Det här är den tid på året som de flesta av oss längtar efter, och då vi tillbringar mest tid i skog och mark. Under jaktsäsongen tillbringar vi många, långa timmar med att sitta på pass, smyga på ståndskall eller söka efter toppfågel. Det är inte nu vi bedriver mest viltvård, men det är nu vi lägger tid på att besöka även de avlägsna delarna av våra jaktmarker. Passa på att öppna ögonen för hur du kan förbättra markerna för viltet! Håller Salixslyet på att växa ur betningsbar höjd, eller har klövern gått ur på inägan? Är saltstenen slut, eller behöver utfodringsplatsen bättras på?

 

Framsida beskuren.JPG

Här är det hög tid att ta fram sågen…   Foto ©  Fredrik Widemo

 

Ser jag till mig själv så har jag konstaterat att det är bra mycket troligare att jag verkligen kommer till skott och utför en viltvårdsåtgärd, om jag sätter upp en enkel plan för vilka viltvårdsåtgärder som behöver utföras. Notera behoven nu, så vet du vad du skall göra när jaktäsongen är över, och du väntar på nästa säsong. 

Genom vårt nya viltvårdsverktyg på nätet kan du både lägga upp en plan, pricka av dina utförda åtgärder och få rådgivning om vilka åtgärder som är lämpliga. Verktyget ger dig dessutom möjligheter att jämföra värdet av olika åtgärder för viltet! Om du vill kan du även tävla om att vinna viltvårdspriser.

 

Här hittar du en länk till  Viltvårdsverktyget!

 

Vildsvinet i EU

I förra veckan var jag i Bryssel, för att diskutera viltvård och jordbruk med kollegor från olika jägareförbund i övriga Europa. Det var en mycket givande övning; inte minst var det intressant att konstatera att alla närvarande nationaliteter var rörande ense om att viltskador inom jordbruket är ett stort och växande problem, och att det är vildsvinet som orsakar huvuddelen av skadorna. Länder som haft vildsvin länge, som exempelvis Tyskland, kämpar med samma problem som vi gör i Sverige och samma sak gäller exempelvis i Slovenien, Ungern, Italien och Frankrike. Man har olika system i medlemsstaterna för att hantera kostnader för viltskador; i en del länder står markägarna för skadorna, i andra fall betalar jägarna och i några fall betalar staten brukarna. Oavsett detta delade alla deltagande jägareorganisationer ungefär samma problembild.

 

På väg från mötet funderade jag över om man kan dra några slutsatser av detta? Några mönster tycker jag framträder:

1. Vildsvinsförvaltning är komplicerat, och vi i Sverige är långt ifrån ensamma om att ha svårt att hantera problemen.

2. Jägarkåren ser problemen som stora och växande, även i de länder där staten eller brukaren själv får stå för kostnaden för produktionsbortfallet.

3. Vi behöver samarbeta både med brukare och med jägare från andra länder, för att kunna lära av varandra och hjälpas åt att hitta framkomliga vägar till en vildsvinsförvaltning i balans med jordbruksproduktionen.

 

Själv hade jag inte insett att vi i så stor utsträckning delar våra problem när det gäller vildsvinsförvaltning med jägarkåren och lantbrukarna i övriga Europa. Förhoppningsvis kan vi genom ett sameuropeiskt grepp, där vi lär av varandra, komma längre än vi annars skulle göra. Efter mitt första besök i Bryssel måste jag nog tillstå att min skepsis till EU när det gäller jaktfrågor inte är fullt lika grundmurad längre, även om det nu bara var vår egen lobbyorganisation som sammanträdde. Det finns onekligen mycket att lära av att diskutera sina olika erfarenheter med kollegor från andra länder, och gemensamt kan vi säkert nå längre än vi skulle göra annars.

Så här en bit in i jaktsäsongen och med några dagars intensiv lövfällning så inser man att det gäller att passa på om det ska bli så många jaktdagar som hade hoppats på den här säsongen. Ja, riktigt så många som man hoppas på kommer man väl aldrig upp i, men det gäller att ta tillvara de höstdagar som bjuds! Jag har faktiskt gjort ganska ärliga försök att vara med och i praktiskt handling fylla björnkvoten i Norrbottenskusten. Nu går det ju ganska bra ändå, även om jag inte har haft någon framgång. Men det är onekligen en extra krydda när björnarna börjar vara så många och hunden så intresserad att man nästan kan räkna med att var annan gång hon skäller så är det på björn. Men det finns ju vissa praktiska problem om man ska hålla sig inom de givna ramarna (!) för björnjakten, vilket jag ändå måste göra mitt yttersta för att lyckas med. Två exempel under jakten som beslutsfattare kan fundera över inför kommande års beslut och vilka regler som är rimliga och inte:

