Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

En av de absolut viktigaste pusselbitarna för att komma till ordning med vargfrågan är att all fakta och forskning är objektiv och trovärdig – för alla inblandade parter. Tyvärr är det lite si och så med trovärdigheten i vargcirkusen.
Ett exempel är forskaren Guillaume Chapron som har en viktig roll i  vargförvaltningen. Han har bland annat fått 5,1 miljoner kronor av Naturvårdsverket till projektet ”Claws and laws,” kopplat till sitt uppdrag vid Grimsö forskningsstation. Det Chapron ska göra i projektet är att skapa en dialog mellan juridik och ekologi för att tolka intentionerna i Art- och habitatdirektivet. Resultatet av projektet ska förenklat bli att Chapron ska komma fram till hur begreppet gynnsam bevarandestatus ska tolkas.

Det finns två stora problem med detta:
1)    Denna undersökning kommer ett antal år för sent.
2)    Guillaume Chaprons kommer att ifrågasättas oavsett om resultaten är korrekta eller inte, eftersom han också tar ställning i sakfrågan. Här är ett exempel. http://www.nature.com/news/challenge-the-abuse-of-science-in-setting-policy-1.16580

För något år sedan pratade jag med en professor och hade en lång diskussion om forskarnas roll och hur den har förändrats. För 20 år sedan kunde en forskare inte delta i debatten kring den fråga han forskade om, det vill säga om han inte höll sig till ren forskningsinformation och bara pratade, objektivt om statistik och resultat. Allmänheten skulle aldrig kunna ifrågasätta objektiviteten.

Idag ser det helt annorlunda ut. Forskare både kan och uppmuntras till att ta plats i debatten och driva sin tes. Det handlar både om sakfrågan, göra forskningen känd, samt att få finansiering till kommande projekt.
Personligen kan jag tycka detta är lite synd att en del personer utnyttjar den möjligheten lite väl mycket. I frågor där det finns starka motsättningar kommer forskarens arbete (oavsett kvalitet och resultat) att ifrågasättas av ena parten – om forskaren varit tydlig med att han åsikter i ena eller andra riktningen.
I förlängningen kan forskningen – som idag är en auktoritet som hela samhället lyssnar på – ifrågasättas. Alla institutioner som bedriver forskning bör vara mycket uppmärksamma på denna utveckling.

Guillaume Chapron har gjort flera utspel i vargfrågan som fått jägarna att rasa. Och han fortsätter.
Det senaste utspelet från hans sida är en kort film med vargar och lego-gubbar. https://www.youtube.com/watch?v=j31lNJFL0ac I denna film berättas resultaten av en vetenskaplig undersökning ifall legal jakt kan minska illegal jakt.
Filmen är illustrativ och det går inte att missa vad forskaren själv har för åsikter.
Men det finns även ett antal frågetecken för vetenskapligheten, eftersom kommunikationen är snuttifierad och förenklad.

Guillaume Chapron har undersökt förhållanden i USA och funnit att man där inte kan hitta något som styrker att legal jakt på varg skulle leda till minskad illegal jakt. Bristen i den lilla filmen är inte bara att han ger sken av att samma förhållande skulle gälla Sverige, Norge och Finland, han undanhåller också fakta som pekar på det motsatta. Såväl jakt som illegal jakt ser annorlunda ut i USA mot Norden. Är då förutsättningarna likadana, och kan man generalisera på det sättet?
Han tar heller inte upp att den illegala jakten på björn i Sverige minskade och försvann nästan helt när den legala infördes.
Om forskaren haft för avsikt att visa upp en så neutral och objektiv forskning som möjligt (och upplysa om aspekter både för och emot) hade han naturligtvis tagit med även sådana fakta. Varför gjorde han inte det?

Tillbaka till uppdragsgivaren. Om Naturvårdsverket vill minska polariseringen i vargfrågan borde man vara noga med vilka forskare man ger uppdrag till. Grundförutsättningen ska naturligtvis vara att se till att forskningen och analyserna är korrekta och objektiva enligt vetenskapliga standarder. Men väljer man en forskare som aktivt söker efter eller bara kommunicerar argument och forskning som stödjer dennes tes så kommer resultaten inte att accepteras. I detta fall visas bara argument upp som kan leda till inskränkt jakt och minskad förvaltning av rovdjur.
Självklart ska seriös forskning vara så bred och seriös att den tar upp alla aspekter. Först då kommer alla parter att acceptera den.
Och eftersom vargfrågan är den kanske mest infekterade miljöfrågan så borde det ställas skyhöga krav på objektivitet för att minska konflikten.
Genom Guillaume Chaprons film (som inte bara kan ses som en informationsfilm för ett forskningsresultat, utan även som opinionsbildning i vargfrågan)  skapas nya ifrågasättande. Dessa leder till att cementera bilden av att Naturvårdsverket och forskningen har en egen agenda i vargfrågan. Detta är högst olyckligt och kontraproduktivt.
Även om jag inte har någon vetenskaplig utredning, eller film med lego-gubbar,  vill jag påstå att detta inte minskar den illegala jakten. Det leder i motsatt riktning.

Vissa har tagit sig rätten att anklaga jägarna för i princip allt. Ibland haglar det åt alla håll. Gör vi på ena sättet får vi bannor för det. Gör vi tvärtom är inte det heller bra.

galt_volvo_700

Vildsvinsjägaren som dödade en attackerande björn kritiseras. Hur ska vi ha det? Ska vildsvinen jagas eller inte? Foto: Madeleine Lewander

En del tycker att vi jagar för lite vildsvin och är jättearga på det. Trots att vi skjuter nästan 100 000 vildsvin per år, till och med så att viltolyckorna med vildsvin 2012  minskade med 13 procent. Samtidigt ogillar andra att vi jagar vildsvin. Och att vi är jägare.
Vi ska jaga vildsvin. Men ändå inte.
Det är bra att vi har eftersökshundar till vildsvin. Men de ska inte jaga. De ska liksom bara finnas där färdiga när allmänheten kallar, alla dagar om året.

