Taggarkiv: Konflikt

Ska det bara få finnas ett minimum av klövvilt? Det vill Viltskadekommissionen. Foto Mostphotos

 

Är Viltskadekommissionen motsatsen till sans och balans? Frågan är faktiskt befogad. Resultatet från kommissionens arbete – som har finansierats av LRF och några skogsbolag – ska nog mest ses som en rejält tillspetsad önskelista inför den stundande valrörelsen.
Det finns i mitt tycke bara en sak som är bra i denna. Det är att den är så extrem att troligen ingen politiker vill ställa sig bakom den.

Vad är då Viltskadekommissionen. Jo, detta är ingen statlig kommission som Estoniakommissionen eller en sanningskommission för att utreda en fråga. Nej, detta är en partsinlaga från Lantbrukarnas riksförbund och ett antal skogsbolag. Syftet var helt enkelt att ta fram och klargöra vilka skador viltet orsakar skogs- och lantbruket.  Inget konstigt med det. I sak är detta ett 80-sidigt dokument som tydligt förklarar att LRF och ett antal skogsbolag tycker att det finns för mycket vilt. Inget konstigt det heller.
Men tro mig, det finns så mycket konstiga önskemål i sammanställningen att det blir svårt att ta Viltskadekommissionen på allvar.

Innan jag summerar de underliga, extrema, verklighetsfrånvända och häpnadsväckande slutsatserna vill jag tydliggöra ett par saker. Jag kan hålla med Viltskadekommissionen att det på sina håll finns för mycket vilt och att det i vissa områden är för omfattande skador på skogs- och jordbruk. Men Sverige är avlångt och problemen finns inte överallt.

När man läser igenom dokumentet kan man inte tolka detta som något annat än en krigsförklaring mot viltet.
Ingen av de lantbrukare jag känner skulle ställa upp på denna våldsamma och onyanserade attack på viltet. Bönderna – som jag känner ­­– är ansvarskännande och bryr sig om den biologiska mångfalden på sina gårdar och vill stå för hållbart jordbruk. De oroas av att insekterna och fåglarna minskar i odlingslandskapet. De vill bevara biotoper och markområden till nästa generation. Och de är villiga att göra insatser som inte ger intäkter – för att de vårdar ett arv. De vill inte arbeta mot naturen – utan med.
Jag undrar hur många medlemmar i LRF som ställer upp bakom de extrema åsikterna i rapporten som LRF:s ledning välkomnar.

Jag har så många invändningar mot Viltskadekommissionen att jag inte tänker nämna alla. Jag nöjer mig med dessa.

  • Det går inte att kräva lagstiftning som påverkar hela landet, äganderätt, turism och mycket annat, när viltskadeproblematiken är lokal och omfattar ganska begränsade områden.
  • Kommissionen har missat stora samhällstrender och en ganska högljudd allmänhet som vill se ett mer miljöinriktat brukade av skog och jord. Till och med EU-kommissionen har fångat upp detta. Att förslå något som går tvärt emot, måste nog upplevas som aningen tondövt.
  • Att föreslå att vildsvin ska anses vara ett skadedjur och sedan bara tillåta ett minimum av vissa klövviltarter känns som förslag från en svunnen tidsålder.
  • Naturen är något vi ska vara rädda om. Allmänheten ser vilt som en tillgång och en resurs. Att jord- och skogsbruk ska få ställa sig ovanför och diktatera villkoren för hur naturen ska vara sammansatt känns verklighetsfrånvänt.
  • Viltskadekommissionen ropar efter mer reglering och statlig styrning. Hur många vill ha mer av statlig klåfingrighet? Det brukar sannerligen inte vara det markägarna brukar vilja ha.
  • Kommissionen säger ju tydligt att markägarna inte klarar av att hantera äganderätten – vilket jag finner högst anmärkningsvärt.
  • Rapporten innehåller inte ett enda förslag som pekar mot att brukarna behöver göra någonting. Ett exempel skulle kunna vara att begärliga grödor för vilt inte anläggas längs hårt trafikerade vägar, eller att lantbrukaren får sätta upp tillfälliga varningsskyltar för vilt längs vägarna när grödorna upp i mjölkmognad och lockar till sig vilt.
  • Istället är förslagen så aggressiva och konfrontativa att jag blir tveksam på vad rapportförfattarna vill uppnå. Är detta utspel för att blidka interna krafter eller vill man faktiskt detta?
  • Ingen politiker med insikt och självbehärskning kan ställa sig bakom rapportens förslag. Brukandet måste ske samklang med naturen där vi tillsammans skapar förutsättningar som gynnar såväl natur som näringar ­– inte devalvera en grön näring till en miljöfarlig verksamhet.

Eftersom markägarna äger jakträtten borde det vara ganska enkelt att komma åt problemet. De har ju alla möjligheter att lösa problemen. Svårigheten ligger i att dessa tycker inte lika. Markägarorganisationer måste våga peka mot sina medlemmar – markägarna – och säga ifrån: Ditt brukande påverkar mitt.
Istället ropar man efter staten, vilket nästan aldrig är en bra lösning.
Tror någon på allvar att dessa fanatiska och överdrivna förslag är lösningen för jord- och skogsbruket är vi inte på rätt väg, utan på väg mot avgrunden.

Följande förslag finns i Viltskadekommissionen:

  • Inför rätt till skyddsjakt utan ansökan för markägare och jordbruksarrendatorer med jakträtt. Skyddsjakt ska vara tillåten om skadan är pågående eller om den kan förväntas uppkomma i närtid, samt om uppställda avskjutningsmål inte nås.
  • Tillsätt en ny jaktlagsutredning.
  • Regeringen ska ge tydliga direktiv till berörda myndigheter att klövviltstammarna och de stora populationerna av stora fåglar ska ner genom ökad avskjutning. Regeringen ska avsätta finansiella medel för att målen ska uppnås och följa upp måluppfyllelsen.
  • Uppdraget att minska viltstammarna ska föras in i regleringsbreven och instruktionerna för Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Trafikverket. Gemensam återrapportering om måluppfyllelse ska redovisas till regeringen.
  • Länsstyrelserna ska ha rättsligt stöd för och klara mandat att upprätta styrande förvaltningsplaner med avskjutningsmål och skyldighet att redovisa uppfyllande av målen i förvaltningsplanen till Naturvårdsverket.
  • Utred former för och inför nationell och länsvis systematisk flerartsförvaltning för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur.
  • Besluta om nationella och lokala nivåer vad gäller klövviltsbestånd som inte ska överskridas. Målet med nivåerna är att stammarna ska minska och hållas på den lägsta nivå som krävs för att stammarna ska vara livskraftiga och friska. Nivåerna ska:
    • vara tydliga och mätbara, exempelvis angivna som antal vilt/hektar,
    • baseras på beräkningar av hur stora populationer som den naturliga fodertillgången kan bära utan stödjande insatser.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att ingå samarbetsavtal med länder som har problem med samma arter av stora fåglar som vi har i Sverige.
  • Ge länsstyrelserna i uppdrag att planera och samordna informationsinhämtning om stora fåglar avseende spridning, skador och rörelsemönster i olika delar av landet under hela året.
  • Tillåt jakt på allvarligt skadegörande stora fåglar som inte är fredade under alla tider på dygnet.
  • Klassificera vildsvin som en allvarligt skadegörande art.
  • Utred förutsättningar för användning av skottpeng som verktyg för att effektivisera jakt på allvarligt skadegörande arter.
  • Ändra viltförvaltningsdelegationernas uppgift till att uteslutande vara ett rådgivande organ till länsstyrelsen. Viltförvaltningsdelegationerna ska inte ha någon beslutanderätt.
  • Förbjud utfodring av klövvilt i stödjande syfte. Utfodring av klövvilt bör som utgångspunkt endast vara tillåtet under förutsättning att utfodring sker enligt tillstånd av länsstyrelsen och i syfte att underlätta inventering av viltstammar. Länsstyrelsen är ansvarig för att utfodringen sker med tillsyn.
  • Inför en klar definition och reglering av åtling. Definitionen ska klart ange
    • tillåten fodermängd,
    • maximitid för hur länge åtling på en viss plats får användas,
    • krav på bevakning av åtelplatsen, samt
    • miniavstånd från åtelplats till väg och åker.
  • Ge Naturvårdsverket i uppdrag att utveckla en webbaserad klövviltsportal som samlar statistik och utgör ett lättillgängligt stöd för alla brukare. Norges nätbaserade databas Hjorteviltsregistret.no kan användas som modell att arbeta utifrån.
  • Utvidga Naturvårdsverkets uppdrag att utveckla en standardiserad metod för att inventera skador i gröda orsakade av vildsvin till att även omfatta betesskador av annat klövvilt och av stora fåglar.
  • Man vill därtill ha medel från Viltvårdsfonden ska gå till att utreda hur viltets skador påverkar jord- och skogsbruksmålen
  • Utred närmare förutsättningar för att införa krav på att viss näringsbetingad jaktverksamhet måste bedrivas i vilthägn.
  • Inför krav på att mer trafikerade vägar ska vara röjda från buskage och sly inom ett avstånd om 10 meter. Säkerställ att eventuella inskränkningar kravet utgör på pågående markanvändning kompenseras genom ersättning.
  • Inför krav på viltinventering och komplettering av viltsäkerhetsåtgärder genom uppförande av viltstängsel på de mest drabbade sträckorna inför anläggande av 2+1 vägar.

