EU kommissionen bedriver opinionsbildning för varg i Sverige

•

Med stor förvåning lyssnade jag på intervjun med Eric Degerbeck på EU kommissionen igår kväll. Allt grundar sig på att Miljökommissionären Potocnik till DN via TT uttalade sig om den svenska skyddsjakten. Kommissionens kontor i Sverige citerade den intervjun och la till egna kommentarer. Mikael Moilanen, Jakt o Jägare, som gjorde intervjun frågade Degerbeck varför EU kommissionen bedriver opinionsbildning i Sverige, med samma argument som Rovdjursföreningen?

Degerbeck lindar i sig i ett långt svar. Hans svar kan sammanfattas med att det inte finns något hundproblem som motiverar jakt på varg! Det dör nämligen fler hundar av andra orsaker, i andra delar av landet.

Låt oss analysera det Degerbeck säger! Han säger att Agria statistiken ”skall tjäna som ett tolkningsstöd för den här debatten!” Han säger vidare att ”man skall belysa att det här inte är ett stort nationellt problem”, att hundar dödas av varg. Men vad var det egentligen Miljökommissionären Potocnik uttalade sig om till TT?
Jo, Potocnik talade om skyddsjakt och tillämpningen av den. Licensjakten är ju borta, åtminstone i år. Men vad är det kommissionen nu talar om? Jo någonting helt annat än skyddsjakt, nämligen om varg-hund problematiken motiverar vargjakt i allmänhet. Så driver EU kommissionens tjänstemän dold opinionsbildning för sina egna personliga värderingar!

Agria statistiken har ingen som helst relevans när en eller ett par vargar orsakar allvarlig skada! Om en varg dödar tre hundar i Äppelbo, spelar det väl ingen roll att det dött 50 hundar under samma tid på Malmös gator? Det är vad den vargen gjort just då, på den platsen. som skall bedömas, inget annat. Kommissionens utspel är lika dumt som att säga att de 8 skjutna männen i Malmö det senaste året inte är ett problem.  100 personer mördades ju i hela landet, det dödades 300 i trafiken och 8000 dog av röknings relaterade skador.  Ännu värre, 1500 personer tog livet av sig och mer än två tredjedelar var dessutom män! Visst låter det korkat! Men i vargdebatten är allt tillåtet.

Degerbeck får även frågan om varför ha anser sig företräda ”de godas sida!”. Svaret är häpnadsväckande. Jag citerar därför hela stycket. ”I den här frågan har EU en stor majoritet av svenska folket med oss som tycker att vargjakten är förkastlig. På det viset är det roligt att vara med på de godas sida den här gången! Vad är det som håller på att hända? Varför i all världen jagar man fridlysta djur på det här sättet? Vad är meningen med det här och varför gör man det?

Om inte detta är opinionsbildning så vet jag inte vad som är det. Läs gärna det ha säger en gång till! Jag missade också nyanserna första gången.

Jag undrar, om 85 % av riksdagen röstad igenom licensjakt, vilken är då majoritetens vilja? Om SIFO undersökningar visar att endast en minoritet av svenska folket säger nej till licensjakt, vad är då majoritetens vilja?
Om kommissionen är glad över att för en gång skull stå på de godas sida, innebär det att de annars står på de ondas sida? Jag trodde i min enfald att kommissionens uppgift var att inte välja sida alls, utan granska hur Sverige efterlever EU:s regelverk! Det var i varje fall vad Potocnik inbillade mig när jag träffade honom. Degerbeck undrar, vad som är meningen med vargjakten och varför man jagar varg? Ja, kanske borde kommissionen börja med att läsa regeringens uttömmande svar på just de frågorna. Har kommissionen inte gjort det? Det lär domstolen göra om vi hamnar där!

Degerbeck säger ”att vi skall lösa det här på svenskt klokt konsensus sätt!”  Kalla mig gärna dum! Men var det inte just det som var på väg, men som kommissionen nu skjutit i sank? Politiken gick ut på att lösa både männiksors och vargars problem. Kan man nå större konsensus än 85 % av Sveriges riksdag? Är det realistiskt?

När jag träffade Potocnik sa han följande. Vår uppgift är att vara ”Strictly helpful and helpfully strict!” Jag kan garantera att det senaste utspelet vare sig är helpfullt eller strikt, det är endast stjälpfullt”

av /103 Kommentarer

Vargar, viltolyckor och eftersök

•

Det blir allt fler som börjar inse problemen med en tät vargstam. Igår kunde vi se ett inslag i Värmlandsnytt om ett nytt problem som samhället ställs inför och det lidande som blir en indirekt följd av en ökande vargstam. Allt fler eftersöksjägare vågar inte längre släppa sina hundar på en skadad älg eller ett skadat rådjur. Risken är helt enkelt för stor att hunden skadas eller dödas av varg. I just den frågan är vi dessutom överens med våra meningsmotståndare i debatten.

Rovdjursföreningens Roger Olsson och Djurskyddets Sten Stensson skriver t ex i sin skrivelse om utredning av löshundsjakten konsekvenser till regeringen ”att hundar löper risker att skadas och dödas vid konfrontation med varg. Det är dock ett naturligt beteende för varg och lösningar måste beaktas för att skydda både hunden och vargen.”

Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör svarade Svensk Jakt, – Jag kan inte säga att det ska vara förbjudet att jaga med löshund i ett vargrevir, men när det görs måste man vara medveten om riskerna, och göra allt för att minska dem.

Inte sällan framförs t o m den absurda idén att löshundsjakt borde förbjudas helt, eftersom den påstås störa vargar och hundarna löper stor risk att dödas. Läste någonstans att någon jämförde löshundsjakt i vargrevir med att släppa sin hund på en motorväg.
Vi är alltså eniga om att ju fler vargar vi får, ju större blir problemen och riskerna för hundarna ökar. I konsekvensens namn borde alla inse att den jägare som inte vågar släppa sin hund under vanlig jakt i vargrevir, självklart inte heller riskerar sin hund bara för att någon annan kört på en älg. Vi jägare är precis så medvetna om riskerna med varg som Fridolin säger och det är för att minska den risken som många inte längre släpper sina hundar på trafikskadade älgar i vargrevir. Jag gör det inte heller!

