Inlägg

Utmaningarna utmanar jägarna som kollektiv

, , , , , , , , , , •

Vem försvarar din jakt? Om du inte är medlem i Svenska Jägareförbundet, vem sätter du din tilltro till? Foto Magnus Rydholm

 

Alla jägare som följer samhällsutvecklingen har noterat att utmaningarna mot jakten har ökat. Det finns självklart många positiva trender. Men mängden stora utmaningar skakar om förutsättningarna rejält.
Fram till 1990-talet fanns det inget som hette jaktpolitik. Inga politiska partier hade några större synpunkter på jakten. Så länge den sköttes på ett klokt och hållbart sätt kunde jägarna luta sig tillbaka.
Men i och med EU-inträdet blev jakten sakta men säkert politiserad. Det började med morkullorna och ni vet hur det har fortsatt. Idag har nästan alla partier en uttalad jaktpolitik.
Detta skapat helt nya förutsättningar för såväl de som vill utveckla viltförvaltningen som de som vill inskränka och förbjuda jakt.
Som tur är står de flesta politiska partierna fortfarande bakom en sund grundtanke – att det är fakta och forskning som ska styra och avgöra hur viltförvaltningen ska gå till. Men som alla har märkt öppnas dörrar till förhandlingar och ifrågasättande utifrån helt andra perspektiv.
Den yttersta konsekvensen blir att jägare ställs mot jägare. Din jakt ställs mot min. De stora jaktformerna går före de små. Viltarter som påverkar andra intressen eller samhället får störst fokus.
Eventuella negativa konsekvenserna av vilt ska nästan alltid minskas eller stoppas, ibland med metoder som kan ifrågasättas utifrån etiska argument. Det mest flagranta exemplet gäller skyddsjakt på eget initiativ på dovkalv, för att skydda gröda. Dovkalven föds i regel i juni och diar den första tiden. Dovkalven gör alltså ingen skada på grödorna från den 1 juli när den får börja skyddjagas. Eftersom hindarna också lämnar flocken strax före kalvning och håller sig ensam med kalven den första tiden uppnås  heller ingen skrämseleffekt av att fälla en diande kalv.
Makthavarna valde alltså att ge möjlighet till en oetisk skyddsjakt istället för att angripa det verkliga problemet – att dovstammarna är för täta på vissa ställen. Men den nöten är svårare att knäcka eftersom de då måste ta en diskussion om äganderätten.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Utmaningarna mot jakten gör att man ställer jaktform mot jaktform, jägare mot jägare. Istället för att hålla ihop och vara eniga i frågor om jakttider och förvaltningsfrågor har vi på det personliga planet börjat välja sida. Utifrån vad som är bra för mig.
Detta kunde vi se extremt tydligt i jakttidsarbetet och i regeringsbeslutet. De nya jakttiderna kunde ha blivit mycket sämre. Regeringen stod upp för faktabaserade beslut, men gjorde samtidigt som regeringar de senaste åren brukar göra. De väger – i förhandlingar mellan partier – arter och intresseorganisationers synpunkter mot varandra. Detta kallas ofta för politisk beredning. I denna verkar det finnas en outtalad ambition om att alla intressen ska få något. En liten framgång, en liten seger. Problemet är då att man sakta, bit för bit, släpper den faktabaserade grunden.
Det finns ett sluttande plan där jakten – varje gång – dräneras med någon eftergift till andra intressen. Inte för att viltarten är hotad, utan för att ha någon slags konsensus mellan de styrande partierna.
Vad jag tycker om detta borde framgå mellan raderna. Effekten av den politiska beredningen blev exempelvis att stövarjägarna tappade jakttid  med hund på räv i mars, grävlingsjakten med hund får numera inte börja förrän 21 augusti. Så här kan det inte få fortsätta.
Men trots att jakttider är en stor och viktig fråga för alla jägare är det bara en utmaning. Vi brottas med många fler. Låt mig lista några:

  • Vargförvaltningen fungerar inte – stammen växer.
  • Rovdjursjakten i stort behöver underlättas och förenklas. Inte minst vad som avser skyddsjakt.
  • Nationell viltförvaltning. Ingen jägare tror på att man kan förvalta vilt över en hel nation. Förutsättningarna för viltet varierar därför måste viltförvaltningen vara regional. Trots detta pågår det arbete med nationella mål och nationella förvaltningsplaner i myndigheterna.
  • Dovstammarna är för stora på vissa ställen. Det finns markägare som vill ha täta stammar, medan grannarna får omfattande skador. Skulden läggs sedan på jägarna.
  • Vildsvinen är en utmaning, som jägarna alltid måste jobba med. Konflikterna med jordbruket är för omfattande.
  • Älgstammen har minskat i tio år (stammen är 20 procent mindre än när det nya älgjaktssystemet infördes). Trots detta vill företrädare för markägarna minska stammen ytterligare.
  • Predatorjakt ifrågasätts allt mer. Acceptansen för att jaga predatorer minskar, eftersom vi inte tar tillvara bytet.
  • Behovet av mer viltvård är stort – både i skogs- och i jordbrukslandskapen.
  • EU:s aviserade blyförbud kommer att ställa till det för många jägare.
  • Synen på vapen hårdnar, eftersom kriminella använder dessa. Men jägarnas vapen utgör inget problem. Smugglade automatvapen är det som främst används enligt statistik från Brottsförebyggande rådet.
  • Fjälljakten och fjälljaktsreformen ifrågasätts. En del samebyar driver frågan om att de ska ha all rätt till jakten och fisket.
  • Viltvårdsfondens medel är i blickfånget från organisationer som vill begränsa jakten.
  • Allmänna uppdraget som Svenska Jägareförbundet haft sedan 1938 ska göras om. Delar ska upphandlas. Konstruktionen som regeringen beslutat om är ifrågasatt och allt pekar mot mer byråkrati och att inget blir bättre.
  • Vissa viltstammar ökar, medan andra minskar. Så ser naturen ut. Men det innebär att såväl jägare som myndigheter måste agera snabbare. Mer jakt för arter som ökar och subventioner till viltvård, predatorkontroll och rätt form av brukande för arter som minskar.
  • EU vill skydda natur. 10 procent av landets yta ska få ett strikt skydd där mänsklig påverkan på naturen ska bort. Förbundet har bidragit till vissa framgångar i arbetet men riskerna är stora och arbetet fortgår.
  • Jaktetiken behöver alla jägare alltid beakta. Idag, när det produceras jaktfilmer på löpande band, avslöjar vi jägare med jämna mellanrum att vi har olika syn på vad som är okej från jägarperspektiv. Vi beaktar alltför sällan vad allmänheten tycker är schysst.
  • Allt färre i samhället förstår vad jakt är. Det gör det lättare att inta en kritisk hållning till jakt och annat brukande av naturen. Utan en hög acceptans och förståelse för jakt utsätter vi jakten för stora risker.
  • Det är dyrt att bli jägare, särskilt om du bor nära en stor stad. Ifall jakten blir en klass- eller pengafråga så kommer acceptansen att störtdyka.
  • Vi jägare vill inte samarbeta med skogsbruket eftersom de vill minska älgstammen, inte med jordbruket eftersom de vill minska stammarna av klövvilt och vildsvin, inte WWF eller Naturskyddsföreningen eftersom de har en annan syn i rovdjursfrågor. Om man inte tror på devisen ”Ensam är stark” kan man undra. Vem ska vi samarbeta med?
  • När olika intressen vill att jägarna ska fälla mer vilt anses vi vara en näring som måste ta ansvar, men när vi begär något anses jägarna oftast att bara vara en hobby. Jägarna har ett stort ansvar för viltförvaltningen, men det har markägarsidan också. Bägge parter skulle tjäna på en bättre dialog och samarbete – och ha en ömsesidig respekt för varandras åsikter.
  • Därtill har Svenska Jägareförbundet ett antal interna utmaningar. Allt ifrån interna stridigheter till att utveckla folkrörelsen. Detta handlar om hur vi möts, hur vi nyttjar hela organisationens kunskaper, till att skapa tydligare roller så att alla förstår hur förbundet jobbar och bättre interninformation.

