Okej att lämna hunden i skogen att dö?

, , •

Han får tillbaka hunden! Säger det högt för mig själv igen och igen. Tar mig för pannan. Han får tillbaka hunden! Det handlar om den italienske gästjägaren som åkte till Sverige för att jaga ripor med fyra engelska settrar och åkte hem med tre. Den fjärde lämnades kvar i skogen.

utsikt
Gästjägaren drog hem till Italien och lämnade sin hund att dö i skogen. Nu ska han få hunden tillbaka. Foto: Madeleine Lewander

Och det var inte första gången, enligt 24Norrbotten, som mannen i fråga lämnade kvar hundar i de svenska skogarna.
Den senaste hunden räddades av en person som vårdat och tagit hand om den sedan dess och som verkar vilja fortsätta med det.

Nu säger länsstyrelsen att det är okej för den italienske gästjägaren att plocka hem hunden.

Sverige har blivit skvatt galet. Vi slår ut landsbygden med straffskatter på bönderna, vi låter glatt vargar käka jakthundar, får och andra tamdjur, vi tar emot gästjägare som kommer hit med sina hundar och behandlar dem värre än skit och bara lämnar dem att dö. Sen bestämmer vi att skitägaren ska få hunden tillbaka. Allt medan folket omkring, landsbygdsborna, bara kan stå och titta på.
Jag undrar också vad som händer med riporna som de utländska gästjägarna skjuter. Ett förhoppningsvis felaktigt rykte säger att de kastas eftersom de inte får medföras från landet.

Det ju åt helvete! Vad det är som håller på att hända?

Svenska Jägareförbundet har reagerat skarpt.

Är det en komplott? Å ena sidan en slags storebrorsmobbning där möjligheten att leva, bruka och jaga på den svenska landsbygden och i naturen stryps allt mer för dem som bor där. Å andra sidan kör myndigheterna bruntunga i situationer som i ovanstående scenario. Men bara för andra, alltså inte landsbygdsbefolkningen. Logiken har slocknat.

Den enda röda tråden jag hittar i detta skapar en fråga med stooora frågetecken:
Vad är du och dina ord värda, landsbygdsbo?

Du kan se inlägget här!

av /12 Kommentarer

Tänker de jakt, kändisarna som jagar?

, , •

Då var den igång älgjakten. Lite älgskak är det i hela Sverige just nu. Premiärdagen i södra Sverige lyssnade jag på Rix FM där Robert Aschberg pratade jakt med inringande lyssnare. Jo då, han jagar, Robert, och fick helt klart försvara jakten ett antal gånger under sändningen.
”Kan man försvara jakt för nöjes skull?” var temat. Och folk ringde.

algjakt_jamtland700
Funderar de extra kring sitt jagande, kändisarna som kanske måste motivera det mer än andra jägare? Foto: Madeleine Lewander

Jag lyssnade och gick igång rätt rejält under sändningen. Tänkte nästan hela tiden: ”vad ska han svara nu, vad ska han svara nu” på både frågor och angrepp från lyssnarna. Jag kunde pusta ut för svaren var bra. Han belyste jakten klarsynt. Han fastslog exempelvis en gång för alla att vi jagar för att det är kul. Eller när han fick den jakthatande köttätaren att själv erkänna att han hycklar.
Någonstans svajade det till lite med älgkor och kalvar men Aschbergs smorda munläder löste det elegant.

Jag tycker om att många kända personer jagar. Aschberg, Zlatan, Måns Zelmerlöw, Adam Alsing, Per Morberg. Lotta Lundgren förstås. Och en massa andra kända ansikten. Jag vet också att fler är på gång och vill börja jaga, nosar runt i jägarexamenstrakterna.
Det slår mig att de har ett tufft ansvar. Som jägare litar jag ju liksom på dem, de blir lite jaktens ambassadörer. Att de kan förklara det fina med jakten så att folk förstår och att det blir rätt känns viktigt. Kraven känns lite högre.
Är de medvetna om det?
Deras jagande ifrågasätts förmodligen rätt hårt emellanåt i officiella sammanhang.

Då gäller det att de har tänkt igenom det hela.
När det gäller Lotta Lundgren vet jag. Hon har redan tänkt ut svar på saker som jag inte ens kommit på att jag kan fundera över.

Zlatan gjorde Volvo-reklamen som fortfarande berör mig djupt. Filmen har över fem miljoner visningar på Youtube.
Det är självklart att jaktsekvenserna i klippet blev som Zlatan ville. Och de blev bra. Känslan är vacker och sann. Det är viktigt.

Jag har inte sett eller hört om Måns i så många jaktliga sammanhang ännu men han har en jaktlabrador som han visst jagar med. Det räcker i min värld. Jag litar på honom.
Per Morberg bara intar jakten precis som han gör med allt annat, mat, vin, rubbet. Jakten är ett självklart inslag i hans liv. Jamen då så.
Adam Alsing har skjutit sitt första vildsvin. Det vet vi. Fotot på Fejan är enkelt, grisen hänger i slakteriet, Adam ser stolt ut.
De får godkänt allihop.
Men jakten är ett arv, en gåva som måste förvaltas av alla oss som tagit steget in och förstått.
Att vara jägare är något att vara stolt över.
Så jag hoppas att de fortsätter att visa jakten som den är, med ödmjukhet och respekt.

av /3 Kommentarer

Det självklara är inte längre självklart

, •

För några decennier sedan var en stor majoritet av alla jägare medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Det var så självklart att en del trodde att de var medlemmar i Svensk Jakt. Men det spelade ingen roll. De fick del av den information som de behövde för att kunna bedriva och utveckla sin jakt. Vid den tiden var det självklart att alla skulle vara med. Och på samlingarna i skogen diskuterades de artiklar som varit med i senaste tidningen.

 

Soluppgang-i-skargard

Men samhället förändras och utvecklas.
Idag läser inte ungdomar tidningar på samma sätt. Kollektiva värden får stå tillbaka för de enskilda. Färre människor växer upp på landsbygden. Kunskapen om djur och natur minskar. Föreningslivet och de stora folkrörelserna har det idag jobbigt. Människorna verkar inte längre ha samma benägenhet att vara medlemmar i olika organisationer, bara för att stödja en god sak. Människorna vill ha ut mer, det handlar om enskilda värden.
Internet och sociala medier har därtill skapat möjligheter, men samtidigt gett oss en mängd utmaningar. Medlemmarna är som bekant inte en homogen grupp som går att nå med samma kanaler. Alla använder inte ens Internet.
Även jakten har förändrats. Rovdjuren har kommit tillbaka – med allt vad det har inneburit – gässen, vildsvinen, kronvilt, bäver, dovvilt ökar i antal. Den tekniska utvecklingen håller på att förändra vissa aspekter av jakten. Nya hundraser har dykt upp. Det går fort och det händer mycket.
Men det finns en sak som inte förändrats.
Om en organisation inte har många medlemmar bakom sig så minskar förmågan att påverka politiker och myndigheter.
En stark folkrörelse når fram med sina synpunkter till regering, riksdag, statliga verk och länsstyrelser. Den får makt genom sitt medlemsantal.
Än har Svenska Jägareförbundet en sådan stark position. Frågan är hur länge till kan vi behålla den?