Det går att spåra med hunden i band, men om älgen inte är mycket svårt skadad krävs det många passkyttar och långa spårningar. Var hittar man dem en sen lördagskväll i mars eller på midsommarafton?  Den som gjort eftersök på en älg med avslagen käke eller med ett brutet ben vet att det kan bli mycket svårt att avliva den utan lös hund.

Nu börjar även polisen inse problemet, allt fler jägare väljer nämligen att hoppa av eftersöksorganisationen för att de inte anser sig kunna fullgöra sin uppgift. Allt fler älgar kommer att få lida med avslagna käkar och ben. Ett långt lidande som ofta slutar med utmärgling och död. Tyvärr tror jag inte vargkramarna kommer att erkänna problemet. Det enda som spelar roll är att inte en enda varg far illa, att hundratalstals älgar och rådjur riskerar att få lida struntar de fullständigt i.
Jag kommer att fortsätta att göra eftersök i vargrevir, med min spårhund. Däremot skulle aldrig äventyra min löshund Aikas liv för att någon annan kört på en älg i ett område med många vargar. Så vad gör jag när Roger Olsson, SRF och Sten Stensson Djurskyddet kör på och skadar en stor vildsvingalt i ett vargrevir? Jo, jag lånar ut ett koppel och ett tomt halsband till dem så kan de göra eftersöket själva. En skadad vildsvinsgalts lidande är väl inte mindre än en vargs? Vad eller vem de stoppar i halsbandet är upp till dem. Löshund skall vi ju enligt dem inte använda i vargrevir.

av /32 Kommentarer

Fenton på jakt!

•

För några månader sen fick jag en Youtube länk med löshundsjakt! Det var inte riktigt den löshundsjakt som husse önskade. Klippet blev snabbt populärt, runt om i världen. Om ni missat klippet har ni nu chansen att se en glad labbe och en mindre glad husse.
Alla förväntade sig att husse skulle hålla sin ”jakthund” kopplad i fortsättningen. Men icke, Fenton jagar igen! :)

 

 

av /3 Kommentarer

Dags för årsmöten

•

Efter att ha varit mer eller mindre infrusen under den senaste veckan börjar man återigen tina upp. Även om man har bott i Norrbotten den senaste 20 åren så känns det motigt att sätta sig i bilen när det är mellan -35 och -40! Trots kylan tog jag mig ner till Lycksele för att utbilda/uppdatera ett antal av Västerbottens förtroendevalda i hur man mäter älgtroféer. Kanske inte en så stor sak för jägarna i norr även om jag upplever ett ökat intresse för att ta tillvara troféer av alla de slag även här uppe. Skillnaden mot kontinenten är ändå milsvid, men de som vill ha sin troféer värderade tar det på fullt allvar och allt ska bli rätt så att man får samma resultat oavsett vem som gör jobbet.

Annars märks det av på kontakterna att kretsarnas årsmöten är nära förestående. Frågor om motionshantering och rösträtt duggar ganska tätt. Visserligen arbetar man kanske numera på lite olika sätt för att få genomslag för sina frågor, men kretsårsmötet och motionshanteringen är ändå fortfarande basen i Jägareförbundets verksamhet. Det här är för många en självklarhet medan det för andra är mycket oklart. De finns till och med tillfällen då folk blir överraskade över att man måste vara medlem i Jägareförbundet för att få rösta på jaktvårdskretsens årsmöte eller vara valbar till styrelseuppdrag! Vilken annan medlemsorganisation drabbas av det? Säkert är det vårt eget sätt att informera som på ett eller annat sätt är grunden för detta. På många håll och i många kretsar har man arbetat med den filosofin att ”alla får vara med” i den verksamhet som kretsen har oavsett om de är medlemmar eller inte. Får de se vad vi gör så kommer de att välja att bli medlemmar. Verkligheten har många gånger istället blivit att man inte inser behovet av att vara medlem, man får ju allt i alla fall!

På samma sätt är det många som som inte är medlemmar som tycker att de bör kunna gå på kretsens årsmöte och påverka verksamheten. Först om jag får som jag vill kan jag tänka mig att bli medlem! I min värld blir det här ett konstigt resonemang, vill man påverka en förening så borde det vara självklart att först bli medlem!

Nåja, detta är ändå undantagen, på de allra flesta håll fungerar det bra. Det enda som verkar vara lika för de flesta är att man tycker att alldeles för få medlemmar faktiskt dyker upp på kretsårsmötena. Självklart finns det tips och idéer hur man ska få folk att komma, har du själv något tips att ge så lämna det gärna i kommentarerna!

Nu rullar som sagt kretsårsmötena på och det ska bli spännande att se vilka motioner som kommer till länsföreningen och sedan kanske vidare till Svenska Jägareförbundets årsmöte  i maj. Normalt brukar det vara både stora och små frågor från besk kritik till nyskapande idéer. Självklart hoppas man mest på det senare, men man får hantera det som kommer!

av /24 Kommentarer

Vill vi ha ett vildare Europa?

•

I tisdags hölls konferensen Large 2012, om viltskådning, rovdjursturism och jaktturism. Den bild som givits i jaktpressen sedan konferensen har väl inte direkt varit positiv… Det gäller inte minst Stefan Fölsters utspel om att jägare borde jaga elektroniskt dvs ”på låtsas”. Själv var jag på dialogmöte om naturvård i skogen den dagen, och kunde därmed tyvärr inte vara med på konferensen. Jägareförbundet fanns dock representerat, både med talare och med deltagare. Den bild jag fått av mina kollegor är inte lika nattsvart som bilden i delar av jaktmedia, sett ur ett jägarperspektiv. Men det finns all anledning att hålla sig ”på tå” i den här frågan…

Rika vilstammar kan självfallet stå för ekosystemtjänster i form av att beta, och samtidigt beskådas av turister, även när jakt är ett av förvaltningsverktygen. Foto ©: Fredrik Widemo.

