Jag tillbringade gårdagen nere i Märsta tillsammans med några kollegor. Den här dagen gick åt till att prata om något som vid vissa tillfällen och i vissa kretsar uppenbarligen anses lite fult, nästan så att man inte vill prata om det alls… just det, troféer! Vad en trofé är kan man alltid diskutera och jag tänkte återkomma till det, men dagen rörde sig om de troféer som man kan poängbestämma via det regelverk som organisationen CIC sätter upp. Det vi i första hand tänker på i det här sammanhangen är naturligtvis horntroféer av älg, rådjur och annat hjortvilt samt de senaste åren också vildsvinsbetar. Utöver det finns också möjlighet att få officiella mätningar på andra viltarter och det var bland annat det vi pratade om igår. Sverige har av olika anledningar inte varit så aktivt vad gäller troféer som andra länder i Europa. Vad det beror på finns det säkert olika teorier om. Vissa säger att den svenska avundsjukan gör att man inte vill visa upp de troféer man får, jag tror att det har att göra med att vår jakt i Sverige mer har inriktats på att hämta mat ur skogen snarare än att hämta troféer. Det här gör också att intresset för troféer minskar ju längre norrut man kommer. I alla fall de troféer vi pratar om här.

Personligen ser jag trofén efter en jakt som att minne och det behöver definitivt inte vara något som når medaljgränserna enligt CIC!  Det behöver inte ens vara en trofé enligt den definition som CIC har utan något helt annat. Men jag ser inget fel i att ta tillvara mer än det som går att äta på ett fällt vilt. Har viltet horn eller annat som man kan bevara så är det självklart att ta tillvara det och göra ett minne av det. Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg om att vi nu äntligen börjar tala ärligt om varför vi jagar, nämligen att vi är ute för att döda och inte för att få en naturupplevelse. Jag tror inte att den som lämnade kommentaren var så särskilt positiv till jakt, men det ligger en del sanning i inlägget. I många år var det naturupplevelsen och kamratskapet som var drivkraften i jakten enligt den officiella bilden. Det var till och med fult att bli kallad ”köttjägare”. Idag lyfter vi fram viltköttet som en naturlig produkt som vi ska vara stolta över och visst är det så att för att få kött på tallriken måste vi döda. Det gäller allt kött vi äter, skillnaden är att vi jägare deltar i hela kedjan. Nu kommer då nästa utmaning, att inse att minnen från jakten i form av troféer inte är något fult utan bara ytterligare ett sätt att ta tillvara det vilt man fäller. Inte för att skryta och skrävla utan för att behålla ett minne över en förhoppnigsvis oförglömlig dag i markerna!  Sen återstår utöver det fortfarande glädjen över att vara ute i naturen, att träffa jaktkamrater och att se ivern hos en jakthund som släpps lös

Sitter och kiar mig i huvudet och försöker producera en frågebank till komamnde utbildningar. Tillbringar också veckan med att planera kommande verksamhet. Inte direkt det lättaste att fokusera på vad man ska göra i april, augusti eller november 2010 när solen skiner från en klarblå himmel och långsamt får temperaturen att stiga över 0-strecket. Provade att jaga fågel i Arvidsjaur i fredags, men där gjorde snö över ofrusen mark att det faktiskt var rent jobbigt att ta sig fram. Det blev jakt nere vid kusten i lördags istället, men där var fåglarna så skygga så det var knappt man ens såg någon – ännu mindre kom inom håll. Visst är det skönt att vara ute, men det går inte att komma ifrån att bytet har betydelse om jakten känns framgångsrik eller inte. Man kan ju pröva på att få någon hyfsad bild, men det är liksom inte riktigt det man är ute efter.

Sen när lillspetsen äntligen börjar söka ut ordentligt och jobber på så bra så unnar man ju henne också en fälld fågel. Men inte helgen som gick så vi får hoppas att snön håller sig borta ett tag till! Nu börjar det ju frysa till också, så myrområdena börjar bli lättgågna. Inte för att vi når ner till Pajalas säsongsrekord på -22 grader men det fryser i alla fall! Nä, åter till skrivbordet och försöka hålla borta suget till skogen, även om det inte blir lätt!