Har ni noterat att alla nästan alla stora massmedial jaktfrågor är kortsiktiga? De kan handla om nästa års älgjakt, jakttider, kötthantering, skytte eller hundanvändning. Naturligtvis lägger förbundet stora resurser på dessa och arbetar målmedvetet för att få till bra regler. Men är detta våra viktigaste frågor?
De riktigt långsiktiga frågorna lägger få jägare märke till. De ser varken arbetsinsatsen eller resultatet. Och det är helt naturligt att det är så, för ämnena är ofta komplexa och svåra att greppa. Dessa kan handla om samhällets acceptans för jakten, jaktetikens effekter, viltköttets betydelse för acceptans, förtroendet för jägarna som grupp, säkerhetsarbetet eller jaktens och jägarnas position i samhället.
Nu leker jag magister och ställer lite frågor. Har vi någon meningsfull jakt om samhället inte har acceptans för vad jägarna gör? Svaret är nej.
Låt mig ställa ytterligare några frågor: Är det någon av er som tror att vi hade haft den jakt och de lagar och regler om inte Svenska Jägareförbundet hade funnits? Svaret är nej.
Är det någon av er som tror att vi om 20 år kommer ha en bra jakt om inte Svenska Jägareförbundet är starkt och kan nå fram till regering, riksdag, myndigheter? Svaret är nej.
Finns det någon annan organisation som arbetar med dessa långsiktiga och avgörande frågor? Svaret är nej.
Tänk på ovanstående när ni går ut på älgjakt i morgon. Fundera på om inte 600 kronor för ett medlemskap är en ganska billig investering för en bra jakt i framtiden.
Medlemskapets innersta kärna handlar ju om att säkerställa jaktens framtid, i en tid när allt färre förstår vad en jägare sysslar med.
Gör också jakten en tjänst och värva medlemmar till förbundet. Du kan inte lita på att någon annan gör jobbet. Rekryteringen börjar med en enkel fråga: Är du medlem?

av /4 Kommentarer

Svårt att förklara kärleken till jakten

, •

Jag gillar Lotta Lundgren! En person som kan stå vid en köksbänk bland en massa folk, laga mat och samtidigt säga saker som liksom är plockade direkt ur ens egen skalle är ganska imponerande.

lotta_lundgren_700
Lotta Lundgren och min kollega Christina Nilson-Dag fixar med dovhjorten under jaktlunchen. Foto: Madeleine Lewander

Jag lyckas knappt uttala mitt eget namn när jag fyller på kaffebryggaren hemma. Fattar inte, jag är ju kvinna, borde ha simultankapacitet, heter det. Men nej.

Ja, jag var där och tittade, smakade och lyssnade. Lotta berör. Superkvinnlig men ändå jägare, ja, inget av det där spelar egentligen någon roll. Men vissa tror att vi är machokvinnor med jättebiceps och grov hårväxt mellan behåkuporna. Det finns säkert sådana jägarkvinnor också. Saken är den att vi faktiskt får se ut precis hur som helst och vara jägare ändå.

Snart dyker hon, Leif GW och Inhwan upp i rutan igen fast nu på SVTs tablå och inte bara webben i På jakt med Lotta och Leif. Det är värt att kolla på.
På jaktlunchen nämnde hon att hon gillar honom skarpt, GW. Och det är ju bra. Jag kan behöva få min bild av honom aningen upplyft efter att jag som liten ynklig apportör för ett antal år sedan rätt burdust fick veta att min plats uppenbarligen var någonstans där han slapp se mig.

Lotta pratade om att många vill se logiken i jakten, att vi ”borde” jaga för att äta viltkött. Och att det inte är så. Det gör jakten kontroversiell och det är det som gör att vi ofta har svårt att motivera vårt jagande. I alla fall så att en ickejägare ska förstå. Att sätta ord på själva känslan är svårt.
För den delen i vår hjärna som älskar jakten är inte verbal. Så är det nog.

Det är kanske jakt jag tänker på när jag kokar kaffe.

av

Cool på bekostnad av hundens hälsa? Glöm det!

, •
Andjakt är ofta geggig. Foto: Rikard Lewander

De är trötta nu, lite slitna. Vid den här tiden på året jobbar  våra apporterande hundar som hårdast. Någon mindre insatt kanske tror att det inte är någon större match att fissimma runt på blankvatten och hämta döda fåglar? Så funkar det alltså oftast inte.

geggigt_700
Andjakt är ofta en geggig upplevelse för alla parter. Foto: Rikard Lewander

Det handlar om att simma hundratals meter i vatten som bara är några grader varmt, ta sig fram i tung illaluktande gyttja, genom täta vassar, tjock nate och akta sig för vassa stenar för att få tag i en skadskjuten fågel.
I många fall måste hunden också kunna ta sig upp i en båt eller otympliga ”flytplattor”, branta klippavsatser utan att för den skull släppa den apporterade fågeln som måste in.

Hundarna älskar det. De fortsätter jaga, simma, kämpa i det oändliga om de får hållas. Det gör också att vårt ansvar som hundförare är gigantiskt. Vi måste hitta balansen, säga stopp när det börjar bli för kallt, när hunden börjar bli för trött.

Efter jakterna ligger alla vi hundförare  på golvet med pannlampan tänd för att kolla att trötta och lyckliga hundar är okej. Så att inga klor har gått sönder, skärsår som måste göras rena eller skador som kanske kräver mer vård. Vass in i trampdynan och medföljande infektion och klumptass är sådant som kan hända.

Jag kör neoprenväst på mina hundar när det blir lite kyligare. Det finns en hel del människor som himlar med ögonen och tycker att det är fjolligt. De får grimasera bäst de vill, det skiter jag i. De har uppenbarligen inte suttit i de där leriga vassarna. En bra väst skyddar både från skador och kyla. Ju mer hösten gör sitt intrång, desto kallare blir det i vattnet.

Ge mig en enda bra förklaring till varför jag skulle låta bli att skydda min hund bara för att verka cool inför ett pucko?