Detta var några smakprov på utmaningar. Det finns många fler. Men jag tycker det räcker att skriva dessa för att visa på mängden och komplexiteten.
Samtidigt ser jag att det finns besvikna jägare som är missnöjda med utvecklingen. De tycker inte att hanteringen av deras jakt går åt rätt håll. En del har kanske gått ur eller funderar på att lämna förbundet. Men vem kommer driva dina frågor då? Hoppas du att LRF, Skogsbolagen, WWF och Naturskyddsföreningen kommer att göra saker som är bra för din jakt, din viltvård? Eller litar du på att politiken ska fixa viltbiffen åt dig?

En folkrörelse blir aldrig bättre än det engagemang som medlemmarna generar. Det är medlemmarna som är motorn. De är ni som är och utgör byggstenarna i Svenska Jägareförbundet. Fundera på var kraften och idéerna skulle komma ifrån – om de inte kommer underifrån?  Gillar du svaret? Tror du att det är rätt utveckling?
Just nu och en tid framöver behövs du mer än någonsin. Mängden utmaningar understryker detta.
För det är du och dina jaktkamraters idéer och drivkraft som är basen för arbetet som utvecklar och förvarar jakten. Är ni tysta och oengagerade blir förbundet inte bättre än ni.
Därför behöver fler engagera sig och driva sina frågor.
Låt oss hålla ihop och försvara all jakt. Gå inte i fällan och tänk smalt på din jakt. Då öppnar vi flankerna för attacker och inskränkningar i smalare jaktfrågor. Vi måste ses som en homogen grupp som håller ihop – för viltets och jaktens bästa.
Ska vi lyckas hantera alla utmaningar måste vi göra det tillsammans som en stark folkrörelse. Jag ser i alla fall ingen annan realistisk väg. Gör du?

 

 

 

 

 

 

av

Konsten att äventyra miljardbelopp för sex miljoner kronor

, , , , , •

Hur mycket kostar det att köpa insatser som jägarna gör ideellt? Foto INBJ/Mostphotos

 

Vad regeringens beslut att ändra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget i januari innebär behöver förklaras på ett annorlunda sätt så att konsekvenserna blir tydliga. Låt mig börja med att illustrera detta med en övertydlig metafor.

Om du vill få ett barn att hämta en sak finns det många olika sätt att få barnet att göra detta. Exempelvis kan du kan belöna barnet med en peng eller en kaka. Regeringen försöker sälja in ändringen med följande argument till jägarna:
”Då får du mindre veckopeng, du blir av med din givna plats i fotbollslaget och en del av pengarna som du och dina kompisar samlar ihop ger vi till motståndarlagen”.

Efter beslutet har regeringen tyvärr gjort ungefär vad regeringar brukar göra. Den har lutat sig tillbaka och hoppats att allt man sagt och velat genom någon slags magisk formel ska bli verklighet.
Istället för att lyssna in, förändra beslutet i takt med att kunskapen om problemen och riskerna tornar upp sig, varit delaktigt i genomförandet, säkerställt att intentionerna fick genomslag, har man börjat låsa fast sig och försvara beslutet.
Men låt oss stanna upp och tänka till. Självklart är det jobbigt att erkänna att det inte blev som man tänkte. Och det blir extra jobbigt när oppositionen försöker gnugga in misstagen i ansiktet. Det blir då lätt att låsa fast sig och inte göra någonting. Regeringen behöver alltså reflektera över vad det är som viktigt.
För det är ingen som tror att regeringen består av övermänniskor som alltid gör rätt på första försöket. Nej, det som istället avgör en regerings duglighet är hur de hanterar sina maktbefogenheter före och efter beslutet. För det är inte själva beslutet som är det viktiga, utan hur det blir i verkligheten.

Med beslutet har regeringen tyvärr öppnat för att göra Viltvårdsfonden och Allmänna uppdraget till politik. För trots att det finns en förkrossande majoritet i riksdagen som tycker ungefär lika – att systemet är och har varit bra för samhället – finns det politiska partier som vill förändra detta. Om dessa ges möjligheter att påverka konstruktionen öppnas dörren till att politisera ytterligare en del av jakten och viltvården. Och det är precis detta som skett.
För att undvika sådant brukar regeringar att – i alla fall försöka – skapa breda politiska överenskommelser (i frågor där majoriteten tycker ungefär lika). Då stänger man dörren för politiska förhandlingar för kommande regeringar oavsett partifärg i detta ämne. Då kan inte smala åsikter komma åt att förändra det som den breda majoriteten tycker är bra.
Viltförvaltning ska nämligen inte styras av partipolitiskt kohandlande, utan utifrån fakta om vilt och natur. Det är nämligen med fakta som regering och riksdag skapar tydlighet, delaktighet, långsiktighet och förutsägbarhet i viltförvaltningen.
Tummar man på detta öppnas Pandoras ask.

Låt mig därför göra ett helt ovetenskapligt räkneexempel som visar hur dumt det är att försöka upphandla insatser som jägarna gör helt ideellt.
En del, av de tre områden som Naturvårdsverket ska upphandla, rör viltövervakning. Det vill säga att förbundet ska hålla kolla på viltstammarna genom inventeringar och avskjutningsrapporering. Det ekonomiska bidraget som förbundet fått för att göra detta är cirka sex miljoner kronor. Detta används för att utveckla metoder, IT-stöd, ta fram rapporter och naturligtvis personal som arbetar med dessa frågor och sammanställer resultaten.
Dessa sex miljoner kronorna ska nu upphandlas, eftersom regeringen anser att bidraget bryter mot upphandlingslagstiftningen. Men de stora insatserna görs inte av förbundet. De utförs av jägarna.

Nu börjar vi räkna. Men eftersom matematik är svårt har jag avgränsat mig till ett enda ämne inom viltövervakningen – älgobs. Jag tar med andra ord inte med några siffror som rör inventeringar, insamling av spillning, avskjutning, Viltdata, samordning, registrering, möten och utbildningar. Bara älgobs.
Jägarna lägger cirka 5,5 miljoner timmar på att observera och rapportera älg, vilket ger ett mycket bra underlag till älgförvaltningen. Vad är detta värt? Vad skulle det kosta samhället att köpa detta resultat?

Jo, om man delar 5,5 miljoner timmar med en normal årsarbetstid (2.080 timmar) får man fram att det skulle krävas 2.644 heltidsanställda för att lösa uppgiften. Om man sedan utgår ifrån att dessa skulle tjäna 25000 kronor i månaden, plus sociala avgifter (som är ungefär 50 procent av lönen) får vi en mycket intressant summa.
Det skulle alltså kosta cirka 1,2 miljarder kronor att köpa den insats som jägarna gör gratis. Notera att jag inte tagit med några kostnader för chefer, resor, IT, möten, samordning, lokaler och annat. Så den verkliga siffran skulle bli ännu större. Men låt oss hålla detta enkelt. Summan blev ändå astronomisk.

