Genom avskjutningsstatistiken kan vi visa att jägarkåren helt brutit vildsvinsstammens tillväxt de senaste tre åren. Det är unikt.

Snart är jaktåret över, och det är dags att summera. Glöm inte att rapportera årets avskjutning i Viltdata, bara. Om tillräckligt många rapporterar får vi både en bättre förvaltning och en möjlighet att visa att vi klarar av att reglera viltstammarna när det behövs. Det kräver samhället av oss idag.

Jag tänkte ge några exempel på varför det är viktigt, och börjar med rådjuren. Rådjursavskjutningen var som störst 1993, och minskade sedan till 2010. Sedan dess har den legat still runt 100 000 djur/år. Jämförelser mellan spillningsinventeringar av rådjur och avskjutning visar samtidigt att avskjutningen speglar stammarnas storlek väl. Fast… varför är det viktigt att veta?

Det senaste året har viltolyckorna med klövvilt skenat, vilket somliga hävdar är ett bevis för att klövviltstammarna är överstora. Framför allt är det dock rådjursolyckorna som ökat, och enligt rådjursavskjutningen har stammarna inte ökat. Avskjutningsstatistiken ger oss alltså anledning att ifrågasätta slutsatsen att rådjursstammen ökar, vilket skulle vara orsaken till fler trafikolyckor. Det krävs en djupare analys, som exempelvis inkluderar ändringar i trafikarbetet och lodjursförekomst.

Nu kikar vi på vildsvinen istället. Fram till jaktåret 2012-2013 visade avskjutningen att vildsvinsstammen tillväxte snabbt, till och med så att den nationellt sett fördubblades vart tredje år. Resultaten och rapporter om problem med skador på grödor, golfbanor och trädgårdar gjorde att Jägareförbundet gick ut med starka rekommendationer om att öka jakttrycket. Jägarna gick man ur huse och tredubblade avskjutningen i de områden av Götaland som hade tätast stammar. Det gav lägre tätheter och mindre skador. Faktum är att insatserna helt bröt vildsvinsstammens tillväxt nationellt, och den har stått still i tre år. Det, mina vänner, är unikt.

Trots den lyckade insatsen hörs från alla möjliga (och omöjliga) håll fortfarande påståenden om att vildsvinsstammen fördubblas vart tredje år. Det är helt enkelt inte sant, vilket Viltövervakningen tydligt visar.

Till sist tar vi sädgåsen som exempel, och här är bilden inte lika ljus. Det finns två olika underarter av sädgås, taigasädgås och tundrasädgås. Taigasädgåsen anses hotad, och Finland har nyligen begränsat jakten starkt. Sverige ligger just nu under hårt tryck från våra grannländer som tycker vi borde förbjuda jakt på sädgås. En viktig anledning är att vi har dålig rapporteringsgrad inom Viltövervakningen i de områden där sädgås får jagas. Dessutom skiljer vi inte på underarterna, och saknar system för att rapportera hur många sädgäss som skjuts under skyddsjakt. Vi har helt enkelt inte koll på hur stor del av den begränsade populationen taigasädgäss som vi skjuter. Det är våra grannländer inte nöjda med, och det kan göra att vi förlorar sädgåsjakten. Här behöver vi göra mer; vi vet av bitter erfarenhet att det är mycket svårt att få tillbaka en jaktbar art om vi förlorar den.

Sammantaget så är avskjutningsstatistiken ett viktigt verktyg för att vi ska kunna vara adaptiva i förvaltningen, men även för att vi ska kunna visa på orsakssamband. Och, inte minst, att vi reglerar viltstammarna  och är duktiga på det. Genom att rapportera avskjutningen i Viltdata hjälper du dig själv och alla oss jägare att skapa en bättre viltförvaltning. Samtidigt får vi möjligheten att visa på betydelsen av våra insatser med hårda data. Det gör det mycket lättare att avfärda diverse gissningar och tyckande. Eller ren propaganda.

Nya Viltdata (www.viltdata.se) medger att man rapporterar avskjutning löpande under säsongen, vilket är att föredra. Det går också att som förut rapportera vid jaktsäsongens slut. Typ nu :-)!

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

 

I södra Sverige pågår en ganska hätsk debatt om viltolyckor, vildsvin och utfodring. Men låt mig försöka bryta ned och komplicera detta en aning.
Förra året anmäldes 57 916 viltolyckor. Detta är en ökning med nästan 10 000 olyckor mot 2015. Debatten i södra Sverige handlar delvis om orsakerna till detta.
Vissa debattörer lägger skulden på utfodring och att viltstammarna ökar. Men frågan är mycket mer komplicerad än så.

