Kommer alla människor vara välkomna på lika villkor i fjällen i framtiden? Foto Mostphotos/JOAKIM MÜNZ

 

Tystnad råder. Ledar-, debattsidor och samhällsprogram på tv översvämmas inte av diskussioner kring Renmarkskommitténs arbete. Men det borde föras en livlig debatt. För frågan är mycket större och viktigare än vem som ska få jaga och fiska i fjällen.

Mitt framför våra ögon utreder svenska staten om landet ska införa en ny sorts adelsprivilegier.  Någon samhällsdebatt pågår inte. Det är tyst. Trots att utredningen sker öppet och enligt de principer som åligger en parlamentarisk utredning, så ser få vad som håller på att hända.
Orsaken till detta beror säkerligen på att – i detta skede – handlar allt om jakt och fiske. Men så är det inte. I slutänden handlar det egentligen om demokratiska grundvärden, grön omställning och samhällsekonomi. Men tyvärr är ämnet så komplicerat att få ser vad processen egentligen kommer att påverka.

Naturligtvis använder inte politiker ordet ”adelsprivilegier” när de diskuterar rensmarksutredningen. Ordet är inte politiskt korrekt. Men innehållet i liknelsen ger ändå ordet en ganska korrekt beskrivning för vad det faktiskt handlar om.
De gamla adelsprivilegierna där man delade in befolkningen i frälse och ofrälse har succesivt försvunnit. 1789 togs adelns rätt att jaga överallt bort. 1810 försvann skattefriheten för säterier.  Så sent som 1963 beslutades att fideikommisserna skulle mönstras ut.
Statens syn har under 1900-talet varit stark och entydig. För i takt med allmän rösträtt och kvinnors rättigheter har essensen av demokratins portalparagraf – alla människors lika värde – vuxit sig starkare i Sverige. Ingenting har fått bryta mot denna princip.

Privilegier som man bara kan få genom släktband har ansetts vara fel och orättvisa. Devisen om allas lika värde har vuxit sig starkare och viktigare. Alla orättvisor skulle minimeras och helst av allt städas bort.
Och i spåren av den politiska riktningen har samhället i stället byggt kollektiva värden. Att vi tillsammans skapar något gemensamt, som alla kan få del av. Detta har borgat för att alla få samma möjligheter, rättigheter och friheter. Då har egennyttorna fått ge vika för gemensamhets-nyttor. Kompromisserna har tvingat enskilda intressen till lösningar som gynnat fler. Vi-et har varit viktigare än jag-et.

Nu pågår en utredning som ska utreda ifall Samebyarna (som är ekonomiska föreningar kopplade till renskötseln) ska ha jakt- och fiskerätten på statens mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Ytan omfattar en tredjedel av landets yta.
Staten funderar alltså på man ska överföra en del av äganderätten, jakt- och fiskerätten, till 51 ekonomiska föreningar. Totalt finns det cirka 4000 renägare som ingår i samebyarna. Men det är under 100 personer som lever – och har sin huvudsakliga inkomst – av renskötseln. De andra medlemmarna har få renar, men får genom ägande av renar del av rättigheter som att köra skoter, bygga en renvaktarstuga, jaga och fiska.

I Talma sameby finns det ungefär 100 medlemmar. Området de nyttjar motsvarar en yta som är nästan lika stor som Öland och Gotlands yta ihop.
Alla förstår nog att de som personer som livnär sig på renskötsel behöver ha möjligheter att utföra sitt jobb. Men de som har få renar behöver naturligtvis inga sådana rättigheter. I stället handlar detta mest om privilegier för att kunna nyttja fjällområdet fullt ut. Medlemskapet – och i någon mån renägandet – i en Sameby ger rättigheter som ingen annan i lokalsamhället har. Och medlemskapet är kopplat till släktskap, vänskap och historia.
I invandrartäta områden brukar man kalla denna typ av sammanslutning: en klan. I renskötselområdet heter det sameby och är en ekonomisk förening. Där väljs medlemmarna in av de som redan finns i byn. Här skapas reglerna. Och de som har flest renar bestämmer mest.

Den statliga utredningen ska även lägga förslag på om samebyarna ska få rätten att upplåta jakten och fisket, på en stor del av landet yta. Det handlar som alla förstår om pengar, makt och ägande av rättigheter. Privilegierna kan alltså bli ännu mer omfattande än de som de redan har idag.
I ett längre perspektiv – och i framtiden – måste man beakta att detta också kommer att påverka möjligheterna till skogsbruk, näringsverksamhet, gruvdrift och energiproduktion. Ju starkare rättigheter renskötseln får, desto mer kan den påverka och stoppa olika näringsetableringar. Eller tjäna pengar på att tillåta verksamheter.
Det som staten idag utreder må vara – i storstadsbefolkningens synvinkel – en liten fråga. Men den kommer i förlängningen handla om hela nationens konkurrenskraft, den gröna omställningen och samhällsekonomin. Därför är den mediala tystnaden överraskande och ohälsosam.

Nu ska ingen tro att jag är emot renskötseln. Tvärtom. Jag tycker att den samiska kulturen ska hållas levande – och det innefattar både renskötseln och annan samisk kultur. Renskötseln behöver bra regler och villkor. Och jag tycker också att detta är så viktigt att skattemedel ska användas för att säkerställa de kulturella värden som finns.
Dock är jag övertygad om att det går hitta lösningar utan att Sverige skapar nya adelsprivilegier. För det kan inte vara rätt väg mot framtiden att gå tillbaka till ett feodalt system där vissa blir frälse och andra blir ofrälse.

Om det finns något som splittrar människor så är det just konstruktioner där man ställer människor mot varandra. För mig är demokratins portalparagraf om alla människors lika värde både viktigare och mer betydelsefullt än juridiska begrepp som urminnes hävd. Jag hoppas verkligen att de folkvalda landar i den slutsatsen när utredningen är klar.
Vi kan inte 2023 skapa ett A- och ett B-lag av befolkningen.
Statens utmaning är jättesvår att hantera både politiskt och juridiskt. Men lösningen måste landa i ett rättvis system – där samexistens och människors lika värde utgör lösningen. För alternativet till detta vore obegripligt och otidsenligt.

Foto Christina Nilson-Dag + faksimil från SR.