1. Fredag, hunden skäller på någonting i granarna. När jag närmar mig drar hunden iväg med detta något och kvar sitter en björn i trädet rakt över huvudet och morrar lite irriterat. Klar läge att inte skjuta eftersom det mest troliga är att det är en unge och hunden just drog iväg med honan. Dagen efter någon kilometer bort skäller hunden och huvudet av en stor björn syns i kikarsiktet. Hur stor är risken att det här är honan från igår? Vilka åtgärder är rimliga att vidta innan man skulle ha kunnat skjuta denna björn? Nu blev det aldrig aktuellt eftersom det var nästan en timme efter björnjaktstidens slut för dagen, men oavsett det är läget näst intill omöjligt för någon som vill vara laglig, eller?

2. Hunden är släppt och jag vandrar iväg genom markerna. Efter en timmes promenad ser jag på pejlen att hon drar iväg bort mot det ställe där förra helgens rester från älgslakten är nergrävda. Vad händer om hon får ett upptag där? Får en sån björn överhuvudtaget skjutas och i så fall hur långt bort från slaktavfallet. Visserligen inte utlagt i syfte att locka vilt, men om det har gjort det i alla fall?

Jag tror att alla som jagar förstår problematiken och den är framförd tidigare, men någon gång måste väl droppen urholka stenen så att vi åtminstone  kan lägga förbudet mot åteljakten bakom oss!?!
Slutligen kan jag också tillägga att den björn som fälldes på våra marker för någon vecka sedan visserligen fick vänta någon timme på besiktningsmannen, men väl på plats så var pappersarbetet klart inom en timme. Snabbt jobbat och definitivt inget avskräckande administrativt arbete! Bara som en upplysning till alla som fortfarande skyller ointresse för björnjakt på betungande administration. Nu upplever jag att även Norrbotten börjar få en grupp ”björnspecialister” som jagar björn ganska intensivt under hösten vilket är bra. Nu gäller det bara att öka intresset bland den ”vanlige” jägaren för björnjakt samtidigt som man i jaktlagen ser till att björnspecialisterna får tillträde när ni behöver hjälp kommande säsong!

PR för jakten

Skjut, gräv och tig, var den rubrik man hade satt för debatten jag deltog i igår i Göteborg. Egentligen handlade det om Tommy Hammarströms bok ”Vargen kommer”. Boken och debatten kan sammanfattas med att Hammarström kommit fram till att det bästa för vargen vore att man började jaga den. Han delar således numera Jägareförbundets inställning, så har det inte varit hela tiden. Boken ger en ganska bra bild av vargens återkomst och det som följt på det.

Medverkande i debatten förutom Tommy och jag var Kristian Bernstone från SRF. Samtalet, för det var mera samtal än debatt, leddes av Svante Weyler.

Det var egentilgen bara en kommentar som fick mig att reagera. SRFs representant sa att det finns biologiska förutsättningar för 5000 vargar i Sverige om inte de tvåbenta jagar och vi ser renarna som vildrenar!

Det var egentligen det senare som jag reagerade mest på. Hur kan man överhuvudtaget räkna in samernas renar, deras egendom, i den biologiska bärförmågan? Att det finns personer som hellre ser att de vilda djuren som rovdjursföda än som byte för jägare är inget nytt. Men hur tänker de när de räknar in tamdjuren i den biologiska bärförmågan?

Höjdpunkten för mig i Göteborg var inte debatten eller alla kändisar. Jag höll förresten på att sätta mig i knät på Jesper Odelberg när jag vände mig om. Jag såg honom inte eftersom han är hjulbent, som vår värmländske paralypic-simmare uttrycker det om sitt eget handikap. Odelberg är en otrolig personlighet och rolig ståuppare.

Nej, den största behållningen var att lyssna på inledningen på en intervju med Per Morberg. Om honom har alla en åsikt. Den första frågan han fick var, hur ser du på dig själv? Ser du dig som skådespelare, författare, kock eller jägare? Han svarade, det vet du, jag är framför allt jägare. Jakten är den sista utposten av frihet, la han till. Men varför, blev nästa fråga? Då valde han att använda en beskrivning av en annan känd profil, Jan Guillou. På ett papper visade han hur kort tid människor ägnat sig åt sånt här (svepte med handen över pupliken på bokmässan). Det är det här lilla strecket längst ut i kanten. Men jagat har vi gjort så här länge (resten av det långsmala pappret).

Att en känd person som Morberg ägnar två minuter av sin tid att förklara jakten inför en stor publik tror jag ger betydligt mer PR för vårt intresse än mina 45 minuter på scen. Vi skall vara rädda om våra jagande kändisar.

