Desperata vargutspel!

•

Roade mig med att läsa lite av det som sagts och skrivits efter att Lena Ek meddelat att gynnsam bevarande status skall vara 180 vargar. Men låt mig börja med att säga att 180 vargar, rent formellt, inte är annat än den lägsta nivå som Sverige skall ha. Det finns inga garantier för att stammen skall ner till den nivån, men möjligheterna finns. Den som tror att vi i vinter får jakt på hundratals vargar misstar sig säkert, även om det vore önskvärt. Lena Ek har nämligen sagt att allt skall ske i ”rätt ordning”. Det betyder, som jag uppfattat det, jakt på inavlade vargar och omfattande genetisk förstärkning. Utan genetisk förstärkning kommer vi inte ner till 180 vargar! Inte ens till de 380 som NV förordar. Den som missat den detaljen bör nog läsa på.

Men även de som nu kritiserar Lena Ek för att gå landsbygdens ärenden bör läsa på. Lena Eks siffra, 180 vargar, är precis lika vetenskaplig som Naturvårdsverkets. Jag skulle t o m vilja påstå att Lena Eks, sett ur ett bevarandeperspektiv, t o m är tryggare för vargen än Naturvårdsverkets. Naturvårdsverket utgår nämligen från dagens invandringstakt och att den skall bestå. Lena Ek däremot vill ta till aktiva förstärkningsåtgärder. Lena Eks förslag är alltså bättre för människor och vargar!

SNF, WWF och SRF gick som väntat i taket. Mikael Karlsson pratar om utrotning och hotar med EU kommissionen och fällande dom i EU domstolen. Undrar just vad det är vi skall fällas för? Såvitt jag vet har vare sig kommissionen eller domstolen mandat att fälla ett land för det referensvärde (GYBS) man sätter. Finland har ungefär samma siffra som Sverige, Frankrike 150 vargar och Slovenien, kommissionärens eget hemland har 50 vargar. Det enda kommissionen prövar är licensjakten 2010 och 2011. Mikael Karlsson pratar alltså strunt!

WWF:s kommentar är mera nyanserad, men ändå allvarligare än Karlssons onyanserade svavelosande vredesutbrott. WWF:s Tom Arnbom säger nämligen följande till DN. – Vad regeringen kanske inte inser är att det är tänkt att Sverige ska sätta normen för resten av EU. Läs igen! WWF vet alltså att EU kommissionen driver frågan mot Sverige av principiella skäl. Det är alltså inte längre en fråga juridik, biologi eller genetik, det är enbart av politiska skäl man driver processen mot Sverige.
EU kommissionens roll är en enda. De skall enbart, som kommissionären själv sa när vi träffade honom i Bryssel, vara ”guardians of the Treaty” (fördragets väktare). Han sa vidare att de inte skall vara partiska och att jakt på varg är okey om det sker med stöd av vetenskapligt underbyggd förvaltningsplan. Så nu undrar jag om WWF har ”inside information” som visar att EU kommissionen gör politik av vetenskapen. Ingen, som är ärlig, kan nämligen hävda att Lena Ek inte grundat sitt politiska ställningstagande på vetenskaplig grund. Ingen annan miljöminister i världen har så omfattande beslutsunderlag som Lena Ek.

Som avslutning kan jag inte låta bli att kommentera Elisabet Höglunds krönika i gårdagens Aftonbladet. En tidning som jag helt slutade köpa efter vargjaktsdebatten 2010. Hon vet att den person som körde på vargen i Dalarna i helgen gjorde det med vilje och att polisen är med på det! Den som vill läsa något mera nyanserat bör därefter läsa ledaren i Barometern.

Men på en punkt ger jag Höglund rätt. Jägareförbundets har nästan lyckats få gehör för den linje vi drivit i 20 år. Men däremot fattar Höglund och många andra inte varför. Vi har stöd av vetenskapen för det vi säger. Andra, som Höglund, kan vräka ur sig vilka lögner och påståenden som helst. Den förmånen har inte vi. Våra argument granskas alltid, bevarandesidans nästan aldrig!

av /31 Kommentarer

Regeringen lovar färre vargar!

•

Så kom då Naturvårdsverkets besked om hur många vargar som de menar krävs för att nå gynnsam bevarandestatus. En handfull tjänstemän har kommit fram till att det krävs 380 vargar i Sverige. Tyvärr visar det att människors livskvalité och de ekonomiska effekterna för oss som lever på landsbygden inte står högt i kurs på Valhallavägen.

Jag har varit och är fortfarande kritisk till att regeringen överhuvudtaget valde att överlåta frågan till Naturvårdsverket. Gynnsam bevarandestatus är ett politiskt ställningstagande, inte ett vetenskapligt. Därför är jag nu glad över att Lena Ek så tydligt deklarerat att hon kommer att arbeta för det lägre alternativet, 180 vargar. Forskarna säger att det är tillräckligt om vi lyckas med genetisk förstärkning. Notera att Naturvårdsverkets förslag på 380 vargar bygger på att det kommer in 7 vargar per 10 årsperiod, medan Lena Eks 180 vargar förutsätter en varg till. Den som tror att verkets tjänstemän inte har en egen agenda när de väljer 380 vargar istället för 180 när skillnaden i genetisk förstärkning är en varg räcker upp en hand! Sju vargar tror de att kan lyckas, men inte åtta.

Noterade att DN redan gjort kopplingen mellan Svenska Jägareförbundets mål om max 150 vargar och regeringens förslag till referensvärde 180 vargar. Det visar två saker. För det första att vår linje max 150 vargar har fullt vetenskapligt stöd, vilket hela tiden varit vår utgångspunkt. Det visar också att regeringen har ambitioner att komma tillrätta med de problem som vargen orsakar dem som lever med dem i sin närhet.

Svenska Jägareförbundet har fått ta mycket stryk i vargdebatten. Både från dem som vill ha många vargar och från dem som vill utrota dem. Vi har ändå i tjugo års tid hållit samma linje, en liten men frisk vargstam. Det står givetvis andra fritt att verka för många eller inga vargar men de skall inte hävda att de har stöd av eller att det krävs av Art- och habitatdirektivet. Jägarnas Riskförbunds linje, inga frilevande vargar, har givetvis inget stöd i något regelverk även om merparten av jägarkåren helst skulle vilja slippa varg på sina marker. Deras utspel på senare år har försvårat debatten och har t o m äventyrat en långsiktig lösning. Populistiska uttalanden har kommit i parti och minut. De har dessutom stängt dörren för genetisk förstärkning. Indirekt stöder de alltså Naturvårdsverkets förslag om 380 vargar! I själva verket leder Riksjägarnas linje till ännu fler vargar, inte till färre som de försöker få jägare att tro.

Rovdjursföreningens reaktion var väntad. De vill ha fler vargar än NV:s 380. Men om man granskar deras pressmeddelande ser man att de vare sig har biologiska eller juridiska argument som stöder sin sak. De enda de skriver är att den genetiska förstärkningen inte kommer att fungera och att utomstående ”experter” borde granska de svenska experternas slutsatser. Nu är jag helt övertygad om att det inte finns några ”utomstående” experter som skulle ifrågasätta forskarrapporten. Alla rapporter, internationella som nationella, har i tio års tid kommit till samma slutsats. Antalet vargar är inte det viktiga, det är det genetiska utbytet. Rovdjursföreningens utspel är närmast desperat. De får inte gehör för sin linje om att göra om landsbygden till ett svenskt Yellowstone.

Mikael Karlsson, SNF, går som vanligt längst. Miljöministerns förslag, ”det är ungefär som att klimatpolitiken skulle handla om att öka utsläppen”. Han påstår dessutom att målet 180 vargar saknar vetenskapligt stöd. Detta trots att den vetenskapliga rapporten som allt bygger på just har presenterats. Men så har han ju alltid haft en egen syn på vad som är vetenskap och vad som inte är det.

