Ja, så sitter man då i telefon och medlar mellan parter inför och efter möten i jaktklubbar och viltvårdsområden. Tycker att stämningen inte alltid andas vilja till att hitta lösningar och skapa möjligheter till trivsamma jaktdagar i höst, tyvärr. Kanske bidrar vädret till det något låga humöret också. Tittar ut och ser solen steka ner från en klarblå himmel… Nu är ju sommarsemestern över och uppladdningen inför jakterna ska ta fart på allvar, men känslan infinner sig inte riktigt när man kavar runt och försöker stå ut med värmen. Torrt häruppe dessutom, får se hur mycket vatten man måste ha med till hundarna när de får börja springa i skogen. Är det inte bättre om det är sommarväder på sommaren och höstväder på hösten istället för tvärtom!?!? Jag vet, det är inte riktigt höst än, men det borde i alla fall vara varmt och soligt på ledigheten och svalare när man är på kontoret tycker jag! Nåja, vädret kan man ju nu inte göra så mycket åt, oavsett den intensiva klimatdiskussionen, så det är bara att gilla läget och försöka vara aktiv lite senare på kvällarna istället. Men kontoret är fortfarande varmt och kvavt och bidrar som sagt inte till att man alltid är så förstående till alla problem som man ska försöka lösa åt folk. Men man får intala sig att värmen är övergående och att den stora majoriteten av oss jägare kommar att gå ut i höst med avsikten att ha trevligt under jakten. Den lilla minoritet som ser jakten som ett tillfälle att lufta sin konfliktlusta är bara att beklaga!
Sommarsemestern blev en vecka kortare än beräknat, regn och rusk gjorde att jag bestämde mig för att flytta ytterligare en av semesterveckorna till den bästa semestertiden, hösten. Förutom fisket som jag skrivit om tidigare har det trots regnet funnits en hel del positivt. Svamp, framför allt kantareller, finns det gott om och blåbärstillgången är den bästa på många år. Björnarna lär bli goa och runda i år. Duvjakten däremot fick en trög start, bara två duvor första dagen. Två duvor var dock tillräckligt för att få testa valpen, dock inte vid själva jakten. Hur skulle hon reagera? Rädd, försiktig, nyfiken eller avvaktande? Bilden visar väl hennes reaktion, en fartfylld apport! Inte den minsta tvekan trots att munnen blev full med dun, istället ett stadigt grepp och full fart. Någon avlämning var det dock inte tal om. Här skulle bäras så länge det gick. Så det finns nog hopp om att det kan bli en apportör av henne. Jag gjorde också ett par enkla släpspår på ca 30 meter med duvan. Att säga att det gick perfekt vore väl att överdriva, men att se en liten 15 veckors valp frenetiskt försöka reda ut spåret är en fröjd. Till sist hittade hon duvan och kunde stolt apportera igen.
Alla dessa regndagar gjorde att jag alldeles för ofta gick in på nätet och läste vad som skrevs om rovdjur, speciellt varg. Under juli har det varit en hel del vargangrepp på tamdjur på olika platser i landet. Diskussionen efteråt har i ett fall handlat om huruvida vargen bara lekte med kalven. I annat fall spekuleras det om vargen/vargarna är ett syskonpar som börjat döda får för att de förlorade ett föräldradjur i vintras och spekulationen fortsätter med att föra ett resonemang om det visar hur viktigt det är att rätt djur fälls vid framtida vargjakter. Allt är bara, i bästa fall, bra gissningar.
Min reflektion, som tillfälligt utomstående betraktare, är att det verkar finnas två sätt att beskriva vargincidenter. Antingen försöker man demoniserar vargen eller så försöker man förringa det inträffade. Personligen tror jag inte att någondera leder till något positivt. Det är också obegripligt att ett hittat dött ”hunddjur” per automatik blåses upp som ett misstänkt jaktbrott. I min värld börjar man med att utreda djurart och dödsorsak innan man utreder jaktbrott. Tyvärr bidrar även detta till den polarisering som finns i vargdebatten.
Jag tror att alla skulle tjäna på att undvika att spekulera, förringa eller demonisera. Vargen dödar tamdjur, vissa individer effektivt andra är fortfarande nybörjare och därför klantiga. Men inte leker en varg med nötkalvar! Vargar lever av att döda stora däggdjur. Så är det och kommer alltid att vara. Det är inget onaturligt eller märkligt med det. Däremot kan det vara oacceptabelt. Det är inte heller märkligt att en varg återkommer till slagna tamdjur, hunger är en stark drivkraft. Jag är själv besiktningsman för rovdjursrivna tamdjur. Vid ett tillfälle låg en lodjurshona och hennes ena unge och tittade på när vi hämtade fåren ur hagen. Först när vi var helt nära, lämnade hon platsen motvilligt. Femton minuter senare var hon tillbaks igen. Hungern var större än rädslan för människan, inget märkligt med det.
