Staten finansierar lagbrytare!

, , •

Nordulv är en liten organisation med något hundratal medlemmar. Som alla vet är de synnerligen aktiva i vargbranschen och har lyckats med konststycket att bli centralfigur i fråga om huruvida svensk lagstiftning är förenlig med EU-rätten. Jag har ägnat delar av måndagen till att läsa deras senaste yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen i frågan om talerätten. Nordulv bemöter i yttrandet bl a Svenska Jägareförbundets inlaga till rätten där vi påpekar att den rättsordning som råder, att NV beslut inte går att överklaga, är förenlig med EU rätten.

Det mest uppseendeväckande i Nordulvs överklagan är underskriften. Det är Naturskyddsföreningen som fungerar som ombud åt Nordulv. Vilket i sig inte är så konstigt, Nordulv torde knappast ha ekonomiska resurser att finansiera jurister. Så nu är det staten som betalar! För ingen har väl glömt vem det är som finansierar Naturskyddsföreningens jurister? Det gör Naturvårdsverket!

Nu skickar alltså Naturvårdsverket pengar till SNF som arbetar åt Nordulv som i sin tur accepterar att man bryter mot lagen. I Nordulvs stadgar 10 § står följande ”Organisationen ställer sig neutral i frågan om civil olydnad. Det är upp till varje enskild medlem att bedöma om man vill bruka civil olydnad i en given situation.” Naturskyddsföreningen, en respekterad miljöorganisation, väljer alltså att finansiera en jurist åt en organisation som accepterar civil olydnad, alltså lagbrott!

Själva yttrandet från Nordulv sägs vara skrivet av Oskar Alarik, men jag har en helt annan teori om vem som egentligen är författare. För även om jag inte är jurist så förvånas jag över språket och sättet att argumentera. Det är mest ett gnällande om hur saker borde vara och att allt är fel, men väldigt lite substans. Jag tror inte att det är skrivet av en jurist utan av en som tycker sig vara expert på miljörätt. En sådan finns dessutom ständigt i vargkulisserna!

Nordulvs yttrande är i stora delar trams. Som när de t ex hävdar att jägarorganisationer har rätt till domstolsprövning men inte de stackars miljöorganisationerna. Som stöd för sin sak har de hittat ett jaktlag på Orust som minsann fick ett licensjaktsbeslut prövat av domstol, trots att det inte var överklagningsbart. De glömde dock bort att sakägare, i det här fallet markägare och jakträttshavare, självklart har högre ställning än en organisation på riksplanet utan koppling till sakfrågan. Dessutom glömde de att nämna att länsstyrelsens beslut i den frågan inte gick att överklaga överhuvudtaget, inte ens till Naturvårdsverket. Det strider mot mänskliga rättigheter att inte få en grundlagsskyddad rätt prövad enligt Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Om Nordulv eller SNF finner anledning att överklaga beslut om på vilka skogsskiften man ska få fälla vuxen älg på Orust och kan hävda att det är en miljöfråga som faller under Århus konventionen så torde de ha samma rätt.

Svenska Jägareförbundet kommer nu att yttra sig över Nordulvs yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen.

av /7 Kommentarer

Mer positivt än på länge

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Har du märkt hur media behandlat jakten den senaste tiden? Har du lyssnat på någon riksdagsdebatt om jakt på sistone? Om du gjort det har du märkt att de allra flesta signalerna i samhället är positiva. Så såg det inte ut för några år sedan.

 

För en tid sedan diskuterades jakten i riksdagen. Det fanns inte ett enda parti som talade om inskränkningar eller förbud. Istället försökte partierna övertrumfa varandra i att hylla och betona värdena av jakt och viltförvaltning. Det finns naturligtvis enskilda politiker som har en mer kritisk syn, men min spaning ser till en mer övergripande trend.

Därtill har ganska många kändisar kommit ut som jägare. Statistiken över personer som tar jägarexamen visar på en stadig ökning. Kvinnorna i jakten blir glädjande nog fler.

Mediedebatten kring jakt är även den positivare än på länge. Viltkött förekommer i vart och vart annat matprogram, och efterfrågan på viltkött i affärerna ökar. Sammantaget har detta lett till att acceptansen för jakt är rekordhög.

Ser man tillbaka ett antal år var klimatet i riksdag, press och samhälle helt annorlunda. Så fort storstadsmedia skrev om jakt var det någonting negativt som lyftes fram.

Men så har det inte varit den senaste tiden. Sammantaget pekar dessa tecken mot att samhällets syn har förändrats. Vi hade sett tendenser, men märkte det tydligt för över ett år sedan. Först i olika undersökningar och sedan i media. Nu är det så tydligt att alla borde märka förändringen.

Men vad är det som skett?

Naturligtvis är det många saker som samverkat och skapat denna situation. Men det går inte att komma ifrån att Svenska Jägareförbundets målmedvetna arbete har spelat en viktig roll. Vårt enträgna arbete för att skapa opinion för våra frågor, samt att samhället ska se jakt och viltförvaltning som ett klokt sätt att vårda naturen och djuren har fått gehör. Att jakten också skapar samhällsvinster har blivit mer känt. Mångfalden, folkhälsan och mycket annat gynnas av att vi skördar lite av naturens överskott.

Det är alltså genom långsiktigt arbete och balanserande argument – som vunnit stöd i breda lager i samhället – vi varit med och skapa denna positiva situation. Notera att det inte är en persons förtjänst utan hela organisationens gemensamma arbete. Därtill leder de positiva signalerna från alla håll i samhället till att skapa en uppåtgående spiral av intresse. Nu gäller det att vårda detta.

För acceptans är bräckligt och ömtåligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och njuta av situationen. Istället måste vi tålmodigt fortsätta nöta på. Vi måste bygga vårt arbete och våra argument på ett sätt som gör att samhället ser allt positivt vi gör och står för.

Allting bottnar nämligen i att allmänheten förstår och gillar det jägarna gör. Och det verkar den göra just nu.

 

av /9 Kommentarer

Jaktetik är samhällets syn på jakten

, •
Vi måste visa att vi är öppna och tar ansvar för att få behålla acceptansen för jakten och dagens lagstiftning.

Samhället avgör vad som är god jaktetik, och vi måste  anpassa oss för att behålla acceptansen för jakten.

Jag har pratat jaktetik mer eller mindre ”från slott till koja” det senaste året, som en följd av Jägareförbundets etiksatsning. Jaktetiken är samhällets syn på vad som är god jakt, och samhällets normer förändras hela tiden. Därför är det bra att ta en mer konkret diskussion om jaketiken då och då. Även om etiken gått som en röd tråd genom allt vi gör sedan förbundet bildades.

Etik är den kollektiva uppfattningen om vad som är ett bra, korrekt eller acceptabelt beteende, medan moral är hur individer förhåller sig till etikens normer. Jaktetik är därmed ofta ett uttryck för hur hela samhället ser på en viss jaktlig företeelse, medan ditt och mitt beteende istället visar vår jaktmoral. Alltså måste vi ofta veta och ta hänsyn till vad de som inte jagar tycker, för att kunna värdera vad som är OK och vad som inte är det.

Sverige har världens högsta acceptans för jakt. Jag tror inte det är en slump. Jägareförbundet är en av världens äldsta naturvårdsorganisationer, och har arbetat för hållbar jakt med god etik sedan första hälften av 1800-talet. Redan från början skedde detta i samarbete med staten, vilket formaliserades genom vårt Allmänna uppdrag 1938. Vi har folkbildat, samtidigt som vi har bistått myndigheter och forskningen. Samtidigt har jakten sedan slutet av 1700-talet varit knuten till äganderätten, vilket givit en folklig förankring som inte finns i alla länder.