Regeringens ställningstagande, än så länge enbart muntligt, kan sägas vara villkorat. Utan genetisk förstärkning blir det minst de 380 vargar som Naturvårdsverkets tjänstemän föreslagit. Det betyder att Naturvårdsverket de närmaste åren skall förmå ett antal markägare och jakträttshavare att säga ja till valputsättning. Tyvärr har naturvårdsverket sedan tidigare mycket lågt förtroende i bygderna. Deras förslag på 380 vargar ökar knappast det förtroendet. Riksjägarna fortsätter säkert sin populistiska linje med nej till genetisk förstärkning och nollvision. De har ju målat sig så långt in i hörnet som det går. Jägareförbundets medlemmar har tidigare ställt sig positiva till genetisk förstärkning, men känner sig lurade av tidigare utfästelser som inte hållits. Naturvårdssidan har inte lyft ett finger för att bidra till förankring av genetisk förstärkning. De säger enbart att allt har misslyckats.
Naturvårdsveket har därför ingen lätt uppgift och jag misstänker att regeringen förväntar sig att jag och andra i förbundet skall förankra den nya politiken hos dem som berörs. Det kommer att krävas större lyhördhet och ödmjukhet från Naturvårdsverket än de visat så här långt. Det kommer inte att bli lätt, alla vet att politiska beslut kan rivas upp när som helst. Jag hoppas därför att även socialdemokraterna kan ställa sig bakom regeringens politik. Om inte riskerar vi att hamn i en återvändsgränd efter nästa val om det blir maktskifte. Vi blev blåsta en gång, nu vill vi ha garantier för att en medverkan från oss verkligen påverkar antalet vargar i Sverige.

av /68 Kommentarer

Ett ålderstecken?

•

Det är självklart så att vi alla som jagar har vår alldeles egna jaktlust. Den kan bestå av allt ifrån den tillfredsställelse man känner när frysen är fylld med bra mat från skogen eller den glädje man känner första gången jakthunden gör ett bra jobb. Den kan bestå av glädjen över en soluppgång över rimfrostiga myrar eller ett samtal med goda vänner över en sotig kaffepanna vid en lägereld. Vad som gör att vi trivs i skogen och med jakten varierar både mellan varje enskild jägare men också från gång till gång beroende på vad, hur och med vem man jagar.

Något som jag ändå tror är förbehållet oss som ändå har varit med ett tag är den glädje man känner över att någon annan lyckas inom jakten. Inte för att man nödvändigtvis är mer missunnsam när man är yngre, men jag tror att man är mer inriktad på sig själv och strävan efter att uppfylla vad man har förutsatt sig och hoppats på. När man har ett antal jaktsäsonger bakom sig är det lättare att börja se även andra. Visst är det fortfarande så att jag trivs i skogen och med jakten och med allt det jag nämnde i inledningen. Men jag har  också förståelse för att känslan av att lyckas första gången har en dimension till jämfört med att nedlägga en i raden av tidigare nedlagda byten. Därför känns det idag lika roligt att vara med då en ny jägare får träda in på jaktstigen med lyckat resultat som om jag själv får avsluta jakten med ett välriktat skott. Gårdagens jakt ovanför Harads med en grupp nya jägare hade många ingredienser som gjorde det till en bra dag. Minusgrader, lite snö på marken och sol från en klarblå himmel. Självklart finns inget bättre då än att få tillbringa en dag ute i skogen! Det var älgjakt på schemat och två hundar släpptes, varav en var min egen valp/unghund. Lite färska älgspår, hundar som drog iväg efter spåren höll passarna  alerta även om de inte blev några älgar som stod still tillräckligt länge för att det skulle bli ståndskall.

Trots det så small ett skott under förmiddagen och det konstaterades en skjuten tjur. Det blev allmän samling på plats för att gå igenom hur man tar tillvara en fälld älg och tillsammans hjälpa till att få ut den ur skogen.

Att fälla sin första älg tror jag alla älgjägare har i ett eget litet minnesfack. Min egen första älg fällde jag 1986 och jag har bilden hur tydligt som helst i minnet hur det gick till, trots att det var en tjur med en tagg på var sida! Att den skytt som fick sin första älg igår kommer att minnas detta länge tvekar jag inte en sekund på! En kortare lektion i lockjakt, en tjur som kommer smygande på en frostig myr och ett välriktat skott utan behov av eftersök. Det kan knappast bli bättre!

Jag hoppas verkligen att fler får chansen att uppleva jaktens alla dimensioner, men det krävs ju att vi alla etablerade drar ett strå till stacken och ställer platser till förfogande till de som vill prova på!

av /2 Kommentarer

Hur man gräver en grop

•

Oj vad tiden rusar iväg! Det har blivit långt mellan inläggen här ser jag! Årstiden är ju intensiv här uppe i norr med allt som ska hinnas med jaktligt innan snön börjar falla. Visserligen har fågeljakten legat lite på hyllan i år eftersom min Norrbottenspetstik går med valpar i magen, men en unghund som ska jagas in på älg tar ju tid det också. Dessemellan ska man hinna med att jobba också och det har självklart varit en hel del arbete med älgförvaltningen. Som jag förutspådde så har det jagats älg även i år, trots en stressad hantering inför säsongen. En hantering som inte underlättades av att Länsstyrelsen, utöver att sjösätta den nya förvaltningen, också valde att införa ”tags” på alla fällda älgar i Norrbotten. varje legalt fälld älg ska ”plomberas” och hela den apparaten ovanpå allt annat som är nytt har lett till rätt mycket arbete och frågor. Men som sagt, älgar fälls det trots allt i år också, även om det ser ut att bli färre än i fjol. Det var på sina håll ett medvetet val, men på andra håll har man hakat på sänkningen av stammen till onödigt låga nivåer. Det är ett problem när länet är så stort som det är. ”Hur ser älgstammen ut i Norrbotten” är en rätt vanlig fråga jag får. Det är jämförbart med att fråga hur älgstammen ser ut söder om Mälaren! Alla som är aktiva i den delen av landet vet att inom ett sånt område skiljer sig älgstammen! Det gör den även i Norrbotten. Men om det målas upp bilder av stora skogsskador i Norrbotten så verkar alla drabbas av panik, trots att det är i en hörna av länet det gäller. Om man åtminstone hanterade frågorna inom respektive älgförvaltingsområde skulle läget förbättras avsevärt, det är jag övertygad om.

Markägare, jägare och jakthund – samarbete i älgförvaltningen

Men nog om älgprat, det tar nog med tid i alla fall! Hur var det då med det här att gräva en grop?

Under hösten blir diskussionerna om jakt självklart mer intensiva men häruppe hörs väldigt lite av allmänt jaktkritiska röster. En stor del av befolkningen jagar och i princip alla känner en jägare och i princip alla äter någon gång under året mat från naturen i form av vilt, fisk, bär och svamp. Däremot är det en hel del som gräver en grop där alla jägare riskerar att snubbla. De som gräver intensivast tror jag inte ens tänker på att de riskerar att allvarligt försämra och snäva in all jakt! Låt mig ta några exempel. Att locka älg är en intressant jaktform som växer i popularitet. Man får lära sig om älgen och vad som ger resultat och inte. Om man vill ta sig tid att lära sig detta eller inte är självklart upp till var och en, men det stannar inte där! Röster höjs för att detta inte ska få förekomma eftersom älgar ska jagas med hund! Alltså, man vill begränsa den jakt man inte själv bedriver! På samma sätt höjs röster när andra ”nya” jaktformer dyker upp. Någon vill prova på att jaga ripa med hund på vintern, eller prova en stötande hund istället för stående uppe på fjället – snabbt är någon där och vill reglera och begränsa, och inte är det jaktmotståndare som gör det utan jägare som jagar på annat sätt. Jagar man med trädskällare vill man korta toppfågeljakten, jagar man med stående hund vill man begränsa vinterjakten på ripa, jagar man med stövare vill man inte se uppsprångsjakt på hare… Listan kan tyvärr göras nästan hur lång som helst! Tveksamheten att införa jakt med pilbåge i Sverige vilar på samma grunder, alla undersökningar visar på att jaktformen och vapnet står sig väl rent jaktetiskt i förhållande till vilken annan jakt som helst. Den kanske mest intensiva debatten nu är björnjakten där jakten med ställande spets allt mer har ersatts av jakt med plotthundar. Visst ska man ställa krav på hög jaktetik även bland de som bedriver en ny jaktform, använder nya typer av hundar eller kanske får möjlighet att använda nya vapen. Kanske kravet i inledningen ska ställas ännu högre på dessa. Men att jägare vill begränsa andra jägare bara för att man inte själv vill bedriva just den jaktformen är för mig ett bevis på att man tänker för kort!

