Inlägg

Utnyttja undantagen i vapendirektivet

, , , •

Begränsa inte de laglydiga vapenägarnas frihet – till ingen nytta. Foto Leif Nilsson

De senaste dagarna har det varit heta diskussioner om EU:s vapendirektiv och den anpassning av lagen som Sverige är tvungna att genomföra. Debattörernas skarpslipade argument har kastats fram och tillbaka på både Twitter och Facebook.
Vad är då problemet?
Jo, i EU:s vapendirektiv finns det möjligheter för medlemsländerna att göra vissa undantag. Undantag är en vanlig princip som EU ofta använder sig av för att baxa igenom olika förslag. Syftet med undantagen är att hitta en kompromiss. Genom att ge länderna möjligheter till nationella anpassningar av lagarna – i vissa delar – kan man få medlemsländerna att acceptera helheten.

Sveriges regering föreslog för en tid sedan hur lagstiftningen skulle kunna se ut, genom en lagrådsremiss. I den vevan blev det tydligt att regeringen inte har använt undantagen fullt ut.
I debatten på Twitter och Facebook har vissa politiker antytt att Svenska Jägareförbundet är nöjt med hur förslagen till lagstiftning ser ut.
Inget kan vara mer fel.
Svenska Jägareförbundet har visserligen uttryckt att majoriteten av jägarna inte kommer påverkas av lagändringarna. Men det är inte samma sak som att vara nöjt. Det är inte ens i närheten av samma sak.
Låt mig förklara.
Förbundet har sedan EU påbörjade arbetet med vapendirektivet varit tydligt med att ökade krav på laglydiga människor inte minskar den vapenrelaterade brottsligheten. Sådana krav minskar inte heller de illegala vapnen som finns i landet. Inte heller de tragiska dödskjutningarna. Det krävs helt andra åtgärder för att lyckas med detta.
Tro mig. Svenska Jägareförbundet är positivt till alla förslag som kan stoppa vansinnesskjutningar, gängkriminalitet och vapensmuggling. Men vägen dit går inte genom att göra det svårare för jakt och tävlingsskytte. Sådana förslag är tankevurpor utan någon logik.

Vapen är känsloladdat för en del medborgare. Men det är vapen inte för mig eller mina jaktkamrater. Vapen, för mig, är en del av min frihet. Dessa gör det möjligt för mig att jaga och träna skytte. De ger mig möjlighet till att skaffa klimatsmart kött och en meningsfull fritid. De ger mig kamratskap och värden som inte kan mätas med pengar. Försvårar staten mina möjligheter till jakt och skytte så begränsar den min frihet. Det är därför som ämnet är så känsloladdat för oss vapenägare.
För vi kan inte förstå varför vi ska straffas. Vi följer ju lagboken. Våra vapen är inte intressanta för brottslingar och de försvaras inlåsta i säkerhetsskåp som gör dem nästan omöjliga att stjäla.

Sverige blir inte tryggare av att sätta hårdare krav på de som redan följer lagarna. Det är därför vi reagerar.

Låt mig också dra en dålig jämförelse om frihet. Är det någon som tror att regeringen skulle förbjuda människor att bada i sjöar och hav? Nej, självklart inte. Det vore ett katastrofalt ingrepp i medborgarnas frihet. Tyvärr omkom så många som 62 människor i drunkningsolyckor förra året. Trots detta är det väl ingen som skulle komma på idén att föreslå ett badförbud. För mig är det självklart att Sverige inte ska reglera sönder människornas frihet om staten inte kan uppvisa klara och tydliga vinster med lagarna.
De förslagna vapenlagarna har inga vinster. Istället kommer dessa att förstöra för sportskyttar och skapa dyr och krånglig administration – till ingen nytta.
Jag är därför stolt över mitt förbund. Det agerar klokt och står upp för bra principer. Vad tycker då förbundet?
Jo, följande: Svenska Jägareförbundet anser att regeringen bör omarbeta lagrådsremissen och använda alla undantagsmöjligheter som finns i EU-direktivet.
Och det tycker jag också… för allt annat är ologiskt.

av /2 Kommentarer

Vargen och demokratin

, , , •

Beslut måste genomföras annars fungerar inte demokratin, menar Magnus Rydholm. Foto Mostphotos och Magnus Rydholm

 

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Denna mening finns nedpräntad i regeringsformen – den grundlag som utgör principerna för vår demokrati. Smaka på meningen. Dofta. Och njut över det finaste ordet jag vet – demokrati.
Denna lag förpliktar.
Att det är vi medborgare tillsammans som bestämmer över Konungariket Sverige är något väldigt fint. Något vi alla bör vara stolta över. Särskilt som det finns människor runt om i världen som slåss och dör för den rättighet och maktposition som du och jag har. Fria val, yttrandefrihet och en röst som är med och avgör hur landet ska styras är nämligen väldigt ansvarsfullt och avundsvärt, men långt ifrån självklart.

