Inlägg

Utan Jägareförbundet hade vi haft större vargstam

, , , •

Tack vare att Svenska Jägareförbundet ifrågasatte arbetet med att ändra omräkningsfaktorn för varg så stoppades en beräkningsmetod som skulle ge fler vargar än vad verkligheten kräver. Foto Magnus Rydholm

 

När jag hör jägare som påstår att Svenska Jägareförbundet inte gör något i vargfrågan blir jag frustrerad. Som kommunikationschef vill man att alla medlemmar ska se vad förbundet gör och förstå vad insatserna betyder.
Tyvärr når vi inte hela vägen ut till alla medlemmar med varginformationen. Den främsta anledningen är att vargfrågan så komplicerad att endast få vet hur lagarna är skrivna, hur art- och habitatdirekts påverkar oss, vad domstolsavgörandes har för betydelse,  hur gynnsam bevarandestatusens räknas fram och begränsar handlingsutrymmet och mycket annat. Är inte sakförhållandena enkla så orkar många inte läsa igenom texterna.
Därför gjorde vi fyra filmer där Gunnar Glöersen förklarade ett antal begrepp. Syftet var att visa upp både vad vi gör och vad förbundet vill. (I länkad artikel finns filmerna).

Det har inte gått mer än tre veckor sedan vi gjorde filmerna. Idag kan vi faktiskt slå oss lite för bröstet och säga: Förbundet har gjort skillnad.
Det rör sig inte om något revolutionerande resultat, men det rör en viktig pusselbit – omräkningsfaktorn – som styr hur stor vargstammen ska vara.

Bara namnet – omräkningsfaktor – gör ju att man vill börja gäspa. Och förstår man inte hur omräkningsfaktorn används och vad den betyder blir innehållet i texten både tråkigt och intetsägande. Men fortsätt läsa. Jag ska försöka förklara.
När man började att inventera varg i Sverige använde man antalet föryngringar som ett mått på hur många vargar vi hade. En föryngring beräknades till tio vargar. Omräkningsfaktorn var alltså tio.

Nu fanns inte alla tio djuren i en flock, utan man hade beräknat att för varje föryngring så fanns det ett antal par eller ensamma vargar. Tillsammans blev det tio stycken. Hittade man 30 föryngringar så hade vi 300 vargar. Ett enkelt och bra sätt att beräkna stammen.
Men efter några år var det fanns en forskare som menade att siffran tio var alldeles för hög. Den skulle sänkas till åtta.
Ifall Naturvårdsverket hade köpt forskarens argumentation hade det krävts 37,5 föryngringar för att stammen ska hålla 300 vargar. När diskussionen kring omräkningsfaktorn tog fart fanns det en organisation som protesterade. En organisation som krävde mer fakta. En organisation som krävde att man skulle göra en spillningsinventering med DNA-analyser för att vi verkligen skulle veta stammens storlek.
Det var Svenska Jägareförbundet som menade att enskilda forskares teoretiska beräkningar inte ska kunna ligga till grund för förvaltningsbeslut på detta sätt. Naturvårdsverket tyckte också att det behövdes mer fakta och köpte förbundets argumentation.

Förra vintern gjordes spillningsinventeringen. De insamlade proverna visade att stammen var på minst 315 individer. Denna fakta visade inte bara på att forskaren hade fel i sin beräkning om åtta. Den visade att förbundet hade rätt. Omräkningsfaktorn tio stämde ganska väl med verkligheten.
I måndags beslutade Naturvårdsverket om att behålla omräkningsfaktorn tio tills man utvärderat möjligheterna att ha DNA-inventeringar. Svenska Jägareförbundet anser att DNA-inventeringar troligen är den bästa tillgängliga metoden för att få ett bra inventeringsunderlag av vargstammen.

Men det intressanta är följande: Hade inte Svenska Jägareförbundet tagit strid i frågan hade vi fått omräkningsfaktorn åtta, vilket inneburit att Sveriges vargstam alltid skulle vara betydligt större i verkligheten än på pappret (det vill säga ytterligare 75 individer om stammen skulle ligga på 300 stycken).

Det jag vill säga till alla jägare som inte tror att Svenska Jägareförbundet gör skillnad i vargförvaltningen. Ta dig lite tid och läs vad förbundet gör. Just nu pågår den stora vargstriden på EU-nivå. Jägareförbundet är ensamt om att verka för jägarnas bästa i Bryssel. Det är en viktig fråga. Som tur är finns det jägarorganisationer från andra länder som hjälper till. Men kom ihåg att de som vill skydda och bevara miljön – och många gånger begränsa jakten – är många gånger fler.

Så utan att tveka kan jag slå fast följande: Utan Svenska Jägareförbundet hade vi haft en större vargstam än vi har idag. Ovanstående text är faktiskt ett bevis för det.

av /2 Kommentarer

Att önska livet ur jägarna – löser det vargfrågan?

, •

Slö propaganda kryddad med fördomar. På senaste tiden har det slagit mig att så argumenterar så många jaktmotståndare slentrianmässigt. Åtminstone på sociala medier. Deras sätt att kommunicera påminner om färdigtryckta etiketter som används som svar på precis allt vi säger. Orden trillar ut reflexmässigt. Det finns ingen logisk tanke bakom, bara färdiga klyschor.

Det finns människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa. Foto: Madeleine Lewander

 

Dessa goda jakthatare är så fromma att hela universums stjärnor blinkar hänfört varje gång de skriker ”Karma” åt en jägare. Det är väldigt mycket godhet det.

Det här handlar naturligtvis bara om deras egen självbild. Min bild är att de är enfaldiga och ytliga och köper sin så kallade godhet på sina medmänniskors bekostnad.

Jägareförbundet har i dagarna gått ut med en intressant information om hur vargfrågan ser ut i dagsläget, förbundet har på ett enkelt och bra sätt förklarat turerna kring miniminivåer, Högsta förvaltningsdomstolar, Naturvårdsverket, riksdagen och EU.
Dessutom på ett korrekt och väl underbyggt sätt förklarat var förbundet står i rovdjurs- och kanske framför allt vargfrågan.

Är det vad vargdebatten handlar om? Jägarnas föräldrars släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?

Förbundet radar upp det ena, med bakgrundsfakta, väl underbyggda argumentet efter det andra. Där finns logik och verklighetsförankring. Exempelvis att också ta hänsyn till människors vardag i rovdjursområden, om balans i viltstammarna men även, ack så viktigt, balans mellan människa, natur och viltstammar.

Förbundet försöker väga in de människor som tvingas leva bland rovdjur i syfte att få fram ett bra beslut om hur många vargar vi ska ha för att det över huvud taget ska funka.
Vi funderar också på hur det ska bli med älgjakten, på dödade och skadade tamdjur, tamdjursägares oro och mycket mer.

Förbundet ger förslag på åtgärder och följer frågan under lupp för att informera och vara pålästa. De informerar, lyssnar och försöker föra sakliga diskussioner.

Och så presenteras detta på sociala medier. Informationen mottas positivt av de allra flesta, det ska ändå sägas.
Men kvaliteten på den negativa kritiken är bedrövlig, rent ut sagt korkad. Knappt någon går in på sakfrågorna.
Det som skrivs är ”Rädda alla vargar”,  ”Jävla inavlade människor, låt djuren leva” till ”Dö vidriga jägarpack”.

Jaha?

Det är svårt att försöka åstadkomma en konstruktiv diskussion utifrån detta.
Är det vad vargdebatten handlar om? Att jaktmotståndare svarar ”Rädda alla vargar” på allt och inte behöva tänka ett steg längre. Eller kontra med jägarnas föräldrars eventuella släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?
Vi jägare måste också förhålla oss till argumenten: ”Jag vill minska idioter i Sverige, kan vi skjuta ner den stammen också?” eller standardsvaret utan minsta eftertanke: ”Människor ska inte lägga sig i naturen”.
Vi ska alltså diskutera om vi ska skjuta idioter. Eller strunta i allt och alla, för naturen sköter sig själv.  Är det så vi kommer vidare?
Det verkar vara så den samlade jakthatareliten tycker att vi kommer framåt i rovdjursfrågan.