Efter mitt förra blogginlägg, ”Det är ni som är pinsamma, inte regeringen!” och vårt pressmeddelande ”Sluta romantisera vargförvaltningen” tog det inte lång tid innan SNF reagerade. Jag fick ett mail där SNF påpekade att de faktiskt själva hade angett att inventeringsunderlagen från många länder var bristfälliga och att det i pressmeddelandet fanns en hänvisning till ett dokument ”som alltså alla redaktioner kunde ta del av” av vilket bristerna framgick.

Jag betvivlar inte att det var avsikten att det skulle finnas en sådan hänvisning, det existerar faktiskt ett sådant dokument. Jag fick det via mail efter mitt påpekande. Men på de sidor som pressmeddelandet hänvisar till finns fortfarande idag ingen nyansering av bilden av att nästan alla länder i Europa skulle ha tätare vargstam än Sverige. Inte i en enda tidning i landet verkar heller ha snappat upp inventeringsbristerna i sin rapportering.

Jag kan inte låta bli att citera delar av det nya dokumentet.

”Andra kanske invänder att man bör förhålla sig tveksam till uppgifterna om antalet vargar i ett antal länder. Detta mot bakgrund av att uppgifter om antalet vargar sannolikt är mindre trovärdiga i länder med förhållandevis sämre förutsättningar än Sverige när det gäller att regelbundet genomföra inventeringar.”

”OK – Så låt oss halvera antalet vargar i samtliga länder utom Sverige, där vi fortfarande räknar med 220 vargar, för att se var vi då hamnar på varglistan.

I en jämförelse av antalet vargar per 1 000 km2 avancerar Sverige då från 21:a plats till 20:e plats bland 26 länder. Vi passerar endast Ungern.”

Inventeringarna är alltså så dåliga att SNF, SRF och WWF utan att blinka kan tänka sig en halvering av vargsiffrorna. Varför väljer de just en halvering? En rovdjursansvarig på en länsstyrelse som besökte Rumänien förra året tyckte att man borde ta bort en nolla! Är det han som har rätt?

Kartbilden här under är framtagen av LCIE. (Lägg märke till Sveriges nitiska redovisning av vargstammens spridning och jämför med Finlands, en brist som jag framfört.) Bilden visar vargens utbredning i Europa. I Rumänien finns rovdjuren framför allt i Karpaterna på en yta som jag av kartbilden uppskattar till att vara ungefär lika stor som Mellansverige. På den ytan skall det inte bara finnas 3000 vargar utan även 5000 björnar och 2000 lodjur!

Om jag tillåter mig att föra över svensk predationsdata och, på samma sätt som SNF, SRF och WWF, struntar i biologiska, kulturella, klimatiska och andra skillnader mellan Rumänien och Sverige skulle dessa rovdjur behöva äta en hel del. 2000 lodjur skulle käka 100 000 mindre klövvilt. Vargen skulle stoppa i sig motsvarande 72 000 större klövvilt och björnarna ca 1500 större klövvilt. Den som orkar fortsätta kan ju räkna ut hur stora klövviltstammar som då behövs på en yta som motsvarar Mellansverige, för att enbart föda rovdjuren. Jag slutar här, jag tror att budskapet går fram.

Att vi har olika uppfattning om hur många vargar som är lämpligt i Sverige framgår av debatten. Före rovdjurspropositionen drev organisationerna linjen att det krävdes många vargar för att de var inavlade. Det spåret har man nästan helt lämnat nu när regeringen kan tänka sig att flytta vargar för att lösa den genetiska situationen. Nu skall Sverige istället vara bäst i klassen, d v s avancera i en täthetsliga för varg. Förutom de rena bristerna i jämförelserna som jag påpekat, leder den typen av argumentation ofrånkomligt till en meningslös debatt om statistik. I Sverige skall vi istället diskutera svenska förhållanden och påverkan på människor i Sverige. Att det finns länder, som Rumänien, där människor fortfarande lever med arvet av en galen diktator, kan inte vara vägledande för svensk rovdjursförvaltning.

Miljö- och jordbruksutskottet justerade i dag rovdjurspropostionen och den kommer troligen att debatteras i kammaren den 21 oktober. Voteringen kan komma att genomföras redan samma dag. Det innebär beslut om ett större regionalt självbestämmande där många intressen tillsammans skall finna konstruktiva lösningar på komplexa problem. Om det skall lyckas måste diskussionen bli betydligt mera nyanserad än den som förs idag mellan O-visionärerna och de som vill mångdubbla vargstammen. Det är lika osannolikt att riksdagen någonsin kommer att besluta om noll vargar som att den kommer att besluta om ett flera tusen vargar.