Sammantaget har det skapat en god förståelse för jakten i samhället. I takt med ökad urbanisering tappar dock större och större delar av allmänheten en naturlig koppling till brukande, inklusive jakten. Därmed blir det allt viktigare att föra en kontinuerlig dialog med samhället om behovet av jakt och hur jakt kan och bör bedrivas. Här fyller det allmänna uppdraget en mycket viktig funktion.

En god jaktetik måste utgå från att vi tar ansvar och jagar på ett sätt som har acceptans i samhället. Samhällets normer till jakten förändras dock över tid. Dels kan det ske indirekt exempelvis genom urbaniseringen, dels kan det ske direkt genom att Jägareförbundet eller någon annan aktör lyckas påverka samhällets attityder.

Vi måste vara lyhörda för samhällets attityder, och försöka befästa de normer vi håller med om och förändra de som vi anser är fel. Vi måste dock alltid sträva efter att vår verksamhet ligger inom ramen för de normer som gäller just nu. Det är då vi har lättast att påverka de normer vi inte håller med om.

Jag är helt övertygad om att det är enda sättet vi kan fortsätta ha världens högsta acceptans för jakten och västvärldens bästa jaktlagstiftning som bygger på frihet under ansvar. Därför är etiksatsningen så viktig.

av

Det viktigaste uppdraget för jakten

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

 

Jag ska försöka hålla mig kort och koncis. Men det viktigaste är att du inte slutar att läsa. Att du orkar läsa ända till slutet för detta är faktiskt viktigt.

 

Vi på Svenska Jägareförbundet pratar ofta om allmänna uppdraget. Och dessa två ord är kanske de mest osexiga ord du kan hitta. De lockar definitivt inte till något lyckorus och får knappast hjärtat att slå lite snabbare. Uppdraget handlar också om ganska abstrakta saker, som kanske inte säger så mycket. Men ta dig tid och läsa denna text, trots det. För det är viktigt att allt fler förstår att det är allmänna uppdraget som har format vår jakt.

Det är detta uppdrag, som infördes 1938, som gjort att Sverige idag sägs ha världens bästa regler runt jakten. Kanske tycker du att jag sticker ut näsan lite väl långt när jag påstår detta? Men jag vill hävda att vi idag har regler och lagar som oftast utgår från viltförvaltningens perspektiv – inte bara den regleringshysteri som många byråkrater andas och lever i.

 

Vad menar jag? Jo, genom att Svenska Jägareförbundet ska utföra uppgifter åt staten blir förbundet inbjudet till en arena som annars inte skulle vara öppen för oss. Vi får inte bara möjlighet att träffa politiker, myndigheter, departement och beslutsfattare i olika sammanhang – vi blir inbjudna och de vill träffa oss.
För att dessa makthavare ska vilja träffa oss måste vi ha något som de är intresserade eller har behov av. Det har vi – kunskap.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet haft möjlighet att bygga upp en enorm kunskap om jakt, samspel i naturen, viltförvaltning, naturvård och mycket annat.

Om man vill ha bra regler och en klok viltförvaltning (och det vill nog alla partier och myndigheter – även om utgångsvärdena kan se olika ut) så behöver dessa få reda på hur det fungerar idag, hur det skulle kunna fungera ännu bättre. Vilka konsekvenser olika beslut kan få. Hur man kan göra förändringar utan att få människor (i detta fall jägare) emot sig. Samtidigt måste makthavarna vara säkra på att all information de får från oss är baserad på fakta, erfarenheter och forskning. Att den är objektiv.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet fått denna viktiga position. Det är hos oss de söker fakta och information.
Men det finns också organisationer som vill jakten illa. De som vill inskränka och förbjuda har naturligtvis också insett att allmänna uppdraget ger jägarna kunskaper och möjligheter som de inte har. Det är därför som de med näbbar och klor gör allt för att förstöra allmänna uppdraget.

 

Låt oss konstatera att ingen slår Svenska Jägareförbundet på fingrarna när det gäller kunskap om viltförvaltning – jag tror också vi kan vara överens om att vi kan tacka allmänna uppdraget för det.
Så enkelt är det faktiskt. De pengar som kommer från Viltvårdsfonden har gett oss möjligheter till att bli den viktigaste aktören när det gäller viltförvaltning.

Under årens lopp har Svenska Jägareförbundet påverkat de jaktliga villkoren för jägarna och samhället. Vi har inte alltid lyckats nå fram till bra regler, men ofta har vi gjort det. Otaliga gånger har också ogenomtänkta förslag hamnat i papperskorgen, eller förändrats efter att förbundet förklarat konsekvenserna. Utan uppdraget hade vi inte fått chansen att påverka. Vi hade inte heller haft kunskaper eller personal att göra det.
Tro nu inte att allmänna uppdraget bara ger jägarnytta, för då har jag varit otydlig. Det ger lika mycket samhällsnytta. Det gynnar båda samhället och jägarna.

 

En av de mest fantastiska sakerna med det allmänna uppdraget är att det inte kostar samhället en enda krona. Kanske är konstruktionen av uppdraget en av det mest fiffiga lösningar staten kommit på. Det vill säga att jägarna betalar till sig själva. Genom denna konstruktion får staten en organisation som gör samhällsnytta för bråkdelen av vad det annars skulle kosta.
Varje krona som går till uppdraget ger nämligen tillbaka värden sex gånger pengarna, på grund av att ideella krafter också bidrar. Det har den statlige utredaren Madeleine Emmervall konstaterat.

Tänk på det när du betalar in avgiften till det statliga jaktkortet nästa gång. Det ger dig både samhälls- och jägarnytta.

av /8 Kommentarer

Så känns det att döda ett djur

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Jag hade väntat på att få frågan, av någon som ville lyssna på svaret. Och detta är min förklaring. Du har kanske en annan?

– Hur känns det att döda ett djur, frågade han helt utan baktankar. Han var uppriktigt intresserad.

– Det är en väldigt intressant fråga. Men det tar en stund att förklara. Är du intresserad av lyssna några minuter, frågade jag tillbaka.

Jo, han ville veta. Och jag började förklara. Men det kändes fel att börja med skottet. Eftersom jag inte känner en enda jägare som går ut i skogen för att döda djur – utan för att jaga – handlade det om att sätta skottet i ett perspektiv som han förstod, han som aldrig hållit i ett vapen eller knappt träffat en jägare. Det krävdes att börja från början.

– Jakt är för mig en livsstil. Året runt är jag en jägare, oavsett om jag jagar eller inte. Att vara jägare är något som jag tycker är fint, det är stolthet förknippat med det. En jägare älskar djur, natur och tar ansvar för helheten. Och han, eller hon, gör detta året runt. Det handlar om aktiv natur- och viltvård.

– Vet du hur många djur den genomsnittlige jägaren skjuter per år? Cirka ett djur. Hur mycket tid lägger jägaren ned? Jo, alltifrån några dagar till i stort sett all ledig tid. Samtidigt satsar vi stora pengar på utrustning, viltvård, skytteträning, hundar, slaktutrustning med mera. Vi betalar för att allt vi gör. Från jaktarrende till jaktkortsavgift.