Saker kan diskuteras. Istället möts vi av ett ologiskt gapande som saknar grund i sakfrågorna och leder iväg till en verklighetsfrånvänd godhetskamp där glåporden haglar. När universums godaste godbitar talar då behövs uppenbarligen ingen logik.

Jag tycker att de bara rakt ut kan säga att de skiter i alla våra argument, de tänker inte ens ta del av dem. Och ärligt talat tror jag inte att de har några logiska argument själva, det är bara ett mantra som upprepas utan närmare eftertanke. Man tror att man är snäll.

Huvuddelen av jakthatarna försöker inte ens fundera på att det finns medmänniskor där ute som faktiskt kan vara av en annan åsikt utan att vara djävulens påfund. Människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa.

Helt uppenbart har de flesta jakthatare inte ens bemödat sig att läsa texten eller se de informativa filmklippen som Jägareförbundet gjort. Men det är inte för sent!
Du kan läsa allt här och se filmklippen!
Det som skrivs och sägs av Jägareförbundet där, står jag som medlem i Svenska Jägareförbundet stolt upp för. För det handlar om väl underbyggda och sakliga argument, väl förankrade i det som kallas verkligheten.

av

Människor agerar när staten misslyckas

, , , •

Foto: Magnus Rydholm

Två ledartexter i två rikstidningar med vitt skilda ämnen. Ändå formar dessa en bas för en diskussion över hur lätt det är att moralisera över andra – särskilt när man inte förstår alla aspekter av frågan och glömmer bort människan i ekvationen.

I Expressen fanns ledartext av Linda Nordlund. Den handlade om bostadsbristen i Stockholm.
”Bekanta frågade mig också om jag inte tänkte sälja kontraktet, för i så fall visste de vem man ska vända sig till. Runt 200 000 kronor kan du få, sa de. ”Alla gör det!” Bostadsbolagen misstänker att pengar under bordet förekommer i vartannat byte.
När urbana akademiker, som äter vegetariskt för klimatet och är månadsgivare till Amnesty, tycker att det är helt naturligt att sko sig på sitt hyreskontrakt är det ett tecken på att något är ruttet.”
Jag ska inte låtsas att jag vet något om bostadsmarknaden i Stockholm. För det gör jag inte. Men Linda Nordlunds text förklarar på ett bra sätt hur laglydiga människor försöker lösa sina bostadsproblem genom att bryta mot lagar. När samhället misslyckats med bostadspolitiken försöker många människor lösa situationen med de medel de själva besitter – även om det innebär att bryta mot lagar.
En statlig utredning föreslog 2017 att det skulle bli olagligt att både sälja och köpa hyresrätter. Idag är det bara säljaren som verkar begå ett brott. Personer som sysslade med svart försäljning av hyresrätter skulle enligt utredningen kunna dömas till fängelse.

I Aftonbladet läste jag en ledartext av Eva Franchell som tog upp val- och vargjakt.
”Det går som sagt inte att sitta i Stockholm och ha åsikter om hur folk ska leva i Värmland. Man får försöka förstå hur det är att ha varg inpå knuten.
Det går inte att sitta i Sverige och ha åsikter om den japanske fiskare som sedan generationer gett sig ut på haven får att fånga det största djuret av alla.
Men i Stockholm, Sverige, har man ändå rätt att tycka att även jagande män måste visa respekt för naturen.”

Vargfrågan kan jag mer om än bostadsproblemen i huvudstaden. Eva Franchell börjar med att visa förståelse för de olika situationer människor kan befinna sig i. Sedan avslutar hon med ”jagande män måste visa respekt för naturen”. Troligen menar hon att de män som illegalt jagar varg – för det är tydligen bara vara män som gör sådant – ska sluta med detta. Annars visar de inte naturen någon respekt.
Ett synnerligen tramsigt argument. Orsakerna bakom den illegala jakten finns väl beskrivna i Erica von Essens doktorsavhandling . Om ledarskribenter tycker det är viktigare att motivera sin rätt att moralisera över andra än försöka förstår varför de drabbade agerar på ett visst sätt är man fel ute. Sådant agerande leder oss bara längre ifrån förståelse och verkliga lösningar.

Jag förstår varför det finns illegal jakt. Jag känner också samhörighet och förståelse med de människor som upplever att deras livsmiljöer raserats och att de känner sig bakbundna och övergivna av samhället. Maktlöshet och utanförskap är två ord som beskriver deras upplevelser.
Därför kan jag med emfas hävda att det är oacceptabelt och helt förkastligt med illegal jakt. De som bryter mot lagen förstör för alla. Skillnaden – mellan Eva Franchell och mig – är att jag förstår. Jag accepterar inte deras (ett fåtal människors) agerande, men jag förstår deras livssituation, vad det är som utlöser detta och hyser respekt för deras upplevelser och umbärande. Skillnaden är fundamental. För vi närmar oss frågan från två olika håll, med helt olika ingångsvärden.

De två ledarskribenterna tar upp två ämnen med noll beröringspunkter, utom det helt uppenbara; människans sätt att lösa problem när samhället inte klarar av det. Och det är exakt samma lösning – oavsett om det rör bostäder i Stockholm eller när vargen påverkar vardagen.

av

Vargen och demokratin

, , , •

Beslut måste genomföras annars fungerar inte demokratin, menar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos och Magnus Rydholm

 

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Denna mening finns nedpräntad i regeringsformen – den grundlag som utgör principerna för vår demokrati. Smaka på meningen. Dofta. Och njut över det finaste ordet jag vet – demokrati.
Denna lag förpliktar.
Att det är vi medborgare tillsammans som bestämmer över Konungariket Sverige är något väldigt fint. Något vi alla bör vara stolta över. Särskilt som det finns människor runt om i världen som slåss och dör för den rättighet och maktposition som du och jag har. Fria val, yttrandefrihet och en röst som är med och avgör hur landet ska styras är nämligen väldigt ansvarsfullt och avundsvärt, men långt ifrån självklart.

Nu är det långt ifrån alla som känner att de är med och beslutar om Sveriges framtid och lagar. Troligen är det så att en stor kritisk massa känner sig längre från den offentliga makten än någonsin tidigare.
För det finns något – en substans – bakom alla ord och formuleringar om att Sverige rycks isär. Att stad och land inte hänger ihop. Att många inte känner igen sig i den bild av landet som återges av makthavare och media.
De känner inte att samhället sätter deras viktigaste frågor i främsta rummet. Ibland finns dessa frågor inte ens med på dagordningen. Här skulle jag kunna skriva många exempel, men jag låter bli.

En av de viktigaste beståndsdelarna i detta samhällskontrakt är förtroende. Detta skapas inte när våra företrädare i regering och riksdag beslutar eller lovar något. Förtroendet uppstår när märks skillnad. Lovar man ett tryggt samhälle, ska innevånarna också kunna uppleva en skillnad. Exempelvis att samhället känns tryggare. Ord, handling och konsekvens måste hänga ihop. Då byggs förtroende.
Jag är ingen samhällsvetare. Men låt mig ta ett exempel från jaktens värld.
Om folket – genom riksdagen – beslutar att vi ska ha vargjakt så är det ett demokratiskt beslut. Men tro inte att vi stått upp för de demokratiska principerna och hedrat folkviljan genom att fatta ett demokratiskt beslut. Nej, för då har man inte förstått grejen. Demokratin blir verklig först när beslutet har genomförts – inte förr. Både beslut och genomförande måste till.
Missar regering och riksdag att se till att besluten genomförs har vi nämligen inget annat än en skendemokrati. Och tro mig, det gör ingen lycklig.

