland dålig, som med all jakt. Den här morgonen var mer varierad än vanligt.

Det började med att vi kom iväg för sent. Då blir det stressigt. Det ljusnade allt för snabbt, vi var inte på plats. Irritation i luften.

Kommentar 1: Åk i tid.

Racerrace ut i landskapet med uv, kamouflagenät, hundar, bössor, ryggsäckar. Bråttom. Stressigt. Gnälligt.

Det blåser. Mer och mer. Men vi har gett oss katten på att vi ska jaga idag.

Vi försöker få upp näten till kojan. Det blåser mer.
Nätet vill inte bli gömsle. Det vill bara ligga i en hög på marken.

Men vi ger inte upp. Vi svär och muttrar och med mer våld än nöden kräver sätter vi upp det protesterande kamouflagenätet medan vinden tilltar.

Kommentar 2:  Åk hem när kråkjaktsvädret är taskigt. Eller åk inte ens hemifrån.

Jag börjar plocka in grejorna i gömslet och mannen börjar klättra upp med uven i en svajande gran. Hela ekipaget gungar som en väldig upp och nervänd pendel. Väl uppe i toppen börjar han fästa uven och ropar sedan ner en vindpinad fråga till mig om den sitter bra?

Uven ser ut som efter en veckas hårt festande, den ligger på sned, lite bakåtlutad. Gungar.
”Nej, den är inte bra!” skriker jag tillbaka.

Mannen svajar betänkligt i granen. Jag funderar på om det inte är storm nu. Han borde kanske komma ner.
Men han grejar vidare med uven.

”Nu då?” ropar han.

Nu ser uven ut som om efter en veckas hårt festande, fast åt andra hållet.
”Nej, den är inte bra nu heller!” vrålar jag tillbaka.

”Va? Jag hör inte vad du säger!”

Så tilltar åter irritationen liksom vinden och granens svajande.
Uven och mannen åker hit och dit, framåt och tillbaka, upp och ner och har väl sällan varit på en mer bisarr flygtur.
Nu tror jag att mannen är arg.

”Nu då?” ropar han.

”Njaaaae,” svarar jag.

”Nu får det vara som det vill! Nu kommer jag ner!” ropar mannen i vinden som nu verkligen avancerat till ordentlig storm.

Jaha.

Så kommer han ner. Tittar på uven som fortfarande beter sig som vilken överförfriskad uggla som helst.  Han säger inte ett ord. Och klättrar upp i granen igen.

För vilken kråka vill slåss med en full uv?

Till slut får han i alla fall ordning på den och då börjar det regna. Det är inte bra att det regnar på en fin uvbulvan. Men vi står kvar. Som obstinata tonåringar. Ståndaktigt i stormen, endast döden kan få oss att vika. Gömslet har blivit väldigt litet eftersom slanorna vi använt att fästa upp nätet med inte vill stå som vi vill utan hellre vill ligga mot oss.

Kommentar 4: Lita inte på väderappar från tjottahejti. Repetera också kommentar 3. Hur svårt kan det vara?

Jaktlabrador apporterar kråka.

Fin apportering under en annan kråkjakt när allt funkade bättre. Foto: Madeleine Lewander

 

Till slut kommer det faktiskt en kråka. Mot alla odds. Den flyger fint, nära och står liksom stilla i motvinden. En så kallad macka.
Jag skjuter bom.

Men min trogna labrador tror hårt på sin mattes träffsäkerhet. I skottet bestämmer hon sig för att det nu äntligen finns något att hämta och far iväg i en klockren knallapportering. Inte ut vid öppningen vid sidan av nätet utan rakt fram, studsar till en gång i nätväggen och drar sedan rakt igenom. Hela gömslet faller ihop över oss.

Dagen är all.

Kommentar 5: Har du nonchalerat alla tidigare kommentarer och på allvar tror att du i detta läge kan skjuta ett bra skott, lägg av. På riktigt.

Men till slut kommer Kråkvädret, en dag när allt stämmer.
Vi är ute i tid, gömslet är perfekt, vårsolen värmer, kaffet smakar fantastiskt, trädet som mannen klättrar i står still, uven har blåst grönt och livet visar sig över huvud taget från sin ljusa sida.

Vi står där i gömslet, kråkorna är arga på uven, skotten sitter och hunden hittar både ut och in. Och då, just då, är det inte mycket annat som spelar någon roll.

Sensmoral: Kråkjakt är fantastiskt!

Hej du som inte gillar jakt! Du som lägger stor energi på att oja dig över jägare. 
Har du egentligen en aning om vad jägarna och Jägareförbundet gör? Jag bjuder på ett litet axplock.

1. Vi avslutar lidandet för det där vildsvinet du körde på. Du vet det där med krossade bakben som släpade sig fram skrikande. Närmare 50 000 gånger per år avslutar vi lidandet för vilt som skadas i trafiken, dag som natt, alla dagar om året.