Vargar dödar som sagt däggdjur för att överleva. Tamdjur är lättare att döda än vilda djur, de finns dock ofta nära människan, därför väljer vargen oftast vilda bytesdjur. Men när hungern är större än rädslan kommer även vargen, precis som lodjurshonan, att döda tamdjur i närheten av oss människor. Vargen skadar inte sällan lika många tamdjur som den dödar. Det gör den inte till en ond varelse, den vet inte bättre. Det är våra mänskliga värderingar vi debatterar i samband med vargincidenter, inte vargen. Vargen är en varg!
Så ska man då anses vara utvilad och ”återställd” inför ännu ett års arbete. Nåja, lite semester är naturigtvis sparad inför hösten jakter, men den långa återuppladdningen är avklarad. Har just klarat av den första förmiddagen och gjort en rensning av brevlådan i datorn samt klarat av några telefonsamtal. Liksom alltid så är juli och augusti en tid då frågor runt viltvårdsområden och deras årsmöten duggar tätt. På de flesta håll så rullar allt på i samma lugna tempo som alltid, men dom hör man ju väldigt sällan från. Det man får höra om är de områden som har någon form av konflikt under uppsegling. Inte många, men oftast desto mer infekterade. Har konflikterna väl kommit till ytan brukar det också spilla över på annan samverkan inom byarna med vägföreningar och annat. En olycklig utveckling och jag ser ett ganska stort orosmoln i detta. Den älgutredning som nu är ute på remiss talar ju om en ny modell av älgskötselområde som visserligen inte behöver vara större än en avskjutning av 10 älgar per år, men ska vara sammanhängande geografiskt. En helt riktig tanke om man vill förvalta älgstammen. Men om man under något år har stridit internt för att upplösa ett viltvårdsområde och lyckas få mer än 20% av arealen med sig, hur ska ett samarbete mellan jaktgrannar kunna leda till ett älgskötselområde ur den konflikten. Många områden i Norrbotten som har ett A-licensområde är också oerhört splittrade och lever inte upp till Länsstyrelsens egna riktlinjer om hur stor del som ska vara sammanhängande för att få en licens. Dessa kommer också att hamna i ett läge där de måste samarbeta med grannarna på ett helt annat sätt i framtiden. Samarbetet är av godo, men min oro består i det att dagens och gårdagens konflikter omöjliggör ett konstruktivt samarbete i älgförvaltningen framöver när dessa nya älgskötselområden ska bildas. Något att tänka på under den tid det tar för remiss och regeringsbeslut att slutligt lägga fast riktlinjerna för älgförvaltningssystemet framöver! Om slutresultatet blir att alla som hamnar utanför ett älgskötselområde får kalvjakt på max fem dagar, då förstår alla vikten av goda grannrelationer, börja odla dessa redan nu!
Det var intressant och roligt att så många ville kommentera mina blogginlägg. Det i sig resulterade i att jag fick använda en stor del av min semester till att följa och lämna svar på era kommentarer. Resten av semestern vill jag ägna åt annat än varginplanteringsdebatt, därför har kommentars möjligheterna tillfälligt stängts ner på min blogg. Tyvärr innebär det att ni inte har möjlighet att se de gamla inläggen heller. Allt kommer tillbaka när jag är åter i tjänst.
Ha en skön sommarsemester, snart är den riktiga semestertiden här!
I våras lät Jägareförbundet en ekotoxikolog sammanställa den vetenskapliga litteraturen över blyförgiftning hos rovfåglar. Rapporten visar att förgiftning från ammunitionsbly är vanlig hos exempelvis havsörn. Rovfåglarna får i sig bly från kulfragment och hagel när de äter slaktavfall och räntor. Särskilt stora problem blir det om man lämnar predatorer skjutna med så kallade varmintkulor, som nästan helt sönderfaller i blyfragment när de träffar viltet. Även om havsörnen knappast längre kan anses hotad, så måste vi självfallet göra vad vi kan för att örnar och andra rovfåglar inte skall plågas till döds. Blyfragment från en enda kula räcker för att döda flera örnar!
Ett enkelt sätt att minska risken att sprida bly vid jakt med expanderande kulor, är att använda kulor där blyet kemiskt förenats med manteln på kulan. En sådan ”bondad” kula tappar bara några enstaka procent av sin vikt när den expanderar i viltet, medan en traditionell blyspets ofta tappar 30-50%. Viktförlusten beror på att blyspetsen och kärnan sönderfaller i små blyfragment när kulan expanderar. När vi arbetade med blyrapporten sköt jag ett rådjur med traditionell blyspets och ett med bondad kula, för att kunna illustrera skillnaderna i viltet. På röntgenbilden nedan ser man tydligt att blyfragment från en blyspets sprider sig över ett stort område i viltet, även i ett så lättskjutet vilt som rådjur.
