Om allmänheten inte förstår är det vårt fel

•
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

Allt fler människor växer upp utan någon naturlig koppling till naturen. Deras förståelse för natur, djur och olika slags brukande formas naturligtvis av deras erfarenheter, kunskaper och upplevelser. Och eftersom de lever i städer långt ifrån natur finns det få möjligheter att bygga kunskap, om de inte har ett eget intresse. Möter de däremot jägare som kan förklara varför vi jagar och vad jakten betyder är det stor sannolikhet att dessa människor kommer att acceptera jakt. Men får de aldrig chansen att förstå finns det en risk att de tycker tvärt emot oss, eftersom det blåser en konstant vind av naturromatik i media och på sociala medier.

Idag läser vi alla insändare och inlägg från människor som vill naturen väl, men de argumenterar ofta utifrån bristfälliga kunskaper. Ibland är det väldigt verklighetsfrånvänt och då blir resonemanget därefter. Dessa människor vet inte vad jakt är, vilken betydelse det har för oss jägare eller hur naturen fungerar. Och i dessa inlägg ifrågasätts ofta jakten. Men, från min horisont, är det viktigaste konstaterandet att dessa debattörer vill naturen gott. Vi har så att säga samma mål, även om vägen dit är olika.

Självklart får människor som aldrig träffar några jägare sämre eller ingen förståelse för att vår hobby också är en livsstil, som gör att många jägare gör val som ickejägare aldrig skulle göra. Inte heller föresvävar några tankar om att jakt ger nytta för såväl natur som samhälle. Och de har sällan heller förstått att deras argument inte bara inskränker vår hobby – den hotar vår livsstil och många skogs- och lantbruksföretags ekonomiska förutsättningar.
Självklart väcker sådana argument ilska och upprördhet hos oss.
Problemet är att när vi svarar dessa människor med en arg eller överlägsen attityd så förstör vi av alla möjligheter till att bygga förståelse. Kanske inte bara med debattören utan alla andra som läser och inte heller förstår vad jakt är.
Jag förstår faktiskt inte vad det finnas att vinna på att vara raljant eller fylld av du-fattar-ingenting-attityd, om man undantar alla ryggdunkar från andra jägare som också är lika arga på okunnigheten.

Men söker vi andra jägares uppskattning eller vill vi försvara jakten?

Jag pratar ofta jaktetik. Diskussionerna dyker upp i många olika sammanhang. I min värld innehåller jaktetiken också en viktig del som handlar om mötet med andra människor. Detta kan ske på sociala medier, via debattartiklar, på jobbet eller i affären.
Om vi vill att allmänheten ska ge oss respekt och få förståelse för vad vi sysslar med, måste vi också klara av att förklara och visa vad jakt är – så att allmänheten förstår.
Vi kan inte beskylla människor för okunnighet, när det är vårt ansvar att förklara. Vem skulle annars ta sig tid eller ha kunskap att göra det?
Man kan alltid önska att skolorna skulle berätta, eller någon annan. Men det finns ingen som har fler eller viktigare incitament än vi själva. Och om inte vi gör det lär det inte bli gjort.
Därför måste vi utnyttja de tillfällen som dyker upp. Och vi måste göra det utan att använda ord som ”stolpskott”, ”08:or” eller ”idioter”. Ja, så uttrycker många sig på sociala medier, vilket inte är kan anses vara speciellt taktiskt korrekt om man vill få förståelse.

Det är inte så att vi ska övertyga alla människor till att älska jakt. Men vi har ett gemensamt ansvar för att skapa förståelse för vad jakt är.

Ditt jagande är kanske viktigt för dig, men det är totalt oviktigt i ett samhällsperspektiv. Däremot är all jakt tillsammans helt nödvändig för att minska trafikolyckor, skador på träd och grödor med mera.
Men det kanske viktigaste, vilket vi jägare kanske inte går runt och berättar, är att vårt intresse bidrar till att höja kunskapsnivån och förståelsen för djur och natur, den ger mer biotopvård, mer viltvård och bidrag till den biologiska mångfalden. Våra insatser för det jaktbara viltet gynnar också insekter, fåglar och olika växter.
Om alla som vill naturen väl inser att jakten och jägarna också vill det – då är mycket vunnet.

I de länder där jakten har begränsats, ofta utifrån perspektiv som djurskydd och ”naturen klarar sig själv-argument” ökar vissa viltarter i antal så att samhället får problem med skador och andra former av olägenheter. Där tvingas staten med skattebetalarnas pengar hitta olika sätt att minska djurpopulationerna.
Därför samlar vissa länder ihop ruggande gäss och gasar ihjäl dessa. Andra länder experimenterar med gift som bara dödar vissa djurarter och olika obskyra fällor som exempelvis kan döda klövvilt med elstötar.
Ingen tar hand om köttet, ingen tänker på hållbart brukande, ingen beaktar djuren. Detta ser jag som en mycket skrämmande utveckling.
Ett omfattande statligt dödande av djur anses i dessa länder vara okej. Tyvärr ser inte befolkningen att jakt är ett alternativ till denna skadedjursbekämpning. Jag vill hävda att detta främst beror på att jägarna misslyckats förklara vad jakt är och vilken betydelse och nytta den gör.

Klarar vi av att få många fler i allmänheten att förstå detta istället för att snäsa av dem som okunniga då kommer vi ha en bra förutsättningar för jakt under överskådlig framtid.
Men kom ihåg: Det är vi som måste göra jobbet.

av /11 Kommentarer

I motvind och uppförsbacke…

, , •

varg_g_ekstrom2

Alla som följt vargfrågan vet att makten över djuren ligger skyhögt över jägarnas huvud. Det är riksdagsbeslut och även EU-direktiv som styr och beslutar.

Svenska Jägareförbundets roll har varit att komma med inspel kring vad olika scenarier betyder för människorna, tolka regler, förklara vad människorna känner, visa på rimligheter och orimligheter. Kontrollräkna och granska vad myndigheter och politiker gör och säger i Sverige och EU.

Och därefter arbeta med alla de demokratiska redskap som finns i verktygslådan – för att påverka människor att tycka som vi, se de samband vi ser, förstå det vi känner och inte minst se frågan i ett helhetsperspektiv.

Trots att vi har haft konstant motvind och uppförsbacke i alla år kan jag inte annat än vara stolt över vad vi åstadkommit.

 

Jag är naturligtvis inte nöjd med att vi inte kommit närmare förbundets krav på maximalt 150 individer. Jag är heller inte nöjd med att vargstammen är koncentrerad till några få län och att konsekvenserna börjar bli riktigt allvarliga – för älgstammen Värmland till exempel.

 

Motståndet mot Jägareförbundets linje har varit kompakt. Vi har förlöjligats, hånats, hotats och skrattats åt av människor som vill ha mycket varg. Och även bland jägarna finns det en del som tvivlat och ifrågasatt oss.

När Naturvårdsverket idag ser möjligheter att förenkla reglerna runt skyddsjakten på varg. När samma verk slår fast att 300 vargar räcker för att landet ska ha gynnsam bevarandestatus och att jakten är viktig för förvaltningen. När vi har ett riksdagsbeslut som dikterar regional förvaltning över rovdjuren. När vargjakten börjar bli ett årligt inslag, när vi börjar ana att vi kommer att kunna bromsa upp tillväxten av vargstammen. Då kan jag inte annat än att vara lite stolt.

För några år sedan lät tongångarna helt annorlunda.

Med en dåres envishet har förbundet fortsatt att argumentera klokt, långsiktigt och förståndigt, tagit stöd av forskningsresultaten och skapat förståelse för våra åsikter. Vi har agerat på ett sätt som vunnit gehör hos såväl politiker som myndigheter och allmänhet.

Men det är fortfarande långt kvar tills vi är nöjda. Och vi kommer även fortsättningsvis mötas av långa uppförsbackar med kraftig motvind. Genetikfrågan, för att ta ett exempel, kommer troligen ta fart inom kort…

Men vi har kommit en bra bit på vägen. Och det måste man faktiskt berätta, erkänna och känna en viss glädje över. Utan våra insatser hade vi inte varit där vi är idag. Den saken är helt säker.