Nu är det långt ifrån alla som känner att de är med och beslutar om Sveriges framtid och lagar. Troligen är det så att en stor kritisk massa känner sig längre från den offentliga makten än någonsin tidigare.
För det finns något – en substans – bakom alla ord och formuleringar om att Sverige rycks isär. Att stad och land inte hänger ihop. Att många inte känner igen sig i den bild av landet som återges av makthavare och media.
De känner inte att samhället sätter deras viktigaste frågor i främsta rummet. Ibland finns dessa frågor inte ens med på dagordningen. Här skulle jag kunna skriva många exempel, men jag låter bli.

En av de viktigaste beståndsdelarna i detta samhällskontrakt är förtroende. Detta skapas inte när våra företrädare i regering och riksdag beslutar eller lovar något. Förtroendet uppstår när märks skillnad. Lovar man ett tryggt samhälle, ska innevånarna också kunna uppleva en skillnad. Exempelvis att samhället känns tryggare. Ord, handling och konsekvens måste hänga ihop. Då byggs förtroende.
Jag är ingen samhällsvetare. Men låt mig ta ett exempel från jaktens värld.
Om folket – genom riksdagen – beslutar att vi ska ha vargjakt så är det ett demokratiskt beslut. Men tro inte att vi stått upp för de demokratiska principerna och hedrat folkviljan genom att fatta ett demokratiskt beslut. Nej, för då har man inte förstått grejen. Demokratin blir verklig först när beslutet har genomförts – inte förr. Både beslut och genomförande måste till.
Missar regering och riksdag att se till att besluten genomförs har vi nämligen inget annat än en skendemokrati. Och tro mig, det gör ingen lycklig.

Just därför kan vargförvaltningen användas som en ganska bra metafor på varför många tappar tron på det demokratiska systemet. Klarar inte staten, genom sina myndigheter, att genomföra besluten så har beslutsprocessen inget värde. Den betyder inget. För den leder ändå ingenstans.
Min poäng är att våra företrädare, politikerna, måste förstå vad vi vill för att kunna driva sina väljares frågor. Här har vi själva ett ansvar för att göra våra politiker uppmärksamma på vad vi vill. Inte bara genom att gnälla och publicera förnedrande bilder på dem på sociala medier. Utan genom att ärligt och uppriktigt berätta vad vi vill, och varför. Skulle våra politiker sedan välja att inte företräda oss får vi använda valsedeln för att få bort dem.
Men kom ihåg att demokrati endast finns om medborgarna i ord och handling upplever att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Annars är detta bara en formulering på ett papper…

Varför tar jag upp denna fråga just nu? Jo, när EU-kommissionen driver en processen för att omöjliggöra för medlemsländerna att förvalta sina rovdjursstammar – vilket är tvärt emot vad många länder vill – ställs stora krav på de folkvalda att försvara och stå upp för de beslut som är fattade i respektive länder.
Jag hyser gott hopp om att vår övergångsregering kommer att göra det. Men både du och jag behöver då och då understryka vad vi förväntar oss.
Att vi vill ha demokratiska beslut. Men även att de genomförs och leder till en förändring – oavsett om vi gillar beslutet eller inte.
För annars har vi inte folkstyre i landet.

av /1 Kommentar

Spänd väntan på hur Vapendirektivet ska implementeras

, •

Vad händer nu med vapendirektivet? Foto Madeleine Lewander

 

Nu har de flesta organisationerna tyckt till om Kazimir Åbergs vapenutredning. Om jag försöker vara objektiv kan jag konstatera att han föreslagit några bra saker och ett antal helt onödiga. Jag kan – lite förenklat – slå fast att ungefär så tycker alla remissinstanser.
Men vad är det som är onödigt i utredningsförslagen? Låt mig svara på den frågan genom att först göra en tillbakablick (och sedan undvika att svara)…