Just därför kan vargförvaltningen användas som en ganska bra metafor på varför många tappar tron på det demokratiska systemet. Klarar inte staten, genom sina myndigheter, att genomföra besluten så har beslutsprocessen inget värde. Den betyder inget. För den leder ändå ingenstans.
Min poäng är att våra företrädare, politikerna, måste förstå vad vi vill för att kunna driva sina väljares frågor. Här har vi själva ett ansvar för att göra våra politiker uppmärksamma på vad vi vill. Inte bara genom att gnälla och publicera förnedrande bilder på dem på sociala medier. Utan genom att ärligt och uppriktigt berätta vad vi vill, och varför. Skulle våra politiker sedan välja att inte företräda oss får vi använda valsedeln för att få bort dem.
Men kom ihåg att demokrati endast finns om medborgarna i ord och handling upplever att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Annars är detta bara en formulering på ett papper…

Varför tar jag upp denna fråga just nu? Jo, när EU-kommissionen driver en processen för att omöjliggöra för medlemsländerna att förvalta sina rovdjursstammar – vilket är tvärt emot vad många länder vill – ställs stora krav på de folkvalda att försvara och stå upp för de beslut som är fattade i respektive länder.
Jag hyser gott hopp om att vår övergångsregering kommer att göra det. Men både du och jag behöver då och då understryka vad vi förväntar oss.
Att vi vill ha demokratiska beslut. Men även att de genomförs och leder till en förändring – oavsett om vi gillar beslutet eller inte.
För annars har vi inte folkstyre i landet.

av /1 Kommentar

Journalister med egen vargagenda?

, , •

Att vara objektiv. Att inte försöka påverka åt det ena eller andra hållet. Objektivitet, ett ledord för varje journalist kan man tycka.
Så är det inte alltid idag. Ett tydligt exempel är medias rapportering av en nyligen genomförd undersökning om människors inställning till antalet vargar i vargområden. En rapportering som haltar betänkligt på sina ställen.

Det går sådär när medierna ska tolka vargstatistik. Foto: Madeleine Lewander

Undersökningen gjordes av Novus på uppdrag av Sveriges radio P4-kanaler i Mellansverige.

Den visar i sin helhet att 29 procent av dem som deltog i undersökningen vill ha färre vargar, 13 procent vill ha fler vargar, 41 procent tycker att det är bra som det är och 18 procent vet inte.

Några medier förmedlade en neutral bild, kredd bland annat till P4 Värmland som verkligen tänkte till före publiceringen.

Efter flera mediers egentillverkade tolkningar gjorde också P1 Medierna i helgen en välkommen granskning i ämnet där flera nyhetschefer fick försöka förklara sig, med varierande framgång.

Du kan höra inslaget här:

”När Sveriges radios P4-stationer i veckan rapporterade om invånarnas inställning till varg var det med en rejält hemmasnickrad tolkning av statistiken de fått i sin hand” skriver Medierna bland annat och fortsätter:
“Gävleborgarna är positiva till varg” slogs det fast i en rubrik. Liknande formuleringar kom det även från P4-Dalarna och P4-Örebro. Men med lite närmare granskning tål de här tolkningarna inte så mycket solljus.”

Om vi ändå är igång och tolkar, resultatet visar med all önskvärd tydlighet att om vi ska behålla antalet vargar som finns idag, eller minska det, vilket den allra största gruppen av människor i undersökningen vill, så borde jakten anpassas därefter.

TT går helt frankt ut med rubriken ”Mätning: Fler vill ha många vargar” som sedan förbehållslöst publicerades vidare i press, radio och teve.
Metro trumpetar ut i rubriken att ”Invånare i vargtäta län positiva till vargbestånd”. Det handlar fortfarande alltså om 13 procent som är uttalat positiva.
Vad som hänt är att Metro med flera har valt att baka in även de som tycker att stammen är bra som den är, att det räcker nu, i den positiva gruppen.
De har aldrig sagt att de är positivt inställda, de har heller inte sagt att de är negativt inställa. Om jag tänker ”nu får det fan vara bra” hamnar jag i samma kategori. Det känns inte så positivt.
Alternativet är neutralt på det viset. Tolkningar åt ena eller andra hållet blir subjektivt tyckande.
I mina ögon är det en solklar tendens att vilja påverka opinionen genom att försöka påvisa att de som vill ha färre vargar är försvinnande få, vilket alltså inte stämmer.
Metro nämner inte med ett ord i sin artikel att den andel som vill ha färre vargar var genomgående högre i alla varglänen än de som vill ha fler. De är dock av någon anledning tydliga med att berätta att många personer över 65 år är negativt inställda.

Jag hade önskat att undersökningen också visade inställning till vargen landsbygd kontra stad. Varför tycker man att den tillfrågades ålder är en viktig faktor medan man helt utelämnar den faktiska närheten till varg? En person som bor och lever sitt liv mitt inne i Örebro stad kan knappast sägas tillhöra den del av befolkningen som lever med vargen i sin närhet och som påverkar det faktiska livet dygnet runt.

Om vi ändå är igång och tolkar, resultatet visar med all önskvärd tydlighet att om vi ska behålla antalet vargar som finns idag, eller minska det, vilket den allra största gruppen av människor i undersökningen vill, så borde jakten anpassas därefter. Annars ökar stammen mer än majoriteten av de tillfrågade i undersökningen önskar.

Här är Novus undersökning i sin helhet

av

Jägare hatar inte varg

, , , •

Foto: Magnus Rydholm

 

Lotta Gröning är krönikör i Expressen. Under tisdagen undrar hon vad varghatet kommer ifrån? I en ganska lång krönika försöker hon lägga skulden på Svenska Jägareförbundet.
Främst verkar hon haka upp sig på att Jägareförbundet – som hon benämner som en riktigt tung lobbyorganisation – alltid får som den vill.
Jag blev först lite orolig. Har jag missat detta? Blir det alltid som Jägareförbundet vill? Nej. Så bra är det inte. Visst lyssnar såväl myndigheter som politiker på oss ibland. Men bara när vi har kloka förslag, som är bra för Sverige.
Så, om vi får som vi vill beror det på att våra förslag är väl underbyggda med fakta och hjälper till att göra landet lite bättre.

Eftersom jag följt vargdiskussionen under många år noterar jag en annan sak. Lotta Grönings förändring i tonläge. Tidigare har hon nämligen sågat allt som handlar om vargjakt utmed fotknölarna. Det gör hon inte i denna krönika. Man kan ana någon form av analyserande och erkännande av att hennes tidigare så kompromisslösa hållning inte håller.
Just därför har jag svårt att reta upp mig. En ödesmättad indignation med ett avmätt ”Jasså” blir min respons.

Men det finns en annan sak som tvingar ut mig på tangentbordet. Jag drivs av en oförklarlig lust att ännu en gång svara på hennes fråga, att ännu en gång försöka få Lotta Gröning – och alla andra som tror att jägare är onda och drivs av hat – att de har fel.
Jag ska försöka göra det kort.

Nej, Lotta Gröning. Det är väldigt få jägare som hatar varg. Jag har säkert träffat fler jägare än Lotta Gröning, men jag har ännu inte träffat någon som hatar varg. Jag förnekar inte att det troligen finns några som hatar vargen, men de är inte många. Dessa fåtal människor ska inte få skapa en felaktig bild av den svenska jägaren. Förmodligen är det just detta fenomen som får mig att börja skriva.
Jag vill helt enkelt inte att Lotta Grönings beskrivning om hat och jägare ska stå oemotsagd.

 

Läs noga. För här kommer svaret. Det som väldigt många jägare hatar är den maktlöshet, det utanförskap, den situation där deras vardag förändras till det sämre, den rädsla, den oro och det faktum att människor långt bort bestämmer över dem. Nej, detta är inte min egen teori. Det är ungefär så forskaren Erica von Essen beskrev bakgrunden till illegal jakt på varg i sin uppmärksammade rapport.
Vargen skapar starka känslor. Och känner man inte jägarna så kan man ibland tro att man förstår vad de menar. Jag tror att Lotta Gröning missat den grejen helt och hållet.