Man har länge flaggat för att olika former av ekoturism kommer att komma starkt, och det är ingen tvekan om att vi måste vara med i den diskussionen. Jag har i mina senaste inlägg här på bloggen lyft fram vikten av att fler i samhället får en relation till naturen, men även till ett hållbart brukande av den. Bägge aspekterna ligger i mina ögon solklart i vårt intresse, och här måste vi ta en aktiv roll. Vi är många aktörer som försöker få ut fler i naturen, men det är förstås upp till oss som jägarorganisation att även tydligt föra fram budskapet att jakt är en viktig form av hållbart brukande av den biologiska mångfalden. Är vi inte med och tar hand om den biten kan det sluta vart som helst…

Det är även viktigt att ha proportionerna klara för sig; idag finns det enligt de siffror jag sett tre företag som bedriver näringsmässig rovdjursturism, och det finns lika många hundra företag som bedriver näringsmässig jaktturism… Det krävs inga djupgående analyser för att inse att även om större rovdjursstammar måhända skulle vara positivt för rovdjursturismen, så skulle de sannolikt påverka jaktturismen minst lika mycket men negativt. Ser man till arbetstillfällen och näringsverksamhet på landsbygden finns det alltså liten eller ingen anledning att särskilt fokusera på större rovdjursstammar. Starkare viltstammar generellt kan däremot vara intressant…

Parallellt med diskussionerna om olika former av ekoturism och dess betydelse har Rewilding Europe vuxit fram. Rörelsen arbetar för att skapa ett ”vildare” Europa, med starkare viltstammar. Framför allt vill man ha starka stammar av klövdjur, som genom sitt bete påverkar sin omgivning. Detta har klara positiva effekter ur ett naturvårdsperspektiv, och erbjuder samtidigt rika möjligheter att uppleva viltet i sin naturliga miljö. Sett ur vårt perspektiv så erbjuder självfallet starkare viltstammar ökade möjligheter till jakt. Det vore dessutom förstås milt talat skönt med en syn där det är både naturligt och eftersträvansvärt att klövviltets bete påverkar växtligheten…

Samtidigt innehåller dagens rewildingkoncept även delar som vi inte gärna kan ställa upp på. I de kärnområden som man vill skapa ska man eftersträva att ”naturliga processer”, i form av predation och födobegränsningar, reglerar populationerna. Här vill man att jakt skall vara förbjudet. Utanför kärnområdena kan dock ”starkt reglerad, uthållig” jakt tillåtas. Det talas även en hel del om vad som är ”naturligt”, och rörelsen uttrycker även att det skall finnas ”optimala” populationsstorlekar (underförstått ej reglerade av människan). Man blandar friskt mellan rejält flummiga begrepp och en uttryckt vilja att genom utsättningar återskapa en varierad och rik fauna. Mycket av tankegångarna är uppenbart sprungna ur ett centraleuropeiskt perspektiv, och det är även tydligt att man tvingats till en hel del kompromisser mellan olika aktörers intressen. Vilket onekligen gör det hela en smula spretigt.

Är detta något för oss? Delar av det ligger helt i linje med våra intressen, medan andra delar lika tydligt går stick i stäv med vår syn på människan som en del av ekosystemet och betydelsen av hållbart brukande av mångfalden. Här skall man dock ha klart för sig att även de som är viltskådare ser sig som brukare.

Ibland görs här åtskillnad på brukare och betraktare för att göra en poäng av våra skilda intressen. Den moderna synen på det hela är dock att vi alla är brukare, men av olika resurser. En del brukar enbart så kallade ”kollektiva nyttigheter”, vilket är resurser som inte förbrukas när de konsumeras. Någon annan kan exempelvis njuta av att titta på samma älg som jag just tittat på. Eller på samma utsikt. Har jag redan fällt en älg kan dock inte någon annan också göra det. Vad man kallar det hela spelar kanske mindre roll, men vi ska ha klart för oss att vi redan befinner oss där samhället ser på besökaren i landskapet som en brukare som man måste ta hänsyn till. Bland annat inom markanvändningen.

Dessa frågor är riktigt heta, och kommer bland annat att tas upp på Skogsriketkonferensen den här veckan och på Öster Malmadagen den 1/3. Tveklöst måste vi arbeta aktivt och målmedvetet för att slå vakt om våra intressen. Även om det finns problem ur vissa aspekter, så finns här även stora möjligheter till en positiv utveckling och ändrad grundsyn på viltet som resurs. Men då krävs det att vi är med i en aktiv dialog om utformningen av koncepten.

 

av /64 Kommentarer

Opinionen vänder, t o m Miljöpartiet ser vargproblemen?

•

Idag blev jag förvånad, Miljöpartiet i Dalarna skriver, enligt Dalarnas tidningar, till regeringen att vargar som uppträder onormalt skall flyttas eller avlivas omedelbart efter snabbt beslut av länsstyrelsen. De skriver också att det är staten som skall bekosta avlivningen, inte de drabbade.

Nu vet jag inte riktigt vad de menar med onormalt beteende, men jag gissar att de menar oacceptabelt beteende, som att vargar springer i bebyggelse. Plötsligt är vi alltså helt överens på ett par viktiga punkter, det är inte rimligt att vargar skall springa omkring i eller i omedelbar anslutning till samhällen. Vargar som regelbundet besöker samhällen bör snabbt avlivas. Oskygga vargar som vänjer sig vid människor utgör en potentiell risk, även för människor. Det är inte heller rimligt att de som drabbas också skall tvingas betala för avlivningen, åtminstone om de inte vill. Nu får vi hoppas att fler partidistrikt följer Dalarna.

Jag var på Miljöpartiets kongress i våras. Där träffade jag många Miljöpartister, som var frustrerade över att partiet hamnat i djurrättsrörelsen klor. En dam var så förbannad över MPs motion att förbjuda löshundsjakt att hon skakade. – Partiet har tagits över av ungdomar som inte vet något om hur vi som bor på landet lever eller vad som är vikigt för oss, sa hon.

