Drömbilden 9 år senare

Imorgon visar SVT en dokumentär om Terje Hellesö och hans fusk med framför allt lodjursbilder. Jag tittade på dokumentären igår, den finns på SVT Play.

Blev tillfrågad om att delta i filmen men var väldigt tveksam och tydlig med att jag inte vill delta i en film som uppfattas som ett nytt angrepp på Hellesö. Jag ville inte heller delta i en film som låter honom bagatellisera det han gjorde och framstå som offer. Producenterna lovade att filmen på ett objektivt sett ska beskriva det som hände, från mitt blogginlägg, ”Drömbilden”, till avslöjandet och följderna av det. De intervjuade och filmade i många timmar, men inget av detta kom med. ”Vi har gjort många olika intervjuer och din intervju rymdes inte i slutänden, då det handlade om hur vi skulle bygga upp berättelsen dramaturgiskt”, skrev producenterna i ett mail till mig förra veckan. Det passade alltså inte in rent ”dramaturgiskt” att nämna blogginlägget som startade hela Hellesö affären. Det påstås nu att Flashback avslöjade Hellesö. Det är inte sant, de skaffade bara fram bevisen som visade att jag hade rätt. Även om det inte spelar någon som helst roll idag känns det märkligt att jag som blev utsatt för samma drev som han från de som trodde på hans lögner inte ens omnämns i filmen. Utan ”Drömbilden” hade nog en grånande ”Snusen” fortfarande poserat bland prästkragarna!

Att blogga
Hur har då blogginlägget från 2011 påverkat mig? Jo, för det första inser jag nu i efterhand att jag var otroligt naiv när jag skrev inlägget. Visserligen var jag helt säker på att bilderna var fejkade, men jag tänkte nog inte tillräckligt mycket på hur jag skulle kunna bevisa det. Jag var inte heller beredd på det drev som startade på både mig och Hellesö. Den totala avsaknaden av förmåga att objektivt granska bilderna kanske förvånade mest, jag skrev om det i efterhand. Lite förenklat höll de som gillar rovdjur med Terje och de som är mera kritiska höll med mig! Det var således inte lodjursbilden i sig som avgjorde vem man trodde på. Den lärdomen tar jag med mig när jag diskuterar känsliga och polariserande frågor.
För det andra insåg jag allt mer att bloggande tär på krafterna. Inte så att jag fick ta emot en massa hot och nedlåtande omdömen. Jag fick trots allt mest ryggdunkar till slut, men bara det att måsta förhålla sig till vad andra tycker om det man skriver och tänker är slitsamt. För även applåder måste man leva upp till. Det är anledningen till att jag i det närmaste slutat att blogga. Det här inlägget är ett undantag.

En sak som förundrat mig under alla år är att inte en enda naturfotoklubb eller grupp har bett mig berätta om varför jag som inte alls vill kalla mig naturfotograf såg något som den samlade naturfotografkåren missade. Jag hade tyckt att en sådan diskussion hade varit intressant. I efterhand har jag insett att jag ser på djurbilder på ett annat sätt än andra, mera intuitiv känsla av vad som är rätt och vad som är fel. Jag stör mig ofta på berättande naturfilmer där det är uppenbart att den individ man följer i själva verket är flera olika.
I dokumentären kan man ana att några tyckte att lodjursbilderna nästan ”var för bra för att vara sanna”, men ändå var det ingen som reagerade. Själv var jag 100 % säker, men inte ens när jag pratade med lodjursforskarna såg de samma sak som jag. Flashbackgrävarnas flinkhet framför datorn kräver ingen naturkunskap, men även utan deras hjälp hade sanningen kommit fram till sist.

Vad är en äkta bild?
Det är lite komiskt att även jag på senare år fastnat i lodjursträsket. Eftersom rovdjursinventering ingår i mina arbetsuppgifter och viltkameror numera får användas har jag skaffat mig allt större kunskap om lodjurs rörelsemönster. Numera vet jag bättre var viltkamerorna ska sitta för att få dem på bild. Förra inventeringssäsongen fick jag lodjur på bild vid 63 tillfällen på 15 olika platser. Men att få en riktigt bra bild är mera utmanande. Men med erfarenhet kommer kunskap. Nu har jag hittat den optimala platsen som alla traktens lodjur verkar vilja besöka. Att det dessutom är en plats om gjord för bra bilder gör det bara bättre. Jag är inte vän med lodjuren, blinkningar gör dem inte orädda, men vi har bra koll på varandra. Vi har setts live vid ett par tillfällen, men eftersom jag inte är fotograf har jag sällan kameran med. Dåliga mobilbilder hetsar inte upp någon. 

Samtliga bilder i bildspelet är från viltkameror som tar bilder medan jag gör något helt annat. Tro mig, det är ändå många dagars arbete bakom bilderna. Först ska man hitta en plats där lodjuren är trygga och gärna stannar upp dagtid. Sen ska man försöka lista ut rätt bildvinkel och få lodjuren att uppehålla sig på exakt rätt kvadratmeter. En sådan plats har jag hittat. Som mest hade jag nio viltkameror riktade mot samma krokiga tall! Idag har jag nog 4 000 lodjursbilder. Några av dessa bilder finns i bildspelet! Jag vet att camera trapping delar upp naturfotografer i för och emot, men en sak är säker det ger fantastiska närbilder på ostörda vilda djur.