Rådjur skjutet med 7x57R och traditionell blyspets på 60 meter. Trots att skottet placerats bakom bogarna har kulan gett rikligt med blysplitter.
Jag använde redan tidigare huvudsakligen bondade kulor i mina studsare, eftersom sådana kulor ger säkrare skottverkan. Nu finns det ännu ett gott skäl att välja bondat, och valet av kultyp känns självklart för mig. Jag laddar min egen ammunition och har nu ägnat litet tid under semestern åt att ta fram en ny laddning. Därmed har jag fasat ut den sista laddningen med traditionell blyspets. Jag träningsskjuter upp de sista gamla patronerna inför den stundande jaktsäsongen. Kanske är det dags även för dig att fundera över vilken ammunition du ska jaga med i höst?
Frågan aktualiseras också av den jakt som bedrivs så här års. Tänk på att inte lämna skjutna kråkor, rävar osv tillgängliga för rovfåglarna om ni inte använt blyfri ammunition.
Det är förstås också lämpligt att tänka sig för om man gör hundmat av slaktavfall…
För att minska risken för blyförgiftning rekommenderar Jägareförbundet att man om möjligt använder bondade eller blyfria kulor, inte lämnare de röda organen från bogskjutet klövvilt i markerna och inte heller lägger ut slaktavfall som man misstänker kan innehålla bly. Du hittar hela rapporten om blyförgiftning från ammunitionsbly på http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/viltforum/default.asp. Jägareförbundets rekommendationer finns med som bilaga i rapporten, och där kan du även se en bild av ett rådjur skjutet med bondad kula..
Tillbaka till ett regnigt Sverige efter två dagars avkopplande gäddfiske i Finland. Gäddorna var på hugget, vi fick 60 gäddor på fyra fisketurer. De största lyste tyvärr med sin frånvaro, inget nytt personbästa på den här turen. Den största vägde bara 5,5 kg. Men bra fiske var det. Den som inte provat att fiska med ytbeten efter gädda borde prova på det. Att se och känna en fyra kilos gädda, i en vattenkaskad, hoppa upp en halvmeter över vattenytan i hugget är en härlig känsla. Man blir lika överraskad varje gång.
Några som också varit på hugget är ni som kommenterat min blogg ”Falska anklagelser och myter”. Tyvärr har ni snabbt bytt ämne från inplanteringsdiskussionen till vargarnas storlek och allmänna problem med vargar. Inget fel i det, men jag hade gärna sett att de personer som driver inplanteringsspåret hade gett svar på de frågor jag ställde i bloggen. Varför namnger de inte de personer som säger sig ha ”bevis”?
Var och en är fri att tro på vilken teori han eller hon vill. Men om man anklagar andra för brott bör man åtminstone se till att lägga fram sina egna ”bevis” så att andra kan granska dem. Jag har sagt det förut, det kan bara finnas en anledning till det. Det finns inga bevis eller sådana personer att presentera! Motbevisa mig om ni kan! Ge mig namnen på minst en person som sett ”ditt” varghägn, Harry! Eller åtminstone en person som känt till det! Det kan väl inte vara så svårt?
Ja, sommaren rullar på utan att riktigt komma loss från gråväder och regnstänk (ja, häruppe är det inte mer än stänk faktiskt!) Fisket går så där, men man håller sig med middagsmat på färsk fisk i alla fall! Tittar in i burken då och då och blev igår tipsad om en hemsida med en ny video om varför man jagar. Ja, ny förresten? Den ser ut att ha släppts i maj, men allt är relativt! Den kommer från California waterfowl, alltså klubben för sjöfågeljägare i Kalifornien. En mycket bra video – även om jag nu har bott så länge i Norrbotten att jag numera använder uttrycket ”inte så dålig” oftare än ”riktigt bra”, därav rubriken. Jag tror jag återkommer till det vid ett annat tillfälle! :)
Videon är ett seriöst försök att förklara grunderna i jakten och varför jakt är försvarbart. Visserligen kan vi som jagar tycka att svaret är självklart, men det kan ibland vara svårt att formulera svaret om man pratar med någon som är mer tveksamt inställd till jakt och jägare. Även om man har alla svaren klara för sig så kan det alltd vara bra att få något nytt. Som trädgårdsmästeren som älskar sina specialodlade rosor, men ändå klipper av dom och sätter dom i vas… Jag tycker att videon från USA har många bra infallsvinklar om vilket budskap vi ska lägga fram för att i alla lägen stå upp för och försvara vår jakttradition. Att vi sen inte har speciellt många ställen med den fågeltillgången som visas i filmen spelar mindre roll även om jag skulle tycka att det vore en upplevelse att få sitta under ett sådant andsträck någon gång!
http://www.calwaterfowl.org/web2/programs/heritage/whyhuntvideo.htm
Ta en liten stund och titta på denna film, jag tyckte att det var värt det!
