Inlägg

”Vi har inte en enda katt kvar i byn – vargen har tagit varenda en”

, , •

En medlem ringde häromdagen. Vi hjälptes åt med inloggning på hans medlemskonto. Och pratade på lite som man gör. Om vädret och jakten. Och om vargar. Det är oftast där samtalen hamnar.

På min fråga hur många katter det handlar om svarar han att inte har någon exakt siffra men att det i alla fall är över 20 katter. Att de oftast tas på natten när vargarna går in på gårdarna och runt husen. Katter verkar vara lättfångade byten. Foto: Mostphotos

Vi kan kalla honom Kalle. Jag fick inte under några som helst omständigheter tala vem han är och var han bor. ”Det handlar inte så mycket om mig själv,” sa Kalle. ”Men jag har människor i min närhet som absolut inte får drabbas av hatet mot oss som har åsikter om att leva med varg.”

Där är vi alltså i Sverige idag. Åsikter ska tystas, spelar ingen roll hur, bara rösterna tystnar. Men jag berättar vad Kalle hade att säga.

Kalle bor i en by mitt i vargbältet i Gävleborg. Han säger till mig att han har fått nog. Att alla i byn tycker att det räcker nu.
”Det är så mycket varg här nu, inte längre bara några enstaka. Det är för många. Och de går in på gårdarna och tomterna nära husen.”
Jag frågar om alla som bor där verkligen tycker så? ”Ja, alla,” svarar han. Men så funderar han en stund och säger sedan: ”Njäe, det finns nog faktiskt en gubbe här i byn som vill ha dem här.  Men det är bara han.”

Kalle berättar om hur de lever. Det finns så mycket att berätta men han kan ju bara ta några exempel när vi pratar, säger han.

Han berättar om grannen som brukar cykla med sina jämthundar. En dag kom han cyklande med en av sina hundar inne i byn när en annan granne, som han mötte, skrek till på honom:
”Akta! Du har en varg bakom dig!” Vargen sprang efter cykeln precis bakom. Ingen visste hur länge den gjort det.
”Det är alltid en obehaglig känsla att vara ute.”

Kalle säger att jakten är ett totalhaveri.
”Vi har kemiskt rent på vilt i skogarna omkring oss. Det finns knappt någon älg, rådjuren är borta sen länge. Förr hade vi bra jakt på tjäder, idag kan du gå ut en hel förmiddag utan att sen en enda kull. Att släppa hundarna är en mardröm.”

”Tidigare hade nästan alla i byn flera katter, ja vi hade många katter här. Jag kan berätta att vi inte har en enda katt kvar längre. Inte en enda. Vargarna har tagit alla.”

”Tidigare hade nästan alla i byn flera katter, ja vi hade många katter här. Jag kan berätta att vi inte har en enda katt kvar längre. Inte en enda. Vargarna har tagit alla.”
På min fråga hur många katter det handlar om svarar han att inte har någon exakt siffra men att det i alla fall är över 20 katter. Att de oftast tas på natten när vargarna går in på gårdarna och runt husen.
Katter verkar vara lättfångade byten.

”Folk har slutat släppa ut sina ungar att leka, det går inte att koppla av på den egna tomten. Det är hopplöst. Vi har liksom alla tappat sugen…”

Så pratar vi om politikerna. Kalle menar att politik bara handlar om en samlad maktelit. Han ger inte mycket för dagens regering, fnyser.
Men han hoppas fortfarande på Jägareförbundet, han är fortfarande medlem. Det finns en pytteliten strimma hopp kvar. Men något måste hända.

Jag är tagen av vårt samtal. Ska människor leva så här och samtidigt bli hånade av verklighetsfrånvarande personer långt borta?

Men vargarna närmar sig allt fler. I exempelvis  Södermanland är vargförekomsten idag ett faktum. Människor har problem men vill vara anonyma. När det gäller katter försvinner också tyvärr allt fler ju mer vargstammen breder ut sig och närmar sig samhällen och städer.

De flesta som äger en katt tycker att den ska få vara ute.
Som jägare kan jag ha åsikter om lösa katter men det är en petitess i sammanhanget. Jag har många fina människor omkring mig som äger katter som de älskar. Även många jägare äger både katt och hund. Och jag förstår samtidigt att de vill låta katterna vara ute, i sitt naturliga element.
Jag kan leva med det.

Men det blir ett svårt beslut för alla vargälskande kattägare att äga katt när deras önskan slår in om att det ska finnas hur mycket varg som helst och det börjar påverka deras egen verklighet.

Vad gör de med sina katter då? Ni vet, katter som mår bäst av att få vara ute. Ska de sätta katterna i koppel? Aldrig släppa ut dem?

Katter blir ofta påkörda men de som klarar sig blir med tiden så streetsmarta så att de förstår att en bil är farlig. Olyckan kan vara framme ändå men både katten och bilföraren försöker i det längsta att undvika en olycka. Om det händer får man försöka leva med det. Katten fick ändå leva ett fritt liv, som en katt.
Men hur kan trafikolyckor bli ett argument för ännu fler vargar?

Jag undrar också vad kattägarna, de som vill ha massor av varg, tycker om att katter nu dödas på löpande band av varg i byarna i vargbältet.

Ska de köra samma visa som de gör med våra jakthundar? Att kattägarna är djurplågare. Håll dem i koppel. Håll dem inne. Låt vargarna ta över.

I vargbältet har människor nästan gett upp. När ska vi kunna göra något åt vargsituationen där? Hur många hundar, katter och tamdjur ska behöva gå åt?

När får vi förvalta en vargstam på ett sätt som slutar att sparka drabbade människor i magen varje dag, dygnet runt?

av /2 Kommentarer

Fler organisationer stödjer kravet på att minska vargstammen

, , , , •

Foto Magnus Rydholm

 

Lantbrukarnas riksförbund samt även Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund stödjer Jägareförbundets krav på att minska vargstammen.
Frågan är: Kan länsstyrelserna – som ska väga ihop alla faktorer – ignorera kraven och önskemålen när de imorgon (torsdag) ska mötas och bestämma ramarna för den kommande licensjakten?

Har du försökt trösta en gråtande jägare som kramar de blodiga resterna av sin hund? Har du tittat en fårbonde djupt i ögonen när han upptäcker att hagen är full av döda och lemlästade djur? Eller har du känt rädslan hos en småbarnsförälder som precis sett vargspår på tomten?
Vad ska du säga för att trösta och ge hopp? Har du något bra förslag? Låt mig återkomma till detta.

Just nu hårdnar pressen på de länsstyrelser i Mellansverige som har fått delegation på att fatta beslut om licensjakt på varg i vinter.
Svenska Jägareförbundet har under några veckor drivit en informationssatsning som syftar till att belysa behovet av en rekordstor jakt. Förbundet anser att det behöver fällas cirka 100 vargar under det kommande året på licens- och skyddsjakt.
Men vargförvaltning är komplicerat. Det är så krångligt att det snart bara finns en handfull experter som förstår alla dimensioner och lagar som styr och påverkar.

De domstolar som hanterat vargfrågan har uppenbarligen saknat kunskap om hur viltförvaltning går till och vilken tillväxtpotential det finns i en vargstam. Kanske är okunskapen en del av förklaringen till varför domstolarna varit väldigt försiktiga när de resonerat kring hur stor del av stammen som får fällas i EU:s medlemsländer.
En årlig avskjutning av älgstammen reagerar sannolikt ingen över, trots att ungefär en fjärdedel av älgarna fälls. Eftersom vargen har högre tillväxtpotential än älgar och borde därför den kunna tåla ett ännu större uttag.
Men icke. Domstolarna har menat att man inte får göra stora uttag i stammen av en strikt skyddad art.
I praktiken kan deras ställningstagande göra att det blir pannkaka av hela förvaltningstanken. För det går faktiskt att tolka domstolarnas budskap enligt följande tillspetsade version: ”Vargstammen ska växa sig större. Hela tiden. I evighet.”
Tillåter EU bara uttag som är mindre än tillväxten så hamnar vi den tillspetsade versionen – hur dumt det än låter.