Så det är inte vargen jägarna hatar – utan den symbol, de följdverkningar och fenomen som vargen har kommit att stå för. Om man har förmåga till att känna empati, så är det faktiskt läge att känna det inför alla de jägare i Mellansverige som inte vågar släppa sina jakthundar, som har berövats sina traditioner och sina möjligheter att kunna jaga som de alltid gjort.
Dessa människor är inte främst jägare. De är pappor, jordbrukare, rörmokare, landsbygdsbor och mycket annat – de är människor. De hatar inte sin maktlöshet för att de jagar. De hatar den för att det tappat tilltron till samhällets vilja och förmåga att hantera deras situation. Allt de känner är stor hopplöshet. De ser ingen väg framåt.
När man befinner sig i sådan situation känner de flesta människor starka känslor. Jägarna är inget undantag.
Det här förhållandet har såväl forskare som politiker förstått. Finns det varg, måste den jagas. Därför har man tagit flera riksdagsbeslut som alla säger ja till vargjakt.

 

Det känns förmätet och inskränkt att försöka lägga mer skuld och mer tyngd på drabbades axlar – än den som vargens närvaro redan gett dem. Tillskriv inte dem hatet också. Det är ju som att trampa på de som redan ligger.
Svenska Jägareförbundet har i alla fall lyssnat. Vi har förstått. Därför arbetar vi dagligen för att få en fungerande legal vargförvaltning, som tar hänsyn till såväl människor, djur som samhälle. Vi jobbar i Sverige och internationellt. Vi tycker att tilldelningen för vargjakten är för liten. Vi tycker att vargförvaltningen utvecklas för sakta. Men vi tycker att det går åt rätt håll.

Så, Lotta Gröning, vill du verkligen minska hatet i samhället. Hjälp då till att få en fungerande vargförvaltning på plats. Stå upp för att demokratiska beslut ska fullföljas. Fördöm olagligheter. Läs vad forskarna skriver. Försök påverka opinionsbildare så att det föds nytt hopp i vargområdet.
Det är i alla fall vad jag och Jägareförbundet tänker göra.

av /3 Kommentarer

Därför vill jägarna inte svara media

, •

Vid den första vargjakten 2010 ville vi vara öppna mot media, flera medier fick följa med ut i skogen. Strategin tycktes självklar, vi har inget att dölja. Licensjakten var visserligen omdiskuterad, med fullt legal. Medialt blev dock vargjaktsbevakningen en katastrof. Enskilda jägare som ställde upp för media fick ta emot mängder med dödshot och riksmedia blåste upp en bild av jakten som fullständigt saknade proportioner.

De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädda för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas. Foto: Madeleine Lewander

Att de medier som faktiskt deltog på plats förmedlade en nyanserad bild av jakten försvann i den allmänna hetsen mot vargjägarna. Efter det har i princip alla media portats från vargjakter. Tyvärr bidrog även enskilda jägare till en negativ bild av jakten och jägare genom sina privata osmakliga bilder på sociala medier.
Numera finns det nästan alltid en utsedd talesperson som svarar på medias frågor och informerar om jakten. Ytterst få journalister tillåts närvara.
Förklaringen till utvecklingen är enkel. De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädsla för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas.

Jag blev ombedd att hantera SVT den första jaktdagen i Vimyren-reviret. Jag hade egentligen inte alls tänkt delta i vargjakten i år, men efter flera samtal och önskemål om att hantera media tackade jag ja. Men blotta risken att någon jägare skulle riskera att komma med på bild gjorde att inspelningsplatsen i sista minuten fick flyttas bort från jägarnas egen samlingsplats.

Efter ett kort inslag i SVTs morgonprogram hamnade jag på ett pass långt från händelsernas centrum. Det mest spännande som hände var att en bil med tre personer parkerade vid min bil och började gå runt den. Så jag gick till bilen och pratade med dem. De frågade om jag jagade och jag frågade om de var på utflykt. Båda visste vad den andra gjorde där. Sen åkte de sakta iväg och filmade mina passgrannar. Inte ett ont ord fälldes av någon. Men foto på bilar och en av de fällda vargarna fanns på Hunt saboteurs hemsida samma kväll.
I Kölsta-reviret har utvecklingen varit en annan. Jägareförbundet har inte involverats i media hanteringen. Där har jaktsabotörerna provocerat jägarna i ett par veckors tid. I fredags urartade allt i ett tumult. Jaktsabotörerna lyckades då med sitt uppsåt, att få bilder som misskrediterar jägarna. Antagligen bättre än de själva ens kunde föreställa sig. Såväl bilder som filmer kommer att få stor spridning och få efterfrågar sanningen.

Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse.

Media nappade givetvis förhållandevis okritiskt och Aftonbladet lät en av landets ledande aktivister komma till tals. Bilden som förmedlas är bilden av arga jägare som angriper unga flickor som ”bara vill prata”.
Men vad är den sanna bilden?
Att jägarna lät sig provoceras och att det sluta med ingripanden med våld är givetvis inte bra. Våld löser sällan problem.
Jag har idag tagit del av fler filmsekvenser än den som jaktsabotörerna förmedlar. Den ger en annan bild av det som händer. Flickan som en av jägarna försöker hindra från att filma verkar hjälplös i sabotörernas film. Men den är redigerad så att man inte kan höra att hon säger ”filma” till sin manliga kompis samtidigt som hon kastar sig till marken. En jägare säger strax efter med lugn stämma, ”lägg av inget våld. Vi polisanmäler det här. Det är det enda vi kan göra”.

Jag har pratat med jägare på plats och alla inser att de gick i aktivisternas fälla. Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse. Det är personer som stolt medger att de förespråkar både våld och vapen i kampen för djurens rätt. Den som läser kommentarerna på deras Fb inser att vargjägare dagligen får ta emot dödshot i mängder och att maskerade personer söker upp jägarna i hemmet. Det är alltså inte bara söta småflickor som gillar vargar som jägarna i Kölsta dagligen tvingas konfrontera.
Nu måste samhället och framför allt polisen ta frågan på större allvar, annars riskerar detta att eskalera.

av

Ett trendbrott för vargförvaltningen

, , , •

Medias intresse för vargjakten minskar. Foto Magnus Rydholm

 

Det har gått åtta år sedan vi jagade varg för första gången i modern tid. Då var vargjakten en toppnyhet i tv, radio och dagstidningar under en hel månad. Debattsidorna fylldes. Känslorna svallade. Argumenten och inställningen till jakten var allt annat än positiv.
Kändisar, som på sin höjd sett vilda djur genom bilfönster, uttalade sig negativt och hårt. Kulturpersonligheter förfasades. Organisationer som vill naturen väl tog i så att de nästan sprack när de uttryckte sin avsky över jakten – och gjorde samtidigt sitt yttersta för att stoppa den. Alla fula knep användes.
Och de lyckades gemensamt nästan skapa en allmän bild av ett blodbad, som skulle utrota vargen.

Svenska Jägareförbundet har inte velat ha en polarisering och har därför haft som mål att vara sakligt och inte driva på känslostormarna. Förbundet har arbetat för att vargen ska förvaltas som andra viltarter och att den ska förvaltas regionalt – nära de människor som påverkas.
Vi har velat avdramatisera jakten. Minska vargstammen, minska koncentrationerna enligt gällande riksdagsbeslut och vår handlingsplan för vargstammen. Får att nå dit är man tvungen att agera klokt och långsiktigt.
En av de viktiga arbetsuppgifterna har därför varit att få allmänheten att förstå att vargjakt är lika nödvändigt som älgjakt. Det är både naturligt och viktigt att viltstammar – särskilt de arter som påverkar förutsättningar för brukande eller människor – förvaltas långsiktigt med jakt. Förbundets mål har varit att försöka hitta balans mellan intressen, åsikter, näringar och människor. Vi har velat bygga förtroende för våra åsikter och vårt sätt att agera.
Konflikter och hårda ord är alltid fel väg om man vill nå framgång. Därför valde Jägareförbundet att arbeta långsiktigt, men samtidigt vara öppen för diskussioner och dialog – men aldrig vika från sina åsikter om vargstammens storlek och behovet av jakt.
Mjuk i form, men hård i sak.