Jag tillbringade helgen uppåt skogarna för lite fiske. Sommarvädret höll inte riktigt i sig, men fisken fanns ju kvar om än något mindre huggvillig… Köpte med mig aftonbladet på lördagen, inget konstigt i det. Men funderade sen över några saker efter att ha läst igenom den. Först riktas naturligtvis mina tankar till Mathias Göranssons familj och vänner i Filipstad! För er som inte känner till det så dödades Mathias av blixten då han och hans son jagade kråkor på soptippen. Nu kan någon säga att det dör människor varje dag, varför fundera så mycket mer på någon man aldrig träffat eller känner? För min egen del så är det inte det overkliga i att dö av blixten som gör det speciellt utan Mathias engagemang för jakten och ungdomarna. Jag har sällan eller aldrig läst om jakten i så positiva ordalag som i aftonbladet i lördags! Visst är det sorgligt att det ska till en sådan händelse för att även rikspressens journalister ska upptäcka att enskilda eldsjälars arbete i jaktvårdskretsarna faktiskt uppskattas av skolorna och barnen! Att det finns en positiv koppling mellan att lära barnen om viltet, skogen och jakten. Att jakten är ett fanastiskt sätt att överbrygga generationsklyftor! Som sagt jag kände inte Mathias, men han var uppenbarligen en genuin jägare som dessutom drabbades av blixten under pågående jakt. En själsfrände är borta och det känns tungt även om vi aldrig sågs. Det är något annat som har förundrat mig – att man känner mer för någons öde för att denne är en jägare. Vad det beror på kan säkert någon försöka förklara, själv konstaterar jag bara att det är så det är. Nu kan man bara hoppas på att rikspressen kan fortsätta framställa jakten i en positiv dager även utan att det ska behöva inramas av en tragedi. Ett sista tack till Mathias för det arbete du gjorde för jakten!
Det finns de som tror att vargarna är inplanterade i lönndom. Harry Fredriksson är en av dem. Jag tror inte att han misstycker att jag nämner honom vid namn, han vill ju ha svar på sina påståenden. Dessutom skickar han mängder med mail till hundratals personer där han pekar ut andra som ansvariga för varginplantering.
Jag inleder med att säga att inte heller jag har någon absolut sanning att komma med. För det krävs att man varit med. Jag gick på gymnasiet när vargarna återkom och först i början på 80-talet visste jag överhuvudtaget att det fanns ett yrke som jaktvårdskonsulent. Fram till dess var jag bara en jägare bland alla andra, men som valde mitt största intresse, jakten, som yrke.
Har man inte varit med kan man bara tolka vad andra berättar och ta del av ”bevisen”. Min tolkning av de sk bevisen är att allt som sägs om inplantering bara är myter. Bland annat Harry driver den mytbildningen. Jag skall försöka förklara varför jag kommit till slutsatsen att Harry med fler har fel.
Vi börjar med varghägnet i Aamäck, som tycks vara Harrys huvudspår. Flygfoton sägs visa att det funnits inte bara ett utan två hägn, dvs det första flyttades eftersom det ”började pratas om det i bygden”. ”Hägnet hamnade då mera svårtillgängligt och bakom en vägbom med dubbla hänglås”, skriver Harry i ett av sina många mail.
Faller inte historien på sin orimlighet redan här? Hägnet skulle ha varit 300-400 meter brett och 2 kilometer långt! Nätet till ett varghägn borde väl vara minst 3 meter högt, kanske mer. Dessutom krävs att man gräver ner nät i marken eftersom vargarna annars omedelbart gräver sig ut. Allt detta skulle alltså ha gjorts först på en plats varefter allt monterades ner för att sättas upp igen på en annan plats, några kilometer därifrån. Hur många man med maskiner går det åt till detta? Vem skulle vara villig att betala kalaset och varför kan inte Harry hitta en enda person som varit med och byggt, nedmonterat och sen byggt upp hägnet igen? Varför kollade inte de personer ”som började prata om det i bygden” om det var sant?
Något som Harry däremot lyckats få fram är att det var så hemligt att man satte dubbla hänglås på vägbommen, ett bevis utöver det vanliga! Jag menar, det är ju nästan omöjligt att ta sig förbi en vägbom med dubbla hänglås! Såvida man inte går, cyklar eller åker skoter förstås.
Jag är själv hundförare. För mig är det också obegripligt att inte en enda jägare, bärplockare, svampplockare eller annan person hittat ett hägn som är 2 kilometer långt. Speciellt om det finns ylande vargar i det. Vad Harrys flygfoto förställer vet jag inte, men personer som varit på platsen säger att det är en gammal vinterväg.