Faktum är alltså att de sex miljoner kronorna (om allt arbete med Viltövervakning hade gått till älgobs, vilket det inte gör eftersom det läggs stora insatser inom de andra områdena också) har gett minst 200 gånger pengarna. För varje satsad krona från Viltvårdsfonden har samhället fått tillbaka insatser värda 200 kronor.
Så när regeringen och Naturvårdsverket vill upphandla sex miljoner för Viltövervakning äventyras insatser värda långt över 1,2 miljarder.
Extra konstigt blir det ju när man beaktar att regeringen inte ens satsat de sex miljonerna.  Dessa kommer ju ifrån jägarnas egna fickor – via det statliga jaktkortet.

Låt mig också förklara varför vi jägare lägger ned tid på detta oavlönade arbete? Jo, vi vill ha en viltförvaltning som styrs av fakta – inte tyckande eller partipolitiskt taktiserande. Vi vill ha en uthållig jakt, där vi tar av räntan men behåller kapitalet. Vi vill ha en frisk natur med välmående viltstammar. Så länge jakttider och annat beslutas utifrån fakta och vetenskap accepterar vi jägare besluten, eftersom det baseras på logik.
Problemet uppstår när inte regeringen och Naturvårdsverket inser det omöjliga i att upphandla resultaten från en folkrörelse. För ingen kan garantera att rörelsen fortsätter att göra samma insatser om förutsättningarna ändras i grunden. Tar man bort den regionala viltförvaltningen, minskar jägarnas möjligheter att påverka förvaltningen, tummar på faktakraven äventyras allting i den snillrika konstruktionen. Incitamenten för att delta försvinner. Det ömsesidiga förtroendet mellan makten och människan bryts.

Det finns naturligtvis andra och bättre sätt att utveckla Viltvårdsfonden och folkrörelsen runt jakten än upphandling. Problemet är att man låst fast sig vid just detta.
Låt mig vara tydlig med en sak. Att regeringen vill utveckla viltförvaltningen behöver inte vara fel. Man kan även ändra en 80-årig institution som Allmänna uppdraget och Viltvårdsfonden, utan att det är fel. Men då måste regeringen ha ett helt annat tillvägagångssätt.
Regeringen har fortfarande möjligheten att ändra sig. Det går alltid att fatta nya beslut om man tycker att slutresultatet är viktigare än politisk prestige, att viltförvaltningen är viktigare än att hålla fast vid något som inte blev bra. Att de bidrag jägarna gör till viltförvaltningen är betydelsefulla. Möjligheten finns där, om man vill.
För är det värt att riskera en folkrörelse och insatser för miljardbelopp för att upphandla några miljoner?

av

När sånglärkan tystnat och insekterna försvinner

, , , , •

 

Den biologiska mångfalden är viktig. När man vet hur fåglarna ser ut så kan man också upptäcka när de försvunnit. Sånglärka. Foto Sten-Åke Stenberg/Mostphotos

Jag  idag mötte gryningen. Min morgonpromenad gick genom gammal kulturbygd, där generationer trampat stigar och brutit mark. Jag passerade en å med 50 meters fallhöjd på några kilometer. Utmed denna har det funnits många olika fördämningar och kvarnar. Jag lyssnade efter orrar vid en gammal brukad torvmosse. Där bröts torv en bit in på 1900-talet. De djupa såren syns än. Men dikena har slammat igen. Mossen var så blöt som en torvmosse ska vara. På min tur passerade jag gamla inägor som vuxit igen. Slåttermarker där granarna stod täta. Odlade mossar där lövslyet växte fritt. Sprutgödslade vallar. En nybyggd ladugård, för lösdrift. Taggtråd, elstängsel och spår av en gammal gärdsgård, samt en ängslada som nu stod mitt bland höga träd.
Från mitten av 1900-talet till idag har det skett en enorm utveckling av brukandet av skog och jord. Genom forskning, bekämpningsmedel, konstgödsel och effektivare och större maskiner har såväl metoder som utrustning förfinats och rationaliserats.
Efter en ganska lång historisk period med småbruk och självhushållning ser brukandet väldigt olikt ut. Kvartalsrapporter, export och snabb avkastning blir allt viktigare.
Där kor tidigare gick på skogs- och slåtterbete står granar i raka linjer. Och på åkrarna odlas vall. På de ställen där man väljer andra grödor, som säd och raps, har de gamla kantzonerna med träd, gräs och buskar röjts bort. Istället har en och samma gröda, över stora ytor, gjort det möjligt att bygga lönsamhet.
Det var genom denna bygd – med spår av olika tidsåldrar – promenaden gick. Trastarna sjöng. Rödhaken drillade och ringduvorna sträckte. För bara några år sedan fanns både sånglärka och tofsvipa.
Om man inte vet vad fåglarna heter eller känner igen växterna så ser man inte när de försvinner. Ungefär så uttryckte sig en klok biolog för ett tag sedan.

Miljödebattens största fråga just nu handlar om skogen. Miljöorganisationerna driver en tuff kampanj mot de metoder som används i skogsbruket. I Artdatabankens rödlista finns cirka 5000 arter som börjar få det tufft. Orsakerna varierar, men väldigt många arter reagerar negativt på dagens brukande. Biotopen kan bli för mörk, för torr eller för näringsrik, med mera.
Men är det enbart skogs- och jordbrukets fel? Nej, om man tycker så lägger man väldigt lite vikt vid hur politiken och trender formar behov och regler. Hur vi alla  tillsammans – som ett kollektiv – bär ansvar.
Självklart bär även skogs- och lantbruk ett stort ansvar för att den biologiska mångfalden minskar. Men man måste lyfta blicken över trädtopparna och se hur du och jag – vår önskan om billig mat och råvaror – utgör helt avgörande förutsättningar för de företag som brukar skog eller odlar vår mat.

Men gör inte markägarna insatser som gynnar mångfalden? Självklart, gör de det. En del gör fantastiska insatser, andra ingenting. Mycket har blivit bättre. Men trots dessa insatser så se det mörkt ut för väldigt många arter. Och det är detta som miljöorganisationerna reagerar på.
Insatserna vi gör räcker helt enkelt inte till för att häva den negativa trenden.
2017 kom en rapport som visade att flygande insekterna i Centraleuropa har minskat med 80 procent på 30 år.
Det jag reagerar mot är hur ensidigt skulden – och kravet på lösningar – läggs på markägarna som bara försöker ge oss det vi ber om. Billig mat och billig skogsråvara.
Tyvärr verkar dessa branscher inte på allvar insett hur viktigt det är med omdaning av brukandet. Tyvärr verkar miljörörelsen helst av allt vilja förbjuda saker och skydda natur. Tyvärr har inte politiken insett att den måste ta på sig ledartröjan och stimulera rätt typ av åtgärder. Det borde vara mer lönsamt att göra rätt, än fel.

Skogsbruket verkar – utifrån den debatt jag läst – mest av allt försvara dagens brukande. Man vill lite förenklat fortsätta att göra – ungefär – som vi gör idag när den biologiska mångfalden minskar i rask takt.
Men genom att försvara dagens brukande placerar skogsbruket sig i baksätet och låter opinionsbildare på den gröna sidan att välja väg mot framtiden.
Den verkligt intressanta frågan som cheferna på de stora skogsbolagen borde ställa sig är: Hur kan vi få ett lönsamt och aktivt skogsbruk som gynnar den biologiska mångfalden? Vilka omställningar krävs? Hur ska politiken stödja denna inriktning?
Genom att inse behovet – och att allmänhetens syn på mångfald kommer avgöra hur det blir – kan man ta platsen i förarsätet.
Men då krävs det att man vill något. Att stå kvar där vi är idag kommer nog inte att vara ett alternativ.