I år ser vi knappt några artiklar om vargjakten. De stora tv-kanalerna och de nationella tidningarna har inte rapporterat om vargjakten.
Kanske har media och allmänhet har börjat inse vad det handlar om. Kanske har vi lyckats att få majoriteten av den svenska befolkningen att förstå.
För om vargjakt börjar ses som något naturligt och vanligt förekommande kommer inte medias nyhetsvärdering att fånga upp detta som något spektakulärt eller överraskande. Ingen kommer vilja läsa om vargar. Intresset – och konflikterna – kommer då att minska.
Troligen ser vi nu ett trendbrott. Vargjakt ses inte längre som kontroversiellt.
Detta är en oerhörd viktig uthållighetsseger för jägarna och förbundet. Innerst inne handlar detta om förtroende. På ett abstrakt sätt visar allmänheten att de litar på att myndigheterna och jägarna löser detta. De behöver inte oroa sig.
Men förtroende är bräckligt och kräver insatser för att behållas och förtjänas. Förbundet har jobbat för detta i åtta år. Nu gäller det att förvalta den nya situationen på ett bra sätt.

Genom en ökande acceptans och förståelse för vargjakt öppnas dörrar för nya metoder och lösningar för att uppfylla intentionerna i riksdagens rovdjursbeslut. Det är precis dit vi har velat komma.
Naturligtvis har vi en lång väg att gå, vi kommer definitivt ha jobbiga uppförsbackar, det kommer också bli bakslag. Men bara det faktum att allmänheten börjar se vargjakt som en naturlig del av viltförvaltningen är ett viktigt etappmål.
Låt oss vara nöjda över en liten men viktig arbetsseger, medan vi stretar vidare mot det långsiktiga målet – en fungerande vargförvaltning med så få vargar som möjligt.

av

Vi slutar aldrig jaga med våra hundar!

, , , , , •

Varje gång jag går ut, jagar eller jakttränar med mina hundar kollar jag Rovobs numera. Jag vet, det inger en falsk trygghet. Men det är det enda jag kan göra. 
Jag väljer, trots varg omkring mig, att jaga med mina hundar. Ett liv i ständigt koppel för en hund är ovärdigt.
Men för att jag gör det valet blir jag idag av vissa kallad djurplågare och mycket värre saker.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Själv väljer jag livet för mina hundar. Foto: Mostphotos

Några jaktmotståndares senaste hittepå-argument är att vi jagar med våra hundar för att vargarna ska käka upp dem. Vårt syfte skulle vara att tjäna pengar på ersättningar och få till skyddsjakter på varg.
Jag är inte förvånad. De här människorna placerar alltid sina egna fantasifoster i det vi jägare gör. De tror att de kan tänka, känna, leva våra liv åt oss samtidigt som de förmörkar oss. Sina hallucinationer sprider de sedan glatt vidare och kallar det sanning.
Alla fattar förstås att ingen av dem har en aning. De kan inte veta vad vi tänker eller känner. Men de tar sig rätten.
Debatten handlar oftast om våra ställande hundar, älghundarna. De är förstås viktiga. Men det handlar inte bara om dem. Det handlar om alla sorters jakthundar och hundar över huvud taget.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Jaktmotståndarna vill alltså att ALLA hundar ALLTID ska gå i koppel. Alltså ständigt, för jämnan, i evighet. Koppel, koppel. Inomhus och sen koppel.
Det är ett ovärdigt hundliv. Inte minst för en jakthund.
Jag har gjort ett val. Det finns i dagsläget bara två alternativ. Antingen kopplar jag mina duktiga jakthundar för evigt och kväver deras livsutrymme. Eller så låter jag dem leva, andas och göra det de älskar och gör allra bäst, det som gör dem friska och lyckliga på riktigt. Jaga.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Nu har vi flera vargar omkring oss. Det är bestämt så. I Värmland börjar det bli helt galet. Jag har inte valt det här men måste förhålla mig till det.  Och tar inte fler sparkar i magen av människor som inte förstår mina hundars bästa. De fortsätter ändå att sparka men det blir bara luftsparkar numera. Jag lyssnar inte längre. Den tiden är förbi. Jag har sedan länge insett att jag och mina hundar inte finns med i deras underliga världsbild.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Men varje gång väljer jag livet för mina hundar. Nuet och livet. Vilket betyder att vi jagar vidare.
Jag tänker inte släcka deras ursprungliga, fantastiskt utvecklade jaktsinnen. Mitt samvete tillåter inte det.
Men det betyder att jag varje gång mentalt måste förbereda mig på att det hotfulla och det allra värsta kan hända. Om det händer är katastrofen ett faktum. Men trots det väljer jag livet.
Vad finns annars kvar?

Våra hundars välmående är viktigt. Det tycker alla jägare. Hundar lever i nuet. De oroas inte över vad som skulle kunna hända. Det har de överlämnat till oss. Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare.

Men livsutrymmet krymper i samma takt som oron växer. Vargarna blir fler omkring oss. Jag har jobbiga erfarenheter i min omedelbara närhet. Många har det mycket värre. Vissa dagar kryper hotet för nära. Då stannar vi hemma.
Den växande klumpen jag har i magen varje gång vi jagar eller tränar märker aldrig mina hundar. Olustkänslan bär jag ensam, den kommer aldrig att försvinna. Oavsett vilket epitet ett antal oförstående människor lägger på mig.

Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare. Foto: Madeleine Lewander

av /1 Kommentar

Arga knytnävar mot jägarna i osaklig artikel

, , •
Varg gäspar.

I en värld där åsikter tenderar att bli en viktigare sanning än fakta är det beklämmande att upptäcka att vissa medier släpper igenom innehåll som fullständigt saknar just fakta.
NewsVoice förklarar på sin sajt att visionen är att bli en allmänt känd och uppskattad referenspunkt i mediebruset.

Varg gäspar.

Debattartiklar som fullständigt saknar källkritik förtjänar egentligen bara att gäspas bort. Den här gången gjorde jag inte det.  Foto: Madeleine Lewander

 

De ”drar sig inte för att avslöja korruption och maktmissbruk”.
Men att ”avslöja korruption” i debattartiklar som saknar all form av underliggande fakta, research och källhänvisning urvattnar visionen.  Det är svårt att framstå som seriös medieaktör genom att publicera inlägg  som saknar saklighet rakt igenom.

Newsvoice låter av någon anledning ett par personer komma till tals angående jakten och jägarna i en debattartikel utan tillstymmelse till källangivelser, texten bara bubblar fram arga knytnävar som slår vilt omkring sig. Det finns en enda källhänvisning (6/1-2017) i hela texten och den länken går till EU:s habitatdirektiv.
Jag har tagit mig tiden att försöka replikera texten men det går faktiskt inte att bemöta alla felaktigheter och rena insinuationer.
Men jag gör ändå ett försök med ett antal och bemöter det med, tro det eller ej, fakta och källhänvisningar.

Jag ber om ursäkt för att det här blir långt men det kan vara bra att klargöra vissa saker.
Här är hela artikeln: ”Jaktmaffian ignorerar EU:s lagar om vargjakt – skjuter en miljon djur”

1. ”Jaktmaffian förstör vår natur, vårt viktiga ekosystem….” Hela Ekosystemet är satt ur spel.” Jägarna är vårt största hot.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Med jakträtten följer skyldighet att förvalta viltstammarna. Jakten måste också anpassas efter tillgången på vilt och regleras under jaktlagstiftningen.
I Sverige har vi genom framgångsrikt natur- och viltvårdsarbete, i kombination med fokus på hållbart brukande av landskapet, rika och starka viltstammar som vi kan beskatta hållbart med fokus på tillvaratagande av viltet.