2013 försökte EU få igenom hårdare vapenregler, men initiativet stoppades.
Den 7 januari 2015 attackerades tidskriften Charlie Hebdo i Paris av terrorister.
Strax efter terrorattacken fick EU-kommissionen i uppdrag att revidera vapendirektivet.
I november 2015 skakades Paris av nya terrorattacker.
Kommissionen tog då och dammande av det två år gamla och stoppade förslaget – nu lanserades förslaget som åtgärder för att komma till rätta med terrorism. Detta innehöll bland annat idéer om mentaltester för vapenägare och förbud mot halvautomater.
I juli 2016 röstade EU-parlamentet igenom vapendirektivet – som mer eller mindre –skrivits om helt och hållet, efter ett antal vändor i utskott och parlamentet. Detta gjordes eftersom grundförslaget var så korkat att bara hälften av dumheterna hade varit tillräckligt mycket för att kallas oförskämt och enfaldigt.
När allt vara klubbat och klart efter förhandlingarna i den så kallade ”trilogen” fanns det skrivningar som i stora drag gjorde att Sverige inte behövde göra några lagändringar som skulle påverka jägarna. Den svenska modellen uppgavs hålla måttet. Dock kunde sportskyttet påverkas, i alla fall vissa former av sportskytte, exempelvis K-pistskyttet. Vapendirektivet hade med andra ord gått från oförskämt till halvdåligt. Men insatserna för att komma dit var stora. En stor av den framgången kan tillskrivas sportskyttet och Jägareförbundet, men också några politiker som tog strid mot kommissionen.

Något som nästan glömts bort var att EU-direktivet innehöll vissa skrivningar som faktiskt innebär vissa försvårande omständigheter för terrorismen. Men den absoluta merparten av inskränkningarna och byråkratin slår ner på laglydiga vapenägare – till ingen nytta.
Att stoppa terrorism är nog det svåraste man kan ge sig på. EU försöker via vapendirektivet främst att stoppa terrorism genom skärpa lagtexter. Men går det? Terrorns syfte är ju bryta mot allt sådant och att stå utanför lagen – och därtill försöka förgöra samhället. De vill, via attentat mot civila, använda människornas rädsla som vapen. Inte bryr väl sig de om vad som står i lagböckerna?
Hårdare vapenlagar kommer därför bara efterlevas av människor som accepterar demokratiskt beslutade lagar. Det finns väl inte en enda terrorist som ställer in sin självmordsattack för att det skulle vara olagligt?

Låt mig ta ett exempel för att beskriva en omständighet.
Om det svenska samhället skulle vilja minska den olovliga körningen (att människor kör bil utan att ha körkort) kan nog alla som läser denna text hitta på ett antal åtgärder som skulle – i alla fall till viss del – försvåra för de körkortslösa förarna.
Men åtgärderna kommer nästan alltid att påverka de som har körkort och sköter sig. De får betala för andras olagligheter med krångligare regler, dyrare försäkringar etc. Ibland tycker samhället att åtgärderna är befogade (även om de främst påverkar de som sköter sig) med hänvisning till den olägenhet som det är med buskörning utan körkort.
Men nu kommer vi närmare essensen i texten.
När det gäller vapen finns det inte någon koppling mellan legala vapen och terrorism. Terroristerna använder inte legala vapen. De får tag i dessa på annat sätt.
Just därför är det viktigt att alla onödiga delar i Kazimir Åbergs utredning städas bort. Förslagen skapar bara byråkrati och kostnader – till ingen nytta.
Svenska Jägareförbundet har skrivit ett bra remissvar. Läs det. Där finns de delar som jag nämner som onödiga upptagna och beskrivna.

Vad händer nu? Jo, nu ska regeringen ta ställning till utredarens förslag och remissinstansernas synpunkter. Normalt sett kan regeringen kasta en utredning oavsett om den är bra eller dålig. Men i detta fallet rör det sig om ett EU-direktiv. Medlemsländerna måste harmonisera sin nationella lagstiftning till direktivet. Därför är regeringen tvungen att agera.
När regeringen väl har bestämt sig ska den skriva en proposition. Det är då vi får veta om regeringen har tagit till sig av våra synpunkter.
Men jag utgår ifrån att regeringen är lyhörd.
Anders Ygeman, som var ansvarig minister när frågan var som hetast, lovade nämligen att regeringen inte skulle gå längre än vad vapendirektivet kräver. Han hade nämligen förstått att man inte stoppar terrorism med lagar som slår mot laglydiga.

av

Är du åsnan i vargfrågan?

, , •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Minns ni de tecknade serierna där en åsna försöker ta en morot som hänger framför honom. Problemet är bara att pinnen som håller moroten är fäst vid åsnan. Varje steg framåt, ger exakt samma position – nära, men aldrig riktigt framme.
Bilden kan mycket väl användas på hur vi som jägare känner oss i vargfrågan. Vi kommer nära, men aldrig ända fram.
Jag har många gånger funderat på om det är vi som är åsnan. Om det är vi som springer förtvivlat efter något vi aldrig kommer att fånga – i alla fall inte på det sätt vi agerat.
Eller är det precis tvärt om. Är det de organisationer som gör allt för att värna vargen som är åsnan. De jagar en status och ett skydd för vargen som aldrig kommer att uppnås? Och ju längre de springer ifrån de drabbades verklighet desto hårdare kommer den illegala jakten att slå. De vinner kanske i domstol, men i verkligheten kan konsekvensen bli större och värre än vid en beståndsreglerande vargförvaltning?