FN skrev 2020 en rapport om att vi inte når målen för biologisk mångfald. EU försöker nu skydda 30 procent av all natur (varav 10 procent med strikt skydd) för att bidra till en ökad diversitet.
Det går inte att flyga under radarn längre. Det behövs åtgärder. Kraftfulla sådana. Samtidigt är trenden tydlig. Väldigt många beslutsfattare har insett behovet, så det kommer att hända saker. Ska vi kliva på tåget, eller stå kvar på perrongen?
Beroende på hur jord- och skogsbruk väljer att agera, vilka visioner de anammar, avgör hur framtidens brukande ska se ut i Sverige. Som det ser ut nu kommer en hel del avgöras på överstatlig nivå – av människor som varken ser eller förstår de svenska traditionerna eller vårt brukande. Därmed är det bråttom.

Framtiden hittas sällan i historien. Den formas av utveckling, morgondagens utmaningar och behov.
Är vi konsumenter beredda att betala lite mer för produkter som gynnar mångfalden blir övergången mycket lättare för de som ska göra jobbet.
Evert Taube skrev Änglamark 1971, för att rädda Vindelälven från att byggas ut. I mina trakter hittar jag violer och några enstaka mandelblommor. Men kattfot finns inte kvar.
Den kommer inte att komma tillbaka om vi skyddar natur, utan bara om vi förändrar brukandet.
Just detta tänker jag på när jag passerar en riven gammal damm där det numera finns föryngrande flodpärlmusslor. Det går förändra, restaurera och bygga upp. Men bara om vi vill.

av

2021 blir ett spännande år

, , , , , , , , , , , •

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

av

Utnyttja undantagen i vapendirektivet

, , , •

Begränsa inte de laglydiga vapenägarnas frihet – till ingen nytta. Foto Leif Nilsson

De senaste dagarna har det varit heta diskussioner om EU:s vapendirektiv och den anpassning av lagen som Sverige är tvungna att genomföra. Debattörernas skarpslipade argument har kastats fram och tillbaka på både Twitter och Facebook.
Vad är då problemet?
Jo, i EU:s vapendirektiv finns det möjligheter för medlemsländerna att göra vissa undantag. Undantag är en vanlig princip som EU ofta använder sig av för att baxa igenom olika förslag. Syftet med undantagen är att hitta en kompromiss. Genom att ge länderna möjligheter till nationella anpassningar av lagarna – i vissa delar – kan man få medlemsländerna att acceptera helheten.

Sveriges regering föreslog för en tid sedan hur lagstiftningen skulle kunna se ut, genom en lagrådsremiss. I den vevan blev det tydligt att regeringen inte har använt undantagen fullt ut.
I debatten på Twitter och Facebook har vissa politiker antytt att Svenska Jägareförbundet är nöjt med hur förslagen till lagstiftning ser ut.
Inget kan vara mer fel.
Svenska Jägareförbundet har visserligen uttryckt att majoriteten av jägarna inte kommer påverkas av lagändringarna. Men det är inte samma sak som att vara nöjt. Det är inte ens i närheten av samma sak.
Låt mig förklara.
Förbundet har sedan EU påbörjade arbetet med vapendirektivet varit tydligt med att ökade krav på laglydiga människor inte minskar den vapenrelaterade brottsligheten. Sådana krav minskar inte heller de illegala vapnen som finns i landet. Inte heller de tragiska dödskjutningarna. Det krävs helt andra åtgärder för att lyckas med detta.
Tro mig. Svenska Jägareförbundet är positivt till alla förslag som kan stoppa vansinnesskjutningar, gängkriminalitet och vapensmuggling. Men vägen dit går inte genom att göra det svårare för jakt och tävlingsskytte. Sådana förslag är tankevurpor utan någon logik.

Vapen är känsloladdat för en del medborgare. Men det är vapen inte för mig eller mina jaktkamrater. Vapen, för mig, är en del av min frihet. Dessa gör det möjligt för mig att jaga och träna skytte. De ger mig möjlighet till att skaffa klimatsmart kött och en meningsfull fritid. De ger mig kamratskap och värden som inte kan mätas med pengar. Försvårar staten mina möjligheter till jakt och skytte så begränsar den min frihet. Det är därför som ämnet är så känsloladdat för oss vapenägare.
För vi kan inte förstå varför vi ska straffas. Vi följer ju lagboken. Våra vapen är inte intressanta för brottslingar och de försvaras inlåsta i säkerhetsskåp som gör dem nästan omöjliga att stjäla.

Sverige blir inte tryggare av att sätta hårdare krav på de som redan följer lagarna. Det är därför vi reagerar.

Låt mig också dra en dålig jämförelse om frihet. Är det någon som tror att regeringen skulle förbjuda människor att bada i sjöar och hav? Nej, självklart inte. Det vore ett katastrofalt ingrepp i medborgarnas frihet. Tyvärr omkom så många som 62 människor i drunkningsolyckor förra året. Trots detta är det väl ingen som skulle komma på idén att föreslå ett badförbud. För mig är det självklart att Sverige inte ska reglera sönder människornas frihet om staten inte kan uppvisa klara och tydliga vinster med lagarna.
De förslagna vapenlagarna har inga vinster. Istället kommer dessa att förstöra för sportskyttar och skapa dyr och krånglig administration – till ingen nytta.
Jag är därför stolt över mitt förbund. Det agerar klokt och står upp för bra principer. Vad tycker då förbundet?
Jo, följande: Svenska Jägareförbundet anser att regeringen bör omarbeta lagrådsremissen och använda alla undantagsmöjligheter som finns i EU-direktivet.
Och det tycker jag också… för allt annat är ologiskt.

av /2 Kommentarer

Vargen och demokratin

, , , •

Beslut måste genomföras annars fungerar inte demokratin, menar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos och Magnus Rydholm

 

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Denna mening finns nedpräntad i regeringsformen – den grundlag som utgör principerna för vår demokrati. Smaka på meningen. Dofta. Och njut över det finaste ordet jag vet – demokrati.
Denna lag förpliktar.
Att det är vi medborgare tillsammans som bestämmer över Konungariket Sverige är något väldigt fint. Något vi alla bör vara stolta över. Särskilt som det finns människor runt om i världen som slåss och dör för den rättighet och maktposition som du och jag har. Fria val, yttrandefrihet och en röst som är med och avgör hur landet ska styras är nämligen väldigt ansvarsfullt och avundsvärt, men långt ifrån självklart.

Nu är det långt ifrån alla som känner att de är med och beslutar om Sveriges framtid och lagar. Troligen är det så att en stor kritisk massa känner sig längre från den offentliga makten än någonsin tidigare.
För det finns något – en substans – bakom alla ord och formuleringar om att Sverige rycks isär. Att stad och land inte hänger ihop. Att många inte känner igen sig i den bild av landet som återges av makthavare och media.
De känner inte att samhället sätter deras viktigaste frågor i främsta rummet. Ibland finns dessa frågor inte ens med på dagordningen. Här skulle jag kunna skriva många exempel, men jag låter bli.

En av de viktigaste beståndsdelarna i detta samhällskontrakt är förtroende. Detta skapas inte när våra företrädare i regering och riksdag beslutar eller lovar något. Förtroendet uppstår när märks skillnad. Lovar man ett tryggt samhälle, ska innevånarna också kunna uppleva en skillnad. Exempelvis att samhället känns tryggare. Ord, handling och konsekvens måste hänga ihop. Då byggs förtroende.
Jag är ingen samhällsvetare. Men låt mig ta ett exempel från jaktens värld.
Om folket – genom riksdagen – beslutar att vi ska ha vargjakt så är det ett demokratiskt beslut. Men tro inte att vi stått upp för de demokratiska principerna och hedrat folkviljan genom att fatta ett demokratiskt beslut. Nej, för då har man inte förstått grejen. Demokratin blir verklig först när beslutet har genomförts – inte förr. Både beslut och genomförande måste till.
Missar regering och riksdag att se till att besluten genomförs har vi nämligen inget annat än en skendemokrati. Och tro mig, det gör ingen lycklig.

