Oseriösa vargkritiker

, , •

Jag kritiserar ofta bevarandesidan för att glida på sanningen och för att driva en landsbygdsfientlig vargpolitik. Men idag blev jag riktigt irriterad på en av de mest vargkritiska organisationerna, Folkaktionen ny rovdjurspolitik. I ett pressmeddelande idag hävdar de att Bernkonventionen har gett varghybrider ett skydd som gör att de i praktiken inte kan avlivas. Det är inte sant!

Sant är däremot att det fanns ett förslag till Bernkonventionen om att varghybrider skulle få samma skyddsstatus som vargen, samtidigt den uppmanar medlemsländerna att avliva alla hybrider. Motivet var alltså inte att skydda hybriderna, utan att stänga det ”kryphål” som förslagställaren menar finns för illegal jakt på varg. Man menade att personer som ertappas med att jaga varg illegalt kan skylla på att de ”trodde” att det var en hybrid. Alltså exakt det som den vargjakts rättegång handlar om i Finland just nu.
Grundproblemet med förslaget var att man, i sin iver att sätta dit tjuvjägare, i själva verket försvårade det som var målet. Nämligen kraftig decimering av förvildade hundar och hybrider i framför allt södra Europa. För vem vågar skjuta en förvildad dalmatiner om det i efterhand visar sig att den har 10 % varggener och alltså var en fredad hybrid?

Förbundet fick tips om förslaget och agerade snabbt via FACE, vår europeiska samarbetsorganisation. Det resulterade i att förslaget om att freda hybrider ströks. Ändå hävdar Folkaktionen ny rovdjurspolitik att de nu fått ett utökat skydd och att FACE inte protesterat. De gör det trots att de är väl informerade om att det var bl a FACEs protest som stoppade fredningen av hybrider.

Folkaktionen hävdar vidare att hybrider tidigare varit fredlösa och att de nu får ett större skydd. Inte heller det är sant. För det första är Bernkonventionens bestämmelser inte bindande för Sverige. Det är Art- och habitatdirektivet som styr vad vi får och inte får. EU kommissionen följde FACE förslag och stoppade fredningen i Bernkonventionen. Alltså är inte hybrider fredade och kommer inte heller i framtiden att vara det.

Jag delar Folkaktionens kritik mot de krafter som är så upptagna av att till varje pris skydda vargen att de inte inser att de själva är det stora hotet. Ursprungsförslaget hade givetvis på sikt lett till ett större hot mot vargen genom ökad hybridisering än de personer som tror sig kunna jaga varg illegalt under hybridtäckmantel. Det insåg även EU kommissionen. De insåg säkert också det absurda i att låta en hybrid bli en egen art i direktivet med samma skydd som vargen när målet är att utrota dem!

Den svenska lagstiftningen kommer inte att förändras p.g.a. av Bernkonventionens ställningstagande. Det står fortfarande var och en fritt att skjuta en hybrid om man verkligen ser att det är det. Säg t ex att du ser en vargflock där valparna ser ut som labradorer. Då kan man skjuta dem utan att riskera att bli straffade, hybrider är nämligen inte fredade. Om du däremot skjuter en varg och påstår att du trodde att det var en vargliknande hybrid riskerar du straff. Exakt samma sak som om någon skjuter en kraftigt haltande varg och efteråt inte kan bevisa att den var skadad fastän lagstiftningen ger denne rätt att avliva en skadad varg av djurskyddsskäl. Eftersom det inte heller är fritt fram att skjuta hundar riskerar du även straff eller skadestånd om det visar sig att ”hybriden” var en hund!

Det finns goda grunder berättigad kritik mot de krafter som till varje pris vill att vargarna ska sprida sig och bli fler och fler. Inte bara i Sverige utan runt om i Europa. Men kritiken måste vara befogad och saklig för att den ska vinna gehör. Folkaktionens pressmeddelande idag saknar allt detta. Var och en med någon självbevarelsedrift skjuter inte ”hybrider” hur som helst utan att först ha fått klarhet i vad det är för djur. Folkaktionen tycks vilja det omvända, att samhället ska tillåta var och en att bestämma vad som är en hybrid. Det fungerar givetvis inte i ett rättssamhälle hur illa man än tycker om vargar och hybrider!

av /8 Kommentarer

Jägarna bär ansvaret för att Särimner finns

, , , •

Cikoria1
Kommer ni ihåg den nordiska mytologin? I denna figurerade i alla fall grisen Särimner. Han slaktades varje kväll och köttet åts upp. Men dagen efter så stod Särimner där i båset igen. Redo att bli uppäten – igen

Utan att bli för djupsinnig är det ganska uppenbart att ett paradis för människorna som trodde på asagudarna var ett hållbart producerande samhälle. Särimner var metaforen för detta. Att kunna bruka utan att förbruka. Att kunna ha ett långsiktigt skördande av en produkt utan att tära på kapitalet.

Känner ni igen resonemanget? Det som var en drömtillvaro i Valhall är verklighet för alla jägare i Sverige idag.

Varje år skördar till exempel jag några rådjur och likt Särimner står det nya djur på samma plats kommande år. Men det är inte självklart att djuren gör det. Det krävs något av mig som brukare för att säkerställa att stammen inte utarmas.

 

Mitt bidrag till att hålla Särimner vid liv är viltvård och en klok förvaltning. Att sträva efter en så bra biologisk mångfald i naturen som möjligt som skapar bra förutsättningar för djuren. För det är dessa förutsättningar som gör det möjligt att jaga och skapa vår tids Särimner. Ett hållbart brukande helt enkelt.

För mig är hållbarheten i jakten oerhört viktig. Den ligger precis rätt i dagens diskussioner om hur människorna utarmar jordens resurser, vilka råvaror som maten innehåller, hur vi skapar ett samhälle där alla människor tar ansvar för vår natur, samt att det naturliga är det enda rätta.

En hållbar jakt är oklanderlig i ett sådant perspektiv, så länge vi också tar hänsyn till samhällets andra behov (viltolyckor, skador på skog och grödor etc.). Jakten står således stark när det blåser snålt kring andra sätt att skaffa mat.

 

Klarar vi också av att förmedla vilken oerhörd betydelse jägarnas naturvårdande insatser har – till allmänheten – så kan detta vara en viktig pusselbit i att stärka jaktens och jägarnas roll i samhället. Kanske detta till och med förändra den ganska skeva bild av jägaren som ofta figurerar i media, som blodtörstig och ansvarslös. För i själva verket finns det väl ingen i samhället som gör så många praktiska åtgärder för att skapa bra biotoper och förutsättningar för biologisk mångfald som jägarna? Och detta måste vi fortsätta att göra. Kanske ska vi bli ännu bättre på  viltvård och göra det mer strukturerat, där monokulturerna är som störst?

Hållbarheten i jakten är nämligen så viktig att den har en av avgörande betydelse. Detta vet alla jägare.

Men det kanske är dags att vi gemensamt förklarar det för grannar och de på jobbet som inte vet att jakten är hållbar, att de får reda på att vi tar ansvar för en frisk naturen på ett sätt som få andra gör.

av /4 Kommentarer

Ekologisk odling överlägset för viltet

, , , •

Kap 1. s 17_Rå i träda

Debatten om hur bra ekologisk odling är fortsätter, och det är svårt för en lekman att värdera de olika argumenten från olika forskare. För oss jägare är dock svaret självklart och kan grundas på praktiska erfarenheter: ekologisk odling är extremt värdefull för viltet!