Men förståelsen verkar vara betydligt större i de organisationer som verkar i den svenska glesbygden. De ser samma behov som Jägareförbundet.
LRF har aktivt gått in och stödjer kraven på en minskad vargstam. Nu förefaller det också så att Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund gör samma sak. Sannolikt finns det ytterligare organisationer som anser att vargstammen ska vara så liten som möjlig – för då kan det skapas utrymme att leva och verka i vargområdet.
Det finns med andra ord en stark motkraft till hur myndigheterna har hanterat vargen till dags dato. Denna kraft är en viktig signal som både politiker och myndigheter måste beakta. För i verkligheten är det inte oproblematiskt med ett stort rovdjur vid husknuten, i djurens hage eller i pulkabacken. Detta vet alla som tvingas leva med vargen.

Frågan är nu om länsstyrelserna kan, vågar och vill ta det fulla ansvaret för vargförvaltningen?
Ansvaret innebär att beakta kulturella aspekter, näringar, ekonomi, hur människor mår, stress, oro, jaktliga möjligheter, livsmedelsförsörjningen, övrigt vilt – samt vargens livsbetingelser. Inte det ena eller det andra. Alltihop.
För mig är det självklart att myndigheterna inte får sätta vargens väl och ve före människornas. För då får vi aldrig tilltro och acceptans för de åtgärder som krävs – och behövs.

Jag hoppas att länsstyrelserna lyssnar och förstår att lösningen – för rovdjursproblematiken – inte finns i fler rovdjur utan i balans och samexistens mellan människa och djur. Samexistens ska utgå från människorna som bär de negativa konsekvenserna av rovdjuret. Vi måste förstå att deras verklighet – oro, stress och umbäranden – är det som sätter gränser och nivåer.
Det går inte att köra över dessa människor. Det går inte.
Inte om man vill ha en långsiktig lösning på problematiken. Och inte om vi ska ha en vargstam i landet.
Det första steget mot samexistens mellan människa och varg är enkelt.
Minska vargstammen – rejält.

Nå, hade du något hopp att ge jägaren, fårbonden eller småbarnsföräldern? Jag har nämligen inget att erbjuda. Jag kan inte lova att det kommer att bli bättre. Ingen kan med fakta och bestämdhet säga hur det ser ut om fem år. Ingen.
Utifrån mitt perspektiv kan man aldrig bygga samexistens med så dåliga förutsättningar som vi har idag. Vi är inte på väg mot något fungerande system, utan famlar i ett träsk av överstatliga regler, utan någon förutsägbarhet eller framtidstro.
Men någonstans ska man börja.
Länsstyrelserna har fått makten och möjligheterna att ta ett steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att de greppar den möjligheten, ni förstår nog vad jag menar.

av

Nej, det går inte att kompromissa om vargen

, , , , •

Finnstövaren Hebbe dog nyligen under vidrigast tänkbara former. Hans lår var söndertuggade av vargen som anföll honom. Ägaren hann avbryta attacken men det var för sent. Veterinären kunde inget göra. Hebbe var i chock och skrek av smärta under sin sista tid i livet, hela vägen in till veterinären och in i döden. Hebbe blev sex år.
Dittills hade han haft ett bra liv. Han fick jaga med sin bästa vän, göra det som hans DNA ropade efter, det han var skapad för och som gjorde honom lycklig. Jakten, det största som binder människa och hund samman.

Den som aldrig jagat med sin hund vet inte vad jakten gör med bandet mellan hund och människa. Den närheten är bland livets största upplevelser. Foto hedehund: Tobbe Lektell

Det värsta kan hända. Det är vedervärdigt men antalet attacker går att minimera, nu händer det för ofta och med en ständigt närvarande oro som alltid ligger som en våt filt över djurägaren och många omkring. Och de som drabbas har inget att sätta emot. Inget alls. Det är en frustration och en vanmakt som tär.
När sedan det värsta händer hånas, hotas och hatas de i sin sorg av ett högröstat slödder.
Och denna whataboutism som härskar, att hundar och tamdjur minsann kan dö av bilar, tåg, drunkning, blixten och fan och hans moster, är ingen ursäkt för att låta allt fler vargar ta över människors oro och våra tamdjurs liv.

De drabbade är bakbundna av ett gäng människor som befinner sig långt från deras verklighet. Människor som aldrig behöver betala. Personer vars levnadsvillkor fortsatt är helt opåverkade av antal vargar, 100 eller 50 000 påverkar inte deras liv och vardag över huvud taget.
Ändå gör de allt för att öka tamdjurens och sina medmänniskors lidande. För att det känns rätt.
Därför går det inte att kompromissa om vargen. Det har aldrig gått och kommer aldrig att gå.

En kompromiss betyder att två eller flera parter fogar sig och går med på att göra inskränkningar, för att komma överens. En kompromiss är, enligt Svenska Akademiens ordlista, en ”överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter”.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Motparten, de som skriker och gapar högst med krav på sina medmänniskor att ge upp sina liv, flytta eller bara stå och se på när husdjuren/familjemedlemmen/jaktkamraten lemlästas och utdraget plågsamt dödas, denna motpart behöver inte göra avkall på något alls i sina liv, absolut ingenting.
De sitter bara där och tycker att de är goda. Det är allt.
De har inget att komma med i en kompromissdiskussion. Men får ändå diktera villkoren.

Nyligen publicerades en forskningsrapport där forskare från Göteborgs universitet i en studie undersökt hur jägare och lantbrukare påverkas av förekomst av stora rovdjur med fokus på vargens effekter. Rapporten har gemensamt finansierats av Svenska Jägareförbundet via Forskningstjugan, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturvårdsverket.

Studien klarlägger egentligen bara det vi redan visste, vargens närvaro påverkar merparten av lant- och naturbrukande människor som lever nära den negativt.

I 40 år har människor som lever nära vargen ständigt anpassat sig, dag och natt och samtidigt levt i en vanmakt över att inte tillräckligt kunna skydda sina djur och ge dem en trygg miljö.

Studien visar också att de flesta funderat över att sluta hålla tamdjur eller att jaga med hund men bara ett fåtal har slutat.
Och så är det. För vad vore vi om vi gav upp allt, hela våra liv, vår identitet sen generationer. Enbart för att försöka blidka ett gäng skränhalsar långt ifrån oss som kräver att få mitt och min familjs liv serverat på silverfat utan att behöva ge något alls tillbaka. Ingen vill sänka sig till det.

När det egentligen bara, till att börja med, handlar om att följa ett riksdagsbeslut från 2013. Riksdagen, alltså den högsta beslutande församlingen i Sverige med av folket valda representanter.
Beslutet om att få förvalta vargstammen som vi förvaltar andra viltstammar.  Då handlade det om att populationen skulle bestå av minst 170-270 vargar, utspridda över hela landet. Naturvårdsverket höjde sen antalet till minst 300.
Minsta antal som behövs för att en vargstam ska överleva är 100 individer, vilket det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv konstaterat.
Idag bryr sig ingen myndighet om riksdagens beslut. De kör sitt eget race.

Drabbade människor och till och med utsatta kommuner stångar sig blodiga utan att någonsin få till något som ens liknar förvaltning.

Sverige beräknades senast ha 395 vargar, tätt koncentrerade i några få län. Trots det tilläts bara 24 vargar fällas under senaste licensjakten. Antalet ändrades inte ens när Jägareförbundets Gunnar Glöersen kunde påvisa direkta fel i beräkningsunderlaget. De kunde lika gärna ha gett berörda människor en örfil. Troligen hade de senare hellre valt det.

Men jägare och tamdjursägare anpassar sig. Som vanligt. Utan att någonsin få något tillbaka.