En sak är riktigt dum med västen. Den är kamouflagefärgad. Varför då? Den borde vara signalfärgad så att hunden syns bra i vassen när det är också börjar skymma. Det där är också en sådan där grej, det ska vara cooolt…

Men där har det faktiskt blivit bättring. Det finns numera signalfärgade västar.
Jag tänkte  för en tid sen att innan jag beställer en ny, de är rätt dyra, kan jag kanske göra en snygg egenfix och helt enkelt sy dit lite reflexer och signalfärger.
Sagt och gjort, jag som aldrig fått ett enda godkänt betyg i syslöjd tog jaktlabradoren Argos väst och började sy fast en snygg orange lapp med reflex som jag tyckte skulle synas bra.
Det tog tid, svetten lackade, blodet droppade från nålstick i fingrarna och tiden gick. Men till slut var jag klar och tyckte själv att det blev skitbra!
Glad i hågen ut på nästa jakt och på med västen. Den ursnygga lappen var fortfarande lika bra fastsydd. Men när jag satte på västen satt den inte som jag tänkt, som en lysande signalfärg på Argos rygg. Jag hade sytt fast den på magen. Hoppsan.
Kanske skrämmer den en och annan mört men han syns fortfarande lika dåligt.

Men, det man inte har i huvudet får man beställa på nätet. Ha det bra alla jägare där ute!

Klipp från senaste kvällsträcket med min labbetik Carmals Heroine Ruby.

av /14 Kommentarer

Att ta debatten

, , •

sol over hygge

Med jämna mellanrum får jag eller någon annan på Svenska Jägareförbundet skriva debattartiklar och försvara jakten. Ofta innehåller insändarna intellektuella tankebanor och välformulerade ord om att jakt är något som borde begränsas, förbjudas eller bara misskrediteras. Ibland är de poänglösa och banala, ibland vassa och tydliga.
Jägarna beskrivs ofta med ord som blodtörstiga, skjutglada och omdömeslösa. Dessa debattartiklar får sedan en omfattande spridning. De delas på sociala medier både av jägare som tycker beskrivningarna nästan blir roliga i sin dumhet och av jaktmotståndare som instämmer i förbudskören.
Jag besvarade för en tid sedan en debatt av Camilla Björkbom, Djurens rätt. Egentligen är debattinläggen på en sådan nivå att jag ofta vill låta bli att svara. De är känslostyrda och onyanserade, samt ofta på en ovärdig nivå.
Därtill har vi helt skilda utgångspunkter för våra åsikter. Djurens rätt vill till exempel ge djuren nästan samma rätt som människor har, medan Svenska Jägareförbundet utgår från att människan är en del av naturen. Därför tror väl ingen på allvar att Camilla Björkbom och jag någonsin kommer att ha samma åsikter om jakt.
Men behöver vi ge Djurens rätt uppmärksamheten genom att ta debatten? Kan man inte istället låta jaktmotståndet få tyna bort, i olästa debattartiklar i små mediekanaler? Nej, det fungerar inte så idag. Genom det förändrade medielandskapet kan små åsiktsgrupperingar få ut sina budskap på ett effektivt sätt. Min bestämda uppfattning är att eftersom deras debattartiklar når många människor som inte har någon reell åsikt om jakt så kan den inte stå oemotsagd. Därtill kan samma personer få uppfattningen att jaktmotståndet är välförankrat i samhället och att vi inte kan svara på frågorna.
Så länge vi kan visa upp alla aspekter av jakten i tv och tidningar. Så länge vi kan förklara varför, så allmänheten förstår. Så länge vi jägare – gemensamt – klarar av att leva upp till de förväntningar som allmänheten ställer på jägare när det gäller etik. Då accepteras jakt.
Den dag vi tar det som en självklarhet, att vi inte längre ska behöva försvara jakten – då lever vi farligt.
Men hur är det med acceptansen idag? Vi hör ju och ser jaktmotståndare allt mer frekvent.
Detta är inte en effekt av ett ökat jaktmotstånd, utan ett förändrat medielandskap. Faktum är att Sverige har bland världens högsta acceptans för jakt.
Svenska Jägareförbundet har gjort regelbundna undersökningar vad samhället tycker sedan 1970-talet. Då var acceptansen på 70 procent. Sedan har det successivt ökat till 86 procent i år.
Det är ingen slump att acceptansen ökat, utan ett medvetet och långsiktigt arbete från förbundet.
Vi har valt att arbeta med frågor som stärker allmänhetens acceptans för jakt. Arbetet rör frågor som att vi tar tillvara bytet, att vi har en hög jaktetik, att både kvinnor och män jagar, att vi genererar samhällsnytta, att vi tar ansvar får djur, natur och samhälle, samt att vi ser till att allmänheten kan köpa viltkött.

Berätta gärna om detta för de jägare som inte är medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Passa också på fråga om de inte ska bli medlemmar, för att stödja jakten. Det finns nämligen ingen annan organisationen som gör något liknande.
Men det finns mycket mer vi kan göra – tillsammans – för att bli ännu bättre i samhällets ögon.
Vi kan få in fler nya svenskar i jakten, vi kan arbeta för att få in fler kvinnor och ungdomar, vi kan gemensamt förbättra jaktetiken och vi kan se till att allt fler får tillgång till viltkött.
En annan sak är att ta debatten, och på ett ansvarsfullt och pedagogiskt sätt förklara att jakten behövs mer än någonsin i en tidsålder som präglas av klimathot och längtan efter lokalproducerade råvaror. För viltköttet har alla de egenskaper som efterfrågas.

av /5 Kommentarer

Klimatfientlig miljöpolitik

, , •

karljohan

I dessa valtider tävlar alla politiker om vem som är miljövänligast. Alla tycks vara eniga om att närproducerat och klimatsmart mat är framtiden. Miljöpartiet försöker få skolor och kommuner att införa köttfria dagar.

På väg till jobbet idag hörde jag om en dansk studie som visar att ”nordisk mat” är precis lika nyttig som den som serveras vid Medelhavet. Köttet i den ”nordiska maten” i studien bestod av vilt. Återigen ser vi alltså studier som talar för att alla vinner på att vi äter mer vilt. Vilt är på alla sätt nyttigare än ”producerat” kött. Jag vill inte med det ens antyda att jag är emot uppfödning av får, nötboskap eller kycklingar som föda, våra djuruppfödare är troligen bäst i världen. Men viltet vinner ”miljövänligast tävlingen” alla dagar i vecka.

Om vi utgår från att vår konsumtion har miljöpåverkan och att alla bidrag för att minimera den är viktiga, borde inte miljörörelsen då börja med att gynna det som påverkar minst, nämligen vilt?

Jag har under hela mitt liv haft förmånen att få äta vilt. Jag köper visserligen lite lamm varje år av en jaktgranne med gårdsslakteri. Än så länge är det bara jag som vill köpa njurarna. Lammnjure är bland det godaste man kan äta, obegripligt att inte fler insett det.  Jag köper även en bit nötkött ibland, men det mesta kött jag tillagar och äter hemma är vilt eller egenfånga fisk. Dessutom älskar jag att plocka svamp. Hittills i år har jag plockat 250 kg Karl Johan. Kantareller har det varit sämre med, men några hinkar lär jag nog få ihop nu när Karl Johan börjar sina. Blåbären finns i frysen och lingonplockningsplatserna har jag sett ut. Duvorna har varit trögjagade i år, men bonden ska så vete i veckan så årsbehovet av duvbröst hoppas jag fylla till helgen. Vildänderna får flyga ostört ett par veckor till, så att de hinner bli feta och fina.

