Jag tillbringade helgen uppåt skogarna för lite fiske. Sommarvädret höll inte riktigt i sig, men fisken fanns ju kvar om än något mindre huggvillig… Köpte med mig aftonbladet på lördagen, inget konstigt i det. Men funderade sen över några saker efter att ha läst igenom den. Först riktas naturligtvis mina tankar till Mathias Göranssons familj och vänner i Filipstad! För er som inte känner till det så dödades Mathias av blixten då han och hans son jagade kråkor på soptippen. Nu kan någon säga att det dör människor varje dag, varför fundera så mycket mer på någon man aldrig träffat eller känner? För min egen del så är det inte det overkliga i att dö av blixten som gör det speciellt utan Mathias engagemang för jakten och ungdomarna. Jag har sällan eller aldrig läst om jakten i så positiva ordalag som i aftonbladet i lördags! Visst är det sorgligt att det ska till en sådan händelse för att även rikspressens journalister ska upptäcka att enskilda eldsjälars arbete i jaktvårdskretsarna faktiskt uppskattas av skolorna och barnen! Att det finns en positiv koppling mellan att lära barnen om viltet, skogen och jakten. Att jakten är ett fanastiskt sätt att överbrygga generationsklyftor! Som sagt jag kände inte Mathias, men han var uppenbarligen en genuin jägare som dessutom drabbades av blixten under pågående jakt. En själsfrände är borta och det känns tungt även om vi aldrig sågs. Det är något annat som har förundrat mig – att man känner mer för någons öde för att denne är en jägare. Vad det beror på kan säkert någon försöka förklara, själv konstaterar jag bara att det är så det är. Nu kan man bara hoppas på att rikspressen kan fortsätta framställa jakten i en positiv dager även utan att det ska behöva inramas av en tragedi. Ett sista tack till Mathias för det arbete du gjorde för jakten!
Det finns de som tror att vargarna är inplanterade i lönndom. Harry Fredriksson är en av dem. Jag tror inte att han misstycker att jag nämner honom vid namn, han vill ju ha svar på sina påståenden. Dessutom skickar han mängder med mail till hundratals personer där han pekar ut andra som ansvariga för varginplantering.
Jag inleder med att säga att inte heller jag har någon absolut sanning att komma med. För det krävs att man varit med. Jag gick på gymnasiet när vargarna återkom och först i början på 80-talet visste jag överhuvudtaget att det fanns ett yrke som jaktvårdskonsulent. Fram till dess var jag bara en jägare bland alla andra, men som valde mitt största intresse, jakten, som yrke.
Har man inte varit med kan man bara tolka vad andra berättar och ta del av ”bevisen”. Min tolkning av de sk bevisen är att allt som sägs om inplantering bara är myter. Bland annat Harry driver den mytbildningen. Jag skall försöka förklara varför jag kommit till slutsatsen att Harry med fler har fel.
Vi börjar med varghägnet i Aamäck, som tycks vara Harrys huvudspår. Flygfoton sägs visa att det funnits inte bara ett utan två hägn, dvs det första flyttades eftersom det ”började pratas om det i bygden”. ”Hägnet hamnade då mera svårtillgängligt och bakom en vägbom med dubbla hänglås”, skriver Harry i ett av sina många mail.
Faller inte historien på sin orimlighet redan här? Hägnet skulle ha varit 300-400 meter brett och 2 kilometer långt! Nätet till ett varghägn borde väl vara minst 3 meter högt, kanske mer. Dessutom krävs att man gräver ner nät i marken eftersom vargarna annars omedelbart gräver sig ut. Allt detta skulle alltså ha gjorts först på en plats varefter allt monterades ner för att sättas upp igen på en annan plats, några kilometer därifrån. Hur många man med maskiner går det åt till detta? Vem skulle vara villig att betala kalaset och varför kan inte Harry hitta en enda person som varit med och byggt, nedmonterat och sen byggt upp hägnet igen? Varför kollade inte de personer ”som började prata om det i bygden” om det var sant?
Något som Harry däremot lyckats få fram är att det var så hemligt att man satte dubbla hänglås på vägbommen, ett bevis utöver det vanliga! Jag menar, det är ju nästan omöjligt att ta sig förbi en vägbom med dubbla hänglås! Såvida man inte går, cyklar eller åker skoter förstås.