Studien klargör att jägare gör stora praktiska anpassningar i jakten i rovdjurstäta områden, speciellt vid löshundsjakten.
Det är vårt kulturarv som så lättvindigt offras av dem som inte behöver kompromissa eftersom de inte har något att förlora. De som slipper gråta över familjemedlemmar som sakta plågats till döds, de som slipper vaka över sina djur under långa nätter eller låna stora summor pengar (nej, det är inte gratis) för att sätta upp hägn som för många ändå inte fungerar.

 

LÄS MER:

Minska vargstammen!

 

 

av

Utmaningarna utmanar jägarna som kollektiv

, , , , , , , , , , •

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

av

2021 blir ett spännande år

, , , , , , , , , , , •

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

av

Hur vargförvaltningen gick från hoppfullhet till hopplöshet

, , , , , , , •

Alltför få ser och förstår den känsla av hopplöshet som härskar i vargens land. Foto Mostphotos Anders Bromé.

 

Vargförvaltningen omfattas idag av ett stort mörker, eftersom det inte kan anas någon ljusning på hur vargen ska hanteras. Tiden går och situationen blir allvarligare och allvarligare, eftersom alltför många inte förstår orsakerna bakom det hopplösa tillståndet.

Detta är ett långt blogginlägg där jag försöker spegla de upplevelser och känslor som många i rovdjursområdet känner.’

 

Den 12 september 2013 lade regeringen, under Fredrik Reinfeldt, fram propositionen En hållbar rovdjurspolitik. Det är ingen underdrift att påstå att redan då var rovdjursförvaltningen konfliktfylld och fastlåst. Redan då var förtroendet för myndigheterna, som hanterar vargförvaltningen, i botten. Redan då hade staten brutit sina löften så många gånger att människorna som påverkades negativt av vargarna slutat att höja på ögonbrynen.
Propositionen var inte revolutionerande på något sätt. Men det var en tydlig markering mot att vargstammen skulle stå på ständig tillväxt, vilket en del ville. Istället skulle vargen förvaltas, det vill säga jagas och hållas på en nivå så att kostnader och umbärande hölls så låga som möjligt.
Vargstammen skulle inte bara finnas i några få län i Mellansverige. Fler skulle gemensamt bära bördan. Med en tydligt begränsad vargstam skulle konsekvenserna inte behöva bli så outhärdliga av spridningen. Besluten om vargarna skulle även fattas regionalt, så att invånarna kände att de kunde påverka sin livssituation. Vargarna, jakten, tamdjurshållningen skulle därmed kunna överleva i en reglerad men påtvingad symbios.

Propositionen var en kompromiss. Ett mastodontverk i att försöka hitta en mittenfåra – en ny nivå på lagom som kunde skapa ro och tillförsikt. Och detta behövdes. Vargförvaltningen hade kört i diket och ingen trodde på myndigheternas förmåga att komma upp på vägen igen.

När riksdagen klubbat igenom propositionen skedde detta med en stor majoritet. Detta ingav hopp. När en så stor del av landets högsta beslutande organ stod bakom En hållbar rovdjursförvaltning så skapades en förtröstan om att det kanske fanns en väg framåt – trots allt. Att staten äntligen förstått de drabbades situation, hört deras rop på hjälp och sett problemen som de brottas med.
Det fanns ingen eufori. Det fanns inte ens glädje. Men det grodde en hoppfullhet, om att det kunde bli en förändring. Men det fanns också en väldig skepsis. Människorna som kände sig svikna och ohörda ville se verkliga åtgärder innan de trodde på beslutet. De hade blivit lurade för många gånger för att tro på tomma ord.
Det fanns med andra ord en gyllene chans att styra upp från vargdiket. Sätta tydliga mål och styra i den riktning som beslutet lagt fast.

Sju år senare – idag – finns ingen hoppfullhet. Däremot härskar hopplösheten i spåren efter en havererad hantering av vargpopulationen. Ingen med sunda värderingar och realistisk framtidstro ser en väg till en fungerande vargförvaltning.
Genom att byråkratisera, lägga säkerhetsnivå på säkerhetsnivå, höja ambitionerna om vargstammens storlek, ta makten ifrån länen har Naturvårdsverket inte tagit tillvara på kompromissens styrkor. Istället för att styra upp mot vägen har man svängt ut i ett bottenlöst kärr. Härifrån syns ingen väg. Här sjunker man bara djupare och djupare ner i hopplöshetens gyttja.
Naturvårdsverkets ambition om att säkerställa vargens överlevnad har gång på gång missat den allra viktigaste pusselbiten – människan. Vargen är alltså inte en särkopplad del av naturen. Det är en bit som måste passa ihop med många andra för att bilda en helhet. Men kompromissens pusslande fick stå tillbaka för inavelskoefficienter, bevarandestatus och styrning. Ensamma och övergivna lämnades de som tvingades leva med konsekvenserna kvar – utan hopp och utan någon väg framåt.
Vill man vargen något gott måste man inse att vägen dit går igenom att främst göra situationen bättre för de människorna som drabbas och känner sig nedtryckta i gyttjan. Helhetssyn handlar om att se alla. Mest av allt måste uppmärksamheten riktas mot de som betalar det högsta priset för vargarnas närvaro.

Naturvårdsverket får oförtjänt mycket kritik. För väldigt mycket av den situation som de drabbade upplever kan myndigheten inte styra över.
Det är naturligtvis absurt att den enda gången polisen kommer till den lilla byn i Gävleborg är när man ska gripa en person som misstänks för att illegalt ha dödat en varg. Polisen kom inte när det stals båtmotorer eller när en person körde rattfull. Men ett stort antal dök upp och grep en man som eventuellt kunde vara skyldig till illegal jakt.
Upplevelserna om hur staten ser och behandlar människorna i byn minskade inte av att personen var helt oskyldig. Han fick sitta häktad i en månad och vara misstänkt i tre år innan fallet skrevs av. För detta fick han 31 000 kronor i skadestånd. Först misstänkliggöras och häktas. Sedan inga offentliga ursäkter eller skadestånd som kan lindra förödmjukelsen.
Sådana här skeenden sätter djupa sår i människor som redan känner sig nedtryckta och ohörda. Man behöver inte fundera vem som fick empati och vem som fick skulden.

Hur gärna man än vill belasta Naturvårdsverket för detta så är det inte myndighetens fel att det fungerar så här. Men det är i egenskap av att myndigheterna tillsammans bildar det vi kallar staten – som regler, lagar, agerande och brist på agerande – bygger förakt för vargförvaltningen.
När företrädare för myndigheter och politiken ska förklara varför det blivit så här framträder en skrämmande bild av avstånd mellan den som upplever saker och den som bestämmer. De bestämmande har nämligen inte sett eller förstått komplexiteten och djupet av frågan. De har ingen aning om hur bottenlös känslan av utanförskap är. Förstår man inte ämnet och alla aspekter av detta kan man heller inte bygga förståelse eller trovärdighet.

SLU har undersökt och kommit fram till att den illegala jakten har blivit omfattande i landet. Illegalt dödande av djur är förkastligt. Det är naturligtvis helt galet att människor tar lagen i egna händer. Tjuvjakt är alltså alltid fel – alltid. Om något så är den illegala jakten ytterligare ett bevis för att förvaltningen misslyckats.
Men det som är mest intressant är orsaken bakom det illegala dödandet. Vad är det som gör att laglydiga människor är beredda att ta långa fängelsestraff? Varför äventyrar vanliga arbetare, sjuksköterskor och bönder sin framtid för att skjuta en varg?