Jag hoppas att vi alla på allvar funderar över hur vi hanterar våra jaktfrågor. Är vi öppna för nya idéer? Accepterar vi andras jaktformer och ställer upp för att försvara all jakt som bedrivs på ett legalt och etiskt sätt? Presenterar vi den jakt vi bedriver på ett sätt som skapar förståelse istället för motsättningar inom jägarkåren och ut mot de som inte jagar? Rätt hanterat så hjälper vi varandra och jakten in i framtiden, fel hanterat kommer vägen vara så full av egenhändigt grävda fallgropar att vi garanterat kommer att köra i diken någonstans framöver!

av /3 Kommentarer

Tranor, som Egyptens gräshoppor!

•

Tranor i hundratal i oskördat korn. Foto: Gunnar Glöersen

Att tranorna blir allt fler för varje år lär ingen ha missat. Förr var de ovanliga och man såg mest tranor under vår och höst flytten. Så är det inte längre. De har blivit ett gigantiskt problem för lantbruket.

När jag 1992 flyttade hem till Värmland igen efter några år i Dalarna var en årligt återkommande tvistefråga skyddsjakt på grågås. Lantbrukare ansökte om skyddsjakt på gässen. Jägareförbundet tillstyrkte skyddsjakt medan ornitologerna protesterade och menade att det var alltför tidigt. Länsstyrelsen i sin tur gick den gyllene medelvägen och beviljade ofta jakt på en handfull gäss, med kravet att endast en gås fick skjutas ur varje flock.
Bara något år senare begärde vi allmän jakt på grågås och regeringen införde det. Idag har vi svaret. Det är fler grågäss än någonsin och vi jägare klarar inte att begränsa stammen under ordinarie jakttid. Därför har skyddsjakten utökats och nu får vi skyddsjaga dem året runt!  

Tranor är känsliga saker! Det finns lantbrukare som fått tillstånd att jaga tranor, men det leder ofta till protester. Många lantbrukare vågar inte ansöka om skyddsjakt just av den anledningen. Samtidigt fortsätter tranorna och skadorna att öka för varje år.

Jag jagar fågel i områden med mängder med tranor. Självklart uppfattar tranorna också skotten, men det bekommer dem inte speciellt mycket eftersom de lärt sig att jakten inte är på dem. De byter bara åker. I lördags var jag ute och rekognoserade för duvjakt och tog då bilden ovan. Den lantbrukaren ringde mig i slutet på juli för att be om hjälp med att jaga de 300-400 gråsgäss som åt av kornet. Jag jagade två dagar i följd och sen dess har inte gässen varit där. Tranor i hundratal klampar däremot fortfarande runt i kornet varje dag och har gjort det i mer än en månads tid. Regnandet gör skörden sen och tranorna får därför ännu mer tid att trampa ner och äta upp kornet. Jag har svårt att tro att det finns många ax kvar när det väl blir dags att tröska.

Borde inte alla inse att förebyggande åtgärder och skrämselåtgärder inte längre räcker till? Generell skyddsjakt på tranor på oskördad gröda borde införas nu! Det skulle inte leda till någon omfattande skyddsjakt, men kanske skulle tranorna tillbringa lite mindre tid i stående säd.

av /10 Kommentarer

Ord att använda till egen nytta

•

Hej igen. Det var ett tag sen sist! Min sommarledighet hade jag på något vis förvarnat om, men att tempot skulle dra upp till den nivån det blev direkt efter semestern och inför jakten var till och med jag oförberedd på! Det brukar normalt vara rätt hektiskt månaden mellan sommarsemester och jaktstart, men i år slog det nog rekord. Först nu när fågeljakt, björnjakt och årsmöten är över så börjar det så smått lugna ner sig. Nu hoppas jag att man kan dra nytta av den relativt korta jaktsäsongen här uppe och ha trevligt ute i skogen. Jag vet att majoriteten också har det. Själv får jag väl en skev bild eftersom merparten av de som ringer har någon form av problem eller konflikt som de vill ha hjälp att lösa. I år har det självklart inte underlättat att älgförvaltningen har försenat allt det första året. Tilldelningarna på älg som brukar komma till midsommar kom först i augusti. Länsstyrelsen valde också detta år att återinför plombering av fällda älgar, så kallade ”tags”. Jag kan ha en viss förståelse för systemet som sådant, men kanske borde man inte ha gått fram med detta samma år som allt annat var nytt och oklart. Annars är det som vanligt frågor om vilka beslut man får ta och hur man motverkar beslut som man tycker är fel i klubbar och viltvårdsområden. Det kan gälla allt från jakträtter och upplåtelser till mer personrelaterade frågor. Tyvärr förekommer det också konflikter mellan grannlag och den biten lär knappast underlättas av Naturvårdsverkets märkliga skrivning om rätten till fälld älg. Jag hoppas att de lyckas omformulera skrivningen snarast, för det är knappast rimligt att en och samma älg ska behöva räknas av två gånger från tilldelningen, vilket faktiskt med nuvarande tolkning kan inträffa om den går över och faller på grannmarken.

Utöver dessa årligt återkommande diskussioner så har självklart också Skogsstyrelsen presenterat årets ÄBIN-inventering. Glädjande var att totalen av betesskadorna är på nedåtgående även om det finns sorgliga undantag. Nivåerna finns det fortfarande åsikter om på många håll. Det som slog mig i år var det återupptagna försöken att påtala det stora bekymmret med älg vad gäller den biologiska mångfalden. Det begreppet i sig är ett problem som jag snart ska återkomma till. Jag hävdar att leta efter trädbildande rönnar och aspar har man som abslout minst framgång i om man letar i just de skogar som väljs ut att inventera som ÄBIN-objekt! Går man i skogen och rör sig över hela ytan så finns det massor av mindre buskar men också en hel del större träd av båda sorterna. Att då lyfta fram i pressmeddelande att älgen omöjliggör föryngring av asp och rönn känns i mina öron inte helt ärligt. Ska man uttala sig om detta så är det självklart så att man måste inventera HELA skogsmarken för att få en uppfattning om läget. Dessutom kan jag tycka att det är magstarkt att skylla älgen för bristen på stora aspar när man ser stora aspar på hyggen som är ringbarkade för att undvika aspuppslag inför plantering av tall! Men begreppet ”biologisk mångfald” ger fortfarande bra respons i media.

Ett annat tillfälle då detta begrepp har använts är vid diskussionerna om den framtida produktionsskogen. Ska vi kraftigt öka andelen lärk i skogen? Vissa tycker det och ser det dessutom som positivt. Positivt för ekonomin? Ja, det också men de framhåller den biologiska mångfalden! Att Skogsstyrelsen har klassat den sibiriska lärken som ”inhemsk” i Sverige kan man tycka vad man vill om. Att den biologiska mångfalden skulle bli bättre av fler arter känns ju logiskt, men är det egentligen vad det är frågan om? Att ersätta svenska granar och tallar med sibirisk lärk och canadensisk tall känns inte i grunden som en miljöhänsyn till biologin utan ett sätt att maximera vinsterna på bekostnad av den natur som har växt fram på dessa breddgrader under lång tid. Jag tror inte på museiverksamhet i form av att allt ska se ut som det alltid har gjort för det har det aldrig gjort! Men vill man ha ut mer ekonomi ur sin skog så bör man väl kunna försvara det utan att gömma sig bakom att det skulle vara bra för biologin. Lite på samma sätt som man hävdar att det bästa för att minska växthuseffekten är att avverka gammal skog och plantera ny. Jag tror inte att slutavverkningarna styrs av någon omsorg om klimatet utan av andra skäl. Visserligen i de absolut flesta fallen legitima och förståeliga skäl, men man måste våga stå för dom!

Drömmen om stortjuren

Nåja, nu ska jag ut och förbereda årets insats för att ställa upp för markägarna och förhoppningsvis decimera älgstammen inför vintern. Eller förresten, jakten för mig är inte i första hand en plikt mot samhället eller markägarna utan nåt jag gör för att jag trivs i skogen och trivs med att vara jägare! Det var ju det här med att vara ärlig med sina argument! :-)

av /2 Kommentarer

Att inventera det som inte syns!

