Det kan bli för mycket av det goda
I delar av Sverige har vi knappt jaktbara klövviltstammar, samtidigt som vi på andra håll har extrema tätheter. Där blir trycket på grödor och skog högt. Viltet mår inte heller alltid bra. På samma sätt som jägare och markägare är skyldiga att stödja viltet, så har vi även ett gemensamt ansvar att reglera stammarna. Vi har tagit tag i vildsvinsstammen, men nu är det hög tid att även göra detsamma för dovviltet på sina håll. Annars kan det gå illa…
Förra veckan ledde jag en exkursion vid det årliga Fennoskandiska älgforskarmötet. Eftersom vi höll till i Södermanland så valde jag en inriktning mot förvaltning av flerartssystem. Vi började exkursionen på magra tallmarker, med för Södermanland genomsnittliga tätheter av klövvilt.
Tallföryngringen vi tittade på var tät och hade inte några påtagliga skador. Bredvid låg ett äldre tallbestånd, med gott om blåbärsris och blåbär. De finska forskarna var helt fascinerade av att vi kunde ha så litet skador på tallen med en älgtäthet på 10 älgar/1000 ha. Så långt troligen utan att reflektera över alla dov, rådjur och kron…
En av de grupper av dovvilt som vi såg under exkursionen för skandinaviska älgforskare. Foto: Jonas Kindberg.
Vi fortsatte till de dovtätaste delarna av Sörmland. Här ligger dovstammen på flera hundra individer/1000 ha. Vi såg under en sträcka i princip dov ute på varje fält, och i ett fall en stor grupp på nästan hundra djur. Våra utländska kollegor var onekligen ganska fascinerande. En kort tur genom mogen skog visade att här saknades bärris i princip helt, och på en angränsande föryngring var granarna mycket hårt betade.
Vårt sista stopp var Öster Malma, där vi tittade på betestryck och olika former av anpassad skogsskötsel för att minska skadorna. Här ligger klövviltstätheterna mellan nivåerna i de andra områdena vi tittat på. På särskilt utsatta ställen är betestrycket på skogen hårt, men för huvuddelen av fastigheten är skogsskador inget stort problem. Däremot blir det skador på en del av grödorna om vi inte arbetar med en kombination av olika åtgärder.
Debatten om skador på grödor har som bekant vuxit snabbt de senaste åren. Det gäller inte minst i de delar av Södermanland där vi kanske har Sveriges tätaste klövviltstammar. Fokus ligger inte längre enbart på vildsvin, utan alltmer på dovvilt. Precis som när det gäller skogen kan man minska skadorna på grödor genom anpassat brukande och samverkan mellan jägare och brukare inom fastigheter. Och inte minst mellan angränsande fastigheter. Det går dock inte om klövviltstätheterna hålls alltför höga.
Det är inte bara jord- och skogsbruk som påverkas, utan det gäller även viltförvaltningen. De genomsnittliga slaktvikterna för älgkalvar ligger i Södermanland 5-10 kg lägre än i angränsande län. Det är långt ifrån säkert att foderbrist förklarar hela skillnaden, men det är nog ingen tvekan om att det råder foderbrist i delar av Södermanland. Det är lika självklart att det fortfarande kommer att råda foderbrist för älgen även om vi sänker älgstammen till 1 älg/1000 ha. Det är helt enkelt inte främst älgen som begränsar fodret, utan dov och kron. Jag tror alla älgforskare som vände hemåt från Södermanland ännu tydligare än tidigare fått upp ögonen för behovet av samförvaltning av alla befintliga klövviltsarter.
Problemet med orimligt täta hjortstammar gäller bara för delar av Södermanland och delar av några andra län. Det handlar om en mycket liten del av Sverige. Hur relevant är då det för den nationella synen på viltförvaltningen? Mycket! Det handlar om tilltron till den ena sidan av myntet när det gäller all förvaltning av vilt: å ena sidan skyldigheten att stödja, å andra sidan viljan att reglera.