Och alla de människor som varje dag kämpar i denna fråga har med råge förtjänat en klapp på axeln och ett erkännande för all nytta de gör. Då lär de också få kraft att fortsätta kämpa i uppförsbacken. Och tro mig – den kraften kommer de behöva.

av /9 Kommentarer

I väntan på den rätte…

•
Radjur 1

En fin sextaggare som fotograferades förra året. Foto Magnus Rydholm

 

Ibland slår verkligheten mig hårt och brutalt. Häromkvällen kom ytterligare ett jobbigt tecken på min jakt förändras i takt med att jag åldras. Naturligtvis är det många andra som upplever samma förändringar som jag. Detta innebär visserligen nya dimensioner, men samtidigt börjar jag bli en sådan person som jag i ungdomen svor att jag aldrig skulle bli.

Men låt mig börja från början. Jag är sjukt intresserad av rådjur. En frisk människa skulle nog kalla mig nördig, allvarligt sjuk eller bortom all räddning. Hur som helst så läser jag nästan allt jag kommer över, lär mig fakta, tittar på djuren, fotograferar, jagar med både hund och smygjakt, samt – inte minst – äter detta fantastiska klövvilt.
Jag har aldrig tänkt på mig som en nördig kuf som sitter ute ett par kvällar i veckan från maj till september för att titta på och fotografera rådjur. Jag har mest beaktat mitt agerande som ett slags förberedelse inför jakten för att inventera de bockar jag har på marken, lära känna var de rör sig, om det går att hitta mönster när de går ut på öppna ytor, hur föryngringen gått, hur många hondjur som fått kid och så vidare.
Men tyvärr är mitt sjukdomstillstånd värre än så.

För ungefär tio år sedan bestämde jag mig för att bara skjuta kapitala bockar. De skulle vara på toppen av sin förmåga, eller möjligen på väg mot att gå i retur. Det går inte att ha några som helst drömmar om stora troféer där jag jagar. Skogsbockarna brukar bli fina – men aldrig riktigt stora. Någon medaljbock har så vitt jag vet inte fällts i mina hemtrakter. Mitt incitament är så att säga mest förvaltningsmässigt.
Mitt sätt att försöka förvalta bockarna har sitt ursprung i hur vi förvaltar annat klövvilt. Jag försöker hålla jämn balans mellan könen och låta handjuren bli gamla.
Genom att bara skjuta sextaggare på vakt- och smygjakt finns det alltid en ny sextaggare nästa år. Det finns således ett hållbarhetstänk bakom min förvaltningsmodell. Jag skulle kunna skriva en lång drapa om varför man ska skjuta revirbocken, men gör av utrymmesskäl inte det utan hoppas ni förstår att det finns belägg för detta.
Tyvärr har jag omedvetet gjort det ännu svårare för mig att komma till skott än så. Jag har undermedvetet börjat välja ut en särskild individ – den rätte.

Radjur2

Foto: Magnus Rydholm

Det var när den lilla fyrtaggaren (med horn som precis sticker upp ovanför öronen) för femte gången oskyggt gick fram och tillbaka vid mitt favoritpass som jag fick insikt i vad jag sysslade med.

Förra året fotograferade jag en fin sextaggare (bilden högst upp). Den var fortfarande lite tunn i kroppen. Hornen kunde bli längre och få mer massa. Jag sköt ingen bock det året. Alla fick passera – för de hade inte rätt storlek.
I våras såg jag bocken igen (jag inbillar mig att det är samma eftersom hornen har ungefär samma utlägg, men det kan naturligtvis vara en helt annan individ också). Hornen var längre och möjligen något grövre, men framför allt var kroppen och halsen mycket kraftigare.
Eftersom det var så mörkt när han dök upp blev bilden grynig. Men man kan se att denna bock är på toppen av sin karriär. Genom att ta bort denna individ kan en yngre aspirant ta hans plats, istället för att vandra ut.

Bilden på sextaggaren togs i våras när det var nästan mörkt. Foto Magnus Rydholm.

Bilden på sextaggaren togs i våras när det var nästan mörkt. Foto Magnus Rydholm.

Efter två veckors jakt så dök han slutligen upp. Ett smaldjur hade först gått ut på vallen. Hon betade oroväckande nära mig. Plötsligt reste hon på huvudet och sträckte halsen så rakt hon kunde. Hon vädrade flera gånger med nosen högt upp i luften och började röra sig oroligt.
Det var då han klev fram i skogskanten. Men han stod där bara i två sekunder. För smaldjuret hade fått tillräckligt mycket människodoft i nosen för att tycka att platsen var osäker. Hon gjorde några raska hopp in i den vuxna granskogen och bocken kastade tillbaka – utan att visa hela sin kropp.
Kvällen efter var fyrtaggaren på plats igen. Han erbjöd skottlägen som var  lättare än straffsparkar mot öppet mål. Men han var inte intressant. Jag väntade på den rätte.

Att lägga ner så mycket tid och energi för att lära känna djuren på marken, utan att egentligen ha någon ambition att skjuta förrän precis rätt individ kommer till exakt rätt plats är definitivt ett tecken på något. Kanske att erfarenheten och kunskapen blivit djupare, kanske har jag fått ett kontrollerat och moget förhållningssätt till jakten, kanske tycker jag bara om att sitta i skogen eller att jag kanske blivit en jaktlig byråkrat som hittar på regler för att begränsa mig själv?
Mitt beteende är i alla fall inte likt det jag hade när jag började jaga. Då var jag resultatorienterad och satt på skogspassen, vid beståndsgränsen, på höjden och längs viltstigen. Jag sköt och räknade.
Idag har upplevelsen blivit viktigare än resultatet. Och det är en väldigt skön känsla – och samtidigt ett avslappnat förhållningssätt till jakten. Det betyder inte att jakten är mindre viktig – bara annorlunda.

Någon kanske undrar om det med sin avskjutning går att påverka storleken på rådjurens horn? Tja, de lärde tvistar i denna fråga. En del hävdar att de fått fram bättre horn genom att skjuta bort bockar med dåliga hornanlag, medan andra inte kan se någon skillnad hur de än försöker. I Tyskland har man i decennier försökt få fram bättre troféer genom planerad avskjutning men inte lyckats. Det finns heller inga vetenskapliga bevis för att det går. Troligtvis eftersom man inte har en anpassad avskjutning av getterna, beroende på vilka hornanlag de lämnar till kiden. Den saken är som ni förstår ganska svår att göra i det vilda.

Slutligen kan jag bara konstatera att jag blivit så gammal att jag uppskattar saker som en ung jägare ofta hatar. Den insikten är nog nyttig.

Men numera har jag tid att vänta. Och en dag kommer den rätte…

av /1 Kommentar

Tack alla jägare, bra gjort

•
Vilken typ av bilder delar du på sociala medier? Foto Magnus Rydholm

Vilken typ av bilder delar du på sociala medier? Foto Magnus Rydholm

 

För exakt ett år sedan skrev jag en blogg om att vi jägare måste bli bättre på att visa upp en bild av jakten som allmänheten förstår. Bara för att vi kunde ta bilder och filma behövde vi inte lägga ut allt på sociala medier och filmsajter. Särskilt inte de delar som visade upp något som vi själva inte var stolta över.
I den vevan drog Svenska Jägareförbundet igång sin etiksatsning. Min blogg  var en del av startskottet för denna.

Svensk Jakt har därefter publicerat ett antal artiklar om jaktetik, om hur vi visar upp jakten. Daniel Ligné har hållit föredrag på otaliga ställen i Sverige. Jaktvårdskonsulenter runt om i landet har förklarat och förmanat. I olika skepnader har personal och förtroendevalda engagerat sig hårt i frågan om jaktetik. Vår gemensamma oro och arbetsinsats har gett resultat.
Ett år senare har det skett en oerhörd förbättring på de bilder som dyker upp på exempelvis Facebook.
Fortfarande publiceras det saker som inte borde visats, men de är ganska få till antalet.