 

 

 

 

 

 

Foto Magnus Rydholm

 

Lantbrukarnas riksförbund samt även Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund stödjer Jägareförbundets krav på att minska vargstammen.
Frågan är: Kan länsstyrelserna – som ska väga ihop alla faktorer – ignorera kraven och önskemålen när de imorgon (torsdag) ska mötas och bestämma ramarna för den kommande licensjakten?

Har du försökt trösta en gråtande jägare som kramar de blodiga resterna av sin hund? Har du tittat en fårbonde djupt i ögonen när han upptäcker att hagen är full av döda och lemlästade djur? Eller har du känt rädslan hos en småbarnsförälder som precis sett vargspår på tomten?
Vad ska du säga för att trösta och ge hopp? Har du något bra förslag? Låt mig återkomma till detta.

Just nu hårdnar pressen på de länsstyrelser i Mellansverige som har fått delegation på att fatta beslut om licensjakt på varg i vinter.
Svenska Jägareförbundet har under några veckor drivit en informationssatsning som syftar till att belysa behovet av en rekordstor jakt. Förbundet anser att det behöver fällas cirka 100 vargar under det kommande året på licens- och skyddsjakt.
Men vargförvaltning är komplicerat. Det är så krångligt att det snart bara finns en handfull experter som förstår alla dimensioner och lagar som styr och påverkar.

De domstolar som hanterat vargfrågan har uppenbarligen saknat kunskap om hur viltförvaltning går till och vilken tillväxtpotential det finns i en vargstam. Kanske är okunskapen en del av förklaringen till varför domstolarna varit väldigt försiktiga när de resonerat kring hur stor del av stammen som får fällas i EU:s medlemsländer.
En årlig avskjutning av älgstammen reagerar sannolikt ingen över, trots att ungefär en fjärdedel av älgarna fälls. Eftersom vargen har högre tillväxtpotential än älgar och borde därför den kunna tåla ett ännu större uttag.
Men icke. Domstolarna har menat att man inte får göra stora uttag i stammen av en strikt skyddad art.
I praktiken kan deras ställningstagande göra att det blir pannkaka av hela förvaltningstanken. För det går faktiskt att tolka domstolarnas budskap enligt följande tillspetsade version: ”Vargstammen ska växa sig större. Hela tiden. I evighet.”
Tillåter EU bara uttag som är mindre än tillväxten så hamnar vi den tillspetsade versionen – hur dumt det än låter.

Men förståelsen verkar vara betydligt större i de organisationer som verkar i den svenska glesbygden. De ser samma behov som Jägareförbundet.
LRF har aktivt gått in och stödjer kraven på en minskad vargstam. Nu förefaller det också så att Svenska Kennelklubben och Svenska Samernas riksförbund gör samma sak. Sannolikt finns det ytterligare organisationer som anser att vargstammen ska vara så liten som möjlig – för då kan det skapas utrymme att leva och verka i vargområdet.
Det finns med andra ord en stark motkraft till hur myndigheterna har hanterat vargen till dags dato. Denna kraft är en viktig signal som både politiker och myndigheter måste beakta. För i verkligheten är det inte oproblematiskt med ett stort rovdjur vid husknuten, i djurens hage eller i pulkabacken. Detta vet alla som tvingas leva med vargen.

Frågan är nu om länsstyrelserna kan, vågar och vill ta det fulla ansvaret för vargförvaltningen?
Ansvaret innebär att beakta kulturella aspekter, näringar, ekonomi, hur människor mår, stress, oro, jaktliga möjligheter, livsmedelsförsörjningen, övrigt vilt – samt vargens livsbetingelser. Inte det ena eller det andra. Alltihop.
För mig är det självklart att myndigheterna inte får sätta vargens väl och ve före människornas. För då får vi aldrig tilltro och acceptans för de åtgärder som krävs – och behövs.

Jag hoppas att länsstyrelserna lyssnar och förstår att lösningen – för rovdjursproblematiken – inte finns i fler rovdjur utan i balans och samexistens mellan människa och djur. Samexistens ska utgå från människorna som bär de negativa konsekvenserna av rovdjuret. Vi måste förstå att deras verklighet – oro, stress och umbäranden – är det som sätter gränser och nivåer.
Det går inte att köra över dessa människor. Det går inte.
Inte om man vill ha en långsiktig lösning på problematiken. Och inte om vi ska ha en vargstam i landet.
Det första steget mot samexistens mellan människa och varg är enkelt.
Minska vargstammen – rejält.

Nå, hade du något hopp att ge jägaren, fårbonden eller småbarnsföräldern? Jag har nämligen inget att erbjuda. Jag kan inte lova att det kommer att bli bättre. Ingen kan med fakta och bestämdhet säga hur det ser ut om fem år. Ingen.
Utifrån mitt perspektiv kan man aldrig bygga samexistens med så dåliga förutsättningar som vi har idag. Vi är inte på väg mot något fungerande system, utan famlar i ett träsk av överstatliga regler, utan någon förutsägbarhet eller framtidstro.
Men någonstans ska man börja.
Länsstyrelserna har fått makten och möjligheterna att ta ett steg i rätt riktning. Låt oss hoppas att de greppar den möjligheten, ni förstår nog vad jag menar.

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

Vad är det för fel på oss män? Varför kan vi inte behandla våra medmänniskor på ett anständigt sätt? Foto Johanna Thörnqvist

 

Några kvinnor har, två år efter att #Metoo drog igång, skapat ett nytt upprop. Detta finns på Instagram och heter #Vigörpatronur.
Kvinnorna vill uppmärksamma de sexuella trakasserier, kränkningar och nedvärderande av kvinnor som förekommer inom jakten.
Runtom i vårt land förekommer det fortfarande rätt många händelser där män – medvetet eller omedvetet – kränker, tafsar, raggar på olämpliga sätt och trycker ner kvinnor. Allvarligt talat. Vad är det för fel på oss män?
Självklart vet jag att majoriteten av männen behandlar kvinnor korrekt. Självklart händer inte dessa händelser överallt och hela tiden. Men i min värld spelar det ingen roll om de händer ofta eller sällan. I min värld kränker man inte kvinnor. Inte män. Inte någon.

Men låt mig vara lösningsorienterad. Den stora och svåra frågan är: Vilket ansvar har vi som inte utför kränkningen? Kan vi sitta lugna på våra stolsryggsäckar och titta på? Kan vi blunda? Kan vi fnissa och ursäkta beteendet med: ” han skojar bara”? Nej. Om vi menar allvar måste vi alltid vara beredda att försvara de som utsätts. Vi måste alltid ta den svages parti.
Nu ska vi inte låtsas som att detta är enkelt. Den tafsande mannen är kanske din jaktkamrat, släkting eller chef. Den som skämtar grovt och nedsättande kan ju innerst inne vara en väldigt snäll person som egentligen inte menar något illa. Därför kan det vara jättesvårt att agera.
Den som säger ifrån hamnar mitt i en konflikt med starka känslor – som i värsta fall innehåller lagbrott. Vem vill hamna mitt i en sådan soppa?
Men ställ dig följande frågor. Om inte du agerar vem ska då göra det? Vem ska ställa sig på den drabbades sida? Vem ska då säga stopp?

Jag vill hävda att ingen som är i närheten eller vet om sexuella trakasserier, kränkningar eller andra händelser kan smita undan sitt ansvar. Jaktskytteklubbar, viltvårdsområden, Jägareförbundet, jaktarrangörer och andra organisationer har också ett ansvar – men ideella organisationer kan inte lösa ett samhällsproblem – och ett sjukt manligt beteende – helt på egen hand. De måste få hjälp och stöd av sina medlemmar.
Bara för att en person har blivit vald till ordförande i en förening har han/hon troligen inga verktyg eller utbildning för att hantera dessa jobbiga situationer. Och får ordföranden ingen hjälp av människorna – runt omkring – är förutsättningarna för att hantera den känsliga frågan väldigt dåliga.
Så när du och jag har sett något kan vi inte bara hävda att organisationen ska fixa allting. Vi kan inte flytta allt ansvar till föreningen. Vi måste agera, ge stöd, råd och stå upp för vår gemensamma värdegrund. Vi måste tillsammans skapa ett tryck på föreningarna. För med medlemmarna i ryggen får organisationen kraft och mod att agera.
Om vi blundar ger vi istället en indirekt legitimitet till de snuskigheter som kvinnorna utsätts för. Kom ihåg det.