Just därför kan vargförvaltningen användas som en ganska bra metafor på varför många tappar tron på det demokratiska systemet. Klarar inte staten, genom sina myndigheter, att genomföra besluten så har beslutsprocessen inget värde. Den betyder inget. För den leder ändå ingenstans.
Min poäng är att våra företrädare, politikerna, måste förstå vad vi vill för att kunna driva sina väljares frågor. Här har vi själva ett ansvar för att göra våra politiker uppmärksamma på vad vi vill. Inte bara genom att gnälla och publicera förnedrande bilder på dem på sociala medier. Utan genom att ärligt och uppriktigt berätta vad vi vill, och varför. Skulle våra politiker sedan välja att inte företräda oss får vi använda valsedeln för att få bort dem.
Men kom ihåg att demokrati endast finns om medborgarna i ord och handling upplever att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Annars är detta bara en formulering på ett papper…

Varför tar jag upp denna fråga just nu? Jo, när EU-kommissionen driver en processen för att omöjliggöra för medlemsländerna att förvalta sina rovdjursstammar – vilket är tvärt emot vad många länder vill – ställs stora krav på de folkvalda att försvara och stå upp för de beslut som är fattade i respektive länder.
Jag hyser gott hopp om att vår övergångsregering kommer att göra det. Men både du och jag behöver då och då understryka vad vi förväntar oss.
Att vi vill ha demokratiska beslut. Men även att de genomförs och leder till en förändring – oavsett om vi gillar beslutet eller inte.
För annars har vi inte folkstyre i landet.

av /1 Kommentar

Spänd väntan på hur Vapendirektivet ska implementeras

, •

Vad händer nu med vapendirektivet? Foto Madeleine Lewander

 

Nu har de flesta organisationerna tyckt till om Kazimir Åbergs vapenutredning. Om jag försöker vara objektiv kan jag konstatera att han föreslagit några bra saker och ett antal helt onödiga. Jag kan – lite förenklat – slå fast att ungefär så tycker alla remissinstanser.
Men vad är det som är onödigt i utredningsförslagen? Låt mig svara på den frågan genom att först göra en tillbakablick (och sedan undvika att svara)…

2013 försökte EU få igenom hårdare vapenregler, men initiativet stoppades.
Den 7 januari 2015 attackerades tidskriften Charlie Hebdo i Paris av terrorister.
Strax efter terrorattacken fick EU-kommissionen i uppdrag att revidera vapendirektivet.
I november 2015 skakades Paris av nya terrorattacker.
Kommissionen tog då och dammande av det två år gamla och stoppade förslaget – nu lanserades förslaget som åtgärder för att komma till rätta med terrorism. Detta innehöll bland annat idéer om mentaltester för vapenägare och förbud mot halvautomater.
I juli 2016 röstade EU-parlamentet igenom vapendirektivet – som mer eller mindre –skrivits om helt och hållet, efter ett antal vändor i utskott och parlamentet. Detta gjordes eftersom grundförslaget var så korkat att bara hälften av dumheterna hade varit tillräckligt mycket för att kallas oförskämt och enfaldigt.
När allt vara klubbat och klart efter förhandlingarna i den så kallade ”trilogen” fanns det skrivningar som i stora drag gjorde att Sverige inte behövde göra några lagändringar som skulle påverka jägarna. Den svenska modellen uppgavs hålla måttet. Dock kunde sportskyttet påverkas, i alla fall vissa former av sportskytte, exempelvis K-pistskyttet. Vapendirektivet hade med andra ord gått från oförskämt till halvdåligt. Men insatserna för att komma dit var stora. En stor av den framgången kan tillskrivas sportskyttet och Jägareförbundet, men också några politiker som tog strid mot kommissionen.

Något som nästan glömts bort var att EU-direktivet innehöll vissa skrivningar som faktiskt innebär vissa försvårande omständigheter för terrorismen. Men den absoluta merparten av inskränkningarna och byråkratin slår ner på laglydiga vapenägare – till ingen nytta.
Att stoppa terrorism är nog det svåraste man kan ge sig på. EU försöker via vapendirektivet främst att stoppa terrorism genom skärpa lagtexter. Men går det? Terrorns syfte är ju bryta mot allt sådant och att stå utanför lagen – och därtill försöka förgöra samhället. De vill, via attentat mot civila, använda människornas rädsla som vapen. Inte bryr väl sig de om vad som står i lagböckerna?
Hårdare vapenlagar kommer därför bara efterlevas av människor som accepterar demokratiskt beslutade lagar. Det finns väl inte en enda terrorist som ställer in sin självmordsattack för att det skulle vara olagligt?

Låt mig ta ett exempel för att beskriva en omständighet.
Om det svenska samhället skulle vilja minska den olovliga körningen (att människor kör bil utan att ha körkort) kan nog alla som läser denna text hitta på ett antal åtgärder som skulle – i alla fall till viss del – försvåra för de körkortslösa förarna.
Men åtgärderna kommer nästan alltid att påverka de som har körkort och sköter sig. De får betala för andras olagligheter med krångligare regler, dyrare försäkringar etc. Ibland tycker samhället att åtgärderna är befogade (även om de främst påverkar de som sköter sig) med hänvisning till den olägenhet som det är med buskörning utan körkort.
Men nu kommer vi närmare essensen i texten.
När det gäller vapen finns det inte någon koppling mellan legala vapen och terrorism. Terroristerna använder inte legala vapen. De får tag i dessa på annat sätt.
Just därför är det viktigt att alla onödiga delar i Kazimir Åbergs utredning städas bort. Förslagen skapar bara byråkrati och kostnader – till ingen nytta.
Svenska Jägareförbundet har skrivit ett bra remissvar. Läs det. Där finns de delar som jag nämner som onödiga upptagna och beskrivna.

Vad händer nu? Jo, nu ska regeringen ta ställning till utredarens förslag och remissinstansernas synpunkter. Normalt sett kan regeringen kasta en utredning oavsett om den är bra eller dålig. Men i detta fallet rör det sig om ett EU-direktiv. Medlemsländerna måste harmonisera sin nationella lagstiftning till direktivet. Därför är regeringen tvungen att agera.
När regeringen väl har bestämt sig ska den skriva en proposition. Det är då vi får veta om regeringen har tagit till sig av våra synpunkter.
Men jag utgår ifrån att regeringen är lyhörd.
Anders Ygeman, som var ansvarig minister när frågan var som hetast, lovade nämligen att regeringen inte skulle gå längre än vad vapendirektivet kräver. Han hade nämligen förstått att man inte stoppar terrorism med lagar som slår mot laglydiga.

av

Är du åsnan i vargfrågan?

, , •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Minns ni de tecknade serierna där en åsna försöker ta en morot som hänger framför honom. Problemet är bara att pinnen som håller moroten är fäst vid åsnan. Varje steg framåt, ger exakt samma position – nära, men aldrig riktigt framme.
Bilden kan mycket väl användas på hur vi som jägare känner oss i vargfrågan. Vi kommer nära, men aldrig ända fram.
Jag har många gånger funderat på om det är vi som är åsnan. Om det är vi som springer förtvivlat efter något vi aldrig kommer att fånga – i alla fall inte på det sätt vi agerat.
Eller är det precis tvärt om. Är det de organisationer som gör allt för att värna vargen som är åsnan. De jagar en status och ett skydd för vargen som aldrig kommer att uppnås? Och ju längre de springer ifrån de drabbades verklighet desto hårdare kommer den illegala jakten att slå. De vinner kanske i domstol, men i verkligheten kan konsekvensen bli större och värre än vid en beståndsreglerande vargförvaltning?