Det som däremot oroar mig är älg-och rådjursjakten. Älgen har utgjort basen i mitt hushåll i alla år. Personligen lär jag få ihop tillräckligt för att tillfredsställa vårt årsbehov även i år. Men den förmånen är det allt färre som har numera i Värmland. Skogsbrukets negativa inställning till älgen och den på tok för stora vargstammen gör att många kommer att bli utan älgkött i år. Rådjursjakten har upphört i stora delar av länet, pga. stor lodjurstam, nu kombinerat med en massa vargar som ser rådjur som lättfångade ”Snickers”! Sammantaget gör det att allt fler måste börja köpa kött i affärerna istället för det klimatsmarta hälsosamma viltköttet.

Jag vet att många jägare röstade på Miljöpartiet i början. Idag ses miljöpartiet som direkt jaktfientligt av huvuddelen av jägarkåren. Jag har länge funderat på vad det beror på. Hur kan ett parti som värnar miljön få jägare som lever i och av naturen, direkt från hand till mun, som motståndare?

Jag var med på MP:s kongress i Karlstad för drygt tre år sedan. Skrev om det då på bloggen. Där blev det tydligt vad som är problemet. MP har blandat ihop djurrätt med miljövård. MP har blivit djurrättsrörelsens parti. Problemet som då uppstår är att man inte kan gynna t ex jakt eftersom man då direkt kommer i konflikt med djurrättsrörelsens mål. Deras mål är att djur inte ska dödas, oavsett viltkött är bättre än veganmat ur miljösynpunkt. På samma sätt är det med vargfrågan. Självklart vore det mycket bättre för miljön om älgstammen ökade och vargarna var färre. Klimatnyttan med älgkött blir liksom förlorad om det ligger utskitet på skogsbilvägarna istället för att ligga på min tallrik.

Den sista meningen ovan möts alltid av samma motargument från Miljörörelsens representanter. Vargen har mera rätt till älgköttet än jägaren, ni får skörda överskottet om det blir något över när rovdjuren har tagit sitt! Samma personer säger dessutom ofta att vi borde skjuta mer vildsvin och att älgarna är för många. Slutsatsen blir att de struntar i miljön och klimatnyttan med att gynna viltkött, de låter istället djurrättsrörelsens ideal segra. Det är nämligen lättare att vinna naiva röster på söta vargvalpar och sälungar än att stödja jakt på varg och säl, oavsett hur många de är.

Med risk för att ni redan tröttnat, det blev långt, måste jag dessutom nämna att jag såg ett program på SVT, Vetenskapens värld, om hur köttproduktion påverkar klimatet. Det intressanta var att högintensiv produktion på små ytor var det mest klimatsmarta. Kycklingar som går inomhus är bättre för miljön än ekologiska frigående. Här uppstår den svåra nöten för miljörörelsen. De klara inte att frikoppla djurens välfärd från miljöargumenten. Nu menar jag givetvis inte att djurskydd är ovidkommande, tvärt om. Men djurskydd är inte detsamma som djurrätt. Men när man låter ideal som bygger på att de är fel att döda djur vara överordnat miljömålen kommer man inte att lyckas. Djurrättsrörelsen blir nämligen aldrig nöjd förrän vi helt upphört med att föda upp eller jaga djur för att äta dem. Klimatdebatten är för dem inte målet, det är medlet för att nå sina mål. En värld där människor inte dödar djur för att äta dem. Inte ens bin får vi hålla eftersom de är förslavade!

Kopplingen till vargdebatten är tydlig. De partier som motsätter sig vargjakt talar idag om att de kan tänka sig vargjakt när stammen nått gynnsam bevarandestatus. Att den nivån i deras värld ligger skyhögt över den som gäller idag uttalar de inte. Inte bryr de sig heller om att den nivån skulle innebära ännu mindre viltkött på våra bord och istället ännu fler uppfödda djur. De stora rovdjuren är deras symboler, de kan inte medge jakt på dem. Att miljörörelsen låtit sig kidnappas av djurrättsrörelsen kommer att bli ett stort hinder mot att förbättra klimatet. Majoriteten kommer nämligen att fortsätta att äta kött!

Vi jägare ska vara stolta över det vi gör. Vi tar tillvara den mest klimatsmarta, djurvänliga och hälsosamma födan som finns, viltet. En överväldigande majoritet av svenska folket tycker samma sak. Senaste SIFO undersökningen som Svensk Jakt lät göra visar att MP:s väljare tillhör de mest jaktvänliga! Hur kan det då komma sig att partiets inställning till jaktfrågorna uppfattas som det mest jaktfientliga av jägarna? Jo, de har låtit djurrättsrörelsen argument ta över.
Gustav Fridolin fick frågan om han skjutit ett djur i SVT:s utfrågning. Tyvärr bekräftar hans svar eller snarare brist på svar exakt det jag skriver. Han var livrädd för att erkänna att han skjutit ett djur. Tänk om han istället hade svarat så här. ”Ja, jag har skjutit rådjur. Vilt är det mest klimatsmarta, närproducerade och djurvänliga köttet vi kan äta. Alla miljöpartister som värnar miljön borde jaga!”

av /19 Kommentarer

Skadade jägarna hånas – nu får det vara nog!

, , , •
Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall

En jägare ligger svårt skadad efter en björnattack, en annan fick sin arm illa tilltygad. På en i flera hänseenden ynklig  Facebooksida sitter människor och brutalspyr galla över dem båda. De hånskrattar, säger ”Rätt åt tokfan! ”Tycker synd om björnen” ”Björnen mördades”. Smädesorden haglar. De skadade jägarna och jägare som grupp hånas hänsynslöst. Ord som amatörer, hår på bröstet, skjutglada troféjägare radas upp i kommentar efter kommentar. Björnen tillskrivs ett värde skyhögt över de skadade personerna.

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall
Istället önskar vi de skadade björnjägarna god bättring och skickar ett gäng styrkekramar till dem och deras familjer. Foto: Oscar Lindvall

Jag vill inte att något djur ska lida. Men att sätta djurets värde högt över en människas och dessutom gotta sig i folks olycka baserat på detta är fel.
”Det goda hatet har blivit ett monster” skriver Marcus Birro i en krönika. Stämmer precis. Det gäller att ha rätt åsikt för att inte de som ”älskar det goda” ska kasta sig över en. Bara att tillskriva sig ensamrätt på ”det goda” vittnar om att något är galet.
På den där skitsidan har folk tagit sig rätten att hata rent ut, motiverat med en besatthet och snedvriden uppfattning om vad empati är. Och föreningen som ansvarar för sidan låter dem hållas. Jag ids inte ens skriva ut dess namn.