Jag har följt den vetenskapliga litteraturen när det gäller effekter av miljöersättningar och ekologisk odling de senaste tjugo åren. Litteraturen är minst sagt omfångsrik. Genom att välja vilka studier man citerar, och inte minst vilka effekter man prioriterar, går det såväl att hissa som att dissa ekologisk odling.

För oss jägare är det dock enkelt. Ingen som intresserar sig för fältviltets väl och ve kan ha missat att det gynnas av att det finns ogräs och insekter i landskapet, eller av hur viktiga trädor och osprutade remsor är. Eller för den delen mindre täta grödor. Fälthare, fasan, rapphöna, ringduva och rådjur hör till de jaktbara arterna som gynnas, eller till och med är beroende av dessa miljöer i ett alltmer intensivt brukat landskap. Antalet icke jaktbara arter som gynnas är långt större.

Jag kan inte låta bli att ta mig för pannan när jag läser dagens debattartikel i SvD. Hotar de verkligen med svält? Kom igen… Vi har massor av åkermark som inte längre brukas i Sverige, och som idag bara står och växer igen. För den biologiska mångfalden, viltet och landskapsbilden finns det inget bättre än om dessa åkrar åter odlas upp. I synnerhet om det sker på ett sätt som skapar variation och alternativ till den konventionella odlingen.

Under den nya programperioden för jordbruksstöden kommer mycket av miljöersättningarna troligen att försvinna. Istället får vi krav på en ”förgröning” av allt jordbruk. Att många gör litet (krav på förgröning) hade möjligen kunnat bli lika värdefullt, eller till och med bättre, än när få gör mycket (frivilliga miljöersättningar). Nu blev dock förgröningen precis så urvattnad som många av oss fruktat. Man kan bara hoppas att den nya regeringen precis på sluttampen lyckas föra in en del verksamma miljöersättningar igen.

Ekologisk odling kommer alltså förmodligen bli ÄNNU mer värdefull för viltet framöver. Redan idag finns dock all anledning att stödja eko på alla sätt vi kan!

av /26 Kommentarer

Märklig dom från kammarrätten

, , •

Kammarrätten skrev idag av målet om den selektiva licensjakten 2013 där Svenska Jägareförbundet var en av parterna. Visserligen är jag inte jurist, men vad jag förstår är det som kammarrätten presenterar i sin dom mest att ses som ett inlägg i vargdebatten.  När jag googlar på ”avskrivning av mål” finner jag att det innebär att domstolen ”inte” tar ställning i sakfrågan. Ändå är det exakt det man gör!? Kanske finns det någon jurist där ute som kan förklara hur det kan bli så, jag förstår det inte.

Det var den mera principiella delen. I själva sakfrågan ger faktiskt kammarrätten stöd för att en selektiv jakt är helt ok, även om den enbart har genetiska motiv. Tyvärr är domen återigen ett bevis på att Naturvårdsverket inte klarar av sin uppgift, att gå från bevarande till förvaltning. Rättens motiv för att underkänna jakten är nämligen att Naturvårdsverket inte använde det vetenskapliga underlaget som utgick från att skjuta bort hela revir. Istället försökte man tillgodose bevarandesidan genom att dra ner på jakten och enbart medge jakt på två vargar i varje revir, varav en skulle vara ett alfadjur. Det skulle enligt dem gynna nybildning av ”bättre” par samtidigt som inte lika många behövde skjutas. Problemet är att den teorin överhuvudtaget inte har vetenskapligt stöd. Helt enkelt för att ingen har beräknat effekterna av en sådan jakt!

Vad kan man i övrigt, förutom att licensjakt är möjlig, dra för slutsats av domen. Jo, att det är otroligt viktigt att länsstyrelserna i sina kommande beslut är tydliga med vad jakten på vargarna syftar till. Det går inte att generalisera eller att vara för otydlig.  För oavsett vad vi tycker och oavsett att det finns ett enormt behov av vargjakt är det till sist enskilda jurister som avgör om det överensstämmer med lagens bokstav. Som ett kammaträttsråd lärde mig för länge sedan, ”blanda aldrig ihop sunt förnuft och juridik”!

av /25 Kommentarer

Desperata kramare!

•

Vargstammen har fördubblats sedan naturvårdsorganisationerna klagade till EU första gången. Det hindrar dem inte från att skriva till Janec Potocnik igen med ett brev med samma innehåll som förra gången. ”Vargen riskerar att dö ut om Sverige tillåts ta hänsyn till tamdjursägare som får sina djur dödade eller till jägarna och markägarna som snart inte har någon älgjakt kvar pga varg”. De vädjar till Potocnik att fortsätta att trampa på dem som redan ligger.

Det enda vi vet säkert är att vargarna själva helt har missat att läsa alla rapporter om att de håller på att dö ut, att de är inavlade och att de ska undvika att para sig med sina syskon! Vargarna struntar helt enkelt i det och förökar sig lika snabbt som vilka andra vargar som helst i världen. De dräper älgar i en rasande takt, trots att de enligt vargkramarna knappt har ryggkotor som kan bära upp dem!

Jag mår riktigt illa av att läsa deras brev till Potocnik. Deras sätt att avsluta brevet ger mig kväljningar! Vad har han uträttat förutom att stoppa vargjakten i Sverige?

SNF, WWF och SRF är desperata. De inser att de helt saknar stöd för sin linje i Sverige. Efter valet är det ännu större majoritet för vargjakt än före. Deras hopp står till anonyma tjänstemän i Bryssel. De borde skämmas!

Det intressanta är att de vill att EU ska stoppa en vargjakt som inte ens är beslutad! En mörk tanke är att de 90 vargar som Maria Ågren spred till media att det kunde bli jakt på i vinter enbart var bränsle till klagobrevet. Det värsta av allt är kanske att de vill att ”den svaga regeringen” medvetet ska gå emot riksdagsbeslutet. De skriver, ”since the new Swedish Government’s position in Parliament is weak, there is little or no hope that the Parliament’s position will be changed in the near future. Furthermore, the new Prime Minister Stefan Löfven (Social Democrat) promised a license hunt for wolves in television shortly before the elections”. De meningarna avslöjar deras syn på demokrati. De menar alltså att de 6,1 % som Åsa Romson representerar i regeringen ska styra vargförvaltningen genom att stoppa jakten. Maken till arrogans får man leta länge efter. Vore jag politiker skulle jag stänga dörren för de tre organisationerna för lång tid framöver.

EU kommissionen har tydligt sagt att de inte har några invändningar mot att beslutanderätten delegeras. Men de klagande vet samtidigt att EU kommissionens ordförande har gett den tillträdande miljökommissionären i uppdrag att bl a se över Art- och habitatdirektivet. De anar kanske att Potocniks empatilösa tolkning av direktivet upphörde idag. De försökte därför i ett sista desperat försök förmå Potocnik att på sin sista dag som kommissionär återigen stoppa svensk vargförvaltning. Potocnik slutade nämligen igår, samma dag som de skickade sitt brev!
Idag, samma dag som jag firar min födelsedag, har vi fått en ny miljökommissionär, Karmenu Vella. Sämre födelsedagspresent har jag fått (hoppas jag).

av /12 Kommentarer

Naturvårdsverket fortsätter att briljera!