Jag är själv hundförare. För mig är det också obegripligt att inte en enda jägare, bärplockare, svampplockare eller annan person hittat ett hägn som är 2 kilometer långt. Speciellt om det finns ylande vargar i det. Vad Harrys flygfoto förställer vet jag inte, men personer som varit på platsen säger att det är en gammal vinterväg.
Tyvärr vill Harry och andra dessutom försöka ge bilden av att Svenska Jägareförbundet varit inblandat i inplantering. Den ena konspirationsteorin och kopplingen är värre än den andra. Vår ordförande misstänks t ex i egenskap av anställd på SVA för att ha sett till att en tatuerad varg som påkörts skulle ha försvunnit från ett låst kylrum dit det endast fanns två nycklar. Harrys fråga är, var det Mörner som hade den ena nyckeln?
SVA har svarat och säger att det aldrig funnits låsta kylrum på SVA! Därför fanns heller inga nycklar. Ingen varg har heller ”försvunnit”. Ändå fortsätter Harrys mail att komma.
Det är inte bara Harry som får sin näring ifrån vargutplanteringsteorin. Vissa tjänar t o m pengar på teorin genom att ge ut böcker i ämnet. Författaren till böckerna ”Vargmannens testamente” och ”Avslöjandet” torde vara en av de få personer som jämte ett fåtal turistarrangörer tjänar pengar på vargarna. Böckerna i sig innehåller bara en massa antydningar och inte ett enda bevis, men sanningen skall komma i ”Vargmannens” riktiga testamente den dag han avlider. Tillåt mig tvivla, det enda testamentet lär innehålla är lång näsa åt alla som köpt boken. Ingen kritik skall falla på författaren, han har ju varit smart.
Naturskyddsföreningens ”Projekt varg” är en av orsakerna till många misstankar. Mycket av det som sägs i den skriften sammanfaller med vargens återkomst. Men det förefaller otänkbart att en välrenommerad naturvårdsorganisation som SNF skulle äventyra hela sin trovärdighet på olaglig verksamhet.
Trots att flera personer verkar ägna en massa tid åt att bevisa inplanteringsteorin och hitta olika kopplingar har man inte lyckats. Hade det funnits ett enda ”bevis” eller ens en misstanke som verkat intressant att följa upp hade givetvis det redan gjorts. Problemet är att de inte finns.
Min bestämda uppfattning är att vargarna kommit hit på naturlig väg, se bara på hur fjolårsvalparna som fick sändare i vintras nu rör sig i hela Mellansverige. En av dem som kommer från Galvenreviret i Gävleborg var på min jaktmark strax norr om Karlstad, via norra Dalarna, för ett par veckor sedan. Nu är den nära Arboga!
Till alla Er kloka jägare, inplanteringsspåret är en återvändsgränd. Ägna istället kraft åt att säkerställa en bättre rovdjurspolitik. Rovdjurspropositionen är ett första viktigt steg.
En varm fredag i Norrbotten – inte långt från +30 och klarblå himmel. Det känns onekligen skönt att man sitter och lägger händerna på det som är de sista uppgifterna innan några veckors sommarsemester. Som vanligt har perioden mellan snösmältning och semestermånad varit hektiska. Man skulle kunna tro att mycket blir slentrian efter några år, man har ju ändå hållit på med detta under de senaste 17 åren, men det är ett av det här jobbets bästa sidor – det blir väldigt sällan upprepningar! Visst kan man hålla ett flertal jaktledarutbildningar, björnjaktsutbildningar eller liknande, men varje utbildning blir unik eftersom deltagarna växlar och med det också frågor och infallsvinklar. Sen händer det mycket i övrigt som gör att man får skärpa till sig och tänka till lite extra. Den nya älgutredningen är en sån sak, var den landar återstår att se men det finns en hel del oklarheter som återstår att reda ut! Beslutet om björnjakten kom i veckan också, fortfarande ett envist motstånd mot åteljakt som fortfarande vilar på väldigt svaga argument! Lite längre jakttid i delar av Norrbotten är ju ändå en litet fall framåt. Men medan vi lägger vårt förslag för att björnstammen ska börja minska mot nivån 2005 så är Naturvårdsverket oroliga för att tillväxttakten kan komma att avstanna med denna tilldelning. Till och med journalister missförstår detta, alltså att tillväxttakten minskar innebär INTE att björnstammen minskar utan bara att den ökar lite långsammare. Språkförbistring….