”Alla Miljöpartister borde vara jägare!”, stod det på vår Roll Up den gången. Ja, så är det. Jakt och nyttjande av våra viltstammar borde vara det mest självklara valet om man vill leva miljövänligt. Viltkött är det mest klimatsmarta vi kan äta. Den vetskapen borde få fler Miljöpartister att fundera över om det optimala för miljön är att vargar och lodjur tar hela avkastningen från våra viltstammar eller om det rent av finns en tanke bakom vår vilja att begränsa dem på nivåer som säkrar både rovdjur och vårt ekologiska kött.

Nåja, Miljöpartiets skrivelse till regeringen innehöll inte allt jag önskat, men det är ett tydligt tecken på att opinionen vänder.

av /50 Kommentarer

Alla behöver en relation till naturen

•

I förra veckan bloggade jag om hur alla aktörer inom skogssektorn, inklusive såväl den ideella naturvården som skogsbolagen, var överens om att en av de viktigare frågorna är att vi måste få ut fler i skogen. Den här veckan slumpade det sig så att det var dags att gå från ord till handling, då Öster Malma åter fick besök av ungdomar från Södertälje och Nyköping.

Jägareförbundet driver sedan fyra år ett integrationsprojekt, där vi bland annat tar ut ungdomar i skogen. Under hösten har grupperna bland annat fått prova på att fiska, bygga holkar och skjuta. Samtidigt passar vi på att visa upp områdena runt Öster Malma. Grupperna har sedan kommit tillbaka mitt i vintern, för att sätta upp holkarna de byggt och för att få lära sig litet om viltvård och markanvändning.

 

Samarbete och mycket skratt när holkar sätts upp i det urhuggna brynet. Foto ©: Fredrik Widemo.

Förra året klockade vi in på -23, så -15 i onsdags kändes nästan som en lättnad. Modet gör att tjocka jackor inte saknades, men med fotbeklädnaden var det väl si och så på sina håll. Beats me hur man står ut i tunna gymnastikskor av tyg i ett par timmar utomhus i det vädret, men det var banne mig ingen som klagade! Jag är uppenbarligen bortklemad… men får väl erkänna att jag vagt minns att man inte alltid klädde sig efter väder i tonåren (såvida man inte skulle ut och jaga eller fiska förstås).

Holkuppsättningen gick som en dans, och nu har stannfåglarna någonstans att övernatta. Till våren kommer holkarna att bebos av samma mesar, och av nyanlända flugsnappare. Grupperna diskuterade redan nu att man borde komma tillbaka i maj-juni, för att se om de holkar de satt upp även blev bostad för några fåglar.

 

 Klart! Nu finns det gott om bohål i skogsbrynet, och alla har knutit och i något fall klättrat. Foto ©: Fredrik Widemo.

Vill vi ha en hållbar utveckling, vilket i princip alla är överens om är helt nödvändigt, så måste vi skapa en relation till naturen på bredden i samhället. Vi måste dessutom skapa förståelse för behovet av en hållbar markanvändning. Hur stor nytta gör enstaka besök i naturen under skolåren? Extremt svårt att säga givetvis, även om det inte är någon tvekan om att de som kommer ut verkligen uppskattar det där och då. Och rimligen är värdet av enstaka besök större för dem som sällan eller aldrig kommer ut i skogen i vanliga fall, jämfört med för dem som ofta är ute i skog och mark.

Skolan har ett stort ansvar här, och det är ingen tvekan om att det går att göra mer. Nästa vecka är det konferens inom ramen för Landsbygdsdepartementets satsning Skogsriket. Där ska bland annat Skogen i skolan tas upp. Hoppas hårt på en satsning där från alla aktörer… vilket rimligen måste ligga helt i linje med Eskil Erlandssons ambitioner med Skogsriket.

 

 Här provas jakttorn, för att se hur landskapet ser ut litet från ovan. Foto ©: Fredrik Widemo.

 

 

av /6 Kommentarer

Orsaken till jaktens värde

•

Mitt uppe i arbetet med att informera om och i möjligaste mån påverka införandet av den nya älgförvaltningen så är det lätt att man tapper bort sig! Inte så att man helt förvirrar sig i paragrafer och ordvändningar. Det är mer en fråga om att försöka behålla ett visst fokus på varför vi jagar älg och inte helt försvinna in i diskussioner om hektarkrav, stadgefrågor, arbetsordning i förvaltnignsgrupper m.m. De absolut flesta jägare är inte så våldsamt intresserade av hur administrationen runt älgstammen fungerar. Många är inte ens intresserade av en långsiktig förvaltning utan överlåter gärna de frågorna till andra. Väldigt många tycker helt enkelt att det är roligt att jaga och vill behålla detta även för framtiden.

Ett uttryck för vad älgjakten verkligen är kunde jag på nära håll studera i lördags då jaktlagen hade byafest. En kalv per år avsätts för älgfest. Några i jaktlaget ordnar arrangemanget och inbjuder alla som vill komma, både jägare och icke-jägare. Över 100 personer i byahuset som äter och dricker gott, umgås och dansar till långt fram på natten. Många portioner älgkött gick åt och förhoppningsvis känner alla som bor i byn att jakten tillför byagemenskapen någonting positivt oavsett om man sitter med i skogen på hösten eller inte.  Det är det här som är kärnan i jakten, gemenskap och god mat!

Det finns självklart orosmoln när de som äger mark allt oftare inte bor på fastigheten eller i närheten av den. Risken finns att känslan för denna gemenskap tunnas ut och att andra värden tar överhand när man ska hantera jaktfrågor. Jag ser nästan varje vecka att konflikter i jaktlag uppstår när man driver frågor mer av principiella skäl än av praktiska skäl. En tråkig utveckling som jag hoppas vi tillsammans kan vända och istället se och lära av de goda exemplen. Jakten är inte bara att förvalta älgstammen på ett biologiskt korrekt sätt. Det är inte ens bara att fälla tillräckligt många älgar för att få bete att räcka till eller fylla frysboxen med bra kött. Jakten skapar också gemenskap över gränser vad gäller åldrar, inkomst, arbete och i de bästa fallen också mellan jägare och de som inte jagar. De tekniska bitarna är för många helt ointressanta! Den insikten är viktig att ha när vi jobbar med förvaltningsfrågor!

av /2 Kommentarer

Tämjd vildmark, bättre än en otämjd!