– Som du kanske förstår är det inte dödandet av ett djur per år som driver oss till att lägga ner så mycket pengar och tid, även om man ibland hör vissa personer – som inte jagar – påstå detta. Det finns istället något annat. Och det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, eftersom det skiljer sig från person till person.

 

Jag förklarade att anledningen till att man jagar har förändrats. För långt tillbaka sedan var jakten ett sätt att få mat. För 30 år sedan svarade nästan alla att det handlade naturupplevelse, avkoppling och gemenskap. Men idag finns en oerhörd stor spännvidd på vad det är som får människor att jaga. Det kan vara alltifrån andliga värden till naturligt producerat kött. Orsakerna har blivit många fler.

– Nu börjar jag närma mig svaret på din fråga. Som du förstår så skjuter vi inte så ofta. Men vi ser djur nästan var enda gång vi är i skogen. Men vi avstår skott för att det kan vara ett dåligt läge, fel djur, säkerheten inte var uppfylld eller för att vi inte ville skjuta.

Sedan berättade jag om upplevelsen att stå på pass, känna lukter, se fåglar, insekter och höra hunden, känna spänningen växa. Hur kroppen reagerar när djuret närmar sig.

– I denna situation skärps dina sinnen. Du kan inte tänka på något annat. Din koncentration är helt riktad mot en enda sak – jakten. Din syn, din hörsel, känseln, luktsinnet, allt är på topp. Du är medveten om allt du gör och hur du rör dig. Detta skapar en närvarokänsla som är väldigt stark och intensiv. Du känner dig väldigt nära naturen, som en del av den.

– Om djuret väl kommer fylls din kropp av adrenalin. Hjärtat slår fortare. Upplevelsen är så stark att du nästan kan ta på den. Din uppgift blir att kontrollera dina känslor och intryck. Välja ut det perfekta läget.

– Och det här är inte enkelt. Ju mer du tänker, desto svårare blir det. Det är därför många nybörjare har svårt att få bra lägen i början. När du har jagat ett tag så hamnar du i något som kan liknas vid ett tunnelseende. Det finns bara en sak i världen just då. Det är du och djuret. Och så måste det vara för att du ska kunna prestera på topp. Skjuta ett skott som dödar snabbt, utan lidande för djuret.

Han lyssnade intensivt och ställde då och då motfrågor. Han nickade när han förstod, rynkade ihop ansiktet när han inte kunde koppla ihop orden med den betydelse som jag lade in.

 

– Allt jag gjort under året har varit förberedelser för cirka en sekunds arbete, att krama av avtryckaren när jag har ett perfekt läge. I den situationen finns inga tankar i huvudet. Det är helt tomt. Koncentrationen är så intensiv att det inte finns utrymme till något annat.

– Men när skottet har träffat, bytet gått omkull, då kommer tankarna. Och det är också väldigt många känslor som blommar upp i kroppen. Lycka, glädje, vördnad och respekt för det fällda djuret, men också en hel del vemod eftersom jag dödat ett vackert djur. Och allt kommer samtidigt. Ibland känner man sig också helt utmattad eller tom.

– En del människor har svårt att förstå varför vi känner glädje i ett sådant ögonblick. Men vi har upplevt spänning, 100-procentig koncentration och känt oss avkopplade från allt annat i livet, och samtidigt avslutat jakten på ett perfekt sätt. Målet är uppnått. Då blir man glad.

Han sa sig förstå. Men jag fick ändå känslan att han tyckte det där med glädje var lite konstigt för honom.

– Varför blir fotbollsspelare glada när de gör mål? Varför känner en företagsledare lycka efter ett bra bokslut? Varför blir en botaniker entusiastisk när han får se en ny art? Jo, jag tror allt handlar om att nå målet, att lyckas med det man vill uppnå. Men utan att veta exakt så tror jag jaktglädje också har inslag av primitiva känslor. Jagat är något vi gjort sedan människor började äta kött. Och förmågan att skaffa mat har varit lika betydelsefull som att kunna föröka sig. Skulle du lyckas överleva och föra vidare dina gener var du tvungen att behärska bägge delarna.

– När du väl börjat jaga vill du uppleva denna intensiva spänning och koncentration igen. Så det är inte skottet i sig – dödandet – som lockar, det är upplevelserna i skogen. Jakten gör nämligen något med dig. Den väcker känslor som du annars inte känner. Dessa är verkliga och sätter maten, naturen och livet i ett sammanhang. Jakten ger upplevelser och närvarokänslor som fyller dig med energi. Det är därför vi jagar, och då har jag inte ens nämnt viltköttet och vilken känsla det är att servera något man själv skördat.

Han nickade. Budskapet hade gått fram.

av /10 Kommentarer

Är vårt beteende en del av problemet?

, •

Jagare2 MR

Satt igår framför tv:n och lät tankarna flyta iväg. Och hur gärna jag än ville kunde jag inte medvetet styra dem mot något upplyftande eller roligt.

När man ingår i en ledningsgrupp försöker man alltid att läsa in trender och beteenden. Det handlar om att se såväl möjligheter som risker.

En trend som är riktigt stark i samhället just nu är den individualistiska, vilket innebär att vi blir allt mer självcentrerade. Våra bedömningar och personliga intressen får allt större genomslag i våra bedömningar. Frågan: What’s in it for me, ställs medvetet eller omedvetet i allt vi gör och våra val.

Denna trend har slagit hårt mot ideella organisationer och föreningar. Få betalar in en medlemsavgift för att föreningen gör något bra, för orten, ungdomen eller samhället. Istället kommer frågan: vad får jag ut av detta? Ifall jag inte hittar något som ger mig personligen eller min närmsta familj någon direkt nytta så väljer man att stå utanför.

Det har också gått så långt att man till och med aktivt börjar motarbeta och baktala föreningar som inte ger ett direkt värde tillbaka. Man hyllar också friheten och valmöjligheterna att stå utanför. De större värdena (en ungdomsverksamhet på orten eller samhällets förståelse och acceptans) negligeras till förmån för relativt små direkta värden.

När det gäller jakt behöver man inte gå längre än till webben eller sociala medier för att se att Svenska Jägareförbundet och alla andra intressenter i jaktvärlden får kritik och ifrågasätts av många människor. Även jägare emellan är tongångarna hårda. Olika intressen inom jakten ställs emot varandra. Vår blick riktas alltmer mot det självklara för mig, inte det som är bra för alla.

Allting är naturligtvis inte så illa som jag skriver men motsättningarna håller på att öka. Allt fler ifrågasätter allt mer, med hänvisning till individuella värden.

 

Om vi går över till jakten så har vi en bra lagstiftning, vettiga regler, bra viltförvaltning, säkerhet, jaktetik (för att nämna några exempel) tack vare kollektiva insatser. Det är när jägarkollektivet tillsammans bestämmer sig som vi nått framgångar.

Att då se hur jägare smutskastar varandra, olika organisationer, företag, olika ingångsvärden till jakten och förvaltningen, vapen och hundar gör i alla fall mig bedrövad. Detta leder oss nämligen inte framåt. Tvärtom är detta en mycket farlig trend. Vi jägare håller på att servera de som vill inskränka och förbjuda jakt med argument, samtidigt som vi visar upp en splittrad fasad.

Våra strävanden att maximera nyttan för våra egna personliga intressen håller på att börja skada jakten i stort.