2. ”…korruptionen i varg- och rovdjurspolitiken måste synligöras. ”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Det skribenterna kallar ”Jaktmaffian” skulle i sådana fall bestå av en förkrossande majoritet av riksdagen (87 procent) som röstade för licensjakt 2013.
Dessutom länsstyrelser, Naturvårdsverket och i slutet av december nu också Högsta förvaltningsdomstolen med sin prejudicerande dom.
Det blir väldigt, väldigt många korrumperade människor.

3. ”Våra lokala och nationella mediers beteende har haft stor roll till att mörkläggning av korrekt fakta har skett.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Minsann, media är korrumperade också. Nu är nästan alla med i korrumperade klubben! Här kan jag hålla med om att många artiklar genom åren saknat grundläggande fakta men att det skulle ligga värnarsidan fullständigt i fatet har jag svårare att hålla med om.
Jag skulle kunna skicka länkar till alla artiklar media publicerat angående vargjakt men inskränker mig till det år Aftonbladet skrev mest om vargjakt, 2010.
Läs och döm själva

4. Angående jägarna: ”De är färre än man tror. De träder fram som olika identiteter, ibland som jägare, ibland som djurägare/bonde eller som skogsägare, eftersom de ofta är en och samma person, men är med i olika föreningar.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Närmare 300 000 jägare löser jaktkort. Det fanns exempelvis drygt 9 000 fårföretag i Sverige 2015. Det är förstås troligt att exempelvis vissa fårägare och även många skogsägare också jagar. Och??
Det är bara kränkande antydningar, rena insinuationer.Om vi istället kontrar med fakta och reella studier så kan vi konstatera att stödet för jakt är högt i Sverige och är enligt SIFO 84 procent.
När det gäller vargjakt är en klar majoritet av svenskarna för vargjakt, 60 procent i riket.

5. ”Jaktmaffian får 60 miljoner kr per år som används för lobbyism och för att rekrytera fler medlemmar…””…De får dessa enorma summor av oss skattebetalare för att göra ingenting för att stärka naturen. Pengarna går till eget lobby-arbete för att öka medlemsantalet.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Fakta är att endast jägarna betalar för landets viltförvaltning via den statliga viltvårdsavgiften. Inte en krona kommer ur övriga skattebetalares ficka.
Det som skribenterna kallar ”att göra ingenting” innebär bland annat närmare 50 000 eftersök per år. I ur och skur, när som helst, på julafton, i 30 minusgrader, mitt i natten åker vi jägare ut för att förkorta lidandet för trafikskadade djur som allmänheten kör på.
Att avsluta pinan för en älgko som släpar sig fram på två avbrutna  framben, är det att göra ingenting?
Jag känner att jag vill skriva med versaler här, vill skrika, men behåller lugnet med de små bokstäverna.  Men det är uppenbart att människorna bakom denna förfärliga text verkligen tar i från magen för att spotta på jägarna. Jägareförbundets uppdrag är strikt preciserat från regeringen. Varje minut redovisas exakt till regeringen och har inget med medlemmarna att göra.

6. Angående Jägareförbundets allmänna uppdrag från regeringen:”Detta kan jämföras med vad bevarandeorganisationerna får i bidrag, i praktiken 0 kronor”.
Källa saknas.

KOMMENTAR: Exempelvis Naturskyddsföreningen får närmare 75 miljoner kr i statsbidrag, här snackar vi riktiga skattemedel . Vi är ALLA, paradoxalt nog alltså även jägarna, med och betalar för Naturskyddsföreningens verksamhet.

7. ”Jägarna har ett stort utbud av arter och de får jaga varje dag under hela året.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Varje jaktbar djurart är STRIKT reglerad i Jaktförordningen.

8. ”Svenska jägare tillsammans med 30 000 utländska jägare skjuter fler arter i Sverige än något annat land i Europa.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Avskjutningen är strikt reglerad i jaktlagstiftningen. Regeringen, via olika myndigheter, styr och följer upp resultat av forskning och fakta.
Sverige är ett föredöme i världen när det gäller viltförvaltning. När världens ledande viltforskare samlades på Hawaii 2016 pekades Sveriges viltförvaltning ut framför  andra länder. Den svenska modellen involverar lokalbefolkningen i viltförvaltningen vilket är framgångsrikt.Bortsett från licensjakterna är det också valfritt för oss jägare att redovisa vår avskjutning. Men vi gör det för vi vill bidra till en god förvaltning av våra arter. Sverige internationellt sett ligger i framkant när det gäller viltövervakning.
Kontaktytan gentemot jägarkåren är den viktigaste förutsättningen för att få in värdefull data av den här typen. Jägareförbundets rikstäckande organisation och folkrörelse gör detta möjligt.
Antalet vilt som fälls under ett år är naturligtvis beroende av reproduktionen och hur stammarna ser ut. Jägarna skjuter exempelvis närmare 100 000 vildsvin per år och ungefär lika många älgar. Ändå kräver många att vi ska skjuta ännu fler.

9. ”De svenska jägarna har världens mest generösa regler kring löshundsjakt. Nu har jägarna specialtränat foxhound, kraftiga hamiltonstövare, rysk stövare, plott-hundar som jobbar som maskiner, de släpps ut i skogarna två tillsammans – inga djur kan fly! Jägarna använder nu dessa hundar, de har GPS, de har olika fordon m m.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Vad vi på Jägareförbundet  känner till  är det endast Holland (eventuellt något mer land) i Europa som skiljer ut sig genom att inte tillåta lösa jakthundar.
Påståendet att inga djur kan fly  saknar grund. Vi jagar inte så med hund i Sverige. Detta är för övrigt strikt reglerat genom  §27 JL som bland annat säger att ”…jakten får inte bedrivas så att viltet utsätts för onödigt lidande…”.  vilket också utesluter så kallad packjakt.

10. ”Gräver man lite djupare, visar det sig att de ofta blir bjudna av Jägarförbundet på olika evenemang. Detta innebär att vi, svenska folket, får stå för middagarna och utflykterna.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Det här är åter fräcka insinuationer. Svenska folket betalar vadå? Eller var det kanske japanska folket som fick betala? Eller kanske fransmännen?

11. ”Denna grupp av MP-ledamöter som verkligen värnar om det livsviktiga ekosystemet, har fått utstå mycket trakasserier från jaktmaffian, vilket ni alla känner till.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Eeeh, va…?

12. ”Vi djur- och naturvänner ryser när vi tänker på allt elände som E. Erlandsson och nuvarande minister Bucht har ställt till med. Det är olyckligt att vi svenska folket inte kan ställa dem till svars inför en domstol. Deras brott är omfattande.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Snälla, bara en enda liten liten källhänvisning! En enda pyttekälla, är det för mycket begärt?

13. ”Den rödlistade vargen har nu minskat till under 200 individer, arten är nära utrotning.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Antalet vargar beräknades vid inventeringen 2015/2016 till cirka 340 stycken.

av

Äntligen vargjakt! Vi fick rätt!

, , , , •

Äntligen! Vargjakten kan starta på måndag!

Jag har sett hur hårt mina kolleger och förtroendevalda på Jägareförbundet jobbat i vargfrågan. Och de har jobbat länge, i flera decennier. Under vissa perioder dygnet runt, några har varit så engagerade och jobbat så hårt att det uppstått djup oro kring deras välbefinnande. Nu har vi kämpat ända in i kaklet!
Jägareförbundet har gjort ett fantastiskt arbete!

För  idag kom ett otroligt viktigt beslut från Högsta förvaltningsdomstolen som ger klartecken för licensjakten efter varg 2017  och underlag för en korrekt förvaltning av den svenska vargstammen. I domen ges klara regler för vad som krävs för förvaltningen framöver.
Licensjakten på varg är förenlig med gällande lagstiftning. Och det var fel av domstolarna att stoppa vargjakten i Värmland 2016.