Staten – och dess företrädare – måste börja förstå att orsaken innehåller fler dimensioner och mer komplicerad än att det finns för mycket varg. Rötterna sitter mycket djupare och rör möjligheter, framtidstro och medbestämmande.
Jag pratade med en jägare som har flera vargrevir runt sina jaktmarker. Han är också emot illegal jakt, men uttryckte sig så här.
– Jag kan inte fästa något hopp till att staten gör något som förbättrar situationen för mig. De har aldrig i handling visat någonting. Jag kan inte släppa mina jakthundar. Om jag ska få det bättre måste jag sätta hopp till att någon illegalt skjuter vargar. Så sjuk är situationen för mig och många andra. Vi har måste hoppas på lagbrott för att få till en förändring?
Jag tycker att han på ett bra sätt beskriver en av orsakerna bakom den illegala jakten.
Och kanske finns där en del av förklaringen till är att det börjar dyka upp en acceptans för illegal jakt – brottslig verksamhet – i vissa områden. Det är dags att inse det kapitala misslyckandet. Det finns ingen som löser människornas problemen. Ingen som förstår. Ingen som bryr sig.
De får aldrig veta när det kan bli bättre, eller vad det långsiktiga målet är. Det saknas en strimma av hopp och något att se fram emot.

I vargens land härskar hopplösheten, i väntan på att regering och riksdag tar tillbaka makten.

 

av

Hallå makten! Ni har brutit kontraktet med oss här ute

, •

Om människor känner att samhällskontraktet är brutet finns inte samma vilja att kompromissa. För jägarna och många av dem som lever i vargland finns inte längre detta outtalade avtal med makten. Sveket har blivit för stort.

Som jägare och tamdjursägare i vargland förväntas du alltså vara tacksam. Trots att makten, den långt där borta, förstör dina möjligheter att leva ditt liv med naturen, jakten och dina hundar. Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. Foto: Madeleine Lewander

 

”Tänk på barnen som svälter”. Tror vi är många som kommer ihåg de där orden från när vi var små när vi övertalades att äta något vi inte tyckte om.

Det bakomliggande budskapet var enkelt, ”Skäms! Du ska vara nöjd och tacksam för det du har”.
Ja, så tvingade man ju i sig de där överkokta burkärtorna och tänkte att man var tacksam eftersom de svältande barnen aldrig fick överkokta burkärtor.

Så är många av oss uppväxta och nog hänger det med. Vi är tacksamma för allt. Vad som än händer. Om vi inte är tacksamma – skäms! Det är också exakt den retorik de så kallade betraktarna använder mot oss som vill förvalta vargen. Vi som har mage att protestera mot hur det ser ut idag. Vi ska inte klaga, tänk på de svältande barnen!

”Utan Luther stannar Sverige”, skrev teologen Gustaf Wingren (1910–2000). Han menade att det är Luther som vi i de skandinaviska länderna har att tacka för vår arbetsmoral.  Det verkar vara från just Luther som de moraliska värderingar som sätter både individen och samhället i centrum kommer.

Och så var normen, vi nöjde oss, för vi hade det ändå rätt bra. Vi fick något tillbaka. Arbetsmoralen var hög, samhället tog hand om oss, vi litade på myndigheterna. Vi kände tillit till samhället.
Visst kunde saker bli fel men vi litade på att samhällsapparaten och våra demokratiskt folkvalda tog hand om felaktigheterna. Ibland knöt vi näven i fickan men trodde ändå någonstans på att samhället skulle göra sitt bästa för oss.

Då levde landet på ett annat sätt. Även om mäktiga statens toppar även då mest fanns i Stockholm, hade makten långa tentakler som rörde sig ut i och kände av verkligheten i de flesta landsändar. Demokratins krafter var mer spridda över hela landet. Muskler i byhålorna. Och även om vi alla var tvungna att kompromissa en del störde det oss sällan till frustration. Tacksamma.

Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. I den lilla maktkoncentrerade bubblan är vargarna viktigare än du. Du får inte längre något tillbaka.

Men så hände något.
Den centraliserade makten, som en stor bläckfisk, började lägga på sig och blev allt större, men bara själva kroppen växte inne i storstan, inte tentaklerna ut i landet, de började istället krympa.
Jobben hittades mer och mer i den stora staden. Urbanisering. Människor flyttade från glesbygden och matade på denna centraliserade maktkropp som blev större medan tentaklerna blev allt kortare. Idag finns bara antydningar till små stumpar kvar av de tentakler som tidigare nådde långt ut i verkligheten.
För den svenska jakten, jordbruket och glesbygden har det inte varit en bra utveckling. Idag är det så många som inte längre har en aning om hur vi lever eller vad vi gör.

Men hela tiden har förväntningarna på oss här ute varit att vi ska vara nöjda. Och tacksamma.

Denna maktbubbla har länge ignorerat verkligheten och istället byggt egna verklighetsfrånvända uppfattningar om hur livet utanför fungerar.
Kvar finns idag bara förväntningar på dig, att du borde finna dig i din lott och vara nöjd med det du har utan att ställa krav. Allt medan din verklighet ignoreras och du istället förväntas skala ner ännu mer på din livskvalitet, le och vara nöjd.

Som jägare och tamdjursägare i vargland ska du alltså vara tacksam. Trots att makten, den långt där borta, med några få undantag, förstör dina möjligheter att leva ditt liv med naturen, jakten och dina hundar . Plötsligt ingår du inte längre i överenskommelsen. I den lilla maktkoncentrerade bubblan är vargarna viktigare än du.
Du får inte längre något tillbaka. Det är slut med fruktsamma kompromisser med människor utan handlar om maktfullkomlighet uppifrån.

Hallå, makten! Det funkar inte så. Om man ska ta, då måste man kunna ge.
Men det kontraktet är brutet. Och det var definitivt inte människorna där ute som bröt det, det enda de ville var att behålla sin livskvalitet. Den tas nu brutalt ifrån dem. Trots att de till och med ropar på hjälp.

Det hela är rätt enkelt. När ni som har makten bara tar och inte längre ger något tillbaka. Då tar den eviga tacksamheten slut. Och ni kan äta upp era överkokta burkärtor själva.

”Ni kan ignorera verkligheten, men ni kan inte ignorera konsekvenserna av den ignorerade verkligheten,” som filosofen sa en gång. 

av /1 Kommentar

Därför räknas inte jägarnas berättelser om vargangrepp

, , , , •
Madeleine Lewander

”Jag har två vargar som cirklar omkring mig, de drar inte. Kom hit för fan!”
Han står fastfrusen med radion i ett konstigt grepp. Eller tappade han den? Han hör sig själv skrika. Så har han aldrig skrikit. Bössan hänger på axeln, magasinet är i men han har inte stängt slutstycket.

 

Människors verkliga upplevelser och försök att berätta om vargangrepp förringas ofta och drunknar i myter om en verklighet som inte existerar. Foto: Madeleine Lewander

Klumpigt lyfter han bössan, gör en stel mantelrörelse och håller sedan oroligt fingret på säkringen samtidigt som han försiktigt ropar på sin hund som skäller gällt och ängsligt bara tio meter framför honom.
Han måste få in hunden. Han ropar igen, men den verkar som paralyserad, kommer inte. Han måste ha sin hund hos sig, det är det viktigaste, tänker han och rör sig sakta mot den medan vargarna närmar sig i allt snävare cirklar.

Vargarna rör sig runt dem. De verkar opåverkade av situationen. Han har svårt att beräkna avståndet. De verkar inte stanna. De är fullt koncentrerade på hunden. Han skjuter i luften. ”Är de verkligen så där stora?” Tanken viner snabbt genom skallen.
Han når hunden, klämmer in den mellan sina ben. Han försöker vända sig efter vargarna men det är svårt när de inte går helt ihop utan ibland befinner sig på olika ställen.
”Varför i helvete är de inte rädda”, tänker han och lyckas på något vis få på hunden ett koppel. ”Vad fan som än händer får de aldrig hunden”.
Nej, han skjuter inte mot vargarna. Efteråt tänker han att det aldrig var läge. Eller? Han vet inte.

Han tycker också senare att reaktionen var konstig, han trodde inte att han skulle reagera så. Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram.
Han, stora starka karln.

Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram. Han, stora starka karln.

Den här gången gick det bra. Älgjakten avbröts. Det var tur att han inte hunnit släppa hunden på sök än.