Kanske är det så enkelt att det handlar om kortsiktighet istället för långsiktighet. Att vi tänker smalt och kort. Det som betalar sig på kort sikt får större betydelse än det långsiktiga som känns mer ovisst. Händelseutvecklingen har i alla fall nått en sådan nivå att alarmklockorna borde skrika – vakna.

 

Denna trend pekar mot att vi kommer få svårare och svårare att behålla en klok viltförvaltning, en generös jaktlagstiftning och att jägarna får behålla inflytandet i viktiga jaktfrågor.

Tyvärr har Svenska Jägareförbundet förlorat medlemmar under de senaste åren. Förbundet är som bekant den tydligaste och viktigaste försvararen av kollektiva värden. Men än så länge är Jägareförbundet med sin kompetens och styrka så starkt att det kan hålla emot. Men fortsätter trenden mot att vi ska strunta i kollektiva värden och bara titta till våra egna behov och önskemål då skadar vi jakten på ett sätt som få jägare inser.

Det är alltså vi själva – vårt agerande – som gör att vi kan tappa taget om jakten. Vi själva utsätter jakten för större risker än vi behöver. Det är vi som genom internt käbbel öppnar för inskränkningar och förbud.

Frågan är bara om jakten, och den livsstil vi lever, är så viktig för oss att vi kan höja blicken och se vad som håller på att hända?

Det tragikomiska är att lösningen är så enkel att vi nästan missar den. Vi behöver bara arbeta tillsammans.

 

av /14 Kommentarer

Kan vi göra som vi vill?

, , •
Foto: Magnus Rydholm.

Foto: Magnus Rydholm.

Med jämna mellanrum stöter jag på en ganska vanlig attityd. Denna dyker upp i hela samhället och är således inget isolerat jägarfenomen. Det jag tänker på är: ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra”. Ibland appliceras det på den enskilda jägaren, ibland på jaktlaget eller hela jägarkollektivet.

Jag utgår ifrån att ni har träffat ett antal jägare som säger så med jämna mellanrum. Och gräver vi långt inne i oss själva så måste nog alla erkänna att vi sagt – eller i alla fall tyckt – så. Begreppet används på allt mellan himmel och jord; vapen, kalibrar, hundar, jaktmetoder och utrustning med mera.

Ofta bottnar agerandet i att vi har svårt att finna vedertagna argument som samhället eller omgivningen accepterar. Att säga ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra” innebär inte att man med automatik har fel. Det betyder bara att jag inte lyckats få min omgivning att förstå eller tycka lika dant. Fast det kan också betyda att jag har fel, riktigt fel. Men att jag inte själv har förmågan eller viljan att inse detta.

Inom socialpsykologin finns ett begrepp för detta: kognitiv dissonans. Låt mig ta ett övertydligt exempel. Alla rökare vet att detta är onyttigt, men för att försöka skapa legitimitet för sitt rökande använder de en förklaringsmodell som ska minska onyttigheten, exempelvis ”jag röker så lite”, ”jag mår bra trots att jag röker”.

Jag ställer en helt uppenbar fråga: Ändrar samhället sin syn på rökning för att rökarna inte tänder på så många giftpinnar om dagen, eller tycker att de mår bra?

Nej, självklart gör samhället inte det.

Bryr sig allmänheten om vad vi jägare gör? Jo, allt vi gör och säger tolkas av samhället. Är inte våra argument så bra att samhället accepterar dessa kommer det slå tillbaka mot oss – troligen i att acceptansen för jakt minskar. Det hjälper inte att hävda att detta bara är något som vi jägare bestämmer över och att ingen annan har med detta att göra. Jakten är inte frikopplat från samhället i övrigt.

 

Någon minns säkert att jag tidigare skrivit om att vi troligen har världens högsta acceptans för jakt. 86 procent. Bara nio procent är emot jakt. Men det finns en skenbar trygghet i denna höga siffra.

Tidigare fanns en stor och överväldigande majoritet som förstod och visste vad jakt var. De hade gjort ett aktivt val att jakt var okej. Så ser det inte ut idag. Skillnaden ligger i att kunskapen om jakt är väldigt liten och människorna har inte gjort ett medvetet val. Istället anser dessa att jakten är okej så länge den lever upp till deras krav och förväntningar på hur den ska skötas. Vi får deras förtroende så länge vi lever upp till deras förväntningar.

Acceptansen för jakten är starkare än någonsin, men jag vill hävda att den också är skörare än någonsin. Det krävs således inte så mycket felbedömningar av oss för att siffrorna ska dala – snabbt.

Hur samhällstrender som indirekt påverkar jakten är naturligtvis inget som gemene man dagligen går och funderar på. Men Svenska Jägareförbundet gör det. Det är därför vi jobbar med jaktetik, gör opinionsundersökningar, lär ut tekniker och jaktmetoder som är accepterade, försöker sprida viltkött till allmänheten, har en objektiv information och mycket annat.

För utan samhällets stöd så kommer förbud och regleringar oerhört snabbt.

Ibland kan det nog vara svårt att se och uppskatta denna del av Jägareförbundets arbete, när man tycker att ingen annan har med min jakt att göra.

Men det är just så vi människor (och kognitiv dissonans) fungerar.

av /1 Kommentar

Liten eller stor risk att hunden dödas av varg?

•

Igår har SR ett inslag om vargar och hundar. Det bygger på vad Viltskadecenter säger om vargangrepp på hundar. Jag har i flera år påpekat för VSC det olämpliga i att redovisa risker för vargangrepp på hund som man gör , utan att också jämföra med andra risker som hundar eller vi själva utsättes för. Tyvärr gör man fortfarande inte det, man skriver bara att det är upp till var och en att avgöra om det är en acceptabel risk. De redovisar också att vargdöden är en ny risk som tillkommit som är lika stor som trafikdöden för jakthundar. Det säger SR heller inget om. Jag skrev en kommentar till SRs reporter med anledning av inslaget. Väljer att publicera det istället för att skriva ett helt nytt inlägg.

 

Hej Joacim

Lyssnade på ditt inslag på SR om hundar som angrips av vargar. På en viktig punkt har jag kraftiga invändningar mot sättet att rapportera. SR bör undvika att använda siffror som ingen kan förhålla sig till.

Siffran 9000 respektiver 5000 jaktdagar i snitt för att hunden ska angripas av varg ger sken av att risken är i stort sett obefintlig. Jag har i flera år påpekat att SLU och Viltskadecenter inte bör använda siffran som det görs i inslaget. Jag var involverad för drygt 10 år sedan när undersökningen gjordes.

Låt mig förklara vad som är så fel. Jag börjar med ett par frågor till dig.

Kan du själv förhålla dig till uppgifterna? Är 9000 eller 5000 dagar per angripen hund en stor eller liten risk? Hur stor är risken i förhållande till andra faror som vi normalt förhåller oss till? Jag är övertygad om att du precis som de flesta andra tycker att risken är väldigt liten! 9000 jaktdagar, det är ju en massa jaktdagar.

Men om man istället väljer att redovisa det på annat sätt hur uppfattar man det då? Du gör ett försök på er hemsida. DU skriver: ”Med andra ord: med 150 jägare inom ett vargrevir som jagar 20 dagar per säsong så kan man förvänta sig ett angrepp vart tredje år om det är ett par inom reviret och vart annat år om det är en familjegrupp.”

Fortfarande låter det som en liten risk.

Men om man istället säger att det under den första älgjaktsveckan i oktober släpps 2000 hundar i Värmland och att det betyder att en hund kommer att angripas av varg varannan eller var tredje dag. Hur uppfattar du problemet nu? Visst låter det som om problemet faktiskt är reellt?