Jämthund under jakt.

Kanske innebär dagens dom från Högsta förvaltningsdomstolen att det nu finns en framtid även för våra älghundar. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägareförbundet har efterfrågat sunt förnuft i alla dessa år, vi har ett solklart riksdagsbeslut i ryggen. Vargstammen har haft gynnsam bevarandestatus sedan länge.
Vi vill förvalta vargstammen på ett sätt där vi ser både till vargens och berörda människors bästa.
Antalet vargar som får fällas i jakten 2017 är tyvärr alldeles för litet för att begränsa vargstammens storlek, vilket är intentionen i riksdagsbeslutet.
Men det är en början.

Och vi fick rätt! Jägareförbundet har i alla år använt samma argument som Högsta förvaltningsdomstolen nu också använder i sitt beslut.

Äntligen finns förutsättningar för att vargstammen ska kunna förvaltas långsiktigt och förutsägbart. Äntligen kan berörda människor finna hopp och se framåt!

Äntligen kan vi börja leva på villkor där även vi människor, våra hundar och andra tamdjur räknas. Kanske innebär dagens dom att det nu finns en framtid även för våra älghundar.
Äntligen kan vi börja göra det här förnuftigt, bra och på riktigt!

Och idag är jag extra stolt över att vara jägare och framför allt medlem i Svenska Jägareförbundet!

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

av

Fluffstatistik som förminskar löshundsjaktens problem

, , , , •

Fördummade. Alla kusiner från landet, mormor,  jägare, tamdjursuppfödare och andra drabbade har tydligen svårt att fatta hur saker omkring dem verkligen förhåller sig. Så känns det i alla fall när man läser Naturskyddsföreningens argument i det de kallar ”vargmyter”. Det som berörda människor känner och direkt upplever anses inte vara på riktigt och ska argumenteras mot. Och den stora omvändaren heter… statistik.

jamte_jakt

Fluffstatistik hjälper inte löshundjakten. Foto: Madeleine Lewander

 

Jag vill därför, i just den andan, tipsa om en fin tröst till alla drabbade tamdjurs- och jakthundsägare som fått sina djur rovdjursrivna eller känner djup oro för att det ska hända:
Läs massor av statistik! Då mår ni mycket bättre.

Just detta kan man utläsa i ”vargmyterna”. Texten går först och främst ut på att människor i vargområden inte förstår sin egen situation. Det visar bland annat norsk statistik, får vi veta.

Och, det finns många som har det mycket värre! Överallt! Massor av andra hemska saker händer.
Så ta några timmar och fyll på hjärnan med allsköns skit som händer i världen. Till slut är skallen så full av elände att du kommer att släppa all sorg och oro över din egen situation, det är väl fint!
Egentligen behöver du aldrig mer vara ledsen eller rädd! Det finns massor av statistik som visar att det alltid finns någon som har det värre, vad som än händer.
Och det känns förstås bra. Då minimeras liksom dina egna problem och blir mindre viktiga.

Inhalera gärna procentuella risker i mängd så blir livet lättare.
Vi testar!
Tänk på hur många hundar som dödas i trafiken i hela Sverige. Koncentrera dig! Inte fuska nu!
Jämför sedan med din enda ynkliga lilla hund som du vill jaga med i vargområde eller som har dödats av varg.
Har du tänkt klart? Sådär ja! Nu känns det väl bättre!
För optimal effekt, fundera på hela världens alla trafikdödade hundar! Wow! Nu måste du väl känna hur lättnaden blåser över dig som ett stort rosa fluffigt tröstmoln.
Vad härligt!

Man kan också plocka godbitar ur statistik som gör det i stort sett ofarligt att jaga i vargrevir, ser vi bland ”vargmyterna”. 9000 jaktdagar i 300 år minsann, menar Naturskyddsföreningen att vi kan jaga på utan att något händer. Försök inte fundera på om det över huvud taget går att förhålla sig till en sådan siffra eller att de är över tio år gamla.

Vill du må bra ska du inte jämföra med relevanta siffror. Nudda inte ens vid tanken att exempelvis en bil kan rulla runt (1222 mil medelsträcka riket 2015) i 20 000 år utan att riskera inblandning i en dödsolycka! För då hamnar ju jämförelsen 300 år plötsligt i en annan dager.
Usch!

Tänk bara på det positiva! Inte på att skillnaden blir lika stor som irrelevant när jämförelser i samma text görs mellan antal vargdödade hundar i lokala vargområden och alla trafikdödade hundar, sällskaps- och jakthundar i hela landet. Lokal statistik i några län jämförs alltså med en nationell.

För oss andra som inte bryr oss om ovan nämnda statistik-kurer utan är mer intresserade av att få igång en reell förvaltning av vargen genom jakt på samma sätt som vi förvaltar övriga viltstammar, vill jag återknyta till lite annorlunda statistik. Den handlar om människors attityder till rovdjursförvaltning och känns mer realistisk än en massa fluff i syfte att förminska ett oerhört stort problem som saknar motstycke för många jakthundsägare i Sverige.
Det är oberoende studier gjorda av Sveriges Lantbruksuniversitet och Umeå universitet 2014. Innehållet tål att upprepas.
Det visar att majoriteten stöder vargjakt (60 procent) i Sverige och att stödet växt konstant. Till och med i Stockholm är majoriteten för vargjakt.
Låt oss hoppas att trenden fortsätter så att vi kan få till en förvaltning som hänger ihop med hur det ser ut i verkligheten. Utan fluff.

av

Är du åsnan i vargfrågan?

, , •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Minns ni de tecknade serierna där en åsna försöker ta en morot som hänger framför honom. Problemet är bara att pinnen som håller moroten är fäst vid åsnan. Varje steg framåt, ger exakt samma position – nära, men aldrig riktigt framme.
Bilden kan mycket väl användas på hur vi som jägare känner oss i vargfrågan. Vi kommer nära, men aldrig ända fram.
Jag har många gånger funderat på om det är vi som är åsnan. Om det är vi som springer förtvivlat efter något vi aldrig kommer att fånga – i alla fall inte på det sätt vi agerat.
Eller är det precis tvärt om. Är det de organisationer som gör allt för att värna vargen som är åsnan. De jagar en status och ett skydd för vargen som aldrig kommer att uppnås? Och ju längre de springer ifrån de drabbades verklighet desto hårdare kommer den illegala jakten att slå. De vinner kanske i domstol, men i verkligheten kan konsekvensen bli större och värre än vid en beståndsreglerande vargförvaltning?

Personligen tycker jag att hanterandet av problemen runt vargen är ett gigantiskt misslyckande. Hur man än vrider och vänder på frågan har den missat människan, näringarna, samhället, viltet, naturen, jakten – och vargen. Det finns alldeles för lite helhets- och samhällsperspektiv.
I traditionell svensk anda borde parterna kunnat hitta en kompromiss för länge sedan. En lösning som ingen gillar, men som alla accepterar. Men tyvärr har det inte funnits tillräcklig kompromissvilja.
Det fanns en gång en Vargkommitté. Men så fort arbetet var färdigt bröt en part från miljösidan överenskommelsen genom att överklaga skyddsjaktbeslut.
Men det har inte varit lätt för organisationerna. Medlemmarna har – med olika perspektiv – eldat på och drivit frågan till en av de mest konfliktfyllda miljöfrågorna i Sverige. Något kompromissklimat har inte funnits.

Det är därför det har tagits ett antal rovdjursbeslut i riksdag och regering, gjorts mängder med forskarrapporter, utredningar och beräkningar. Och det är därför som all jakt idag avgörs av domstolar, istället för regionala beslut som det var tänkt.
Risken är stor att vi får ännu mer överklaganden i framtiden. Miljörörelsen vill nu även kunna överklaga beslut från Viltförvaltningsdelegationer.
Vi är på väg allt längre ifrån pragmatism och djupare ner i ett olösligt skyttegravskrig.