 

Vem ska ha rätten till jakten och fisket på statens marker? Frågan utreds i den så kallade Renmarksutredningen, som fick förlängd tid och justerade direktiv innan sommaren.
Men nu är det valrörelse och olika intressegrupper driver sina frågor.
Statsminister Magdalena Andersson fick nyligen en fråga från Sameradion om det var självklart att fjälljakten skulle vara öppen för alla och en var i Sverige. Svaret blev: Nej, det är det inte.
När man läser  rubriken kan det tolkas som att statsministern är tveksam till den linje som Svenska Jägareförbundet driver. Men så enkelt är det inte.
 Magdalena Andersson är naturligtvis alldeles för smart för att, innan en parlamentarisk utredning har lämnat sina förslag, tala om vad hon – eller regeringen – tycker. Detta blir tydligt när man lyssnat på följdfrågorna.
Så hennes svar ska nog mest tolkas som att inget är självklart. Särskilt inte när det rör en så svår och konfliktladdad fråga. Resten är journalistik för att spetsa till resultatet av en intervju.

Men frågan är extremt viktig. Den är viktigare än vem som har rätten till jakten och fisket på statens marker. Låt mig förklara.
Jag anser att det finns ett stort värde i att bevara samisk kultur och historia. Detta är ett mycket större område än bara renskötseln. Detta är grunden. Jag ser alltså ett värde av att samhället stödjer samisk verksamhet.
En del av den samiska verksamheten rör renskötseln. De renskötande samerna,  och är med i en sameby, har idag rättigheter som ingen annan har. De får exempelvis använda motorfordon i fjällvärlden och uppföra renvaktarstugor. De får därtill fiska och jaga på statens mark.
Att de som äger en stor flock renar och livnär sig på renskötsel, vårdar arvet, kulturen och historien även får möjligheter och förutsättningar att kunna utföra detta känns helt rimligt.
Problemet är att det är förhållandevis få av samebymedlemmarna som lever på renskötseln. De flesta äger några få renar, bor i samhällen och livnär sig genom vanliga arbeten.
Och det är nu som de unika rättigheterna som samebymedlemmarna innehar får frågan att växa till något mycket större.
Två grannar, som jobbar på samma företag, kan få helt olika förutsättningar och tillgång till naturen. Den ene kan ta snöskotern ut på fjället. Bo i sin stuga. Fiska och jaga. Den andre får inte detta – trots att båda jobbar på samma företag och bor på samma gata. Redan här finns ett problem som man borde titta närmare på. Är det rimligt att fem renar i en sameby ger dig friheter som dina grannar aldrig kan få?

Efter Girjasdomen vill fler samebyar ha rätten att upplåta jakten och fisket, alternativ ha rätten till all jakt och fiske. Och det är detta som Renmarksutredningen ska titta på. Blir det som samebyarna vill kommer de olika förutsättningar att bli ännu tydligare. Kontentan skulle bli att samebymedlemmen skulle få ännu större rättigheter – och de som inte är det skulle förlora eller få förminskade möjligheter till jakt och fiske.
Och nu blir det problem i mitt huvud. Jag har inget problem med att invandrare får samma rättigheter som jag har. Men jag blir provocerad av en lösning som ger en yrkesgrupp förmåner och rättigheter som jag aldrig kan få.
För jag kan inte bli medlem i en sameby.

Ett demokratiskt samhälle måste – enligt mig – byggas utifrån ett antal grundläggande fundament. Ett av dessa fundament är rättvisa.
Historien har visat hur urbota korkat det är att särskilja grupper utifrån etnicitet, hudfärg, religion och mycket annat.  Ifall du är medborgare i landet – eller på annat liknande sätt tillhör samhället – ska du inte förvägras rättigheter som andra har.
Att Renmarksutredningen handlar om jakt och fiske gör att den inte får nödvändig uppmärksamhet. För den handlar inte egentligen om jakten och fisket. Den handlar om vilket samhälle vi ska ha. Den handlar om jämlikhet.
Förståelsen och relevansen ökar kanske för läsarna om jag skruvar till den. Hade vi tyckt det var okej om bara fiskare fick tillgång till haven? Hade det varit rättvist om Trafikverkets personal skulle tjäna pengar och bestämma vilka vägar du fick använda? Eller om lärarens barn fick en mycket bättre utbildning än dina?

Så hur än Renmarksutredningen vrider och vänder på alla delar i den komplicerade frågan och juridiken måste den landa i ett förslag som beaktar alla människors lika värde. Annars är vi på väg att skapa ett samhälle som ingen vill ha.
Så mitt svar till statsministern är ganska enkelt: Nej, det är inte självklart att alla som bor i landet ska ha möjlighet till jakt och fiske på statens marker ovan odlingsgräns, men det är den enda rimliga lösningen i ett demokratiskt samhälle.

Texten skulle kunnat handla om skärgården och havet. Men den rör fjälljakten. Foto Magnus Rydholm

 

Tänk om Högsta domstolen slog fast att yrkesfiskarna i Blekinge hade större nyttjanderätt till havet än staten. Därför skulle yrkesfiskarna få rätten att avgöra vem som får bada, fiska och om du får köra båt i havet. Bakgrunden till dessa helt orealistiska tankegångar bottnar i direktiven till en nu pågående statlig utredning – renmarksutredningen.

Jo, låt oss tänka att yrkesfiskarna i Blekinge under lång tid befolkat skärgården i Sveriges trädgård. Alla som bott där hade mer eller mindre ägnat sig åt fiske och båtliv. I området fanns det nästan bara människor som i någon mån ägnade sig åt yrkesfiske. De har genom århundradena tillförskansat sig något som kallas urminnes hävd.
Genom denna hävd har de – trots att de inte äger skärgården – kunnat bruka den som de hade ägt den. Just därför kan en domstol tilldela denna yrkesgrupp nyttjanderätt till havet. De anses ha större rätt än ägaren – staten. Att svenska staten sedan 1864 jaktstadga gett alla svenskar samma rättigheter till havet och fjällen var betydelselöst.

Sammansättningen av människor i Blekinge ser  idag väldigt annorlunda ut, jämfört med när alla var yrkesfiskare, spelade ingen roll. De få yrkesfiskarna har ett yrke som ger dem rättigheter som inga andra får inskränka.
Att det vidsträckta havet är stort och rymmer plats åt såväl yrkesfiskare, båtägare, jägare och de som vill bada tog domstolen ingen hänsyn till.

Yrkesfiskarna fick istället möjligheten att avgränsa andra från att nyttja havet. Eller kräva ersättning det intrång som andra gör, samt bestämma när man får vistas i vissa delar. För båttrafik, jakt och havssimning kan ju störa fisket. Därför avlyses ofta stora områden för allmänheten. Detta kan ske trots att du betalt för att passera Blekinge med din båt. Yrkesfiskarna behöver bara anmäla detta till länsstyrelsen så stängs området.
Det märkliga i sammanhanget är att det specifika förhållandet – när i stort sett alla ägnat sig åt yrkesfiske under flera hundra år – bara förekommit i Blekinge. Längs Smålandskusten och i Skåne har förutsättningarna varit annorlunda. Där fanns det troligen ingen urminnes hävd.