Tyvärr vill Harry och andra dessutom försöka ge bilden av att Svenska Jägareförbundet varit inblandat i inplantering. Den ena konspirationsteorin och kopplingen är värre än den andra. Vår ordförande misstänks t ex i egenskap av anställd på SVA för att ha sett till att en tatuerad varg som påkörts skulle ha försvunnit från ett låst kylrum dit det endast fanns två nycklar. Harrys fråga är, var det Mörner som hade den ena nyckeln?
SVA har svarat och säger att det aldrig funnits låsta kylrum på SVA! Därför fanns heller inga nycklar. Ingen varg har heller ”försvunnit”. Ändå fortsätter Harrys mail att komma.
Det är inte bara Harry som får sin näring ifrån vargutplanteringsteorin. Vissa tjänar t o m pengar på teorin genom att ge ut böcker i ämnet. Författaren till böckerna ”Vargmannens testamente” och ”Avslöjandet” torde vara en av de få personer som jämte ett fåtal turistarrangörer tjänar pengar på vargarna. Böckerna i sig innehåller bara en massa antydningar och inte ett enda bevis, men sanningen skall komma i ”Vargmannens” riktiga testamente den dag han avlider. Tillåt mig tvivla, det enda testamentet lär innehålla är lång näsa åt alla som köpt boken. Ingen kritik skall falla på författaren, han har ju varit smart.
Naturskyddsföreningens ”Projekt varg” är en av orsakerna till många misstankar. Mycket av det som sägs i den skriften sammanfaller med vargens återkomst. Men det förefaller otänkbart att en välrenommerad naturvårdsorganisation som SNF skulle äventyra hela sin trovärdighet på olaglig verksamhet.
Trots att flera personer verkar ägna en massa tid åt att bevisa inplanteringsteorin och hitta olika kopplingar har man inte lyckats. Hade det funnits ett enda ”bevis” eller ens en misstanke som verkat intressant att följa upp hade givetvis det redan gjorts. Problemet är att de inte finns.
Min bestämda uppfattning är att vargarna kommit hit på naturlig väg, se bara på hur fjolårsvalparna som fick sändare i vintras nu rör sig i hela Mellansverige. En av dem som kommer från Galvenreviret i Gävleborg var på min jaktmark strax norr om Karlstad, via norra Dalarna, för ett par veckor sedan. Nu är den nära Arboga!
Till alla Er kloka jägare, inplanteringsspåret är en återvändsgränd. Ägna istället kraft åt att säkerställa en bättre rovdjurspolitik. Rovdjurspropositionen är ett första viktigt steg.
En varm fredag i Norrbotten – inte långt från +30 och klarblå himmel. Det känns onekligen skönt att man sitter och lägger händerna på det som är de sista uppgifterna innan några veckors sommarsemester. Som vanligt har perioden mellan snösmältning och semestermånad varit hektiska. Man skulle kunna tro att mycket blir slentrian efter några år, man har ju ändå hållit på med detta under de senaste 17 åren, men det är ett av det här jobbets bästa sidor – det blir väldigt sällan upprepningar! Visst kan man hålla ett flertal jaktledarutbildningar, björnjaktsutbildningar eller liknande, men varje utbildning blir unik eftersom deltagarna växlar och med det också frågor och infallsvinklar. Sen händer det mycket i övrigt som gör att man får skärpa till sig och tänka till lite extra. Den nya älgutredningen är en sån sak, var den landar återstår att se men det finns en hel del oklarheter som återstår att reda ut! Beslutet om björnjakten kom i veckan också, fortfarande ett envist motstånd mot åteljakt som fortfarande vilar på väldigt svaga argument! Lite längre jakttid i delar av Norrbotten är ju ändå en litet fall framåt. Men medan vi lägger vårt förslag för att björnstammen ska börja minska mot nivån 2005 så är Naturvårdsverket oroliga för att tillväxttakten kan komma att avstanna med denna tilldelning. Till och med journalister missförstår detta, alltså att tillväxttakten minskar innebär INTE att björnstammen minskar utan bara att den ökar lite långsammare. Språkförbistring….