Av de 57 916 viltolyckorna stod rådjuren för 44 158 eller 76 procent (en ökning med cirka 8 000 stycken mot 2015). Vildsvinsolyckorna har ökat med 478 stycken, älg med 880 och dov med 545. Det är alltså rådjuren som är det stora problemet. Älg är tvåa på listan med totalt 5 794 olyckor.

Ett vanligt argument i debatten är att viltolyckorna beror på utfodringen. I några få fall kan detta faktiskt vara sant. Lägger man ut foder nära hårt trafikerade vägar så ökar riskerna för viltolyckor.
Utfodrar vi rådjur? Ja, men i stort sett bara vintertid. Och det är troligtvis inte rådjurens skador på skog och grödor som retat upp debattörerna. De pekar nämligen främst ut behovet av minskade vildsvins- och älgstammar.

 

Det finns många saker som påverkar hur vilt rör sig i landskapet. Vädret, exempelvis en torr sommar och höst, har betydelse för var det finns grödor och vatten. Vilka grödor man odlar nära vägar påverkar självklart vart viltet söker sig. Finns det attraktivt foder så lockar det till sig djur som vill äta. Gör man skogsavverkningar under vintern lockas också vilt till det foder som frigörs på hygget.

För att öka sikten vid vägkanterna röjs ibland sly och grenar längs vägkanter under vintern, alltså under den tid när det är svårast för viltet att hitta foder. Därtill finns det många andra saker som också påverkar var viltet letar föda, tar viloplatser och rör sig. Naturligtvis påverkar också viltstammarnas storlek viltolyckorna. Men dessa kan också öka utan att viltstammarna gör det. Den vetskapen måste också finnas med.
Frågan är med andra ord komplex. Det går inte utan väldigt omfattande analyser slå fast vad det är som gör att viltolyckorna ökar. Och varför är det främst rådjursolyckorna som gör det? Vill samhället minska antalet olyckor så är det främst rådjursjakt jägarna ska ägna sig åt. Men det kan vi inte. För kraven på ökad jakt finns för alla klövvilt – och gäss.

En komplicerande faktor i debatten är att detta är opinionsbildning. De som driver debatten vill med alla medel få upp frågan på den politiska dagordningen. I opinionsbildning används bara fakta och argument som stödjer den tes man driver. Det man skriver ska visa på orimligheter och skapa känslor som leder till mer debatt. Allt som ger frågan tyngd och relevans är bra argument. Allt som förklarar och nyanserar är sämre.

 

Med mina ganska begränsade kunskaper om dynamik i viltpopulationerna siar jag en ökning i vildsvinsstammen. På många platser i södra Sverige var det ett ollonår under 2016. Det leder ofta till att vildsvinsstammen ökar. Suggorna får fler ungar, gyltor går tidigare i brunst, överlevnaden bland kultingar ökar för att nämna några effekter.
Samtidigt sprider sig vildsvinen fortfarande i södra Sverige. Alla områden där vildsvin kan leva är inte besatta. Det finns alltså ett antal indikatorer på att stammen kommer att öka. Så jag är inte helt ute på tunn is när jag tittar i kristallkulan om framtiden.

Men glöm aldrig följande. Det är jakten som reglerar vildsvinsstammen. I Tyskland orsakar vildsvinen stora skador på odlingar. Där är utfodring förbjuden. Förbudet löste inte skadeproblematiken. Det är mängden fällda vildsvin som avgör stammens storlek – både lokalt, regionalt som nationellt. Ett förbud av utfodring kommer inte stoppa djuren från att böka upp åkrar. Har vi problem med för många vildsvin är det mer jakt som är lösningen.

I de områden där det sker stora skador gäller det för oss jägare att jaga vildsvin så mycket vi orkar. Vi måste också säkerställa att vi har ett tillräckligt högt jakttryck, vilket kan innebära att ta in fler jägare i jaktlagen, bjuda in fler till jakterna och ha en plan för hur vi ska lösa uppgiften.
Skadenivåerna måste hållas nere. Inte bara för opinionens skull, utan för att jordbruket ska fungera och vara lönsamt. Vi har ett samhällsansvar och det måste vi bära.
Viltolyckorna för vildsvin (vilket man kan använda som en parameter för att bedöma stammens storlek) har ökat lite sakta sedan rekordåret 2012. Avskjutningen ökar också.
Notera detta: Vildsvinsstammen får aldrig växa oss ur händerna. För då – om inte förr – får vi riktiga problem.

 

Forskning har visat att utfodring ökar överlevnaden för vilt. Men forskning har också visat att de som utfodrar också skjuter mer vilt. Jägarna kompenserar oftast för den ökade överlevnaden genom att fälla mer vilt.
Naturligtvis ska vi inte ha byråkratiska och klåfingriga lagar runt utfodring. Naturligtvis ska vi inte heller utfodra och spara för att bygga upp viltstammar som gör det svårt att bedriva ett effektivt och lönsamt jordbruk. Vi måste som alltid var öppna för att hitta en balans mellan vilt och brukande.