Jag tror att vi alla har sett någon ungdomsfilm där en person blivit mobbad, slagen eller utfryst. Till slut kommer det en hjälte som tar den svages parti. Genom hjältens agerande får den mobbade upprättelse och rätten att vara sig själv. Varje gång jag ser sådant agerande blir jag glad.
Alla män som ser snuskiga närmanden eller hör nedsättande kommentarer har möjligheten att ta den hjälterollen. Allt vi behöver göra är att säga: Stopp. Lägg av. Det var dumt. Be om ursäkt.
Kan vi göra detta tillsammans så sätter vi en norm om alla personers lika värde. En uppförandekod som ligger i linje med vår värdegrund. Och då är vi en bit på vägen att få bort trakasserierna i samhället och jakten.

 

Låt mig också komma med några tillsynes välbehövliga tips:

Till män som blir intresserad av en kvinna.

  1. Skicka inte en bild på ditt könsorgan.
  2. Försök inte klämma på hennes könsorgan.
  3. Skicka inte SMS och beskriv hur du vill ha sex med henne.
  4. Ta inte på hennes kropp.
  5. Använd inte härskartekniker för att trycka ner eller förringa henne.
  6. Behandla henne inte illa.
  7. Begå inga brottsliga handlingar mot henne.

Prova istället att om du får bjuda henne på en fika. Om hon inte ens vill fika med dig är det en tydlig signal om att hon med stor säkerhet inte vill ha sex med dig heller. (Ta detta som ett extratips.)

Till män som INTE blir intresserad av en kvinna.

  1. Gör inte de sju ovan uppräknade sakerna ni heller.

Kampanjen Rädda älgen är ganska enkel. Men om man inte läst förklaringarna är det lätta att göra felaktiga tolkningar. Foto Erik Mandre

 

Du har säkert sett kampanjen Rädda älgen. Kanske har du läst en del av de artiklar förbundet har skrivit. Men det finns en del människor som inte gjort det och gör tolkningar om kampanjen som inte stämmer.
Låt mig därför göra några förtydligande kring syftet bakom Rädda älgen genom att publicera några frågor som jag har svarat på i andra sammanhang.

Vi har alldeles för stor älgstam och vill minska den i mitt jaktlag? Hur ska jag kunna stödja kampanjen?
– Kampanjen handlar inte om älgstammens storlek. Tycker markägare och jägare att stammen är för stor ska ni minska den. Kampanjens syfte är stå upp för den lokala viltförvaltningen. Svenska Jägareförbundet tycker att markägare och jägare ska få besluta om dessa frågor – inte att en nationell myndighet bestämmer detta åt dem. Så det finns inget i kampanjen som motsäger om ni vill minska älgstammen. Tvärtom. Kampanjen står upp för att ni ska få fatta sådana beslut.

Älgen är inte utrotningshotad. Varför tror ni det?
– Svenska Jägareförbundet tror inte att älgen är utrotningshotad. Det har vi också varit tydliga med. Däremot finns det andra hot mot älgen. Klimatförändringar, sjukdomar, minskande kalvvikter, rovdjur och brist på naturligt foder. Dessa tillsammans skapar en hotbild som inte alla känner till. Därför vill vi tydliggöra att älgen har det tufft i många områden.

Jag är skogsägare och får mina tallplanteringar uppätna av viltet. Kampanjen går tvärt emot vad jag vill.
– Svenska Jägareförbundet och du verkar ha precis samma bild av betesskadorna. På vissa håll är de för stora och oacceptabla. Kampanjens ena syfte är att ta krafttag mot betesskadorna. Vägen framåt är att sätta rätt trädslag på rätt mark. Men det räcker inte att du gör rätt, om dina grannar samtidigt gör fel. Älgarna rör sig över stora områden och stannar där det finns gott om foder. Människan har satt gran på tallmarker under lång tid. Nu behöver vi göra rätt. Och det kommer att ta tid att öka mängden naturligt älgfoder.
– Kampanjen vill därför att alla markägare sätter tall på tallmarker (behovet är störst i södra och mellersta Sverige). Då skapas mer naturligt foder till viltet (en rik markflora, bärris och lövträd samt fler tallar), vilket leder till minskade skador. Eftersom forskningen är tydlig med att det mest effektiva sättet att minska betesskador i skogen är att öka fodermängden, tycker vi att det är rätt sätt att agera på.
– Vi vill med andra ord samma sak – minska betesskadorna. Kanske har vi olika lösningar för att nå målet. Men istället för att bråka, låt oss på lokalt plan börja diskutera lösningar. Inte bara ensidigt kräva minskade älgstammar. Det leder oss inte närmare de verkliga lösningarna.

När vi har så stora skador behöver älgstammen minska. Varför är ni emot det?
– Svenska Jägareförbundet är inte emot att man lokalt minskar älgstammen, om markägarna och jägarna är överens om detta. Vi är heller inte emot att man under en period sänker stammen till en lägre nivå än vad som är normalt – så länge att man lokalt är överens om detta. Det är helt naturligt att älgstammen måste minska på vissa ställen och öka på andra.
– Är förutsättningarna sådana att det är nödvändigt att sänka stammen rejält för att ge tallen förutsättningar att komma upp behövs ett bra samarbete och gemensamma uppoffringar av både jägare och markägare. För att få med jaktlagen på en sådant agerande kan det vara aktuellt med att sänka arrendekostnaderna (eller ge något annat incitament) och ha en långsiktig plan som alla kan enas kring. Då kan älgstammen öka igen om några år när förutsättningarna är bättre.

Jag gillar kampanjen. Hur ska vi få skogsbolagen att öka älgstammen?
– Det finns en inbyggd konflikt mellan skog och älg. Vi jägare vill ha bra viltstammar och skogsbolagen vill ha så lite betesskador som möjligt. Kampanjen tar inte ställning till hur mycket älg det ska finnas. Vi tycker att stammens storlek ska avgöras av jägarna och markägarna tillsammans – utifrån era förutsättningar och förhållanden. Det handlar om att hitta en balanspunkt mellan våra, skogsägarnas och allmänhetens olika intressen.
– Svenska Jägareförbundet är däremot emot den kortsiktighet som en del bolag har kring viltstammarna när de bara upplåter jakt på elva-månaders jaktarrenden. Dessa ger inga förutsättningar för att skapa och behålla en kvalitativt bra älgstam. Istället leder detta till svårigheter att nå målen, rädsla för att förlora jaktarrendet och osäkerhet inför kommande jaktsäsonger. Man bygger inte förtroende och ansvarstagande på det sättet.

Vi har dov, kron, rådjur, älg och vildsvin. Stammarna måste minska om det ska bli någon skog överhuvudtaget.
– Betesproblematiken ökar om man har flera arter av hjortvilt. Är stammarna därtill mycket täta kan det få stora effekter på skogsbruket. Förbundet är väl medvetet om detta problem. För att lösa ett extremt hårt betestryck måste markägarna i området gemensamt vara överens om att det totala klövviltstrycket måste minska. Detta är steg ett. Initiativet måste komma från en enig markägargrupp. Steg två är att göra en långsiktig plan för hur stammarna ska minska och sätta tydliga årliga avskjutningsmål som jägarna ska uppnå. Det handlar om att jobba tillsammans och skapa bra förutsättningar för att jägarna ska lyckas. Därefter måste man årligen följa upp och se att man får till stegvis minskande klövviltstammar. Ibland kan man behöva revidera planen för att sedan arbeta vidare mot målen. Att minska klövviltstammarna på ett klokt och etiskt sätt tar tid. Därför behöver planerna vara fleråriga.
– Ingen ska inte tro att jägarna själva kan lösa detta själva. Jakträtten ligger hos markägarna. Och eftersom få markägare har så stor mark att de ensamma kan förvalta viltstammar behövs samarbete. Det hjälper föga om en markägare försöker göra rätt om grannarna inte gör något alls.
– Men kampanjen Rädda älgen handlar inte om de problem som du beskriver. Den handlar om att vi behöver sätta rätt träd på rätt mark för att skapa mer naturligt foder för viltet, samt att jägare och markägare ska få fortsätta att bestämma om älgförvaltningen på lokal och regional nivå. Det innebär inte att du har fel i sak, bara att kampanjen handlar om något annat.

Varför skapar ni ännu mer konflikt om älgen?
– Rädda älgen har inte syfte om att skapa konflikt. Den vill sätta fokus på älgens situation och uppmuntra till dialog och samarbete. Lösningarna som vi föreslår kan inte jägarna utföra. Men vi kan stödja markägarna och hjälpa till. Kampanjen sätter i någon mån press på markägarna att plantera tall. Men det är exakt samma budskap om Skogsstyrelsen ger.
– Svenska Jägareförbundet vill inte ha konflikt. Vi vill hitta lösningar.

