En krigsförklaring mot viltet

, , , , , , , , , •

Ska det bara få finnas ett minimum av klövvilt? Det vill Viltskadekommissionen. Foto Mostphotos

 

Är Viltskadekommissionen motsatsen till sans och balans? Frågan är faktiskt befogad. Resultatet från kommissionens arbete – som har finansierats av LRF och några skogsbolag – ska nog mest ses som en rejält tillspetsad önskelista inför den stundande valrörelsen.
Det finns i mitt tycke bara en sak som är bra i denna. Det är att den är så extrem att troligen ingen politiker vill ställa sig bakom den.

Vad är då Viltskadekommissionen. Jo, detta är ingen statlig kommission som Estoniakommissionen eller en sanningskommission för att utreda en fråga. Nej, detta är en partsinlaga från Lantbrukarnas riksförbund och ett antal skogsbolag. Syftet var helt enkelt att ta fram och klargöra vilka skador viltet orsakar skogs- och lantbruket.  Inget konstigt med det. I sak är detta ett 80-sidigt dokument som tydligt förklarar att LRF och ett antal skogsbolag tycker att det finns för mycket vilt. Inget konstigt det heller.
Men tro mig, det finns så mycket konstiga önskemål i sammanställningen att det blir svårt att ta Viltskadekommissionen på allvar.

Innan jag summerar de underliga, extrema, verklighetsfrånvända och häpnadsväckande slutsatserna vill jag tydliggöra ett par saker. Jag kan hålla med Viltskadekommissionen att det på sina håll finns för mycket vilt och att det i vissa områden är för omfattande skador på skogs- och jordbruk. Men Sverige är avlångt och problemen finns inte överallt.

När man läser igenom dokumentet kan man inte tolka detta som något annat än en krigsförklaring mot viltet.
Ingen av de lantbrukare jag känner skulle ställa upp på denna våldsamma och onyanserade attack på viltet. Bönderna – som jag känner ­­– är ansvarskännande och bryr sig om den biologiska mångfalden på sina gårdar och vill stå för hållbart jordbruk. De oroas av att insekterna och fåglarna minskar i odlingslandskapet. De vill bevara biotoper och markområden till nästa generation. Och de är villiga att göra insatser som inte ger intäkter – för att de vårdar ett arv. De vill inte arbeta mot naturen – utan med.
Jag undrar hur många medlemmar i LRF som ställer upp bakom de extrema åsikterna i rapporten som LRF:s ledning välkomnar.

Jag har så många invändningar mot Viltskadekommissionen att jag inte tänker nämna alla. Jag nöjer mig med dessa.

  • Det går inte att kräva lagstiftning som påverkar hela landet, äganderätt, turism och mycket annat, när viltskadeproblematiken är lokal och omfattar ganska begränsade områden.
  • Kommissionen har missat stora samhällstrender och en ganska högljudd allmänhet som vill se ett mer miljöinriktat brukade av skog och jord. Till och med EU-kommissionen har fångat upp detta. Att förslå något som går tvärt emot, måste nog upplevas som aningen tondövt.
  • Att föreslå att vildsvin ska anses vara ett skadedjur och sedan bara tillåta ett minimum av vissa klövviltarter känns som förslag från en svunnen tidsålder.
  • Naturen är något vi ska vara rädda om. Allmänheten ser vilt som en tillgång och en resurs. Att jord- och skogsbruk ska få ställa sig ovanför och diktatera villkoren för hur naturen ska vara sammansatt känns verklighetsfrånvänt.
  • Viltskadekommissionen ropar efter mer reglering och statlig styrning. Hur många vill ha mer av statlig klåfingrighet? Det brukar sannerligen inte vara det markägarna brukar vilja ha.
  • Kommissionen säger ju tydligt att markägarna inte klarar av att hantera äganderätten – vilket jag finner högst anmärkningsvärt.
  • Rapporten innehåller inte ett enda förslag som pekar mot att brukarna behöver göra någonting. Ett exempel skulle kunna vara att begärliga grödor för vilt inte anläggas längs hårt trafikerade vägar, eller att lantbrukaren får sätta upp tillfälliga varningsskyltar för vilt längs vägarna när grödorna upp i mjölkmognad och lockar till sig vilt.
  • Istället är förslagen så aggressiva och konfrontativa att jag blir tveksam på vad rapportförfattarna vill uppnå. Är detta utspel för att blidka interna krafter eller vill man faktiskt detta?
  • Ingen politiker med insikt och självbehärskning kan ställa sig bakom rapportens förslag. Brukandet måste ske samklang med naturen där vi tillsammans skapar förutsättningar som gynnar såväl natur som näringar ­– inte devalvera en grön näring till en miljöfarlig verksamhet.