I empatins namn skrattar de åt de svårt skadade männen. I empatins namn tycker de egentligen att de förtjänar sina skador. Naturligtvis utan att veta vad som egentligen hände. I empatins namn vältrar de sig i hatattacker på jägare i allmänhet och björnjägare i synnerhet. Och det är de här insnöade människornas fanatiska så kallade kärlek till rovdjur som tillåter deras fingrar att spela fritt över tangentbordet och skapa en alltmer tilltagande hatpropaganda mot dem som tycker och lever annorlunda.

Vi jägare har länge försökt att försvara oss mot kantiga, uppdiktade, okunniga och osakliga påhopp mot det vi gör och hur vi lever.
Men nu har de här rovdjursivrarna gått för långt en gång för alla.

Nu skiter jag i att försöka försvara det jag gör och står för, inför den här kletiga massan. Istället förkastar jag hatet som lyser som klara blixtar i mörker.
Låt dem sitta i sitt lilla hörn och hata. För nu tycker jag att vi ger fullständigt fan i dem.

Vi använder ordet empati på ett annat sätt istället och önskar de skadade björnjägarna god bättring och skickar ett gäng styrkekramar till dem och deras familjer.

Reds anm. Jag publicerar inga kommentarer som på något vis försöker rättfärdiga eller debattera beteendet som beskrivs i texten ovan.

av /19 Kommentarer

Jakten – hundens bästa tid

, , •
Jakten - hundens bästa tid.

Jakten är igång igen. Det är underbart! Den ickejagande omgivningen utanför hänger med huvudet för att den fantastiska sommaren är slut. För oss jägare är det bara ett steg in i nästa härliga tid. Och för våra hundar är det först nu året börjar.

Jakten - hundens bästa tid.

Luften känns sedan länge klarare, färgerna skiftar, hej på jaktkompisar som jag inte sett sedan slutet av förra säsongen.
Och hundarna, det är nu de mår så jävla bra.
Det är nu de gör det de älskar mest av allt, jagar. Det är nu jag i vissa jaktsituationer kommer så nära min hund så att vi i sinnet fungerar som ett enda psykologiskt väsen. I det läget förstår vi varandra exakt, ett tyst gemensamt språk och en känsla som ingen balkongbiolog i världen någonsin ens kommer att vara i närheten av.

De flesta av mina egna hundar här hemma, de apporterande, börjar leva på riktigt nu. Vi har nästan bara jaktlabbar numera och -spaniel.
Wachteln, kortdrivaren, börjar bli gammal. Jag hade tänkt köpa en till men den jakten lockar inte riktigt längre så länge vi inte vet hur det blir med rovdjurspolitiken. Jag har fegat ur.
Skaffar jag en drivande/kortdrivande hund nu så är den hunden på topp om låt säga fem år. Hur ser det ut i skogarna då? Och hur kul blir livet för en hund vars höjdpunkter i livet är just jakten om den inte får jaga? Om jag plötsligt känner att det inte funkar, att vi inte kan jaga mer tillsammans för att jag inte törs släppa den längre?

All respekt till alla er som kör vidare med era drivande och ställande hundar trots det som sker, eller rättare sagt inte sker, omkring oss. Ni räddar våra jakthundraser, ni hjälper till att rädda jakten och hela vår närhet till skogen, naturen och landsbygden.
Och jag kan redan nu säga att jag inte kommer att publicera en enda anti-kommentar för just nu mår jag så bra och tänker fortsätta med det ett tag till.

Litet klipp från en andjakt nu i augusti.

av /6 Kommentarer

Visar vi rätt bild av jakten?

, , , , •

146-1x

När Internet kom gav det oss alla en möjlighet att sända budskap som når väldigt många människor. Alla fick tillgång till att vara utgivare av något som kan liknas med massmedia. Med några enkla knapptryck från datorn vid köksbordet och sekunder senare kunde tusentals människor titta på våra bilder eller läsa våra tankar. Denna innovation gav oss både möjligheter och en hel del ansvar.

Problemet är att en del tar möjligheten, men reflekterar inte över ansvaret.

När vi publicerar våra inlägg om jakt är målgruppen ofta jägarna. Men det är inte bara jägare som ser våra inlägg. Väldigt många forum är öppna för alla. Det innebär att jaktmotståndare granskar vad vi säger, vad vi delar och vilka bilder vi publicerar.

Och de människor som letar efter argument för att kunna beskylla jägare för allt ont i världen behöver inte leta länge för att hitta bränsle till en häxprocess mot jakten. Den som misstror mig kan själv göra några sökningar på Facebook och olika jaktsajter.

Avsaknad av etik, dåliga skott, horribel hundträning, bilåkning för att genskjuta vilt och bilder på skjutna djur som inte skulle visats.  Filmsekvenser som borde fått skytten att skämmas laddas istället upp på Youtube. Allt finns att hitta.

Visst finns det även mycket bra saker, fina bilder och bra beskrivningar. Javisst är det så. Tyvärr sätter de dåliga mycket mer avtryck.

 

Är jag då emot att vi beskriver jakten som den är? Nej, jag vill att vi gör precis det. Problemet är att för få gör det. Allt för ofta skildras bara vägen till skottet. Enbart till det fällda viltet verkar räknas. Inte allt det andra. Inte ett ord om säkerheten, inte en mening om alla kvällspromenader på jaktmarken för att lära sig mer om viltet. Inte en stavelse om viltvården, skytteträningen, naturhänsyn, hundens position i familjen eller några jaktliga utbildningar. Inte en gnutta om viltköttet, kamratskapen, samhällsnyttan eller något annat som de som inte jagar kan relatera till. Vi själva bidrar med andra ord till en bild av jägaren som en person som bara vill skjuta djur. Är det denna bild vi vill beskriva oss med?

Låt mig då klargöra en sak. Jag tycker det är viktigt att vi visar upp djuren vi fällt. Men det bör göras smakfullt och snyggt. En närbild på djurets huvud är oftast mycket bättre än en helkroppsbild med blodpöl. Det blir trevligare och mer inbjudande då. Om jag ska vara lite filosofisk kan jag konstatera att vårt samlade bidrag om jakt på Internet bidrar till samhällets syn på jakten. Så det är du och jag som formar bilden. Snacka om stort ansvar.

Har ni tänkt på att vi ibland använder en terminologi som kan skapa missförstånd? Låt mig ta ett exempel. Vi använder ofta begreppet ”lungskott” för att beskriva ett perfekt skott. Men vet en icke-jägare att detta är bra? Var tror en människa som bara sett en jägare på tv att man ska placera kulan? Är lungorna det första man kommer tänka på? Jag vet inte med säkerhet, men jag har i alla fall hört flera som trott att hjärtat och hjärnan är det bästa. Dessa människor får alltså en felaktig bild av ett perfekt skott. Och detta är lite av pudelns kärna. Det är lätt att tro att alla borde förstå. Tro mig, så enkelt är det inte.