Tror ni verkligen att era ihopsamlade pengar kommer att lösa problemen?
– Nej, vi tror inte att vår insamling till tallplantor har någon stor betydelse för mängden tall i Sverige. Men det är en symbolisk handling som visar att jägarna bryr sig om såväl älgens situation som de betesskador som markägarna drabbas av.
– Insamlingen hjälper till att sätt fokus på att fler borde föryngra sin skog med tall. Detta är således en symbolisk gest, som bidrar till att det kommer fler tallar i jorden. Även om insatsen är begränsad så bidrar den i rätt riktning, vilket alla borde vara positiva till. Många fler borde delta i kampanjen.

Ni som orkat läsa igenom alla frågor och svar har förhoppningsvis fått en bra bild av kampanjens syfte – vad vi vill uppnå och vad vi tycker.
Låt oss därför fortsätta att Rädda älgen.

Det finns en konflikt mellan skog och vilt. Men orsakerna har varit kända i över 100 år. Foto: Oscar Lindvall

 

Artdatabanken vill rödlista älgen. Skogsbruket vill halvera älgstammen. Samtidigt höjs röster för att förbjuda utfodring. Konflikten mellan ett aktivt brukande och välmående viltstammar verkar vara total.

(Denna blogg började som ett inlägg på Facebook. Men eftersom intresset var stort lägger jag ut den – med lite tillägg – på bloggen.

Låt oss titta tillbaka i tiden för att förstå hur allting började. 1890-talet började Svenska Jägareförbundet prata om behovet av jaktvård. Redan då – med utdikningar, bruket av skog och mark – sågs effekterna på viltstammarna. Djuren började få svårt och hitta foder i det som då ansågs vara ett rationellt skogsbruk (vilket också inkluderar ett aktivt skogsbete från nötdjuren). Skogsplanteringarna började få skador. Bovarna var inte bara älgarna och rådjuren (som var ganska få till antalet). Även tjädrar och orrar skadade träden. Professor Anders Wahlgren vid skogshögskolan i Stockholm tog vid den tiden över som redaktör för Svenska Jägareförbundets tidskrift och myntade: ”Jägaren måste förvandla sig till jaktvårdare”.
Det vi idag kallar viltvård uppstod alltså som en konsekvens av att ett aktivt brukande av naturen påverkade viltstammarna – och jägarna ville bevara mångfalden. Detta är viktigt att förstå.
Redan 1890 visste man också vilka effekter ett mer rationellt skogsbruk får på viltstammarna. Bland annat beskrev jägmästaren C. A. Hollgren detta tydligt. ”Ju intensivare skogen kommer att skötas, dess mer inskränkas de lokaler där villebrådet finner trevnad”.
Lösningen som förordades var: Mer blandskogar, färre monokulturer (fast de använde inte det ordet), samt till och med en ”öppen plats där gräs och örter kan frodas, insektlivet bliva större än under trädens skugga och fågeln finna möjligheter för myllgropar”. Redan då insåg man att pollinerande insekter missgynnades av brukandet.

Mitt syfte är inte att peka finger mot någon, utan istället visa på kunskapen vilka effekter ett mer effektiviserat skogsbruk ger  var kända redan för över 100 år sedan.
Senare fick Tage Trott, C.G Holmerz, Gustaf Koltoff och Knut Hamilton i uppgift att göra en praktisk handbok som jägarna skulle kunna använda för att skapa bättre förutsättningar för viltet i det brukade landskapet. Jägarkollektivet anammade idén om jaktvård.
Drygt 100 år senare har jägarna lärt sig att se viltet som resurs och något man ska vårda. Denna syn sitter djupt i jägarsjälen och är inget man kan förändra i ett hafs. Det är nämligen detta synsätt som format vår etik och ideologi. Det är detta som förklarar och berättigar oss att skörda lite av räntan och spara kapitalet av viltstammarna.
Idag är det självklart att för alla jägare att ta viltets perspektiv. Inställningen har också stärkts i takt med att brukandet har effektiviserats.
Skogen och jordbruket av idag har – som bekant – nästan inga likheter med hur det såg ut i början av 1900-talet. Naturen ser helt annorlunda ut. Då hade man till exempel en stark rapphönsstam på småländska höglandet.

Älg- och viltfrågorna är komplexa och innehåller så många olika parametrar. Varken frågorna eller lösningarna är svarta eller vita. Det finns inga enkla lösningar – även om en del personer verkar tro det.
Låt oss aldrig glömma bort att den biologiska mångfalden styrs av vilka förutsättningar som finns i naturen. Och brukandet (som vi människor sysslar med) både gynnar och missgynnar olika arter. De förändringar som skett i brukandet under de senaste 100 åren har förändrat förutsättningarna helt och hållet. Orsakerna till förändringarna är många och komplicerade att förklara. Låt oss därför nöja oss med att konstatera: Så har det blivit.
Jägareförbundets gamla slagord ”att bruka utan att förbruka” är en devis som alla intressenter borde reflektera över och verka under. Det skulle borga för att alla parter tar ett större ansvar för helheten; så att alla effekter för insekter, fåglar, viltet, människan och samhället finns med när man brukar naturen.

En del av de förslag och lösningar som hörs i dagens debatt om älgen är alldeles för smala, naiva och historielösa. De tar sällan hänsyn till de förutsättningar som krävs för en ökad mångfald. Istället är de oftast partsinlagor som letar enkla lösningar på svårlösta problem.
Avslutningsvis: Vi behöver både ett aktivt brukande av naturen och en ökad biologisk mångfald. Att knäcka denna nöt kommer att bli en svår uppgift. Det enda som är självklart och helt uppenbart är följande: Vi får inte fortsätta att förbruka naturen… då sågar vi av grenen vi sitter på.

Tack vare att Svenska Jägareförbundet ifrågasatte arbetet med att ändra omräkningsfaktorn för varg så stoppades en beräkningsmetod som skulle ge fler vargar än vad verkligheten kräver. Foto Magnus Rydholm

 

När jag hör jägare som påstår att Svenska Jägareförbundet inte gör något i vargfrågan blir jag frustrerad. Som kommunikationschef vill man att alla medlemmar ska se vad förbundet gör och förstå vad insatserna betyder.
Tyvärr når vi inte hela vägen ut till alla medlemmar med varginformationen. Den främsta anledningen är att vargfrågan så komplicerad att endast få vet hur lagarna är skrivna, hur art- och habitatdirekts påverkar oss, vad domstolsavgörandes har för betydelse,  hur gynnsam bevarandestatusens räknas fram och begränsar handlingsutrymmet och mycket annat. Är inte sakförhållandena enkla så orkar många inte läsa igenom texterna.
Därför gjorde vi fyra filmer där Gunnar Glöersen förklarade ett antal begrepp. Syftet var att visa upp både vad vi gör och vad förbundet vill. (I länkad artikel finns filmerna).

Det har inte gått mer än tre veckor sedan vi gjorde filmerna. Idag kan vi faktiskt slå oss lite för bröstet och säga: Förbundet har gjort skillnad.
Det rör sig inte om något revolutionerande resultat, men det rör en viktig pusselbit – omräkningsfaktorn – som styr hur stor vargstammen ska vara.

Bara namnet – omräkningsfaktor – gör ju att man vill börja gäspa. Och förstår man inte hur omräkningsfaktorn används och vad den betyder blir innehållet i texten både tråkigt och intetsägande. Men fortsätt läsa. Jag ska försöka förklara.
När man började att inventera varg i Sverige använde man antalet föryngringar som ett mått på hur många vargar vi hade. En föryngring beräknades till tio vargar. Omräkningsfaktorn var alltså tio.

Nu fanns inte alla tio djuren i en flock, utan man hade beräknat att för varje föryngring så fanns det ett antal par eller ensamma vargar. Tillsammans blev det tio stycken. Hittade man 30 föryngringar så hade vi 300 vargar. Ett enkelt och bra sätt att beräkna stammen.
Men efter några år var det fanns en forskare som menade att siffran tio var alldeles för hög. Den skulle sänkas till åtta.
Ifall Naturvårdsverket hade köpt forskarens argumentation hade det krävts 37,5 föryngringar för att stammen ska hålla 300 vargar. När diskussionen kring omräkningsfaktorn tog fart fanns det en organisation som protesterade. En organisation som krävde mer fakta. En organisation som krävde att man skulle göra en spillningsinventering med DNA-analyser för att vi verkligen skulle veta stammens storlek.
Det var Svenska Jägareförbundet som menade att enskilda forskares teoretiska beräkningar inte ska kunna ligga till grund för förvaltningsbeslut på detta sätt. Naturvårdsverket tyckte också att det behövdes mer fakta och köpte förbundets argumentation.

Förra vintern gjordes spillningsinventeringen. De insamlade proverna visade att stammen var på minst 315 individer. Denna fakta visade inte bara på att forskaren hade fel i sin beräkning om åtta. Den visade att förbundet hade rätt. Omräkningsfaktorn tio stämde ganska väl med verkligheten.
I måndags beslutade Naturvårdsverket om att behålla omräkningsfaktorn tio tills man utvärderat möjligheterna att ha DNA-inventeringar. Svenska Jägareförbundet anser att DNA-inventeringar troligen är den bästa tillgängliga metoden för att få ett bra inventeringsunderlag av vargstammen.