På ett år har vi börjat visa jakten på ett sätt som även de som inte jagar kan förstå. Hela denna del av förbundets etiksatsning handlar naturligtvis inte om att dölja något, utan visa upp den bild av jakten som vi är stolta över. Sådant som vi kan stå för, som ger respekt, som ger acceptans för den sysselsättning  vi alla värnar.

Vi jägare måste också förstå och ta hänsyn till att många människor lever långt från ett brukande av naturen. De ser aldrig slakt, avlivningar eller döda djur. För dem kan djurbilder som innehåller blodröda pölar, tarmpaket eller stora kulhål leda till ifrågasättande och en helt annan bild av jakten än den vi ville sända.

Och farligast av allt. Våra bilder kan användas emot oss.

Låt oss göra en liten tankeövning. Tänk efter. Hur skulle du förklara jakt för en person som inte vet någonting om detta? Hur skulle du beskriva det fantastiska med spänningen, kamratskapet, naturen, hundarna, köttet och allt annat?
Är du färdig, då tar vi nästa fråga. Hur ser dina foton ut?  Kan du med handen på hjärtat säga att dina beskrivande ord stämmer överens med utseendet på dina fotografier (eller filmer)?
Inte ens jag, som sitter här med pekpinnen, kan säga att jag fullt ut klarar av detta. Men om vi tänker på detta sätt kommer vi närmare hur bilderna bör vara. Ibland ett fällt vilt, men också jaktkamraterna, hundarna eller naturen. Då kan allmänheten få bättre förutsättningar att förstå vår fascination för jakt.

Jag, och många fler, har i alla fall sett och noterat den stora förändringen. Det tog ett år. Men idag har väldigt många jägare tagit till sig av budskapen, som förbundet trummat ut.
Vi hjälps numera åt att säga ifrån när bilder inte borde visas. Vi tar bättre bilder, vi tänker vad vi vill visa – och hyser samtidigt större respekt mot det fällda djuret.
Jag är faktiskt imponerad och lite stolt över vad jägarna har åstadkommit.

Släpp nu för Guds skull inte taget. Etik är något som vi alltid måste jobba med. Fortsätt visa upp vad jakt är och vad den betyder för dig och för dina vänner. Men visa den bild som beskriver jaktens innersta själ – att vi hållbart brukar naturen, med hög etik och respekt mot såväl människor som djur. Gör vi det kan aldrig någon använda våra bilder emot oss.

Tack alla jägare, detta har ni gjort otroligt bra.

av /15 Kommentarer

Ifrågasättande utan eftertanke

, , •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

 

Jag vet inte om ni läst artikeln i GT/Expressen (länk här).  Hur som helst så säger denna artikel en hel del om vilka utmaningar jakten står inför.
Att köpa änder, sätta ut dessa, och sedan sälja jakt ses av allt fler i samhället som ett ganska suspekt beteende. Många ur allmänheten förstår inte vitsen eller poängen med detta. Istället ser de en företeelse där människor betalar för att få skjuta djur.  Och utan kunskap eller eftertanke så framträder naturligtvis en sådan jakt som ganska självklar att ifrågasätta.
Denna jaktform är dock bara en sak inom jakten som ifrågasätts. Det lär komma många fler. I takt med att kunskapen och förståelsen om jakt, landsbygd, markanvändning med mera minskar lär vi får se många nya ifrågasättanden.
Jag har ett antal gånger i bloggen beskrivit hur viktigt det är att jakt accepteras brett i samhället. Detta är helt avgörande om vi ska kunna fortsätta att jaga som vi gör idag.

Hur säkerställer vi då att vi har samhällets acceptans för jakt?
Jo, det viktigaste steget är att förklara så att allmänheten förstår. Ibland blir vi jägare så frustrerade över ifrågasättande att vi använder ord och tonläge som inte inbjuder till förståelse. Vi raljerar och avskriver de som ifrågasätter oss som dumma eller okunniga. Tror ni mig inte? Gå ut på några jaktsajter eller sociala medier. Titta hur det samlade jägarkollektivet ibland benämner politiker, stockholmare eller miljöintresserade så förstår ni.
Om någon använder samma beskrivningar om oss jägare skulle i alla fall inte jag bli direkt intresserad av att försöka förstå dennes synpunkter. När vi vill ha respekt för våra synpunkter är vi samtidigt inte alltid lika generösa med att vilja förstå den andra sidans argument.
Denna bild av oss jägare – som arga och mästrande – behöver tvättas bort.
Vi måste framstå som inbjudande, seriösa, kunniga och förtroendeingivande. En grupp som tar ansvar och verkar i takt med samhället och dess värderingar. Då blir vi attraktiva att lyssna på och får betydligt mer gehör för våra åsikter. Vi har allt att vinna på detta. Genom att vara hårda och arga tillfredsställer vi bara våra behov att ta plats och säga vår mening. Någon bred förståelse eller acceptans vinner vi inte.

Men låt oss gå tillbaka till tidningsartikeln. Utan eftertanke så kan jakt på utsatta änder naturligtvis framstå som en högst tvivelaktig företeelse. Men låt oss gå igenom några argument som kanske förklarar denna jakt på ett annat sätt. Så här skulle jag försöka förklara denna frågan för någon som inte har kunskap om denna jaktform.
Men låt mig först påpeka det allra uppenbaraste. Det är lätt att ifrågasätta, och man kan göra det med få ord. Att förklara tar tid och är mycket svårare.

• Knappt någon skulle ifrågasätta en markägares rätt att ägna sig åt köttproduktion av grisar, nötboskap eller kyckling. Är skillnaden stor om man lägger sin tid på produktion av änder? Olikheten ligger i att markägaren kan ta betalt för att avliva änderna, men det är köttproduktion detta också. Brukandet av marken är ur ett intellektuellt perspektiv samma sak.  En lite intressant iakttagelse är att runt om i världen ifrågasätts själva dödandet allt mer. Att människor tycker det är roligt att jaga (och därmed skjuta djur) betecknas som barockt och helt oförståeligt. Någon reflektion om djurens välmående i fångenskap – i normal köttproduktion – ägnas inte en tanke. I några länder anser befolkningen till och med att det bättre att gasa ihjäl djur än att de jagas. Det är med andra ord det mänskliga beteendet – att vi dödar – som inte förstås. Mänskligenheten har i den industrialiserade världen blivit så sekulariserad att vi glömt bort grundvalarna för överlevnad – att äta och ätas. Vi måste med andra ord bli bättre på att förklara varför vi jagar och vad det betyder för oss, samhället, naturen och landsbygden.
• Landsbygdsperspektiven är också intressanta. För ett stort antal markägare är jakt ett betydande inslag i de ofta små eller medelstora företagens ekonomi. Större egendomar har ofta egna anställda eller köper in tjänster för att kunna administrera jakt och viltvård. Jakt har med andra ord betydelse för arbetstillfällen på landsbygden. Ska landet ha en levande landsbygd så måste det finnas sätt att försörja sig.
• Den biologiska mångfalden gynnas av ett aktivt viltbruk i och med att bland annat viltåkrar och viltvatten anläggs. Utan möjligheter för markägarna att tjäna pengar på jakt minskar incitamenten för att bedriva biotop- och naturvård. Alla måste också förstå att människorna påverkar naturen genom allt vi gör, oavsett var vi bor eller äter. Våra val av bland annat möbler och mat påverkar efterfrågan som i sin tur påverkar vad som odlas. Viltförvaltningens roll är både att gynna djuren och förutsättningarna, samt begränsa bestånden. Och dessutom ska detta skötas på ett hållbart sätt.
• Jaktmöjligheterna ökar om det finns tillfällen att köpa jakt. Det behövs sådana möjligheter i och med att allt fler vill jaga, samtidigt som jaktmarkerna runt städerna är få och dyra. Om fler människor jagar leder det till att mer pengar går till naturvård, samtidigt som förståelsen av hur naturen fungerar ökar i samhället. Och ökar förståelsen om vilka behov naturen har för att behålla den biologiska mångfalden finns det större chanser att det faktiskt händer något. Fler jägare gynnar således naturvården.
• Sedan kommer vi till det där med att jakt är roligt. Visst är det roligt. Ingen skulle gå upp i ottan och frysa en hel vinterdag om det samtidigt var tråkigt. Vi kan inte förneka att det är roligt. Men vi ska också berätta att det är viktigt. Jakt är nämligen viktigt för perspektiv som vi inte alltid tänker på. Levande landsbygd, viltförvaltning, trafikeftersök, bevara kulturarv, bevara hundraser, minska skador på skog och gröda, få fram det mest klimatsmarta köttet och mycket annat. 
Låt mig ta ett dumt exempel. Ingen skulle väl tvinga en slaktare att vantrivas på sitt jobb, eftersom han slaktar djur? Skulle han inte trivas är det föga troligt att han/hon gör ett bra jobb, vilket skulle leda till att djuren skulle få sämre behandling innan slakt.

