Imorgon visar SVT en dokumentär om Terje Hellesö och hans fusk med framför allt lodjursbilder. Jag tittade på dokumentären igår, den finns på SVT Play.
Blev tillfrågad om att delta i filmen men var väldigt tveksam och tydlig med att jag inte vill delta i en film som uppfattas som ett nytt angrepp på Hellesö. Jag ville inte heller delta i en film som låter honom bagatellisera det han gjorde och framstå som offer. Producenterna lovade att filmen på ett objektivt sett ska beskriva det som hände, från mitt blogginlägg, ”Drömbilden”, till avslöjandet och följderna av det. De intervjuade och filmade i många timmar, men inget av detta kom med. ”Vi har gjort många olika intervjuer och din intervju rymdes inte i slutänden, då det handlade om hur vi skulle bygga upp berättelsen dramaturgiskt”, skrev producenterna i ett mail till mig förra veckan. Det passade alltså inte in rent ”dramaturgiskt” att nämna blogginlägget som startade hela Hellesö affären. Det påstås nu att Flashback avslöjade Hellesö. Det är inte sant, de skaffade bara fram bevisen som visade att jag hade rätt. Även om det inte spelar någon som helst roll idag känns det märkligt att jag som blev utsatt för samma drev som han från de som trodde på hans lögner inte ens omnämns i filmen. Utan ”Drömbilden” hade nog en grånande ”Snusen” fortfarande poserat bland prästkragarna!
Att blogga
Hur har då blogginlägget från 2011 påverkat mig? Jo, för det första inser jag nu i efterhand att jag var otroligt naiv när jag skrev inlägget. Visserligen var jag helt säker på att bilderna var fejkade, men jag tänkte nog inte tillräckligt mycket på hur jag skulle kunna bevisa det. Jag var inte heller beredd på det drev som startade på både mig och Hellesö. Den totala avsaknaden av förmåga att objektivt granska bilderna kanske förvånade mest, jag skrev om det i efterhand. Lite förenklat höll de som gillar rovdjur med Terje och de som är mera kritiska höll med mig! Det var således inte lodjursbilden i sig som avgjorde vem man trodde på. Den lärdomen tar jag med mig när jag diskuterar känsliga och polariserande frågor.
För det andra insåg jag allt mer att bloggande tär på krafterna. Inte så att jag fick ta emot en massa hot och nedlåtande omdömen. Jag fick trots allt mest ryggdunkar till slut, men bara det att måsta förhålla sig till vad andra tycker om det man skriver och tänker är slitsamt. För även applåder måste man leva upp till. Det är anledningen till att jag i det närmaste slutat att blogga. Det här inlägget är ett undantag.
En sak som förundrat mig under alla år är att inte en enda naturfotoklubb eller grupp har bett mig berätta om varför jag som inte alls vill kalla mig naturfotograf såg något som den samlade naturfotografkåren missade. Jag hade tyckt att en sådan diskussion hade varit intressant. I efterhand har jag insett att jag ser på djurbilder på ett annat sätt än andra, mera intuitiv känsla av vad som är rätt och vad som är fel. Jag stör mig ofta på berättande naturfilmer där det är uppenbart att den individ man följer i själva verket är flera olika.
I dokumentären kan man ana att några tyckte att lodjursbilderna nästan ”var för bra för att vara sanna”, men ändå var det ingen som reagerade. Själv var jag 100 % säker, men inte ens när jag pratade med lodjursforskarna såg de samma sak som jag. Flashbackgrävarnas flinkhet framför datorn kräver ingen naturkunskap, men även utan deras hjälp hade sanningen kommit fram till sist.
Vad är en äkta bild?