Inte heller beaktades de djupa orättvisor som drabbat de människor som bott i skärgården hela sina liv. Var man inte yrkesfiskare så försvann rättigheterna till havet. Dessa måste också betala och be om lov för att bada, få slänga ut en metrev eller segla förbi Kristianopel. Konsekvensen av domslutet blev att de lokala samhällena rycktes isär. Människor ställdes mot människor. Grannar mot grannar.

Det är då som regeringen tillsätter en utredning som har till syfte att se om inte alla yrkesfiskare ska samma rätt till havet som Högsta domstolen har gett till yrkesfiskarna i Blekinge. För en prejudicerande dom har just den innebörden. Den är vägledande.
Innebörden av domslutet, som mest liknar ett införande av nya slags adelsprivilegier, verkar också passera den offentliga debatten. Allt medan utredningen ganska obekymrat jobbar vidare med att skapa ett system som begränsar tillgängligheten till havet för alla – ja, alla utom yrkesfiskare förstås.

Nej, inget av det jag skrivit är sant. För frågan handlar om tillgängligheten och möjligheten till att nyttja den svenska fjällvärlden. Allting pekar mot att jakten, fisket och det rörliga friluftslivet kommer bli de stora förlorarna.
Men att en yrkesgrupp – renskötare – fått möjlighet att begränsa hela svenska folket från att nyttja ett stort område i fjällen. Det är sant. Girjas heter det. Och detta har skett i en tid när i stort sett alla i hela världen vill stå upp för alla människors lika värde. Ur led är lagen, skulle man kunna säga…

Men ännu är inga politiska beslut tagna för resten av fjällvärlden som motsvarar minst en tredjedel av landets yta. Utredningen ska i höst ge förslag på vad som ska gälla för övriga delar av fjällen.
Jag hoppas verkligen att politikerna lyfter blicken och ser vad som håller på att hända.

 

Ska alla människor ha samma rätt till att vistas i fjällen? Foto Magnus Hansson

 

 

Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Så här på årets första skälvande dag bör man blicka framåt – mot det som ska komma. Och det blir utan tvekan ett spännande år med många olika utmaningar. Låg mig lista några arbetsområden där olika former av arbetsinsatser kommer att krävas av oss i Svenska Jägareförbundet.

Varg
Redan den 2 januari drar vargjakten igång. 24 djur får fällas. Jakten hade kunnat varit nästan dubbelt så stor – utan att stammen landat under gränsen för gynnsam bevarandestatus. Så blev det inte. Risken är därför överhängande att vargstammen växer. För det var just så forskarnas nya beräkning för möjligt uttag såg ut. Sannolikheten är större att stammen växer än den hålls på en låg nivå. Detta ger oss en ny form av utmaning i framtiden. Lek bara med tanken att stammen efter vinterns inventeringar innehåller 400 individer. Då skulle man behöva skjuta en fjärdedel (25 procent) för att komma ned till 300 som är gränsen för gynnsam bevarandestatus. En så offensiv avskjutning vågar troligen ingen myndighet tillåta.
Vargförvaltningen – eller bristen av en fungerande sådan – kommer allt längre från det beslut som riksdagen klubbade.

Bly
EU har klubbat igenom ett blyhagelförbud för våtmarker. EU:s regler är direkt tillämpliga vilket innebär att de gäller oavsett om Sverige ändrar sina lagar eller inte. Här finns en stor utmaning, både i form av kunskap om alternativ och vilka vapen som passar för vilka alternativ. Nya rekommenderade skjutavstånd med mera måste säkert också tas fram.
Men det finns också en annan pågående process i EU. Den handlar om att förbjuda all användning av bly i ammunition. Arbetet med denna kommer aktualiseras under 2021. Blyfrågan kommer att vara i blickfånget.

Jakttider
I vår kommer regeringen besluta om nya jakttider. Många jägare sitter håller tummarna för att förändringarna inte påverkar deras jakt. Men vi lär få se både saker vi gillar och ogillar i beslutet. Så brukar nämligen det bli när regeringen väger samman allas olika åsikter och önskemål.
Efter beslutet lär det bli en ganska livlig debatt om hur de nya jakttiderna förändrar förutsättningarna för jakten och viltförvaltningen. Därtill ska det produceras en ny jakttabell och sprida kunskap om den till nästa jaktår.

Småskalig försäljning av vildsvinskött
I vår kommer med största sannolikhet regeringen göra det möjligt för jägare att sälja små mängder vildsvinkött – om man genomgått en kort utbildning. Detta är mycket positivt men innebär naturligtvis ganska mycket arbete.

Björn
Att vi får möjlighet att mer aktivt förvalta björnstammen på ett adaptivt sätt är nödvändigt. Det är ett resursslöseri att snåla med tilldelningen på jakten för att sedan fälla ett stort antal björnar på skyddsjakt under våren. Det bör vara precis tvärt om.

Nationella mål för viltstammar
Grunden för all viltförvaltning är att jägarna känner delaktighet och möjlighet att kunna påverka sina lokala viltstammar. Tyvärr driver olika intressen på för att skapa nationella mål för skador och viltstammars storlek. Visst kan man ha sådana. Men ifall den lokale jägaren inte känner delaktighet och ansvar för sin jakt kan myndigheter sätta vilka mål de vill. De kommer ändå aldrig att få någon effekt.
Myndigheterna måste förstå att jägare är människor som jagar för de gillar viltförvaltning, hundar, gemenskap, viltkött och natur. Ifall de blir styrda så att drivkraften bakom jakten ändras kommer de inte att ställa upp. Den absolut viktigaste kunskapen som alla måste beakta är: Viltförvaltningens största utmaning är inte att hantera viltstammarna, utan människorna i och runt viltförvaltningen.

Covid
Det är redan klart att vårens verksamhet kommer påverkas högst avsevärt av pandemin. Årsstämmor, utbildningar och mässor lär få genomföras digitalt eller med begränsningar av antal deltagare. Pandemin kommer fortsätta att sätta krokben för tävlingar och annan verksamhet. Kanske kan vaccin och andra insatser leda till minskad smittspridning så att hösten tillåter mer fysiska möten. Men idag kan vi bara hoppas – och göra vad vi kan för att minska smittspridningen.

Älg och vildsvin
Kraven från markägarsidan om minskade skador på skog och grödor lär inte minska. Vi jägare måste fortsätta att vara faktabaserade och göra vad vi kan för att minska skadorna, men utifrån vår syn på god jaktetik och en hållbar viltförvaltning.