Måste också nämna med någr rader om ungdomslägret som vi hade under veckan som gick. Fantastiskt roligt med engagerade ungdomar i högstadieåldern som verkligen är intresserade och vill veta mer om jakten och viltet. Något som slår mig när man ser på vad som uppskattas mest och vad alla ungdomar vill ha mer av är – vad händer på vägen till ”mogen jägare”? Ungdomarna tycker det är roligt med skytte, det ska smälla och det ska ryka. Efter några år kan man tro att skytte på skjutbana är ett nödvändigt ont som man gör bara om jaktlaget sätter regler att man måste…. var tar lusten slut någonstans??? Kostnaden säger nån, men tillåt mig tvivla! Det måste finnas något i skyttet som bedrivs som gör att många inte längre tycker att det är kull att gå till skjutbanan. Vi säger att jakten ska vara rolig och trevlig, men där har vi dessutom ett stort ansvar att skjuta så att varje skott är ett dödande skott. På en skjutbana verkar det vara mer som om varje skott måste vara en perfekt träff men vi ska inte ha roligt! Kan det vara så? Kanske är det inte bara roligare skytte på banorna med mindre av tävlingsinslag som måste till, kanske ska man titta mer på att det också ska finnas utrymme för socialt umgänge mellan skjutserierna, en raststuga, grillplats eller annat ställe där man kan prata med likasinnade. Det finns säkert många bra idéer, men börja med att fundera på var någonstans skytteträningen slutade att vara rolig och övergick till ett måste.
Nu är det semestertider och vi får se när jag tar mig in från fiskevattnen och skjutbanorna för att lämna någon rapport här – men om ni inte hör ifrån mig så vet ni varför!
Idén med att blogga är att föra fram åsikter, gärna med lite vassare pennor. Det ligger även i sakens natur att vi även skall våga ta diskussion med ”våra egna” i aktuella frågor. Annars är ju hela idén borta. Problemet med vassare pennor är att kommentarerna också blir betydligt vassare. Vissa t o m så oförskämda att de måste plockas bort. Inte för att vi är rädda för mothugg, utan för att de ofta bara är oförskämda i allmänhet eller direkt sårande för personer som inte kan försvara sig.
Oavsett hur och vad man skriver så är det mottagaren som har tolkningsföreträde. Mina bloggar om det nya älgjaktsystemet tycks missförstås av några. Signaturen Fredrik menar t ex att jag med min blogg visar att jag inte tror på förbundets linje i frågan om älgförvaltningsområden. Så är det givetvis inte.
Rovdjurs- och älgförvaltning handlar mera om att förvalta människor än om biologi, även om det senare givetvis alltid måste tas hänsyn till. Om människor känner sig överkörda kommer de att protestera och obstruera, så fungerar vi. Därför har vi nu fått en ny rovdjursproposition som tar större hänsyn till regionala och lokal intressen. Min oro över det nu liggande älgjaktsförslaget är just det. Skall vi bygga förvaltningen underifrån eller ovanifrån? På den punkten tycker jag att Norrfalk är alldeles för otydlig. För mig och förbundet är det viktigt att väl fungerande älgskötselområdena får möjlighet att påverka målen för älgstammarna inom de framtida älgförvaltningsområdena. Det måste finnas ett samråd mellan den grupp som sätter de övergripande målen för älgförvaltningsområdet och älgskötselområdena. Hur det skall ske och hur länsstyrelsen skall hantera älgskötselplaner som inte överensstämmer med förvaltningsområdets mål framgår inte av Norrfalks förslag.
Det stora problemet med nuvarande älgjaktssystem och är att älgskötselområdena helt frikopplats från alla andra. Det finns ingen självklar samverkan dem emellan och de ingår inte heller i det lokala samrådet, vilket innebär att samrådet i många län bara kan påverka en bråkdel av de älgar som skall skjutas i en krets (älgvårdsdistrikt). Så kan det givetvis inte fortsätta. Det behövs samverkan över stora områden, där ambitionen är att dra åt samma håll. Men att gå från en ytterlighet till en annan tror jag inte löser problemen, de skapar bara nya. Därför är jag och förbundet också kritiska mot att förvaltningsgruppen skall bestå av fem representanter varav tre skall vara markägare och övriga jägare. Det ger bilden av ett system där maktstrukturer är viktigare än samarbete. Ett sådant system skulle säkert fungera om makten (markägarna) drar åt samma håll. Men eftersom det är just markägarna som har makten redan idag och de inte drar åt samma håll så blir det bara ett slag i luften som inte gagnar förvaltningen utan bara bygger in nya spänningar och konflikter.