Det är lite komiskt att även jag på senare år fastnat i lodjursträsket. Eftersom rovdjursinventering ingår i mina arbetsuppgifter och viltkameror numera får användas har jag skaffat mig allt större kunskap om lodjurs rörelsemönster. Numera vet jag bättre var viltkamerorna ska sitta för att få dem på bild. Förra inventeringssäsongen fick jag lodjur på bild vid 63 tillfällen på 15 olika platser. Men att få en riktigt bra bild är mera utmanande. Men med erfarenhet kommer kunskap. Nu har jag hittat den optimala platsen som alla traktens lodjur verkar vilja besöka. Att det dessutom är en plats om gjord för bra bilder gör det bara bättre. Jag är inte vän med lodjuren, blinkningar gör dem inte orädda, men vi har bra koll på varandra. Vi har setts live vid ett par tillfällen, men eftersom jag inte är fotograf har jag sällan kameran med. Dåliga mobilbilder hetsar inte upp någon.
Samtliga bilder i bildspelet är från viltkameror som tar bilder medan jag gör något helt annat. Tro mig, det är ändå många dagars arbete bakom bilderna. Först ska man hitta en plats där lodjuren är trygga och gärna stannar upp dagtid. Sen ska man försöka lista ut rätt bildvinkel och få lodjuren att uppehålla sig på exakt rätt kvadratmeter. En sådan plats har jag hittat. Som mest hade jag nio viltkameror riktade mot samma krokiga tall! Idag har jag nog 4 000 lodjursbilder. Några av dessa bilder finns i bildspelet! Jag vet att camera trapping delar upp naturfotografer i för och emot, men en sak är säker det ger fantastiska närbilder på ostörda vilda djur.
Hej!
Du skrev ”Lite förenklat höll de som gillar rovdjur med Terje och de som är mera kritiska höll med mig”. Det är huvudet på spiken. Det finns ibland en helt onödig konflikt mellan jägare och dem som vistas i naturen av andra skäl än att jaga (t.ex. fotografera).
När jag såg filmen väntade jag hela tiden på att något sags omnämnande av ditt blogginlägg skulle dyka upp. Den händelse som satte igång hela historien kunde man väl inte utelämna? Nu blev det mer en spännande historia än en dokumentär. Det är lite synd, tycker jag.
Jag saknade din medverkan i filmen då det var du som satte fingret och påpekade det orimliga i det hela. Jag tyckte också det var för bra att vara sant och har jagat samt fotograferat i större delen av mitt liv. En sorgsam historia och jag skrev om ”kriminell personlighet” på Fotosidan och just Terje bemötte det hela. Var dock förvånad att en del tyckte det var ett ”misstag”.
I filmen hävdar ju Terje att han hade närkontakt med ett lodjur under lång tid när det lade sig tillrätta på ett klippblock. Enligt min mening helt osannolikt. Rivmärken saknades på en trädstam och så vidare.
För mig framstår det som att berättelsen fortsätter och det handlar nog om just personligheten för att kunna göra en liknande handling.
Joakim
Kul att läsa din comeback om än tillfällig sådan.
Vore riktigt intressant att läsa mer kring dina kunskaper om lodjurens rörelsemönster.
Intressant inlägg och också magnifik final på historien. Vem hade kunnat tro att det i slutänden var Glöersen som skulle ta de nära bilderna på lodjuren?
Hej Mats
Trevligt att du uppskattar att jag skrev ett blogginlägg, men räkna inte med att det är en permanent återkomst. Jag utesluter dock inte att inspirationen och lusten kommer tillbaka längre fram, åtminstone i någon het fråga.
Jag blir alldeles tagen av ditt bildspel – en påminnelse om hur kraften i det autentiska är så mycket större än det tillrättalagda (eller i det här fallet det manipulerade). Jag tittar hellre på en bild av ett lodjur som lever sitt verkliga lodjursliv än tusen vackra motljusfoton med perfekt skärpa, exponering och komposition.
Hej, tack för ditt förklarande blogginlägg och jag saknade inslag om dina tankar om denna bedrövliga historia, nu vet jag lite mer om varför. Men livet går vidare.. mvh/Kalle
Hej Gunnar,
kul att ha dig tillbaka på bloggen! Jag har saknat dina inlägg och möjligheten att debattera jaktfrågor. Grattis till mycket fina bilder på lodjur.
Hej!
Blinka med ögonen…hahaha…
Men varför har lodjur så kort svans jämfört med övriga katter? Tänker det är en fördel med lång svans för att hålla balansen.