Svårt att förklara kärleken till jakten

Jag gillar Lotta Lundgren! En person som kan stå vid en köksbänk bland en massa folk, laga mat och samtidigt säga saker som liksom är plockade direkt ur ens egen skalle är ganska imponerande.

Lotta Lundgren och min kollega Christina Nilson-Dag fixar med dovhjorten under jaktlunchen. Foto: Madeleine Lewander

Jag lyckas knappt uttala mitt eget namn när jag fyller på kaffebryggaren hemma. Fattar inte, jag är ju kvinna, borde ha simultankapacitet, heter det. Men nej.

Ja, jag var där och tittade, smakade och lyssnade. Lotta berör. Superkvinnlig men ändå jägare, ja, inget av det där spelar egentligen någon roll. Men vissa tror att vi är machokvinnor med jättebiceps och grov hårväxt mellan behåkuporna. Det finns säkert sådana jägarkvinnor också. Saken är den att vi faktiskt får se ut precis hur som helst och vara jägare ändå.

Snart dyker hon, Leif GW och Inhwan upp i rutan igen fast nu på SVTs tablå och inte bara webben i På jakt med Lotta och Leif. Det är värt att kolla på.
På jaktlunchen nämnde hon att hon gillar honom skarpt, GW. Och det är ju bra. Jag kan behöva få min bild av honom aningen upplyft efter att jag som liten ynklig apportör för ett antal år sedan rätt burdust fick veta att min plats uppenbarligen var någonstans där han slapp se mig.

Lotta pratade om att många vill se logiken i jakten, att vi ”borde” jaga för att äta viltkött. Och att det inte är så. Det gör jakten kontroversiell och det är det som gör att vi ofta har svårt att motivera vårt jagande. I alla fall så att en ickejägare ska förstå. Att sätta ord på själva känslan är svårt.
För den delen i vår hjärna som älskar jakten är inte verbal. Så är det nog.

Det är kanske jakt jag tänker på när jag kokar kaffe.