Eftersom markägarna äger jakträtten borde det vara ganska enkelt att komma åt problemet. De har ju alla möjligheter att lösa problemen. Svårigheten ligger i att dessa tycker inte lika. Markägarorganisationer måste våga peka mot sina medlemmar – markägarna – och säga ifrån: Ditt brukande påverkar mitt.
Istället ropar man efter staten, vilket nästan aldrig är en bra lösning.
Tror någon på allvar att dessa fanatiska och överdrivna förslag är lösningen för jord- och skogsbruket är vi inte på rätt väg, utan på väg mot avgrunden.

Följande förslag finns i Viltskadekommissionen:

  • Inför rätt till skyddsjakt utan ansökan för markägare och jordbruksarrendatorer med jakträtt. Skyddsjakt ska vara tillåten om skadan är pågående eller om den kan förväntas uppkomma i närtid, samt om uppställda avskjutningsmål inte nås.
  • Tillsätt en ny jaktlagsutredning.
  • Regeringen ska ge tydliga direktiv till berörda myndigheter att klövviltstammarna och de stora populationerna av stora fåglar ska ner genom ökad avskjutning. Regeringen ska avsätta finansiella medel för att målen ska uppnås och följa upp måluppfyllelsen.
  • Uppdraget att minska viltstammarna ska föras in i regleringsbreven och instruktionerna för Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Trafikverket. Gemensam återrapportering om måluppfyllelse ska redovisas till regeringen.
  • Länsstyrelserna ska ha rättsligt stöd för och klara mandat att upprätta styrande förvaltningsplaner med avskjutningsmål och skyldighet att redovisa uppfyllande av målen i förvaltningsplanen till Naturvårdsverket.
  • Utred former för och inför nationell och länsvis systematisk flerartsförvaltning för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur.
  • Besluta om nationella och lokala nivåer vad gäller klövviltsbestånd som inte ska överskridas. Målet med nivåerna är att stammarna ska minska och hållas på den lägsta nivå som krävs för att stammarna ska vara livskraftiga och friska. Nivåerna ska:
    • vara tydliga och mätbara, exempelvis angivna som antal vilt/hektar,
    • baseras på beräkningar av hur stora populationer som den naturliga fodertillgången kan bära utan stödjande insatser.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att ingå samarbetsavtal med länder som har problem med samma arter av stora fåglar som vi har i Sverige.
  • Ge länsstyrelserna i uppdrag att planera och samordna informationsinhämtning om stora fåglar avseende spridning, skador och rörelsemönster i olika delar av landet under hela året.
  • Tillåt jakt på allvarligt skadegörande stora fåglar som inte är fredade under alla tider på dygnet.
  • Klassificera vildsvin som en allvarligt skadegörande art.
  • Utred förutsättningar för användning av skottpeng som verktyg för att effektivisera jakt på allvarligt skadegörande arter.
  • Ändra viltförvaltningsdelegationernas uppgift till att uteslutande vara ett rådgivande organ till länsstyrelsen. Viltförvaltningsdelegationerna ska inte ha någon beslutanderätt.
  • Förbjud utfodring av klövvilt i stödjande syfte. Utfodring av klövvilt bör som utgångspunkt endast vara tillåtet under förutsättning att utfodring sker enligt tillstånd av länsstyrelsen och i syfte att underlätta inventering av viltstammar. Länsstyrelsen är ansvarig för att utfodringen sker med tillsyn.
  • Inför en klar definition och reglering av åtling. Definitionen ska klart ange
    • tillåten fodermängd,
    • maximitid för hur länge åtling på en viss plats får användas,
    • krav på bevakning av åtelplatsen, samt
    • miniavstånd från åtelplats till väg och åker.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla en webbaserad klövviltsportal som samlar statistik och utgör ett lättillgängligt stöd för alla brukare. Norges nätbaserade databas Hjorteviltsregistret.no kan användas som modell att arbeta utifrån.
  • Utvidga Naturvårdsverkets uppdrag att utveckla en standardiserad metod för att inventera skador i gröda orsakade av vildsvin till att även omfatta betesskador av annat klövvilt och av stora fåglar.
  • Man vill därtill ha medel från Viltvårdsfonden ska gå till att utreda hur viltets skador påverkar jord- och skogsbruksmålen
  • Utred närmare förutsättningar för att införa krav på att viss näringsbetingad jaktverksamhet måste bedrivas i vilthägn.
  • Inför krav på att mer trafikerade vägar ska vara röjda från buskage och sly inom ett avstånd om 10 meter. Säkerställ att eventuella inskränkningar kravet utgör på pågående markanvändning kompenseras genom ersättning.
  • Inför krav på viltinventering och komplettering av viltsäkerhetsåtgärder genom uppförande av viltstängsel på de mest drabbade sträckorna inför anläggande av 2+1 vägar.