I lördags råkade en vildsvinsjägare med hund komma för nära ett björnide. Björnen attackerade jägaren på bara några få meter. Att jägaren lyckades skjuta i den situationen räddade troligen hans liv.
Tacksamt för de flesta kan tyckas men det är då, precis då, elaka mejl och kommentarer börjar dyka upp. En av de andra hundförarna under samma jakt berättar i sociala medier om rykten, desinformation och osanningar om björnattacken som sprids på nätet. De har även droppat in på Jägareförbundets webbredaktion.
De skriker ”usch och tvi” och vi kallas ”korrupta svin”, ”rövhål” och ”tjuvjägare”. Och det är minsann inte synd om jägarna, vad man nu menar med det.
Nej, inte är det synd om oss. Vi lever sunda, härliga liv med mycket frisk luft och kärlek från människor och våra hundar omkring oss.
Men när vi blir anklagade på osakliga grunder protesterar vi. Och vi försvarar oss när vi blir attackerade. Som vem som helst.

Killen som sköt björnen är 22 år. Han jagade vildsvin med sin hund och sina vänner och klarade förmodligen livhanken häromdagen. Han har en familj som är otroligt tacksam för hans snabba agerande vid attacken. Och för att han lever.

Vad skulle han ha gjort? Låtit sig attackeras? Låtit bli att jaga vildsvin? Sanningen är att han gjorde det enda rätta.
Reflekterar de här spottande människorna också över att de sätter djurets liv före människans? Veganer tycker så. Men en köttätare med det resonemanget är riktigt ute och cyklar, eller hycklar om man så vill.
Att sitta långt borta från händelsernas centrum vid sin mobil eller dataskärm och dränka en 22-årig kille i cyberloskor, en människa  som nyss räddat sitt liv, är riktigt uselt.
Att en björn väcks ur sitt ide och måste avlivas är tråkigt. De flesta tycker att den kunde ha fått sova och leva vidare, inklusive jägaren själv. Men ibland händer saker som ingen kan förutsäga.
Jag är oerhört glad att jägaren överlevde utan skador.

Om fotot på björnen som cirkulerat diskuteras också en del. Det hade i och för sig sett bättre ut utan pinnen i munnen men finns en viktig orsak till detta. Anledningen till att björnjägare sätter in en pinne i munnen och håller upp gapet är för att besiktningsmannen ska kunna ta en tand, obligatoriskt vid undersökning. När likstelheten inträder går det inte att bända upp munnen

Men jag vill ändå passa på att påpeka att det är bra om vi, där det är möjligt, funderar lite på hur vi vill att viltet ska visas på fotografier och liknande.

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall

En jägare ligger svårt skadad efter en björnattack, en annan fick sin arm illa tilltygad. På en i flera hänseenden ynklig  Facebooksida sitter människor och brutalspyr galla över dem båda. De hånskrattar, säger ”Rätt åt tokfan! ”Tycker synd om björnen” ”Björnen mördades”. Smädesorden haglar. De skadade jägarna och jägare som grupp hånas hänsynslöst. Ord som amatörer, hår på bröstet, skjutglada troféjägare radas upp i kommentar efter kommentar. Björnen tillskrivs ett värde skyhögt över de skadade personerna.

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall
Istället önskar vi de skadade björnjägarna god bättring och skickar ett gäng styrkekramar till dem och deras familjer. Foto: Oscar Lindvall

Jag vill inte att något djur ska lida. Men att sätta djurets värde högt över en människas och dessutom gotta sig i folks olycka baserat på detta är fel.
”Det goda hatet har blivit ett monster” skriver Marcus Birro i en krönika. Stämmer precis. Det gäller att ha rätt åsikt för att inte de som ”älskar det goda” ska kasta sig över en. Bara att tillskriva sig ensamrätt på ”det goda” vittnar om att något är galet.
På den där skitsidan har folk tagit sig rätten att hata rent ut, motiverat med en besatthet och snedvriden uppfattning om vad empati är. Och föreningen som ansvarar för sidan låter dem hållas. Jag ids inte ens skriva ut dess namn.

I empatins namn skrattar de åt de svårt skadade männen. I empatins namn tycker de egentligen att de förtjänar sina skador. Naturligtvis utan att veta vad som egentligen hände. I empatins namn vältrar de sig i hatattacker på jägare i allmänhet och björnjägare i synnerhet. Och det är de här insnöade människornas fanatiska så kallade kärlek till rovdjur som tillåter deras fingrar att spela fritt över tangentbordet och skapa en alltmer tilltagande hatpropaganda mot dem som tycker och lever annorlunda.

Vi jägare har länge försökt att försvara oss mot kantiga, uppdiktade, okunniga och osakliga påhopp mot det vi gör och hur vi lever.
Men nu har de här rovdjursivrarna gått för långt en gång för alla.

Nu skiter jag i att försöka försvara det jag gör och står för, inför den här kletiga massan. Istället förkastar jag hatet som lyser som klara blixtar i mörker.
Låt dem sitta i sitt lilla hörn och hata. För nu tycker jag att vi ger fullständigt fan i dem.

Vi använder ordet empati på ett annat sätt istället och önskar de skadade björnjägarna god bättring och skickar ett gäng styrkekramar till dem och deras familjer.

Reds anm. Jag publicerar inga kommentarer som på något vis försöker rättfärdiga eller debattera beteendet som beskrivs i texten ovan.