 

Ni har säkert märkt att vissa företeelser på nätet snabbt kan skapa en debatt i samhället. Denna debatt kan sedan snabbt leda till förändringar av lagar och regler. Myndigheter är nämligen väldigt känsliga för opinioner och mediadrev. En björnjaktsfilm för några år sedan innehöll en scen där en skadeskjuten björn skulle stoppas. Björnjägaren släppte så många hundar han hade för att få tag i den flyende björnen. Efter en ganska kort sträcka kunde den avlivas vid kanten av en å.  Jägaren löste alltså en besvärlig situation – och han gjorde det med att använda många hundar. Problemet var att det inte såg snyggt ut, i alla fall för de som inte förstod något om jakt. Trots förklaringar i filmen att det rörde sig om en svår eftersökssituation blev det en mediedebatt. Och en kort tid efteråt ändrades reglerna för hur många hundar som får användas i björnjakt.

Rätt eller fel. Men det kan gå ruggigt snabbt att få inskränkningar i jaktregler. Det är betydligt svårare att få till lättnader.

Så det jag egentligen vill säga är följande: Fortsätt att berätta om jakt, men berätta om allt vad den innehåller – inte bara skottet. Publicera bilder på både djur och människor. Men reflektera över hur mottagaren som inte kan något om vår hobby uppfattar detta. Förklara så att allmänheten förstår det fantastiska med jakten. Och visa respekt mot icke-jägarna genom att visa upp den bästa bilden av jakten. Då skapar vi förståelse och acceptans istället för avståndstagande och ifrågasättande.

Om vi gör det, då tar vi också ansvaret.

av /6 Kommentarer

Det kan bli för mycket av det goda

, •

I delar av Sverige har vi knappt jaktbara klövviltstammar, samtidigt som vi på andra håll har extrema tätheter. Där blir trycket på grödor och skog högt. Viltet mår inte heller alltid bra. På samma sätt som jägare och markägare är skyldiga att stödja viltet, så har vi även ett gemensamt ansvar att reglera stammarna. Vi har tagit tag i vildsvinsstammen, men nu är det hög tid att även göra detsamma för dovviltet på sina håll. Annars kan det gå illa…

Förra veckan ledde jag en exkursion vid det årliga Fennoskandiska älgforskarmötet. Eftersom vi höll till i Södermanland så valde jag en inriktning mot förvaltning av flerartssystem. Vi började exkursionen på magra tallmarker, med för Södermanland genomsnittliga tätheter av klövvilt.

Tallföryngringen vi tittade på var tät och hade inte några påtagliga skador. Bredvid låg ett äldre tallbestånd, med gott om blåbärsris och blåbär. De finska forskarna var helt fascinerade av att vi kunde ha så litet skador på tallen med en älgtäthet på 10 älgar/1000 ha. Så långt troligen utan att reflektera över alla dov, rådjur och kron…

D

En av de grupper av dovvilt som vi såg under exkursionen för skandinaviska älgforskare. Foto: Jonas Kindberg.

Vi fortsatte till de dovtätaste delarna av Sörmland. Här ligger dovstammen på flera hundra individer/1000 ha. Vi såg under en sträcka i princip dov ute på varje fält, och i ett fall en stor grupp på nästan hundra djur. Våra utländska kollegor var onekligen ganska fascinerande. En kort tur genom mogen skog visade att här saknades bärris i princip helt, och på en angränsande föryngring var granarna mycket hårt betade.

Vårt sista stopp var Öster Malma, där vi tittade på betestryck och olika former av anpassad skogsskötsel för att minska skadorna. Här ligger klövviltstätheterna mellan nivåerna i de andra områdena vi tittat på. På särskilt utsatta ställen är betestrycket på skogen hårt, men för huvuddelen av fastigheten är skogsskador inget stort problem. Däremot blir det skador på en del av grödorna om vi inte arbetar med en kombination av olika åtgärder.

Debatten om skador på grödor har som bekant vuxit snabbt de senaste åren. Det gäller inte minst i de delar av Södermanland där vi kanske har Sveriges tätaste klövviltstammar. Fokus ligger inte längre enbart på vildsvin, utan alltmer på dovvilt. Precis som när det gäller skogen kan man minska skadorna på grödor genom anpassat brukande och samverkan mellan jägare och brukare inom fastigheter. Och inte minst mellan angränsande fastigheter. Det går dock inte om klövviltstätheterna hålls alltför höga.

Det är inte bara jord- och skogsbruk som påverkas, utan det gäller även viltförvaltningen. De genomsnittliga slaktvikterna för älgkalvar ligger i Södermanland 5-10 kg lägre än i angränsande län. Det är långt ifrån säkert att foderbrist förklarar hela skillnaden, men det är nog ingen tvekan om att det råder foderbrist i delar av Södermanland. Det är lika självklart att det fortfarande kommer att råda foderbrist för älgen även om vi sänker älgstammen till 1 älg/1000 ha. Det är helt enkelt inte främst älgen som begränsar fodret, utan dov och kron. Jag tror alla älgforskare som vände hemåt från Södermanland ännu tydligare än tidigare fått upp ögonen för behovet av samförvaltning av alla befintliga klövviltsarter.

Problemet med orimligt täta hjortstammar gäller bara för delar av Södermanland och delar av några andra län. Det handlar om en mycket liten del av Sverige. Hur relevant är då det för den nationella synen på viltförvaltningen? Mycket! Det handlar om tilltron till den ena sidan av myntet när det gäller all förvaltning av vilt: å ena sidan skyldigheten att stödja, å andra sidan viljan att reglera.

Lokal och regional förvaltning handlar om att ta ansvar på lokal och regional nivå. Gör vi inte det så används dock exemplen för att åstadkomma mer generella inskränkningar, ofta på nationell nivå.

Vi har just fått ett delbetänkande från Jaktlagsutredningen där man föreslår långtgående begränsningar i rätten att utfodra vilt. Anledningen till förslagen är främst mängden skador på grödor i begränsade delar av Sverige. Eventuell lagstiftning kommer dock att gälla hela Sverige.

Jägareförbundet hävdar bestämt att viltstammarna ska regleras genom jakt, inte svält. Därmed ska det vara tillåtet att utfodra vilt. Det är en central ståndpunkt som har en djup etisk förankring i jägarkåren. Men för att vi ska kunna få gehör för det argumentet måste vi visa att vi verkligen är villiga att skjuta ned viltstammarna där det behövs. Annars kommer vi att tappa vår trovärdighet.

Därför är det som jag ser det nu dags att komma överens om att reglera ned hjortstammarna på sina håll. Det måste ske på landskapsnivå, och det handlar därmed som vanligt främst om att markägare med olika intressen måste komma överens.

Det är en fråga om etik och ansvarstagande. Tar vi inte ansvar kommer samhället att göra det åt oss genom inskränkningar, exempelvis i form av utfodringsförbud och tvångsjakt. Samtidigt kommer vi att tappa i anseende i alla frågor, och inte bara lokalt utan även nationellt. Därmed påverkas vi alla.