Lokal och regional förvaltning handlar om att ta ansvar på lokal och regional nivå. Gör vi inte det så används dock exemplen för att åstadkomma mer generella inskränkningar, ofta på nationell nivå.
Vi har just fått ett delbetänkande från Jaktlagsutredningen där man föreslår långtgående begränsningar i rätten att utfodra vilt. Anledningen till förslagen är främst mängden skador på grödor i begränsade delar av Sverige. Eventuell lagstiftning kommer dock att gälla hela Sverige.
Jägareförbundet hävdar bestämt att viltstammarna ska regleras genom jakt, inte svält. Därmed ska det vara tillåtet att utfodra vilt. Det är en central ståndpunkt som har en djup etisk förankring i jägarkåren. Men för att vi ska kunna få gehör för det argumentet måste vi visa att vi verkligen är villiga att skjuta ned viltstammarna där det behövs. Annars kommer vi att tappa vår trovärdighet.
Därför är det som jag ser det nu dags att komma överens om att reglera ned hjortstammarna på sina håll. Det måste ske på landskapsnivå, och det handlar därmed som vanligt främst om att markägare med olika intressen måste komma överens.
Det är en fråga om etik och ansvarstagande. Tar vi inte ansvar kommer samhället att göra det åt oss genom inskränkningar, exempelvis i form av utfodringsförbud och tvångsjakt. Samtidigt kommer vi att tappa i anseende i alla frågor, och inte bara lokalt utan även nationellt. Därmed påverkas vi alla.
Granföryngring i de dovtätaste delarna av Södermanland. Foto: Fredrik Widemo
Anders, med denna logik bör man inte heller gödsla skog eller en åker. Det växer även utan gödning, men inte lika bra. Det vore ett lika stort ingrepp i möjligheten att bruka sin mark baserat på äganderätten att förbjuda utfodring som att förbjuda gödsling.
Viltstammarna ska regleras genom jakt, inte svält. Positiva effekter av utfodring på populationstillväxten regleras enkelt med jakt. Utfodrar man måste man kompensera genom att jaga mer, om viltet ställer till med problem.
Mindre lidande och mer viltkött, med en skadenivå som är en kompromiss mellan olika intressen. Svårare är det inte.
Bra att det samlade betestrycket tas i beaktande. Viltstammarna bör ju vara i balans med vad naturen kan föda utan tillskottsfoder under normal år och med acceptabla skador på skog och odlingar.
Finns nog ingen som vill svälta det vilda men när antalet djur blivit så stort att tillskotts utfodring är nödvändigt har viltförvaltningen misslyckats. Då har man övergått till uppfödning av jaktbart vilt. Om några vill syssla med detta skall det ske inom säkra hägn och ha samma regler och kontroller som uppfödning av kött producerande tamdjur.
Anders,
jag har inte själv varit på Koberg, men väl varit inblandad i en av alla undersökningar som Petter Kjellander hållit på med där. Koberg bedriver ett omfattande arbete med viltåkrar och utfodrar dessutom. Har man den inriktningen på markanvändningen och dessutom har hägn kan man förstås hålla höga klövvilttätheter utan att andra drabbas av baksidan av de höga tätheterna. Även om stammarna samexisterar och inte är undernärda så har Petter visat på tydliga effekter av konkurrens på Koberg; då dovstammen sköts ned så lyckades rådjuren bättre.
Jag vet inte om du varit i markerna runt Koberg någon gång, men där och framför allt då vid Livered har det under många år varit tusentals med Dovhjort. Numera är det också ganska gott om Kronhjort och Älg och massvis med Vildsvin. Även Mufflonfår har tillkommit.
Själv har jag aldrig begripit hur det kan finnas mat åt alla dessa djur, men dom ser välnärda ut allihop. Stället börjar bli en verklig hotspot för oss naturfotografer, men hur går det ihop?