•

Vargpolitiken har havererat och opinionen vänder. Hela vargförvaltningen sitter i EU kommissionens järngrepp. Länsstyrelserna har fått order på att vara restriktiva med skyddsjakt. Samtidigt finns indikationer på att den illegala jakten återigen ökar efter licensjaktens död. Tre sändarvargar har dödats illegalt de senaste månaderna. Så kan man sammanfatta vargförvaltningen idag, väldigt kort.

Men huvudpersonen själv, vargen, den fortsätter att jaga som den alltid har gjort. Den är helt obekymrad över vår vargdebatt och miljökommissionär Potocniks utspel. Igår såg jag på ”Frozen planet” på SVT(Obs ny länk!). I programmet fanns ett inslag om två vargars jakt på bison i Kanada. Inslaget var ett av de mäktigaste jag sett i ett naturprogram. För oavsett vad man tycker om varg, så kan man inte undgå att imponeras av vargtikens enorma mod i kampen mot den ofrivilligt lika modiga och kämpande bisonkalven. Kampen utvecklas till en strid på liv och död. Att vargen skall vinna är långt ifrån säkert. Extramaterialet på SVT Play slutar med att man ser en dödligt sårad bison och en troligen skadad varg ligga en bit isär och slicka sina sår. Naturens lagar är grymma, det är inte alltid lätt att vara vare sig varg eller bytesdjur. Bison och älgar ger sig inte frivilligt. Vargen är en otrolig predator.

Jag sökte efter längre sekvenser på TV inslaget på Youtube, men hittade istället en annan sekvens. En film med en vargflock som dödar en prärievarg. Lika svårt som vargen i Kanada har att döda bisonkalven, lika lätt har vargar i Yellowstone att döda en prärievarg.
De båda filmerna beskriver väl problemet i vargförvaltningen. Vargen är en fantastisk predator, som ingen kan undgå att imponeras av. Samtidigt är det just dess imponerande vilja, krafter och målmedvetenhet som är problemet. Min egen jämhundstik Aika, är ungefär lika stor som en prärievarg. Vetskapen om att hon riskerar att få samma behandling som prärievargen i filmen fick mig att avstå jakt med hund i helgen. Istället pulsade jag själv runt i snön i en meningslös jakt på älgar som inte alls ville samarbeta. Det enda utbytet av jakten var träningsvärk i vaderna! Aika fick ligga hemma i soffan istället och många älgar som egentligen borde ha fällts förblir oskjutna.

Stora rovdjur imponerar och attraherar. De skapar bilder av orörd vildmark, det ursprungliga, där vi människor är främmande inslag. Men vi människor finns där. Vi bor där, vi plockar bär, vi fiskar och vi jagar. Vi brukar skogen och vi odlar jorden. Vildmarken har helt enkelt tämjts. Den jägare som i helgen blev svårt biten av en björn kommer säkert att få svårt att överhuvudtaget gå i skog och mark den närmaste tiden. Vår tämjda vildmark har åter blivit vildare. En del tycker bara att det är bra. Jägaren som nu ligger i respirator vill säkert inte utrota björnen, trots det som hänt. Men det finns en gräns för hur vild vi vill ha vår vildmark. Det finns också en gräns för hur vild vildmark jag vill ha. Träningsvärk i vader och feta soffpotatisar till jakthundar är inte det jag vill ha som utbyte av mitt livsintresse.

Opinionen vänder, skrev jag häromdagen. Det är helt sant. Allt fler börjar inse att en tämjd vildmark trots allt är bättre än en otämjd. Vargar är ett fantastiska, modiga och imponerande rovdjur, det är därför vi måste begränsa dem.

av /152 Kommentarer

älgförvaltningen börjar gå in för landning

•

Veckan har rullat på och inte överraskande så är det fortsatt den nya älgförvaltingen som engagerar mest här uppe i norr. Eller man kanske egentligen borde prata om älgjägarförvaltning eftersom det är hur vi jagar och planerar avskjutningen som är i fokus i första hand. Helgen som gick genomförde Länsstyrelsen i länet en utbildning och möte med de nytillträdda representanterna i länets älgförvaltningsgrupper. Reaktionerna efteråt från de som var med har varit riktigt positiva och samtalsklimatet mellan markägare och jägare är i inledningen av detta arbete gott. Sen har det varit svårt att få ut informationen om vilka beslut man faktiskt har tagit i respektive grupp. Man tog alltså de minimiarealer som kommer att krävas för att få registrera mark som ett licensområde. På vissa håll har det mottagits som att det är en låst grund för kommande tilldelningar. I själva verket så har tilldelningsarbetet inte ens kommit igång än och har ingen absolut koppling mot lägsta arealen som nu är fastslagen. Man kan säga att arealen som nu har beslutats om är arealen för en kalvlicens. Vilken areal som kommer att krävas för att få älg nummer två kommer att variera, precis som tilldelningen har varierat under alla år.

Samtalsklimatet på länsnivå känns alltså så långt bra. Tyvärr störs det av den oenighet som verkar trycka på uppifrån. Bland annat kunde man inte komma överens om stadgar för älgskötselområden mellan markägarsidan och Jägareförbundet. Det är en av många punkter där det känns som om man från markägarhåll vill trycka på jägarna en sanning utan att kompromissa. Det här är olyckligt eftersom hela systemet bygger på samförstånd och dialog! I princip finns inga sanktioner i systemet över huvud taget. Visserligen kan ett älgskötselområde bli avregistrerat står det, men i praktiken blir det omregistrerat till ett licensområde om man inte ”lyder” förvaltningsgruppen eller Länsstyrelsen. Ett sansat och konstruktivt samtalsklimat är alltså den enda vägen framåt. Att då hamna i diskussioner om skötselområdenas planer ska ”bygga” förvaltningsområdets plan eller om de måste anpassa sig till vad som sägs i förvaltningsgruppen är bara bortkastad tid! Kommer man inte överens och med goda argument kan kompromissa sig fram till en bra plan så är arbetet bortkastat. Detta gäller såväl mellan markägare och jägare som mellan lokal och regional nivå på respektive sida!