G2

Granföryngring i de dovtätaste delarna av Södermanland. Foto: Fredrik Widemo

av /4 Kommentarer

Politiskt styrda vetenskapliga referensvärden?

, , , •

Mässan

Bild: Jaktpolitisk debatt, Sunne jaktmässa                 Foto: L. Johannesson

 

Före semestern hamnade Åsa Romson i blåsväder eftersom när hon anklagade vargforskare för att skriva vinklade rapporter som beställts av regeringen. Självklart tvingades hon, efter kritik från de forskare som kände sig utpekade, att göra en halv pudel. Jag bloggade om det i mitt blogginlägg, ”Åsa Romson gör en omvänd pudel!” Forskarna blev dessutom synnerligen förbannade och två skrev ett debattinlägg på temat i SvD.

Fredag lördag i förra veckan ordnades en stor jaktmässa i Sunne för första gången. Mässan blev en stor succé. 10 000 besökare under de två dagarna, vilket var över förväntan för en helt ny mässa med nytt koncept. Det nya var det stora utbudet av kända personer som på ett eller annat sätt talade positivt om jakt, viltvård och inte minst vilt som mat.

Personligen bidrog jag med publik vildsvinstyckning och fungerade som ”sidekick” för Sofia Rågeklint som ledde en jaktpolitiks debatt under fredag eftermiddag. Alla riksdagspartier var representerade. Man kan konstatera att enigheten på podiet var större än man kunde förväntat sig. Troligen beroende på att de flesta var värmlänningar som inte alltid delar partiets linje på riksplanet. Alla var för licensjakt på varg i Värmland i vinter, utom Miljöpartiet. Miljöpartiets talesperson var också tydlig med att antalet vargar inte var tillräckligt stort och upprepade det politiska mantrat att det inte finns tillräckligt vetenskapligt underlag. Det är i sig inget nytt att MP driver den linjen, det intressanta var vem som sa det.

Miljöpartiet representerades, till min stora förvåning, av Torbjörn Nilsson från Värmland. Det är samma Torbjörn Nilsson som åt Naturvårdsverket gjort de sårbarhetsanalyser som ligger till grund för dagens referensvärden för lodjur, björn och järv. Han har också tidigare gjort sårbarhetsanalyser för varg som utgjort grund för svensk vargpolitik. Såvitt jag känner till finns det ingen annan forskare med så stort inflytande över det vetenskapliga underlaget för svensk rovdjursförvaltning som också tydligt driver en egen politisk agenda.

Åsa Romson sa att hon absolut inte syftade på Grimsö forskarna när hon talade om vinklade rapporter.  Jag tror inte att hon syftade på sin egen partikamrat, Torbjörn Nilsson heller. Men jag vet att många i publiken på mässa i Sunne reagerade kraftigt när jag som ”sidekick” berättade vem Torbjörn Nilsson är och att det är han som är ansvarig för Naturvårdsverkets sårbarhetsanalyser.

Jag vill vara tydlig med att jag inte misstror Torbjörn Nilsson objektivitet i frågan. Jag uppfattar Torbjörn som en ärlig person, även om det blev tydligt under debatten att vi i jaktfrågor inte har samma uppfattning och grundläggande värderingar. Det intressanta är att det vetenskapliga underlaget för lodjur, järv och björn som Åsa Romson kritiserar regeringen för att följa har tagits fram av en politisk sekreterare för Miljöpartiet Värmland! Jag hoppas att Romson inte hade rätt om att rapporterna är vinklade, framför allt inte utifrån författarens personliga politiska värderingar. För om så är fallet torde debatten i Sunne ha visat att referensvärdena är för högt satta!

av /21 Kommentarer

Viltstammarna ska svältas ned!

, , •

RoeIIIC

Det är -10 och en dryg halvmeter snö. Ingen extrem vädersituation föreligger, och därmed ska det vara förbjudet att utfodra rådjur. Enligt LRF, åtminstone.

Igår kom jaktlagsutredningens andra delbetänkande. Media lyfter nu fram att utredaren föreslår förbud mot utfodring under vegetationsperioden, det vill säga sommarhalvåret. Vad man missat är att utredningen exakt enligt LRF:s viltpolicy även föreslår att länsstyrelserna ska få utfärda utfodringsförbud under vinterhalvåret. Enligt LRF ska inget vilt få utfodras vintertid annat än under för området extrema vädersituationer. Framöver ska vi alltså se på medan rådjuren svälter. Om LRF får som de vill, i alla fall.

Det finns en lång och unik tradition av viltvård i Sverige. För jägarkåren är det idag en självklarhet att gynna viltstammarna genom att skapa goda förutsättningar för dem, samtidigt som vi reglerar de jaktbara viltstammarna genom jakt. Vi anser att det är god etik att se till att viltet har tillgång till föda vintertid, och den ökade överlevnaden kompenseras genom ökad jakt. På så sätt får vi viltkött och jakttillfällen, samtidigt som viltet slipper svälta och lida. Detta är ett smart och etiskt sätt att förvalta den biologiska mångfalden.

Enligt utredningens förslag ska avledande utfodring vara tillåtet, medan stödjande utfodring ska förbjudas. Åtminstone under vegetationsperioden, och även vintertid om länsstyrelsen tycker det är befogat. Avledande utfodring innebär att man utfodrar vilt för att styra det i landskapet så att viltet inte orsakar skador. Ska man lyckas styra viltstammarna och inte bara enstaka, starka individer måste det dock finnas tillräckligt med foder så att alla individer kommer åt det. Men då får man med säkerhet både en avledande och stödjande effekt…

Naturvårdsverket föreslås nu få bestämma hur den avledande utfodringen ska bedrivas. Hur de än beter sig så kan jag inte se hur de ska landa i ett förslag som ger en fungerande avledande effekt utan att man får en stödjande effekt. Antingen så sätter man en låg nivå som tar bort ett av de fungerande verktygen för att minska skadorna, eller så sätter man en högre nivå som både ger en avledande och stödande effekt. I bägge fallen får vi en massa regler och byråkrati helt i onödan, och ett behov av en stor kontrollapparat.

Samtidigt ska länsstyrelserna kunna utfärda förbud mot utfodring vintertid. Hur ska de bestämma detta? Utifrån viltstammarnas storlek, det vill säga förbjud utfodring där vi har flest individer som kan svälta?

Vem som får betala för all byråkrati? Med säkerhet du och jag.