Men det intressanta är följande: Hade inte Svenska Jägareförbundet tagit strid i frågan hade vi fått omräkningsfaktorn åtta, vilket inneburit att Sveriges vargstam alltid skulle vara betydligt större i verkligheten än på pappret (det vill säga ytterligare 75 individer om stammen skulle ligga på 300 stycken).

Det jag vill säga till alla jägare som inte tror att Svenska Jägareförbundet gör skillnad i vargförvaltningen. Ta dig lite tid och läs vad förbundet gör. Just nu pågår den stora vargstriden på EU-nivå. Jägareförbundet är ensamt om att verka för jägarnas bästa i Bryssel. Det är en viktig fråga. Som tur är finns det jägarorganisationer från andra länder som hjälper till. Men kom ihåg att de som vill skydda och bevara miljön – och många gånger begränsa jakten – är många gånger fler.

Så utan att tveka kan jag slå fast följande: Utan Svenska Jägareförbundet hade vi haft en större vargstam än vi har idag. Ovanstående text är faktiskt ett bevis för det.

Slö propaganda kryddad med fördomar. På senaste tiden har det slagit mig att så argumenterar så många jaktmotståndare slentrianmässigt. Åtminstone på sociala medier. Deras sätt att kommunicera påminner om färdigtryckta etiketter som används som svar på precis allt vi säger. Orden trillar ut reflexmässigt. Det finns ingen logisk tanke bakom, bara färdiga klyschor.

Det finns människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa. Foto: Madeleine Lewander

 

Dessa goda jakthatare är så fromma att hela universums stjärnor blinkar hänfört varje gång de skriker ”Karma” åt en jägare. Det är väldigt mycket godhet det.

Det här handlar naturligtvis bara om deras egen självbild. Min bild är att de är enfaldiga och ytliga och köper sin så kallade godhet på sina medmänniskors bekostnad.

Jägareförbundet har i dagarna gått ut med en intressant information om hur vargfrågan ser ut i dagsläget, förbundet har på ett enkelt och bra sätt förklarat turerna kring miniminivåer, Högsta förvaltningsdomstolar, Naturvårdsverket, riksdagen och EU.
Dessutom på ett korrekt och väl underbyggt sätt förklarat var förbundet står i rovdjurs- och kanske framför allt vargfrågan.

Är det vad vargdebatten handlar om? Jägarnas föräldrars släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?

Förbundet radar upp det ena, med bakgrundsfakta, väl underbyggda argumentet efter det andra. Där finns logik och verklighetsförankring. Exempelvis att också ta hänsyn till människors vardag i rovdjursområden, om balans i viltstammarna men även, ack så viktigt, balans mellan människa, natur och viltstammar.

Förbundet försöker väga in de människor som tvingas leva bland rovdjur i syfte att få fram ett bra beslut om hur många vargar vi ska ha för att det över huvud taget ska funka.
Vi funderar också på hur det ska bli med älgjakten, på dödade och skadade tamdjur, tamdjursägares oro och mycket mer.

Förbundet ger förslag på åtgärder och följer frågan under lupp för att informera och vara pålästa. De informerar, lyssnar och försöker föra sakliga diskussioner.

Och så presenteras detta på sociala medier. Informationen mottas positivt av de allra flesta, det ska ändå sägas.
Men kvaliteten på den negativa kritiken är bedrövlig, rent ut sagt korkad. Knappt någon går in på sakfrågorna.
Det som skrivs är ”Rädda alla vargar”,  ”Jävla inavlade människor, låt djuren leva” till ”Dö vidriga jägarpack”.

Jaha?

Det är svårt att försöka åstadkomma en konstruktiv diskussion utifrån detta.
Är det vad vargdebatten handlar om? Att jaktmotståndare svarar ”Rädda alla vargar” på allt och inte behöva tänka ett steg längre. Eller kontra med jägarnas föräldrars eventuella släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?
Vi jägare måste också förhålla oss till argumenten: ”Jag vill minska idioter i Sverige, kan vi skjuta ner den stammen också?” eller standardsvaret utan minsta eftertanke: ”Människor ska inte lägga sig i naturen”.
Vi ska alltså diskutera om vi ska skjuta idioter. Eller strunta i allt och alla, för naturen sköter sig själv.  Är det så vi kommer vidare?
Det verkar vara så den samlade jakthatareliten tycker att vi kommer framåt i rovdjursfrågan.

Saker kan diskuteras. Istället möts vi av ett ologiskt gapande som saknar grund i sakfrågorna och leder iväg till en verklighetsfrånvänd godhetskamp där glåporden haglar. När universums godaste godbitar talar då behövs uppenbarligen ingen logik.

Jag tycker att de bara rakt ut kan säga att de skiter i alla våra argument, de tänker inte ens ta del av dem. Och ärligt talat tror jag inte att de har några logiska argument själva, det är bara ett mantra som upprepas utan närmare eftertanke. Man tror att man är snäll.

Huvuddelen av jakthatarna försöker inte ens fundera på att det finns medmänniskor där ute som faktiskt kan vara av en annan åsikt utan att vara djävulens påfund. Människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa.

Helt uppenbart har de flesta jakthatare inte ens bemödat sig att läsa texten eller se de informativa filmklippen som Jägareförbundet gjort. Men det är inte för sent!
Du kan läsa allt här och se filmklippen!
Det som skrivs och sägs av Jägareförbundet där, står jag som medlem i Svenska Jägareförbundet stolt upp för. För det handlar om väl underbyggda och sakliga argument, väl förankrade i det som kallas verkligheten.

Begränsa inte de laglydiga vapenägarnas frihet – till ingen nytta. Foto Leif Nilsson

De senaste dagarna har det varit heta diskussioner om EU:s vapendirektiv och den anpassning av lagen som Sverige är tvungna att genomföra. Debattörernas skarpslipade argument har kastats fram och tillbaka på både Twitter och Facebook.
Vad är då problemet?
Jo, i EU:s vapendirektiv finns det möjligheter för medlemsländerna att göra vissa undantag. Undantag är en vanlig princip som EU ofta använder sig av för att baxa igenom olika förslag. Syftet med undantagen är att hitta en kompromiss. Genom att ge länderna möjligheter till nationella anpassningar av lagarna – i vissa delar – kan man få medlemsländerna att acceptera helheten.

Sveriges regering föreslog för en tid sedan hur lagstiftningen skulle kunna se ut, genom en lagrådsremiss. I den vevan blev det tydligt att regeringen inte har använt undantagen fullt ut.
I debatten på Twitter och Facebook har vissa politiker antytt att Svenska Jägareförbundet är nöjt med hur förslagen till lagstiftning ser ut.
Inget kan vara mer fel.
Svenska Jägareförbundet har visserligen uttryckt att majoriteten av jägarna inte kommer påverkas av lagändringarna. Men det är inte samma sak som att vara nöjt. Det är inte ens i närheten av samma sak.
Låt mig förklara.
Förbundet har sedan EU påbörjade arbetet med vapendirektivet varit tydligt med att ökade krav på laglydiga människor inte minskar den vapenrelaterade brottsligheten. Sådana krav minskar inte heller de illegala vapnen som finns i landet. Inte heller de tragiska dödskjutningarna. Det krävs helt andra åtgärder för att lyckas med detta.
Tro mig. Svenska Jägareförbundet är positivt till alla förslag som kan stoppa vansinnesskjutningar, gängkriminalitet och vapensmuggling. Men vägen dit går inte genom att göra det svårare för jakt och tävlingsskytte. Sådana förslag är tankevurpor utan någon logik.

Vapen är känsloladdat för en del medborgare. Men det är vapen inte för mig eller mina jaktkamrater. Vapen, för mig, är en del av min frihet. Dessa gör det möjligt för mig att jaga och träna skytte. De ger mig möjlighet till att skaffa klimatsmart kött och en meningsfull fritid. De ger mig kamratskap och värden som inte kan mätas med pengar. Försvårar staten mina möjligheter till jakt och skytte så begränsar den min frihet. Det är därför som ämnet är så känsloladdat för oss vapenägare.
För vi kan inte förstå varför vi ska straffas. Vi följer ju lagboken. Våra vapen är inte intressanta för brottslingar och de försvaras inlåsta i säkerhetsskåp som gör dem nästan omöjliga att stjäla.

Sverige blir inte tryggare av att sätta hårdare krav på de som redan följer lagarna. Det är därför vi reagerar.