Den dagen vi kommer närmare varandra, bidrar till samhällsbygget och hittar gemensamma lösningar genom domstolsförhandlingar ska jag ändra åsikt. Men fram till dess är allt bråk i denna fråga kontraproduktivt för alla parter i vargfrågan. Dessutom skadas alla möjligheter till samarbete i andra frågor – och vi förflyttar oss längre från realism. Tvisterna gör oss bara till ytterligheter i samhället.
Vill man hitta en lösning så kompromissar man. Är man inte beredd att mötas på halva vägen vill man inte ha en lösning. Då vill man bara ha sin vilja fram. Det är där vi står idag.

Vargen kostar samhället oerhörda summor. Ingen vet exakt. Men troligen rör det sig om miljardbelopp. Och mycket av detta är rent slöseri.
Pengar som kunde gått till biologisk mångfald, naturvård, återskapning av naturmiljöer, åtgärder för att förbättra Östersjön, stöd till hållbart brukande av jord och skog, laxtrappor och mycket annat stoppas rakt ned i onödig vargadministration. Den som tycker detta är bra: räck upp handen.

Och det värsta är att det är försent att komma överens, att hitta en kompromiss i Sverige. För frågan avgörs inte längre av svensk lagstiftning. Domstolarna som ska lösa tvisterna dyker allt oftare djupt ner i EU:s Art och Habitatdirektiv. Deras tolkningar av EU-rätten blir det som styr ifall det blir vargjakt i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg – inget annat.
Men oavsett vad Högsta Förvaltningsdomstolen kommer fram till i sitt kommande avgörande finns det en stor risk att vargförvaltningen ändå genomförs. De människor som drabbats, inte setts, inte bekräftats har tröttnat. Nu hörs signaler om illegal jakt och civil olydnad allt tydligare. Och värst av allt är att det finns ett utbrett stöd i lokalsamhället för detta.
Snacka om ett kapitalt misslyckande med absurda konsekvenser för en rättsstat.
Det känns faktiskt som vi alla är åsnor som springer efter en morot vi aldrig kan fånga.

av /20 Kommentarer

Du som hånar de drabbade, sover du verkligen gott?

, , , , , •
Vargdödad gråhund.

Jag undrar en sak:

Vargdödad gråhund.

Den treåriga gråhundstiken Björnjägarens Ivrig dödades av varg i helgen. Den förkrossade familjen tar farväl. Foto: Privat

 

  • Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i…
  • Du som förlöjligar människor som av oro inte låter sina barn vistas själva ute på tomten…
  • Du som skrattar när samma oro håller människor vakna om nätterna…

Du som kastar ”det är ditt eget fel” i ansiktet på drabbade människor som aldrig fått vara med och påverka den tillvaro de nu tvingas leva i, sover du gott om nätterna?

  • Du som talar om för människor att de ska leva sina liv på enbart dina villkor. Fast du inte är där utan någon annanstans långt borta, där det är glest mellan träden och nära till bussen…
  • Du, ja just du vid din ständiga dataskärm, ljusår från verkligheten, som i din låtsasvärld ändå kan se till att människor och tamdjur i verkliga livet lider som de gör idag…
  • Du som inte vill förvalta en vargstam som just nu på flera håll växer rakt in i människors liv…
  • Du som vill att en jakthunds liv ska stängas in och förminskas i ett ständigt koppel…
  • Du som vill utrota jakthundraserna, ja du förstår väl konsekvensen av att inte kunna jaga med hund…
  • Du som tycker att effektiva trafikeftersök är onödiga…
  • Du där vid skärmen som inbillar dig att vargar gynnas av ditt ordkrig på tangentbordet mot vanliga, vänliga familjer som bara vill fortsätta leva sina liv på landsbygden med sina djur …

Sover du verkligen gott om nätterna?

Familjemedlemmen och jakthunden Björnjägarens Ivrig när hon levde, med matte Ida. Foto: Privat

av /3 Kommentarer

Låt dem inte släcka glöden i din hunds ögon

, , , , •

Nu är det dags igen.
”Koppla alla jakthundar!”, skriker en liten grupp människor långt borta. ”Låt dem leva sina liv i koppel.”
Jag läser argumentet om och om igen på nätet.
Vad innebär ständigt koppel för en hund som i livet redan uppnått himmelriket genom att få göra det den är född till, det vill säga jaga?

jamte_eyes700

Vad innebär ständigt koppel för en hund som i livet redan uppnått himmelriket genom att få göra det den är född till, det vill säga jaga? Foto: Madeleine Lewander

Vad är det för liv de vill ge våra jakthundar? Är de verkligen så naiva att de tror om man sätter alla Sveriges jakthundar i permanent koppel ute så är allt frid och fröjd?
En jakthund behöver jakten för att må bra. Det finns inget som kan ersätta den.
Men det fattar de inte. De befinner sig så långt bort från verkligheten som man över huvud taget kan komma.

Egentligen orkar ingen av oss längre med den här diskussionen. Den tär.
Men jägarna och våra jakthundar fortsätter att svartmålas.
Därför måste vi fortsätta berätta. Om hur det funkar i verkligheten, ni vet det som är på riktigt.

De vill ha fler vargar, massor, det finns ingen övre gräns och har aldrig funnits. Och ingen jakt alls.

Och när du i en redan ohållbar situation ändå försöker upprätthålla den sista lilla droppen av livskvalitet för dig och din jakthund i små försök att få jaga på dina marker, då säger de att DU gör fel och undrar varför din hund inte lever i koppel?
Det de vill göra med våra jakthundar handlar om allt annat än att de ska må bra. Jägare ger sina jakthundar livskvalitet, mer än de allra flesta hundägare.

Rovdjursivrarna, de fanatiska, har aldrig och kommer aldrig att lyssna på dem som lever där ute och plågas av ständig oro. De vägrar lyssna när du, som en gång trodde att du hittat ditt eget paradis i naturen med vildmark, jakt, hundar, hästar, får, kor, det som du kallar frihet och livskvalitet, försöker berätta hur ert liv blivit.

Men ge inte upp. Vi skiter i dem. Det finns många andra som lyssnar. Kom ihåg det!
Jag hoppas att du, trots allt, inte låter ditt inre värde, ditt liv med jakten och dina hundar, påverkas!

Det är tungt. Sorgen hänger över den som drabbas som en blöt filt. Människor är kränkta in i själen.
Men låt dem aldrig tro att du gett upp, att de lyckats förstöra ditt liv som du vill leva det, som en del av naturen. För det är precis vad de vill.
Som att du skulle tillåta att ditt sätt att leva med natur och jakt når vägs ände?
Som att du skulle berätta för din hund, din närmaste jaktvän att det värdefullaste ni har tillsammans i livet har tagit slut?
Jag menar just detta där ni två är ett tillsammans med skogen och allt det stora obeskrivliga som naturen har att erbjuda, er gemensamma kärlek till jakten, er fantastiska röda tråd i livet.
Tillåt dem aldrig, aldrig lyckas kapa den tråden!

Du har sedan länge insett att de saknar respekten för dig och det liv du lever.
Men du ska veta att den finns. Det finns många som förstår och börjar förstå. Som kämpar för att få till en ändring, förvaltning och regler som fungerar.

De som inte vill förstå, som inte ens försöker, sitter blinda i sin egen fanatiskt begränsade tillvaro.
Jag hoppas att du inte ger upp!

All respekt till er, jägare med jakthundar som jagar där ute!

av
a:hover{text-decoration:underline!important}

Våra webbplatser

  • Facebook
  • Instagram
  • Twitter

© Svenska Jägareförbundet. Öster Malma, 611 91 Nyköping, Sverige. Tel: 077 - 18 30 300 Org.nr 802001-6658

Vår webbplats använder cookies. Surfar du vidare betyder det att du accepterar du dessa cookies.

Jag förstår