Självfallet ska viltstammarna inte regleras genom svält, utan genom jakt. Enligt de undersökningar jag arbetar med så skjuter de jägare som utfodrar vilt tre gånger så många vildsvin på samma yta som de som inte utfodrar. Detta uttag är med absolut garanti så stort att det mer än väl kompenserar för de gynnande effekter som utfodring kan ha på överlevnad och reproduktion. Därmed inte sagt att vi inte borde jaga mer på många håll. Det kommer dock bara ske om vi har en dialog där vi tar hänsyn till varandras intressen och värderingar. Jag är helt övertygad om att jägarkåren inte kommer bli mer sugen på att jaga viltstammar som man mot sin vilja tvingas se svälta…

Tyvärr verkar utfodringen ha blivit ett rött skynke, och jag upplever varken att det finns någon som helst kompromissvilja eller att man tar till sig fakta. Visst finns det utfodring som bedrivs på ett felaktigt sätt, men det finns det redan möjligheter att hantera inom nuvarande lagstiftning. LRF är dock förstås nöjda. Återstår att se om deras linje leder mot målet…

av /29 Kommentarer

We shall overcome!

•

Svensk rovdjursförvaltning blir allt mer obegriplig. Polariseringen ökar för varje dag, trots att rovdjuren troligen aldrig varit fler. Riksdagen tar beslut om en rovdjurspolitik utifrån vad de stora intresseorganisationerna föreslagit. Naturvården hoppar av ”uppgörelserna” så snart beslutet är taget och skyller det på regeringen. Riksdagsbeslutet hinner inte ens tas förrän Naturvårdsverkets tjänstemän börjar obstruera. Själv måste jag genomlida Naturvårdsverkets samråd och diskussioner i former som jag trodde var ämnat för lågstadieelever. Det enda som fattas är att vi alla gemensamt från SGT:are till ekofascister förväntas sjunga” We shall overcome”, medan vi håller varandra i händerna!

I förrgår var jag på just ett sådant samrådsmöte om de nationella förvaltningsplanerna. Inbjudare var Naturvårdsverket och en inhyrd konsult höll i själva mötet. Redan från början visste vi att vi hade begränsat med tid att lämna synpunkter på utkastet till förvaltningsplan för björn. Den i sin tur ska utgöra mall för övriga arters planer, som inte kommer att remitteras alls. Det säger sig självt att jag och andra måste få gott om tid att framför våra synpunkter. Men inte, första timmen gick åt till att ”lära känna varandra”. Vi skulle i små grupper berätta för varandra vad vi gjort den senaste veckan , privat eller i tjänsten, som vi var stolta över! Vi skulle också ställas oss på den plats vi bor på en imaginär sverigekarta i rummet. Det var i sig intressant eftersom det visade att nästan alla var från Stockholm! Bara en person var från de vargtäta västra Sverige. Det var jag!

Förutom att Naturvårdsverket verkar tro att vi är som små barn som blir vänner bara vi får kramas försöker de återigen torpedera rovdjurspolitikens grunder. I förvaltningsplanen för björn hävdar de att inget län får skjuta mer än 5 % av populationen årligen. I praktiken betyder det att rovdjurstammarna inte får regleras! Riksdagens beslut om att minska koncentrationerna i t ex Värmland som har halva Sveriges vargstam går inte att genomföra. Man blir så förbannad på dessa tjänstemän som gör allt de kan för att obstruera. Jag hoppas att regeringen snabbt ser till att skapa en ny jaktmyndighet, naturvårdsverket går inte att rädda! I sak menar jag att de dessutom har fel vilket SJF avser att visa i sitt remisvar.

Naturvårdsverkets ambition att intressena ska närma sig varandra kan väl i grunden ses som en vacker tanke. Tyvärr, vilket jag skrivit många gånger förut, finns ingen uppriktig kompromissvilja från den andra sidan. De enda de vill kompromissa med är våra intressen.

För att illustrera hur långt från varandra vi står kan jag inte låta bli att berätta om mötets sista punkt, åtgärder mot den illegala jakten. Redan valet av ämne visar vad arrangören prioriterar. Att illegal jakt är ett symptom på något mycket större verkar man inte förstå.
Vi fick i uppdrag att lämna förslag på åtgärder som kan minska den illegala jakten. Nordulvs och Djurskyddets representanter hade flest förslag! Jag kan inte låta bli att nämna några.

  • Förbjud alla vägbommar
  • Förbjud jakttorn intill vägar
  • Inför krav på att alla vapen ska förses med plomberad kamera som tar en bild vid varje skott!

Naturvårdsverket får ursäkta, jag avser inte att stå i ring och sjunga ”we shall overcome” med extremister på någon kant!

Strax innan jag skulle publicera det här inlägget nås jag av nyheten att Naturvårdsverket gett WAS rätt i sin överklagan av skyddsjakten i Värmland.  NV skriver att beslutet är taget på vaga grunder. Det går inte säkert att säga om det är varg som dödat djuren, trots att besiktningsmannen säger det. Kan man bli mer korkad än så? Om det inte är varg som angriper fåren innanför ett rovdjursavvisande stängsel så lär det väl knappast bli någon sådan skjuten heller innanför ett sådant stängsel? Tillståndet sa att man får skjuta en varg. Inte en hund, tiger eller ett lodjur!

Dessutom säger de att det är nära Tivedsreviret och att det inte finns något annat känt vargrevir i området. Har de inte hört tals om Vismen reviret på NV? Dessutom har de nu infört en ny praxis, alla områden som ligger mindre än fem mil från genetiskt värdefulla vargar ska undantas från skyddsjakt såvida man inte med säkerhet har DNA bestämt vargens ursprung.

Lyft bort jakt- och rovdjursfrågorna från Naturvårdsverket!

av /50 Kommentarer

Mikael Karlsson avgår!

•

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera ordförandebytet i SNF, men efter att ha läst vad Mikael Karlsson säger till Värmlands Folkblad kan jag inte låta bli. ”Fakta är ju att jag suttit i långa förhandlingar där Jägarförbundet varit med, och vi är numera överens på de flesta punkter om hur rovdjursstammarna bör förvaltas. Att påstå att vi aldrig kompromissar är dumheter”. Han säger också att han stör sig på att vissa debattörer. Jag hoppas att jag är en av dem!

Låt mig vara tydlig, under Karlssons ledning har SNF inte kompromissat en millimeter! Det enda de kompromissats med under hans ledning är andras intressen och andras värden. De eftergifter som han syftar på i t ex Vargkommittén har inget med kompromisser att göra. En kompromiss innebär att man balanserar för- och nackdelar för de inblandade.
Försök hitta en enda rad i Vargkommittén betänkande eller åsiktsförklaring som innebär att SNFs medlemmar får en nackdel i förhållande till det de egentligen vill.

Jag kanske har missat SNFs kompromisser i vargförvaltningen under de år Karlsson varit ordförande. Alla som läser mitt inlägg kan väl rätta mig och visa på verkliga kompromisser där SNFs medlemmar faktiskt fått en nackdel av de beslut föreningens ordförande skrivit under eller drivit i vargfrågan.
Kanske kan någon hitta ett dokument där SNF genom Karlsson skriver att beståndsreglerande jaktpå varg är nödvändigt, åtminstone i framtiden! 40 000 sälar i Östersjön är inte nog för att medge licensjakt, så jag tror att ni får söka länge efter stöd för vargjakt!

av /8 Kommentarer