Det ovan var en redovisning av hur samma data kan presenteras på olika sätt och ge helt olika bild av problemet, trots att det är exakt samma siffror. I vargdebatten har vissa valt att översätta siffrorna ovan till hur många år medeljägaren kan jaga i reviret förrän hunden blir angripen. Eftersom jägare med hund jagar i snitt 30 dagar per år blir siffran 300 år respektive 160 år. Nu låter det nästan omöjligt att få sin hund vargdödad!

Men som jag frågade ovan, hur stor är risken i förhållande till andra faror? När rapporten kom för många år sedan valde jag att göra exakt samma typ av beräkning för risken att jag som bilförare ska omkomma i trafiken. Det är enkelt, det är bara att ta antalet mil som körs i Sverige av bilister, medelsträckan som Svensson kör och antalet döda i trafiken och sen räkna.

I Sverige har vi en nollvision för dödade i trafiken. Alla säger vi ”kör försiktigt” när någon ska åka lite längre sträckor. Många känner också en oro över riskerna i trafiken. Vi kan möta rattfyllon, drogpåverkade, somna vid ratten eller mötas av plötslig ishalka.

Men hur är det med risken? Hur stor är den egentligen?  Hur stor är risken i förhållande till de 160 år en medeljägare kan jaga i ett revir med en familjegrupp vargar? Jo, du kan köra 1200 mil (medelbilisten) om året i 10 000 år utan att dödas i trafiken! Plötsligt framstår 160 år som en stor risk jämfört med risken 10 000 år som vi trots allt alla räds!

Så min vädjan till SR och alla andra är att sluta använda siffror som ingen kan förhålla sig till. 5000 eller 9000 jaktdagar med hund säger absolut inget om risken är stor eller inte. Det tjänar enbart ett enda syfte, att förminska ett mycket stort problem för Sveriges jakthundägare. Notera att det angripits ca 50 hundar per år av varg, trots att tusentals jägare inte längre vågar släppa sina hundar.

Med vänliga hälsningar

Gunnar Glöersen

av /39 Kommentarer

Vargjakten slut i Värmland

, , •

vargjakt

Vargpass i Dömleskogen                         Foto: Gunnar Glöersen

 

Nu är vargjakten över i Värmland där jag jagat. Som vanligt har jakten debatterats och kritiserats av vissa grupper. Deras försök att störa och ”dokumentera” vargjakten har begränsat sig till att dyka upp på parkeringsplatser i lågskor eller åtminstone i kläder som inte direkt lämpar sig för mera avancerade skogsutflykter. Efter att de under den första helgen fick sin mediala uppmärksamhet försvann de.

Däremot var lokalbefolkningen fortsatt på plats och gav oss glada tillrop. Under de 12 dagar jakten pågick träffade jag många längs vägar och vid röda stugor i skogen. Alla sa samma sak. ”Lycka till, skjut så många ni kan. Ni har mitt stöd”. Dessutom fick vi många tips från allmänheten som gjort sig besväret att söka upp våra telefonnummer. De hade sett vargar eller vargspår och ville hjälpa till. Alla rapporter var inte rätt, men visar på det engagemang för vargjakten som finns i bygderna.

Jag jagade själv 10 av de 12 dagarna. För det mesta hängde jag i spåren efter vargar. Det gör att chansen att få skjuta en varg är liten. Men man får glädjas med passkyttar, som efter många och långa timmar i kyla, får skjuta en varg. Mest beundrar jag de unga grabbarna, Simon, Robert, Tommy, Niclas och Anders m fl. som sent varje kväll körde över markerna och sprejade alla spår med grön färg. Sen var de ute igen kl. 05.00 och sökte nya spår. Vissa sträckor till fots med pannlampa genom skogen. De är ungdomlig entusiasm! Alla andra kom till serverat bord kl. 09:00!

Vargjakt är roligt ungefär tre dagar, sen övergår det hårt arbete. Jaktledarna lägger ner många dagar i förväg med planering. När vargjakten väl är igång ska vargarna ringas, passkyttar ställas ut, säkerhetsdetaljer och regler genomgås m.m. Efter jakten ska fällda vargar visas upp för länsstyrelsens personal och papper fyllas i. Samtidigt ska nästa dags jakt planeras och telefonsamtalen blir många och långa till sent på kvällen. Det blir inte många timmars sömn.

Många ickejägare verkar tro att det är nöjet att få skjuta en varg som driver oss. I själva verket är det för att vi överhuvudtaget ska ha något att jaga kommande år som vi jagar. Det är älgar, harar och rådjur vi vill jaga, inte varg!

En ny erfarenhet blev vargjakt med hund. Inte bara för mig utan även för hundförarna själva. Ganska många av vargarna har skjutits för hundar. Jag visste att man gjort det i Finland. Men att t ex en ensam liten smålandsstövare kan driva vargar i pass är onekligen lite märkligt. Om vargen bestämmer sig för att jaga istället för att vara den jagade har hunden givetvis ingen chans, vargen väger 2-3 ggr mer än hunden. Hemligheten ligger i att det är hundföraren som söker upp vargen och skrämmer den ur daglegan. Den ska veta att den är förföljd av oss. Först då släpper man hunden. Jag är inte djurpsykolog, men gissar att den normalt tuffa vargen tappar självförtroendet när den som jagande plötsligt blir den jagade. Problemet för oss är att få alla att förstå den skillnaden. I andra sammanhang säger vi att vi inte kan jaga med hund p g a vargen. Nu jagar vi plötsligt varg med hund. Var säkra på att ”den andra sidan” kommer att försöka tvista till argumenteringen.

Sammanfattningsvis visar vargjakten att vi är väl förberedda, bra organiserade och att samarbete över jaktlagsgränserna är helt avgörande. Nu ska vi fortsätta arbetet med att få en långsiktig och vettig vargförvaltning. Ännu är vi inte framme, 2015 års vargjakt var bara det första steget.

av /53 Kommentarer

Vad får du för medlemsavgiften?

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Finns det någon organisation som levererar mer medlemsnytta än Svenska Jägareförbundet (medlemsnytta är för mig vad man får för sin medlemsavgift)?

Jag är en föreningsmänniska och medlem i många olika föreningar. En del har en väldigt låg medlemsavgift, men jag får i stort sett inget annat från dessa än en inbetalnings-avi. Andra föreningar kostar mer. De ger mig möjlighet att använda lokaler, utrustning, instruktör/tränare eller något liknande. Mycket mer än detta får jag inte för medlemsavgiften, som ibland är mer än dubbelt så dyr som Svenska Jägareförbundets.

Vad är det jag vill säga? Jo, att 600 kronor kan upplevas som en ganska hög kostnad för att vara medlem i en förening, om man inte reflekterar över vad man får tillbaka i form av medlemsnytta.