•


Är man vit på barmark, gömmer man sig bland ensilagebalar! © Gunnar Glöersen 

I två dagar har jag varit på seminarium om övervakning av lodjur och järv. Två arbetsgrupper med representanter från Norge och Sverige har tagit fram förslag till inventeringsrutiner och kriterier för godkända observationer som skall vara gemensamma för båda länderna. Förhoppningen är att även Finland skall ansluta på sikt. Förslagen skall vara presenterade för Naturvårdsverket senast den 1 september.

Svenska Jägareförbundet har haft möjlighet att framföra sina idéer direkt vid ett möte med arbetsgruppen för lodjursinventering vid ett tillfälle före semestern. Det råder nämligen stor enighet om att jägarnas insatser är nödvändiga även i framtiden. Vi var därför inbjudna att delta i seminariet i Norge. Även vår norska broderorganisation, Norges Jeger o Fisk och samerna var inbjudna . I övrigt var det myndighetspersoner från Norge och Sverige.

Eftersom mötets syfte var att presentera arbetsgruppernas förslag och samtidigt ta emot synpunkter vet jag inte hur slutprodukten kommer att se ut i detalj. Men det står ganska klart att de inventeringsformer och rutiner som används idag i princip kommer att fortsätta att användas. Inga ny revolutionerande metoder presenterades, möjligen med ett undantag, användning av viltkameror (åtelkameror). I Norge är det i det närmaste fritt fram att sätta ut viltkameror i skogen. Där pågår därför ett försök med att inventera lodjur med hjälp av viltkameror. Forskarna har satt ut ett stort antal kameror i ett 200 000 ha stort område. De har med dessa lyckats fånga alla kända familjegrupper på bild. Än så länge har man inte lyckats utveckla metoden tillräckligt för att kunna beräkna hela populationen med fångst och återfångstmetoden, som man gör via björn dna. Men utan tvekan är kamerorna ett fantastiskt hjälpmedel för att hitta familjegrupper. Även för järv finns metoder att fotografera honor på ett sätt som gör att man kan se om de har ungar eller inte.

I Sverige är det av någon outgrundlig anledning inte tillåtet att använda viltkameror. Ett nytt fantastiskt förvaltningsverktyg för rovdjur, vildsvin och annat klövvilt är därför inte lagligt. Lagstiftaren kunde givetvis inte förutse den snabba utvecklingen av åtelkameror, som numera både kan ställas så att de enbart fotograferar t ex på natten och som skickar MMS bilder direkt till telefonen. Svenska Jägareförbundet har därför för mer än ett år sedan gett in en hemställan till regeringen om att undanta åtelkameror från tillståndskravet, men ännu har inget hänt. Företagen som säljer kamerorna uppger att det sålts minst 10 000 kameror de senast åren! Det betyder att förståelsen för ett förbud mot att fotografera t ex vildsvin på en åtel på den egna jaktmarken är i det närmaste obefintlig. Det finns t o m tävlingar i den bästa åtelkamera bilden som anordnas av jakttidningar. Många av bilderna visar familjegrupper av lodjur. Länsstyrelsens personal skulle säkert spara både tid och pengar om de fick ta del av informationen. Självklart finns det också kloka naturbevakare som ser fördelarna med att få ta del av informationen. Andra natrbevakare tycker att länsstyrelsen istället har att vinna på att polisanmäla åtelkamera ägarna.
Det är hög tid att regeringen agerar, det måste finnas enkla kriterier att ta fram som skulle kunna undanröja tillståndskravet. Allemansrätten ifrågasätts allt oftare, nu blir den ett hinder även mot viktig penningbesparande förvaltning av rovvilt och klövvilt.

Utöver viltkamerorna var det endast en detalj vid seminariet som gav anledning till oro. Det finns, som jag ser det, en övertro till rigida kriterier och krav på efterkontroll. Man vill ha en nationell samordnare för alla arter, idag finns det endast för varg. Det har jag i sig inget emot. Det finns anledning att likrikta inventeringsinsatserna och se till att inget län svävar iväg och skapar egna rutiner. Däremot blir jag bekymrad om enskilda observationer som gjorts i fält av en naturbevakare underkänns för att det saknas ett foto på spåren eller för att denne inte lycktas bakspåra tillräckligt långt. Ingen samordnare kan sitta vid en dator ett halvår senare och göra en bättre bedömning än den som gjorde spårningen i fält. Länsstyrelserna har ansvaret för inventeringarna, då måste de också ha det fulla ansvaret för de resultat de presenterar. ”Samordnarens” funktion kan däremot vara att i efterhand kolla upp om någon läns eller någon enskild spårare regelmässigt avviker från kriterierna. Låt säga att länen eller enskilda spårare lyckas följa kriterierna fullt ut i 90 procent av fallen, medan ett län eller en enskild spårare konsekvent bara lyckas till 50 procent. Då finns det anledning att reagera och agera. Men enskilda spårlöpor som godkänts av länen skall inte underkännas i efterhand. Kriterierna i sig får inte bli viktigare än verkligheten. Kriterier skall underlätta bedömningar och likrikta verksamheten så att resultaten kan jämföras. Men inga kriterier i världen kan täcka alla situationer som uppstår i verkligheten! För det är väl verkligheten vi vill beskriva?

av /9 Kommentarer

mycket björn blev det

•

Efter lång väntan och, om jag förstår skrivningen rätt, viss vånda så kom då till slut beslutet om årets björnjakt i Norrbotten. Efter en omfattande skyddsjakt i våras där Länsstyrelsen fällde 28 björnar i renkalvningsområdet så hade vi nog lite till mans förväntat oss en avräkning från tidigare års tilldelning. Detta särskilt som björn-obsen för länet har visat en något vikande trend i ett par år. Nu var det ett rätt bra tryck från viltförvaltningsdelegationen under våren att björnstammen ska minska för att minska trycket på rennäringen. Det blev till slut resultatet också även om ett antal tjänstemän på Länsstyrelsen lämnade avvikande mening och till och med ville sänka årets höstkvot till 51 björnar.

Nu får vi se hur länets jägare hanterar detta toppår, jag är nämligen rätt övertygad om att vi kommer att se en lägre tilldelningen nästa år om alla 90 fälls i år. Det största problemet idag är kanske mer ryktesspridning än fakta (att det är dyrt och krångligt att fälla björn), men det finns fortfarande saker som kan bli bättre. Framför allt borde man kunna lätta på administrationen ännu mer runt björnjakten. Visserligen gör besiktningsmännen ett bra jobb, men det är ändå en hel del tillstånd, intyg och papper som ska fyllas i och prover som ska tas efter att björnen är fälld. Kostnaden att fälla björn är försumbar, men kött och skinn ska tas omhand med bland annat trikintest. Beredningen av ett skinn är hyfsat kostsamt samtidigt som köttpriset har rasat med ökande avskjutning. En del säger att man inte vill äta björnkött, men då kan man ju inte heller begära att vilthandlarna ska köpa upp något! Nä, det vore bättre om man kunde samla ihop recept till en björnkokbok och fördela köttet inom jaktlaget precis som man gör med annat vilt vi jagar.

Det största problemet är osäkerheten som följer av det kvardröjande åteljaktsförbundet. vad är en åtel, hur långt bort från en åtel får man passa eller släppa en hund? Det finns enligt mig ingen som helst anledning att ha kvar detta krystade förbud. Det infördes en gång i tiden för att man var rädd för att göra björnar vana vid att förknippa mat och människolukt. Men visst hade det då varit klokt om man gjorde som i andra delar av världen som resonerar på samma sätt, nämligen att förbjuda åtling! Nu är det tillåtet att lägga ut åtel men inte skjuta de björnar som går dit och blir just tillvanda. En märklig tankekullerbytta!

Som sagt en rejäl tilldelning till hösten. Från Jägareförbundet Norrbotten föreslog man att eventuellt kvarvarande björnar från höstens tilldelning skulle överföras till en jakt under vårmånaderna mellan utgång ur idet och brunsten i juni. Den frågan har Länsstyrelsen valt  att inte säga något om. Det kanske vore ett sätt att låta de björnar som fälls på våren komma till användning istället för att skickas ner till Stockholm och försvinna i någon källare.