, , •

Varglöpa

Så kom då Naturvårdsverkets beslut om miniminivåer för varg. Ingen kommer efter det här beslutet att förstå vad målet för den svenska vargstammen är. Dessutom förmedlar man budskapet att storstadslänen slipper varg. Det är en kommunikativ katastrof. Åtta landshövdingar varnade för detta häromdagen i ett brev till regeringen. Naturvårdsverket struntade som vanligt i vad länen tycker. De anser att de ska styra förvaltningen och motarbetar riksdagens mål om regionaliserad förvaltning. I grunden handlar det om att tjänstemännen på Valhallavägen inte litar på länsstyrelserna. Alltså kör de fullständigt över länen och deras förslag. De vägrar att släppa ifrån sig bestämmanderätten.

Jag såg SRF:s Ann Dahlerus på TV i morse. Det finns inget vetenskapligt stöd för så få vargar, var hennes budskap. Trots att alla vet att riksdagen beslutat, med stöd av just vetenskapliga rapporter, att vargstammen har gynnsam bevarandestatus. Så Naturvårdsverket kan nog förvänta sig att SRF m fl fortsätter att obstruera mot majoritetens vilja. Det ska bli spännande att se hur de kommer att hantera överklagningarna.

Stockholm och Uppsala får samma rätt att besluta om licensjakt som Värmland och Örebro, trots att de inte har någon vargetablering och eftersom de nu har noll som miniminivå. Ingen, absolut ingen, som inte arbetat dagligen med frågan kommer att förstå vad målet för vargstammen är. Naturvårdsverket föreslår noll vargar i norr! Noll vargar i syd. Noll vargar runt huvudstaden, men mycket fler än vad värmlänningar och örebroare gått med på i sina hemlän. Värmland hade föreslagit 7 föryngringar i det korta perspektivet, men fick 11! Det långsiktiga målet är 3 föryngringar.

Naturvårdsverket skriver också att det finns utrymme att skjuta 90 vargar i vinter! Den siffran torde glädja många. Problemet är att länsstyrelserna knappast har planerat för ett fullt så stort uttag. Så nu sätter Naturvårdsverket även länsstyrelserna under press. Allt under 90 döda vargar i vinter kommer att uppfattas som ett svek från länsstyrelserna. Samtidigt lär naturvårdsorganisationerna mobilisera till krig. Men det kanske är målet med hela upplägget, att öka konfliktnivåerna ytterligare. Enklare har det i varje fall inte blivit när alla är missnöjda.

Det är tydligt att Naturvårdsverket inte klarar övergången från bevarande till förvaltning. Det är samma myndighet som dessutom i sitt budgetäskande skriver att de vill ta över det Jägareförbundets allmänna uppdrage och ansvaret för ännu mera av viltförvaltningen. Hemska tanke!

av /46 Kommentarer

I ryggdunkarnas korridor

, •

Ryggdunk

Håller du till i ryggdunkarnas korridor? Vad menar jag med detta? Jo, i många sociala medier samlas grupper som tycker likadant. Motocrossförare, whiskysamlare och jägare för att nämna några exempel. Där hittar man likasinnade. Tillsammans får man en värdegemenskap av att alla gillar sin hobby. Här utbyts erfarenheter och information.
Min vänskapskrets på Facebook består av cirka 50 procent jägare. Därtill är jag med i några slutna grupper, som bara är till för jägare.
I denna värdegemenskap odlas den enda och rätta bilden av verkligheten, det diskuteras vitt och brett. Och vi är i slutänden ganska eniga om att de som bor i stora städer inte förstår oss. Stockholmare bär skulden för mycket, politiker ännu mer och Naturvårdsverket mest av alla.

Vi är rörande överens om dessa saker. Och vi hjälps gemensamt åt att hitta tidningsartiklar, bloggar och andra fakta som stödjer vår värdegemenskap. Ibland fångas det upp något som är riktigt dumt, exempelvis en korkad debattartikel med åsikter tvärt emot våra, eller något annat skojigt. Den delas och alla kommenterar friskt om hur korkat resonemanget är. Vi skrattar, förlöjligar och har så trevligt ihop.
Jag tror att vi i gruppen är ganska eniga om att de som inte jagar saknar förmågan att se hur allting hänger ihop i naturen, att vår sanning är den rätta.
Vi bekräftar varandra och det dunkas rejält i ryggarna. Vi gillar och vi delar. Mellan ryggdunkarna växer gruppgemenskapen och bekräftelsebegäret.
Tillsammans springer vi i korridoren och öppnar de dörrar som ger oss mer bekräftelse för våra åsikter.
Skulle någon – mot all förmodan – tycka att allt sedan inlandsisen smälte inte är Naturvårdsverkets fel får denna person ett koppel av arga inlägg emot sig. Inte sansade, balanserade eller argumenterande. För någonstans i värdegemenskapen uppskattas också humor, raka besked, enkla lösningar och fräcka ordvitsar. Hårt och skoningslöst ska meningsmotståndaren förgöras.
Ju fräckare variant, desto mer gillas den.
Känner ni igen ryggdunkarnas korridor?
Ja, jag kanske överdriver en hel del. Och nej, jag tycker inte som jag skrivit ovan. Men syftet var att förklara detta sociala fenomen som många olika intressegrupper kan hamna i. Och då använde jag mig själv som exempel för hur det kan se ut.

Men nu kommer det viktiga: Är detta fenomen bra för oss jägare, som grupp?
Jo, det kan det vara i många olika perspektiv.
Men det finns även stora risker. Vi får aldrig bli så indoktrinerade av varandra att vi inte ser, förstår eller tar hänsyn till vad andra människor tycker. Ingen värdegemenskap har rätt i allt. Kanske kan det även vara klädsamt och sunt att faktiskt lyssna in vad de andra 97 procent av samhället – som inte jagar – tycker. Och ur denna diskussion faktiskt hämta kraft och slipa på sin argumentering.
För det är hur vi argumenterar och bjuder in dessa 97 procent av befolkningen som avgör om de tar avstånd från oss, eller om de är med oss. De är dessa vi måste nå för att säkra jaktens framtid. Lägg därför några minuter att förklara det som är uppenbart för oss istället för att förlöjliga okunskap. Fundera också på hur du skulle vilja bemötas, om du ville börja jaga idag och inte kunde någonting? Är vi, som kollektiv, tillräckligt inbjudande?
Om vi är inbjudande, toleranta, faktafyllda och sanningsenliga så är det svårt att vara emot en hållbar jakt, som ger klimatsmart kött och bidrar till en biologisk mångfald. Men vi behöver vända oss mot de 97 procenten som inte jagar med detta budskap – inte till oss själva som redan vet.

Svenska Jägareförbundets värdegrund är Öppenhet, Respekt och Ansvar. Det är tre bra ord som man kan möta människor med – även i ryggdunkarnas korridor.

 

av /8 Kommentarer

Det självklara är inte längre självklart

, •

För några decennier sedan var en stor majoritet av alla jägare medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Det var så självklart att en del trodde att de var medlemmar i Svensk Jakt. Men det spelade ingen roll. De fick del av den information som de behövde för att kunna bedriva och utveckla sin jakt. Vid den tiden var det självklart att alla skulle vara med. Och på samlingarna i skogen diskuterades de artiklar som varit med i senaste tidningen.