Låt mig också dra en dålig jämförelse om frihet. Är det någon som tror att regeringen skulle förbjuda människor att bada i sjöar och hav? Nej, självklart inte. Det vore ett katastrofalt ingrepp i medborgarnas frihet. Tyvärr omkom så många som 62 människor i drunkningsolyckor förra året. Trots detta är det väl ingen som skulle komma på idén att föreslå ett badförbud. För mig är det självklart att Sverige inte ska reglera sönder människornas frihet om staten inte kan uppvisa klara och tydliga vinster med lagarna.
De förslagna vapenlagarna har inga vinster. Istället kommer dessa att förstöra för sportskyttar och skapa dyr och krånglig administration – till ingen nytta.
Jag är därför stolt över mitt förbund. Det agerar klokt och står upp för bra principer. Vad tycker då förbundet?
Jo, följande: Svenska Jägareförbundet anser att regeringen bör omarbeta lagrådsremissen och använda alla undantagsmöjligheter som finns i EU-direktivet.
Och det tycker jag också… för allt annat är ologiskt.

Beslut måste genomföras annars fungerar inte demokratin, menar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos och Magnus Rydholm

 

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Denna mening finns nedpräntad i regeringsformen – den grundlag som utgör principerna för vår demokrati. Smaka på meningen. Dofta. Och njut över det finaste ordet jag vet – demokrati.
Denna lag förpliktar.
Att det är vi medborgare tillsammans som bestämmer över Konungariket Sverige är något väldigt fint. Något vi alla bör vara stolta över. Särskilt som det finns människor runt om i världen som slåss och dör för den rättighet och maktposition som du och jag har. Fria val, yttrandefrihet och en röst som är med och avgör hur landet ska styras är nämligen väldigt ansvarsfullt och avundsvärt, men långt ifrån självklart.

Nu är det långt ifrån alla som känner att de är med och beslutar om Sveriges framtid och lagar. Troligen är det så att en stor kritisk massa känner sig längre från den offentliga makten än någonsin tidigare.
För det finns något – en substans – bakom alla ord och formuleringar om att Sverige rycks isär. Att stad och land inte hänger ihop. Att många inte känner igen sig i den bild av landet som återges av makthavare och media.
De känner inte att samhället sätter deras viktigaste frågor i främsta rummet. Ibland finns dessa frågor inte ens med på dagordningen. Här skulle jag kunna skriva många exempel, men jag låter bli.

En av de viktigaste beståndsdelarna i detta samhällskontrakt är förtroende. Detta skapas inte när våra företrädare i regering och riksdag beslutar eller lovar något. Förtroendet uppstår när märks skillnad. Lovar man ett tryggt samhälle, ska innevånarna också kunna uppleva en skillnad. Exempelvis att samhället känns tryggare. Ord, handling och konsekvens måste hänga ihop. Då byggs förtroende.
Jag är ingen samhällsvetare. Men låt mig ta ett exempel från jaktens värld.
Om folket – genom riksdagen – beslutar att vi ska ha vargjakt så är det ett demokratiskt beslut. Men tro inte att vi stått upp för de demokratiska principerna och hedrat folkviljan genom att fatta ett demokratiskt beslut. Nej, för då har man inte förstått grejen. Demokratin blir verklig först när beslutet har genomförts – inte förr. Både beslut och genomförande måste till.
Missar regering och riksdag att se till att besluten genomförs har vi nämligen inget annat än en skendemokrati. Och tro mig, det gör ingen lycklig.

Just därför kan vargförvaltningen användas som en ganska bra metafor på varför många tappar tron på det demokratiska systemet. Klarar inte staten, genom sina myndigheter, att genomföra besluten så har beslutsprocessen inget värde. Den betyder inget. För den leder ändå ingenstans.
Min poäng är att våra företrädare, politikerna, måste förstå vad vi vill för att kunna driva sina väljares frågor. Här har vi själva ett ansvar för att göra våra politiker uppmärksamma på vad vi vill. Inte bara genom att gnälla och publicera förnedrande bilder på dem på sociala medier. Utan genom att ärligt och uppriktigt berätta vad vi vill, och varför. Skulle våra politiker sedan välja att inte företräda oss får vi använda valsedeln för att få bort dem.
Men kom ihåg att demokrati endast finns om medborgarna i ord och handling upplever att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Annars är detta bara en formulering på ett papper…

Varför tar jag upp denna fråga just nu? Jo, när EU-kommissionen driver en processen för att omöjliggöra för medlemsländerna att förvalta sina rovdjursstammar – vilket är tvärt emot vad många länder vill – ställs stora krav på de folkvalda att försvara och stå upp för de beslut som är fattade i respektive länder.
Jag hyser gott hopp om att vår övergångsregering kommer att göra det. Men både du och jag behöver då och då understryka vad vi förväntar oss.
Att vi vill ha demokratiska beslut. Men även att de genomförs och leder till en förändring – oavsett om vi gillar beslutet eller inte.
För annars har vi inte folkstyre i landet.

Nu börjar vakttjänstgöring på åkrar och betesvallar. Foto Mostphotos

 

Tjälen håller på att lämna marken. Risken är överhängande att vildsvinen snart kommer vända upp och ner på vallar, åkrar och betesmarker.
Detta ställer krav på oss jägare. Krav som vi kanske inte vill ha – men som vi måste hantera.

Hos oss i norra Småland är tätheterna av vildsvinen inte så stora att man med säkerhet ens kommer vara i närheten av ett bökande djur, när man passar vid en vall. Men det kan också vara så att det dyker upp flera olika grupper på ett par närliggande åkrar.
Ännu är det osäkert hur vintern har påverkat djuren. Några få rapporter om döda vildsvin har nått mig. Några iakttagelser av skjutna brungrisar uppger att de varit riktigt magra – inte ett uns fett på kroppen. Därtill har vi sett ett några suggor som troligen tappat hela sin kull och kommer att brunsta om.

Förra våren turades vi i jaktlaget om att sitta ute tills allt skjutljus var borta. När någon annan från jaktlaget dök upp på några timmar senare, för att ta morgonpasset, hade djuren redan varit framme. Skadorna ökade trots våra ansträngningar. Jordbrukarna blev mer och mer förtvivlade – så också vi.
Trots att ett stort sällskap jägare ställde upp och lade otalig kvällar och mornar blev utfallet ganska magert. Det föll bara cirka fem vildsvin under hela våren.

Att skjuta vildsvin på fälten kan ibland var den enklaste uppgiften i världen, ibland är det i princip omöjligt att lyckas. En erfaren ledarsugga går, hos oss, oftast inte ut förrän allt skjutljus är borta.
Har man jobb, familj och andra intressen så upplevs vaktandet av åkrarna efter ett tag som ett tvång. Inte för att någon i jaktlaget säger att man måste ställa upp. Utan det är istället så att man – som en ansvarstagande jägare – känner av pressen och nödvändigheten. Du vill finnas där för såväl bönderna som för att avlasta dina jaktkamrater.
Vissa vårkvällar är fantastiska. Fåglarna sjunger, vårens tidiga blommor visar upp sig i sin finaste prakt, massor av annat vilt poserar på nära håll, samtidigt som solens sista strålar är varma och uppfriskande. Sådana kvällar, i lantbrukets tjänst, är ingen tung uppoffring. Men långt ifrån alla kvällar är sådana.
Vi ställer upp. För det är det man gör som jägare.

Men tyvärr finns det alltför många, både jägare och markägare, som inte ser behovet av samarbete. De ser vildsvinen och förvaltningen i ett alltför smalt perspektiv. I fokus står det egna brukandet, den egna jakten – inte hur vi kan hjälpas åt för att lösa problem för alla i närområdet.
Låt mig ta ett exempel. En markägare vill ha många vildsvin. Grannen vill ha så få som möjligt. Är man inte överens på markägarsidan, är det omöjligt för jägarna att lösa uppgiften. Då saknas ett tydligt mål för vad jakten ska leda till.

För att vara förberedd inför ”åkervaktandet” sköt jag några kontrollskott förra helgen.
I veckan har jag redan sett rubriker som högst sannolikt minskar jägarnas lust att ställa upp. Jag kan inte begripa hur någon kan tro att skuldbeläggande, pekande med fingrar och hårda ord i tidningar kan motivera och uppmuntra människor till att göra ännu större insatser med vildsvinen. Jag har faktiskt inte läst en enda ledarskaps- eller sociologibok som påstår att härskartekniker, hot eller dumförklarande får människor att växa eller göra ett bättre jobb.
Låt mig vara tydlig. Jag ifrågasätter inte att skadorna kan bli omfattande eller att effekterna kan bli förödande. Tvärt om. Jag förstår verkligen detta. Men sättet att agera leder inte framåt.
Värst känns det när jordbrukare, som själva jagar på gården, pekar ut jägarna på grannmarken som orsaken till problemen. De antyder tydligt att andra inte klarar av att förvalta vildsvinen, utan att beakta att de själva är en del av problemet. Och aldrig framkommer markägarperspektivet – att man har olika mål för vildsvinsstammen. Hur som helst, sluta smutskasta varandra. Detta leder oss bara längre från en lösning.