En annan fråga man kan fundera på är varför det fortfarande är så att man fredar ungar som följer med hona? Den mesta naturliga dödligheten drabbar just mindre ungar. Ska man begränsa stammen så är det alltid besvärligt med regler som gör folk osäkra på om man vågar skjuta eller inte. Kommer en björn i skogen, finns det andra med i släptåg? Chanserna är inte så många och de som dyker upp bör kunna nyttjas, om det inte finns starka skäl som talar emot. Sen förutsätter jag att man nu då man med kraft vill minska stammen att de som eventuellt skjuter på ett sätt som av Länsstyrelsen uppfattas som felaktigt (björn ur familjegrupp eller björn i närheten av någonting åtelliknande) inte ska misstänkas för grovt jaktbrott och fråntas vapnet under utredningen. Det blir en något kluven bild från myndigheterna om detta får fortgå!

Nu är det väl bara att ta sig ut på skjutbanan och träna på björnfigurer, träna hundarna på eftersök och börja spana runt i skogarna. Det är inte så länge kvar tills jakten startar!

Ha nu en skön sommar full av förberedelser. Jag tar semester nu och det kan vara lite si och så med publiceringen av eventuella kommentarer!

av

Varggenetik

•

Oj, så rätt jag fick i mitt förra inlägg! Debatten efter att sårbarhetsanalysen presenterades var lika förutsägbar som ”amen” i kyrkan! Svenska Rovdjursföreningen gick som väntat längst, de kallar den för oanvändbar! De påstår att den bortser från det största hotet, genetiken! Det är inte sant! Den förutsätter däremot att det genetiska utbytet fortsätter, men det är något helt annat.

Det sägs vidare att Skandulv inte tagit hänsyn till inaveln i den svenska stammen när de gjort sina beräkningar. Inte heller detta är sant! Inaveln är fullt ut inkluderade i analysen. De 100 vargar som analysen kommer fram till att det krävs för att den skall vara livskraftig, bygger på exakt den inavelsgrad och de inavelsproblem som stammen har. Hur stor effekt inaveln har är det däremot ingen som vet. Men effekten, oavsett storlek, finns med i de data som utgör grunden för beräkningen. Varför skulle man överhuvudtaget bedriva vargforskning, mäta inavelsnivåer eller hålla koll på den illegala jakten om inte resultaten kan användas till något? Det tycks finnas debattörer därute som tror att det finns några andra ”bättre” värden att ”hitta på” än de verkliga som grund för beräkning. Delvis beror den uppkomna debatten på otydlighet från både Skandulv och Naturvårdsverket. I sin iver att poängtera att analysens resultat enbart gäller under förutsättning att det genetiska utbytet är tillräckligt stort, glömmer man bort att vara tydlig med vad beräkningen faktiskt inkluderar.

Nu finns det andra debattörer som vill använda analysen till att hävda att det ”bara” krävs 40 vargar för att stammen skall vara livskraftig. Även det är fel! På samma sätt som utdöende risken max 10 % och tiden för beräkningen 100 år har fastställts i riktlinjer som antagits av kommissionen ställs samma krav på att katastrofscenarier skall inkluderas. Alltså kan vi bortse från de 40 och utgå från MVP 100 vargar! Jag är övertygad om att vi som arbetar för att hålla en mindre vargstam förlorar om vi bara ”väljer” de delar av EU:s regelverk som passar oss! Den taktiken kan vi överlämna åt den andra sidan. Det gör bara deras argumentation ännu svagare! 

Inaveln är alltså inkluderad, men genetiken är inte löst! Fortfarande gäller att det genetiska utbytet måste upprätthållas. Om invandringen upphör gäller inte 100 vargar som MVP längre. Då försämras inavelsnivån igen och MVP hamnar förmodligen högre. Å andra sidan kan MVP bli lägre än 100 om invandringen ökar, eftersom inaveln just nu påstås ha en negativ effekt både på fertilitet och på vitalitet.

En annan intressant detalj i rapporten som missförstås fullständigt är den högsta dödligheten som vargstammen tål per år. I rapporten (sidan 42) sägs följande ”Furthermore, a wolf population is not viable if its annual mortality rate exceeds 0.35.” Det uppfattas nu av många som att vi inte får närma oss den siffran i förvaltningen för då riskerar stammen att dö ut! I själva verket är det precis tvärt om! För att balansera stammen måste man ligga så nära det värdet som möjligt. Det är nämligen vid en årlig dödlighet på ca 35 % som vargstammen har en tillväxt som ligger på 1.0. Det finns alltså lika många vargar vid slutet av år ett som vid slutet av år två osv. Anledningen till att utdöenderisken ökar vid just det värdet är att sårbarhetsanalysen låter stammen gå mot undergång genom att upprepa samma dödlighet utan att kompensera för att stammen minskar. I en verklig förvaltning hade vi inventerat och konstaterat att stammen minskat mer än beräknat och sänkt uttaget.
Så länge dödligheten styrs av legala beslut och uttaget kan justeras varje år blir utdöenderisken försumbar. Om däremot illegal jakt ökar, som inte går att reglera, kan dödligheten leda till en tillväxt som konsekvent ligger under 1.0 och då spelar det inte någon roll hur många vargar vi har. De kommer att dö ut.

Jag kommer att dra ner på bloggande, jag har nämligen semester fr o m idag! Men blir debatten lika fel som just nu,  får väl någon regnig dag offras! Annars på återseende i augusti!

av /37 Kommentarer

Vad är en sårbarhetsanalys och varför behövs den?

•

Så kom då sårbarhetsanalysen som regeringen beställt och som Svenska Jägareförbundet så länge efterfrågat och arbetat för. Media rapporterar om det, bl a AB, DN och SvD. När rovdjursutredningen, trots att det ingick i uppdraget, inte gjorde någon sårbarhetsanalys tvingades regeringen agera . Grundförutsättningarna för att kunna fastställa nationella mål för rovdjuren saknades.

Skandulv har nu levererat svaret, det krävs 100 vargar som har genetiskt utbyte med andra populationer, för att den skall vara livskraftig! Alla som följt Svenska Jägareförbundets arbete med intern vargpolicy och försök att påverka den nationella rovdjurspolitiken får nu svaret varför vi anser att 200 vargar i Skandinavien, varav 150 i Sverige, är tillräckligt för gynnsam bevarandestatus.

En sårbarhetsanalys är till för att beräkna hur många individer som krävs för att en art vid en given risknivå inte skall dö ut under en given tid . Grunderna för sådana analyser är vetenskapligt etablerade och bygger på biologisk grundkunskap och just den här bygger på emirisk data från den svenska vargpopulationen.

Fram tills för en månad sedan var problemet att politikerna och myndigheterna överlät åt naturvetare att inte enbart göra biologiska beräkningar utan även uttolka EU:s juridik och bestämma risknivåer! Det är ungefär som om kärnfysiker skulle ges rätten att besluta om hur många kärnkraftverk vi kan ha i Sverige och hur stor risk svenska folket är villigt att ta. Alla inser det orimliga i detta. Forskare skall beräkna risker och politikerna skall sen bestämma om den risken är inom det acceptabla eller inte. EU:s regelverk är tydligt, både högsta acceptabla utdöende risk och tid för beräkningen är angivet, högst 10 % risk för utdöende på 100 år.

Ändå kommer debatten den närmaste tiden att handla om just det, jag lovar! Det kommer att framföras argument som att 10 % risk för utdöende är en för hög risk, den borde vara högst 5 % eller 1 %. Andra kommer att säga att 100 år är för kort tid, det krävs evolutionär potential d v s kanske 1000 år. Ytterligare någon kommer att hävda att man bortsett från genetisk variation, inavelsgrad m.m. Alla dessa argument är i och för sig relevanta när riksdagen skall formulera sin rovdjurspolitik. Men de utgör inte den juridiska grunden för riksdagens ställningstaganden. Sverige har nu möjligheten att återta vargförvaltningen från Bryssel.
Några kommer t o m att ifrågasätta huruvuda Art- och habitat direktivets anvisningar att använda sig av sårbarhetsanalyser för att beräkna minsta livskraftiga population är rätt överhuvudtaget. Gissningsvis samma personer som använt sig av samma direktiv för att stoppa licensjakten. Vi lär snart få se vilka som är kappvändarna i debatten!