Personligen tycker jag att hanterandet av problemen runt vargen är ett gigantiskt misslyckande. Hur man än vrider och vänder på frågan har den missat människan, näringarna, samhället, viltet, naturen, jakten – och vargen. Det finns alldeles för lite helhets- och samhällsperspektiv.
I traditionell svensk anda borde parterna kunnat hitta en kompromiss för länge sedan. En lösning som ingen gillar, men som alla accepterar. Men tyvärr har det inte funnits tillräcklig kompromissvilja.
Det fanns en gång en Vargkommitté. Men så fort arbetet var färdigt bröt en part från miljösidan överenskommelsen genom att överklaga skyddsjaktbeslut.
Men det har inte varit lätt för organisationerna. Medlemmarna har – med olika perspektiv – eldat på och drivit frågan till en av de mest konfliktfyllda miljöfrågorna i Sverige. Något kompromissklimat har inte funnits.

Det är därför det har tagits ett antal rovdjursbeslut i riksdag och regering, gjorts mängder med forskarrapporter, utredningar och beräkningar. Och det är därför som all jakt idag avgörs av domstolar, istället för regionala beslut som det var tänkt.
Risken är stor att vi får ännu mer överklaganden i framtiden. Miljörörelsen vill nu även kunna överklaga beslut från Viltförvaltningsdelegationer.
Vi är på väg allt längre ifrån pragmatism och djupare ner i ett olösligt skyttegravskrig.

Den dagen vi kommer närmare varandra, bidrar till samhällsbygget och hittar gemensamma lösningar genom domstolsförhandlingar ska jag ändra åsikt. Men fram till dess är allt bråk i denna fråga kontraproduktivt för alla parter i vargfrågan. Dessutom skadas alla möjligheter till samarbete i andra frågor – och vi förflyttar oss längre från realism. Tvisterna gör oss bara till ytterligheter i samhället.
Vill man hitta en lösning så kompromissar man. Är man inte beredd att mötas på halva vägen vill man inte ha en lösning. Då vill man bara ha sin vilja fram. Det är där vi står idag.

Vargen kostar samhället oerhörda summor. Ingen vet exakt. Men troligen rör det sig om miljardbelopp. Och mycket av detta är rent slöseri.
Pengar som kunde gått till biologisk mångfald, naturvård, återskapning av naturmiljöer, åtgärder för att förbättra Östersjön, stöd till hållbart brukande av jord och skog, laxtrappor och mycket annat stoppas rakt ned i onödig vargadministration. Den som tycker detta är bra: räck upp handen.

Och det värsta är att det är försent att komma överens, att hitta en kompromiss i Sverige. För frågan avgörs inte längre av svensk lagstiftning. Domstolarna som ska lösa tvisterna dyker allt oftare djupt ner i EU:s Art och Habitatdirektiv. Deras tolkningar av EU-rätten blir det som styr ifall det blir vargjakt i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg – inget annat.
Men oavsett vad Högsta Förvaltningsdomstolen kommer fram till i sitt kommande avgörande finns det en stor risk att vargförvaltningen ändå genomförs. De människor som drabbats, inte setts, inte bekräftats har tröttnat. Nu hörs signaler om illegal jakt och civil olydnad allt tydligare. Och värst av allt är att det finns ett utbrett stöd i lokalsamhället för detta.
Snacka om ett kapitalt misslyckande med absurda konsekvenser för en rättsstat.
Det känns faktiskt som vi alla är åsnor som springer efter en morot vi aldrig kan fånga.

av /20 Kommentarer

Juridikträsket 2.0 – nu sjunker vargarna också

, , , , •

– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. 
Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack kaffe. Två vänliga värmlänningar som födde upp får. Egentligen det enda man slogs av när man mötte dem.

vargbak1200

Det juridiska träsket drar med sig de flesta. Foto: Madeleine Lewander

Men Hugo hade gjort något som ingen annan gjort, åtminstone inte på väldigt länge. Han hade skjutit en varg som attackerat hans får. Han anmälde det själv, intet ont anande om konsekvenserna.

Nu skulle Hugo inför rätta. Han blev trakasserad, människor skrev elaka handskrivna brev, terroriserade via telefon. Media var som galna.
Det fanns inte många vargar då. Hur kunde Hugo göra så? Drevet gick.
Via kontakter hade jag ändå lyckats få till ett möte och fick komma hem och prata med familjen.