Vet då alla medlemmar om vad förbundet gör, vad man får för sina inbetalde pengar? Nej, tyvärr inte. Jag nämner här några av de allra viktigaste sakerna man får för de 600 kronorna:

  • En organisation som med kraft och kunskap bevarar och utvecklar den svenska jakten och viltvården.
  • Förbundet har anställda jaktvårdskonsulenter knutna till alla län, med kunskap om förutsättningarna där, för att kunna svara på dina frågor.
  • Förbundet har anställda specialister inom många olika kunskapsområden, som kan svara på dina frågor, arbeta med utveckling av jaktformer, regler med mera.
  • Förbundet har tusentals förtroendevalda – på alla nivåer – som arbetar för du ska ha bra förutsättningar för din jakt, ditt skytte etc.
  • Förbundet verkar från lokal och länsnivå till nationell och internationell nivå, eftersom överstatlig lagstiftning också påverkar din jakt
  • Förbundet har utbildningar inom nästan allt – för att du ska hitta det du vill lära dig.
  • Förbundet arbetar mot politiker, myndigheter, forskare, skogen, lantbruket för att du ska ha bra jaktliga villkor, viltstammar och möjligheter.
  • Därtill finns det allt det andra, som tidningen Svensk Jakt, försäkringar, rabatter på olika produkter, jakttabell, hemsidor, information och mycket annat som du får.

 

Jag nämner också två exempel, där förbundet nyligen gjort avgörande skillnad för medlemmarna.

  • Handläggningstiderna av licenser blir nu kortare i många län. Förbundet har haft möten, gjort skrivelser, debatterat för att Polisen ska sköta uppdraget som det ska fungera. Nu ser vi resultatet av vårt arbete.
  • Vargjakt. Förbundets engagemang i vargfrågan är det som gjort att vi idag jagar varg. Utan vårt arbete hade det inte varit möjligt.

Om jag ska vara ärlig vet jag inte om en enda förening som ger mig så mycket för medlemsavgiften som Svenska Jägareförbundet.

Värva en medlem du också och hjälp oss att bli ännu bättre – för dig som medlem.

av /1 Kommentar

APU, lögnens Mecka

•

Jag har tidigare skrivit om APU. Deras frontfigur Conny Andersson drar sig inte för att konsekvent ljuga. Nu senast sprider han nyheten att deras spaning har lett till att ”de” har hittat en skadeskjuten varg som skjutits av en 16 årig pojke under helgen. De bifogar en bild som bevis. Absolut inget av detta är sant! Allt är lögn och förbannad dikt!

Jag tar det i tur och ordning.

  1. Vargen på bilden som APU sprider är skjuten av en 45 åring man.
  2. Ingen 16 åring har överhuvudtaget skjutit någon varg. Däremot har en 17 åring skjutit en varg, men inte i helgen. Det var i fredags. Den vargen föll på skottplatsen. 17 åringen har redan vapenlicens och har rätt att jaga.
  3. Ingen varg har ”hittats” av APU. De enda vargar som finns är de vargar som jägarna själva skjutit, visat upp för besiktningsman, fotograferat eller låtit andra fotografera.

Idag var jag med i P3 kl 13:20. Före mig var Conny Andersson. Tyvärr hörde jag inte vad han sa, medan jag väntade i luren. Hade jag gjort det hade jag i direktsändning kunnat visa hur APU vilseleder, ljuger och förtalar inte bara enskilda utan även hela grupper av människor. Conny Andersson är en ny Hellesö, en djurens beskyddare, naturens vän och vargkramarnas hjälte.  Hoppas att omvärlden snart inser att han är en ulv i fårakläder.

av /19 Kommentarer

Tre dagars vargjakt

•

varg

Så blev det vargjakt till sist. Först lurade länsstyrelserna oss på den första veckan, med obegripliga motiveringar. Sen var det lagmannen på Förvaltningsrätten i Karlstad som stal den andra. Om man ska vara snäll så kan man väl säga att det nog är ovanligt att en lagman går emot regering och riksdag i en mycket kontroversiell och svår juridisk fråga och dessutom våga ta beslutet ensam efter stängningsdags!

Lösningen fick vi tack vara Jägareförbundet som direkt skickade en överklagan till Kammarrätten. Men det viktigaste var att vi tack vare vår internationella bevakning visste att det skulle komma en dom som förväntades gå i vår riktning. EU domen visade sig ocskå bli avgörande i Kammarätten, som upphävde inhibitionen. Äntligen kunde jakten komma igång.

Snön vräkte ner, men övergick tyvärr i regn i mitt eget område. Vi ställde in den organiserade jakten. Men vi var några som ändå försökte, men det var hopplöst. Jag åkte hem och ringde Lennart Johannesson. ”Vill ni ha hjälp”, frågade jag mest på skoj. – Ja, jag måste åka på styrelsemöte, du får ta över spårningen, vi har fem inringade”, svarade Lennart. Jag var inte nödbedd. 30 minuter senare var jag på plats. På vägen fick jag veta att en av de fem vargarna hade fällts. När jag parkerade fälldes nummer två! Min spårning begränsade sig till att spåra ut de tre återstående ur såten. Då ringde de från mitt eget område, vi har ett vargspår. – Så jag kastade mig in i bilen igen. Jag brukar inte misslyckas när jag väl får ett spår, men den här gången saknade jag APU indianen. Jag kunde inte tyda marksafterna, försöket misslyckades.

Dag två var jag åter på plats i Gårdsjöreviret med Lennart och 55 jägare. En varg var hittad. Vi ställde ut och jag och Lennart skulle spåra. När passlinjen var på plats kommer en varg in mellan två passkyttar 50 meter från den vi tidigare hittat spåren efter. Alltså två vargar i såten. Lennart och jag tar var sitt spår. Vi spårar ca 3 km och varg nr 2 stannar ofta och väntar in oss. Den första verkar ligga långt före. När jag närmar mig passlinjen rapporterar en skytt att han sett en varg. Jag börjar oroa mig för att vargen slunkit ut. Jag har nämligen bara 75 meter till passlinjen när det smäller! Två snabba skott och en glad 19 åring rapporterar att vargen ligger. Hade jag hunnit 10 meter till hade jag sett allt. Så nära kan de vara den som spårar.

Vi samlas igen för ny såt. Plötsligt står det tre kvinnor och en man mitt ibland oss. De passar liksom inte in. Inte direkt klädda för vargjakt. APU är på plats. Jag hade fått höra att de varit hos ett annat jaktlag ett par timmar tidigare. Nu träffade jag för första gången på dem i skogen. Nej förresten, på parkering intill skogen. Ingen brydde sig om dem, vi planerade ju utställningen för nästa såt och nya vargar. Hade inte heller tänkt bry mig om dem. Men när de började fotografera nummerplåtar på bilar fick jag nog. Jag frågade varför de gjorde så. De fega typerna nekade, trots att vi alla såg och hörde hur den mörka kvinnan i sällskapet tog bilder. Den ena kvinnan blev lite upphetsad och fråga lite uppkäftigt om jag hade polismans befogenheter. Som om det skulle krävas för att fråga varför de beter sig som de gör. Först nu känner de igen mig. –Nu ser du att det vi gör inte är trams! På vilket sätt deras agerande inte skulle vara trams framgick dock inte. Mannen i gänget ställde en fråga till mig. – Det finns väl 5 vargar i Gårdsjöreviret? Jag svarade vänligt att de är betydligt fler, åtminstone det dubbla. Han skakade på huvudet och sa att det inte stämmer med den officiella bilden. Där har han helt rätt. Fem var garanterat fel! Vi har nämligen redan skjutit 6! Möjligen var den sista vargen vi sköt och de två vi spårade igår och alla de som andra jaktlag jagade spökvargar. Vad vet jag, de ser dock ut att finnas i verkligheten. Spår i snön blir det också av dem.

Ljuset satte hinder för ytterligare vargar dag 2. Lennart och hans spårare började bli slitna, de hade sovit 6 timmar sedan jakten började. Men viljan att jaga var stor hos de samlade. Vi vill jaga i morgon, sov ni så spårar vi! Så blev det.