Den enda lösningen jag ser är att vi samarbetar – jägare och lantbrukare tillsammans. Bägge parter måste bjuda till. Ingen på nationell eller regional nivå ska tala om hur man ska göra. För skadorna kommer lokalt och lösningarna kan bara hittas lokalt. Det är där man måste samarbeta och komma överens; om metoder, om nivåer, om jakten.

Ska vi få fram en fungerande lösning måste kanske markägarkollektivet sinsemellan hitta forum där de diskuterar sitt brukande. Ifall en markägare vill ha mycket vilt och sälja jakter och grannen vill odla spannmål kommer med stor sannolikhet en av dessa få problem.
Bägge kommer att känna att deras rätt och möjlighet att bruka sin mark påverkas av någon annan, att det sker ett ingrepp i äganderätten. Är detta jaktens fel? Eller är det istället kanske en markägarfråga, som måste lösas av dem?

I teorin är det buslätt att hitta lösningar. I praktiken är det nästan omöjligt. Det är därför vi måste hjälpas åt. Samarbeta. Inte bråka på debattsidorna.

Ser ni vad jag vill komma med min argumentation? Inte? Låt mig då avsluta med att vara riktigt tydlig.
Tror man sig inte kunna lösa frågan lägger man skulden på någon annan. Det är då man kräver lagstiftning, regler och förbud. Det är då man kör opinionssvängen. Många jordbrukare tror helt enkelt inte på att jägarna eller de själva kan lösa problemen.

Vi jägare tror däremot på vår kraft och de metoder som finns. Vi vill satsa på samarbete. Vi vet att lagar inte begränsar vildsvinsstammen.

Bägge parter har med andra ord en jobbig uppförsbacke där det i första skedet handlar om att bygga förtroende och förståelse – ännu en gång. För hur vi än vänder oss kommer ansvaret och arbetet att landa på lantbruket, skogen och jägarna. Ingen annan kommer lösa detta.
Det är därför vi måste samarbeta.

Ringduva1

För första gången på många år var jag på väg till biblioteket. Jag skulle skaffa ett lånekort, som behövdes för att låna en e-bok. När jag öppnade den tunga glasdörren, med ett lånekort i fickan, stod en skara människor en bit bort. De hade format en ring runt något som låg på marken. Eftersom mitt intresse mest låg på den bok som skulle inlånas via surfplattan lade jag inte mer energi på folksamlingen än så.

Men precis när jag skulle cykla iväg hemåt vände sig en 18-åring om och frågade mig om jag visste hur man ”tog död på en fågel”. Efter att ha jagat i hela mitt liv och arbetat på Svenska Jägareförbundet i tio år och därtill läst Jordbruksverkets riktlinjer och allmänna råd om slakt och annan avlivning så visste jag det.

Därför gick jag fram till folksamlingen på torget och tittade in i ringen. På marken stod en ringduva. Strax intill den fanns en inglasad scen. Det behövdes inte något större detektivarbete för att räkna ut vad som hänt. Duvan hade flugit in i glaset. Nu var den dödligt skadad. Det ena ögat hade trillat bort, det andra var sönderslaget. Blod som runnit från näbben hade format en stor pöl på marken. Duvan hade också stött upp ett antal frön från sin kräva.

Där stod den blinda ringduvan och vaggade, ramlade, reste sig och vaggade vidare. Människorna i ringen pratade om att någon borde avliva den. De sa ”Usch” och ”Vad synd”. De stod som åskådare och betraktade ringduvans dödskamp. 18-åringen tittade vädjande på mig. Han ville få ett slut.

Men jag var inte där som jägare eller ganska påläst i Jordbruksverkets riktlinjer kring avlivning. Jag var där som lånekortshämtare. Men snabbt förvandlades jag till det som alla jägare är – djurvän. Jag ville heller inte se fågeln lida. Den dödligt skadade ringduvan skulle inte behöva plågas mer. Den gungande fågeln, med blödande näbb, skulle inte dö långsamt.

När folksamlingen upptäckte att någon skulle göra det som de redan borde ha gjort försvann alla snabbt från platsen. Medan andra såg på gjorde jag det som alla djurvänner borde ha gjort. Jag tog den dödligt skadade fågeln i handen med avsikt att förkorta en utdragen kamp mot ett oundvikligt slut. Duvan sprattlade tafatt. Huvudet hängde.

Avlivningen gick fort.

Trots att jag har jagat nästan alla lovliga fågelarter och tvingats att avliva ett antal, som inte dött omedelbart av skottet, är det ingen som berört mig mer än den gungande ringduvan utanför biblioteket. Att en enkel avlivning av ett dödligt skadat djur ibland kan sätta djupa spår är lite konstigt. Att jag som van jägare skulle reagera så överraskade mig. Kanske berodde det på att jag inte var jägare i det ögonblicket, utan en biblioteksbesökare, kanske finns det andra psykologiska förklaringar. Men det fanns ingen glädje eller stolthet, bara lättnad över att fågeln inte skulle behöva lida mer.