– Om jag sätter i kontakten så ringer det nästan direkt, sa Hugo.
Det lät lite överdrivet. Men Hugo vidhöll. Han orkade inte ha telefonen inkopplad. Det var lugnast så.

Vi drack mer kaffe och Hugo berättade precis hur han tänkte och vad han hade gjort den där ödesdigra dagen. Det fanns inget hat, ingen aggressivitet i hans berättelse. Bara en ledsen, lite skakad människa som ville skydda sina får och det liv han levde.
Historien berörde mig djupt.

Rättscirkusen som följde var fullständigt crazy. På den tiden. Idag är liknande snirklar i rättsmaskineriet vardagsmat. Det finns många Hugo där ute som idag trampar runt i en kladdig juridisk sörja utan att komma någonvart.

Hela vargfrågan i Sverige har nu gått så långt att nästan alla direkt inblandade parter drabbas hårt, inte minst vargarna.  Polariserade ytterkanterna ser till att de får lida. Ytterkanter på olika håll som sprider sitt budskap effektivt och där alla sidor underbygger tjuvjakt precis lika effektivt.

Det är ytterkanterna som drar åsikterna in i absurdum.  Det är de som dödar vargar på ett sätt där ingen har insyn, där ingen kan påverka. Det är de som låter människor sakta sjunka allt djupare ner i ett träsk fyllt av paragrafer, förordningar och EU-direktiv.
Det är ytterkanten som tror att de kan tvinga människor att ändra hela sina liv för att själva försöka vinna ett eget uppror där en seger bara existerar i den egna sinnevärlden men där det i praktiken går åt helvete för förlorarna.
Vi ser trenden komma i fler och fler frågor som rör människors brukande av och i längden varande i naturen.  En murkla kan stoppa din skogsavverkning. Legala vapen kan komma att tas ifrån dig.
Det är ett mörker som sakta kryper på.

I horisonten tornar också ett hugat koppel juridikkunniga upp sig där vissa förmodligen ser goda affärsmöjligheter i att driva paragraftolkningar till det yttersta i nya, rimliga eller orimliga, riktningar.

Det är ytterkanten som med ytliga medel sakta dödar hoppet för alla som befinner sig mittemellan, mellanskiktet som skriker sig hesa utan att bli lyssnade på. De som bara vill kunna leva vidare på ett sätt som de finner värdigt.
De sjunker paradoxalt nog tillsammans med vargarna allt djupare ner i ett juridikstyrt bottenlöst lekmannaträsk som emellanåt verkar sakna både insikt, etik och djupare kunskaper.

Det började någonstans med Hugo Ekman. Då trodde jag att människor skulle förstå, inse att sådana som han faktiskt räknades.
Så blev det inte.

av

Den absurda vargfrågan

, , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

”Det verkar som att det enda sättet att kunna fullfölja riksdagsbeslutet, som stöddes av 87 procent av ledamöterna, är att jaga varg illegalt. Alla legala vägar verkar stängda.” Exakt så uttryckte en kompis sig när han fått reda på Högsta Förvaltningsdomstolens beslut. Det är inte så att han vill bryta några lagar eller att han inte förstår att svensk lag måste följa EU-rätten. Han är bara så evinnerligt trött på att frågan aldrig får en lösning.
För mig är det fullständigt obegripligt och absurt att människor i Sverige funderar på att bryta mot lagen – för att uppfylla det som den lagstiftande församlingen – riksdagen – har bestämt. Detta kan inte betecknas som något annat en ett gigantiskt och tragiskt misslyckande.

Denna bottenlösa frustrationen speglar inte bara min kompis sinnesstämning, utan väldigt många på landsbygden, i byar och städer känner precis likadant. Eftersom vargens närvaro påverkar deras liv är de på väg in i likgiltighetens epicentrum. Och de ser ingen utväg.

Bevarandesidan håller samtidigt med sina överklagande på att gräva den allra största varggrop som någonsin funnits. Jag undrar om de förstår detta?
Det kan nämligen vara svårt för människor som inte drabbas att förstå att de faktiska problemen som vargarna orsakar är inte i närheten av den storlek som känslorna av likgiltighet skapar.

För att lösa vargfrågan måste människan finnas med i förvaltningen. Oftast handlar viltförvaltning mest om att jämka mellan olika intressen och viljeinriktningar hos människor. Att bara utgå ifrån det enskilda djurets perspektiv kan väcka oerhört starka känslor och krafter när det också påverkar människor. Det är därför de mest lyckade bevarandeprojekten runt om i världen alltid involverar lokalbefolkningen som ska leva med djuren.
Vargarnas skador är således bara en dimension av problemet. Det är de sociala aspekterna som gör frågan så konfliktfylld och laddad. Och hanterar man inte dessa kommer vi aldrig att få en hållbar lösning.
Eftersom vargförvaltningen, eller snarare bristen på en sådan, har sett likadan ut under många år är likgiltigheten ett faktum.