Nya vargar hittades under förmiddagen dag 3. Två olika varglöpor ett par kilometer isär. Jag skulle kolla åldern p å det ena spåret. Genade till spåret och råkade stöta vargen efter bara 75 meter. Den hade tagit daglega i en brant. Så nu visste vi att vi hade ett färskt spår. Tyvärr bytte den riktning, vilket gjorde att vi ställde ut fel. Men några skyttar stod ändå på rätt ställe, norrut. Jag spårade vidare några kilometer. Såg fyra levande vuxna älgar och tre kadaver på vägen. Dessutom en dödad råbock! Under de tre dagarna har jag sett spår efter ca 12 älgar, men inte en enda kalv! Inte ett enda harspår och inte ett enda rådjurspår har jag sett. Markerna töms på vilt, men vissa tycker inte att det är ett problem. De kallar det biologisk mångfald.

Under spårningen går en ”stänkvarg” in i såten. Jägaren hann inte med, eftersom den kom från fel håll. Det var den andra ”stänkvargen” på två dagar. Det tyder på att det finns en hel del vargar i det sk Gårdsjöreviret. Tilldelningen baseras på att det finns 6 djur per revir. Problemet är att det finns betydligt mer än det dubbla i vårt jaktområde. Samma sak i det andra jaktområdet. Det betyder att vi inte kan tömma reviren som planerat. Det kommer att finnas lika många vargar efter jakten som man trodde att det fanns från början.

På vägen hem fick jag nya besked. Aktivister försökte förstöra vargjakten i ett annat jaktlag. Ett antal personer, varav flera från Norge, ställde sig helt sonika på vargpass. Syftet var givetvis att störa jakten. Nu har de vare sig kompetens eller möjlighet att förstöra hela jakten. Men tråkigt för just de jägarna.

Avslutningsvis får jag säga att jag är full av beundran för alla som i svåra förhållanden sökt nya vargspår, heder åt er. Samma sak om alla passkyttar som fryser i timmar. Lennart som organiserade det hela måste också få beröm. Det var med glädje jag bidrog med spårning av vargarna och än trevligare att var först framme hos en glad ung vargskytt.

 

(Kommentar i efterhand: Jag har antagligen varit otydlig, några har uppfattat texten om antalet vargar i jaktområdet som en kritik mot lst. De var inte menat så. Det var enbart APUs ”officiella bild” jag raljerar över. Lst har överhuvudtaget inte någon officiell siffra för området i år. Lst skrev därför ett förtydligande. Ni kan läsa det här. https://storarovdjuren.wordpress.com/)

av /26 Kommentarer

En dåres försvarstal

, , •

SRF

När jag igår kväll fick ögonen på Rovdjursföreningens förklaring till sitt agerande i vargfrågan kom jag att tänka på Strindbergs bok, ”En dåres försvarstal”! Precis som Strindberg i sin bok om sin relation till Siri väljer Rovdjursföreningens generalsekreterare och ordförande att ge ”sin egen” beskrivning av sitt förhållande till rovdjurspolitiken. I deras verklighetsbild är det de som blir hånade och får lida av rådande vargpolitik, inte landsbygdsbefolkningen. Det är inte de som är de stora förtryckarna, utan den förra regeringen med Eskil Erlandsson i spetsen.

Strindbergs bok slutar med, ”Jag har hämnats; vi är kvitt…”. Man kan anta att Rovdjursföreningen använder samma fras om Kammarrätten idag går på Förvaltningsrättens linje och beslutar om fortsatt stopp för vargjakten.

Rovdjursföreningens försvarstal är lika hemskt som Strindbergs ansågs vara på sin tid. Det saknar varje spår av självrannsakan, ödmjukhet och förståelse för konsekvenserna av den ökande vargstammen. Dahlerus och Nauclér visar också att de fullständigt struntar i att Sveriges riksdag med 87 procents majoritet vill att vargstammen ska förvaltas och begränsas genom jakt. Deras syn på ”demokrati” begränsar sig till rätten att kunna använda domstolsväsendet till att obstruera mot folkviljan.

Det finns mycket i texten som man skulle kunna kommentera, men jag begränsar mig till att förklara innebörden av deras tre krav för en hållbar vargförvaltning.

ett vetenskapligt välgrundat referensvärde för hur många vargar som behövs, som inkluderar genetiska hänsynstaganden

Målet är att det ska finnas minst 2000 vargar (Ne 500) i ”vår population”. Sveriges andel skulle sannolikt bli minst 1 500 vargar. För något inflöde av gener existerar enligt dem inte från Ryssland. Alltså vill de begränsa populationen till att enbart gälla Fennoskandia. Eftersom Finland knappast lär ändra sitt referensvärde (200 vargar) och inte heller Norge (30 vargar) lär Sverige få ta huvuddelen.

ett mål för genetiken och en konkret plan för hur isoleringen ska brytas och inaveln sänkas avsevärt och varaktigt

Med mål för genetiken menar de är att inaveln ska sänkas till högst 10 %. Eftersom Sverige ligger i utkanten av vargens utbredningsområde med en liten landbrygga österut kan målet vara svårt att överhuvudtaget nå, åtminstone under överskådlig tid. Framför allt eftersom det redan finns så många inavlade vargar att nya vargars betydelse inte är lika stor som i en stam med färre vargar.

en plan för hur åtminstone ett antal vargetableringar ska få finnas i norra halvan av landet för att säkra den genetiska kontakten österut.

”Ett antal vargetableringar” i renskötselområde skulle innebära att varg för alltid ska finnas i där. Eventuella invandrare skulle givetvis ”fastna” i dessa områden eftersom de där stöter på de första skandinaviska vargarna efter att de lyckas ta sig genom den vargtomma ”förbjudna zonen” i norra Finland. Eftersom Sverige är ett avlångt land skulle många valpar från dessa nordliga revir med invandrare välja att också etablera sig i renskötselområdet, nära befintliga nordliga revir. Det i sin tur skulle innebära att merparten av de genetiskt viktiga vargarna plötsligt skulle finnas i den norra halvan av Sverige. Hur argumentationen från SRF skulle se ut då behöver jag väl knappast nämna. Men konsekvensen skulle bli att rennäringen precis som SRF skriver skulle få ”anpassa sig till moderna miljökrav”. Fritt översatt, upphöra i sin traditionella form.

Att rovdjursföreningen överhuvudtaget väljer att publicera försvartalet visar inte bara på desperation när de nu märker att opinionen svänger. Tidningarnas ledarsidor är nu fulla med kritik mot dagens ordning där enskilda domares inflytande över förvaltningen är större än det folkvalda parlamentets vilja. Texten visar också på den totala bristen på förståelse för de tusentals renskötare, markägare, djurägare och jägare som på riktigt får betala priset för en växande vargstam.

Ann Dahlerus och Kenth Nauclér är dock villiga att kompromissa. Förslaget ser ut som följer:
– Om ni brukare går med på att lägga ner rennäringen i sin nuvarande form, avstår från älgjakt och användning av lös hund i stora delar av Sverige, accepterar att tamdjursnäring inte går att bedriva i skogsbygder och att markägarna avstår från intäkter från jakt och accepterar att fastighetspriserna i glesbygden sjunker. Då kan vi acceptera att ni jägare får skjuta några få vargar. Men bara om det görs ”försiktigt”!

av /38 Kommentarer

Hur fyller du på med energi?