Jakt i fjällen
Girjasdomen, avlysningar och andra juridiska processer har fått återverkningar på jakten i fjällen. Inom detta område lägger Svenska Jägareförbundet redan idag ett stort arbete, men detta behöver utvecklas ytterligare. Denna fråga kommer inte lösas under 2021, utan lär pågå i många år framöver. Förbundets grundsyn är att alla som bor i Sverige ska kunna få möjlighet att jaga i fjällen. Eftersom området det gäller är så stort borde det finnas oanade möjligheter att hitta lösningar som alla kan acceptera – ifall parterna bara bjuder till.

Utveckling av Svenska Jägareförbundet
Det händer massor i förbundet. Vi får en ny förbundsordförande, eftersom Torbjörn Larsson avböjt omval. Vi får ett nytt medlemssystem som skapar möjligheter att utveckla medlemsnyttorna. Kommunikationen utvecklas, nya metoder för viltövervakning håller på att tas fram, utbildningar digitaliseras för att jägarna ska kunna gå dem när det passar deras tidsschema. Och mycket annat.

Behålla den positiva trenden
Svenska Jägareförbundet växer. Allt fler jägare vill vara medlemmar. Detta är det kanske största och viktigaste incitamentet för mig, mina kollegor och de förtroendevalda.  Vi vill att medlemmarna ska känna trygghet i att vi gör allt vi kan för att skapa de allra bästa förutsättningarna för jakten, viltet och viltförvaltningen. Ofta lyckas vi. Ibland gör vi det inte. Men medlemmarna ska alltid känna att vi gjort vårt allra bästa.

Avslutningsvis
Det finns naturligtvis många fler stora utmaningar. Men detta är ett smakprov på uppgifter som alla inom Svenska Jägareförbundet kommer att arbeta med under 2021. Och drivkraften bakom vårt arbete är att vi vill ha en hållbar viltförvaltning som gör det möjligt för våra barn och barnbarn att känna samma glädje och spänning som vi. Detta om något är värt att kämpa för.

Gott Nytt År!

-Hu, hur kan man bo däruppe i norr. Mörkt på dagarna och med människor som knappt pratar, utom möjligen när de suger in luften och säger joo.

Så reagerade en stockholmskompis med skeptiskt blick, när jag berättade att jag skulle åka upp till Hemavan några dagar.

Men så fel hon hade.

Du som varit i Hemavan – eller någon annan trevlig stans i norr – du vet.

Efter min vistelse där i början av februari ÄR jag helt såld. Så himla trevligt! Men så här brukar jag förresten alltid känna efter att varit norrut. De flesta verkar konstigt nog att ändå välja att åka söderut när dom ska iväg. Åt fel håll.

Men här får du ett bra tips – om du gillar äventyr, trevliga människor, god mat, vacker natur och väldigt frisk luft. Varsågod.

Ta flyget från Stockholm – som snabbt landar mitt i byn. Sen bär du ditt bagage några hundra meter dit du ska bo. Ingen transfer behövs.

Det är sent på kvällen, men puben är öppen. Välj en lokalproducerad öl. Prata med barpersonalen. Där har du fått en första kompis.

Sen fortsätter allt i samma anda; hotellpersonalen känns som familj, kocken Magnus gör sagolika desserter, Ida i liften, Andreas och Beatrice på Naturum, samedamen i skiduthyrningen, han som ska försöka vinna Hemavan Hillclimb (en ösig sport som går ut på att åka så fort som möjligt uppför backen med snöskoter, först upp vinner.) Alla är tillmötesgående och genuint trevliga.

För att trivas ännu bättre här, kan du åka utför, på längden, jaga ripa, fiska – eller som alltfler gör, köra snöskoter. Stig Strand som driver anläggningen Trolltunet där jag hyr skoter, tar emot med stor skylt STIG IN!

På Björks, mitt i backen, en restaurang som fått arkitekturpris, åt jag våffla med kantareller, västerbottenost och lingon – mums. Om man vill kan man ta en gin och jakt, dvs Härnösandsbrännvin (med enbär) och gin.

Och på Ica köpte jag gurpi med mig hem (kallrökt renfärs som är inlindat i nätfettet från renens våm), en samisk specialitet.

Allt finns i Hemavan.

Dessutom är det mycket snö så här års som gör hela tillvaron ljusare än vintern i södra Sverige.

Men mest njuter jag av jakten på ripa, att skida iväg över fjället, bland björket, se spåren efter ripa som ätit på björkgrenar, lämnat bajs kvar i snöhålorna som de legat i några timmar – innan de måste upp och äta igen – för att inte frysa ihjäl. Man löser dagkort. Sätter på sig skidorna och åker iväg.

Men jag erkänner, jag fick ingen ripa denna gång. Dom flög iväg innan jag hunnit komma tillräckligt nära. Men skidturen genom den tysta snön, ständigt nya vyer i alla väderstreck, att få skida utan en människa i sikte, alla harspår, – allt är en upplevelse. Plötsligt, när jag skidar över en flodfåra, finns ett ställe där man kan ana vatten under snön – där på botten sitter en utter och tittar förskräckt upp på mig. Vips dyker han ner i det iskalla vattnet.

Aldrig har jag sett en utter tidigare. Kanske var jag den första människa han någonsin sett. Och så möts vi två arter plötsligt – mitt ute i fjällvärlden.

Förresten – han hälsar att det får gärna komma fler och besöka honom.

Sanningen om norra Sverige är ljusare och mer öppet än du anar.

Åk dit!

Han får tillbaka hunden! Säger det högt för mig själv igen och igen. Tar mig för pannan. Han får tillbaka hunden! Det handlar om den italienske gästjägaren som åkte till Sverige för att jaga ripor med fyra engelska settrar och åkte hem med tre. Den fjärde lämnades kvar i skogen.

utsikt
Gästjägaren drog hem till Italien och lämnade sin hund att dö i skogen. Nu ska han få hunden tillbaka. Foto: Madeleine Lewander

Och det var inte första gången, enligt 24Norrbotten, som mannen i fråga lämnade kvar hundar i de svenska skogarna.
Den senaste hunden räddades av en person som vårdat och tagit hand om den sedan dess och som verkar vilja fortsätta med det.

Nu säger länsstyrelsen att det är okej för den italienske gästjägaren att plocka hem hunden.