 

Soluppgang-i-skargard

Men samhället förändras och utvecklas.
Idag läser inte ungdomar tidningar på samma sätt. Kollektiva värden får stå tillbaka för de enskilda. Färre människor växer upp på landsbygden. Kunskapen om djur och natur minskar. Föreningslivet och de stora folkrörelserna har det idag jobbigt. Människorna verkar inte längre ha samma benägenhet att vara medlemmar i olika organisationer, bara för att stödja en god sak. Människorna vill ha ut mer, det handlar om enskilda värden.
Internet och sociala medier har därtill skapat möjligheter, men samtidigt gett oss en mängd utmaningar. Medlemmarna är som bekant inte en homogen grupp som går att nå med samma kanaler. Alla använder inte ens Internet.
Även jakten har förändrats. Rovdjuren har kommit tillbaka – med allt vad det har inneburit – gässen, vildsvinen, kronvilt, bäver, dovvilt ökar i antal. Den tekniska utvecklingen håller på att förändra vissa aspekter av jakten. Nya hundraser har dykt upp. Det går fort och det händer mycket.
Men det finns en sak som inte förändrats.
Om en organisation inte har många medlemmar bakom sig så minskar förmågan att påverka politiker och myndigheter.
En stark folkrörelse når fram med sina synpunkter till regering, riksdag, statliga verk och länsstyrelser. Den får makt genom sitt medlemsantal.
Än har Svenska Jägareförbundet en sådan stark position. Frågan är hur länge till kan vi behålla den?

Har ni noterat att alla nästan alla stora massmedial jaktfrågor är kortsiktiga? De kan handla om nästa års älgjakt, jakttider, kötthantering, skytte eller hundanvändning. Naturligtvis lägger förbundet stora resurser på dessa och arbetar målmedvetet för att få till bra regler. Men är detta våra viktigaste frågor?
De riktigt långsiktiga frågorna lägger få jägare märke till. De ser varken arbetsinsatsen eller resultatet. Och det är helt naturligt att det är så, för ämnena är ofta komplexa och svåra att greppa. Dessa kan handla om samhällets acceptans för jakten, jaktetikens effekter, viltköttets betydelse för acceptans, förtroendet för jägarna som grupp, säkerhetsarbetet eller jaktens och jägarnas position i samhället.
Nu leker jag magister och ställer lite frågor. Har vi någon meningsfull jakt om samhället inte har acceptans för vad jägarna gör? Svaret är nej.
Låt mig ställa ytterligare några frågor: Är det någon av er som tror att vi hade haft den jakt och de lagar och regler om inte Svenska Jägareförbundet hade funnits? Svaret är nej.
Är det någon av er som tror att vi om 20 år kommer ha en bra jakt om inte Svenska Jägareförbundet är starkt och kan nå fram till regering, riksdag, myndigheter? Svaret är nej.
Finns det någon annan organisation som arbetar med dessa långsiktiga och avgörande frågor? Svaret är nej.
Tänk på ovanstående när ni går ut på älgjakt i morgon. Fundera på om inte 600 kronor för ett medlemskap är en ganska billig investering för en bra jakt i framtiden.
Medlemskapets innersta kärna handlar ju om att säkerställa jaktens framtid, i en tid när allt färre förstår vad en jägare sysslar med.
Gör också jakten en tjänst och värva medlemmar till förbundet. Du kan inte lita på att någon annan gör jobbet. Rekryteringen börjar med en enkel fråga: Är du medlem?

av /4 Kommentarer

Att ta debatten

, , •

sol over hygge

Med jämna mellanrum får jag eller någon annan på Svenska Jägareförbundet skriva debattartiklar och försvara jakten. Ofta innehåller insändarna intellektuella tankebanor och välformulerade ord om att jakt är något som borde begränsas, förbjudas eller bara misskrediteras. Ibland är de poänglösa och banala, ibland vassa och tydliga.
Jägarna beskrivs ofta med ord som blodtörstiga, skjutglada och omdömeslösa. Dessa debattartiklar får sedan en omfattande spridning. De delas på sociala medier både av jägare som tycker beskrivningarna nästan blir roliga i sin dumhet och av jaktmotståndare som instämmer i förbudskören.
Jag besvarade för en tid sedan en debatt av Camilla Björkbom, Djurens rätt. Egentligen är debattinläggen på en sådan nivå att jag ofta vill låta bli att svara. De är känslostyrda och onyanserade, samt ofta på en ovärdig nivå.
Därtill har vi helt skilda utgångspunkter för våra åsikter. Djurens rätt vill till exempel ge djuren nästan samma rätt som människor har, medan Svenska Jägareförbundet utgår från att människan är en del av naturen. Därför tror väl ingen på allvar att Camilla Björkbom och jag någonsin kommer att ha samma åsikter om jakt.
Men behöver vi ge Djurens rätt uppmärksamheten genom att ta debatten? Kan man inte istället låta jaktmotståndet få tyna bort, i olästa debattartiklar i små mediekanaler? Nej, det fungerar inte så idag. Genom det förändrade medielandskapet kan små åsiktsgrupperingar få ut sina budskap på ett effektivt sätt. Min bestämda uppfattning är att eftersom deras debattartiklar når många människor som inte har någon reell åsikt om jakt så kan den inte stå oemotsagd. Därtill kan samma personer få uppfattningen att jaktmotståndet är välförankrat i samhället och att vi inte kan svara på frågorna.
Så länge vi kan visa upp alla aspekter av jakten i tv och tidningar. Så länge vi kan förklara varför, så allmänheten förstår. Så länge vi jägare – gemensamt – klarar av att leva upp till de förväntningar som allmänheten ställer på jägare när det gäller etik. Då accepteras jakt.
Den dag vi tar det som en självklarhet, att vi inte längre ska behöva försvara jakten – då lever vi farligt.
Men hur är det med acceptansen idag? Vi hör ju och ser jaktmotståndare allt mer frekvent.
Detta är inte en effekt av ett ökat jaktmotstånd, utan ett förändrat medielandskap. Faktum är att Sverige har bland världens högsta acceptans för jakt.
Svenska Jägareförbundet har gjort regelbundna undersökningar vad samhället tycker sedan 1970-talet. Då var acceptansen på 70 procent. Sedan har det successivt ökat till 86 procent i år.
Det är ingen slump att acceptansen ökat, utan ett medvetet och långsiktigt arbete från förbundet.
Vi har valt att arbeta med frågor som stärker allmänhetens acceptans för jakt. Arbetet rör frågor som att vi tar tillvara bytet, att vi har en hög jaktetik, att både kvinnor och män jagar, att vi genererar samhällsnytta, att vi tar ansvar får djur, natur och samhälle, samt att vi ser till att allmänheten kan köpa viltkött.

Berätta gärna om detta för de jägare som inte är medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Passa också på fråga om de inte ska bli medlemmar, för att stödja jakten. Det finns nämligen ingen annan organisationen som gör något liknande.
Men det finns mycket mer vi kan göra – tillsammans – för att bli ännu bättre i samhällets ögon.
Vi kan få in fler nya svenskar i jakten, vi kan arbeta för att få in fler kvinnor och ungdomar, vi kan gemensamt förbättra jaktetiken och vi kan se till att allt fler får tillgång till viltkött.
En annan sak är att ta debatten, och på ett ansvarsfullt och pedagogiskt sätt förklara att jakten behövs mer än någonsin i en tidsålder som präglas av klimathot och längtan efter lokalproducerade råvaror. För viltköttet har alla de egenskaper som efterfrågas.

av /5 Kommentarer

Klimatfientlig miljöpolitik

, , •

karljohan

I dessa valtider tävlar alla politiker om vem som är miljövänligast. Alla tycks vara eniga om att närproducerat och klimatsmart mat är framtiden. Miljöpartiet försöker få skolor och kommuner att införa köttfria dagar.