Måste också nämna med någr rader om ungdomslägret som vi hade under veckan som gick. Fantastiskt roligt med engagerade ungdomar i högstadieåldern som verkligen är intresserade och vill veta mer om jakten och viltet. Något som slår mig när man ser på vad som uppskattas mest och vad alla ungdomar vill ha mer av är – vad händer på vägen till ”mogen jägare”? Ungdomarna tycker det är roligt med skytte, det ska smälla och det ska ryka. Efter några år kan man tro att skytte på skjutbana är ett nödvändigt ont som man gör bara om jaktlaget sätter regler att man måste…. var tar lusten slut någonstans??? Kostnaden säger nån, men tillåt mig tvivla! Det måste finnas något i skyttet som bedrivs som gör att många inte längre tycker att det är kull att gå till skjutbanan. Vi säger att jakten ska vara rolig och trevlig, men där har vi dessutom ett stort ansvar att skjuta så att varje skott är ett dödande skott. På en skjutbana verkar det vara mer som om varje skott måste vara en perfekt träff men vi ska inte ha roligt! Kan det vara så? Kanske är det inte bara roligare skytte på banorna med mindre av tävlingsinslag som måste till, kanske ska man titta mer på att det också ska finnas utrymme för socialt umgänge mellan skjutserierna, en raststuga, grillplats eller annat ställe där man kan prata med likasinnade. Det finns säkert många bra idéer, men börja med att fundera på var någonstans skytteträningen slutade att vara rolig och övergick till ett måste.
Nu är det semestertider och vi får se när jag tar mig in från fiskevattnen och skjutbanorna för att lämna någon rapport här – men om ni inte hör ifrån mig så vet ni varför!
Idén med att blogga är att föra fram åsikter, gärna med lite vassare pennor. Det ligger även i sakens natur att vi även skall våga ta diskussion med ”våra egna” i aktuella frågor. Annars är ju hela idén borta. Problemet med vassare pennor är att kommentarerna också blir betydligt vassare. Vissa t o m så oförskämda att de måste plockas bort. Inte för att vi är rädda för mothugg, utan för att de ofta bara är oförskämda i allmänhet eller direkt sårande för personer som inte kan försvara sig.
Oavsett hur och vad man skriver så är det mottagaren som har tolkningsföreträde. Mina bloggar om det nya älgjaktsystemet tycks missförstås av några. Signaturen Fredrik menar t ex att jag med min blogg visar att jag inte tror på förbundets linje i frågan om älgförvaltningsområden. Så är det givetvis inte.
Rovdjurs- och älgförvaltning handlar mera om att förvalta människor än om biologi, även om det senare givetvis alltid måste tas hänsyn till. Om människor känner sig överkörda kommer de att protestera och obstruera, så fungerar vi. Därför har vi nu fått en ny rovdjursproposition som tar större hänsyn till regionala och lokal intressen. Min oro över det nu liggande älgjaktsförslaget är just det. Skall vi bygga förvaltningen underifrån eller ovanifrån? På den punkten tycker jag att Norrfalk är alldeles för otydlig. För mig och förbundet är det viktigt att väl fungerande älgskötselområdena får möjlighet att påverka målen för älgstammarna inom de framtida älgförvaltningsområdena. Det måste finnas ett samråd mellan den grupp som sätter de övergripande målen för älgförvaltningsområdet och älgskötselområdena. Hur det skall ske och hur länsstyrelsen skall hantera älgskötselplaner som inte överensstämmer med förvaltningsområdets mål framgår inte av Norrfalks förslag.
Det stora problemet med nuvarande älgjaktssystem och är att älgskötselområdena helt frikopplats från alla andra. Det finns ingen självklar samverkan dem emellan och de ingår inte heller i det lokala samrådet, vilket innebär att samrådet i många län bara kan påverka en bråkdel av de älgar som skall skjutas i en krets (älgvårdsdistrikt). Så kan det givetvis inte fortsätta. Det behövs samverkan över stora områden, där ambitionen är att dra åt samma håll. Men att gå från en ytterlighet till en annan tror jag inte löser problemen, de skapar bara nya. Därför är jag och förbundet också kritiska mot att förvaltningsgruppen skall bestå av fem representanter varav tre skall vara markägare och övriga jägare. Det ger bilden av ett system där maktstrukturer är viktigare än samarbete. Ett sådant system skulle säkert fungera om makten (markägarna) drar åt samma håll. Men eftersom det är just markägarna som har makten redan idag och de inte drar åt samma håll så blir det bara ett slag i luften som inte gagnar förvaltningen utan bara bygger in nya spänningar och konflikter.
Säkert kommer huvuddelen av förvaltningsgrupperna att ha representanter som hörsammar önskemålen från underområdena. Problemet uppstår när någon försöker diktera villkoren för andra, utan att ens ha försök till samverkan. All viltförvaltning måste utgå från dem som berörs. Samverkan och dialog är den enda långsiktigt framkomliga vägen.
Här på bloggen och på andra bloggar och debattfora dyker signaturen RR ofta upp. Ibland använder han även andra namn. Troligen är det samma person som ibland ringer till mig och mina kollegor för att diskutera. Så mycket till diskussion blir det sällan, han börjar i ett högt tonläge och slutar ännu högre och slänger nästan alltid på luren som avslutning. Han verkar dock ha ett huvudbudskap. Det är jägarnas fel att människor dör i trafiken.