Sverige har blivit skvatt galet. Vi slår ut landsbygden med straffskatter på bönderna, vi låter glatt vargar käka jakthundar, får och andra tamdjur, vi tar emot gästjägare som kommer hit med sina hundar och behandlar dem värre än skit och bara lämnar dem att dö. Sen bestämmer vi att skitägaren ska få hunden tillbaka. Allt medan folket omkring, landsbygdsborna, bara kan stå och titta på.
Jag undrar också vad som händer med riporna som de utländska gästjägarna skjuter. Ett förhoppningsvis felaktigt rykte säger att de kastas eftersom de inte får medföras från landet.

Det ju åt helvete! Vad det är som håller på att hända?

Svenska Jägareförbundet har reagerat skarpt.

Är det en komplott? Å ena sidan en slags storebrorsmobbning där möjligheten att leva, bruka och jaga på den svenska landsbygden och i naturen stryps allt mer för dem som bor där. Å andra sidan kör myndigheterna bruntunga i situationer som i ovanstående scenario. Men bara för andra, alltså inte landsbygdsbefolkningen. Logiken har slocknat.

Den enda röda tråden jag hittar i detta skapar en fråga med stooora frågetecken:
Vad är du och dina ord värda, landsbygdsbo?

Du kan se inlägget här!

Helgen tillbringades rätt mycket ute med hundarna i dagsmeja som tärde rätt bra på snötäcket. En dag på utställning med älghundar för att karelarvalpen skulle få lite miljöträning hann vi också med. I slutet av förra veckan kom beskedet från miljö- och jordbruksutskottet att de skulle säga OK till de motioner som förespråkar en återgång av reglerna för jakten på statens mark ovan odlingsgränsen till hur det var före 2007. Denna fråga har Jägareförbundet drivit ända sedan ändringarna infördes och det ledde i fjol vid denna tid att vi var i samma läge som idag. Bland riksdagspartierna fanns en majoritet för de motioner som vill återinför regler som gör det möjligt att ha positiv särbehandling för jägare bosatta i landet. Den gången blev det ett numera klassiskt schabbel och regeringen vann till slut med en röst och röstade ner motionerna. Nu är det alltså dags igen och vi kan väl bara hålla tummarna för att alla trycker på rätt knapp, är på plats de som ska och inte är på plats de som har ”kvittat ut sig”.

Regeringen är nu orolig för att en återgång till reglerna som gällde före 2007 skulle innebära mer skadestånd från staten till turistföretagare eftersom Justitiekanslern ansåg att det skulle utgå efter regeländringarna 2006. Problemet då var att regeländringarna 2006 som skärpte kraven för de jägare som inte bodde i Sverige kom så sent så att vissa turistföretag hade bokat upp sin säsong byggt på regelverket året innan och alltså chansat på att regelverket skulle se likadant ut. Nu blev det skärpningar och påföljande av- och ombokningar och det var det skadestånden byggde på. Att det finns någon grund för skadestånd om regelverket är väl känt långt i förväg har ingen kunnat påvisa. Det är redan klarlagt att jakt inte kan räknas in som vara eller tjänst inom EU utan är något som varje land har att hantera själv.

Man framför ibland att det nuvarande systemet skulle vara bra för turistnäringen. Nu hörs väldigt lite från den sidan, men de jag pratar med som seriöst vill arbeta med jakt kopplat till besöksnäring ser det som självklart att det vore bra om det infördes guidekrav på de som inte är bosatta i landet. Även om fjällen är stora så är ingen betjänt av en turism som bygger på många tillresande utan det är kvalité och vildmark som kan sälja. Det är nämligen inte som en del vill hävda att viljan till en återgång till tidigare regler är en nationalistisk strömning av att inte vilja dela med sig till andra än i Sverige boende. Självklart ska andra kunna nyttja jakten i de svenska fjällen på samma sätt som svenskar åker utomlands och jagar. Men då ska det vara just på samma sätt och det finns ytterst få ställen i världen där man kan komma och lösa ett jaktkort och sedan ge sig ut på egen hand och jaga!

Jag hoppas som sagt att omröstning går rätt till i år så att motionerna om en återgång till tidigare fjälljaktsregler går igenom. Jag hoppas också att frågan inte är besmittad med så mycket prestige att regeringen förutsättningslöst tittar på detta och åtgärdar det snarast möjligt. Tyvärr lär inget hända till höstens jakt, men tid bör finnas för att åtgärda detta inför jakten 2013. Som jag skrev tidigare, en skärpning av regelverken måste vara kända av alla i god tid vilket innebär senast årsskiftet.

Sen finns det andra inslag i denna fjälljakt som inte direkt berörs av riksdagens och regeringen hantering utan påverkas mer av hur länsstyrelserna agerar. Ett ganska tungrott och för många svårbegripligt datasystem för aktivering av jaktkort, regelverk om hur många dagar man får köpa kort för och andra administrativa rutiner som gör att en hel del jägare känner sig frustrerade. Utöver regeringen finns det alltså ändå mycket att göra i frågan.

Inte att förglömma, vi arbetar ju för att de som jagar i fjällen ska ha en bra upplevelse och ha trevligt! Nu är det några dagars vinterjakt på ripa kvar innan denna säsong definitivt är över och vi kan blicka framåt mot hösten, så jag hoppas att alla som har möjlighet tar chansen att nyttja de sista jaktdagarna!

Ensam på spaning efter ripa på fjället – en storslagen känsla!

 

Så har då en helg gått och länsföreningarna i Norr- och Västerbotten har avhållit sina årsmöten. I Norrbotten har vi sedan många år en mycket skicklig och driven mötesordförande som gör att ingen behöver tveka om att alla beslut tas i rätt ordning. Det är alltid skönt att ha detta i botten, även om det nu inte var några större kontroverser på mötet i lördags. Det enda som bromsade upp stämman något var att ett förslag på styrelsenamn lämnades från ombuden utöver de som valberedningen hade satt upp vilket ledde till en sluten omröstning. Men som sagt en lugn och städad stämma i god anda.

Något som är väldigt tydligt är att frågan om jakten på statens marker i fjället fortsätter att engagera. Även om en ny älgförvaltning är på gång så rörde sig de mesta diskussionerna om fjälljakten och hur Jägareförbundet har jobbat och ska jobba med detta framöver. Denna debatt har tyvärr kantats av en del misstänksamhet och missförstånd. Det som nog alla kan vara överens om är att information om vad som görs är för dålig. Många gånger kanske man inte tycker att det är så mycket att informera om att inget händer. Men ett arbete som inte leder till framgång är ändå ett arbete! Viljan att gå i en viss riktning är i vissa delar nästan lika viktig som att nå fram, i alla fall om man inte själv sitter på beslutandemakten! I den andan var de två uttalandena som gjordes från Norrbotten respektive Västerbotten självklart bra. Det är tydligt var dessa länsföreningar står i frågan. Man tror inte att ett kompetenskrav kan ersätta en ändring av lagtexten som möjliggör en positiv särbehandling av det egna landets befolkning. Ändring av denna del i lagen har idag i praktiken en riksdagsmajoritet som vid den senaste omröstningen inte ledde i mål på grund av slarv. Frågan verkar mer vara när och inte om denna paragraf kommer att justeras, men nuvarande regering måste ändra sin inställning i frågan för att marken ska kännas säker. Intressant är att de turistföretagare som regeringen säger sig värna med nuvarande regler inte heller vill ha reglerna kvar!