Låt mig vara lite extra tydlig. Tiderna har förändrats. Om markägarna (gemensamt i ett område) inte kan komma överens om mål för stammen, var åtlar ska finnas, hålla med elstängsel, samt aktivt bidra för att underlätta jakten har de inte förstått utmaningen med vildsvinen.
Det går nämligen inte att hoppas på att framtiden kommer se ut som det gjorde för 30 år sedan. Vi lever i en ny tid, med nya förutsättningar för viltförvaltningen, som kräver nya metoder.
Vildsvinen ställer krav på både jägare, markägare och jordbrukare. Det är vår gemensamma skyldighet att ta ansvaret.
Och det positiva är att man gör detta på allt fler ställen i landet. Allt oftare får jag rapporter om lyckade samarbeten och bättre vildsvinsförvaltning. Detta är riktigt roligt. Det visar att det går om man bara vill.
Fast det är ju ganska självklart att ett fotbollslag blir bättre om alla vet var målet står och att man i laget är överens om att man spelar fotboll. Det är mycket svårare om hälften envisas med att spela bordtennis.

Vill vi hjälpa jaktmotståndare att sätta sina frågor på agendan? Faksimil från Expressen.

 

Jag kan förstå att jägare reagerar starkt på en del dumheter som skrivs i debattartiklar (och även journalistiska artiklar). Jag kan förstå att man vill diskutera bristen på fakta och de felaktigheter som finns. Men alla är nog inte medvetna vad detta delande av jaktkritiska artiklar leder till.

Alla tidningar som har digitala kanaler är väldigt noga med att mäta hur olika artiklar slår igenom, hur mycket delningar de får etc. De kartlägger ämnen och skribenter. Främst eftersom det handlar om pengar.
De allra flesta tidningarna finansieras helt eller delvis via annonser. Och de digitala annonserna mäts idag med CPM (kostnad för 1000 visningar). En artikel med bra spridning genererar med andra ord intäkter till tidningen.
Vad händer när många jägare delar en kritisk debattartikel av Nisse Nissesson?
Jo, tidningen konstaterar snabbt att ämnet (jaktkritik) lockar många läsare och det genererar intäkter. Nisse Nissesson blir en skribent som drar trafik till tidningens sajt.
Nästa gång samma person vill ha in en jaktkritisk artikel så vet tidningen att artikeln förmodligen kommer att beröra många människor och att Nisse Nissesson levererar intäkter.
I praktiken har vi jägare hjälpt en person som vill förbjuda och inskränka jakten till att skaffa sig en position som en attraktiv debattör.
Även om det aldrig var jägarnas syfte blir resultatet i praktiken så. Detsamma gäller även när vi delar vanliga journalistiska artiklar. Ämnet blir intressant om vi ger det uppmärksamhet.

Värt att beakta är att det är väldigt få människor som är kritiska till jakt i samhället. Det vet vi genom SIFO-mätningar. Den jaktkritiska debatten i tidningarna motsvarar därför inte antalet kritiska debattörer. Dessa är nämligen få till antalet.
Fundera därför både en eller två gånger innan du delar inlägg som vill försvåra, begränsa eller förbjuda jakt. Vi jägare hjälper nämligen dem att sätta sina frågor på dagordningen.
Ifall du verkligen vill sprida budskapet ta istället en skärmdump eller kopiera texten.

Ännu bättre är naturligtvis att vi delar artiklar som visar upp jakten på ett bra sätt. Att vi får en bra beskrivningar av vilt och viltförvaltning  – som genererar intäkter till tidningarna. Då hjälps vi åt att stärka jaktens betydelse.

 

Jag står upp för jakten. Den är en grundbult som gör att vi fortfarande lyckats stå med en fot kvar i verkligheten och inte har svepts med i dagens hårt polariserade glömska om hur vi människor fungerar i  naturen.

Nej, vi är inte blodtörstiga, har inte små snoppar, pussar inte på våra patroner. Foto: Madeleine Lewander

Jag tror inte på att hela mänskligheten ska bli veganer genom tvång och vara tvungen att käka kemiskt processad B12-vitamin för att överleva. Det är inte realistiskt. B12 är för övrigt ett nödvändigt vitamin för överlevnad och det återfinns i sitt rätta element ENBART i animalisk föda.
Jag tror heller inte heller på klimatvidriga djurfabriker med vanvårdade djur och djur som i stort sett torteras ihjäl för att människor ska få kött på sina tallrikar. Många blundar för fenomenet.
Inget av det där håller. Det är nya ytliga och gravt polariserade moderna ”levnadssätt” som sveper med människor som tappat greppet om sin egen roll i naturen. Människor som glömt. Men som vilset försöker hitta något att tro på. Eller bara struntar i det. Och så blir det fel.

Det finns något däremellan.

Jakten representerar stabilitet i min värld, genuinitet. Den är en del i ett sätt att se på världen. Den visar vem och vad jag är och ger en bild av var jag står i hela detta kaos många lever i idag. Jakten och storheten som den är en del av är något jag alltid kan falla tillbaka på som alltid funnits där, något som visat sig fungera i tusentals år och som stillar min oro.
Den ger mig lugn, kärlek till naturen, möjlighet att faktiskt se naturen så som den är, förtröstan av att vistas i skogen, den ömsesidiga kärleken till mina hundar. Djur som lever och dör snabbt och smärtfritt efter ett liv i frihet. Djur som ger oss världens finaste kött, utan gift, stress och antibiotika.
Och så jag, människan, som en naturlig del i all detta. Hållbarhet. Respekt.
Det ger mig behörighet att få tillhöra den här världen. Jag känner rätten att få finnas till. Jag är en del av det hela. Jag är en stolt jägare, delaktig i kretsloppet. Det är en trygghet. Jag finns.

Så tror jag inte många känner idag. Människan över lag bombarderas med anklagelser om hur dåliga vi är, vi förstör, vi står utanför naturen och kretsloppen, mänskligheten har inte rätten till något. Vi borde egentligen inte finnas.
Jag tror på människan, jag är jägare. Det är klart att varken jakten eller vi jägare är felfria. Det är också självklart att vi vill lösa problem och utmaningar som finns.

Vi får istället en debatt som handlar om att förminska våra upplevda problem och att kategorisera och stereotypisera jägarna mer än att diskutera sakfrågor. Vi tillskrivs påhittade åsikter, gärningar och känslor.

Och vi försöker så gott vi kan men delar av dagens samhälle gör det svårt. Vi överhopas av anklagelser som är rena lögner och fantasier. Vi får försvara oss mot lögner och anklagelser som blir allt fjolligare, allt mer korkade och världsfrånvända.
Det är klart att vi vill diskutera jakt och att jakten ska vara bra men de utmaningar vi och många ser dränks i påhopp som inte har det minsta med verkligheten att göra.
Vi får koncentrera oss på att släcka anlagda låtsasbränder med anklagelser där jägarna helt och hållet lindas in i påklistrade epitet där allt det äkta och viktiga vi gör relativiseras av människor som saknar all kunskap. De försöker inte ens lära sig.
Vi får istället en debatt som handlar om att förminska våra upplevda problem och att kategorisera och stereotypisera jägarna mer än att diskutera sakfrågor. Vi tillskrivs påhittade åsikter, gärningar och känslor.
Det är dumt, fördomsfullt och framför allt lögn.

Det finns så mycket som är viktigare. Vi behöver sakligt diskutera förvaltning av ALLT vilt, småskalig försäljning av viltkött, etik, övningsskytte, fler människor i naturen, säkerhet, viltsjukdomar, eftersök, jakthundar och jakt över huvud taget.
Kort sagt, vi behöver gå vidare med verkligheten.

Istället får vi koncentrera oss på att spräcka myter och substanslösa lögner. Vi får lägga energi på ren skit.
Nej, vi är inte blodtörstiga, har inte små snoppar, pussar inte på våra patroner. Vi är inte heller fulla, inte bara gubbar, inte inavlade, hatar inte våra hundar eller vilda djur, skadskjuter inte medvetet, slåss inte, mördar inte, tycker inte illa om kvinnor…

Klickkåta antagonister som egentligen inte vet varför de hatar jakt fantiserar ihop det ena värre efter det andra. Substans och källkritik saknas.
Och skulle någon jägare verkligen visa sig vara ett rötägg, då läggs extra kol på att svartmåla jägarna som grupp.
Och vi fortsätter outtröttligt att försöka försvara oss mot allt galnare angrepp. Vi ger inte upp, det är vår livsstil vi försvarar. Vi försöker förklara med fakta men det spelar ingen roll. Samma substanslösa dynga fortsätter att spridas. Syftet är allt för lätt att förstå. Det handlar om propaganda, ren svartmålning av jakt.
Spridningen sker fritt, även i så kallade etablerade medier. Tänk om dessa medier istället bara ”har du ingen saklig fakta som underbygger dina påståenden? Då publicerar vi inte!”
Jag vill ha tillbaka diskussionen i sakfrågor. Diskutera verkligheten utifrån kärnfrågan, som den verkligen är, och inte dölja den bakom grundlösa fantasifoster framhetsade av klickhysteriska rena propagandister.