Redan under väldigt tidig morgon insåg jag att dagen gärna kunde tillbringas på kontoret! + 2, stark vind och kraftigt regn…. inget drömväder för utevistelse! Längre inåt landet rapporteras det om snö, men förhoppningsvis kan man ta sig ut i markerna i inlandet till helgen, det var i alla fall mina planer! Gårdagen tillbringade jag nere i Märsta med en grupp som arbetar med nytt utbildningsmaterial. Man säger att svenska jägare är den bäst utbildade jägarkåren i världen. Det kan nog kanske vara så, jag har inte gjort någon djupstudie av utbildingsnivåerna runt om i världen. Oavsett om det stämmer eller inte så är utbildning färskvara och måste hela tiden uppdateras och förnyas. Att ta fram nya utbildningar är kul och det är stimulernade att prata utbildning med likasinnade. Risken finns naturligtvis att man som fackidiot ibland tar vissa saker för givet och istället gräver ner sig i andra saker som kanske till viss del saknar allmänintresse. Men med lite brytande och bändande i gruppen så tror jag det nya materialet blir riktigt bra!

En fråga som inte bara berör jakten, även om det var den delen av vår kultur som vi pratade om igår, är – vad är egentligen ursprungligt svenskt? Man svänger sig ibland med begrepp som ”den nordiska jakttraditionen” ”den svenska allmogejakten” och andra mer eller mindre luddiga begrepp. Men det viktigaste är kanske inte att reda ut vad som egentligen är ursprungligt nordiskt utan att jaktkulturen precis som annan kultur ständigt utvecklas genom ändrade förhållanden här hemma och influneser utifrån. Från början fanns det spetshundar och fällor till jägarnas förfogande, på 1600-talet kom stövare och under 1800-talet vår olika stående, stötande och apporterande fågelhundar. Kortdrivare dök upp under rådjurens expansion på 90-talet och hängde med in i vildsvinens utbredning. I norr gjorde en växande björnstam att de amerikanska plotthundarna fick fäste och nu även amerikanska foxhounds. Ändring i viltstammar och influenser utifrån… Positivt om det hanteras rätt, men som alltid är nytt och främmande ibland också skrämmande och något man försöker slå undan. Avvägningen blir att anamma det nya samtidigt som man anpassar det till en modell som passar in i vår syn på god jaktetik. Det kan ta ett tag, men det måste ske. Detsamma gäller jaktliga hjälpmedel och vapen. Vi ska inte saklöst förkasta allt nytt men inte heller okritiskt acceptera allt! Det gäller allt från GPS-pejl och nya hundraser som hur vi ser på ett eventuellt nytt jaktvapen som pilbåge.

Ett öppet sinne för att världen runt i kring oss ändras och vi med den är nog det bästa. Inte som en del säger ”Det var bättre förr – ju förr desto bättre!”

Såg förresten apropå en tidigare blogg om hudens ursprung att senaste Hundsport hade in en liten notis om detta – flankerat av ett foto på…just det, en nordisk grå skogsvarg. Myten lever vidare! :-)

Det här är den tid på året som de flesta av oss längtar efter, och då vi tillbringar mest tid i skog och mark. Under jaktsäsongen tillbringar vi många, långa timmar med att sitta på pass, smyga på ståndskall eller söka efter toppfågel. Det är inte nu vi bedriver mest viltvård, men det är nu vi lägger tid på att besöka även de avlägsna delarna av våra jaktmarker. Passa på att öppna ögonen för hur du kan förbättra markerna för viltet! Håller Salixslyet på att växa ur betningsbar höjd, eller har klövern gått ur på inägan? Är saltstenen slut, eller behöver utfodringsplatsen bättras på?