Svenska Jägareförbundet arbetar nu med alla tillgängliga resurser för att rädda vargjakten. Det handlar om olika strategival, interveneringar och andra insatser för att rädda vad som räddas kan – utifrån den förändrade juridiska situationen.
Uppförsbacken känns brantare och jobbigare än någonsin tidigare.
Men jag tror på demokratin. Och så länge jag inte vacklar i den tron tror jag på en lösning. Allt annat skulle nämligen leda till anarkistiska utvägar.

Såväl jag som Svenska Jägareförbundet är emot all form av illegal jakt. Det ska aldrig finnas behov eller skäl att ta lagen i egna händer. Samhället måste ha mekanismer som hanterar missförhållanden som kan locka fram sådana böjelser.
Men vi är inte där än. Och ingen kan säga när vi kommer fram.
Inte ens den absurda teaterns kändaste namn – Samuel Beckett – hade kunnat komma på idén till en pjäs som kunde understryka livets absurditet lika tydligt som den svenska vargfrågan.

Alla parter måste kavla upp ärmarna och faktiskt bjuda till för att hitta en lösning på den här frågan. För så här kan vi nämligen inte ha det.

 

PS. På grund av ledighet kommer jag inte att publicera några kommentarer till bloggen.

av

Minskar terrorn om EU straffar mig?

, , •

Bara dörren väger 120 kg. Skåpet väger flera hundra och sitter fast med stora bultar i väggen. För inte så länge sedan la vi en hel del pengar på att få låset till säkerhetsskåpet ännu säkrare efter att förvaringsreglerna skärpts ytterligare.
Där inne bor mina jaktvapen, bland annat min fina kaliber 20 hagelbössa. Och så min halvautomatiska studsare.

halvautomat_low

EU tror att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras. Foto: Johanna Thörnqvist

Jag är laglydig. Dricker lite vin till maten ibland. Lite mer när det är fest. Psykiskt stabil. Har körkort. Älskar min familj och mina hundar. Plockar blåbär på sommaren. Läser läxor med nioåringen. Tränar apportering med mina labradorer. Schamponerar en springer spaniel emellanåt.
Och så jagar jag.
Det är där felet ligger. Jag är jägare.
Ett fruktansvärt vansinnesdåd utfördes som vi alla vet av ett gäng psykopatiska galningar i Paris.
Därför tycker EU att jag ska straffas. Jag , min eländiga laglydiga normalmedborgare med vapenlicens, ack så lätt att klämma åt, ska få vad jag tål.
För då minskar terrorn i Europa.
Men eller hur…

Logiken går inte ihop. Jag har alltid tyckt att EU är en rätt korkad överbyråkratisk människomassa. Men nu är EU-kommissionen så nipprig att jag förväntar mig att det ska synas på dem, att kommissionärer under intervjuer helt plötsligt ska utbrista i ett totalt Jack-Nicholson-i-The-Shining-flin eller börja dregla som fotograf Kalle Anka i slutet av filmen på julafton.
Men de bara står där och tycker att världen blir en ljusare plats att leva på om bara min halvautomatiska Benelli konfiskeras.
Egentligen handlar det om hysteri. I det här fallet EU som måste visa handlingskraft! Och ansvar!
Och det gör de med buller och bång genom att hoppa på lilla mig som plockar blåbär och schamponerar hundar och har en halvautomatisk Benelli inlåst i ett vapenskåp säkrare än Sveriges riksregalier.

Allt färre lagliga vapen stjäls i Sverige (BRÅ). Att i värsta fall införa ett totalförbud av legala vapen och tro att vapenbrotten minskar är ren galenskap.

Det handlar också om principen. När EU vill inskränka min frihet utan tillstymmelse till sakliga skäl mår jag illa.
Jag har svårt att tänka mig att jag får några pengar tillbaka. Vem skulle betala det? Värdet på dessa vapen tillsammans är rätt högt. Säg att varje halvautomatiskt vapen kostade cirka 15 000 kr i inköp. Enligt Svenskjakt.se finns det ungefär 50 000 halvautomatiska vapen i Sverige, troligen fler. Det blir 750 000 000 kr som EU vill sno bara för att de är hysteriska?
Och dessutom utan någon som helst verkan.

EU-kommissionen vill dessutom införa mentaltester av jägare. Det vore väl bättre att mentaltesta kommissionen. Då hade vi kanske kommit till rätta med en hel del galenskap.