EU juridiken kan förenklat beskrivas i en mening. Vargstammen skall vara större än den nivå som krävs för att den skall ha mindre än 10 % risk för utdöende på 100 år och den skall ha genetiskt utbyte med den finsk-ryska populationen som motsvarar en genetiskt aktiv individ per femårsperiod!
Alla vi som vill begränsa vargstammen får inte glömma bort det senare. Alla biologiska argument för få vargar faller om vi inte löser genetiken. Sårbarhetsanalysen förutsätter genetiskt utbyte! Sen finns det givetvis socio-ekonomiska frågor och annat som regeringen måste beakta som också begränsar möjligheten att ha många vargar.

Nu har vi svaret på minsta antal och invandringstakt. Två frågor återstår och det är de som våra politiker nu skall ge svar på! Hur mycket större stam än de 100 vargar som sårbarhetsanalysen visar skall vi ha för att vargstammen skall ha gynnsam bevarandestatus och hur löser sig genetiken?
Det kan vi ha olika uppfattningar om. Men bottenplattan, vårt juridiska åtagande som följer av EU medlemskapet, är äntligen fastställd!

av /88 Kommentarer

Skogen har blivit läskig!

•

Vi svenskar säger att vi gillar djur och natur. Samtidigt är det allt färre som är ute i naturen på riktigt. Vi gillar den alltså, fast helst på avstånd. Skogen har blivit läskig! Svenska Jägareförbundet håller ett seminarium i ämnet under Almedalsveckan.

Jag hörde ett inslag på radion häromdagen. Det handlade om en liten pojke som hade varit på skogsutflykt med förskolan. På kvällen klagade han över att det kliade i huvudet och föräldrarna hittade 50 fästingar som satt fast bakom ena örat! Totalt hade pojken ca 100 fästingar som bitit sig fast. Fästingar, ormar, myggor, vildsvin och vargar skrämmer bort vanliga människor från skogen. Dessutom kan man ju gå vilse.

Vad beror det på att vi svenskar som älskar skog och natur samtidigt tycker att den blir allt mer läskig? Jag är övertygad om att det har med okunskap att göra. På väg på ett möte häromkvällen lyssnade jag på ett annat radioinslag, det handlade om engelska ungdomars kunskap om mat. Mindre än en tredjedel visste inte att ägg kommer från hönor, färre än hälften vet att smör kommer från kor, mindre än 40 procent vet att mjölk också kommer från kon, bara en tredjedel vet att bacon kommer från gris och 7 % tror att mjölk görs av vete. Ni kanske tror att det handlade om små barn. Nej, åldern var 16-23 år. Det var alltså ungdomar i gymnasieåldern och vissa går väl redan på universitet.

Vi kan skratta åt dumma engelsmän eller amerikanska barn som inte känner igen en tomat eller en morot, men som alla känner igen pommes frites och chicken nuggets. Skrattet sätter emellertid sig lätt i halsen när vi får svar på hur långt det gått även i Sverige.
Jag har hållit utbildningar för lärare och lärarstudenter om våra vanligaste viltarter t ex älg, rådjur, grävling och mård. Om jag säger att hälften känner igen en uppstoppad grävling är jag nog snäll. Högst en på tio vet hur en mård ser ut. Att skilja på en kronhjort och en dovhjort är en 10 000 kronors fråga! Får älgen verkligen nya horn varje år? Det enda alla ”vet” är att grävlingen biter tills det krasar, därför skall man ha kol i stövlarna.

Det är mot den bakgrunden inte konstigt att vargdebatten emellanåt blir konstig. Jägare som i alla undersökningar visat sig ha störst kunskap om djur och natur hånas som okunniga av en grupp som inte sällan helt saknar kunskap. Sin bild av naturen och jägaren, har de som Arne Weise sa, fått genom av Walt Disneys bild av djur och natur. Djuren förmänskligas och ges känslor och tankar som de inte besitter. Naturen är god, jägaren är ond. Alla minns vi kommissionens tjänsteman som sa sig företräda det goda i vargdebatten.

Förra hösten startade mitt blogginlägg ”Drömbilden” Hellesö affären. Jag borde ha insett att inte alla skulle se det jag såg i hans bilder, en uppenbar bluff. Människor vill låta sig förledas, de vill att naturen skall vara god. Därför var det inte heller märkligt att så många på allvar trodde på historier om naturfotografen som blivit vän med skogens alla lodjur. Att jag som jägare och vargjaktsförespråkare dessutom hade det dåliga omdömet att ifrågasätta en ledande naturfotograf som dessutom tagit vargens parti ledde till omdömen om mig som jag inte ens kund publicera. Mest förvånad var jag över hur personer som borde vara experter, antingen inte ville se det jag såg eller helt enkelt inte hade kunskap nog för att se att lodjuret i juligrönskan hade vinterpäls eller inte kunde genomskåda manipulationen med en för årstiden alldeles för liten unge på lodjurshonans rygg.

Nu vill jag inte påstå att alla som är för varg också är okunniga, långt därifrån. Men debatten rider på okunnighetens vågor. Våra, mera jordnära argument, blir konstiga och avfärdas inte sällan som myter av alla som för länge sedan tappat kunskapen som generationer för oss har haft. Hur skall jag lyckas förklara för dem varför älgjakten och köttet från älgen är viktigt för mig?

Jag brukade skratta åt tävlingar i TV där vanliga svenskar försöker placera filén eller rostbiffen på en bild av t ex en älg. Det stora problemet börjar nu bli att man inte ens vet att filén överhuvudtaget kommer från en älg.

Det är mot den samhällsutvecklingen inte konstigt om det blir svårt att få till en klok vargförvaltning. Vargar är vackra och sociala djur som vi människor påstås ha mycket att lära oss av. Sanningen är väl egentligen att vargens liv innehåller allt det vi motarbetar i vårt samhälle. De har ett kraftigt hierarkiskt dominanssystem med tydlig hackordning, krig med grannarna, intolerans mot invandrare och kannibalism. De tar visserligen väl hand om sina ungar, men det gör väl alla arter. Missförstå mig inte, jag klandrar inte vargen, den är bara varg. Att däremot försöka göra vargen till något den inte är och aldrig kommer att bli, är däremot ett uttryck för total okunskap om hur verkligheten ser ut där ute i den ”läskiga skogen”!

av /54 Kommentarer

Vargangrepp i det vilda

•

Som väntat fick mitt förra inlägg, är vargar farliga, den förväntade reaktionen. Vissa, om än färre än väntat, försöker nu framställa mig och Jägareförbundet i dålig dager för att vi påtalar kopplingar mellan det som hände i Kolmården och de vilda vargarna. Men det finns även de som håller med om det jag skrev. Johannes Forssbergs krönika i Expressen uttrycker i princip samma sak som jag, vargar behöver jagas för att vi skall kunna leva med dem.

Kritikerna däremot menar att det absolut inte går att göra någon som helst koppling mellan Kolmårdens ”socialiserade vargar” och våra vilda vargar. När jag påtalade att det finns en sådan om än inte rätt av, kritiseras jag av bl a Eva Franchell i Aftonbladet som menar att jag bedriver skrämselpropaganda. Hon skriver ”Djurskötaren i Kolmården dödades av tama vargar. Nu vill Jägareförbundet få oss att tror att vilda vargar ska gå in i byar och attackera folk.”

Det är två saker som är intressanta med det som nu skrivs. För det första att vi kritiseras för att vi använder det som hänt i debatten om de vilda vargarna. Kritikerna tycks helt ha missat att hela idén med projektet ”Närkontakt med varg” har varit att använda tama socialiserade vargar som ambassadörer för de vilda. Det har djurparksledningen påtalat gång på gång. Kolmården är och har i allra högsta grad varit en opinionsbildare för varg och därmed en del av vargdebatten. Nu när Kolmårdsvargarna inte längre är goda ambassadörer för de vilda, då vill man inte längre kännas vid den kopplingen.