Efteråt har jag funderat på varför ingen annan agerade? Är det en konsekvens av urbaniseringen eller för att människor fjärmar sig från naturen, eller att de inte kan eller vågar? Eller är bilden av en djurvän sådan att man aldrig får ta saken i egna händer? Det spelar kanske ingen roll, men det säger något om min syn på djurvänner. Människor måste ta ansvaret som kommer av att bruka naturen. Det innebär ibland jobbiga beslut. Men att vara jägare är att också att vara djurvän. Vi vill inte att se djur lida. Som jägare tar vi oss också ibland rätten att döda ett djur, men vi gör det med en särskild avsikt. Är det med rätt avsikt så kan vi också förklara varför och få förståelse. Det är en viktig insikt att komma ihåg – rätt avsikt.

Därför känns det tryggt att veta att det runt om i landet finns 300 000 jägare som hade agerat precis som jag, med rätt avsikt. De hade tagit ansvaret som följer av att vara jägare, medan de andra troligen hade sett på.

Rödräv. Foto: Göran Ekström

Jag ser dem varje dag. Nu ligger de där igen, döda vid vägkanten, räv och grävling.

Rödräv. Foto: Göran Ekström
Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen är det bara en art som får kramar, vargen. Foto: Göran Ekström

I år vaknade grävlingarna nog lite tidigare eftersom värmen också har kommit tidigare än vanligt.
Upp ur grytet, hungriga, några solstrålar värmer, sträcker på sig, tvättar sig, lufsar iväg och letar mat när det skymmer. Och där kommer bilen… Under ett år dör  ungefär 30 000 grävlingar på det här sättet, tror Trafikverket. Jag har svårt att hitta en uppskattad siffra vad gäller räv men det lär vara ett antal tusen. Inte många bryr sig. Jag väjer för döda rävar och grävlingar på vägen, rävarna ofta platta som pannkakor efter bilar som bara har fortsatt att köra över. De ligger och ruttnar i vägkanten. Respektlösheten hänger som en dallrande dimma. Jag hatar det.

Vi jägare försöker i alla fall göra något åt det här. Vi förvaltar räv- och grävlingstammen så gott vi kan.

Grävling. Foto: Kenneth Johansson
 
 
 
 
 
Grävlingmos blir ingen glad av. Foto: Kenneth Johansson

I en annan del av universum sitter ett gäng jaktmotståndare och hatar jägare och älskar rovdjur på ett antal Facebooksidor. Men de älskar inte alla djur utan bara rovdjur. Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen kramas bara en enda art, vargen. Faktiskt är det dessutom just nu så att de flesta faktiskt trängs runt och nästan slåss om att få krama en enda varg, Susi.

Susi har flera tusen kramare. Hon kallas ”En smart kvinna”, det finns Susi-klistermärken, små Facebook-hjärtan skickas hit och dit adresserade till Susi.

Och det är inte så att det räcker med alla kramar Susi får från Sverige. Kramarna har bett om internationell kramhjälp. Så Susi får kramar från både när och fjärran.

Allt medan rävpannkakorna på Europavägarna fylls på medan våren gör sitt intrång. Statistiskt sett gör en hel drös av Susi-kramare själva rävpannkakor och även grävlingmos på vägarna. Gör de själva något för att minska viltolyckorna? Nej. Tycker de att det är bra att jägarna minskar antalet plågade rävar vid vägkanten? Nej.

För till rävarna räcker ingen kärlek från de här människorna. De är inte mer värda än pannkakor på en väg. Ty kärleken till Susi och hennes artfränder är blind och evig.

Jägarna sköt, enligt senaste avskjutningsstatistiken 72 400 rävar och 27 400 grävlingar. Djur som i de allra flesta fall dog en snabb död utan plågor. En gärning som minskade pannkakssmeten på vägarna betydligt. Jägarna minskade risken för alla, även för Susis kärlekskranka beundrare, att köra på en räv eller en grävling. Men om jag har förstått saken rätt så är väl inte det bra heller.

 Exempel på jägaruppfattning.
Exempel på ”jägarkärlek” i kommentarerna hos en av de största kramar-organisatonerna.

De flesta av de här personerna hatar jägarna innerligt. De ska helst inte skjuta något alls. Och det är klart att om man inte ens reagerar över alla tusentals rävpannkakor som ligger utspridda på vägarna idag så lär väl inte 72 400 till märkas.

Skygglapparna på Susis fans börjar anta formen av gigantiska draperier. De ser bara en sak.

De har gått vilse i pannkakan.