 

Vargutbredning.jpg

Källa: LCIE

Helgen bjöd på blandad framgång för mig själv, men det fälldes i alla fall en björn på hemmamarkerna. Typiskt nog var jag på grannmarken och hunden höll på med älg, men man kan väl inte få allt på en gång!? Väl hemkommen från skogen och med älgkött i princip färdiglagat i röken så ringde telefonen och jag fick meddelande om att en björn var fälld och framme i slakteriet. När jag var på plats visade det sig att det var min kollega Tony som hade fällt björnen efter ett bra arbete av hans hund tillsammans med Nemo, en gråhund från byn. Naturligtvis var slakthuset denna dag byns samlingsplats och alla ville se björnen och grattulera jägarna. Intressant att se hur olika generationer reagerar på en fälld björn. Vuxna med respekt för tänder och klor, tonåringar med viss avsmak för en halvflådd kropp och de yngre med en enda stor nyfikenhet! Man pratar ibland om att det skulle vara dålig föryngring på jägarkåren. Jag har alltid tvivlat på dessa uppgifter! Efter helgens upplevelser vid slakteriet är jag stärkt i uppfattningen att vi har alla möjligheter att fortsätta nyrekrytera jägare. Ett litet meningsutbyte utspelade sig mellan Tony och en av de yngre åskadarna:

– Var det kul att skjuta björnen?

– Ja, det var riktigt roligt!

– Då ska jag också skjuta björn!!

barn o björn.jpg

 

Jag hoppas bara att vi alla ser de intresserade barnen och ungdoamrna och ger dom chansen att komma ut och uppleva det som gör att vi är fast i jakten!

Ja, rubriken är naturligtvis självklar för alla er jägare som läser! Ibland känns dock andningshålet som jakten utgör extra viktig. Då menar jag den egna jakten när man är ute i skogen. Jag jobbar ju med jaktfrågor dagligen men det är inte alltid något som skapar lugn och harmoni! Jag tog gårdagen ledig för att komma ut i skogen med min lilla norrbottenspets Tintin, bort från konflikter och jämkningar mellan fraktioner. En fantastisk dag även om det blåste lite för mycket för att riktigt vara bra för en skällande fågelhund. Dagen förlades till Granlandet naturrreservat med min kollega Niklas och hans nobs Toivo, en helt fantastisk natur att jaga i! Tyvärr var det inte så mycket fågel på plats just där vi gick, men att gå ensam med hunden och filosofera i skogen har också sin tjusning! Visst är det trevligt med samvaron i gemensamhetsjakten, men ibland är det riktigt skönt att gå själv också, speciellt om markerna är stora och består av urskog!

Tintin i Granlandet.jpg

Idag är jag tillbaka på kontoret med lite bättre uppladdade batterier. Större delen av morgonen har gått åt till att försöka råda i de konflikter som har uppstått efter de första veckornas älgjakt. Det är onekligen så att man inte förstår hur folk tänker och agerar alla gånger. Ibland rör det sig om personer som sätter sig själv främst oavsett konsekvenser för andra. I andra fall verkar det röra sig om att en befattning i en styrelse rättfärdigar personer att domdera och mästra istället för att söka samförstånd. Oavsett vilket så är det olyckligt för de jägare som jagar i dessa jaktlag och inget hellre vill än att, som jag, använda jakten som ett andningshål för att ladda batterierna inför vinter och jobb. Jag är dessutom osäker åt vilket håll utvecklingen går. Ibalnd tror man att det är en generationsfråga, att det blir bättre när de yngre tar vid. Men samtidigt så ändras ägarförhållandena så att markägarna inte längre bor på orten och därför inte behöver drabbas eller bry sig om deras agerande skapar konflikter i byn. Jag gissar att det blir ett antal telefonsamtal till innan det är dags för helg och lite praktisk jakt igen. Karelaren har ju blivit riktigt intresserad av björn nu och i kusten har vi några kvar på kvoten, så hoppet lever om att aktivt verka för en fylld björnkvot även i kusten!

 I ett gemensamt pressmeddelande skriver WWF,SNF och SRF att ”- Det skulle vara pinsamt om riksdagen beslutar om storskalig jakt på akut hotade vargar samma halvår som Sverige är ordförande i EU, särskilt eftersom frågan om att värna biologisk mångfald står högt på EU:s dagordning.”

De ”tres gäng” har den senaste tiden bombarderat media med pressmeddelanden i syfte att försöka påverka riksdagen att inte anta den liggande rovdjurspropositionen. Men det här pressmeddelandet tar nog priset! Pinsammare får man leta efter. Huvudnumret är de menar att Sverige har en lägre vargtäthet än nästan alla europeiska länder. Sverige ligger först på 21:a plats bland Erupoas 26 länder. Men hallå, det finns till att börja med 44 länder i Europa! Vart tog t ex Danmark vägen.