Det andra är att många tycks ha missat är att det som Franchell raljerar över, händer hela tiden. Vargar är redan i byarna och folk är rädda. Inget allvarligt har ännu hänt, men varningssignalerna är precis lika tydliga i det vilda som de var i Kolmården. Bara timmar efter att djurskötaren dödades av vargarna i Kolmården gick en annan kvinna på promenad med sin hund norr om Filipstad, NWT skrev om det idag.

Det första som hände under promenaden var att hon, som flera gånger tidigare, såg färska vargspår i vägen. Hon fotograferade dem. Varg har hon dessutom sett två gånger tidigare så det var inte så märkvärdigt.
Hon fortsatte promenaden medan hon  lyssnade på musik och märkte inte att en varg förföljde henne och hunden. Först när den var tre meter från henne upptäckte hon den. Tänk er själva vilka tankar som for genom hennes huvud. Hon berättar att hon skrek allt vad hon orkade, men att vargen inte reagerade alls. Som om inte det var nog ser hon ytterligare två möjligen tre vargar lite längre bort i vägkanten. Hon får tag i en lång träslana som hon viftade med, då hoppade vargen undan några meter. Hon passade då på att ta upp telefonen och ringa till en granne för att be om hjälp, men då passade vargen på att gå mot henne igen. Hon tog då två snabba steg mot den och åter hoppade den iväg några meter. Istället började nu vargen yla och övriga vargar stämde in i kören. Grannen var nu på väg och hon drog sig sakta hemåt för att möte sin granne som var på väg med bilen. Men vargarna följde efter. Hon kastade åter något, hon minns inte vad, mot den närmaste vargen och tog upp sin hund i famnen. Samtidigt ökade hon tempot, fortfarande med minst tre vargar efter sig. Hela tiden skrek hon allt vad hon orkade. Först när grannen kom till undsättning med bilen vek vargarna av från platsen.

Hon säger att hon aldrig har varit så rädd i hela sitt liv. Hur rädd hon hade varit om hon hade känt till det som hänt samma dag i Kolmården kan man väl knappast ens föreställa sig. För hon hade inte hört talas om tragedin i Kolmården.

Jag önskar att hon hade kunnat berätta sin historia direkt för Aftonbladet. Det hade möjligen nyanserat Franchells ledare något. Nu vill hon själv inte bli en del av vargdebatten och allt vad som följer med den.

Jag förundras över hur naiva vargförespråkarna är. De borde vara de första som propagerar för att hålla vargarna skygga genom jakt. Vad är det som gör att de bortser från de händelser som faktiskt finns väl dokumenterade i Nordamerika där vilda vargar angripit och dödat människor och som har ett gemensamt, vargar som tappat respekten för människor. Ibland funderar jag på om jag och förbundet skall göra som vissa vill, låta allt gå åt skogen och låta vargen själv få visa fullt vad den går för. Men jag tycker att vi har ett större ansvar än så. Det som hände i Kolmården får inte hända i det vilda. Expressens krönikör avslutar med ”Av debatten att döma är den stora tragedin inte att en 30-årig kvinna plågades till döds utan att vargen nu riskerar att få fler fiender.”
Jag håller med och funderar över vilka som egentligen, i det långa loppet, är vargens fiender.

av /129 Kommentarer

Är vargar farliga?

•

Igår dödade en vargflock i Kolmårdens djurpark en kvinnlig djurskötare. Det är både tragiskt och onödigt samtidigt som alla givetvis lider med de anhöriga. Jag nåddes av budskapet på resa i Finland och det dröjde inte många minuter innan telefonen gick varm, så också debatten på nätet.

De som vill ha fler vargar skyndade direkt till vargens försvar. Det som inte kunde hända har nu hänt, men ”bara” i en djurpark! ”Djurparksvargar är inte alls detsamma som vilda vargar.” De vilda har inte dödat en människa sen 1800-talet och även det var en varg uppfödd i fångenskap.

De som vill ha färre vargar talar givetvis om att det var väntat och att samma sak kommer att hända imorgon eller åtminstone i en mycket nära framtid även i det vilda. För vilda vargar dödar faktiskt människor, det är fakta. Speciellt sådana som tappat respekten för oss.

Så vilka har rätt? Jag skulle vilja påstå att båda sidor har rätt. Det är givetvis större risk med djurparksvargar än med vilda. Men inte för att de är annorlunda än de vilda, det är exakt samma djur. Det som skiljer vargarna i Kolmården från de vilda är att de är vana vid människor, men har lärt sig att ha stor respekt för sina skötare. De ser väl närmast skötarna som en dominant flockmedlem, ungefär som jag tror att mina hundar uppfattar mig. Alla som vet något om vargar vet att den vanligaste eller åtminstone en av de vanligaste dödsorsakerna i Nordamerika för vilda vargar är att de dödas av andra vargar. Att hålla tama vargar som man gosar med är alltså detsamma som att leka med döden. Inte vargens fel, den är bara varg!

Det är för att vargen är en varg som även de som förväntar sig angrepp i det vilda har rätt, även om det kanske inte händer just i morgon eller ens de närmaste åren. Ojagade vargar är farligare än jagade. Jagade vargar har stor respekt för människan och lär sina valpar att undvika oss. Den utveckling vi nu istället ser är att allt fler vargar uppehåller sig i eller omkring bebyggda områden. Vargar fotograferas vid lekparker, i skenet av julgranen i trädgården och människor möter vargar när de är ute på promenader. Vargarna står inte sällan helt ogenerat och betraktar oss. Den försöker klura ut om den där konstiga tvåbenta figuren, som inte alls påminner om något den ätit eller ens sett på nära håll tidigare, är något den bör vara rädd för eller inte. Det vargen lär sig just då är att människor inte är farliga, den naturliga respekten minskar. Vad lär den sig nästa gång? Kolmården vargarna lärde sig snabbt redan för tre månader sedan att människor inte biter tillbaka när man biter dem! Andra gången, eller om det var den tredje, tog de steget fullt ut och dödade en av dem som kuvat dem så länge. Det var en helt vanlig dag i en vargflocks hierarkiska liv.

Jag vet redan hur det kommer att låta i media och på debattsidor den närmaste tiden. Svenska Jägareförbundet med deras rovdjursansvarige i spetsen försöker utnyttja tillfället till att svärta ner vargen och skapa rädsla. Men ta er en funderare, vem är det som skapat rädsla? Kolmården och andra djurparker har försökt lära svenska folket att gilla vargar. Inte ens incidenter med bitna barn har stoppat dem. Vargar skall till varje pris framställas som trevliga sociala djur och det är bara vi obildade lantisar som ogillar dem eftersom vi påstås ha läst för många sagoböcker. Men verkligheten hann ifatt ”vargkramarna”. Vargarna ville inte bli kramade.

Om det nu är så att vargar i det vilda är helt ofarliga, som så många experter nu tvärsäkert påstår. Varför rekommenderar samma personer oss som möter vargar att skrika, inte visa rädsla och inte springa. Det enda rätta vore väl i så fall att svara att man bara kan njuta av ögonblicket? Vilda vargar är ju ofarliga.

Jag har länge varnat för att det som hände igår i djurparken, skulle hända. Det kommer att hända med våra vilda vargar också. Frågan är bara när och om det går att minska risken? Svaret är enkelt. Jaga dem! Jagade vargar är i det närmaste ofarliga, ojagade är farligare. Hur mycket farligare och hur mycket större är risken? Jag har inte en aning. Är det värt att vänta på svaret?

av /65 Kommentarer

Bruka, betrakta, bevara

•

Den hektiska och intensiva vårperioden har fortsatt och det är inte många timmar man har kunnat sitta ner i relativt lugn och reflektera över vad som har hänt. Mycket aktiviteter och utbildningar ska hinnas med mellan snösmältning och sommarsemester och till det kommer planering och framtagande av material till kommande verksamhet. Dessutom har älgförvaltningen haft en hektisk tid för att hinna klart med all planering och alla beslut inför höstens jakt. Lagom till midsommar känns det ändå som att det kan börja lugna ner sig något, i alla fall ett tag.