Häromdagen dog en 17 åring i en tragisk trafikolycka med älg i norra Värmland. Händelsen triggade igång RR, som genast började skicka en massa onyanserade och osammanhängande kommentarer. Självklart är det tragiskt att människor dör i trafiken. Vad som var orsaken i detta fall, förutom att älgen klev upp på vägbanan vet jag inte. Det spelar väl mindre roll. Men eftersom RR i en av sina kommentarer åtminstone försökte sänka tonläget väljer jag att tillmötesgå honom och ta upp frågan om vilt i trafiken.
Många, däribland RR, påstår att älgar är farliga, de dödar. Ett tiotal människor dör i trafiken varje år i samband med viltolyckor, de flesta med just älgar. Men frågan är om det verkligen är älgen som är farlig eller om det är vi bilister. Älgen kan ju inte förväntas förstå att den utgör en fara när den korsar vägen. Älgen förstår inte heller att bilar är farliga och kan säkert inte bedöma hastighet som vi gör. Därför springer de ut rakt framför en bil och blir påkörda. Jag har själv kört på två älgar. Var det deras fel? Nej, det är alltid mitt fel som bilförare.
Nu förlänger RR sitt resonemang till att det är jägarnas fel, de vill ju ha älg på sina marker. På sitt oefterhärmliga sätt skrev RR ”Några som nu ligger som vårdpaket på någon institution efter ett möta en sen kväll med den älgstam som ni klarat hålla på samma nivå de senaste många åren i stället för att skjuta bort?”
Självklart är det upp till oss som förvaltar älgstammen att väga in trafiken när vi jagar. Det görs också på många håll. Sambandet är säkert inte linjärt mellan älgstammens storlek och antalet döda i trafiken. Men om vi ändå gör det antagandet så skulle vi alltså behöva skjuta bort 100 000 älgar från vinterstammen för att minska antalet döda i trafiken från tio till fem.
I Norrfalks älgutredning redovisar hon att Skogsstyrelsen räknat fram att viltolyckorna kostar samhället ca 1,3 miljarder om året. Om den siffran är riktig vore det då inte logiskt att bygga viltstängsel för den summan så minskar kostnaderna i motsvarande takt. Problemet är att Vägverket (eller heter det transportstyrelsen idag?) inte tycker att viltstängsel har hög prioritet. Investeringar i separerade körbanor och hastighetskameror rädda betydligt fler liv och ger färre skadade per investerad krona. Därför kommer vi att fortsätta att köra på vilt om vi inte sänker hastigheten även om vi jägare försöker ta hänsyn till trafikanter när vi jagar. Men utrota viltet för att nå 0-visionen tror jag inte att någon vill, inte ens RR. RR värnar samtidigt vargen och älgen är ju vargens mat.
Har efter en tids semester haft möjligheten att läsa igenom mailskörden och Maria Norrfalks älgutredning. Tidvis intressant läsning och på ett par ställen riktigt roligt, eller sorgligt, beroende på hur man väljer att se på Norrfalks lite lätt löjliga bollande med siffror.
Som kollega Gunnar nämnde tidigare i sin blogg har älgutredaren roat sig med att jämföra värdet av älgjakten varje år (cirka 1,5 miljarder) med skogsbrukets värde (cirka 200 miljarder). Varför inte jämföra älgjaktens värde med Bolivias BNP, samlade årliga värdet av tuggummiförsäljningen i Europa eller ostproduktionen i Västra Götaland? Jämförelsen skulle bli exakt lika relevant. Det mest pinsamma och sorgliga i detta är att såväl Maria Norrfalk som samtliga experter i hennes expertgrupp, inklusive de två representanterna för storskogsbruket, vet att så är fallet.
Är man i detta fall seriös så jämför man äpplen med äpplen och päron med päron. Vi råkar nämligen i detta fall ha möjligheten att göra exakt detta då vi vet älgjaktens värde, från Professor Leif Mattssons utmärkta studie, och även har siffror på älgbetets ”kostnader” i form av kvalitetsfel och produktionsbortfall från skogsbrukets eget forskningsinstitut, Skogforsk. Gör man detta ska man se att kvalitetsskadorna ”kostar” 80 miljoner riksdaler per år vid en skadeandel på 50%, dvs varannan stam är skadad. Till detta ska då också läggas tillväxtförluster som värderas till ytterligare 24 miljoner. Totalt ska alltså älgjaktens värde, en och en halv miljard, jämföras med det av skogsbruket själva framräknade bortfallet på lite drygt 100 miljoner.
Varför gör då inte Norrfalk denna högst relevanta jämförelse? Jag vet ärligt talat inte men Norrfalk är såväl Jägmästare som gammal Generaldirektör för Skogsstyrelsen så jag är övertygad om att hon vet hur det ligger till, men pressen från storskogsbruket kanske blev för hård? Nu ska vi inte låta ett dylikt bollande med siffror förstöra en till vissa delar utmärkt utredning men det är såväl synd som en smula förargligt för Marias del att man nedlåtit sig till att försöka luras eller vilseleda med siffror.