Sen kan jag tycka att man i vissa delar är väl misstänksam i denna fråga. Man har sagt att Jägareförbundet inte har drivit frågan om att ändra §3. Grunden för det har bland annat varit att man har haft uppe frågan om kompetenskrav istället. Frågan har behandlats av fjällrådet som har sagt att det inte löser problemen. Men grundfrågan kan ju inte vara att ändra en viss paragraf, det måste ändå vara att få en lagstiftning och ett regelverk som skapar ordning i jakten på statens marker. I denna strävan måste man kunna vända på fler stenar än en enda. Säkert kommer någon att tolka även den senaste meningen som ett tecken på att jag är oklar i vad Jägareförbundet egentligen vill. Så är inte fallet, målet är klart uppställt i policy och skrivelser. Men ibland kan man nå mål på flera sätt vilket man måste ha respekt för. Efter det senaste fjällrådsmötet och de två stämmorna i norr så verkar de flesta andra spår vara rätt kalla, men det innebär inte att det var fel att söka fler vägar framåt!

I denna tid av upprörda röster runt rovdjursförvaltningen (med all rätt) så seglar ytterligare dimensioner in även i debatten om jakten i fjällen. Inte bara den omtalade och numera ökända omröstningen i riksdagen och regeringens försäkran om att ta fram förslag på nya regler inom ett år som ”alla ska bli nöjda med”. Nu tillkommer en osäkerhetsfaktor till i den framtida jakten. Girjas sameby har stämt staten för ”intrång i jakträtten” och Gällivare tingsrätt har gett klartecken till denna stämningsansökan. Processen räknas komma igång under våren. Utfallet lär säkert dröja rätt länge, men det skapar under tiden en osäkerhetsfaktor som troligen kommer att påverka politikerna i deras ställningstaganden. Frågan om vem ska jaga och fiska i fjällen är egentligen en större fråga än vad många inser, det gäller rätten till nyttjandet av marker som täcker nära hälften av Sveriges areal. Jakten blir i detta sammanhang mer en princip eller symbolfråga. Tyvärr drabbar det alla intresserade jägare vars största önskan är att kunna bedriva en trevlig jakt i en underbar miljö. Fortsättning lär följa i frågan!

Om man ser går över till det som verkligen engagerar jägarna här uppe, nämligen älgen, så kan jag konstatera efter några kvällsmöten att de flesta som nu börjar inse hur den nya förvaltningen ska se ut har samma funderingar som jag. Hur ska ekonomin hanteras i detta!? Att dela in län i förvaltningsområden kan man leva med och i ärlighetens namn så händer inte så mycket för den enskilda jägaren. Men att man har beslutat om ett system med så lite på fötterna vad gäller kostnaderna är fortfarande lika förvånande. När man sen ser och hör frågeställningarna runt detta nu så inser man till och med att dessa frågor inte fick sitt svar under utredningen och vad ännu värre är, vissa frågor verkar inte ens ha ställts under utredning och propositionsskrivande! Fast med tanke på mycket av dagens ekonomiska situation runt om i världen kanske man inte ska bli förvånad! Många verkar ju ha attityden att ”det ordnar sig” utan att riktigt vilja eller kunna se konsekvenserna av sina beslut. Det ska bli spännande att se Naturvårdsverkets lösningar på detta problem som de har blivit pålastade!

Av någon outgrundlig anledning hamnade fjälljakten faktiskt på DN´s ledarsida i fredags. Vad är det som lockar ledarskribenten i detta kan man undra? Efter en genomläsning så kan man möjligen ana en anledning även om den är mycket grumlig och dessutom måste underbyggas av vaga eller obefintliga fakta. Orsaken är inte att frågan om i Sverige boende jägare ska ha förtur till de marker som svenska staten äger, den frågan har drivits länge av Jägareförbundet och fanns med i valrörelsen där bland annat Socialdemokraterna framförde detta. Intresset för detta från journalisterna nu är självklart att den socialdemokratiska motionen fick stöd av Sverigedemokraterna. Man hävdar därför plötsligt att synen att i Sverige boende jägare ska ha företräde skulle vara nationalistiskt och att man vill stänga gränserna för utländska jägare. I bästa fall är man dåligt påläst, i värsta fall döljer man avsiktligt sanningen.

Ingen har sagt att utländska jägare ska stängas ute, däremot vill man ha lite mer möjlighet att kontrollera och styra jakten. Det kan till exempel ske genom guidekrav så att tillresande jägare säkert kan ta del av både skriftlig och muntlig information från jaktkortsförsäljare och jaktbevakare. En långsiktigt hållbar turism i dessa områden bygger inte på en ohämmad tillströmning av många jägare till stugbyar utan en seriöst bedriven jaktturism med lokalt förankrade jaktguider och jaktarrangörer. Ett krav har varit just möjligheten att kräva jaktguider vilket skulle öka förutsättningarna för dessa lokal entrepenörer, något som med dagens system inte går.

Man nämner också att svenska jägare gärna åker utomlands för att jaga och man därför självklart  ska låta utländska jägare komma till Sverige och jaga. Visst, jag är själv en som har jagat i andra länder än Sverige, men lika självklart är det att regelverket är annorlunda för mig som tillresande jägare än jägare från det land jag besöker. Det är intressant att man i DN nämner Polen som ett land dit svenskar åker för att jaga, det är nämligen ett land som kräver jaktguide för alla utländska jägare. Något som är helt normalt nästan var man än ska jaga i världen. De som läser DNs ledare och är någorlunda insatta i frågan torde ställa sig frågan; Bortsett ifrån ett olyckligt beslut, vad är det egentligen DN vill försvara?

Det vore också intressant att höra DN´s ledarskribent analysera det EU-dokument som rör denna fråga. I skriften ”European Charter on Hunting and Biodiversity” står bland annat att läsa att jägarna ska acceptera att:

b) Accept contributory and management structures that favour a fair and appropriate balance for access between resident and nonresident hunters

Detta är alltså en redan genomarbetad och accepterad grundregel inom Europa. Det är därför förvånande att DN försöker skapa en helt annan ingång i denna fråga, endast utifrån att ett politiskt parti säger samma sak. Man ska inte glömma att hela oppositionen stödde den socialdemokratiska motionen. Det är alltså långt ifrån något nytt som är kommet ur ”grumliga vatten” som DN antyder!

