Våren är på väg att övergå i sommar, och de av oss som har lyckan att ha tillgång till jakt på vårbock och vildsvin har nog i många fall fyllt på frysen litet inför sommarens grillkvällar. Fortfarande finns det dock tid att utföra en mängd olika viltvårdsåtgärder, för att hjälpa viltet under den kommande hösten och vintern. Själv skall jag se till att jobba med mina viltåkrar i helgen.

Viltåkrar kan anläggas långt in i juni, och grödor som foderoljerättika ska faktiskt inte sås förrän sent i juli om den skall vara smaklig under senhösten! Missa inte chansen att så grödor för att gynna viltet; har man ingen riktig åker att nyttja kan man så klöver i uppkörda skotarspår, vildsvinsbök osv. Tänk på att små ytor i skogsmark kan ha ett stort värde för viltet. Vi sår nu för att kunna skörda i höst!

Ja, nu skulle jag kunna skriva något klurigt om skytte här, men det är faktiskt inte det saken gäller! Nu är det istället frågan om att planera verksamhet själv eller ta de bollar som kastas upp. Vilket som är bäst? Jag gissar att det måste till en kombination av långsiktig planering av verksamheten och sedan tillräckligt med manöverutrymme eller förmåga att omprioritera för att kunan hantera lite mer akuta lägen. Varför denna fundering idag då? Jo, sitter och väntar på skjuts till Umeå och några dagars planering med kollegorna i norr. ”Normala” människor kanske planerar för hösten just nu (eller sommarsemestern) men nu är det frågan om vad vi ska hitta på uppe i norr under 2010. Just nu känns det lååångt bort, men man kommer inte runt att ska det finnas planer så måste vi börja med dessa nu! Utbildningar ligger troligen högt upp på dagordningen, men vad vi fortfarande inte har löst är frågan om hur man bäst talar om vilka utbildningar vi har!? Annonserar vi i svenska jakt verkar många inte se eller hinna glömma bort, affischer fungerar på mindre orter och för vissa personer, annonsering i annonsblad fungerar på många men kostar… utskick i brevlådan, det är ju liksom det som svensk jakt nyheter är, eller? Sen finns det en annan intressant vinkel på det här med information. Om man vill annonsera om en utbildning krävs stora insatser och man missar ändå många som ”inte visste om att det var…”, men om det är något som man kan tänkas bli upprörd över så sprider det sig som en löpeld utan hjälp av annonseringar. I det stora hela tror jag alltså att det är en intressefråga om man tar till sig eller hittar information. Är man lite ljummet intresserad krävs större informationsinsatser. Vi får väl se vad vi kommer fram till i Umeå, men nåt kul har vi alldeles säkert att erbjuda även under 2010 – så fortsätt att hålla ögonen öppna! :)

du som inte tror att vi genomskådar ditt fusk? Har du dålig kondition eller är du bara lat? Tror du möjligen att fusket skall gynna dig själv och ge mer kött i frysboxen, eller är det något annat som får dig att medvetet lura både dig själv och dina jaktkamrater?

I år har det varit fler utbildningar än någonsin i spillningsinventeringar. En massa jägare och markägare har tillsammans lagt ner många, många timmar ideellt arbete på att inventera våra älg och rådjurstammar, i några områden även hjort. Den absoluta majoriteten har gjort allt för att följa anvisningarna i syfte att få så bra resultat som möjligt. Ni förtjänar en stor eloge.

Men så har vi tyvärr några få som inte förtjänar något beröm alls. Ni som tycker att det är okey att förstöra allt det arbete som era jaktkamrater har lagt ner. Ni som låtsas att ni varit i skogen och räknat älg och rådjursspillning. Ni som fyller i blanketterna hemma vid köksbordet istället. Hade det inte varit bättre att säga att du helt inte vill, eller orkar?

Slumpen kan spela in. Man kan hitta väldigt mycket spillning i enstaka trakter någon gång. I mitt eget älgskötselområde hade vi en sådan ruta i år. Det var tre ggr fler högar på en kilometertrakt än det normalt högsta värdet. Sådant händer, men inte i alla rutor en person inventerar och framför allt inte för både rådjur och älg samtidigt. Det enda positiva med fusket var att det var så uppenbart, 5-10 ggr fler spillningshögar än de högsta i övrigt. Antalet redovisade högar motsvarade 300 älgar och närmare 400 rådjur per tusen hektar, i ren skogsmark!

Årets spillningsinventeringar i Värmland och Örebro, har skapat visst huvudbry. Generellt kan man säga att de visar att det finns bra med älg över stora områden. Den oro som funnits för vargpredation och vikande stam verkar ha resulterat i en försiktig avskjutning och en ökande stam. Det finns t o m anledning att redan nu varna för att det finns en risk för en ny älgexplosion om vi inte reagerar i tid. Lika illa som det är att skjuta ner stammen till bottennivåer, lika illa är det om vi får en skenande älgstam.

Jag har i viltvårdsnämnderna varnat för alltför stora tilldelningar med nyttjandegrader som ligger runt 50 % av licensen under de år stammarna var på väg ner. Licenserna fungerar inte längre som styrmedel. Flera av de dominerande skogsbolagen har protesterat högljutt och krävt höga tilldelningar, ivrigt påhejade av skogsstyrelsen. Hur gör vi när älgstammen ökar igen och vi redan har stora tilldelningar, var min fråga? Nu är vi kanske där. Vad gör vi nu?

 Mitt blogginlägg ”Det är själviskt att vara vegetarian” genererade en del kommentarer. Ett par så onyanserade att det fick plockas bort. Hur som helst, jag citerade bara en Robinssondeltagare. Svälten fick honom att reflektera över hur vi gör våra val och om alla människor verkligen kan välja bort djur som mat. Jag uppfattade hans uttalande, efter att han hade gnagt av det sista brosket från kycklingbenen, som en reflektion över hur enkelt det är att ha en moral när man lever i ett överflöd och hur mycket svårare det är när resurserna är begränsade.

På väg till Göteborg i förra veckan lyssnade jag på P1. Man diskuterade det faktum att vi människor kan känna och hur evolutionen skapat skam. Forskarna har kommit fram till att en trolig förklaring är att vi började äta kött från stora däggdjur, dvs vi blev storviltjägare. Så länge människan i huvudsak åt vegetabilisk mat och smådjur kunde hon tillåta sig att vara egoist utan skam. Endast de allra närmaste fick ta del av den mat man samlat in. Det fanns också en stark rangordning, där den starka alfahanen åt först. När vi började jaga storvilt krävdes det samarbete med andra individer, inte nödvändigtvis släktingar. Det ledde enligt forskarna till att alfahane funktionen inte längre var funktionell. Att jaga gemensamt med andra förutsätter att man också är villig att dela bytet lika med andra, även om de inte är lika starka. Den naturliga urvalet gjorde att de som kunde sätta sig in i andras individers situation och som inte bara såg till den egna vinningen vann honornas gunst. Förmågan att känna skam uppstod. Skam eller rodnad är fysiska tillstånd som vi inte kan styra över. Skam är alltså till för att visa andra att ”jag förstår att jag gjort fel, angrip mig inte!”

Man kan alltså konstatera att jakt på storvilt la grunden för den civiliserade människan. Mat från vilda djur som levt ett fritt liv är också den bästa födan som finns. Viltkött är ekologiskt, klimatsmart och nyttigt. Dessutom synnerligen närproducerat utan långa transporter. Hur kan det då komma sig att det finns människor som motsätter sig klok viltförvaltning och jakt?