Sen kommer besluten att tas på länsstyrelse/viltförvaltningsdelegation. Här har debatten återigen vaknat till liv om vem man egentligen representerar! Lika märkligt varje gång! I debatten är det som oftast rovdjur det rör, men samma diskussion har jag hört om jägare/markägare/älg. Frågan är alltså om de som inte sitter på jägarmandat i viltförvaltningsdelegationerna ändå har som ett intresse att ibland ge sig ut i skogen på jakt. Den ”forskare” som har presenterat materialet har inte redovisat hur många som anser sig vara jaktmotståndare, hur många som är markägare med beteskänslig tallskog eller har andra sidointressen som kan påverka deras syn på viltförvaltningsfrågorna. Jag anser detta vara en ”icke-fråga” som tyvärr bara är ett sätt att misskreditera de som fattar beslut om viltförvaltning. Man kan ju fråga sig var gränsen går för åsiktsregistrering om man anser att man ska vara icke valbar på andra mandat än jägarmandat om man har ett jaktintresse? Särskilt intressant blir det i län där en stor del av befolkningen är jägare, borde det då inte vara självklart att det syns i den politiska representationen? Man kan också fundera på om man i beslutande ställning bara ska tillsätta folk som inte kan något i sakfrågan? Självklart måste det vara positivt att de som beslutar faktiskt vet vad  de pratar om. Sen får man förutsätta att de har förtroende i de organisationer som har nominerat dom och att de för talan på korrekt sätt. Det påminner otäckt mycket om de synpunkter som ibland framförs att jagande poliser inte ska få utreda jaktbrott. Med den här typen av argument blir det svårt att hitta politiker som kan hantera trafikfrågor eftersom de flesta använder cykel, bil, tåg eller flyg! Ingen politiker i fritidsförvaltningen får heller aktivt utöva sport av något slag … ja listan kan göras lång!

Så ta ett djupt andetag och ta er en lugn helg och fundera på vilka frågor som vi löser bäst genom dialog istället för konflikt och ni kommer att upptäcka att det gäller de flesta frågor.  Nästa hörnsten i framgången med just älgförvaltningen är att de nyinrättade förvaltningsgrupperna faktiskt på allvar känns seriöst intresserade av lokal förankring mot jägare och jaktlag. Här kan man inte skriva in några regelverk utan det måste vara ett allvarligt menat intresse från grupperna. I dagsläget känns det faktiskt hoppfullt, i alla fall från den nordligaste landsändan!

av /2 Kommentarer

Ut i skogen ska vi gå…

•

Idag anordnade Skogsstyrelsen ett dialogmöte om sociala värden i skogen. Med sociala värden förstås här ungefär möjligheter till rekreation och friluftsliv. Och kanske ett tilltalande landskap att vistas och leva i, dessutom. Det finns en hel hög undersökningar som visar att man mår bra av att vara i skogen, och till och med att man snabbare återhämtar sig efter sjukdom om man får titta på bilder av skogsmiljöer. Ur ett samhällsperspektiv finns det alltså pengar att spara på att vi är ute mer i skog och mark. Därför är skogspolitiken utformad så att man ska ta hänsyn till sociala värden, och alltmer fokus läggs på dessa bitar. Det gäller både i Sverige och utomlands, där man har mindre skog än vi har.

 

Rekreationsvärden ser olika ut för olika människor, och vi tjänar alla på att fler kan finna vad man söker och utnyttjar det. Foto ©: Fredrik Widemo.

Vi jägare är förstås ute mer än de flesta, och att vi mår bra av det är välbelagt. Möjligheten till rekreation är en viktig del i jakten för de flesta av oss, och vilken miljö vi jagar i påverkar självfallet hur vi upplever jakten. ”Sociala” värden i skogen och landskapet är alltså viktiga för oss.

Jämfört med det mesta annat friluftsliv är vår verksamhet begränsad av att den är knuten en brukarrätt av ett visst område. Jag har kort sagt liten nytta av sociala värden på någon annans jaktmark, medan en fågelskådare eller svampplockare genom allemansrätten kan välja att besöka ett område som man tycker verkar tilltalande och trevligt. Därmed är vi jägare mer än många andra beroende av att man regelmässigt tar hänsyn till sociala värden inom skogsbruket så att ”all” skog blir hyfsat gästvänlig.

Ofta fokuserar diskussioner om sociala skogsvärden främst på tätortsnära miljöer, som besöks av många människor. Dagens övning handlade i linje med detta bland annat om hur man kan identifiera områden med stora sociala värden, så att man inte förstör dem. Ur vårt perspektiv är det dock kanske mer viktigt att identifiera vad sociala värden är, och genomgående ta hänsyn till dem, än att peka ut några specifika områden och skydda deras värden. Den synen ligger dessutom helt i linje med den svenska modellen för skogsskötsel, där vi tar miljöhänsyn vid allt skogsbruk. På så vis får vi alla lätt tillgång till en mindre intensivt brukad skogsmiljö, än i länder där man istället väljer att satsa all naturvård i skyddade områden. Med vår modell behåller vi mer biologisk mångfald och variation i skogen, samtidigt som nästan all skog hyser en del rekreationsvärden.

Glädjande nog var det fler på mötet som var inne på samma linje; som någon påpekade blir det nästan en logisk följd att andra skogar är ”asociala”, om man pekar ut några skogar som viktiga på grund av deras sociala värden. Ur skogsbrukets perspektiv är det självfallet viktigt att skapa förståelse och acceptans för brukandet. Då måste skogsskötsel vara förenligt med att nyttja skogen även för andra ändamål.

Faktum är att alla aktörer på mötet var rörande överens om det mesta som diskuterades. Framför allt fanns det en bred samsyn om att det viktigaste målet är att fler verkligen tar sig ut i skogen, och gör det oftare. Därmed får fler en relation till naturen och en större förståelse både för att vilka värden vi behöver värna och att vi behöver bruka vår omgivning hållbart.