Men det allvarligaste är att de i sin ambition att försöka lobba för sin sak, helt glömmer att vara källkritiska. De hänvisar till en fem år gammal rapport från LCIE (forskargrupp under EU kommissionen) där vargsituationen redovisas. Siffrorna i sig om antalet vargar finns i rapporten, men de utelämnar rapportens viktigaste kommentar. ”The quality of data available on wolf numbers and distributions varies widely throughout Europe, from those where virtually each individual is identified to others where expert assessment is the only available way to approximate wolf status. Reducing this gap in data quality should be addressed. This is especially important because it is often the countries with most wolves that have the worst data.”

Författarna anger alltså tydligt att de länder som redovisar flest vargar har det sämsta inventeringsunderlaget. Man måste vara extremt naiv eller direkt försåtlig i sitt agerande för att använda data på det sätt som ”de tres gäng” gör. Jag kan bara se utspelet som ren desperation över att deras värderingar inte längre är allenarådande i debatten. Äntligen får de människor som skall leva med rovdjuren i sin vardag komma till tals.

De tre glömmer också att nämna att EU kommissionen antagit nya riktlinjer som utarbetats av just LCIE. Jag avslutar med att citera den ansvariga tjänstemannen för rovdjursfrågorna inom EU.  Jag deltog själv vid mötet i Slovenien där EUs nya riktlinjer slutbehandlades. Han sa så här med anledning av de nya riktlinjerna, ”- Stadsbornas romantiserade bild av rovdjuren kan inte vara vägledande för rovdjurspolitiken, vi måste ta större hänsyn till de människor som skall leva med dem”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Varglöpa.jpg

Vargobs.se meddelade häromdagen att man nu kommit igång med insamlingen av vargspillning för DNA undersökning. Samtidigt meddelade Guttke, ansvarig för sidan, att man inte har för avsikt att samarbeta med Grimsös vargforskare. Bakgrunden till att Vargobs.se överhuvudtaget startat projektet är den misstro som finns mot de officiella siffrorna över framför allt vargstammens storlek. – Vi kan inte samarbeta med statens forskare. Det är ju deras inventeringar vi ifrågasätter och då är samarbete omöjligt, säger Guttke till Jakt o Jägare.

Vargobs.se var från början en mycket bra idé. Tanken som jag uppfattade det var att det skulle vara en sida av jägare, för jägare. Grundidén, att ge jagande med hund möjlighet att varna varandra på ett enkelt sätt när vargarna visar sig är självklart bra. Även Svenska Jägareförbundet hade kontakt med Guttke för ett samarbete i syfte att minska riskerna för vargangrepp på hundar. I diskussionerna framförde Guttke att han inte ville att sidan skulle bli ett forum där rovdjurspolitiken diskuterades. Vargobs.se valde dock en annan samarbetspartner och principen om att inte driva rovdjurspolitik tycks ha lämnats helt. Det har jag egentligen inga synpunkter på, det är hans idé som han utvecklar som han själv vill.

Nu skall Vargobs.se alltså starta en egen inventering, utan samarbete med Grimsö eller länsstyrelserna. Inventeringen kommer alltså att konkurrera med den som länsstyrelserna genomför, spår och spillning som annars kommit länsstyrelserna till del försvinner. Är det verkligen en bra idé? Nej, jag menar att det är bland det dummaste påhitt som någon kommit med på länge! Den inventering som Vargobs.se presenterar kommer inte att vara värt någonting, såvida den inte kommer fram till samma antal vargar som länsstyrelserna, Viltskadecenter och Naturvårdsverket. Alla andra resultat kommer att kastas i soptunnan av det officiella Sverige.

Jag är själv ofta varit kritisk mot länsstyrelsers inventeringar och även varit kritisk till de officiella siffrorna som ibland har varit direkt felaktiga. Idogt arbete har dock gjort att det är bättre idag. Förbättringarna har kommit av samarbete med myndigheterna, forskarna och faktabaserad kritik.

Allt tyder på att vi i vinter skall få jaga varg på licens, diskussioner om lämplig avskjutning, jaktformer, jakttider, jaktområden och vem som skall få jaga har redan inletts för att allt skall vara klart om riksdagen beslutar om vargjakt. Förslaget är att vargstammen skall frysas på maximalt 210 vargar. Alla vargar därutöver skall alltså skjutas i vinter (efter att annan dödlighet räknats bort).

Vargobs.se riskerar med sin ”konkurrerande” inventering att äventyra delar av den jakten! Ingen kommer att överhuvudtaget bry sig om deras resultat. Det enda vettiga vore istället att alla jägare satsade alla resurser på att samarbeta med länsstyrelsernas personal och verkligen se till att varje varg hittas och att de kommer med i statistiken. Den som misstro länsstyrelsens personal kan ju alltid be om att få åka med dem ut i fällt när de kollar spårrapporter. Bara så kan vi bli eniga och nå framgång. Egna inventeringar som de som Vargobs.se startat och som även förekommer i delar av Dalarna är kontraproduktiva.