Personligen tycker jag att hanterandet av problemen runt vargen är ett gigantiskt misslyckande. Hur man än vrider och vänder på frågan har den missat människan, näringarna, samhället, viltet, naturen, jakten – och vargen. Det finns alldeles för lite helhets- och samhällsperspektiv.
I traditionell svensk anda borde parterna kunnat hitta en kompromiss för länge sedan. En lösning som ingen gillar, men som alla accepterar. Men tyvärr har det inte funnits tillräcklig kompromissvilja.
Det fanns en gång en Vargkommitté. Men så fort arbetet var färdigt bröt en part från miljösidan överenskommelsen genom att överklaga skyddsjaktbeslut.
Men det har inte varit lätt för organisationerna. Medlemmarna har – med olika perspektiv – eldat på och drivit frågan till en av de mest konfliktfyllda miljöfrågorna i Sverige. Något kompromissklimat har inte funnits.

Det är därför det har tagits ett antal rovdjursbeslut i riksdag och regering, gjorts mängder med forskarrapporter, utredningar och beräkningar. Och det är därför som all jakt idag avgörs av domstolar, istället för regionala beslut som det var tänkt.
Risken är stor att vi får ännu mer överklaganden i framtiden. Miljörörelsen vill nu även kunna överklaga beslut från Viltförvaltningsdelegationer.
Vi är på väg allt längre ifrån pragmatism och djupare ner i ett olösligt skyttegravskrig.

Den dagen vi kommer närmare varandra, bidrar till samhällsbygget och hittar gemensamma lösningar genom domstolsförhandlingar ska jag ändra åsikt. Men fram till dess är allt bråk i denna fråga kontraproduktivt för alla parter i vargfrågan. Dessutom skadas alla möjligheter till samarbete i andra frågor – och vi förflyttar oss längre från realism. Tvisterna gör oss bara till ytterligheter i samhället.
Vill man hitta en lösning så kompromissar man. Är man inte beredd att mötas på halva vägen vill man inte ha en lösning. Då vill man bara ha sin vilja fram. Det är där vi står idag.

Vargen kostar samhället oerhörda summor. Ingen vet exakt. Men troligen rör det sig om miljardbelopp. Och mycket av detta är rent slöseri.
Pengar som kunde gått till biologisk mångfald, naturvård, återskapning av naturmiljöer, åtgärder för att förbättra Östersjön, stöd till hållbart brukande av jord och skog, laxtrappor och mycket annat stoppas rakt ned i onödig vargadministration. Den som tycker detta är bra: räck upp handen.

Och det värsta är att det är försent att komma överens, att hitta en kompromiss i Sverige. För frågan avgörs inte längre av svensk lagstiftning. Domstolarna som ska lösa tvisterna dyker allt oftare djupt ner i EU:s Art och Habitatdirektiv. Deras tolkningar av EU-rätten blir det som styr ifall det blir vargjakt i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg – inget annat.
Men oavsett vad Högsta Förvaltningsdomstolen kommer fram till i sitt kommande avgörande finns det en stor risk att vargförvaltningen ändå genomförs. De människor som drabbats, inte setts, inte bekräftats har tröttnat. Nu hörs signaler om illegal jakt och civil olydnad allt tydligare. Och värst av allt är att det finns ett utbrett stöd i lokalsamhället för detta.
Snacka om ett kapitalt misslyckande med absurda konsekvenser för en rättsstat.
Det känns faktiskt som vi alla är åsnor som springer efter en morot vi aldrig kan fånga.

av /20 Kommentarer

Juridikträsket 2.0 – nu sjunker vargarna också

, , , , •

– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. 
Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack kaffe. Två vänliga värmlänningar som födde upp får. Egentligen det enda man slogs av när man mötte dem.

vargbak1200

Det juridiska träsket drar med sig de flesta. Foto: Madeleine Lewander

Men Hugo hade gjort något som ingen annan gjort, åtminstone inte på väldigt länge. Han hade skjutit en varg som attackerat hans får. Han anmälde det själv, intet ont anande om konsekvenserna.

Nu skulle Hugo inför rätta. Han blev trakasserad, människor skrev elaka handskrivna brev, terroriserade via telefon. Media var som galna.
Det fanns inte många vargar då. Hur kunde Hugo göra så? Drevet gick.
Via kontakter hade jag ändå lyckats få till ett möte och fick komma hem och prata med familjen.

– Om jag sätter i kontakten så ringer det nästan direkt, sa Hugo.
Det lät lite överdrivet. Men Hugo vidhöll. Han orkade inte ha telefonen inkopplad. Det var lugnast så.

Vi drack mer kaffe och Hugo berättade precis hur han tänkte och vad han hade gjort den där ödesdigra dagen. Det fanns inget hat, ingen aggressivitet i hans berättelse. Bara en ledsen, lite skakad människa som ville skydda sina får och det liv han levde.
Historien berörde mig djupt.

Rättscirkusen som följde var fullständigt crazy. På den tiden. Idag är liknande snirklar i rättsmaskineriet vardagsmat. Det finns många Hugo där ute som idag trampar runt i en kladdig juridisk sörja utan att komma någonvart.

Hela vargfrågan i Sverige har nu gått så långt att nästan alla direkt inblandade parter drabbas hårt, inte minst vargarna.  Polariserade ytterkanterna ser till att de får lida. Ytterkanter på olika håll som sprider sitt budskap effektivt och där alla sidor underbygger tjuvjakt precis lika effektivt.

Det är ytterkanterna som drar åsikterna in i absurdum.  Det är de som dödar vargar på ett sätt där ingen har insyn, där ingen kan påverka. Det är de som låter människor sakta sjunka allt djupare ner i ett träsk fyllt av paragrafer, förordningar och EU-direktiv.
Det är ytterkanten som tror att de kan tvinga människor att ändra hela sina liv för att själva försöka vinna ett eget uppror där en seger bara existerar i den egna sinnevärlden men där det i praktiken går åt helvete för förlorarna.
Vi ser trenden komma i fler och fler frågor som rör människors brukande av och i längden varande i naturen.  En murkla kan stoppa din skogsavverkning. Legala vapen kan komma att tas ifrån dig.
Det är ett mörker som sakta kryper på.

I horisonten tornar också ett hugat koppel juridikkunniga upp sig där vissa förmodligen ser goda affärsmöjligheter i att driva paragraftolkningar till det yttersta i nya, rimliga eller orimliga, riktningar.

Det är ytterkanten som med ytliga medel sakta dödar hoppet för alla som befinner sig mittemellan, mellanskiktet som skriker sig hesa utan att bli lyssnade på. De som bara vill kunna leva vidare på ett sätt som de finner värdigt.
De sjunker paradoxalt nog tillsammans med vargarna allt djupare ner i ett juridikstyrt bottenlöst lekmannaträsk som emellanåt verkar sakna både insikt, etik och djupare kunskaper.

Det började någonstans med Hugo Ekman. Då trodde jag att människor skulle förstå, inse att sådana som han faktiskt räknades.
Så blev det inte.

av

Den absurda vargfrågan

, , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

”Det verkar som att det enda sättet att kunna fullfölja riksdagsbeslutet, som stöddes av 87 procent av ledamöterna, är att jaga varg illegalt. Alla legala vägar verkar stängda.” Exakt så uttryckte en kompis sig när han fått reda på Högsta Förvaltningsdomstolens beslut. Det är inte så att han vill bryta några lagar eller att han inte förstår att svensk lag måste följa EU-rätten. Han är bara så evinnerligt trött på att frågan aldrig får en lösning.
För mig är det fullständigt obegripligt och absurt att människor i Sverige funderar på att bryta mot lagen – för att uppfylla det som den lagstiftande församlingen – riksdagen – har bestämt. Detta kan inte betecknas som något annat en ett gigantiskt och tragiskt misslyckande.