På väg till jobbet idag hörde jag om en dansk studie som visar att ”nordisk mat” är precis lika nyttig som den som serveras vid Medelhavet. Köttet i den ”nordiska maten” i studien bestod av vilt. Återigen ser vi alltså studier som talar för att alla vinner på att vi äter mer vilt. Vilt är på alla sätt nyttigare än ”producerat” kött. Jag vill inte med det ens antyda att jag är emot uppfödning av får, nötboskap eller kycklingar som föda, våra djuruppfödare är troligen bäst i världen. Men viltet vinner ”miljövänligast tävlingen” alla dagar i vecka.

Om vi utgår från att vår konsumtion har miljöpåverkan och att alla bidrag för att minimera den är viktiga, borde inte miljörörelsen då börja med att gynna det som påverkar minst, nämligen vilt?

Jag har under hela mitt liv haft förmånen att få äta vilt. Jag köper visserligen lite lamm varje år av en jaktgranne med gårdsslakteri. Än så länge är det bara jag som vill köpa njurarna. Lammnjure är bland det godaste man kan äta, obegripligt att inte fler insett det.  Jag köper även en bit nötkött ibland, men det mesta kött jag tillagar och äter hemma är vilt eller egenfånga fisk. Dessutom älskar jag att plocka svamp. Hittills i år har jag plockat 250 kg Karl Johan. Kantareller har det varit sämre med, men några hinkar lär jag nog få ihop nu när Karl Johan börjar sina. Blåbären finns i frysen och lingonplockningsplatserna har jag sett ut. Duvorna har varit trögjagade i år, men bonden ska så vete i veckan så årsbehovet av duvbröst hoppas jag fylla till helgen. Vildänderna får flyga ostört ett par veckor till, så att de hinner bli feta och fina.

Det som däremot oroar mig är älg-och rådjursjakten. Älgen har utgjort basen i mitt hushåll i alla år. Personligen lär jag få ihop tillräckligt för att tillfredsställa vårt årsbehov även i år. Men den förmånen är det allt färre som har numera i Värmland. Skogsbrukets negativa inställning till älgen och den på tok för stora vargstammen gör att många kommer att bli utan älgkött i år. Rådjursjakten har upphört i stora delar av länet, pga. stor lodjurstam, nu kombinerat med en massa vargar som ser rådjur som lättfångade ”Snickers”! Sammantaget gör det att allt fler måste börja köpa kött i affärerna istället för det klimatsmarta hälsosamma viltköttet.

Jag vet att många jägare röstade på Miljöpartiet i början. Idag ses miljöpartiet som direkt jaktfientligt av huvuddelen av jägarkåren. Jag har länge funderat på vad det beror på. Hur kan ett parti som värnar miljön få jägare som lever i och av naturen, direkt från hand till mun, som motståndare?

Jag var med på MP:s kongress i Karlstad för drygt tre år sedan. Skrev om det då på bloggen. Där blev det tydligt vad som är problemet. MP har blandat ihop djurrätt med miljövård. MP har blivit djurrättsrörelsens parti. Problemet som då uppstår är att man inte kan gynna t ex jakt eftersom man då direkt kommer i konflikt med djurrättsrörelsens mål. Deras mål är att djur inte ska dödas, oavsett viltkött är bättre än veganmat ur miljösynpunkt. På samma sätt är det med vargfrågan. Självklart vore det mycket bättre för miljön om älgstammen ökade och vargarna var färre. Klimatnyttan med älgkött blir liksom förlorad om det ligger utskitet på skogsbilvägarna istället för att ligga på min tallrik.

Den sista meningen ovan möts alltid av samma motargument från Miljörörelsens representanter. Vargen har mera rätt till älgköttet än jägaren, ni får skörda överskottet om det blir något över när rovdjuren har tagit sitt! Samma personer säger dessutom ofta att vi borde skjuta mer vildsvin och att älgarna är för många. Slutsatsen blir att de struntar i miljön och klimatnyttan med att gynna viltkött, de låter istället djurrättsrörelsens ideal segra. Det är nämligen lättare att vinna naiva röster på söta vargvalpar och sälungar än att stödja jakt på varg och säl, oavsett hur många de är.

Med risk för att ni redan tröttnat, det blev långt, måste jag dessutom nämna att jag såg ett program på SVT, Vetenskapens värld, om hur köttproduktion påverkar klimatet. Det intressanta var att högintensiv produktion på små ytor var det mest klimatsmarta. Kycklingar som går inomhus är bättre för miljön än ekologiska frigående. Här uppstår den svåra nöten för miljörörelsen. De klara inte att frikoppla djurens välfärd från miljöargumenten. Nu menar jag givetvis inte att djurskydd är ovidkommande, tvärt om. Men djurskydd är inte detsamma som djurrätt. Men när man låter ideal som bygger på att de är fel att döda djur vara överordnat miljömålen kommer man inte att lyckas. Djurrättsrörelsen blir nämligen aldrig nöjd förrän vi helt upphört med att föda upp eller jaga djur för att äta dem. Klimatdebatten är för dem inte målet, det är medlet för att nå sina mål. En värld där människor inte dödar djur för att äta dem. Inte ens bin får vi hålla eftersom de är förslavade!

Kopplingen till vargdebatten är tydlig. De partier som motsätter sig vargjakt talar idag om att de kan tänka sig vargjakt när stammen nått gynnsam bevarandestatus. Att den nivån i deras värld ligger skyhögt över den som gäller idag uttalar de inte. Inte bryr de sig heller om att den nivån skulle innebära ännu mindre viltkött på våra bord och istället ännu fler uppfödda djur. De stora rovdjuren är deras symboler, de kan inte medge jakt på dem. Att miljörörelsen låtit sig kidnappas av djurrättsrörelsen kommer att bli ett stort hinder mot att förbättra klimatet. Majoriteten kommer nämligen att fortsätta att äta kött!

Vi jägare ska vara stolta över det vi gör. Vi tar tillvara den mest klimatsmarta, djurvänliga och hälsosamma födan som finns, viltet. En överväldigande majoritet av svenska folket tycker samma sak. Senaste SIFO undersökningen som Svensk Jakt lät göra visar att MP:s väljare tillhör de mest jaktvänliga! Hur kan det då komma sig att partiets inställning till jaktfrågorna uppfattas som det mest jaktfientliga av jägarna? Jo, de har låtit djurrättsrörelsen argument ta över.
Gustav Fridolin fick frågan om han skjutit ett djur i SVT:s utfrågning. Tyvärr bekräftar hans svar eller snarare brist på svar exakt det jag skriver. Han var livrädd för att erkänna att han skjutit ett djur. Tänk om han istället hade svarat så här. ”Ja, jag har skjutit rådjur. Vilt är det mest klimatsmarta, närproducerade och djurvänliga köttet vi kan äta. Alla miljöpartister som värnar miljön borde jaga!”

av /19 Kommentarer

Visar vi rätt bild av jakten?

, , , , •

146-1x

När Internet kom gav det oss alla en möjlighet att sända budskap som når väldigt många människor. Alla fick tillgång till att vara utgivare av något som kan liknas med massmedia. Med några enkla knapptryck från datorn vid köksbordet och sekunder senare kunde tusentals människor titta på våra bilder eller läsa våra tankar. Denna innovation gav oss både möjligheter och en hel del ansvar.