Konstigare än så är det faktiskt inte. Vi har en stolthet över att sköta jakten på ett etiskt och bra sätt. Och genom vårt intresse så bidrar vi till en friskare natur. Vem kan vara missnöjd med det?

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera: har djuren och naturen ett värde finns det också ekonomiska incitament för att vi vårdar dem. Och är det något vi människor vårdar är det ekonomiska värden. Är något viktigt för oss så är det bästa vi kan göra att ge det ett värde. Då – om inte förr – tar vi hand om det. Så enkla och förutsägbara är vi människor.
Att såväl insekter, fåglar, grodor och andra djur gynnas av viltvattnet – som ska användas till jakt på utsatta änder – är mycket viktigare för naturen än det faktum att en del människor betalar för att få skjuta några änder försvinner tyvärr i den allmänna bristen på eftertänksamhet.

av /4 Kommentarer

Cecil – ett bakslag för jakten

, •

Faksimil från Aftonbladet.

Alla har väl läst om tandläkaren som sköt lejonet Cecil i Zimbabwe. Orsaken att jag tar upp detta är att det finns en väldigt stor okunskap om jakt och illegal jakt i Afrika, men viktigast är att det finns en intressant koppling till vår jakt.

Ur i stort sett alla perspektiv har jakten på detta kända lejon blivit ett brakfiasko för allt vad jakt heter. Mängder av människor har nämligen, på grund av några knappa tidningsuppgifter, bildat sig en uppfattning om det som ofta kallas troféjakt i Afrika. Någon förståelse om vad jakten betyder för vilt- eller naturförvaltningen, människorna eller landet i stort har inte direkt varit den framträdanden bilden i tidningar eller i sociala medier. Istället har jägaren kölhalats och hotats, med beskrivningar som med särskild tydlighet avslöjar människans primitiva sidor.
Ingen kunde väl tro att denna lite udda och tragiska händelse skulle få en sådan spridning över världen, där världskändisar av olika slag uttalar sig. Denna nyhet (oavsett om det är rätt eller fel i sak) skadar jakten. Inte bara den i Afrika, utan även vår.

En prekär detalj har lyfts fram lite extra i rapporteringen. Och det är att lejonet jagades under 30 timmar. Efter en skadskjutning (med ett armborst eller pilbåge, har sett olika uppgifter i tidningarna) kunde lejonhannen till slut avlivas med gevär.
Har man skadat ett djur så är det i alla fall enligt gängse svenska normer viktigt att söka reda på det skadade djuret och avliva det, så snabbt som möjligt. Och man ska inte ge upp bara för att det tar tid. Så sett ur det perspektivet gjorde jägarna rätt. Men utan reflektion och kunskap om jakt och eftersök blir tidsaspekten ytterligare ett element som väcker avsky.

Är då lejonjakt av ondo eller av godo? Ja, man kan tycka vad man vill om detta, men fakta är att IUCN (FN-organisation för att bevara naturen) erkänt just denna typ av jakt som ett sätt att bevara djur och natur.
Och för många människor, som vill naturen väl, är detta väldigt motsägelsefullt. Hur kan man vårda naturen genom att skjuta djur? Förklaringen är att dessa glömmer bort den viktigaste aktören i alla naturfrågor – människan.

På flera platser i Afrika har jaktförbud lett till att det blir färre djur av den arten man vill skydda. Ta gärna en titt på denna lilla film. Den förklarar vad som hände i Botswana när man förbjöd lejonjakt.

Förklaringen ligger i att det måste finnas ett värde för lokalbefolkningen i att ha exempelvis lejon i närheten. De måste få ut något av detta i form av pengar, arbetstillfällen eller något annat. Förbjuds jakten så försvinner också värdet av djuret för dessa människor, eftersom lejon också tar tamdjur och ställer till problem.
Vi måste erkänna och beakta att det finns en egoism i människans beteende för att överleva, klara försörjningen och må bra. Det är lite tragiskt, men sådana är vi. Därför kan ett jaktförbud på lejon i värsta fall leda till illegal jakt eller utebliven natur- och biotopvård som också gör det svårt för djuren att överleva.

När man förvaltar vilt måste samhället alltid ta med människan i förvaltningen, annars missar man en aktör som påverkar mer än allt annat.
Vi i Sverige är inte ett dugg bättre än människor i Afrika, Asien eller Nordamerika. Vi agerar precis lika dant och har samma behov av trygghet etc.
Och det är här likheten mellan våra jaktfrågor och Afrika kommer in.
Vi behöver inte gå längre än till vargfrågan för att se hur svårt det är att få in människan och förutsättningarna för exempelvis lantbruk och jakt i vargförvaltningen.
Det är därför som vilt- och naturförvaltningen också alltid måste beakta sociologiska faktorer. Människan finns överallt och påverkar. Oavsett om det rör sig om vargar eller lejon.

av /23 Kommentarer

En örfil i vargens spår

, , •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Länsstyrelsen i Dalarna gick under söndagen ut med en uppmaning till djurägare mellan Insjön och Sågmyra att ta in sina djur under nätterna. Orsaken till den drastiska åtgärden kommer av att vargar upprepade gånger på kort tid attackerat får i området.

Denna blogg innehåller mina tankar. Inget som är förankrat i Svenska Jägareförbundet. Kom ihåg det. Mina tankar.

En sådan uppmaning från länsstyrelsen måste kännas som en besk örfil rakt i ansiktet på de djurägare som sliter med att hålla betesmarkerna öppna samt få lönsamhet i sina små företag (ofta också fritidsföretag). Oron och omtanken om djuren kommer säkert att medföra att många lantbrukare försöker göra just det.
Arbeta ännu mer.
Transportera djuren till ladugårdar, bära foder och vatten under sena kvällar.
På mornarna driva, köra eller fösa tillbaka djuren till rätt betesvallar.
Man kan undra var de rovdjurssäkra staketen är? Var är alla de människor som säger sig väna vargen till vilket pris som helst? Var är ersättningen för det merjobb som dessa djurägare tvingas till? Var är åtgärderna som skapar förståelse och acceptans hos de som drabbas av skadorna?

Länsstyrelserna i de län där detta rovdjur funnits under många år måste lyfta blicken och se de människor som kommer i kläm mellan bevarandearbetet och naturvården. Det behövs åtgärder som ger dessa människor hopp om att vargförvaltningen börjar fungerar. När vargstammen har långt fler än det referensvärde på 270 individer som Naturvårdsverket bestämt, får myndigheterna inte försöka förvalta enskilda vargindivider – utan måste se hela stammen. Det viktigaste måste vara att minska skadorna och hitta lösningar som fungerar. Inte för myndigheterna, utan för de människor som ska utföra dem och leva med rovdjuret. När myndigheterna gör det så spelar inte några vargar någon roll, eftersom tillväxten i stammen ändå är så stor.
Och den enklaste lösningen kostar inte många kronor att genomföra.