Jag har fått historien berättad för mig, jag vet när det hände och har försökt att fritt återge den.
Men är våra berättelser ur verkligheten värda att berätta? Ska de berättas alls, är det egentligen någon mening?
För i sinnen och på tusentals bildskärmar långt, långt från där två vargar sprang i cirklar runt en jägare och hans hund, finns bara galna fantasibilder kvar. Vackra målade teckningar och monterade foton på små flickor ömt omslingrade gigantiska vargar, halvnakna kvinnor i tunna slöjor som småskuttar runt gosiga vargar i skogen i natten, eller en balettdansös i mörkret med en varg som publik. Månar, stjärnor och kritvit snö.
Och sagolika sinnen vid skärmar som längtar efter att få befinna sig där, mitt i flocken i den stjärnklara natten, och verkligen VETA att varenda varg i universum känner samhörighet med just dem. Där kärleken är så stark att den skjuter rakt in i hjärtat på vargarna så att just de, dessa utvalda drömmande människor vid sina bildskärmar, blir en i flocken.
Alltså bara waow glaserat med en fet fullmåne och sen yla tillsammans.

Och precis där försvann den sista förnimmelsen av jägarens historia, han som tillsammans med sin hund mötte två vargar och blev livrädd. Hans historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett.

Trots att den här jägarens historia berättar om det som var en av hans värsta händelser i livet. Något han och människorna omkring honom aldrig glömmer. Något som händer och som kommer att hända många även framöver, om och om igen, men med olyckligare utgång.

Människor som under sömnlösa nätter vakar över sina tamdjur. Hundar, får och andra djur som dör en vedervärdig död. Goda livsmiljöer som försvinner för människor och deras djur. Fina älgmarker som idag gapar tomma.
Allt medan sagovargarnas beskyddare hånfullt skrattar åt verklighetens människor som är så korkade och inte dansar vidare med dem i natten.

Vad ska vi med verklighetens vargland till när den kan ersättas med en glittrig saga?

Jägarens historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett. Fotomontage med bilder från Pixabay

av

Utan Jägareförbundet hade vi haft större vargstam

, , , •

Tack vare att Svenska Jägareförbundet ifrågasatte arbetet med att ändra omräkningsfaktorn för varg så stoppades en beräkningsmetod som skulle ge fler vargar än vad verkligheten kräver. Foto Magnus Rydholm

 

När jag hör jägare som påstår att Svenska Jägareförbundet inte gör något i vargfrågan blir jag frustrerad. Som kommunikationschef vill man att alla medlemmar ska se vad förbundet gör och förstå vad insatserna betyder.
Tyvärr når vi inte hela vägen ut till alla medlemmar med varginformationen. Den främsta anledningen är att vargfrågan så komplicerad att endast få vet hur lagarna är skrivna, hur art- och habitatdirekts påverkar oss, vad domstolsavgörandes har för betydelse,  hur gynnsam bevarandestatusens räknas fram och begränsar handlingsutrymmet och mycket annat. Är inte sakförhållandena enkla så orkar många inte läsa igenom texterna.
Därför gjorde vi fyra filmer där Gunnar Glöersen förklarade ett antal begrepp. Syftet var att visa upp både vad vi gör och vad förbundet vill. (I länkad artikel finns filmerna).

Det har inte gått mer än tre veckor sedan vi gjorde filmerna. Idag kan vi faktiskt slå oss lite för bröstet och säga: Förbundet har gjort skillnad.
Det rör sig inte om något revolutionerande resultat, men det rör en viktig pusselbit – omräkningsfaktorn – som styr hur stor vargstammen ska vara.

Bara namnet – omräkningsfaktor – gör ju att man vill börja gäspa. Och förstår man inte hur omräkningsfaktorn används och vad den betyder blir innehållet i texten både tråkigt och intetsägande. Men fortsätt läsa. Jag ska försöka förklara.
När man började att inventera varg i Sverige använde man antalet föryngringar som ett mått på hur många vargar vi hade. En föryngring beräknades till tio vargar. Omräkningsfaktorn var alltså tio.

Nu fanns inte alla tio djuren i en flock, utan man hade beräknat att för varje föryngring så fanns det ett antal par eller ensamma vargar. Tillsammans blev det tio stycken. Hittade man 30 föryngringar så hade vi 300 vargar. Ett enkelt och bra sätt att beräkna stammen.
Men efter några år var det fanns en forskare som menade att siffran tio var alldeles för hög. Den skulle sänkas till åtta.
Ifall Naturvårdsverket hade köpt forskarens argumentation hade det krävts 37,5 föryngringar för att stammen ska hålla 300 vargar. När diskussionen kring omräkningsfaktorn tog fart fanns det en organisation som protesterade. En organisation som krävde mer fakta. En organisation som krävde att man skulle göra en spillningsinventering med DNA-analyser för att vi verkligen skulle veta stammens storlek.
Det var Svenska Jägareförbundet som menade att enskilda forskares teoretiska beräkningar inte ska kunna ligga till grund för förvaltningsbeslut på detta sätt. Naturvårdsverket tyckte också att det behövdes mer fakta och köpte förbundets argumentation.

Förra vintern gjordes spillningsinventeringen. De insamlade proverna visade att stammen var på minst 315 individer. Denna fakta visade inte bara på att forskaren hade fel i sin beräkning om åtta. Den visade att förbundet hade rätt. Omräkningsfaktorn tio stämde ganska väl med verkligheten.
I måndags beslutade Naturvårdsverket om att behålla omräkningsfaktorn tio tills man utvärderat möjligheterna att ha DNA-inventeringar. Svenska Jägareförbundet anser att DNA-inventeringar troligen är den bästa tillgängliga metoden för att få ett bra inventeringsunderlag av vargstammen.

Men det intressanta är följande: Hade inte Svenska Jägareförbundet tagit strid i frågan hade vi fått omräkningsfaktorn åtta, vilket inneburit att Sveriges vargstam alltid skulle vara betydligt större i verkligheten än på pappret (det vill säga ytterligare 75 individer om stammen skulle ligga på 300 stycken).

Det jag vill säga till alla jägare som inte tror att Svenska Jägareförbundet gör skillnad i vargförvaltningen. Ta dig lite tid och läs vad förbundet gör. Just nu pågår den stora vargstriden på EU-nivå. Jägareförbundet är ensamt om att verka för jägarnas bästa i Bryssel. Det är en viktig fråga. Som tur är finns det jägarorganisationer från andra länder som hjälper till. Men kom ihåg att de som vill skydda och bevara miljön – och många gånger begränsa jakten – är många gånger fler.

Så utan att tveka kan jag slå fast följande: Utan Svenska Jägareförbundet hade vi haft en större vargstam än vi har idag. Ovanstående text är faktiskt ett bevis för det.

av /2 Kommentarer

Att önska livet ur jägarna – löser det vargfrågan?

, •

Slö propaganda kryddad med fördomar. På senaste tiden har det slagit mig att så argumenterar så många jaktmotståndare slentrianmässigt. Åtminstone på sociala medier. Deras sätt att kommunicera påminner om färdigtryckta etiketter som används som svar på precis allt vi säger. Orden trillar ut reflexmässigt. Det finns ingen logisk tanke bakom, bara färdiga klyschor.

Det finns människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa. Foto: Madeleine Lewander

 

Dessa goda jakthatare är så fromma att hela universums stjärnor blinkar hänfört varje gång de skriker ”Karma” åt en jägare. Det är väldigt mycket godhet det.

Det här handlar naturligtvis bara om deras egen självbild. Min bild är att de är enfaldiga och ytliga och köper sin så kallade godhet på sina medmänniskors bekostnad.

Jägareförbundet har i dagarna gått ut med en intressant information om hur vargfrågan ser ut i dagsläget, förbundet har på ett enkelt och bra sätt förklarat turerna kring miniminivåer, Högsta förvaltningsdomstolar, Naturvårdsverket, riksdagen och EU.
Dessutom på ett korrekt och väl underbyggt sätt förklarat var förbundet står i rovdjurs- och kanske framför allt vargfrågan.