Denna bottenlösa frustrationen speglar inte bara min kompis sinnesstämning, utan väldigt många på landsbygden, i byar och städer känner precis likadant. Eftersom vargens närvaro påverkar deras liv är de på väg in i likgiltighetens epicentrum. Och de ser ingen utväg.

Bevarandesidan håller samtidigt med sina överklagande på att gräva den allra största varggrop som någonsin funnits. Jag undrar om de förstår detta?
Det kan nämligen vara svårt för människor som inte drabbas att förstå att de faktiska problemen som vargarna orsakar är inte i närheten av den storlek som känslorna av likgiltighet skapar.

För att lösa vargfrågan måste människan finnas med i förvaltningen. Oftast handlar viltförvaltning mest om att jämka mellan olika intressen och viljeinriktningar hos människor. Att bara utgå ifrån det enskilda djurets perspektiv kan väcka oerhört starka känslor och krafter när det också påverkar människor. Det är därför de mest lyckade bevarandeprojekten runt om i världen alltid involverar lokalbefolkningen som ska leva med djuren.
Vargarnas skador är således bara en dimension av problemet. Det är de sociala aspekterna som gör frågan så konfliktfylld och laddad. Och hanterar man inte dessa kommer vi aldrig att få en hållbar lösning.
Eftersom vargförvaltningen, eller snarare bristen på en sådan, har sett likadan ut under många år är likgiltigheten ett faktum.

Svenska Jägareförbundet arbetar nu med alla tillgängliga resurser för att rädda vargjakten. Det handlar om olika strategival, interveneringar och andra insatser för att rädda vad som räddas kan – utifrån den förändrade juridiska situationen.
Uppförsbacken känns brantare och jobbigare än någonsin tidigare.
Men jag tror på demokratin. Och så länge jag inte vacklar i den tron tror jag på en lösning. Allt annat skulle nämligen leda till anarkistiska utvägar.

Såväl jag som Svenska Jägareförbundet är emot all form av illegal jakt. Det ska aldrig finnas behov eller skäl att ta lagen i egna händer. Samhället måste ha mekanismer som hanterar missförhållanden som kan locka fram sådana böjelser.
Men vi är inte där än. Och ingen kan säga när vi kommer fram.
Inte ens den absurda teaterns kändaste namn – Samuel Beckett – hade kunnat komma på idén till en pjäs som kunde understryka livets absurditet lika tydligt som den svenska vargfrågan.

Alla parter måste kavla upp ärmarna och faktiskt bjuda till för att hitta en lösning på den här frågan. För så här kan vi nämligen inte ha det.

 

PS. På grund av ledighet kommer jag inte att publicera några kommentarer till bloggen.

av

Minskar terrorn om EU straffar mig?

, , •

Bara dörren väger 120 kg. Skåpet väger flera hundra och sitter fast med stora bultar i väggen. För inte så länge sedan la vi en hel del pengar på att få låset till säkerhetsskåpet ännu säkrare efter att förvaringsreglerna skärpts ytterligare.
Där inne bor mina jaktvapen, bland annat min fina kaliber 20 hagelbössa. Och så min halvautomatiska studsare.

halvautomat_low

EU tror att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras. Foto: Johanna Thörnqvist

Jag är laglydig. Dricker lite vin till maten ibland. Lite mer när det är fest. Psykiskt stabil. Har körkort. Älskar min familj och mina hundar. Plockar blåbär på sommaren. Läser läxor med nioåringen. Tränar apportering med mina labradorer. Schamponerar en springer spaniel emellanåt.
Och så jagar jag.
Det är där felet ligger. Jag är jägare.
Ett fruktansvärt vansinnesdåd utfördes som vi alla vet av ett gäng psykopatiska galningar i Paris.
Därför tycker EU att jag ska straffas. Jag , min eländiga laglydiga normalmedborgare med vapenlicens, ack så lätt att klämma åt, ska få vad jag tål.
För då minskar terrorn i Europa.
Men eller hur…

Logiken går inte ihop. Jag har alltid tyckt att EU är en rätt korkad överbyråkratisk människomassa. Men nu är EU-kommissionen så nipprig att jag förväntar mig att det ska synas på dem, att kommissionärer under intervjuer helt plötsligt ska utbrista i ett totalt Jack-Nicholson-i-The-Shining-flin eller börja dregla som fotograf Kalle Anka i slutet av filmen på julafton.
Men de bara står där och tycker att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras.
Egentligen handlar det om hysteri. I det här fallet EU som måste visa handlingskraft! Och ansvar!
Och det gör de med buller och bång genom att hoppa på lilla mig som plockar blåbär och schamponerar hundar och har en halvautomatisk Benelli inlåst i ett vapenskåp säkrare än Sveriges riksregalier.

Allt färre lagliga vapen stjäls i Sverige (BRÅ). Att i värsta fall införa ett totalförbud av legala vapen och tro att vapenbrotten minskar är ren galenskap.

Det handlar också om principen. När EU vill inskränka min frihet utan tillstymmelse till sakliga skäl mår jag illa.
Jag har svårt att tänka mig att jag får några pengar tillbaka. Vem skulle betala det? Värdet på dessa vapen tillsammans är rätt högt. Säg att varje halvautomatiskt vapen kostade cirka 15 000 kr i inköp. Enligt Svenskjakt.se finns det ungefär 50 000 halvautomatiska vapen i Sverige, troligen fler. Det blir 750 000 000 kr som EU vill sno bara för att de är hysteriska?
Och dessutom utan någon som helst verkan.

EU-kommissionen vill dessutom införa mentaltester av jägare. Det vore väl bättre att mentaltesta kommissionen. Då hade vi kanske kommit till rätta med en hel del galenskap.

Hur är det tänkt att detta ska genomföras? Ska Europas poliser, istället för att lägga resurser på verklig terror, börja jaga laglydiga jägare för konfiskering av legala licensierade vapen?
Administrationen, hur har de tänkt lösa den om EU inför femårslicenser för alla vapen, enligt förslaget? Hur blir det då med handläggningstiderna som redan idag är för långa.

Bara i Sverige finns cirka 1,8 miljoner vapenlicenser (källa vapenfakta.se) Ska alla dessa skrivas om efter fem år? Vem ska göra det? Ska vi ta ännu mer av polisens resurser? Vem betalar?

Terrorister använder bomber och Kalasjnikovs. Det kommer de att fortsätta med, som om absolut ingenting har hänt efter det att en aldrig tidigare skådad jätteadministration och polisinsats i kolossalformat, förverkat min Benelli och många hundratusentals andra liknande bössor för laglydiga jägare och sportskyttar i hela Europa.

Mer att läsa:

Europeisk petition mot förslaget

Svensk namninsamling mot förslaget

Stölder av skjutvapen sedan 1975 (BRÅ)

Om Jägareförbundets jobb i frågan:
EUs vapenförslag dåligt för svenska jägare
– Det viktigaste är att nå effekt

Hårdare vapenlagar föreslås av EU (Svensk Jakt)

EU-kommissionens förslag

EU-kommissionens pressrelease om förslaget

av /25 Kommentarer

Lågt, förbannat lågt SNF!