Hur är det tänkt att detta ska genomföras? Ska Europas poliser, istället för att lägga resurser på verklig terror, börja jaga laglydiga jägare för konfiskering av legala licensierade vapen?
Administrationen, hur har de tänkt lösa den om EU inför femårslicenser för alla vapen, enligt förslaget? Hur blir det då med handläggningstiderna som redan idag är för långa.

Bara i Sverige finns cirka 1,8 miljoner vapenlicenser (källa vapenfakta.se) Ska alla dessa skrivas om efter fem år? Vem ska göra det? Ska vi ta ännu mer av polisens resurser? Vem betalar?

Terrorister använder bomber och Kalasjnikovs. Det kommer de att fortsätta med, som om absolut ingenting har hänt efter det att en aldrig tidigare skådad jätteadministration och polisinsats i kolossalformat, förverkat min Benelli och många hundratusentals andra liknande bössor för laglydiga jägare och sportskyttar i hela Europa.

Mer att läsa:

Europeisk petition mot förslaget

Svensk namninsamling mot förslaget

Stölder av skjutvapen sedan 1975 (BRÅ)

Om Jägareförbundets jobb i frågan:
EUs vapenförslag dåligt för svenska jägare
– Det viktigaste är att nå effekt

Hårdare vapenlagar föreslås av EU (Svensk Jakt)

EU-kommissionens förslag

EU-kommissionens pressrelease om förslaget

av /25 Kommentarer

Lågt, förbannat lågt SNF!

, •

Igår svarade regeringen EU kommissionen på deras kompletterande motiverade yttrande. Svaret är ok, men kunde vara bättre. De märks att två partier med olika uppfattningar har samsats om ett gemensamt svar. Det finns viss anledning att känna oro inför framtiden. Det är långt ifrån klart att regeringen kommer att följa riksdagsbeslutet i fråga om gybs eller tillåta licensjakt på varg. Regeringen har tillsatt två utredningar som de också hänvisar till i svaret till EU kommissionen. Det ena uppdraget handlar om att än en gång utreda gybs eller referensvärdet som det egentligen heter. Det enda syftet med det är givetvis att kunna hänvisa till någon forskare som ”tycker” att vi ska ha fler vargar. För någon vetenskaplig definition av vad som är gynnsam bevarandestatus finns inte. Alla förslag på nivåer över 100 vargar är forskares godtyckliga val.

Utredningen om utökad skyddsjakt är i sig positiv, men man kan misstänka att den inte tillkommit för att det ska skjutas fler vargar utan för att hitta nya vägar att stoppa licensjakten. Visserligen spelar det ingen roll vad man kallar jakten, men eftersom vi vet hur restriktiva länsstyrelserna varit med skyddsjakt på annat än enskilda individer finns anledning till oro även för vad som ligger bakom den utredningen.

Naturvårdssidan med SNF i spetsen rasar nu mot regeringens svar till kommissionen. Annat var knappast att vänta. De har bara ett enda mål. Fler vargar, kosta vad det kosta vill. De är nämligen inte de som behöver betala. Men Naturskyddsföreningens respons på regeringens svar är direkt stötande. De försöker vinna poäng genom att jämföra den svenska licensjakten med dödandet av ”kändislejonet” Cecil. Det är så j-vla lågt att inte ens jag trodde att SNF kunde sjunka till sådan nivå. Nu vet jag bättre. Kortsiktiga opinionsvinster är det enda som de bryr sig om. Verkligheten och människor skiter de i.

Samtidigt kan man ju faktiskt dra jämförelse mellan ”Ceciljakten” och vår vargjakt. I Zimbabwe skjuts ett stort antal lejon varje år. De dödar boskap och människor. Barn svälter dessutom ihjäl i Afrika. Men det är inget som skapar storm på sociala medier, vilket personer i just Zimbabwe påpekat. Precis så är det med vargjakten. Okunniga människor engagerar sig mera för enskilda vargar än för dem som faktiskt ska leva med dem i sin vardag. Miljörörelsen har blivit djurrättsrörelsens fångar. Det är inte populationernas överlevnad som är det viktiga, utan de enskilda individernas.
Lejonet Cecil har upprört en hel värld, men har också satt fokus på miljörörelsens sätt att argumentera. För troféjakt på lejon, även om även jag kan tycka att den ibland kan ha etiska brister, försörjer tusentals människor och ger lejonet ett värde. Men miljörörelsens kampanjer och retorik lik SNF:s riskerar att döda långt fler lejon än alla betalande troféjägare i världen kommer att göra. Precis så är det även med vargar. Miljörörelsens retorik och ovilja att erkänna enskilda människors och intressegruppers problem riskerar att döda fler vargar än reglerade licensjakter någonsin kommer att göra.

av /20 Kommentarer

Franska forskaren dissar åter vargjakten!