Här är det hög tid att ta fram sågen…   Foto ©  Fredrik Widemo

Ser jag till mig själv så har jag konstaterat att det är bra mycket troligare att jag verkligen kommer till skott och utför en viltvårdsåtgärd, om jag sätter upp en enkel plan för vilka viltvårdsåtgärder som behöver utföras. Notera behoven nu, så vet du vad du skall göra när jaktäsongen är över, och du väntar på nästa säsong. 

Genom vårt nya viltvårdsverktyg på nätet kan du både lägga upp en plan, pricka av dina utförda åtgärder och få rådgivning om vilka åtgärder som är lämpliga. Verktyget ger dig dessutom möjligheter att jämföra värdet av olika åtgärder för viltet! Om du vill kan du även tävla om att vinna viltvårdspriser.

Här hittar du en länk till  Viltvårdsverktyget!

Så här en bit in i jaktsäsongen och med några dagars intensiv lövfällning så inser man att det gäller att passa på om det ska bli så många jaktdagar som hade hoppats på den här säsongen. Ja, riktigt så många som man hoppas på kommer man väl aldrig upp i, men det gäller att ta tillvara de höstdagar som bjuds! Jag har faktiskt gjort ganska ärliga försök att vara med och i praktiskt handling fylla björnkvoten i Norrbottenskusten. Nu går det ju ganska bra ändå, även om jag inte har haft någon framgång. Men det är onekligen en extra krydda när björnarna börjar vara så många och hunden så intresserad att man nästan kan räkna med att var annan gång hon skäller så är det på björn. Men det finns ju vissa praktiska problem om man ska hålla sig inom de givna ramarna (!) för björnjakten, vilket jag ändå måste göra mitt yttersta för att lyckas med. Två exempel under jakten som beslutsfattare kan fundera över inför kommande års beslut och vilka regler som är rimliga och inte:

1. Fredag, hunden skäller på någonting i granarna. När jag närmar mig drar hunden iväg med detta något och kvar sitter en björn i trädet rakt över huvudet och morrar lite irriterat. Klar läge att inte skjuta eftersom det mest troliga är att det är en unge och hunden just drog iväg med honan. Dagen efter någon kilometer bort skäller hunden och huvudet av en stor björn syns i kikarsiktet. Hur stor är risken att det här är honan från igår? Vilka åtgärder är rimliga att vidta innan man skulle ha kunnat skjuta denna björn? Nu blev det aldrig aktuellt eftersom det var nästan en timme efter björnjaktstidens slut för dagen, men oavsett det är läget näst intill omöjligt för någon som vill vara laglig, eller?

2. Hunden är släppt och jag vandrar iväg genom markerna. Efter en timmes promenad ser jag på pejlen att hon drar iväg bort mot det ställe där förra helgens rester från älgslakten är nergrävda. Vad händer om hon får ett upptag där? Får en sån björn överhuvudtaget skjutas och i så fall hur långt bort från slaktavfallet. Visserligen inte utlagt i syfte att locka vilt, men om det har gjort det i alla fall?

Jag tror att alla som jagar förstår problematiken och den är framförd tidigare, men någon gång måste väl droppen urholka stenen så att vi åtminstone  kan lägga förbudet mot åteljakten bakom oss!?!
Slutligen kan jag också tillägga att den björn som fälldes på våra marker för någon vecka sedan visserligen fick vänta någon timme på besiktningsmannen, men väl på plats så var pappersarbetet klart inom en timme. Snabbt jobbat och definitivt inget avskräckande administrativt arbete! Bara som en upplysning till alla som fortfarande skyller ointresse för björnjakt på betungande administration. Nu upplever jag att även Norrbotten börjar få en grupp ”björnspecialister” som jagar björn ganska intensivt under hösten vilket är bra. Nu gäller det bara att öka intresset bland den ”vanlige” jägaren för björnjakt samtidigt som man i jaktlagen ser till att björnspecialisterna får tillträde när ni behöver hjälp kommande säsong!