Så är man då tillbaka ”i selen” efter några dagar inåt landet med fiske och lite social samvaro. Hade nog trott att man skulle bli tvugen att stänga av telefonen för att slippa prata älgutredning hela ledigheten men det har varit lugnt. Jo, det finns faktiskt mobiltäckning även i Norrbottens inland, i alla fall rätt hyfsat! Nåja, det är säkert andra som har fått ta del av det om jag förstår min kollega Gunnar rätt i det han skriver här.
En intressant vinkling har framförts i något mail under helgen nämligen att den nu lagda älgutredningen på något sätt skulle slå undan fötterna på viltvårdsområdena. Vilken koppling älgjaktsystemet har till våra viltvårdsområden är höljt i dunkel, men för de som har tagit som sin livsuppgift att på oklara grunder hävda enskilda markägarens rätt att jaga på grannens vilt så måste uppenbarligen alla tillfällen tas tillvara. Eftersom den senaste staliga utredningen om fiskevårdsområden tog så klart ställning för den modell vi har inom jakten så känns det ändå rätt lugnt även på den fronten just nu.
Kan inte låta bli att reflektera lite över helgens fiske och tankarna på att vi ska sälja vår natur i turismens namn. Onekligen finns det fantastiska fiskevatten runt om i Norrbotten, men hur tänker man när det gäller boendet? Att förvisas till en asfalterad parkeringsplats i en liten barack som dessutom kostar en hel del pengar gör knappast att man längtar tillbaks just till Kraja i Arjeplog! Däremot är fiskevattnen däruppe något man kan drömma om länge. Men det är väl något som gäller allt vi håller på med, vill man nå framgång så är helheten viktig, alltså både innehåll och förpackning – eller kanske snarare att det inte alltid går att kompensera dåliga delar med bra utan helheten i innehållet måste vara bra rakt igenom. Jag tycker själv att de som säljer fisketurism i Arjeplog måste fundera mer på helheten efter helgens övningar! Eller är det nån som längtar till en helg i stugorna här nedanför?
För ett par veckor sedan kom regeringens förslag till ny rovdjurspolitik. Nu kommer motionerna från oppositionen. Så här långt har jag hunnit läsa en från Socialdemokraterna och en från Vänsterpartiet. Utan att förhäva sig kan man väl säga att samsynen inte är stor inom oppositionen. Däremot inger S-motionen hopp om att vi får en bred blocköverstigande uppgörelse om rovdjurspolitiken. Egentligen är man endast oenig med regeringen i ett par centrala frågor. För det första vill Socialdemokraterna inte ha någon inplantering av varg från annat land, det är bra. Naturlig invandring är ur alla aspekter bättre än flyttning. Eftersom ingen förstår varför och vem som drivit frågan om inplantering borde det vara lätt att tillmötesgå Socialdemokraternas förslag. Den andra viktiga frågan gäller etappmålet för varg. Socialdemokraterna vill inte sätta ett tak för vargstammen, men vill samtidigt behålla etappmålet i 20 år. Regeringen vill frysa vargstammen fram till 2012, därefter utvärdera målet. Ur ett jaktligt perspektiv är båda förslagen tveksamma. Tydlighet är av avgörande betydelse för att få accept för en rovdjurspolitik. Att bara flytta fram besluten istället för att tydligt deklarera vad som gäller inger inte förtroende. Idealet hade varit ett tydligt tak för vargstammen i och med att lösningen på inaveln och gynnsambevarandestatus problematiken har lösts av Jägareförbundet tillsammans med fem andra organisationer. Positivt är att (S) också vill begränsa lodjurstammen så som regeringen föreslår.
Vänsterpartiets motion går i motsatt riktning. Man kan sammanfatta den med att nästan alla regeringsförslag som är positiva för jägarna är Vänsterpartiet emot. Därför fördjupar jag mig inte i motionen ytterligare. Lite intressant är däremot Vänsterpartiets resonemang om rovdjurens betydelse för ekosystemet. Rovdjursföreningen har förövrigt börjat använda samma argument.
Äntligen har de upptäckt att rovdjuren påverkar sin omgivning! Något som vi jägare alltid hävdat och som varit ett av våra viktiga argument för rovdjursjakt. Tidigare var det nämligen som att svära i kyrkan i vissa kretsar att påstå att rovdjuren påverkar bytesdjuren, de sades bara ta ett dödsdömt överskott. Men nu när genetikspåret funnit sin lösning behöver man ett nytt argument för att ha många vargar. Plötsligt är predationen räddningen mot för mycket klövvilt. Samma argument, fast tvärt om!