Det är inte var dag man bevistar möten där Skogsindustrierna, SNF, SJF, LRF, länsstyrelserepresentanter, NV, Skogsstyrelsen osv förefaller vara mer eller mindre överens. Diskussionerna fördes för all del i ganska allmänna termer, och i vanlig ordning gäller ”the devil is in the details”. Trots detta så tror jag dock faktiskt att det finns goda förutsättningar fä en riktigt bred samverkan om sociala värden i skogen. Vilket vi alla lär tjäna på. Därmed blir det dessutom enklare att diskutera inom de områden där vi kanske inte är riktigt lika överens.

Kort sagt- jag tror dagens möte var en riktigt bra start på en bred dialog om hur vi skapar en acceptans och förståelse för ett hållbart brukande av olika värden i skogen.

av /4 Kommentarer

Vargarna äter 75 000 portioner älgkött per år!

•

(Antal portioner justerat i efterhand pga felberäkning från min sida)

Regeringen lanserade Matlandet Sverige förra året, en vision och satsning på att Sverige ska bli det nya matlandet i Europa. I det exotiska Matlandet Sverige ingår givetvis viltet som en självklar del. Nu finns det vilt i andra delar av världen också. Men vi har en viltart som inte så många länder i världen kan stoltsera med, älgen! Älgen, det är den viltart som lockar flest besökare till Sverige. Älgens dragningskraft som vildmarkssymbol är oöverträffad. Givetvis är det också extremt exotiskt att få äta älgkött. Svenska Jägareförbundet har startat en webbplats i syfte att lyfta fram viltet. Det mest ekologiska, frigående och närproducerade kött man kan hitta, dessutom klimatsmartare än t o m de flesta vegetabilier.

Det har varit självklart att vi jägare och markägare kan hämta värdens bästa mat från skogen. Vårt arbete med att bygga upp en av världens bästa älgstammar efter att den nästan varit utrotad på 1800 talet har varit lyckosam. Så är det inte längre. Fortfarande finns det älg, men många markägare och jägares frysboxar gapar tomma i Mellansverige. Rovdjuren, framför allt vargen, tar hela tillväxten, inte överallt, men i allt fler områden.

Ekosystembaserad viltförvaltning verkar i mångas ögon handla om att vargen har mera rätt till viltet än markägaren. Vi som vill värna viltet som resurs, förlöjligas inte sällan och kallas missunnsamma.

Men hur mycket älgkött är det vi tappar egentligen? Jag roade mig med att räkna ut det. Jag använde medelvikten för vuxna älgar och kalvar i Värmland. Dessutom med den fördelning som de har i avskjutningen och det köttutbyte som de ger. Internet gav också uppgifter om medelportionen för kötträtter.

Vargarna tar 75 000 portioner älgkött per år. Om du tycker att 75 000 portioner låter mycket, skall du veta att det inte är alla vargar. Det är vad ETT vargpar tar per år! Varje nytt vargpar i Sverige kostar alltså 75 000 portioner älgkött.

Vad vill vi med våra viltstammar? Skall de avkasta klimatsmart kött eller skall det enbart bli rovdjursföda och mat åt asätare? Vi jägare accepterar att rovdjuren äter klövvilt, men den utveckling vi ser nu är fullständigt oacceptabel!

 

av /101 Kommentarer

Opinionen vänder!

•

På senare tid har vi sett allt desperatare utspel från betraktarsidan. De vill begränsa eller helt förbjuda löshundsjakt, de skickar egna vinklade rapporter om lodjursjakten till viltförvaltningsdelegationerna och de protesterar vilt mot varje beslut om skyddsjakt på varg. Varför kommer utspel på utspel just nu? Jo, de noterar samma sak som jag, opinionen håller på att vända. Det är allt fler som genomskådat betraktarsidans ensidiga argumentation. Deras bidrag till en rovdjurspolitik som både tar hänsyn till rovdjuren och människor är lika med noll! Visst de stängslar någon enstaka fårbesättning i PR syfte, nu senast i Kronoberg, men endast på ena kortsidan av hagen var det någon som påstod. Men i övrigt är de emot alla beslut som tar hänsyn till människor och som syftar till att begränsa de stora rovdjuren. De protesterar mot i stort sett varje beslut.

Elva distrikt i JRF gjorde förra veckan ett utspel om nollvision för varg, vilket inte ens har stöd i den egna riksorganisationen. Expressen skrev om det och genomförde parallellt  en webbomröstning. – Ska vargen få finnas i Sverige, var frågan? 62 procent av de 11 442 som röstat sa att de INTE vill ha varg i Sverige. Nu är jag inte så naiv att jag tror att de speglar svenska folkets inställning. Men det är ett tydligt tecken på att opinionen vänder. Ett sådant resultat hade varit omöjligt för bara ett par år sedan.

Normalt står vi jägare ensamma i snålblåsten och debatten. LRF, SSR, Jordägareförbundet m fl har varit nöjda med att vi tagit striden. Tyvärr har passiviteten gynnat betraktarsidan som helt fräckt har gjort rovdjurspolitiken till en fråga om jägarna mot resten av samhället. Den strategin fungerar inte längre. De mullrar i hästfolksleden, det mullrar i bygdegårdsföreningar, de mullrar i djurägarleden, det mullrar i renägarleden och ”vanligt” folk protesterar hos länsstyrelsen. Möjligen blir det ett kort uppsving för beraktarna när de kommer med sina snyftartiklar om Skultuna valparna, men det blir kort, mycket kort. För vem skall de nu sikta sin giftpilar mot då vanliga jägare inte får delta och avlivningen sker från helikopter? Kort sagt, opinionen vänder!

av /110 Kommentarer

Älgar från ovan

•

Man blev inte direkt förvånad över att älgarna tog över ganska rejält vad gäller arbete efter nyår. Den nya förvaltningen börjar ta allt mer fasta former nu när lagstiftningen är på plats och Länsstyrelserna kan börja fatta beslut. Självklart blir det diskussioner om vem som ska sitta i förvaltningsgrupperna och hur arbetet ska fungera över större områden än de tidigare samråden arbetade över. Jag ser en självklar fara att den lokala förankringen blir sämre med den storlek på områden som Norrbotten har inrättat. Facit på det ser vi först då vi ser hur de nya förvaltningsgrupperna arbetar för att inhämta lokal kunskap, både från jägare och markägare.