Problemet är att en del tar möjligheten, men reflekterar inte över ansvaret.

När vi publicerar våra inlägg om jakt är målgruppen ofta jägarna. Men det är inte bara jägare som ser våra inlägg. Väldigt många forum är öppna för alla. Det innebär att jaktmotståndare granskar vad vi säger, vad vi delar och vilka bilder vi publicerar.

Och de människor som letar efter argument för att kunna beskylla jägare för allt ont i världen behöver inte leta länge för att hitta bränsle till en häxprocess mot jakten. Den som misstror mig kan själv göra några sökningar på Facebook och olika jaktsajter.

Avsaknad av etik, dåliga skott, horribel hundträning, bilåkning för att genskjuta vilt och bilder på skjutna djur som inte skulle visats.  Filmsekvenser som borde fått skytten att skämmas laddas istället upp på Youtube. Allt finns att hitta.

Visst finns det även mycket bra saker, fina bilder och bra beskrivningar. Javisst är det så. Tyvärr sätter de dåliga mycket mer avtryck.

 

Är jag då emot att vi beskriver jakten som den är? Nej, jag vill att vi gör precis det. Problemet är att för få gör det. Allt för ofta skildras bara vägen till skottet. Enbart till det fällda viltet verkar räknas. Inte allt det andra. Inte ett ord om säkerheten, inte en mening om alla kvällspromenader på jaktmarken för att lära sig mer om viltet. Inte en stavelse om viltvården, skytteträningen, naturhänsyn, hundens position i familjen eller några jaktliga utbildningar. Inte en gnutta om viltköttet, kamratskapen, samhällsnyttan eller något annat som de som inte jagar kan relatera till. Vi själva bidrar med andra ord till en bild av jägaren som en person som bara vill skjuta djur. Är det denna bild vi vill beskriva oss med?

Låt mig då klargöra en sak. Jag tycker det är viktigt att vi visar upp djuren vi fällt. Men det bör göras smakfullt och snyggt. En närbild på djurets huvud är oftast mycket bättre än en helkroppsbild med blodpöl. Det blir trevligare och mer inbjudande då. Om jag ska vara lite filosofisk kan jag konstatera att vårt samlade bidrag om jakt på Internet bidrar till samhällets syn på jakten. Så det är du och jag som formar bilden. Snacka om stort ansvar.

Har ni tänkt på att vi ibland använder en terminologi som kan skapa missförstånd? Låt mig ta ett exempel. Vi använder ofta begreppet ”lungskott” för att beskriva ett perfekt skott. Men vet en icke-jägare att detta är bra? Var tror en människa som bara sett en jägare på tv att man ska placera kulan? Är lungorna det första man kommer tänka på? Jag vet inte med säkerhet, men jag har i alla fall hört flera som trott att hjärtat och hjärnan är det bästa. Dessa människor får alltså en felaktig bild av ett perfekt skott. Och detta är lite av pudelns kärna. Det är lätt att tro att alla borde förstå. Tro mig, så enkelt är det inte.

 

Ni har säkert märkt att vissa företeelser på nätet snabbt kan skapa en debatt i samhället. Denna debatt kan sedan snabbt leda till förändringar av lagar och regler. Myndigheter är nämligen väldigt känsliga för opinioner och mediadrev. En björnjaktsfilm för några år sedan innehöll en scen där en skadeskjuten björn skulle stoppas. Björnjägaren släppte så många hundar han hade för att få tag i den flyende björnen. Efter en ganska kort sträcka kunde den avlivas vid kanten av en å.  Jägaren löste alltså en besvärlig situation – och han gjorde det med att använda många hundar. Problemet var att det inte såg snyggt ut, i alla fall för de som inte förstod något om jakt. Trots förklaringar i filmen att det rörde sig om en svår eftersökssituation blev det en mediedebatt. Och en kort tid efteråt ändrades reglerna för hur många hundar som får användas i björnjakt.

Rätt eller fel. Men det kan gå ruggigt snabbt att få inskränkningar i jaktregler. Det är betydligt svårare att få till lättnader.

Så det jag egentligen vill säga är följande: Fortsätt att berätta om jakt, men berätta om allt vad den innehåller – inte bara skottet. Publicera bilder på både djur och människor. Men reflektera över hur mottagaren som inte kan något om vår hobby uppfattar detta. Förklara så att allmänheten förstår det fantastiska med jakten. Och visa respekt mot icke-jägarna genom att visa upp den bästa bilden av jakten. Då skapar vi förståelse och acceptans istället för avståndstagande och ifrågasättande.

Om vi gör det, då tar vi också ansvaret.

av /6 Kommentarer

Det kan bli för mycket av det goda

, •

I delar av Sverige har vi knappt jaktbara klövviltstammar, samtidigt som vi på andra håll har extrema tätheter. Där blir trycket på grödor och skog högt. Viltet mår inte heller alltid bra. På samma sätt som jägare och markägare är skyldiga att stödja viltet, så har vi även ett gemensamt ansvar att reglera stammarna. Vi har tagit tag i vildsvinsstammen, men nu är det hög tid att även göra detsamma för dovviltet på sina håll. Annars kan det gå illa…

Förra veckan ledde jag en exkursion vid det årliga Fennoskandiska älgforskarmötet. Eftersom vi höll till i Södermanland så valde jag en inriktning mot förvaltning av flerartssystem. Vi började exkursionen på magra tallmarker, med för Södermanland genomsnittliga tätheter av klövvilt.

Tallföryngringen vi tittade på var tät och hade inte några påtagliga skador. Bredvid låg ett äldre tallbestånd, med gott om blåbärsris och blåbär. De finska forskarna var helt fascinerade av att vi kunde ha så litet skador på tallen med en älgtäthet på 10 älgar/1000 ha. Så långt troligen utan att reflektera över alla dov, rådjur och kron…

D

En av de grupper av dovvilt som vi såg under exkursionen för skandinaviska älgforskare. Foto: Jonas Kindberg.

Vi fortsatte till de dovtätaste delarna av Sörmland. Här ligger dovstammen på flera hundra individer/1000 ha. Vi såg under en sträcka i princip dov ute på varje fält, och i ett fall en stor grupp på nästan hundra djur. Våra utländska kollegor var onekligen ganska fascinerande. En kort tur genom mogen skog visade att här saknades bärris i princip helt, och på en angränsande föryngring var granarna mycket hårt betade.

Vårt sista stopp var Öster Malma, där vi tittade på betestryck och olika former av anpassad skogsskötsel för att minska skadorna. Här ligger klövviltstätheterna mellan nivåerna i de andra områdena vi tittat på. På särskilt utsatta ställen är betestrycket på skogen hårt, men för huvuddelen av fastigheten är skogsskador inget stort problem. Däremot blir det skador på en del av grödorna om vi inte arbetar med en kombination av olika åtgärder.

Debatten om skador på grödor har som bekant vuxit snabbt de senaste åren. Det gäller inte minst i de delar av Södermanland där vi kanske har Sveriges tätaste klövviltstammar. Fokus ligger inte längre enbart på vildsvin, utan alltmer på dovvilt. Precis som när det gäller skogen kan man minska skadorna på grödor genom anpassat brukande och samverkan mellan jägare och brukare inom fastigheter. Och inte minst mellan angränsande fastigheter. Det går dock inte om klövviltstätheterna hålls alltför höga.