, •

I Nature, på debattsidan, sågar Guillaume Chapron på Grimsö återigen vargjakten. Jag har skrivit om hans bravader tidigare. Hans huvudnummer är att regering och riksdag har missbrukat hans forskning och att vargstammen enligt honom inte har en gynnsam bevarandestatus.

Här har vi alltså en ”opartisk professor” som ger sig in i vargdebatten med ett enda syfte, att polarisera debatten om en vargjakt som han ogillar. I sak har han dessutom fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsarna. Han utelämnar lyckade genetiska förstärkningar (Tivedenparet) och skriver istället att regeringen avslutat planerna på genetisk förstärkning till förmån för vargjakt. Inget av detta är sant. Det som hänt är att vargar vandrat in på egen hand och att kontroversiella utplanteringsprojekt i dagsläget inte bedöms vara nödvändiga. I sak har Naturvårdsverket fortfarande uppdraget att garantera och följa det genetiska utbytet.

Chapron driver hänsynslöst en egen agenda. Förutom att vilja stoppa vargjakten försöker han uppenbarligen göra sig ett namn på den internationella bevarandescenen. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har han extrema åsikter, som att rennäringen och löshundsjakten borde läggas ner till förmån för vargar. En sak som inte är allmänt känt är att det var han som på eget bevåg valde att föreslå förvaltningsmål för den svenska vargstammen till EU-kommissionen. En fransk professor ansåg sig alltså ha rätten att föreslå vilka åtgärder som bör vitas för att förbättra den svenska vargförvaltningen, helt utan att fråga vare sig myndigheter, politiker eller andra forskare!  För alla andra arter gjordes en bredare konsultation.

Chapron föreslog bl a följande.
– Kollektiv bestraffning av jägarkåren i området om någon skjuter en varg. Jaktförbud på alla rovdjur i fem år.
– En specialstyrka inom poliskåren för att granska § 28 skjutningar
– Djurägare som inte förbygger skador på tamdjur genom  t e x att stängsla ska straffas.
– Alternativa jaktmetoder som gör att löshundsjakt inte behövs.
– Att länsstyrelsepersonalen behövde utbildas bättre.

Det mest anmärkningsvärda var att han själv helt utan att rådfråga någon i Sverige föreslog att EU kommissionen skulle förorda att Sverige skulle starta ett forskningsprojekt för att fastställa gynnsam bevarandestatus vetenskapligt och juridiskt. Alltså exakt det projekt, Claws & Laws, som han redan planerat åt sig själv och senare också fick 5 miljoner för!

Gynnsam bevarandestatus är inte enbart ett vetenskapligt begrepp, de innehåller politiska avvägningar. Regeringen såg mot den bakgrunden givetvis  inget behov av ett meningslöst projekt, eftersom riksdagen redan beslutat i frågan. Chapron är kritisk till att regeringen inte såg behovet och framhåller istället att Naturvårdsverket som ”oberoende” myndighet minsann valde att finansiera det. Det i sig rimmar illa med att han i fråga om överklagningar uppenbarligen inte anser att Naturvårdsverket är ”oberoende” eller kapabelt att göra juridiska bedömningar vid överklagningar, trots att Århus konventionen tydligt säger att prövning ska ske av ”domstol eller ”annan administrativ enhet”.

Vid EU-kommissionens första workshop om rovdjursförvaltning, där jag var med, var Chapron den ledande opponenten mot en flexiblare tolkning av Art- och habitatdirektivet. Han krävde istället hårdare tolkning av Art- o habitatdirektivet och absolut ingen flexibilitet eller nationellt självbestämmande!
Vad projektet Claws & Laws syftar till förstår väl alla. I slutändan kommer det att vara lika bortkastade pengar som den första miljon Naturvårdsverket nyligen gav till den engelska forskaren Bruford. Det visade sig nämligen att svaret blev goddag yxskaft. Bruford presenterades nämligen samma analys av behov av genetiskt utbyte som redan förkastats en gång, ”rätt svar på fel fråga”. Så nu skickar man ännu mer pengar till England i hopp om att få ”rätt svar på rätt fråga” den här gången!

Chapron är alltså mannen som på egen hand lyckades förmå EU-kommissionen att föreslå svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning. Nu drar han igång debatten om vargjakten och dess laglighet. Han gör det inte i Sverige utan väljer istället att skapa ett internationellt tryck på Sverige. Vi får hoppas att han inte lyckas med sitt uppsåt den här gången också.

av /24 Kommentarer