Lite krasst kan man säga att varje varg som hittas över de 210 skall skjutas, men bara om de kan bekräftas av myndigheterna! ”Samarbete för vargjakt” är den väg Svenska Jägareförbundet valt.

Jag har någon gång lärt mig att de lagar som stiftas av Sveriges riksdag är något man måste lära sig och efterleva. Nu börjar tron på detta naggas rätt rejält i kanten av de som händer i Norrbottens viltvårdsområden under pågående älgjakt. I lagen om viltvårdsområden finns klara regler för hur saker och ting ska skötas. Riksdagen ansåg att en seriös viltförvaltning med en samordnad jakt var av så stort allmänt intresse att det försvarade ett visst ingrepp i den enskildes rätt att nyttja sin mark helt fritt vad gäller fällande av vilt. fastigheter som kunde utgöra ”en egen enhet för viltvård” behöver inte acceptera att bli anslutna till ett viltvårdsområde, men ytterst få fastigheter i Norrbotten (av de privata) är av den storleken att de har en egen viltstam. Viltet är alltså en gemensam resurs som ska förvaltas gemensamt. Nu går någon enstaka markägare emot denna lagstiftning och fäller älgar på marker inom viltvårdsområden utan att respektera beslut om gemensamhetsjakt eller fördelning av byte. Enkel lösning är naturligtvis att polisanmäla detta eftersom man dels bara ska få jaga älg som gemensamhetsjakt inom ett VVO, dels står det uttryckligen i lagen att vilt som fälls mot stämmobeslut tillfaller föreningen. Alltså en enkel match att hantera, eller? Nu agerar polis, åklagare och Länsstyrelse så handlingsförlamat att ingen vet vad som gäller. Osämjan i byarna bara ökar och det finns två stora förlorare i allt detta. Ordna älgjakt blir mer eller mindre omöjlig och om de enstaka som av principskäl vill bryta upp viltvårdsområden lyckas kommer det att på stora arealer omöjliggöra den urgamla jakten med hund i norr. Vissa pratar om att rätten för små markägare att fälla älgar är grunden för allmogejakten i Sverige, men gammalt tillbaka vara skogen öppen för alla, sen blev det byamarker och det är först på senare tid som enskilda markägare har tappat känslan för orten de äger mark i och vill splittra gamla jaktområden. De spetshundar som har utvecklats i Sverige för jakt på älg, fågel, björn och ekorre är hundar som är anpassade för att jaga i glesa viltpopulationer på stora markytor. Detta kräver samordning, inte splittring. Nu måste myndigheterna bestämma sig om svenska lagar ska följas eller inte! Agerar de inte fort i dessa frågor är jag rädd för att jakten i Norrbotten kommer att vara kaotisk i många år framöver. Hur sen de lagstiftande och förvaltande myndigheterna anser att jakten ska lösas återstår att se, men det är ohållbart att nonchalera gällande lagstiftning och låta saker rulla på med tråkiga konflikter som följd!

Sitter och fnular lite med data från försäkringsbolaget Agria vad gäller skador på våra jakthundar. Agria försäkrar majoriteten av våra jakthundar så underlaget är mycket bra. För det första kan man bara konstatera att jakthundar är kusligt friska. I jämförelse med många ”sällskapshundsraser” framstår samtliga jakthundsraser som hälsan själv. Men det är klart, måste hunden kunna jobba, tänka och arbeta så måste den vara såväl frisk som i god kondition och väl tränad…

Vad som dock slår mig när jag räknar på datat är att någonting revolutionerande hänt de senaste 10 åren. Antalet ”traumatiska skador” har halverats för jakthundarna. Från 2000 årligen till under 1000 i fjol. Mer än 95% av de ”traumatiska skadorna” beror på trafiken så något måste ha hänt med våra jakthundar längs vägarna. Visst har kanske några mil viltstängsel byggts men jag tror ändå den stora förändringen stavas hundpejl.

Jag minns diskussionerna när pejlen kom. Som alltid när något nytt kommer kraxade det konventinella jägarkollektivet högt och diskussionerna om pejlens vara eller inte vara i jaktprovssammanhang var minst sagt hätska. Jag är den förste att erkänna att allt nytt inte är bra men pejlen är här för att stanna, den har verkligen revolutionerat vår svenska hundjakt med tanke på farorna för hunden. Man kan nästan inte låta bli att undra över vilken löjlig och onödig pryl vi förfasar oss över idag som kommer att vara självklar om 10 år?