Är det vad vargdebatten handlar om? Jägarnas föräldrars släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?

Förbundet radar upp det ena, med bakgrundsfakta, väl underbyggda argumentet efter det andra. Där finns logik och verklighetsförankring. Exempelvis att också ta hänsyn till människors vardag i rovdjursområden, om balans i viltstammarna men även, ack så viktigt, balans mellan människa, natur och viltstammar.

Förbundet försöker väga in de människor som tvingas leva bland rovdjur i syfte att få fram ett bra beslut om hur många vargar vi ska ha för att det över huvud taget ska funka.
Vi funderar också på hur det ska bli med älgjakten, på dödade och skadade tamdjur, tamdjursägares oro och mycket mer.

Förbundet ger förslag på åtgärder och följer frågan under lupp för att informera och vara pålästa. De informerar, lyssnar och försöker föra sakliga diskussioner.

Och så presenteras detta på sociala medier. Informationen mottas positivt av de allra flesta, det ska ändå sägas.
Men kvaliteten på den negativa kritiken är bedrövlig, rent ut sagt korkad. Knappt någon går in på sakfrågorna.
Det som skrivs är ”Rädda alla vargar”,  ”Jävla inavlade människor, låt djuren leva” till ”Dö vidriga jägarpack”.

Jaha?

Det är svårt att försöka åstadkomma en konstruktiv diskussion utifrån detta.
Är det vad vargdebatten handlar om? Att jaktmotståndare svarar ”Rädda alla vargar” på allt och inte behöva tänka ett steg längre. Eller kontra med jägarnas föräldrars eventuella släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?
Vi jägare måste också förhålla oss till argumenten: ”Jag vill minska idioter i Sverige, kan vi skjuta ner den stammen också?” eller standardsvaret utan minsta eftertanke: ”Människor ska inte lägga sig i naturen”.
Vi ska alltså diskutera om vi ska skjuta idioter. Eller strunta i allt och alla, för naturen sköter sig själv.  Är det så vi kommer vidare?
Det verkar vara så den samlade jakthatareliten tycker att vi kommer framåt i rovdjursfrågan.

Saker kan diskuteras. Istället möts vi av ett ologiskt gapande som saknar grund i sakfrågorna och leder iväg till en verklighetsfrånvänd godhetskamp där glåporden haglar. När universums godaste godbitar talar då behövs uppenbarligen ingen logik.

Jag tycker att de bara rakt ut kan säga att de skiter i alla våra argument, de tänker inte ens ta del av dem. Och ärligt talat tror jag inte att de har några logiska argument själva, det är bara ett mantra som upprepas utan närmare eftertanke. Man tror att man är snäll.

Huvuddelen av jakthatarna försöker inte ens fundera på att det finns medmänniskor där ute som faktiskt kan vara av en annan åsikt utan att vara djävulens påfund. Människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa.

Helt uppenbart har de flesta jakthatare inte ens bemödat sig att läsa texten eller se de informativa filmklippen som Jägareförbundet gjort. Men det är inte för sent!
Du kan läsa allt här och se filmklippen!
Det som skrivs och sägs av Jägareförbundet där, står jag som medlem i Svenska Jägareförbundet stolt upp för. För det handlar om väl underbyggda och sakliga argument, väl förankrade i det som kallas verkligheten.

av

Människor agerar när staten misslyckas

, , , •

Foto: Magnus Rydholm

Två ledartexter i två rikstidningar med vitt skilda ämnen. Ändå formar dessa en bas för en diskussion över hur lätt det är att moralisera över andra – särskilt när man inte förstår alla aspekter av frågan och glömmer bort människan i ekvationen.

I Expressen fanns ledartext av Linda Nordlund. Den handlade om bostadsbristen i Stockholm.
”Bekanta frågade mig också om jag inte tänkte sälja kontraktet, för i så fall visste de vem man ska vända sig till. Runt 200 000 kronor kan du få, sa de. ”Alla gör det!” Bostadsbolagen misstänker att pengar under bordet förekommer i vartannat byte.
När urbana akademiker, som äter vegetariskt för klimatet och är månadsgivare till Amnesty, tycker att det är helt naturligt att sko sig på sitt hyreskontrakt är det ett tecken på att något är ruttet.”
Jag ska inte låtsas att jag vet något om bostadsmarknaden i Stockholm. För det gör jag inte. Men Linda Nordlunds text förklarar på ett bra sätt hur laglydiga människor försöker lösa sina bostadsproblem genom att bryta mot lagar. När samhället misslyckats med bostadspolitiken försöker många människor lösa situationen med de medel de själva besitter – även om det innebär att bryta mot lagar.
En statlig utredning föreslog 2017 att det skulle bli olagligt att både sälja och köpa hyresrätter. Idag är det bara säljaren som verkar begå ett brott. Personer som sysslade med svart försäljning av hyresrätter skulle enligt utredningen kunna dömas till fängelse.

I Aftonbladet läste jag en ledartext av Eva Franchell som tog upp val- och vargjakt.
”Det går som sagt inte att sitta i Stockholm och ha åsikter om hur folk ska leva i Värmland. Man får försöka förstå hur det är att ha varg inpå knuten.
Det går inte att sitta i Sverige och ha åsikter om den japanske fiskare som sedan generationer gett sig ut på haven får att fånga det största djuret av alla.
Men i Stockholm, Sverige, har man ändå rätt att tycka att även jagande män måste visa respekt för naturen.”

Vargfrågan kan jag mer om än bostadsproblemen i huvudstaden. Eva Franchell börjar med att visa förståelse för de olika situationer människor kan befinna sig i. Sedan avslutar hon med ”jagande män måste visa respekt för naturen”. Troligen menar hon att de män som illegalt jagar varg – för det är tydligen bara vara män som gör sådant – ska sluta med detta. Annars visar de inte naturen någon respekt.
Ett synnerligen tramsigt argument. Orsakerna bakom den illegala jakten finns väl beskrivna i Erica von Essens doktorsavhandling . Om ledarskribenter tycker det är viktigare att motivera sin rätt att moralisera över andra än försöka förstår varför de drabbade agerar på ett visst sätt är man fel ute. Sådant agerande leder oss bara längre ifrån förståelse och verkliga lösningar.

Jag förstår varför det finns illegal jakt. Jag känner också samhörighet och förståelse med de människor som upplever att deras livsmiljöer raserats och att de känner sig bakbundna och övergivna av samhället. Maktlöshet och utanförskap är två ord som beskriver deras upplevelser.
Därför kan jag med emfas hävda att det är oacceptabelt och helt förkastligt med illegal jakt. De som bryter mot lagen förstör för alla. Skillnaden – mellan Eva Franchell och mig – är att jag förstår. Jag accepterar inte deras (ett fåtal människors) agerande, men jag förstår deras livssituation, vad det är som utlöser detta och hyser respekt för deras upplevelser och umbärande. Skillnaden är fundamental. För vi närmar oss frågan från två olika håll, med helt olika ingångsvärden.

De två ledarskribenterna tar upp två ämnen med noll beröringspunkter, utom det helt uppenbara; människans sätt att lösa problem när samhället inte klarar av det. Och det är exakt samma lösning – oavsett om det rör bostäder i Stockholm eller när vargen påverkar vardagen.

av

Vargen och demokratin

, , , •

Beslut måste genomföras annars fungerar inte demokratin, menar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos och Magnus Rydholm

 

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Denna mening finns nedpräntad i regeringsformen – den grundlag som utgör principerna för vår demokrati. Smaka på meningen. Dofta. Och njut över det finaste ordet jag vet – demokrati.
Denna lag förpliktar.
Att det är vi medborgare tillsammans som bestämmer över Konungariket Sverige är något väldigt fint. Något vi alla bör vara stolta över. Särskilt som det finns människor runt om i världen som slåss och dör för den rättighet och maktposition som du och jag har. Fria val, yttrandefrihet och en röst som är med och avgör hur landet ska styras är nämligen väldigt ansvarsfullt och avundsvärt, men långt ifrån självklart.