Det är inte bara jord- och skogsbruk som påverkas, utan det gäller även viltförvaltningen. De genomsnittliga slaktvikterna för älgkalvar ligger i Södermanland 5-10 kg lägre än i angränsande län. Det är långt ifrån säkert att foderbrist förklarar hela skillnaden, men det är nog ingen tvekan om att det råder foderbrist i delar av Södermanland. Det är lika självklart att det fortfarande kommer att råda foderbrist för älgen även om vi sänker älgstammen till 1 älg/1000 ha. Det är helt enkelt inte främst älgen som begränsar fodret, utan dov och kron. Jag tror alla älgforskare som vände hemåt från Södermanland ännu tydligare än tidigare fått upp ögonen för behovet av samförvaltning av alla befintliga klövviltsarter.

Problemet med orimligt täta hjortstammar gäller bara för delar av Södermanland och delar av några andra län. Det handlar om en mycket liten del av Sverige. Hur relevant är då det för den nationella synen på viltförvaltningen? Mycket! Det handlar om tilltron till den ena sidan av myntet när det gäller all förvaltning av vilt: å ena sidan skyldigheten att stödja, å andra sidan viljan att reglera.

Lokal och regional förvaltning handlar om att ta ansvar på lokal och regional nivå. Gör vi inte det så används dock exemplen för att åstadkomma mer generella inskränkningar, ofta på nationell nivå.

Vi har just fått ett delbetänkande från Jaktlagsutredningen där man föreslår långtgående begränsningar i rätten att utfodra vilt. Anledningen till förslagen är främst mängden skador på grödor i begränsade delar av Sverige. Eventuell lagstiftning kommer dock att gälla hela Sverige.

Jägareförbundet hävdar bestämt att viltstammarna ska regleras genom jakt, inte svält. Därmed ska det vara tillåtet att utfodra vilt. Det är en central ståndpunkt som har en djup etisk förankring i jägarkåren. Men för att vi ska kunna få gehör för det argumentet måste vi visa att vi verkligen är villiga att skjuta ned viltstammarna där det behövs. Annars kommer vi att tappa vår trovärdighet.

Därför är det som jag ser det nu dags att komma överens om att reglera ned hjortstammarna på sina håll. Det måste ske på landskapsnivå, och det handlar därmed som vanligt främst om att markägare med olika intressen måste komma överens.

Det är en fråga om etik och ansvarstagande. Tar vi inte ansvar kommer samhället att göra det åt oss genom inskränkningar, exempelvis i form av utfodringsförbud och tvångsjakt. Samtidigt kommer vi att tappa i anseende i alla frågor, och inte bara lokalt utan även nationellt. Därmed påverkas vi alla.

G2

Granföryngring i de dovtätaste delarna av Södermanland. Foto: Fredrik Widemo

av /4 Kommentarer

Politiskt styrda vetenskapliga referensvärden?

, , , •

Mässan

Bild: Jaktpolitisk debatt, Sunne jaktmässa                 Foto: L. Johannesson

 

Före semestern hamnade Åsa Romson i blåsväder eftersom när hon anklagade vargforskare för att skriva vinklade rapporter som beställts av regeringen. Självklart tvingades hon, efter kritik från de forskare som kände sig utpekade, att göra en halv pudel. Jag bloggade om det i mitt blogginlägg, ”Åsa Romson gör en omvänd pudel!” Forskarna blev dessutom synnerligen förbannade och två skrev ett debattinlägg på temat i SvD.

Fredag lördag i förra veckan ordnades en stor jaktmässa i Sunne för första gången. Mässan blev en stor succé. 10 000 besökare under de två dagarna, vilket var över förväntan för en helt ny mässa med nytt koncept. Det nya var det stora utbudet av kända personer som på ett eller annat sätt talade positivt om jakt, viltvård och inte minst vilt som mat.

Personligen bidrog jag med publik vildsvinstyckning och fungerade som ”sidekick” för Sofia Rågeklint som ledde en jaktpolitiks debatt under fredag eftermiddag. Alla riksdagspartier var representerade. Man kan konstatera att enigheten på podiet var större än man kunde förväntat sig. Troligen beroende på att de flesta var värmlänningar som inte alltid delar partiets linje på riksplanet. Alla var för licensjakt på varg i Värmland i vinter, utom Miljöpartiet. Miljöpartiets talesperson var också tydlig med att antalet vargar inte var tillräckligt stort och upprepade det politiska mantrat att det inte finns tillräckligt vetenskapligt underlag. Det är i sig inget nytt att MP driver den linjen, det intressanta var vem som sa det.

Miljöpartiet representerades, till min stora förvåning, av Torbjörn Nilsson från Värmland. Det är samma Torbjörn Nilsson som åt Naturvårdsverket gjort de sårbarhetsanalyser som ligger till grund för dagens referensvärden för lodjur, björn och järv. Han har också tidigare gjort sårbarhetsanalyser för varg som utgjort grund för svensk vargpolitik. Såvitt jag känner till finns det ingen annan forskare med så stort inflytande över det vetenskapliga underlaget för svensk rovdjursförvaltning som också tydligt driver en egen politisk agenda.

Åsa Romson sa att hon absolut inte syftade på Grimsö forskarna när hon talade om vinklade rapporter.  Jag tror inte att hon syftade på sin egen partikamrat, Torbjörn Nilsson heller. Men jag vet att många i publiken på mässa i Sunne reagerade kraftigt när jag som ”sidekick” berättade vem Torbjörn Nilsson är och att det är han som är ansvarig för Naturvårdsverkets sårbarhetsanalyser.

Jag vill vara tydlig med att jag inte misstror Torbjörn Nilsson objektivitet i frågan. Jag uppfattar Torbjörn som en ärlig person, även om det blev tydligt under debatten att vi i jaktfrågor inte har samma uppfattning och grundläggande värderingar. Det intressanta är att det vetenskapliga underlaget för lodjur, järv och björn som Åsa Romson kritiserar regeringen för att följa har tagits fram av en politisk sekreterare för Miljöpartiet Värmland! Jag hoppas att Romson inte hade rätt om att rapporterna är vinklade, framför allt inte utifrån författarens personliga politiska värderingar. För om så är fallet torde debatten i Sunne ha visat att referensvärdena är för högt satta!

av /21 Kommentarer

Viltstammarna ska svältas ned!

, , •

RoeIIIC

Det är -10 och en dryg halvmeter snö. Ingen extrem vädersituation föreligger, och därmed ska det vara förbjudet att utfodra rådjur. Enligt LRF, åtminstone.

Igår kom jaktlagsutredningens andra delbetänkande. Media lyfter nu fram att utredaren föreslår förbud mot utfodring under vegetationsperioden, det vill säga sommarhalvåret. Vad man missat är att utredningen exakt enligt LRF:s viltpolicy även föreslår att länsstyrelserna ska få utfärda utfodringsförbud under vinterhalvåret. Enligt LRF ska inget vilt få utfodras vintertid annat än under för området extrema vädersituationer. Framöver ska vi alltså se på medan rådjuren svälter. Om LRF får som de vill, i alla fall.