En del i den ”nya förvaltningen” ska vara ökad kunskap om både älgar och allt vad de påverkar. Självklart blir inventeringar en del av detta, men jag är fortfarande inte övertygad om att inventeringar blir lösningen på alla problem! Självklart ska vi ha bra koll på vad som skjuts och vi ska följa stammen med hjälp av trender i älg-obs. Markägarna kommer självklart att fortsätta ta fram fakta om skogen och hur den påverkas. Men sen då?

Det av SLU föreslagna kompletteringarna till detta är att föra en bättre bok över kalvvikter för att få en bild över kvalitén i älgstammen. Sen pratar man om spillningsinventering som en basmetod. För oss i norr där älgarna rör sig över stora ytor och ofta står klumpade i större samlingar vintertid blir skattningar med denna metod svårare. Även denna metod mäter i första hand trender i stammen, är det fler eller färre än förra gången vi inventerade. Det finns omräkningar till ett antal älgar per 1000 hektar, men då måste man stoppa in ett antal lite mer osäkra värden och resultatet blir därefter. Frågan är alltså om man behöver veta exakt antal älgar per 1000 hektar för att sköta stammen på ett bra sätt, jag tvivlar starkt på det. Självklart kommer många att vara oense med mig, särskilt de som genomför olika former av inventeringar. Visst kan det vara kul och intressant att se ett antal, men frågan är om resultatet i form av en bättre älgförvaltning kan försvara kostnaderna man lägger ner?

En inventeringsform som ofta diskuteras är att flyga och räkna älgar. Jag har länge varit mycket tveksam till detta, mest utifrån att kostnaderna är höga och man räknar älgar som står i områden där de inte befinner sig under jakten. För något år sedan kom ett resultat från delar av Norrbotten som dessutom hamnade på en helt annan nivå än den man fick då man jämförde trender i älg-obsen med vad som faktiskt sköts i området varje år. Det blev en ganska hätskt debatt när jag ifrågasatte resultatet, men som jag ser det måste alla forsknings- och inventeringsresultat ifrågasättas och sen får man värdera de svar man får på sin kritik. Min kritik har under åren stått helt obesvarad fram till nu då den omtalade linjeinventeringsmetoden på ett mer öppet sätt ska jämföras med den beprövade provyte-metoden. Jag fick också möjlighet att vara med uppe i luften vid räkningen efter några linjer. Resultatet är inte klart men det var en intressant erfarenhet.

Vi får se resultatet framöver, men för mig som novis i att räkna älgar från luften så finns det fortfarande frågetecken kvar. Framför allt när man hamnar i vintersamlingar av älg med mycket älg på liten yta så kändes det lätt att blanda ihop älgar som man sett från linjen (som är de enda som får räknas i denna metod) med älgar man upptäcker när man inte är på linjen. Som sagt, vi får se hur utfallet blir mellan de båda metoderna när allt är färdigräknat!

Oavsett resultatet av denna utvärdering så vidhåller jag min mycket avvaktande hållning till flyget som ett hjälpmedel i älgförvaltningen på grund av kostnaderna i förhållande till nyttan. Visst är det kul att se älg från helikopter och visst är det intressant att se hur mycket kalv det finns kvar efter jakt trots att många tycker att man skjuter bort alla kalvar under hösten! Men ger det en bättre förvaltning?

Vi ska framöver vara adaptiva sägs det, alltså anpassa oss efter ny kunskap. Att då inventera och bygga en avskjutningsplan före man vet hur kalvningen går under våren är redan det en osäker affär. En bra eller dålig kalvsäsong ser man först under första älgjaktsveckan och måste då anpassa avskjutningen av både vuxna och kalvar efter detta under den fortsatta jakten. Att förbättra detta genom att alla snabbt knappar in sina älgobs resultat via nätet gör att man kan se trenderna redan i mitten av september. Det är adaptivitet!

En annan brist med vinterinventeringar är att det är just en räkning under vintern och för våra älgar i Norrbotten så kommer de flesta av dessa älgar att vara på andra områden under jaktsäsongen. För mig känns det alltså mer angeläget att fortsätta sätta pengar på vandringsundersökningar än flyginventeringar, oavsett hur precisa dessa kan bli!

För att avsluta med att vara övertydlig. Mer kunskap är aldrig fel och alla inventeringar som ger korrekta resultat är en hjälp i förvaltningen! Frågan är alltså om kostnaderna är rimliga i förhållande till den nytta man har av resultaten! Där lär åsikter säkert gå isär även fortsättningsvis! Men det var kul att flyga helikopter! :-)

av /6 Kommentarer

Mikael Karlsson får som han vill, alfaparet skjuts!

•

Länsstyrelsen i Västmanland blev först med att medge skyddsjakt ur den delegerade potten på 32 vargar. I Skultuna reviret finns föräldraparet och 7-8 valpar. Länsstyrelsen beslutar att jakten skall inriktas på föräldraparet. Helt i linje med den förvaltningsmodell som SNF och SRF driver och med stöd av art- och habitatdirektivet. Jakt på vargar skall enligt dem endast ske på exakt de vargar som vållat allvarlig skada, dvs alfaparet.

Alla minns vi drevet mot jägarna när alfaparet i Amungenreviret fälldes vid licensjakten 2010. Det intressanta är de som kritiserade den jakten, nu har drivit fram en skyddsjakt som i många fall kommer att riktas mot just föräldrapar. Nu har jag inga invändningar mot det, det kan lösa lokal problem fastän inte alla vargar i reviret skjuts. Men jag undrar om licensjaktens dödgrävare, Mikael Karlsson är nöjd nu. Han fick ju exakt som han ville. Det blev ingen ”vildavästernjakt”, ingen ”nöjesjakt”, ingen ”hetsjakt” och bara några få speciellt utvalda avlivare får delta. De får nu på länsstyrelsens uppdrag skjuta alfaparet mitt i natten, med hjälp av strålkastare och från bil. Nej, jakt är det inte! Det är den moderna vargförvaltningen i bästa betraktar anda.

av /17 Kommentarer