Även om solen återvänder och dagarna blir längre så känns det bistert när termometern visar under -30 när man vaknar! Idag är det kontorsarbete så man kan titta ut på en vackert gnistrande dag och försöka glömma temperaturen ett tag. Helgen tillbringades nere på Öster-Malma och länsordförandekonferens. En trevlig tillställning och frågor som skiftar från stort till smått. Jägareförbundet är en intressant organisation och på ett sätt är det faktiskt märkligt att vi håller ihop hela jaktsverige. Intresset bland medlemmarna skiljer sig från älg och varg till ripor och rävar. Fågeljägare blandas med vildsvinsjägare och Skåningar med Norrbottningar. I många andra länder bildas små förbund för varje enskilt intresse. Det enda undantaget i Sverige är väl bågjägarföreningen , men personligen hoppas jag att de också kommer med när Naturvårdsverket får ”tummen ur” och gör tummen upp för bågjakten som jaktform i Sverige! Men i övrigt så är det alltså Jägareförbundet som för alla jägares talan mot beslutsfattare både på lokal, regional, nationell och internationell nivå. Samlade resurser ger kraft men kräver samtidigt ett stort mått av förtroende att även mina frågor får större genomslag i det stora förbundet än om jag driver samma frågor genom en mindre grupp!

Nu finns ändå en grundmurad förståelse för det genuina jaktintresset oavsett vilken jakt man själv är intresserad av, det är grunden till att vi lyckas hålla ihop denna jätteförening. Ibland sägs att just min fråga inte blir tillräckligt prioriterad. Från norr klagar man på att Svensk Jakt bara handlar om vildsvin och fälthöns och från söder hörs klagomål att allt bara handlar om älg, fjäll och varg… kanske ett tecken på att sammansättningen är väl avvägd trots allt!?

Det vanliga är väl att man tycker att vi koncentrerar oss för mycket på älg och på under senare år finns säkert de som tycker att rovdjursfrågan tar för mycket tid. Jag är också rätt säker på att det finns dom som tycker att frågan om fjälljakten har tagit upp för mycket tid under åren. Som sagt, var och en som är djupt engagerad i en fråga har ibland svårt att ta till sig att man dels kan jobba på flera fronter och också att inte alla är lika engagerad i just den frågan man själv brinner för. Ändå är det i första hand tyngden i en stor organisation som gör att vi får genomslag i de flesta besluten. Ju mer enade vi står desto större genomslag får vi också.

Vad gäller fjälljakten så är nog de flesta medvetna om den fiaskoartade omröstingen i riksdagen som stjälpte den omedelbara återgången till hur det var före 2007. Med tanke på senare tids brevväxling kan det ändå vara värt att påpeka att alla röstade efter sitt partis inställning, det var alltså ingen protest inom partierna som ledde till resultatet utan mer rent schabbel med röstknappar. Framtiden för frågan är öppen. Dels är regeringen klar över att något måste göras samtidigt som man också är medveten om att oppositionen troligen inte tillåter ett likartat röstschabbel nästa gång. Alternativen är två, antingen så vinner oppositionen nästa omröstning med någon rösts övervikt eller också har regeringen utrett frågan och lagt fram förslag som kan få en bred politisk förankring! Det senare verkar var huvudspåret från regeringen nu vilket kanske inte förvånar någon!

Så vad händer då under tiden? Självklart måste vi arbeta vidare med frågan och komma med konstruktiva idéer som leder frågan framåt. Både inom och utanför jägarleden finns olika synsätt på detta och förr eller senare måste vi ta ställning till olika förslag. Jägareförbundets linje är klar – statens marker i fjällen öppnades för att möjliggöra en bättre tillgång på jakt för landets jägare och den grundsynen måste genomsyra även den framtida förvaltningen av dessa marker. Det finns röster som hävdar att enbart ortsbor ska få tillgång till jakten och från visst politiskt håll att hela systemet egentligen har varit fel ända sedan ändringen 1992 till att dagens system är bra och vi självklart ska hålla markerna öppna för ALLA som vill hit. En balansgång här är nödvändig så att alla känner sig relativt nöjda, både boende i markerna det gäller, svenska jägare som anser att våra gemensamma marker borde ge jakttillfällen för svenska jägare och även till de som vill skapa sig en försörjning via turism där jaktinslaget ska kunna vara en del av verksamhet.

Konstruktivitet kräver högt i tak men högt i tak får inte förväxlas med att man ska smutkasta de som inte tycker samma sak som jag själv. Som alltid så bygger allt på förtroende och förtroende byggs med respekt och respekt får man om man gör sig förtjänt av det. Det gäller alla och åt alla håll! Sen tillkommer frågan hur man jobbar med frågan och här förespråkar en del råstyrka och andra lite mer finess. Jag tror att det är som Bagheera och Baloo säger i en klassik scen i djungelboken – Bagheera: Här behövs både list och styrka! Baloo: Var så säker på det, jag är både listig och stark! Alltså en kombination av båda där ett sätt inte utesluter det andra!

Man lär sig nya saker när man håller på med EU-frågor. En av de mer intressanta orden av flera skäl är subsidiaritet. Det här är en princip som ska genomsyra hela EU-samarbetet, men av någon anledning så drivs inte denna fråga särskilt hårt av någon part! Ordet kan enligt Svenska akademins ordlista översättas med ”närhetsprincip” och att beslut ska tas på lägsta möjliga effektiva nivå. Möjligen kan oklarheten bestå i att man har olika uppfattning om var gränsen för effektivitet nås, men att man ska ner så nära som möjligt till de som berörs av besluten är helt klart! Risken finns förstås att man får veta att den lägsta ”effektiva” nivån ligger högt över det man själv anser på samma sätt som jag i älgförvaltningsdebatten har fått lära mig att ”kostnadseffektivt” inte alls är detsamma som billigare…

Varför detta inlägg då? Jo, självklart den debatt som har pågått i riksdagen om de framtida reglerna för jakten på statens marker i fjällen. Ska Sverige få bestämma reglerna eller är vi tvingade att följa EU-regler? Vad säger EU egentligen i frågan? Sverige är alltså aldrig dömda för något regelbrott utifrån reglerna 2006 utan regeringen gjorde en bedömning på en vänligt ställd fråga från EU efter en anmälan. Man hänvisar till att skadestånd dömdes ut av JK till den helikopterföretagare som anmälde Sverige till EU. Som nämndes i debatten så dömde JK utifrån förutsättningarna att regeringen redan hade ändrat reglerna och därmed medgett felaktigheter och inte utifrån en egen bedömning av ett framtida utfall i EU-domstol! Dessutom var det inte i första hand reglerna som var fel utan att dessa ändrades så nära säsongens inledning att redan gjorda bokningar fick ställas in med ekonomisk förlust som följd.