, •

Igår svarade regeringen EU kommissionen på deras kompletterande motiverade yttrande. Svaret är ok, men kunde vara bättre. De märks att två partier med olika uppfattningar har samsats om ett gemensamt svar. Det finns viss anledning att känna oro inför framtiden. Det är långt ifrån klart att regeringen kommer att följa riksdagsbeslutet i fråga om gybs eller tillåta licensjakt på varg. Regeringen har tillsatt två utredningar som de också hänvisar till i svaret till EU kommissionen. Det ena uppdraget handlar om att än en gång utreda gybs eller referensvärdet som det egentligen heter. Det enda syftet med det är givetvis att kunna hänvisa till någon forskare som ”tycker” att vi ska ha fler vargar. För någon vetenskaplig definition av vad som är gynnsam bevarandestatus finns inte. Alla förslag på nivåer över 100 vargar är forskares godtyckliga val.

Utredningen om utökad skyddsjakt är i sig positiv, men man kan misstänka att den inte tillkommit för att det ska skjutas fler vargar utan för att hitta nya vägar att stoppa licensjakten. Visserligen spelar det ingen roll vad man kallar jakten, men eftersom vi vet hur restriktiva länsstyrelserna varit med skyddsjakt på annat än enskilda individer finns anledning till oro även för vad som ligger bakom den utredningen.

Naturvårdssidan med SNF i spetsen rasar nu mot regeringens svar till kommissionen. Annat var knappast att vänta. De har bara ett enda mål. Fler vargar, kosta vad det kosta vill. De är nämligen inte de som behöver betala. Men Naturskyddsföreningens respons på regeringens svar är direkt stötande. De försöker vinna poäng genom att jämföra den svenska licensjakten med dödandet av ”kändislejonet” Cecil. Det är så j-vla lågt att inte ens jag trodde att SNF kunde sjunka till sådan nivå. Nu vet jag bättre. Kortsiktiga opinionsvinster är det enda som de bryr sig om. Verkligheten och människor skiter de i.

Samtidigt kan man ju faktiskt dra jämförelse mellan ”Ceciljakten” och vår vargjakt. I Zimbabwe skjuts ett stort antal lejon varje år. De dödar boskap och människor. Barn svälter dessutom ihjäl i Afrika. Men det är inget som skapar storm på sociala medier, vilket personer i just Zimbabwe påpekat. Precis så är det med vargjakten. Okunniga människor engagerar sig mera för enskilda vargar än för dem som faktiskt ska leva med dem i sin vardag. Miljörörelsen har blivit djurrättsrörelsens fångar. Det är inte populationernas överlevnad som är det viktiga, utan de enskilda individernas.
Lejonet Cecil har upprört en hel värld, men har också satt fokus på miljörörelsens sätt att argumentera. För troféjakt på lejon, även om även jag kan tycka att den ibland kan ha etiska brister, försörjer tusentals människor och ger lejonet ett värde. Men miljörörelsens kampanjer och retorik lik SNF:s riskerar att döda långt fler lejon än alla betalande troféjägare i världen kommer att göra. Precis så är det även med vargar. Miljörörelsens retorik och ovilja att erkänna enskilda människors och intressegruppers problem riskerar att döda fler vargar än reglerade licensjakter någonsin kommer att göra.

av /20 Kommentarer

Franska forskaren dissar åter vargjakten!

, •

I Nature, på debattsidan, sågar Guillaume Chapron på Grimsö återigen vargjakten. Jag har skrivit om hans bravader tidigare. Hans huvudnummer är att regering och riksdag har missbrukat hans forskning och att vargstammen enligt honom inte har en gynnsam bevarandestatus.

Här har vi alltså en ”opartisk professor” som ger sig in i vargdebatten med ett enda syfte, att polarisera debatten om en vargjakt som han ogillar. I sak har han dessutom fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsarna. Han utelämnar lyckade genetiska förstärkningar (Tivedenparet) och skriver istället att regeringen avslutat planerna på genetisk förstärkning till förmån för vargjakt. Inget av detta är sant. Det som hänt är att vargar vandrat in på egen hand och att kontroversiella utplanteringsprojekt i dagsläget inte bedöms vara nödvändiga. I sak har Naturvårdsverket fortfarande uppdraget att garantera och följa det genetiska utbytet.

Chapron driver hänsynslöst en egen agenda. Förutom att vilja stoppa vargjakten försöker han uppenbarligen göra sig ett namn på den internationella bevarandescenen. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har han extrema åsikter, som att rennäringen och löshundsjakten borde läggas ner till förmån för vargar. En sak som inte är allmänt känt är att det var han som på eget bevåg valde att föreslå förvaltningsmål för den svenska vargstammen till EU-kommissionen. En fransk professor ansåg sig alltså ha rätten att föreslå vilka åtgärder som bör vitas för att förbättra den svenska vargförvaltningen, helt utan att fråga vare sig myndigheter, politiker eller andra forskare!  För alla andra arter gjordes en bredare konsultation.

Chapron föreslog bl a följande.
– Kollektiv bestraffning av jägarkåren i området om någon skjuter en varg. Jaktförbud på alla rovdjur i fem år.
– En specialstyrka inom poliskåren för att granska § 28 skjutningar
– Djurägare som inte förbygger skador på tamdjur genom  t e x att stängsla ska straffas.
– Alternativa jaktmetoder som gör att löshundsjakt inte behövs.
– Att länsstyrelsepersonalen behövde utbildas bättre.

Det mest anmärkningsvärda var att han själv helt utan att rådfråga någon i Sverige föreslog att EU kommissionen skulle förorda att Sverige skulle starta ett forskningsprojekt för att fastställa gynnsam bevarandestatus vetenskapligt och juridiskt. Alltså exakt det projekt, Claws & Laws, som han redan planerat åt sig själv och senare också fick 5 miljoner för!

Gynnsam bevarandestatus är inte enbart ett vetenskapligt begrepp, de innehåller politiska avvägningar. Regeringen såg mot den bakgrunden givetvis  inget behov av ett meningslöst projekt, eftersom riksdagen redan beslutat i frågan. Chapron är kritisk till att regeringen inte såg behovet och framhåller istället att Naturvårdsverket som ”oberoende” myndighet minsann valde att finansiera det. Det i sig rimmar illa med att han i fråga om överklagningar uppenbarligen inte anser att Naturvårdsverket är ”oberoende” eller kapabelt att göra juridiska bedömningar vid överklagningar, trots att Århus konventionen tydligt säger att prövning ska ske av ”domstol eller ”annan administrativ enhet”.

Vid EU-kommissionens första workshop om rovdjursförvaltning, där jag var med, var Chapron den ledande opponenten mot en flexiblare tolkning av Art- och habitatdirektivet. Han krävde istället hårdare tolkning av Art- o habitatdirektivet och absolut ingen flexibilitet eller nationellt självbestämmande!
Vad projektet Claws & Laws syftar till förstår väl alla. I slutändan kommer det att vara lika bortkastade pengar som den första miljon Naturvårdsverket nyligen gav till den engelska forskaren Bruford. Det visade sig nämligen att svaret blev goddag yxskaft. Bruford presenterades nämligen samma analys av behov av genetiskt utbyte som redan förkastats en gång, ”rätt svar på fel fråga”. Så nu skickar man ännu mer pengar till England i hopp om att få ”rätt svar på rätt fråga” den här gången!

Chapron är alltså mannen som på egen hand lyckades förmå EU-kommissionen att föreslå svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning. Nu drar han igång debatten om vargjakten och dess laglighet. Han gör det inte i Sverige utan väljer istället att skapa ett internationellt tryck på Sverige. Vi får hoppas att han inte lyckas med sitt uppsåt den här gången också.

av /24 Kommentarer