Nu är det långt ifrån alla som känner att de är med och beslutar om Sveriges framtid och lagar. Troligen är det så att en stor kritisk massa känner sig längre från den offentliga makten än någonsin tidigare.
För det finns något – en substans – bakom alla ord och formuleringar om att Sverige rycks isär. Att stad och land inte hänger ihop. Att många inte känner igen sig i den bild av landet som återges av makthavare och media.
De känner inte att samhället sätter deras viktigaste frågor i främsta rummet. Ibland finns dessa frågor inte ens med på dagordningen. Här skulle jag kunna skriva många exempel, men jag låter bli.

En av de viktigaste beståndsdelarna i detta samhällskontrakt är förtroende. Detta skapas inte när våra företrädare i regering och riksdag beslutar eller lovar något. Förtroendet uppstår när märks skillnad. Lovar man ett tryggt samhälle, ska innevånarna också kunna uppleva en skillnad. Exempelvis att samhället känns tryggare. Ord, handling och konsekvens måste hänga ihop. Då byggs förtroende.
Jag är ingen samhällsvetare. Men låt mig ta ett exempel från jaktens värld.
Om folket – genom riksdagen – beslutar att vi ska ha vargjakt så är det ett demokratiskt beslut. Men tro inte att vi stått upp för de demokratiska principerna och hedrat folkviljan genom att fatta ett demokratiskt beslut. Nej, för då har man inte förstått grejen. Demokratin blir verklig först när beslutet har genomförts – inte förr. Både beslut och genomförande måste till.
Missar regering och riksdag att se till att besluten genomförs har vi nämligen inget annat än en skendemokrati. Och tro mig, det gör ingen lycklig.

Just därför kan vargförvaltningen användas som en ganska bra metafor på varför många tappar tron på det demokratiska systemet. Klarar inte staten, genom sina myndigheter, att genomföra besluten så har beslutsprocessen inget värde. Den betyder inget. För den leder ändå ingenstans.
Min poäng är att våra företrädare, politikerna, måste förstå vad vi vill för att kunna driva sina väljares frågor. Här har vi själva ett ansvar för att göra våra politiker uppmärksamma på vad vi vill. Inte bara genom att gnälla och publicera förnedrande bilder på dem på sociala medier. Utan genom att ärligt och uppriktigt berätta vad vi vill, och varför. Skulle våra politiker sedan välja att inte företräda oss får vi använda valsedeln för att få bort dem.
Men kom ihåg att demokrati endast finns om medborgarna i ord och handling upplever att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Annars är detta bara en formulering på ett papper…

Varför tar jag upp denna fråga just nu? Jo, när EU-kommissionen driver en processen för att omöjliggöra för medlemsländerna att förvalta sina rovdjursstammar – vilket är tvärt emot vad många länder vill – ställs stora krav på de folkvalda att försvara och stå upp för de beslut som är fattade i respektive länder.
Jag hyser gott hopp om att vår övergångsregering kommer att göra det. Men både du och jag behöver då och då understryka vad vi förväntar oss.
Att vi vill ha demokratiska beslut. Men även att de genomförs och leder till en förändring – oavsett om vi gillar beslutet eller inte.
För annars har vi inte folkstyre i landet.

av /1 Kommentar

Journalister med egen vargagenda?

, , •

Att vara objektiv. Att inte försöka påverka åt det ena eller andra hållet. Objektivitet, ett ledord för varje journalist kan man tycka.
Så är det inte alltid idag. Ett tydligt exempel är medias rapportering av en nyligen genomförd undersökning om människors inställning till antalet vargar i vargområden. En rapportering som haltar betänkligt på sina ställen.

Det går sådär när medierna ska tolka vargstatistik. Foto: Madeleine Lewander

Undersökningen gjordes av Novus på uppdrag av Sveriges radio P4-kanaler i Mellansverige.

Den visar i sin helhet att 29 procent av dem som deltog i undersökningen vill ha färre vargar, 13 procent vill ha fler vargar, 41 procent tycker att det är bra som det är och 18 procent vet inte.

Några medier förmedlade en neutral bild, kredd bland annat till P4 Värmland som verkligen tänkte till före publiceringen.

Efter flera mediers egentillverkade tolkningar gjorde också P1 Medierna i helgen en välkommen granskning i ämnet där flera nyhetschefer fick försöka förklara sig, med varierande framgång.

Du kan höra inslaget här:

”När Sveriges radios P4-stationer i veckan rapporterade om invånarnas inställning till varg var det med en rejält hemmasnickrad tolkning av statistiken de fått i sin hand” skriver Medierna bland annat och fortsätter:
“Gävleborgarna är positiva till varg” slogs det fast i en rubrik. Liknande formuleringar kom det även från P4-Dalarna och P4-Örebro. Men med lite närmare granskning tål de här tolkningarna inte så mycket solljus.”

Om vi ändå är igång och tolkar, resultatet visar med all önskvärd tydlighet att om vi ska behålla antalet vargar som finns idag, eller minska det, vilket den allra största gruppen av människor i undersökningen vill, så borde jakten anpassas därefter.

TT går helt frankt ut med rubriken ”Mätning: Fler vill ha många vargar” som sedan förbehållslöst publicerades vidare i press, radio och teve.
Metro trumpetar ut i rubriken att ”Invånare i vargtäta län positiva till vargbestånd”. Det handlar fortfarande alltså om 13 procent som är uttalat positiva.
Vad som hänt är att Metro med flera har valt att baka in även de som tycker att stammen är bra som den är, att det räcker nu, i den positiva gruppen.
De har aldrig sagt att de är positivt inställda, de har heller inte sagt att de är negativt inställa. Om jag tänker ”nu får det fan vara bra” hamnar jag i samma kategori. Det känns inte så positivt.
Alternativet är neutralt på det viset. Tolkningar åt ena eller andra hållet blir subjektivt tyckande.
I mina ögon är det en solklar tendens att vilja påverka opinionen genom att försöka påvisa att de som vill ha färre vargar är försvinnande få, vilket alltså inte stämmer.
Metro nämner inte med ett ord i sin artikel att den andel som vill ha färre vargar var genomgående högre i alla varglänen än de som vill ha fler. De är dock av någon anledning tydliga med att berätta att många personer över 65 år är negativt inställda.

Jag hade önskat att undersökningen också visade inställning till vargen landsbygd kontra stad. Varför tycker man att den tillfrågades ålder är en viktig faktor medan man helt utelämnar den faktiska närheten till varg? En person som bor och lever sitt liv mitt inne i Örebro stad kan knappast sägas tillhöra den del av befolkningen som lever med vargen i sin närhet och som påverkar det faktiska livet dygnet runt.

Om vi ändå är igång och tolkar, resultatet visar med all önskvärd tydlighet att om vi ska behålla antalet vargar som finns idag, eller minska det, vilket den allra största gruppen av människor i undersökningen vill, så borde jakten anpassas därefter. Annars ökar stammen mer än majoriteten av de tillfrågade i undersökningen önskar.

Här är Novus undersökning i sin helhet

av

Jägare hatar inte varg

, , , •

Foto: Magnus Rydholm

 

Lotta Gröning är krönikör i Expressen. Under tisdagen undrar hon vad varghatet kommer ifrån? I en ganska lång krönika försöker hon lägga skulden på Svenska Jägareförbundet.
Främst verkar hon haka upp sig på att Jägareförbundet – som hon benämner som en riktigt tung lobbyorganisation – alltid får som den vill.
Jag blev först lite orolig. Har jag missat detta? Blir det alltid som Jägareförbundet vill? Nej. Så bra är det inte. Visst lyssnar såväl myndigheter som politiker på oss ibland. Men bara när vi har kloka förslag, som är bra för Sverige.
Så, om vi får som vi vill beror det på att våra förslag är väl underbyggda med fakta och hjälper till att göra landet lite bättre.