 

 

 

 

 

 

av

Jägare i lantbrukets tjänst

, , , •

Nu börjar vakttjänstgöring på åkrar och betesvallar. Foto Mostphotos

 

Tjälen håller på att lämna marken. Risken är överhängande att vildsvinen snart kommer vända upp och ner på vallar, åkrar och betesmarker.
Detta ställer krav på oss jägare. Krav som vi kanske inte vill ha – men som vi måste hantera.

Hos oss i norra Småland är tätheterna av vildsvinen inte så stora att man med säkerhet ens kommer vara i närheten av ett bökande djur, när man passar vid en vall. Men det kan också vara så att det dyker upp flera olika grupper på ett par närliggande åkrar.
Ännu är det osäkert hur vintern har påverkat djuren. Några få rapporter om döda vildsvin har nått mig. Några iakttagelser av skjutna brungrisar uppger att de varit riktigt magra – inte ett uns fett på kroppen. Därtill har vi sett ett några suggor som troligen tappat hela sin kull och kommer att brunsta om.

Förra våren turades vi i jaktlaget om att sitta ute tills allt skjutljus var borta. När någon annan från jaktlaget dök upp på några timmar senare, för att ta morgonpasset, hade djuren redan varit framme. Skadorna ökade trots våra ansträngningar. Jordbrukarna blev mer och mer förtvivlade – så också vi.
Trots att ett stort sällskap jägare ställde upp och lade otalig kvällar och mornar blev utfallet ganska magert. Det föll bara cirka fem vildsvin under hela våren.

Att skjuta vildsvin på fälten kan ibland var den enklaste uppgiften i världen, ibland är det i princip omöjligt att lyckas. En erfaren ledarsugga går, hos oss, oftast inte ut förrän allt skjutljus är borta.
Har man jobb, familj och andra intressen så upplevs vaktandet av åkrarna efter ett tag som ett tvång. Inte för att någon i jaktlaget säger att man måste ställa upp. Utan det är istället så att man – som en ansvarstagande jägare – känner av pressen och nödvändigheten. Du vill finnas där för såväl bönderna som för att avlasta dina jaktkamrater.
Vissa vårkvällar är fantastiska. Fåglarna sjunger, vårens tidiga blommor visar upp sig i sin finaste prakt, massor av annat vilt poserar på nära håll, samtidigt som solens sista strålar är varma och uppfriskande. Sådana kvällar, i lantbrukets tjänst, är ingen tung uppoffring. Men långt ifrån alla kvällar är sådana.
Vi ställer upp. För det är det man gör som jägare.

Men tyvärr finns det alltför många, både jägare och markägare, som inte ser behovet av samarbete. De ser vildsvinen och förvaltningen i ett alltför smalt perspektiv. I fokus står det egna brukandet, den egna jakten – inte hur vi kan hjälpas åt för att lösa problem för alla i närområdet.
Låt mig ta ett exempel. En markägare vill ha många vildsvin. Grannen vill ha så få som möjligt. Är man inte överens på markägarsidan, är det omöjligt för jägarna att lösa uppgiften. Då saknas ett tydligt mål för vad jakten ska leda till.