Låt mig ta ett exempel. När ett flockdjur som vildsvin går ut i känsliga grödor är den mest effektiva åtgärden att skjuta ett djur i flocken. Detta lär de övriga i flocken om faran och risken med att vara på just den platsen.
Exakt samma åtgärd borde vidtas när ett annat flockdjur ger sig på tamdjur. Lär flocken att detta är fel.
Men så fungerar det inte idag.

Och här sitter jag och kan inte förstå varför det är människorna som alltid ska anpassa sig till vargen. Varför kan man inte göra precis tvärt om?

av /11 Kommentarer

Är du den ultimata jaktkamraten?

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

När jag häromkvällen satt och vaktade på vildsvin, som inte alls var samarbetsvilliga eller hade några exhibitionistiska drag, började jag tänka på alla de fantastiska jägare jag haft förmånen att jaga med. Alla unika och bra på sina sätt. Och det är naturligtvis så det ska vara. En skön blandning av olika karaktärer i jaktlaget.
Men om man skulle välja ut det allra bästa från var och en så skulle man få fram den ultimata jaktkamraten. En fiktiv person som kan verka helt perfekt.

Men faktum är att många av de människor jag jagat med under åren lever upp till väldigt mycket på följande lista.

Så här ser den ultimata jaktkamraten ut för mig:
• har minst en bra jakthund,
• har bra jaktmarker, där jag är välkommen
• har alla tänkbara maskiner som kan behövas i eller kring jakten
• kan i stort sett allt om vapen och hjälper naturligtvis mig med allt, samt har egen nyckel till skjutbanan
• har alltid extrakläder, hörselskydd, handskar, sockar och stövlar i bilen
erbjuder sig ofta att ta passet längst bort
• har en stor kaffetermos, som aldrig tar slut
• vill bygga torn och röja pass
• hjälper till att släpa tunga vilt, utan att kommentera de flåsande ljuden och de raster jag behöver för att överleva
• har förstånd att bryta en såt i rätt tid,
• har förstånd att envist hålla ut när så behövs
• lever upp till gemensamma regler och säger ifrån när någon bryter mot dessa
• säger inte mer i radion än man behöver…
• säger att min hund är fantastisk, även när den jagar i bakslagen eller inte ens gör det…
• ser skillnad på sak och person
• ställer upp, när det verkligen behövs som mest
• älskar att installera kartor och program på telefoner och pejlar
• lyssnar på alla i jaktlaget och framhäver inte sig själv
• lyfter fram det positiva i allas beteende, vilket även skulle kunna innefatta snarkningar i jaktstugan
• har omättlig jaktlust
• inser att jakt ska vara trevligt för alla deltagare
• vill alla väl och delar med sig av sin kunskap
• har alltid en tumstock, kniv och en verktygslåda med sig ifall något behöver repareras
• kan göra upp eld när och var som helst, och har alltid korv i ryggsäcken.
• duktig på att laga mat
• har humor
• håller hårt på jaktetik
• har alltid en extra dosa snus
• låter mig ge hjälp tillbaka, även om personen inte behöver hjälpen

Har jag glömt några egenskaper? Kommentera och fyll på listan, eller skriv vilka egenskaper ni helst vill se hos era ultimata jaktkamrater.

För våra verkliga vänner vill vi inte ändra på. De är ultimata precis som de är.

av /3 Kommentarer

Färre vildsvin och mindre skador tack vare jägarna

, , •

Mobilt torn vete

Flyttbart torn i mognande vete, redo för vildsvinen. Foto: Fredrik Widemo.

Häromdagen var jag ute och satte upp flyttbara torn i den mognande grödan. Inom några dagar kommer troligen vildsvinen på besök, och då gäller det att vara beredd. Jag är långt ifrån ensam. Runt om i södra och mellersta Sverige går nu jägarna ut nattetid för att skydda grödorna. Utan oss hade skadorna varit mycket värre, och det hade varit svårt att bedriva jordbruk på sina håll.

Jordbruksverket och SCB har just släppt en undersökning av skador på grödor. Rapporten visar att 8-10 % av åkerarealen hade någon form av viltskada, och att det totala skördebortfallet var 1-2 % för spannmål respektive vall 2014. Framför allt var det vildsvin som brukarna ansåg orsakat skadorna på växande grödor.

En till två procent låter förstås inte mycket. Skördebortfallet från marknära ozon uppskattades till exempel till 10 %, och vi hade rekordskördar förra året. Men. Det finns de som drabbas hårt och det finns stora geografiska och lokala skillnader. Skadorna var störst i skogsbygd, där det redan är tufft att vara bonde.

Undersökningen bekräftar den bild vi haft från tidigare. Totalt är skadorna små, men det finns brukare som drabbas hårt och har helt oacceptabla skador. Där måste det till insatser. De undersökningar jag själv genomförde 2014 (som rörde växtsäsongen 2013) visade att brukarna och jägarna var helt överens, både när det gäller skadornas storlek och om de är acceptabla.

Efter toppåret 2012-2013 har vi skjutit ned vildsvinsstammen kraftigt på många håll, framför allt där vi tidigare hade stora problem. Vi har faktiskt åstadkommit ett unikt trendbrott. När jag var på viltforskarkonferens i Bryssel härom året ville vildsvinsforskarna att vi skulle komma ned till Tyskland och berätta hur vi hade lyckats med detta. Inte minst då utfodring är strikt reglerat i Tyskland, men inte i Sverige. Vi har alltså något att lära ut till kontinenten, inte bara tvärtom som vi kanske tidigare trott.

Svaret är förstås samverkan, samverkan och åter samverkan. På lokal nivå. Vi vet att det går att komma tillrätta med skadorna genom jaktlig samverkan under den vanliga jakten, i kombination med jakt i grödor, skrämselåtgärder, avledande utfodring och viltåkrar.

Idag jagas det vildsvin i ungefär hälften av de växande grödorna där det finns vildsvin. Troligen skulle skadorna minska om vi ökade den andelen, och var flitigare. Detta är dock inte bara jägarnas ansvar. Förra året stod över 100 jägare redo att rycka ut och hjälpa lantbrukare att skydda grödor nattetid i Sörmland. Utan kostnad (men även utan ersättning) för brukaren. De fick dock inte en enda påringning.

Samverkan måste bygga på ömsesidig förståelse och acceptans för varandras intressen. På de flesta håll fungerar detta redan, medan vi på andra håll har en bit kvar. Lösningen måste vara gemensam och bygga på respekt och samarbete.

Det går bevisligen att bedriva jordbruk med acceptabla viltskador. Inte trots jägare, men på sina håll delvis tack vare jägare. Ibland kan man få motsatt bild presenterad genom media, och det gagnar knappast en fungerande samverkan. Eller viljan att vaka nattetid.

Låt oss istället bygga vidare på den fungerande samverkan som finns!

 

av

Varför är vi i Almedalen?

, , •
Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

 

Idag är värmen tryckande och den enda platsen där jag kan koppla av, och få igång hjärnan, är i skuggan av grannens stora ek. Nyss hemkommen från politikerveckan i Almedalen är jag lite sliten. Under veckan är det långa fullspäckade dagar där man aldrig hinner tänka eller reflektera. Människor finns överallt och ett konstant sorl av politiska ambitioner vajar som en ljum sommarbris över de trånga stenlagda gatorna i Visby. Förbundets schema är därför både ambitiöst och intensivt.

Någon kanske undrar varför Svenska Jägareförbundet är på plats i Visby? Låt mig då förklara detta. Precis som alla andra organisationer, politiker, myndigheter och många företag är Jägareförbundet en organisation som verkar i samklang med övriga samhället. Jakt är ingen isolerad företeelse som kan pågå utan att övriga i samhället har åsikter om hur vi släpper våra hundar och brukar naturen. Tvärtom har allt fler har åsikter om jakt och natur.
Förbundets syfte med att vara på plats i Almedalen är därför att möta så många människor som möjligt och förklara vad viltförvaltning är, vad den betyder och vilka samhällsvärden den ger, med andra ord skapa en positiv bild av oss jägare.