Medias intresse för vargjakten minskar. Foto Magnus Rydholm

 

Det har gått åtta år sedan vi jagade varg för första gången i modern tid. Då var vargjakten en toppnyhet i tv, radio och dagstidningar under en hel månad. Debattsidorna fylldes. Känslorna svallade. Argumenten och inställningen till jakten var allt annat än positiv.
Kändisar, som på sin höjd sett vilda djur genom bilfönster, uttalade sig negativt och hårt. Kulturpersonligheter förfasades. Organisationer som vill naturen väl tog i så att de nästan sprack när de uttryckte sin avsky över jakten – och gjorde samtidigt sitt yttersta för att stoppa den. Alla fula knep användes.
Och de lyckades gemensamt nästan skapa en allmän bild av ett blodbad, som skulle utrota vargen.

Svenska Jägareförbundet har inte velat ha en polarisering och har därför haft som mål att vara sakligt och inte driva på känslostormarna. Förbundet har arbetat för att vargen ska förvaltas som andra viltarter och att den ska förvaltas regionalt – nära de människor som påverkas.
Vi har velat avdramatisera jakten. Minska vargstammen, minska koncentrationerna enligt gällande riksdagsbeslut och vår handlingsplan för vargstammen. Får att nå dit är man tvungen att agera klokt och långsiktigt.
En av de viktiga arbetsuppgifterna har därför varit att få allmänheten att förstå att vargjakt är lika nödvändigt som älgjakt. Det är både naturligt och viktigt att viltstammar – särskilt de arter som påverkar förutsättningar för brukande eller människor – förvaltas långsiktigt med jakt. Förbundets mål har varit att försöka hitta balans mellan intressen, åsikter, näringar och människor. Vi har velat bygga förtroende för våra åsikter och vårt sätt att agera.
Konflikter och hårda ord är alltid fel väg om man vill nå framgång. Därför valde Jägareförbundet att arbeta långsiktigt, men samtidigt vara öppen för diskussioner och dialog – men aldrig vika från sina åsikter om vargstammens storlek och behovet av jakt.
Mjuk i form, men hård i sak.

I år ser vi knappt några artiklar om vargjakten. De stora tv-kanalerna och de nationella tidningarna har inte rapporterat om vargjakten.
Kanske har media och allmänhet har börjat inse vad det handlar om. Kanske har vi lyckats att få majoriteten av den svenska befolkningen att förstå.
För om vargjakt börjar ses som något naturligt och vanligt förekommande kommer inte medias nyhetsvärdering att fånga upp detta som något spektakulärt eller överraskande. Ingen kommer vilja läsa om vargar. Intresset – och konflikterna – kommer då att minska.
Troligen ser vi nu ett trendbrott. Vargjakt ses inte längre som kontroversiellt.
Detta är en oerhörd viktig uthållighetsseger för jägarna och förbundet. Innerst inne handlar detta om förtroende. På ett abstrakt sätt visar allmänheten att de litar på att myndigheterna och jägarna löser detta. De behöver inte oroa sig.
Men förtroende är bräckligt och kräver insatser för att behållas och förtjänas. Förbundet har jobbat för detta i åtta år. Nu gäller det att förvalta den nya situationen på ett bra sätt.

Genom en ökande acceptans och förståelse för vargjakt öppnas dörrar för nya metoder och lösningar för att uppfylla intentionerna i riksdagens rovdjursbeslut. Det är precis dit vi har velat komma.
Naturligtvis har vi en lång väg att gå, vi kommer definitivt ha jobbiga uppförsbackar, det kommer också bli bakslag. Men bara det faktum att allmänheten börjar se vargjakt som en naturlig del av viltförvaltningen är ett viktigt etappmål.
Låt oss vara nöjda över en liten men viktig arbetsseger, medan vi stretar vidare mot det långsiktiga målet – en fungerande vargförvaltning med så få vargar som möjligt.

SVT Edit publicerade under älgjaktens första dag ett filmklipp där jägaren Lena berättar om sin älgjakt och varför hon jagar. Det är ett fint klipp med mycket känsla från en stolt jägare.
Alla vi som jagar eller varit med på en älgjakt känner djupt inom oss exakt de känslor hon för fram i klippet. En stor majoritet gillar klippen men många kommentarer består av en liten högljudd massa som inte drar sig för att kalla Lena det ena vidrigare än det andra.

Jag är oerhört stolt över att vara jägare. Men jag är inte så dum att jag tror att mina egna värderingar är de enda rätta i universum och med våld måste tvingas på andra.

Det pratas om ”rådjursmammor” och ”rådjursbarn”. Djuren jämställs med människor, nej inte ens det. Djurens värde upphöjs långt över människans. Många tycker att jägaren Lena lika gärna kan dö. Hon är en ”mördare”.

Kort sagt, om någon av dessa gaphalsar är köttätare så är de diskvalificerade redan här. Ditt ansvar är detsamma även om du låter någon annan döda djuret du äter. End of discussion.

Så har vi aggressiva veganer som skriker sig blå. De bryr sig egentligen inte ett dugg om djurs lidande. De bryr sig bara om vad som rör sig i en jägares huvud, vilket de för övrigt inte har en aning om.
Hade de enbart koncentrerat sig på djurs lidande hade de inte ratat jakt.

När dör ett djur en lindrigare död än under jakt? När de svälter ihjäl? Kliar ihjäl sig av skabb? När de sakta äts upp levande av rovdjur? När de förblöder hasandes fram på avhuggna framben efter en trafikolycka?

När dör ett djur en lindrigare död än under jakt?
När de svälter ihjäl? Kliar ihjäl sig av skabb? När de sakta äts upp levande av rovdjur? När de förblöder hasandes fram på avhuggna framben efter en trafikolycka?
”Djuren har inte valt själva att dö” skriver någon. Nej, vem i hela friden får välja det? De dör av något, värre, även om vi låter bli. Utan att få välja.
Jag likställer inte heller djur och människor. Jag räddar hellre livet på en människa än ett djur om jag måste välja.

Istället för att tala om djurs lidande klistrar de här människorna på dig egenpåhittade egenskaper och stoppar in jägarna i sitt eget pyttelilla tittskåp. De saknar förmåga att se bortom detta. ”Du är en mördare. Du njuter av att döda. Du borde dö.” Det är allt som får plats i det lilla skåpet. Allt annat utanför behandlas som luft. Finns inte.

Det viktiga för den här gruppen är att med våld och trakasserier tvinga på andra människor sina egna åsikter. Hade de brytt sig om djuren på riktigt hade utgått från djurens lidande. Det gör de inte. Djuren är inte deras mål och mission. Det handlar bara om att svartmåla jägarnas åsikter med alla till buds stående medel.

Sen kan vi babbla sönder oss om ”rätten att”. De jakthatande veganerna undrar vem som har gett mig rätten att skjuta en älg? Svaret är att alla vi människor i demokratisk anda tillsammans har bestämt att det är okej att skjuta en älg. Vi har lagar som vi skapat för att vi ska kunna leva tillsammans.
Jag undrar istället vem som har gett jakthatarna rätten att trakassera jägare? Vem har gett dem rätten att ha monopol på vad som är rätt? Vem har gett dem rätten att kalla jägare för mördare? Vem har gett dem rätten att sabotera det vi enligt lag har rätt att göra? Vem har gett dem rätten att trakassera andra människor?
Varför undrar de hela tiden vem som gett oss rätten till allt möjligt när de själva inte kan redovisa vem som gett dem rätten att bete sig illa mot sina medmänniskor?

Jag kan respektera veganism. Trots att vissa kör i gamla miljöförstörande bilar som slukar bränsle som gör allt annat än att gynna djurlivet. Och jag är rätt tacksam för att många bryter mot sina egna ”lagar” genom att även mata sina köttätande husdjur med just kött. Jag är säker på att de inte tvingar sina katter att bli veganer? Då handlar det inte längre ”om katten får välja”. Eller att ha koppel på sina hundar? Det måste vara emot den egna retoriken. Men jag har svårt att förstå hur de gör med sina koppellösa hundar under tiden då allt vilt är fredat.

Det är de här arga människornas eget liv. Och för min del får de leva sina liv hur de vill trots att jag ibland undrar hur de, med sina egna åsikter klistrade i pannan, exempelvis ens kan ha ett husdjur.
Jag respekterar att människor gör andra val i livet än de jag gör. Det kallas frihet. Jag är inte så dum att jag tror att mina egna värderingar är de enda rätta i universum och med våld måste tvingas på andra.

Det finns gott om händelser i världen där vissa grupperingar slår ut de demokratiska spelreglerna med våld och trakasserier i någon slags upphöjd egenpåtagen gudomlig rätt.
Meditera lite över det ikväll, ni som tycker att alla jägare ska dö!