För att vara förberedd inför ”åkervaktandet” sköt jag några kontrollskott förra helgen.
I veckan har jag redan sett rubriker som högst sannolikt minskar jägarnas lust att ställa upp. Jag kan inte begripa hur någon kan tro att skuldbeläggande, pekande med fingrar och hårda ord i tidningar kan motivera och uppmuntra människor till att göra ännu större insatser med vildsvinen. Jag har faktiskt inte läst en enda ledarskaps- eller sociologibok som påstår att härskartekniker, hot eller dumförklarande får människor att växa eller göra ett bättre jobb.
Låt mig vara tydlig. Jag ifrågasätter inte att skadorna kan bli omfattande eller att effekterna kan bli förödande. Tvärt om. Jag förstår verkligen detta. Men sättet att agera leder inte framåt.
Värst känns det när jordbrukare, som själva jagar på gården, pekar ut jägarna på grannmarken som orsaken till problemen. De antyder tydligt att andra inte klarar av att förvalta vildsvinen, utan att beakta att de själva är en del av problemet. Och aldrig framkommer markägarperspektivet – att man har olika mål för vildsvinsstammen. Hur som helst, sluta smutskasta varandra. Detta leder oss bara längre från en lösning.

Låt mig vara lite extra tydlig. Tiderna har förändrats. Om markägarna (gemensamt i ett område) inte kan komma överens om mål för stammen, var åtlar ska finnas, hålla med elstängsel, samt aktivt bidra för att underlätta jakten har de inte förstått utmaningen med vildsvinen.
Det går nämligen inte att hoppas på att framtiden kommer se ut som det gjorde för 30 år sedan. Vi lever i en ny tid, med nya förutsättningar för viltförvaltningen, som kräver nya metoder.
Vildsvinen ställer krav på både jägare, markägare och jordbrukare. Det är vår gemensamma skyldighet att ta ansvaret.
Och det positiva är att man gör detta på allt fler ställen i landet. Allt oftare får jag rapporter om lyckade samarbeten och bättre vildsvinsförvaltning. Detta är riktigt roligt. Det visar att det går om man bara vill.
Fast det är ju ganska självklart att ett fotbollslag blir bättre om alla vet var målet står och att man i laget är överens om att man spelar fotboll. Det är mycket svårare om hälften envisas med att spela bordtennis.

av

Tramsigt argument mot Viltförvaltningsdelegationer

, , , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Dennis Kraft, ordförande Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige, Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen, Kenth Nauclér, ordförande Rovdjursföreningen går i Västmanlands läns tidning (http://www.unt.se/asikt/debatt/mattet-ar-ragat-4043094.aspx) till attack mot Viltförvaltningsdelegationerna (VFD). Organisationerna konstaterar att VFD inte fungerar. Därför hoppar deras delegater av uppdragen i Västmanland.
Det framkommer egentligen inget som överraskar i debattartikeln. Mellan raderna vill naturvårdsorganisationerna ha mer att säga till om i VFD. Inget nytt i sig, men samtidigt avslöjas att de har missat syftet med delegationerna. I delegationerna ska man främst se till att förvaltningen är anpassad till andra samhällsintressen i länet och att den är tillräckligt omfattande. VFD ska inte diskutera om man ska förvalta, utan säkerställa att viltet förvaltas klokt och långsiktigt.
Men det var ett helt annat argument som fick mig att skriva denna text.

De tre organisationerna opponerar sig emot att de politiska representanterna i VFD ofta är intresserade av jakt. De vill ha en representation som mer speglar samhället i stort. Men de har uppenbarligen inte tänkt färdigt när de använder ett sådant argument.
Låt mig ta ett exempel. Om vi skulle ha en grupp människor som ska besluta om praktiska åtgärder för att bevara biologisk mångfald vill vi ju ha delegater som är intresserade av dessa frågor och har kunskap om hur man går tillväga. Inte människor som tycker det är onödigt, fel eller av ideologiska skäl är emot att bruka natur (den biologiska mångfalden minskar mest i brukade miljöer där det förändrade lant- och skogsbrukandet är de viktigaste orsakerna). Arbetet måste väl bli mycket bättre om delegaterna är intresserade att genomföra åtgärder som ligger i linje med uppdraget?