Ni har säkert reagerat över en del opinionsbildares begränsade kunskaper kring viltförvaltning eller natur i allmänhet, samt att en del av dessa kanske bara hämtar kunskap från organisationer som inte tycker som vi.
Förbundet vill att så många som möjligt förstår hur mycket kunskap jägarna har om naturen, hur viktiga vi är för att få en bra och klok viltförvaltning i landet.
Jakten är på väg mot samförvaltning av viltet. Men i denna ekvation måste också människan och andra näringar i förlängningen finnas med – en helhetssyn på hållbar viltförvaltning kräver att det finns plats också för människorna.

Det är därför som vi träffar alla politiska partier, olika myndighetspersoner och många andra människor. Vi pratar jakt och förklarar varför vi tycker som vi gör och berättar om all saklig och opartisk fakta som lämnas ut till såväl myndigheter, privatpersoner och politiker.
Jägarna har en oerhört viktig roll i viltförvaltningen och det är vårt engagemang som gör att den fungerar så bra. Långt ifrån alla förstår detta.
Men vi lyssnar också väldigt mycket. Alla de människor som har åsikter om natur, djur och jakt har ofta en anledning till sitt ställningstagande. Förbundet måste förstå hur andra parter i samhället diskuterar och argumenterar för att kunna analysera och ligga på rätt nivå med kommunikationen.

En annan viktig aspekt till varför vi ordnar minst tre strukturerade möten varje dag (och därtill många andra träffar) är att skapa bra relationer. Inte bara med organisationer som tycker som vi, utan med alla. En bra dialog även med de som kanske betecknas som våra motståndare är en förutsättning för att kunna utveckla och försvara jakten och viltvården.
I Almedalen höll vi också ett seminarium. Vi bjöd in Miljöpartiet för att diskutera frågor där vi inte är som hund och katt. Det är med andra ord inte tal om att kompromissa med våra åsikter, utan försöka lyfta blicken och hitta frågor där vi tycker ganska lika och där det kanske finns möjlighet till samarbete.
Exakt så gör vi med alla partier. Men eftersom det funnits en kraftig låsning med Miljöpartiet kring vargar och djurskyddsfrågor så behövdes det att hitta en väg framåt. Därför blev det ett seminarium. Ta gärna en titt på hela debatten genom att klicka här.

Efter seminariet så var nog bägge parter ganska nöjda. Lokalen var fullsatt och debatten har med stor sannolikhet öppnat dörren för framtida diskussioner.
För mig personligen var den viktigaste punkten att det blev tydligt för Miljöpartiet att det måste lägga förslag som är bra för jakten, inte bara förslå inskränkningar, om det med trovärdighet ska kunna säga att partiet är positivt inställt till jakt. Det ska bli spännande att se om detta leder till någon konkret handling.
Förbundet fick också en tankeställare. Spelar vårt bevarandearbete, kring exempelvis fjällräven, någon roll om klimatförändringarna fortsätter? Förbundet behöver kanske tydligare ta ställning kring klimatet och ha distinkta åtgärder kring vad jägarna kan bidra med. Denna fråga kommer inom närtid att landa på förbundsstyrelsens bord.

Spelar vårt deltagande i Almedalen någon roll, och gjorde vi någon nytta?
Jag kan med högburet huvud svara ja på dessa frågor. Alla möten vi haft har definitivt lett till att vi säkerställer hög acceptans för jakt och att samhället får kännedom om vilken kunskap om vilt och natur det finns i Jägareförbundet. Vårt deltagande hjälper med andra ord oss att uppnå minst två av våra strategiska mål.

När temperaturen ligger runt 30 grader känns det overkligt att flera stora jaktpremiärerna ligger ganska nära i tid. I skuggan av eken tänker jag framåt på mina inbokade dagar i kalendern – 1 augusti, 16 augusti, 21 augusti – och undrar om våra jaktpremiärer är så säkra och självklara som många av oss tror. Vilka typer av utspel eller fakta som skulle kunna förändra jaktstarten för exempelvis björnen?
Det behövs någon som förklarar och står upp för jägarna, någon som samhället har bra relationer med och litar på, någon som kan prata med alla parter, någon som finns representerad över hela landet, någon som har kunskapen och förmågan, någon som har förtroende i samhället.
Det är därför som vi i Svenska Jägareförbundet är i Almedalen.

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

 

av

En ”ny” viltmyndighet

•
NV

Naturvårdsverkets nya viltstrategi sopar rent framför egen dörr? Foto ©: Fredrik Widemo

Naturvårdsverket presenterade under tisdagen sin Strategi för svensk viltförvaltning i Almedalen. Glädjande nog verkar det som om NV har tagit till sig en hel del av den kritik som framförts mot dem. Nu sätts fokus på att främja brukande av vilt som resurs och en ekosystembaserad samförvaltning. Genomförs strategin kostnadseffektivt och pragmatiskt kan det här bli hur bra som helst.

Sedan den nu nedlagda Jaktlagsutredningen föreslog en ny viltmyndighet har den nya regeringen låtit NV ta fram en strategi för viltförvaltningen. Den får väl närmast ses som en avsiktsförklaring och ett avstamp med NV kvar vid rodret. En ny myndighet känns rätt avlägsen…

Precis som när NV nyligen genomförde seminariet Skogens guld, så är det tydligt att myndigheten tagit till sig av Jägareförbundets kritik att ingen myndighet har ett uppdrag att främja brukandet av vilt som resurs. Nu lyfts främjandet av brukande fram som första punkt. Det är självklart utmärkt, och en central fråga när vi ska kompromissa mellan olika ekosystemtjänster som viltkött och talltimmer.

NV betonar även vikten av att ha en adaptiv, ekosystembaserad samförvaltning som utgår från ett lokalt perspektiv. Många tunga ord, men extremt viktigt. Därmed ska förvaltningen byggas underifrån och vi ska inte förvalta viltstammarna var för sig. Vi ska inte heller bara förvalta viltet, utan även fodret. Om det är något som absolut alla verkar vara överens om just nu så är det betydelsen av samförvaltning av våra viltarter.

NV vill se över Jaktlagstiftningen, särskilt Jaktförordningen. Där finns det absolut ett antal olika sakfrågor som inte omhändertagits på ett bra sätt. Själva Jaktlagen är däremot i mina ögon modern. När det gäller § 4 är den faktiskt hypermodern. Paragrafen uttrycker olika aktörers gemensamma ansvar för att viltet förvaltas i balans med andra intressen. Eller ekosystemtjänster, om man så vill.

Det finns dock några delar i strategin som är litet oroande. Jägarkårens stora engagemang som folkrörelse för ett hållbart brukande av viltet nämns ingenstans. Inte heller nämns jägarnas viltvårdsarbete, där man lägger ned 3 miljoner mandagar och 500 miljoner skattade kronor. Den ideella och offentliga viltförvaltningen måste uttalat stärka och respektera varandra, som jag ser det.

NV:s skrivningar om eventuell skattefinansiering av viltförvaltningen är bra, men i nästa mening vill man även se över vart Viltvårdsfondens medel går. När man läser andra delar av strategin är det uppenbart att NV vill ha en större andel av fonden för sitt arbete, och för att fördela till olika aktörer. Detta har utretts förr, och är inte kostnadseffektivt. Vi vet också att betalningsviljan för jaktkortet knappast kommer gynnas om delar av viltvårdsfonden går till organisationer som ses som jaktfientliga av jägarna

Det förefaller även som om NV vill ta över det nationella ansvaret för viltövervakningen, som Jägareförbundet skött sedan 1939. Gissningsvis tänker NV sig samma modell här, dvs. Jägareförbundet  är en tänkt utförare av arbetet. Men möjligen bara en bland flera.

Sätter NV fokus på kostnadseffektivitet och att inte bryta sönder fungerande system kan det här dock bli riktigt bra, och det är ingen tvekan om att vi ser ett trendbrott i verkets hantering av viltfrågorna.