Man kan konstatera några intressanta saker efter debatten.

– Samtliga inblandade stod upp för att jakten är något vi ska slå vakt om och som har ett stort samhällsvärde på många sätt
– Man säger från alla parter att reglerna som vi har nu inte är bra och måste ändras
– Man konstaterar också från bägge sidor att jakt inte är en tjänst enligt EU´s regler

Vad skiljer då mellan parterna? Det oppositionen har sagt är att man vill försvara och stå upp för det regelverk man hade före 2007 medan regeringen vill utreda andra vägar att göra dagens regler bättre. Även om man från regeringshåll noga påtalade flera gånger att det är en juridisk fråga och inte en politisk så känns det ändå som om det finns en politisk gränsdragning vad gäller att se EU som en stor gemenskap helt utan gränser eller som ett samarbete mellan suveräna stater. I alla fall i just denna fråga. Något som också framkommer här liksom i andra sammanhang är frågan om vad turistföretagen tycker. Jag tycker det är olyckligt att bunta ihop alla dessa i ett stycke! I denna grupp finns personer som vill ha beläggning i sina stugor, andra vill ha flygtimmar på sin helikopter medan ytterliga andra vill kunna agera som jaktarrangörer och jaktguider och ge tillresande utländska jägare en god jaktupplevelse. Självklart är de två första kategorierna mer intresserade av mängden turister än de sistnämnda! Lika självklart är lägret bland ”turistföretagen” delat på hur man ser på guidekrav för tillresande jägare som inte bor i Sverige, det säger sig självt. Men det är alltså inte självklart att öppna regler i alla lägen är bra för turistnäringen! Sen kan jag tycka att det är självklart att man ska kunna läsa, tala och förstå det landets språk där man ska jaga eller ha med sig någon som kan det. Hur ska man annars kunna läsa in sig på jaktregler eller prata med en jaktbevakare man möter? Det är också utgångspunkten i det som Jägareförbundet har argumenterat för, nämligen att boende i Sverige ska ha förtur i på statens marker som vi gemensamt äger. De som inte bor i Sverige ska även de ha rätt att jaga men enbart i sällskap med auktoriserad guide eller en svensk som löst eget jaktkort. En positiv särbehandling ska kunna ske så att det egna landets befolkning inte drabbas först av eventuella restriktioner. Det hade ju varit bra om den av regeringen omtalade utvärderingen hade kommit så långt att man hade flera alternativ att ta ställning till. Nu finns bara dagens system kontra det förslag som socialdemokraterna har presenterat.

Jag hoppas att vi mycket snart och helst redan innan årets jakt beslutas får klara riktlinjer vad som gäller framöver för jakten i den svenska fjällvärlden och att man faktiskt lever upp till det EU förespråkar, nämligen subsidiaritetsprincipen!

Mitt i de heta debatterna om varg och lite fokus på ny älgförvaltning så har också jakten på statens marker i fjällen blivit aktuella. Redan i valrörelsen så flaggade alliansen för att se över hur man skulle kunna justera systemet för att göra det bättre. Samtidigt var företrädare för Socialdemokraterna ute och drev frågan om en återgång till hur reglerna var före 2007, då man positivt särbehandlade boende i Sverige vad gäller vissa delar av regelverket. Synpunkterna har varit många och varierat från helt fri tillgång för både boende i Sverige och resten av EU till idéer om att bara ortsbor skulle få jaga utan guide. Någon form av kunskapskrav för att få jaga på egen hand har varit uppe till diskussion. Men fram tills nu har det varit rätt förutsättningslösa diskssioner utan något konkret att kunna visa upp.

Efter förra veckans möte i riksdagens miljö- och jordbruksutskott så ställs frågan lite mer på sin spets. De röd-gröna partierna hävdar, liksom innan valet, att de vill återföra reglerna till hur de var före 2007. Skillnaden nu är att Sverigedemokraterna har kommit in i bilden och då valde att ställa sig på de röd-grönas sida i denna fråga. Nu ska frågan upp i riksdagen i början av februari och det ska bli intressant att följa den debatten, för jag gissar att det blir debatt! Att ”se över §3” är kanske en lite luddig formulering men tanken bakom är klar, en förändring måste till!

Som arbetande i Norrbotten sedan 1993 har fjälljaktsfrågan självklart varit stor under alla dessa år. Vågorna har ibland gått höga och som alltid när man har frågor som engagerar folk så blir det ibland snålblåst när man inte tycker sig få gehör för sina åsikter. Att myndighetsbeslut inte alltid blir som man vill får man räkna med. Att fortsätta jobba med frågan är självklart. Oavsett utfallet i den här debatten så är frågan i alla fall uppe på agendan igen och arbete på alla plan helt nödvändigt! Frågan är större än att ”bara” jaga ripor i fjällen, även om man ibland får för sig att det är den enda jaktformen och den enda frågan. Utöver det så kommer rättighetsfrågor och symbolfrågor in som är oerhört svåra att greppa och reda ut. Jägareförbundet driver självklart frågan vidare att de som är bosatta i Sverige ska ha rätt till jakt på statens marker. Finns det behov av regleringar och begränsningar så ska de i sista hand drabba de som är bosatta i landet. En självklarhet på de flesta håll i världen, men i dagsläget inte i Sverige. Självklart har vi plats även för jägare från andra håll i världen, men då i ett regelverk som gynnar både jägarna inom Sverige och de turistföretag som finns i dessa områden och vill skapa sysselsättning runt jakt. Ett välreglerat system med större guidekrav än idag borde gynna alla parter.

Utöver denna grundfråga finns mycket övrigt att önska av dagens rätt överadministrerade system för jaktkortslösande och återrapportering. Även regler för avlysning borde kunna ses över, det är inte rimligt att t.ex stoppa rävjakten för att man tycker att det har varit för många ripjägare inom ett område under augusti-september! Krav på aktivering av jaktkort gör också fällfångst av mink och mård oerhört svår att bedriva om man vill följa regelverket. Som sagt, utöver den hetaste frågan om jaktmöjligheten för jägare boende i Sverige kontra jägare boende i andra länder så finns ytterligare en hel del frågor att hantera. Kanske inte minst frågan om älgjakt kontra småviltjakt som tyvärr inte alltid löper gnisselfritt.