Eftersom jag följt vargdiskussionen under många år noterar jag en annan sak. Lotta Grönings förändring i tonläge. Tidigare har hon nämligen sågat allt som handlar om vargjakt utmed fotknölarna. Det gör hon inte i denna krönika. Man kan ana någon form av analyserande och erkännande av att hennes tidigare så kompromisslösa hållning inte håller.
Just därför har jag svårt att reta upp mig. En ödesmättad indignation med ett avmätt ”Jasså” blir min respons.

Men det finns en annan sak som tvingar ut mig på tangentbordet. Jag drivs av en oförklarlig lust att ännu en gång svara på hennes fråga, att ännu en gång försöka få Lotta Gröning – och alla andra som tror att jägare är onda och drivs av hat – att de har fel.
Jag ska försöka göra det kort.

Nej, Lotta Gröning. Det är väldigt få jägare som hatar varg. Jag har säkert träffat fler jägare än Lotta Gröning, men jag har ännu inte träffat någon som hatar varg. Jag förnekar inte att det troligen finns några som hatar vargen, men de är inte många. Dessa fåtal människor ska inte få skapa en felaktig bild av den svenska jägaren. Förmodligen är det just detta fenomen som får mig att börja skriva.
Jag vill helt enkelt inte att Lotta Grönings beskrivning om hat och jägare ska stå oemotsagd.

 

Läs noga. För här kommer svaret. Det som väldigt många jägare hatar är den maktlöshet, det utanförskap, den situation där deras vardag förändras till det sämre, den rädsla, den oro och det faktum att människor långt bort bestämmer över dem. Nej, detta är inte min egen teori. Det är ungefär så forskaren Erica von Essen beskrev bakgrunden till illegal jakt på varg i sin uppmärksammade rapport.
Vargen skapar starka känslor. Och känner man inte jägarna så kan man ibland tro att man förstår vad de menar. Jag tror att Lotta Gröning missat den grejen helt och hållet.

Så det är inte vargen jägarna hatar – utan den symbol, de följdverkningar och fenomen som vargen har kommit att stå för. Om man har förmåga till att känna empati, så är det faktiskt läge att känna det inför alla de jägare i Mellansverige som inte vågar släppa sina jakthundar, som har berövats sina traditioner och sina möjligheter att kunna jaga som de alltid gjort.
Dessa människor är inte främst jägare. De är pappor, jordbrukare, rörmokare, landsbygdsbor och mycket annat – de är människor. De hatar inte sin maktlöshet för att de jagar. De hatar den för att det tappat tilltron till samhällets vilja och förmåga att hantera deras situation. Allt de känner är stor hopplöshet. De ser ingen väg framåt.
När man befinner sig i sådan situation känner de flesta människor starka känslor. Jägarna är inget undantag.
Det här förhållandet har såväl forskare som politiker förstått. Finns det varg, måste den jagas. Därför har man tagit flera riksdagsbeslut som alla säger ja till vargjakt.

 

Det känns förmätet och inskränkt att försöka lägga mer skuld och mer tyngd på drabbades axlar – än den som vargens närvaro redan gett dem. Tillskriv inte dem hatet också. Det är ju som att trampa på de som redan ligger.
Svenska Jägareförbundet har i alla fall lyssnat. Vi har förstått. Därför arbetar vi dagligen för att få en fungerande legal vargförvaltning, som tar hänsyn till såväl människor, djur som samhälle. Vi jobbar i Sverige och internationellt. Vi tycker att tilldelningen för vargjakten är för liten. Vi tycker att vargförvaltningen utvecklas för sakta. Men vi tycker att det går åt rätt håll.

Så, Lotta Gröning, vill du verkligen minska hatet i samhället. Hjälp då till att få en fungerande vargförvaltning på plats. Stå upp för att demokratiska beslut ska fullföljas. Fördöm olagligheter. Läs vad forskarna skriver. Försök påverka opinionsbildare så att det föds nytt hopp i vargområdet.
Det är i alla fall vad jag och Jägareförbundet tänker göra.

av /3 Kommentarer

Därför vill jägarna inte svara media

, •

Vid den första vargjakten 2010 ville vi vara öppna mot media, flera medier fick följa med ut i skogen. Strategin tycktes självklar, vi har inget att dölja. Licensjakten var visserligen omdiskuterad, med fullt legal. Medialt blev dock vargjaktsbevakningen en katastrof. Enskilda jägare som ställde upp för media fick ta emot mängder med dödshot och riksmedia blåste upp en bild av jakten som fullständigt saknade proportioner.

De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädda för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas. Foto: Madeleine Lewander

Att de medier som faktiskt deltog på plats förmedlade en nyanserad bild av jakten försvann i den allmänna hetsen mot vargjägarna. Efter det har i princip alla media portats från vargjakter. Tyvärr bidrog även enskilda jägare till en negativ bild av jakten och jägare genom sina privata osmakliga bilder på sociala medier.
Numera finns det nästan alltid en utsedd talesperson som svarar på medias frågor och informerar om jakten. Ytterst få journalister tillåts närvara.
Förklaringen till utvecklingen är enkel. De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädsla för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas.

Jag blev ombedd att hantera SVT den första jaktdagen i Vimyren-reviret. Jag hade egentligen inte alls tänkt delta i vargjakten i år, men efter flera samtal och önskemål om att hantera media tackade jag ja. Men blotta risken att någon jägare skulle riskera att komma med på bild gjorde att inspelningsplatsen i sista minuten fick flyttas bort från jägarnas egen samlingsplats.

Efter ett kort inslag i SVTs morgonprogram hamnade jag på ett pass långt från händelsernas centrum. Det mest spännande som hände var att en bil med tre personer parkerade vid min bil och började gå runt den. Så jag gick till bilen och pratade med dem. De frågade om jag jagade och jag frågade om de var på utflykt. Båda visste vad den andra gjorde där. Sen åkte de sakta iväg och filmade mina passgrannar. Inte ett ont ord fälldes av någon. Men foto på bilar och en av de fällda vargarna fanns på Hunt saboteurs hemsida samma kväll.
I Kölsta-reviret har utvecklingen varit en annan. Jägareförbundet har inte involverats i media hanteringen. Där har jaktsabotörerna provocerat jägarna i ett par veckors tid. I fredags urartade allt i ett tumult. Jaktsabotörerna lyckades då med sitt uppsåt, att få bilder som misskrediterar jägarna. Antagligen bättre än de själva ens kunde föreställa sig. Såväl bilder som filmer kommer att få stor spridning och få efterfrågar sanningen.

Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse.

Media nappade givetvis förhållandevis okritiskt och Aftonbladet lät en av landets ledande aktivister komma till tals. Bilden som förmedlas är bilden av arga jägare som angriper unga flickor som ”bara vill prata”.
Men vad är den sanna bilden?
Att jägarna lät sig provoceras och att det sluta med ingripanden med våld är givetvis inte bra. Våld löser sällan problem.
Jag har idag tagit del av fler filmsekvenser än den som jaktsabotörerna förmedlar. Den ger en annan bild av det som händer. Flickan som en av jägarna försöker hindra från att filma verkar hjälplös i sabotörernas film. Men den är redigerad så att man inte kan höra att hon säger ”filma” till sin manliga kompis samtidigt som hon kastar sig till marken. En jägare säger strax efter med lugn stämma, ”lägg av inget våld. Vi polisanmäler det här. Det är det enda vi kan göra”.

Jag har pratat med jägare på plats och alla inser att de gick i aktivisternas fälla. Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse. Det är personer som stolt medger att de förespråkar både våld och vapen i kampen för djurens rätt. Den som läser kommentarerna på deras Fb inser att vargjägare dagligen får ta emot dödshot i mängder och att maskerade personer söker upp jägarna i hemmet. Det är alltså inte bara söta småflickor som gillar vargar som jägarna i Kölsta dagligen tvingas konfrontera.
Nu måste samhället och framför allt polisen ta frågan på större allvar, annars riskerar detta att eskalera.

av