I alla andra arbetsgrupper är det självklart att man ska ha kompetens och intresse för att få så stor effektivitet som möjligt, särskilt om man ska säkerställa att en uppgift genomförs på bästa sätt. Men när det kommer till viltförvaltning verkar dessa organisationer inte tycka det behövs. Så otroligt tramsigt. Självklart ska delegaterna i VFD ha intresse av viltförvaltning.
Argumentet avslöjar bara att ordförandena vill få större makt över den regionala viltförvaltningen. Och när de uttrycker sig som de gör är det ganska uppenbart att deras syfte inte är att förbättra effektiviteten i förvaltningen.
Samtidigt är detta faktiskt ett påhopp på demokratin. Skulle vi köpa argumentet skulle alla politiker diskvalificeras för att ha några intressen över huvud taget. Så fort de får ett intresse skulle de bli olämpliga för uppdrag inom det området. Konsekvenserna av ett sådant förslag skulle bli samhällsomvälvande.

Därför är deras debattartikel i mångt och mycket bara tramsig och populistisk.

Läs gärna förordningen http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Forordning-20091474-om-vilt_sfs-2009-1474/ där arbetsuppgifterna för Viltförvaltningsdelegationen förklaras).

av /11 Kommentarer

Färre vildsvin och mindre skador tack vare jägarna

, , •

Mobilt torn vete

Flyttbart torn i mognande vete, redo för vildsvinen. Foto: Fredrik Widemo.

Häromdagen var jag ute och satte upp flyttbara torn i den mognande grödan. Inom några dagar kommer troligen vildsvinen på besök, och då gäller det att vara beredd. Jag är långt ifrån ensam. Runt om i södra och mellersta Sverige går nu jägarna ut nattetid för att skydda grödorna. Utan oss hade skadorna varit mycket värre, och det hade varit svårt att bedriva jordbruk på sina håll.

Jordbruksverket och SCB har just släppt en undersökning av skador på grödor. Rapporten visar att 8-10 % av åkerarealen hade någon form av viltskada, och att det totala skördebortfallet var 1-2 % för spannmål respektive vall 2014. Framför allt var det vildsvin som brukarna ansåg orsakat skadorna på växande grödor.

En till två procent låter förstås inte mycket. Skördebortfallet från marknära ozon uppskattades till exempel till 10 %, och vi hade rekordskördar förra året. Men. Det finns de som drabbas hårt och det finns stora geografiska och lokala skillnader. Skadorna var störst i skogsbygd, där det redan är tufft att vara bonde.

Undersökningen bekräftar den bild vi haft från tidigare. Totalt är skadorna små, men det finns brukare som drabbas hårt och har helt oacceptabla skador. Där måste det till insatser. De undersökningar jag själv genomförde 2014 (som rörde växtsäsongen 2013) visade att brukarna och jägarna var helt överens, både när det gäller skadornas storlek och om de är acceptabla.

Efter toppåret 2012-2013 har vi skjutit ned vildsvinsstammen kraftigt på många håll, framför allt där vi tidigare hade stora problem. Vi har faktiskt åstadkommit ett unikt trendbrott. När jag var på viltforskarkonferens i Bryssel härom året ville vildsvinsforskarna att vi skulle komma ned till Tyskland och berätta hur vi hade lyckats med detta. Inte minst då utfodring är strikt reglerat i Tyskland, men inte i Sverige. Vi har alltså något att lära ut till kontinenten, inte bara tvärtom som vi kanske tidigare trott.

Svaret är förstås samverkan, samverkan och åter samverkan. På lokal nivå. Vi vet att det går att komma tillrätta med skadorna genom jaktlig samverkan under den vanliga jakten, i kombination med jakt i grödor, skrämselåtgärder, avledande utfodring och viltåkrar.

Idag jagas det vildsvin i ungefär hälften av de växande grödorna där det finns vildsvin. Troligen skulle skadorna minska om vi ökade den andelen, och var flitigare. Detta är dock inte bara jägarnas ansvar. Förra året stod över 100 jägare redo att rycka ut och hjälpa lantbrukare att skydda grödor nattetid i Sörmland. Utan kostnad (men även utan ersättning) för brukaren. De fick dock inte en enda påringning.

Samverkan måste bygga på ömsesidig förståelse och acceptans för varandras intressen. På de flesta håll fungerar detta redan, medan vi på andra håll har en bit kvar. Lösningen måste vara gemensam och bygga på respekt och samarbete.

Det går bevisligen att bedriva jordbruk med acceptabla viltskador. Inte trots jägare, men på sina håll delvis tack vare jägare. Ibland kan man få motsatt bild presenterad genom media, och det gagnar knappast en fungerande samverkan. Eller viljan att vaka nattetid.

Låt oss istället bygga vidare på den fungerande samverkan som finns!

 

av