En intressant diskussion som jag var inblandad i var en fråga om ord och hur vi skapar bilder av vad vi är och vad andra är. Intressant nog hittade jag igen en annan blogg som delvis hakade på i samma spår. Christel Gustafsson är landsbygdsstrateg på Jordbruksverket och har en hel del intressanta tankar i sin blogg om Naturen i betraktarens öga. Hon skriver bland annat ”Vad vi ser, hur vi betraktar och värderar naturen skiljer sig beroende på vilka vi är, vad vi har för bakgrund, preferenser och kunskap. ” vilket kanske kan kännas självklart. Trots detta så är det så lätt att börja använda ord som definierar oss och andra utan att tänka på om det stämmer eller inte. Under lång tid så definierades de som var mot jakt som ”bevarandesidan” vilket jag aldrig riktigt kunde acceptera. Vad är motsatsen till bevarande? Ja i alla fall ingenting som liknande den bild jag har av jakten som ett långsiktigt nyttjande av naturens resurser. Det är självklart så att även jägarna vill bevara för framtiden, både för egen del och kommande generationer. En levande viltrik natur är ju en förutsättning för fortsatt jakt och dessutom är jägare så pass intresserade av naturen i allmänhet att de uppskattar natur och vilt inte bara som underlag för jakt utan helt för sin egen skull.

En tillfällig lösning var att skifta namn på de som är tveksamma till jakt i olika former från ”bevarandesidan” till ”betraktarsidan”, men även det ger en del bekymmer. Som Christel skriver i sin blogg så betraktar vi alla naturen, fast med olika ögon. Kanske är jägaren den som betraktar mest eftersom vi tillbringar så pass mycket tid där ute. Dessutom gör jakten att man lär sig se djupare in bakom träden än andra. Det visar sig bland annat genom att jägare oftare ser vilt även då det inte är jakt. Så distinktionen mellan betraktare och brukare är inte heller helt bra.

Vad ska man då kalla oss och vad är det egentligen som skiljer oss åt. Självklart finns det inte ens några glasklara skiljelinjer, men några grundläggande saker finns nog i bakhuvudet på de flesta. ”Att röra eller inte röra”. Nu har frågan lyfts upp på en något annan nivå efter de artiklar om skogsbruket som har publicerats i DN.

Självklart är vi jägare både brukare, betraktare och bevarare. Det som skiljer oss från de som är tveksamma till eller motståndare till jakt är att vi inte vill stå vid sidan av utan vi vill vara en del av naturen. Vi vill inte skapa museum av naturen utan ha möjlighet att nyttja den utan att förbruka den. Om man som jag äger en trädskällare så letar jag självklart efter gammal skog, tjäderjakt i riktig gammelskog är en fantastisk upplevelse! Om då en gammal skog genom avverkning ersätts av kalhygge känner i alla fall jag en saknad efter vad som har försvunnit. Därför kan jag också känna mig provocerad av att man utser ”Norrbottens vackraste hygge”. Även om syftet nog var att lyfta fram det positiva med brukandet av skogen så har man inte insett problemet med att vi har olika ögon. Visserligen kan ett hygge öppna upp vackra vyer, men det är svårt att se något vackert i hygget i sig. Det blir eventuellt ett nytt bra älgpass, men vackert?

Är jag då motståndare till skogsbruk? Självklart inte. Men att säga OK till brukande av skog innebär inte att man måste älska alla hyggen eller alla monokulturer eller contortabestånd! Det innebär inte heller att motståndet mot brukandet av skogen helt och hållet är en stad/landfråga. Det är snarare en fråga om i vilket syfte man är ute i skogen och vilken relation man har till den, titta, lyssna, jaga, fiska, vandra, springa. På samma sätt är det väl kanske med de som kritiserar jakt på olika sätt, de kan säga OK till jakt men behöver för den skull inte älska alla jaktformer eller jägare. Att inse det kan förhoppningsvis leda till att vi inte buntar ihop eller buntas ihop till stora anonyma enheter utan faktiskt lyssnar på de enskildas argument och synpunkter. Det kanske inte är så massmedialt roligt, där vill man ju ha svart eller vitt, men jag tror vi kommer längre till en vettig framtid för både jägaren, jakten och naturen om vi slår in på den vägen.

 

av /2 Kommentarer

Vem startade vargkriget?

•

Desperationen hos vissa betraktare blir allt mer uppenbar. Nu senast är det Uffe Stridsberg, tidigare i ledningen för Rovdjursföreningen, som försöker påverka opinionen så att riksdag och regering inte skall ta hänsyn till oss som påverkas negativt av rovdjuren och framför allt vargen. Han gör det i en insändare i Västerbotten Kuriren.

Insändaren är i sig intressant för den visar på omfattningen av kritiken mot dagens rovdjurspolitik. Stridsberg räknar upp LRF, Svenska Jägareförbundet, Jägarnas Riksförbund, samerna, fäbobrukarna, Svenljungagruppen, stockholmsdamer som bildat ett nytt parti som kandiderar till riksdagen och enskilda skogs- och sågverksägare. Jag kan lägga till Svenska Kennelklubben, Jordägareförbundet, Länsstyrelser, riksdagsledamöter, Folkaktionen ny rovdjurspolitik, Dalastrejken m fl. Samtidigt blottlägger insändaren hur medvetna lögner sprids om oss som drabbas av rovdjuren. Stridsberg drar sig inte för att både namnge mig och påstå saker som jag vare sig sagt, skrivit eller driver.

Stridsberg påstår att jag på min blogg, skrivit två saker som förväntas uppröra svenska folket. Båda är ren lögn! Det vet han eftersom jag svarat honom just här på bloggen, ändå försöker han klistra på mig åsikter som jag inte har. För det första hävdar han att jag vill att vi jägare skall ersättas med skattemedel för de älgar som vargen tar. Det är inte sant! Helt enkelt för att jag vill fortsätta att bedriva mitt största intresse här i livet, jakt. Något som inga pengar i världen kan ersätta. Däremot vill jag att rovdjurstammarna skall hållas på rimliga nivåer så att vi som äger marken eller arrenderar jakt kan fortsätta att jaga och hämta världens godaste och klimatsmartaste mat från våra skogar. Stridsberg ser hellre älgen utskiten på våra skogsbilvägar eller som mat åt asätare och dödgrävare än att vi skall få fortsätta att bruka viltet som resurs.

Den andra lögnen är att jag skulle klagat på att genetiker får statliga pengar. Det jag skrivit är att det inte är rimligt att jägarna, den grupp som redan betalar det högsta priset för vargens återkomst, också skall finansiera genetisk grundforskningen på varg. För just så är det. 1,2 miljoner av pengar som jägarna, inga andra, betalat in till viltvårdsfonden. Skall finansiera en genetisk studie om varg. Om varg är en nationell angelägenhet för svenska folket är det väl rimligt att just svenska folket betalar via skattsedeln, inte bara vi jägare. Forskningen i sig har jag inget emot, vilket jag också tydligt skrivit.

På en punkt är jag överens med Stridsberg, det råder ett flerfrontskrig om vargen. Men det är inte någon av de ovan uppräknade organisationerna som startat kriget. Sveriges riksdag beslutade 2009 om en rovdjurspolitik, med 85 procents majoritet, som hade stor chans att vinna bred acceptans hos en överväldigande majoritet av dem som lever med vargen i sin vardag. Den möjligheten har skjutits i sank av fyra naturvårdsorganisationer som uppenbarligen tycker att svensk rovdjurspolitik sköts bättre av byråkrater i Bryssel än av svenska folket via Sveriges riksdag. Undrar om det gäller i fråga om snus och ekonomi också?

Det framgår tydligt, om än inte direkt uttalat, att Stridsberg är kritisk till att Grimsö fått uppdrag att göra en sårbarhetsanalys. Man kan undra varför. Den syftar ju till att visa hur många vargar som minst krävs för att stammen skall vara livskraftig! Kan det vara så att han är rädd att alla tvärsäkra uttalanden från företrädare för naturvården om att det krävs många hundra eller tusentals vargar kommer på skam? Hur som helst stöder Jägareförbundet regeringens beslut att genomföra en sårbarhetsanalys. Det är nämligen vi som vill att de ”politiska beslutsfattarna skall ta kloka och väl förankrade beslut, grundade på vetenskapliga underlag, när det gäller vargens vidare liv i vårt land?” Inte som vissa vill, på subjektiva vetenskapliga och juridiska grunder som förevändning för att strunta i dem som drabbas!

av /11 Kommentarer