Hur mycket allvar man menar med att främja brukandet lär snabbt visa sig. NV skriver dels att de skall verka för allmän jakt på så många arter som möjligt, dels att de vill reglera möjligheten att utfodra vilt. Allmän jakt på älg eller kron lär få stora delar av jägarkåren att sparka bakut direkt, liksom eventuella inskränkningar i möjligheten att hjälpa rådjuren att överleva vintern.

Det finns onekligen en del förtroendekapital som behöver byggas upp ute i landet, och strategin får nog ses som ett fall framåt. Den måste dock snabbt följas upp med kloka beslut i sakfrågor.

av /20 Kommentarer

Lokal samsyn om kronviltet

, •
kronibast

Kronvilt förvaltas bäst i samverkan, med hjälp av skötselplaner. Foto: Madeleine Lewander

 

Förra veckan hade vi seminarium om kronvilt på Östermalma. Jag visade då att det bara är enstaka procent av brukarna som har problem med kronvilt. Debatten vi upplever motsvarar därmed på inget vis attityderna eller skadebilden. Samsynen är dessutom god mellan intressenterna. Därmed borde det gå att lösa de lokala problem som finns. Men då måste alla släppa retoriken och istället vara beredda att samarbeta…

Inför seminariet så analyserade jag data från undersökningar SLU genomfört av jägares, skogsägares och bönders attityder till kronvilt och skador på skog och grödor. Sammanfattningsvis så är det 5-10 % av aktörerna som anser att de har en etablerad kronstam på sina marker, 2-7 % vill ha färre kronvilt, 3-6 % upplever att kron orsakar oacceptabla skador och 1-5 % av brukarna anser att det finns stora konflikter om viltförvaltningen. Vi är dessutom överens om hur stora skadorna är och vilka konsekvenser de får. Jägareförbundets analys av kronförvaltningen visade dock att många kronskötselplaner inte fylls. Här behöver vi absolut göra en insats.

Det är dock alltså bara några enstaka procent av Sveriges brukare som upplever att de har problem. De problemen måste självklart hanteras, men det känns helt huvudlöst att lägga om en väl fungerande förvaltning som bygger på samverkan och förvaltningsplaner. Nu diskuteras allmän jakt och förslag om att få skyddsjaga kron- och dovkalv både ”vid” gröda och när de ”orsakar skada i skog”. Dvs. äter. Detta skulle innebära att kalvarna är helt fredlösa, utom möjligen när de simmar. Hur blev det egentligen så här, med tanke på skadebilden?

Viltförvaltning måste självklart bedrivas utifrån det naturgivna foderutbudet, och eftersom viltet även påverkar grannen måste jägarnas rätt att gynna viltet begränsas genom lagstiftning. Jaktlagen är dessutom framtagen under en tid då viltstammarna var mycket svaga och är idag otidsenlig. Det är helt orimligt att en hobby och ett litet särintresse ska få begränsa lantbruket. Viltstammarna är alldeles för stora och måste skjutas ned.

Jakt är markanvändning som bedrivs utifrån äganderätten. Det finns ingen principiell skillnad mellan att utfodra vilt och att gödsla en skog eller åker, när det gäller vad som är naturgivet. Vilt som gynnas vandrar även över fastighetsgränser, visst. Men finns det någon principiell skillnad, jämfört med att plantera gran eller contorta på tallboniteter? Det är en aktiv handling för att viltet ska söka sig till andra fastigheter. Tvärt om jämfört med utfodring, faktiskt. Ska vi reglera rätten att plantera gran och contorta också?  Jaktlagstiftningen reviderades efter älgexplosionen när vi skjutit ned älgstammen. Det var då jägarna och markägarna fick ett gemensamt ansvar för att både stöda och reglera viltstammarna. Lagstiftningen var före sin tid då och är fortfarande hypemodern. Jakt är en markanvändning som omsätter miljarder och bedrivs över större yta än jord- och skogsbruk tillsammans. Problemet är att intensivt jord- och skogsbruk gör att det finns för litet foder.

Är det någon som tror att det blir bättre samverkan efter att vi som företräder intressenterna slagit dessa argument i huvudet på varandra? Knappast.  Jag tror att vi hamnat i en ond spiral av att vilja visa fram slagfärdig retorik och att vi står upp för våra medlemmars sak. Samtidigt som media gärna visar fram och underblåser konflikter. Dels finns det en uppenbar risk att vi inte längre förträder våra medlemmars vilja, dels kommer vi att försvåra för samverkan på detta sätt.

Det finns ingen anledning att vända andra kinden till, för då blir vi överkörda. Däremot finns all anledning att sträcka ut handen. Framgångsrik viltförvaltning kan bara byggas på kompromissvilja från alla parter. Och samarbete.

Vi vet detta av egen och andras erfarenhet. Den här veckan hade vi besök av Danmarks Jägareförbund. I Danmark har man haft problem med en växande kronstam av låg kvalitet sedan man införde allmän jakt. Danskarna var både tydliga och avundsjuka: i Sverige har ni en tradition av att samförvalta klövvilt över ägogränser som vi saknar. Det är ett avgörande skäl till att det ser ut som det gör i Danmark.

Och så vill ingen ha det i Sverige.

 

av /8 Kommentarer

Det eviga kretsloppet

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Visste du att en av hinduismens tre grundpelare är Samsara – det eviga kretsloppet. När vår natur myllrar av liv, blomstrar och värmen stiger är föryngringstiden som mest påtaglig.
Och det är i detta läge jag inte kan låta bli att tänka på Samsara. Att det är då det startar igen – det eviga kretsloppet.
För oss som jägare, människor och naturälskare är det något magiskt som sker varje år. Livet startar om. Skogar, sjöar, slätter, fjäll och hav har under vintern dränerats på liv. Men nu fylls det på.
För mig är detta en tid som skapar hopp och framtidstro.

Som du säkert vet arbetar Svenska Jägareförbundet hårt för att bli bättre, mer tydligt, vinna jaktfrågor och bli en mer medlemsnära organisation. Och vårt arbete med att skapa bättre förutsättningar för jakten kommer heller aldrig ta slut.
Nya utmaningar dyker upp.
Tiderna förändras. Kraven på oss som organisation tar nya former.
Det finns en evighet även i detta – att leva i samtiden och ständigt förbättra sig. Men det finns hopp och framtidstro även här.

Under sommaren är vi ett antal personer från förbundet som deltar i politikerveckan i Almedalen (28 juni till 5 juli). Under en veckas tid har vi möten med olika beslutsfattare, opinionsbildare, företag, organisationer och politiker. Dessa träffar handlar egentligen bara om att berätta vad vi tycker. Göra våra ståndpunkter kända, samt förklara bakgrunden till dessa på ett förtroendefullt sätt.
Och vi behöver inte skämmas.
Våra åsikter är baserade på forskning och fakta.
De är välformulerade och tar även hänsyn till andra intressen, eftersom politik oftast innebär att hitta kompromisser.