, , •

Stressa av

Tempot i dagens samhälle är många gånger för högt. Vi stressar.
Både våra egna, vänners och samhällets förväntningar på hur vi ska vara som människor, vad vi ska göra, hur vi ska se ut, leva våra liv och mycket annat gör att stress numera är en del av vår vardag. Samtidigt ställer yrkeslivet allt tuffare krav.
Visst, stress behöver inte alltid vara dåligt. Den kan få oss att fokusera och producera.  Men alla människor behöver fylla på med ny energi. Och vi gör det på olika sätt.

För de allra flesta jägarna är det under jakt vi laddar batterierna. Det är då vi kopplar bort vardagen. Jakt är nämligen en sysselsättning som är som gjord för att få energi, kanske en av de bästa ”batteriladdarna” som finns.
Varför är den det?
Jo, först så är man utomhus under en lång tid. Bara den friska luften är bra. Därtill får man motionera, både gå, smyga, springa och ibland dra älgar till vägar.
Sedan får man koncentrera sig på saker som man inte gör varje dag. Lyssna efter ljud, stå still, vara tyst, uppfatta små rörelser och röra sig sakta för att nämna några primitiva saker som människokroppen faktiskt är gjord för att utföra.

När alla dessa små göromål utförs tillsammans klarar den mänskliga hjärnan inte av att samtidigt fokusera på andra saker. När vi är på jakt och skärps våra sinnen och hjärnan ställer in sig på en enda sak – jakten. Det går helt enkelt inte att samtidigt fundera över hur man ska få livspusslet att gå ihop, arbetsplatsproblem eller något annat. När du jagar gör du det till 100 procent. Och även om du inte skjuter något får du tillfredsställelse över upplevelsen i naturen. Du har troligen använt förmågor som du inte använder i din vardag, olika delar av hjärnan har fått arbeta för att nämna något. Och detta ger oss ny energi.

Jag tror det är just detta som gör att vi jägare söker efter så mycket jakt som möjligt. Vi söker återhämtning och upplevelser på en och samma gång.
Jakten ger oss jägare då mening – i ett större sammanhang (med viltkött, viltvård och allt annat).
Om du aldrig jagat någon gång. Fråga en jägare om du får följa med. Då kan du själv se att spänningen, upplevelserna och de skärpta sinnena ger ny inre kraft – även om kroppen blir trött.

av /1 Kommentar

Hur kan du skjuta ett djur?

, , , , , •

DSC_0328_2

Frågan kom överraskande. Hon vände huvudet mot mig och tittade mig djupt i ögonen.
– Hur kan du skjuta ett djur, frågade hon. Det fanns både avsky och ilska i hennes röst.
– Hur skulle jag kunna låta bli, svarade jag.

Frågan och motfrågan blev början till en lång och intressant diskussion som kanske började lite bryskt men avslutades ganska vänskapligt. Låt oss vara ödmjuka inför det faktum att för dem som inte jagar verkar dödandet vara kärnan i jakten, allting runt omkring förminskas och landar på det korta ögonblicket när avtryckaren kramas av. Denna korta sekund är dock inte jakten, det är avslutet. Och för oss jägare är det viktigt att vi kan ta denna diskussion på ett sådant sätt att vi skapar förståelse – inte avståndstagande. Även jag kan förstå att det kan verka motsägelsefullt i att kalla sig djurvän och samtidigt vilja skjuta djur. Men allt bottnar nog i vilken utgångspunkt man har. Som jägare ser jag människan som en del av naturen. Det är där som min argumentation börjar.
– Vad menar du, frågade hon.
– Jo, så här ligger det till. Jag vill inte att djur ska lida. Men samtidigt vill jag äta det bästa köttet som är hanterat med respekt för djuret hela vägen i matkedjan. När jag köper kött vet jag ingenting. Kanske har djuret fått ett mycket bra liv och avslut. Kanske har det stressats, trängts i en lång slakttransport och inte avlivats på ett bra sätt. Men jag vet inte säkert och jag vill veta.
Jag började med andra ord min argumentering kring djurets bästa.

– Om jag vill ha det djuretiskt bästa köttet måste jag själv ta ansvar. Jag kan inte bara överlåta avlivandet till någon annan, någon som är anonym, svarade jag.
Nu blev det hon som ställde många motfrågor:
– Kan inte naturen kunde vara en frizon från mänsklig påverkan? Varför jägare är så aggressiva? Varför tycker jägare att de är så viktiga, undrade hon.
Det blev en pedagogisk föreläsning om hur människan påverkar all mark i landet och att många djurarter gynnas av detta. Att det därmed finns ett utrymme för ett hållbart brukande av vilt. Att jakten egentligen inte är konstigare än att odla en åker. Båda sakerna går ut på att nyttja marken för att producera något. Antingen viltkött eller grödor (eller bägge delarna). Ibland tror jag det var ett smärtsamt uppvaknande för henne. Hon hade inte tänkt på alla aspekter kring jakt. Frågorna blev allt färre och hon blev tystare. Men jag ville inte strö salt i såren utan fortsatte förklara hur jag såg på jakten och det avgörande ögonblicket.

– Vi människor lägger ett intellektuellt perspektiv på liv och död. Bland djuren är det inte så. För mig känns det extra bra att veta att just detta djur har levt fritt. Det har ätit och levt precis som det ska göra. Och på en sekund förvandlas det till mat. Jag har kontroll på hela livsmedelskedjan – från skott till tallrik. Jag vet var djuret levt och hur det har hanterats, med mörning, styckning och förpackning. Det känns ärligt och bra, på något sätt.
Jag ska inte överdriva och säga att vi blev helt överens. Men hon började förstå varför jägare och djurvän inte är motsägelsefullt.
– För jag vill precis som en seriös lantbrukare att djuren ska må bra. De ska ha mat och förutsättningar att kunna leva så bra som möjligt.

Jag berättade också under en lång stund om allt arbete runt jakten. Om säkerhet, hundträning, viltvård, skytteträning och allt annat. Jag beskrev allt jag gör som ett sätt att leva – en livsstil. Jag går inte i skogen bara för att titta på naturen. Jag lever med och av naturen. Min upplevelse blir då så mycket starkare genom detta. Jag ser troligen mer djur och spår i naturen. Hör mer fåglar. Ser inte bara träd, utan aspar, sälgar, tallar, granar och alla andra trädslag. Jag ser insekter, blommor och gräs. Arterna ses inte som isolerade delar, utan en helhet – tillsammans med djuren. Kanske upptäcker jag vad som behövs göra för att de vilda djuren ska ha bra förutsättningar till kommande år. Det handlar ju om biologisk mångfald.
Det beror inte bara på att vi jägare har kunskapen om naturen, utan även om att vi vårdar något. För i slutänden är det vi som jägare som försöker se till att det finns bra förutsättningar för viltet. Min livsstil försvinner ju om djuren gör det.
– Förstår du hur viktiga djuren är för mig? Men precis som du känner glädje över en korg med kantareller känner jag glädje över att kunna skörda något av naturen. Precis som du vet jag att jag kan göra om samma sak nästa år.
– Du får gärna följa med när vi jagar så du får se hur det går till. Vi ser nästan alltid djur. Bara det är en belöning, även om vi inte skjuter något, sa jag.
Det fanns ingen ilska kvar i blicken när hon gick.
Och hon sa tack, vilket gav en slags bekräftelse att budskapet gick fram.

av /7 Kommentarer