Bollar man lite med siffrorna så ser man också att antalet vargdödade hundar ökar stadigt. Ett snabbt överslag ger vid handen att vargen nu är ett mer än dubbelt så stort hot som trafiken i ett ”medelvargrevir”… Kanske nästa revolution i hundjägarvärlden är någon form av vargskydd?

 

PICT3640.JPG

 

Åter på kontoret efter en vecka i östjämtlands älgskogar. Det är med blandade känslor man sitter här på Öster Malma och tänker tillbaka, där hemma ligger nämligen en ganska sargad och omskakad gråhund. Han överlever säkert men både hans och min jaktglädje fick sig en rejäl törn i fredags…

Älgjakten hade gått bra och som vanligt i dessa älgtäta trakter skjuter vi lika många älgar som vi är jägare i laget på en knapp veckas jakt, så humöret var på topp när jag och den andre hundföraren mer eller mindre samtidigt kunde konstatera färska björnspår i markerna direkt vid släpp på fredagens morgon. Min gamle vapendragare Assar, en gråhund, tog an spåren och efter en halvtimmes spårarbete kom så upptaget, en dryg kilometer in på grannmarken. Nu är det inte något problem då alla omgivande lag gärna släpper in varandra om behov uppstår. Efter ett telefonsamtal började således ansmygningen och efter en timme låg jag inom 10 meter från en mindre björn och Assar. Jag såg björnen till och från under 15 lååånga minuter men aldrig så pass stor del att jag vågade mig på ett skott. Då jag lite het och orutinerad vågade mig på att ytterligare närma mig gick det loss och den rätt aggresiva ungbjörnen gick undan under ett fasligt liv från både hund och björn.

Efter ytterligare 600 meter stod det åter mer eller mindre fast i ett deltalandskap som bildats runt en bäck. Blöt från topp till tå låg jag efter 45 minuter väldigt nära ståndet och såg under vegetationen björnens ben med jämna mellanrum. Det var då det hände. Jag hörde bara dunsar och en andhämtning bakom ryggen då en större björn passerade mig på bara några meters avstånd i djungeln och direkt attackerade den helt överraskade Assar. Jag hörde bara hundens skrik, björnarna som försvann och innan jag hunnit de 10 metrarna fram till platsen där det hände var allt helt stilla.

Jag hittade rätt snabbt ett avslitet pejlhalsband på botten av bäcken och efter en stund också bössan som jag uppenbarligen slängt på väg fram för att rädda hunden. Efter en kvart hittade jag också Assar helt okontaktbar och strandad 50 meter nedströms. Jag fick bära honom rätt länge innan han vaknade till och väl i bilen kräktes han rätt rejält. Jag får väl erkänna att hoppet inte var stort att han skulle klara sig. Nu ligger han där hemma med ”enbart” mjukdelsskador, ett sargat öra och, antar jag, ett rätt stukat självförtroende. Jag får väl erkänna att det inte var en helt självsäker hundförare som gick därifrån med hunden i famn och jag lär säkert tänka till en extra gång då jag nästa gång kryper på ett björnstånd. Men ger man sig in i leken får man leken tåla och på torsdag morgon står jag där på samma myr vid samma bäck i gryningen och känner jag gamle Assar rätt så är han lika sugen på revansch som jag…

 

Assar13.jpg

Jakt på Koster

Häromdagen skrev jag ett blogginlägg där jag starkt ifrågasatte hur man kunde tillåta räktrålning i Kosterhavets nationalpark, när man förbjudit jakt. Sedan jag skrev inlägget har jag uppmärksammats på att man inte alls helt förbjudit jakt, så som rapporterades i media i onsdags. Efter att jag nu gjort vad jag borde ha gjort från början, dvs kollat källorna genom att  läsa föreskriften för nationalparken, får jag raskt göra avbön och ge litet beröm istället.

 

Enligt föreskriften kommer jakt att medges enligt riktlinjerna i skötselplanen för nationalparken. Någon fastställd sådan finns ännu inte, åtminstone inte i publicerad form på nätet, men enligt remissversionen kommer medlem i den lokala jaktvårdsföreningen att få jaga ett begränsat antal arter fågel samt hare. Jakten kommer att begränsas i tid och omgärdas av omfattande rapporteringskrav. Man kommer också att bedriva riktad skyddsjakt efter mink.

 

Följer man remissförslaget till skötselplan så blir det till delar ett fall framåt, eftersom man fastställer att jakt som sker på ett långsiktigt hållbart sätt och med höga etiska hänsyn är ett rimligt sätt att nyttja de förnybara naturresurserna som viltet utgör. Däremot förefaller förslaget att undanta rödräv, grävling, mård samt alla kråk- och måsfåglar från allmän jakt, samt förslaget att ”jakt i syfte att begränsa naturligt förekommande arter ska inte ske” mindre välbetänkt.