I Almedalen ska vi också ha ett seminarium tillsammans med Miljöpartiet. Detta är ett spännande inslag eftersom jägare och miljöpartister ofta beskrivs som varandras motpoler. Men är det verkligen så illa? Eller finns det samsyn i vissa frågor? Kan vi vinna något på en bättre dialog? Ja, de frågorna lär vi får svar på 29 juni.
Vi drar oss också mot jaktårets slut. Och just detta nyår ska vi fira i Almedalen.
Som sagt, det eviga kretsloppet snurrar på. Och minner oss om den skördetid som nu kommer.
Och tro mig, är det någonting det finns hopp om så är det kring nästa jaktsäsong.

av /6 Kommentarer

Vapendiskussionen är för snäv

, , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Just nu diskuteras Svenska Jägareförbundets vapenpolicy. Vissa jägare vill ha tillgång till vapen, som inte alltid förknippas med jakt.
Är detta något problem?
Låt mig återkomma till det. Först konstaterar jag istället att diskussionen mest handlar om teknik. Vilka kalibrar och tekniska detaljer som ska vara tillåtet. Samt att förbundets hållning ska vara emot den tekniska utvecklingen av jaktvapnen.
Som anställd på förbundet tänker jag inte ta ställning i själva frågan. Det är något som förtroendevalda i förbundsstyrelsen får göra.
Men jag tycker att vapendiskussionen blivit för snäv. Vi jägare ser fördelarna och möjligheterna med utvecklingen. Däremot tas inte alla aspekter av en frikostigare syn på teknisk utveckling med i debatten. Dessa argument kanske inte förändrar någons inställning i frågan, men utan att se på alla risker och möjligheter blir diskussionen ytlig och onyanserad.
Låt mig därför ta upp ett några argument som inte ventilerats.
Idag finns ett väldigt litet intresse hos kriminella element för jaktvapen. Dessa uppfyller inte deras önskemål. Konsekvensen av detta har blivit att de förvaringskrav vi har idag är fullt tillräckliga. Få stölder av jaktvapen rapporteras och knappt några älgstudsare används i brottsliga sammanhang.
Ifall de jaktvapen vi använder blir attraktivare i kriminellas ögon, påverkar det kraven för alla jägares vapenförvaring, även de som har en gammal Husqvarna 30-06 i vapenskåpet?
Skulle möjligheten att på laglig väg komma åt ett jaktvapen med samma eldkraft som en Kalasjnikov göra att fler mc-gäng vill ta jägarexamen? Skulle det innebära nya och hårdare krav för alla som vill bli jägare?
Kan ett förbund som står upp för hög etik inom jakten och därtill ska sätta normen för hur vi jagar över huvud taget acceptera jaktvapen för långa skotthåll? Är det den normen vi vill att nyblivna jägare ska ha? Att vi i alla lägen ska skjuta djuren.
Hur skulle allmänheten uppleva det faktum att vi till alla pris ska fälla djur? Är det bra att vilja ha snabba halvautomater i täta skogar, långhållsvapen i öppna marker? Är det den bilden av jakt vi vill förmedla till nya jägare och de som faktiskt redan idag är kritiska till jakt? Jaktetik är väl inte bara vår syn på jakt, utan hela samhällets syn?
Efter den hemska massakern på Utöya i Norge, ville en vapenutredare i Sverige förbjuda halvautomatiska vapen och licensbelägga magasin. Förbundet slogs för och lyckades få politikerna att inse skillnaden mellan olika former av halvautomater. Hur ska Svenska Jägareförbundet lyckas försvara de nya mer utvecklade vapnen efter en skolskjutning i något fjärran land? Och riskerar vi mer omfattande förbud om de vapen som används till vansinnesdåd är lika dana som de vi har på vildsvinsjakten?
Naturligtvis finns det många fler aspekter som måste diskuteras.
Ytterst är det politikerna som avgör vilka vapen vi ska ha tillgång till. Vilka lyssnar dessa på? Jo, opinionen. Vill allmänheten att det ska bli hårdare vapenregler så blir det så. Och det var inte länge sedan kraven på hårdare vapenregler figurerade på debattsidorna.
I sådana situationer tar politikerna väldigt lite hänsyn till praktiska saker som att beslutet kanske försvårar vår jaktutövning, eller drabbar några enskilda personer.
Men det kan ju vara tvärt om också. Att allt ovanstående bara är rädsla och överdriven försiktighet? Att riskerna är små och möjligheterna stora.
Min inställning är hur som helst att en så viktig fråga måste utredas noga innan man fattar beslut. Därför får debatten inte hållas för snäv.
I slutänden är det viktigaste att förbundets hållning blir den bästa möjliga – för jakten och jägarna.
Därför är jag inte avundsjuk på förbundsstyrelsen som måste diskutera och komma fram till ett klokt beslut i denna fråga. Men jag har gott hopp om att den gör det.

av /21 Kommentarer

Är det billigt eller dyrt?

•
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Det är dags att betala in medlemsavgiften till Svenska Jägareförbundet. Men är det billigt eller dyrt? Och vad får jag för de 600 kronorna? Satt och tänkte lite på detta. Då kunde jag konstaterade att jag är medlem i ett antal föreningar.

Fiskevårdsförening: 300 kronor. Här stödjer jag arbetet och får egentligen ingenting tillbaka.

Fotbollsklubben: 400 kronor. Får ingenting av klubben. Barnen har slutat spela, men jag stödjer verksamheten för att de gör bra saker för de unga.

Gymmet: Detta drivs som en förening. Kostar 100 kronor i medlemsavgift, som inte ger någonting tillbaka. För att få träna måste man avlägga en träningsavgift på 1800 kronor.

Skjutbanan: Kostar 200 kronor, vilket ger mig möjlighet att använda denna.

Vad får jag för de 600 kronorna som jag betalar till Svenska Jägareförbundet? Jo, jag får elva nummer av Svensk Jakt, försäkringar, rabatter, jakttabell, hemsidor med nytta och nöje, utbildningar, information och mycket annat. Därtill får jag en drygt 100 personer som arbetar för jaktens bästa. Jag roade mig med att specificera 15 bra medlemsnyttor som förbundet har bidragit till – i år:

1 Vargjakten. Förbundet letade genom FACE upp en EU-dom som hade avgörande effekt för Kammarrättens beslut. 44 vargar fälldes.

2 Ändring i föreskrifter från Jordbruksverket som underlättar blodspår, gräva ned slaktavfall, slaktavfall i åtlar, troféer av djur.

3 Mårdhundsprojektet utsett till ett av de 13 bästa projekten inom Life Nature projekten av EU-kommissionen.

4 Topp 100 av alla webbsajter i Sverige. Vilket gör att vi får ut våra budskap i samhället.

5 Stopp för skyddsjakt på älg i Västerbotten. Markägare har regelmässigt begärt och fått skyddsjakt. I år sa Länsstyrelsen nej, med hänvisning till att det ska lösas under ordinarie jakttid.

6 Ändringar av vapenregler runt instickspipor med mera.

7 Jaktfrågorna är viktiga för politikerna. Miljö- och Jordbruksutskottet vill ha tillkännagivande från riksdagen om att återuppta vissa delar av jaktlagsutredningen, ha vargjakt och andra saker som vi också vill.

8 Återbetalning från Trafikverket retroaktivt till Viltvårdsfonden. Pengar har tagits till eftersök mellan 2010-2014, utan att pengarna har betalts in.

9 Riksdagen vill förenkla för åtelkameror. En fråga som vi drivit hårt.

10 Justitieutskottet vill ha snabbare handläggning av vapenlicenser, vilket vi kämpat för under lång tid.

11 Skyddsjaktsbeslut på säl. Flera delar i besluten ändrade efter våra synpunkter. Bland annat jakt i inventeringsområden, ökad tilldelning, jakt från båt (motor igång) med mer.

12 Älgfrode (simuleringsprogram för älgförvaltningen) ska användas av alla länsstyrelser.

13 Jakt utomlands godkänns som argument för vilka vapen du ska få licens för.

14 Skyddsjakt på vikarsäl införs.

15 Överlåtelse av ammunition vid lån av vapen och vid försäljning. Regler ändrade som underlättar och inte kräver särskilt tillstånd.

Det finns givetvis fler saker som förbundet bidragit till. Saker som leder till att jakten och viltvården blir bättre. Svenska Jägareförbundet har också lyckats stoppa ett antal förslag från myndigheter och politiker som inte varit igenomtänkta och som skulle kunna få negativa konsekvenser. Sådana segrar kan vi aldrig berätta, men dessa är ofta viktigare än de saker som medlemmarna märker av.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera: När jag är med i en förening så stödjer jag den med medlemsavgiften för att den gör något jag gillar. Vad jag får tillbaka blir sekundärt.

Men samtidigt kan jag inte komma på en enda förening som genererar mer medlemsnytta än Svenska Jägareförbundet. Kan du?

Är det då billigt eller dyrt? Vad jag tycker är nog ganska självklart.

 

 

 

 

av /2 Kommentarer