Det finns en lång och unik tradition av viltvård i Sverige. För jägarkåren är det idag en självklarhet att gynna viltstammarna genom att skapa goda förutsättningar för dem, samtidigt som vi reglerar de jaktbara viltstammarna genom jakt. Vi anser att det är god etik att se till att viltet har tillgång till föda vintertid, och den ökade överlevnaden kompenseras genom ökad jakt. På så sätt får vi viltkött och jakttillfällen, samtidigt som viltet slipper svälta och lida. Detta är ett smart och etiskt sätt att förvalta den biologiska mångfalden.

Enligt utredningens förslag ska avledande utfodring vara tillåtet, medan stödjande utfodring ska förbjudas. Åtminstone under vegetationsperioden, och även vintertid om länsstyrelsen tycker det är befogat. Avledande utfodring innebär att man utfodrar vilt för att styra det i landskapet så att viltet inte orsakar skador. Ska man lyckas styra viltstammarna och inte bara enstaka, starka individer måste det dock finnas tillräckligt med foder så att alla individer kommer åt det. Men då får man med säkerhet både en avledande och stödjande effekt…

Naturvårdsverket föreslås nu få bestämma hur den avledande utfodringen ska bedrivas. Hur de än beter sig så kan jag inte se hur de ska landa i ett förslag som ger en fungerande avledande effekt utan att man får en stödjande effekt. Antingen så sätter man en låg nivå som tar bort ett av de fungerande verktygen för att minska skadorna, eller så sätter man en högre nivå som både ger en avledande och stödande effekt. I bägge fallen får vi en massa regler och byråkrati helt i onödan, och ett behov av en stor kontrollapparat.

Samtidigt ska länsstyrelserna kunna utfärda förbud mot utfodring vintertid. Hur ska de bestämma detta? Utifrån viltstammarnas storlek, det vill säga förbjud utfodring där vi har flest individer som kan svälta?

Vem som får betala för all byråkrati? Med säkerhet du och jag.

Självfallet ska viltstammarna inte regleras genom svält, utan genom jakt. Enligt de undersökningar jag arbetar med så skjuter de jägare som utfodrar vilt tre gånger så många vildsvin på samma yta som de som inte utfodrar. Detta uttag är med absolut garanti så stort att det mer än väl kompenserar för de gynnande effekter som utfodring kan ha på överlevnad och reproduktion. Därmed inte sagt att vi inte borde jaga mer på många håll. Det kommer dock bara ske om vi har en dialog där vi tar hänsyn till varandras intressen och värderingar. Jag är helt övertygad om att jägarkåren inte kommer bli mer sugen på att jaga viltstammar som man mot sin vilja tvingas se svälta…

Tyvärr verkar utfodringen ha blivit ett rött skynke, och jag upplever varken att det finns någon som helst kompromissvilja eller att man tar till sig fakta. Visst finns det utfodring som bedrivs på ett felaktigt sätt, men det finns det redan möjligheter att hantera inom nuvarande lagstiftning. LRF är dock förstås nöjda. Återstår att se om deras linje leder mot målet…

av /29 Kommentarer

We shall overcome!

•

Svensk rovdjursförvaltning blir allt mer obegriplig. Polariseringen ökar för varje dag, trots att rovdjuren troligen aldrig varit fler. Riksdagen tar beslut om en rovdjurspolitik utifrån vad de stora intresseorganisationerna föreslagit. Naturvården hoppar av ”uppgörelserna” så snart beslutet är taget och skyller det på regeringen. Riksdagsbeslutet hinner inte ens tas förrän Naturvårdsverkets tjänstemän börjar obstruera. Själv måste jag genomlida Naturvårdsverkets samråd och diskussioner i former som jag trodde var ämnat för lågstadieelever. Det enda som fattas är att vi alla gemensamt från SGT:are till ekofascister förväntas sjunga” We shall overcome”, medan vi håller varandra i händerna!

I förrgår var jag på just ett sådant samrådsmöte om de nationella förvaltningsplanerna. Inbjudare var Naturvårdsverket och en inhyrd konsult höll i själva mötet. Redan från början visste vi att vi hade begränsat med tid att lämna synpunkter på utkastet till förvaltningsplan för björn. Den i sin tur ska utgöra mall för övriga arters planer, som inte kommer att remitteras alls. Det säger sig självt att jag och andra måste få gott om tid att framför våra synpunkter. Men inte, första timmen gick åt till att ”lära känna varandra”. Vi skulle i små grupper berätta för varandra vad vi gjort den senaste veckan , privat eller i tjänsten, som vi var stolta över! Vi skulle också ställas oss på den plats vi bor på en imaginär sverigekarta i rummet. Det var i sig intressant eftersom det visade att nästan alla var från Stockholm! Bara en person var från de vargtäta västra Sverige. Det var jag!

Förutom att Naturvårdsverket verkar tro att vi är som små barn som blir vänner bara vi får kramas försöker de återigen torpedera rovdjurspolitikens grunder. I förvaltningsplanen för björn hävdar de att inget län får skjuta mer än 5 % av populationen årligen. I praktiken betyder det att rovdjurstammarna inte får regleras! Riksdagens beslut om att minska koncentrationerna i t ex Värmland som har halva Sveriges vargstam går inte att genomföra. Man blir så förbannad på dessa tjänstemän som gör allt de kan för att obstruera. Jag hoppas att regeringen snabbt ser till att skapa en ny jaktmyndighet, naturvårdsverket går inte att rädda! I sak menar jag att de dessutom har fel vilket SJF avser att visa i sitt remisvar.

Naturvårdsverkets ambition att intressena ska närma sig varandra kan väl i grunden ses som en vacker tanke. Tyvärr, vilket jag skrivit många gånger förut, finns ingen uppriktig kompromissvilja från den andra sidan. De enda de vill kompromissa med är våra intressen.

För att illustrera hur långt från varandra vi står kan jag inte låta bli att berätta om mötets sista punkt, åtgärder mot den illegala jakten. Redan valet av ämne visar vad arrangören prioriterar. Att illegal jakt är ett symptom på något mycket större verkar man inte förstå.
Vi fick i uppdrag att lämna förslag på åtgärder som kan minska den illegala jakten. Nordulvs och Djurskyddets representanter hade flest förslag! Jag kan inte låta bli att nämna några.

  • Förbjud alla vägbommar
  • Förbjud jakttorn intill vägar
  • Inför krav på att alla vapen ska förses med plomberad kamera som tar en bild vid varje skott!

Naturvårdsverket får ursäkta, jag avser inte att stå i ring och sjunga ”we shall overcome” med extremister på någon kant!

Strax innan jag skulle publicera det här inlägget nås jag av nyheten att Naturvårdsverket gett WAS rätt i sin överklagan av skyddsjakten i Värmland.  NV skriver att beslutet är taget på vaga grunder. Det går inte säkert att säga om det är varg som dödat djuren, trots att besiktningsmannen säger det. Kan man bli mer korkad än så? Om det inte är varg som angriper fåren innanför ett rovdjursavvisande stängsel så lär det väl knappast bli någon sådan skjuten heller innanför ett sådant stängsel? Tillståndet sa att man får skjuta en varg. Inte en hund, tiger eller ett lodjur!

Dessutom säger de att det är nära Tivedsreviret och att det inte finns något annat känt vargrevir i området. Har de inte hört tals om Vismen reviret på NV? Dessutom har de nu infört en ny praxis, alla områden som ligger mindre än fem mil från genetiskt värdefulla vargar ska undantas från skyddsjakt såvida man inte med säkerhet har DNA bestämt vargens ursprung.

Lyft bort jakt- och rovdjursfrågorna från Naturvårdsverket!

av /50 Kommentarer