2. Tränar våra hundar, i lina och lösa, att spåra upp trafikskadat vilt. Som exempelvis vildsvinet du körde på.

3. Räddar den utrotningshotade fjällgåsen. Svenska Jägareförbundet är huvudman i Projekt Fjällgås och har så varit sedan 1970-talet.

4. Går nästan mangrant ut i skogarna för att inventera viltstammarna. Vi plockar vargbajs för att vi tycker att det är viktigt att med fakta ta reda på hur stammarna ser ut.

5. Arbetar för att återskapa våtmarker som skapar livsrum för många fåglar och andra viltarter.

6. Arbetar för att förbättra fältviltets levnadsvillkor i Sverige.

7. När det är som svårast för det vilda att överleva, på senvintern, stödutfodrar vi våra vilda djur. Ingen jägare vill se vilda djur svälta ihjäl. Vill du?

8. Kämpar hårt för att du snart ska kunna få tillgång till världens finaste kött via småskalig försäljning. Kött som är fritt från antibiotika och som kommer från djur som inte plågats. Viltkött förstås.

9. Föder upp Sveriges friskaste hundraser, jakthundarna.

10. Ger våra hundar ett optimalt liv genom jakten. Att jaga är hundens sanna lycka.

Du som inte jagar behöver inte betala ett öre för allt det här. Vi jägare betalar kalaset. Rubbet! Inte så konstigt att vi har 89 procents acceptans för jakt bland svenska folket. (SIFO 2017).

Och du? Du som ogillar jakt,  jag undrar, vad gör du för det vilda?

Varje gång jag går ut, jagar eller jakttränar med mina hundar kollar jag Rovobs numera. Jag vet, det inger en falsk trygghet. Men det är det enda jag kan göra. 
Jag väljer, trots varg omkring mig, att jaga med mina hundar. Ett liv i ständigt koppel för en hund är ovärdigt.
Men för att jag gör det valet blir jag idag av vissa kallad djurplågare och mycket värre saker.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Själv väljer jag livet för mina hundar. Foto: Mostphotos

Några jaktmotståndares senaste hittepå-argument är att vi jagar med våra hundar för att vargarna ska käka upp dem. Vårt syfte skulle vara att tjäna pengar på ersättningar och få till skyddsjakter på varg.
Jag är inte förvånad. De här människorna placerar alltid sina egna fantasifoster i det vi jägare gör. De tror att de kan tänka, känna, leva våra liv åt oss samtidigt som de förmörkar oss. Sina hallucinationer sprider de sedan glatt vidare och kallar det sanning.
Alla fattar förstås att ingen av dem har en aning. De kan inte veta vad vi tänker eller känner. Men de tar sig rätten.
Debatten handlar oftast om våra ställande hundar, älghundarna. De är förstås viktiga. Men det handlar inte bara om dem. Det handlar om alla sorters jakthundar och hundar över huvud taget.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Jaktmotståndarna vill alltså att ALLA hundar ALLTID ska gå i koppel. Alltså ständigt, för jämnan, i evighet. Koppel, koppel. Inomhus och sen koppel.
Det är ett ovärdigt hundliv. Inte minst för en jakthund.
Jag har gjort ett val. Det finns i dagsläget bara två alternativ. Antingen kopplar jag mina duktiga jakthundar för evigt och kväver deras livsutrymme. Eller så låter jag dem leva, andas och göra det de älskar och gör allra bäst, det som gör dem friska och lyckliga på riktigt. Jaga.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Nu har vi flera vargar omkring oss. Det är bestämt så. I Värmland börjar det bli helt galet. Jag har inte valt det här men måste förhålla mig till det.  Och tar inte fler sparkar i magen av människor som inte förstår mina hundars bästa. De fortsätter ändå att sparka men det blir bara luftsparkar numera. Jag lyssnar inte längre. Den tiden är förbi. Jag har sedan länge insett att jag och mina hundar inte finns med i deras underliga världsbild.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Men varje gång väljer jag livet för mina hundar. Nuet och livet. Vilket betyder att vi jagar vidare.
Jag tänker inte släcka deras ursprungliga, fantastiskt utvecklade jaktsinnen. Mitt samvete tillåter inte det.
Men det betyder att jag varje gång mentalt måste förbereda mig på att det hotfulla och det allra värsta kan hända. Om det händer är katastrofen ett faktum. Men trots det väljer jag livet.
Vad finns annars kvar?

Våra hundars välmående är viktigt. Det tycker alla jägare. Hundar lever i nuet. De oroas inte över vad som skulle kunna hända. Det har de överlämnat till oss. Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare.

Men livsutrymmet krymper i samma takt som oron växer. Vargarna blir fler omkring oss. Jag har jobbiga erfarenheter i min omedelbara närhet. Många har det mycket värre. Vissa dagar kryper hotet för nära. Då stannar vi hemma.
Den växande klumpen jag har i magen varje gång vi jagar eller tränar märker aldrig mina hundar. Olustkänslan bär jag ensam, den kommer aldrig att försvinna. Oavsett vilket epitet ett antal oförstående människor lägger på mig.

Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare. Foto: Madeleine Lewander