 

I skötselplanen uttalar man att det varit en strävan i planeringen av Kosterhavets nationalpark att göra så små inskränkningar som möjligt i det traditionella nyttjandet av områdets resurser. Klockrent! Jag är fortfarande tveksam till det kloka i att tillåta trålning, som måste vara ett betydligt större hot mot vad man söker skydda än all jakt, men måste medge att logiken inte haltar lika mycket som jag trodde från början.

 

Jag kommer att kolla mina källor bättre framöver, och ber om ursäkt om jag bidragit till att vilseföra någon genom mitt förra inlägg…

Ko med kalvar.jpg

SIFO har gjort en undersökning om vilket djur som passar bäst som symbol för Sverige. Tre alternativ gavs, dalahästen, vargen eller älgen. Älgen vann en jordskredsseger! Sextiotre procent ville ha älgen som symbol för Sverige. Sist och hopplöst efter kom vargen med ynka två procent. Man föredrar alltså även en röd träbit som djursymbol för Sverige, framför vargen!

Nu skall man inte dra för stora växlar på en sådan fråga, det betyder inte nödvändigtvis att svenska folket inte vill ha varg. Däremot är det intressant för alla dem som säger att vargen är en stor turistmagnet. Jag har sagt det många gånger förr och säger det igen, vargen kommer aldrig någonsin att locka turister i en sådan omfattning att den ens kommer i närheten av älgens dragningskraft. Det finns flera enkla förklaringar till det. För det första finns vargar i de allra flesta europeiska länderna och vargen är, näst efter människan, den art som har den största naturliga geografiska utbredningen på norra halvklotet. Älgen, däremot, finns bara i Nordeuropa. Dessutom skapar vargen negativa rubriker och konflikter överallt där den finns. En art i toppen av näringskedjan kan inte bli lika många som de djur de lever av. Därför är det är helt enkelt lättare för en turist att få se en vild älg än en vild varg. Men framför allt är en älg betydligt mera exotiskt än en varg.

OBS- tråden låses, eftersom det visat sig att man inte alls helt förbjudit jakt i Kosterhavet, vilket rapporterades i media.

 

Igår invigdes Kosterhavets nationalpark, och Sveriges kanske artrikaste havsområde har därmed skyddats. Hundra år efter att vi fick den första nationalparken på land har vi fått vår första marina nationalpark, och det var verkligen på tiden. Man blir dock fullständigt mållös när man hör att man förbjudit jakt i området, medan man fortfarande får tråla räkor!!! Alla som trålat räkor vet att man får rikligt med bifångster av fisk, musslor och andra bottenlevande djur. Det är också välkänt att trålningen skadar mjukbottnarna. Trålfisket ligger, till skillnad från jakten, generellt långt ifrån att kunna kallas för ett hållbart nyttjande av en resurs. För att citera Isabella Lövin, författare till boken Tyst hav, från hennes föredrag på Artdatabankens Flora & Faunavårdskonferens förra året: det är som om jägarna helt lagligt skulle lämna drivor av döda blåmesar som bifångst i diket när det skjutit ett rådjur.

 

Enligt konventionen om biologisk mångfald har vi förbundit oss att bevara och hållbart nyttja den biologiska mångfalden. De arter som det är allmän jakttid på finns i starka och beskattningsbara populationer; jakt innebär därmed inte ett hot mot den biologiska mångfalden, och jakt i kombination med viltvård är ett av de bästa exemplen på hur vi verkligen kan nyttja mångfalden hållbart i enlighet med konventionen. Enligt Naturvårdsverkets rekommendationer skall jakt inte heller förbjudas i skyddade områden, såvida inte syftet med skyddet är att gynna just det jaktbara viltet. När det gäller naturreservat så följs rekommendationerna av vissa länsstyrelser, medan andra helt slentrianmässigt förbjuder jakt i skyddade områden. Detta sker alltså i strid med NV:s rekommendationer. Det gör det dessutom inte direkt lättare att få en lokal förankring för beslut om att skydda ett område, om vi säger så… För nationalparker är det ännu vanligare att man förbjuder jakt. Inte heller här finns det dock något juridiskt stöd för detta. Självfallet kan det vara befogat att inskränka den tid man får jaga i områden som skyddas för att kunna utnyttjas för annat friluftsliv än jakt. Att slentrianmässigt helt förbjuda jakt finns det dock inget fog för, inte minst som många av de skyddade områdena knappast alls nyttjas av allmänheten under den del av året som det är jaktsäsong.

 

Jakt i Kosterhavets nationalpark kan omöjligt hota de värden man sökt bevara, vilket däremot trålning gör. Jakt på exempelvis mink och kråkfåglar kan till och med gynna mångfalden. Det är väldigt svårt att förstå hur man tänkt när man fattade dessa beslut…