Säkert kommer huvuddelen av förvaltningsgrupperna att ha representanter som hörsammar önskemålen från underområdena. Problemet uppstår när någon försöker diktera villkoren för andra, utan att ens ha försök till samverkan. All viltförvaltning måste utgå från dem som berörs. Samverkan och dialog är den enda långsiktigt framkomliga vägen.
Här på bloggen och på andra bloggar och debattfora dyker signaturen RR ofta upp. Ibland använder han även andra namn. Troligen är det samma person som ibland ringer till mig och mina kollegor för att diskutera. Så mycket till diskussion blir det sällan, han börjar i ett högt tonläge och slutar ännu högre och slänger nästan alltid på luren som avslutning. Han verkar dock ha ett huvudbudskap. Det är jägarnas fel att människor dör i trafiken.
Häromdagen dog en 17 åring i en tragisk trafikolycka med älg i norra Värmland. Händelsen triggade igång RR, som genast började skicka en massa onyanserade och osammanhängande kommentarer. Självklart är det tragiskt att människor dör i trafiken. Vad som var orsaken i detta fall, förutom att älgen klev upp på vägbanan vet jag inte. Det spelar väl mindre roll. Men eftersom RR i en av sina kommentarer åtminstone försökte sänka tonläget väljer jag att tillmötesgå honom och ta upp frågan om vilt i trafiken.
Många, däribland RR, påstår att älgar är farliga, de dödar. Ett tiotal människor dör i trafiken varje år i samband med viltolyckor, de flesta med just älgar. Men frågan är om det verkligen är älgen som är farlig eller om det är vi bilister. Älgen kan ju inte förväntas förstå att den utgör en fara när den korsar vägen. Älgen förstår inte heller att bilar är farliga och kan säkert inte bedöma hastighet som vi gör. Därför springer de ut rakt framför en bil och blir påkörda. Jag har själv kört på två älgar. Var det deras fel? Nej, det är alltid mitt fel som bilförare.
Nu förlänger RR sitt resonemang till att det är jägarnas fel, de vill ju ha älg på sina marker. På sitt oefterhärmliga sätt skrev RR ”Några som nu ligger som vårdpaket på någon institution efter ett möta en sen kväll med den älgstam som ni klarat hålla på samma nivå de senaste många åren i stället för att skjuta bort?”
Självklart är det upp till oss som förvaltar älgstammen att väga in trafiken när vi jagar. Det görs också på många håll. Sambandet är säkert inte linjärt mellan älgstammens storlek och antalet döda i trafiken. Men om vi ändå gör det antagandet så skulle vi alltså behöva skjuta bort 100 000 älgar från vinterstammen för att minska antalet döda i trafiken från tio till fem.
I Norrfalks älgutredning redovisar hon att Skogsstyrelsen räknat fram att viltolyckorna kostar samhället ca 1,3 miljarder om året. Om den siffran är riktig vore det då inte logiskt att bygga viltstängsel för den summan så minskar kostnaderna i motsvarande takt. Problemet är att Vägverket (eller heter det transportstyrelsen idag?) inte tycker att viltstängsel har hög prioritet. Investeringar i separerade körbanor och hastighetskameror rädda betydligt fler liv och ger färre skadade per investerad krona. Därför kommer vi att fortsätta att köra på vilt om vi inte sänker hastigheten även om vi jägare försöker ta hänsyn till trafikanter när vi jagar. Men utrota viltet för att nå 0-visionen tror jag inte att någon vill, inte ens RR. RR värnar samtidigt vargen och älgen är ju vargens mat.
Har efter en tids semester haft möjligheten att läsa igenom mailskörden och Maria Norrfalks älgutredning. Tidvis intressant läsning och på ett par ställen riktigt roligt, eller sorgligt, beroende på hur man väljer att se på Norrfalks lite lätt löjliga bollande med siffror.
Som kollega Gunnar nämnde tidigare i sin blogg har älgutredaren roat sig med att jämföra värdet av älgjakten varje år (cirka 1,5 miljarder) med skogsbrukets värde (cirka 200 miljarder). Varför inte jämföra älgjaktens värde med Bolivias BNP, samlade årliga värdet av tuggummiförsäljningen i Europa eller ostproduktionen i Västra Götaland? Jämförelsen skulle bli exakt lika relevant. Det mest pinsamma och sorgliga i detta är att såväl Maria Norrfalk som samtliga experter i hennes expertgrupp, inklusive de två representanterna för storskogsbruket, vet att så är fallet.
Är man i detta fall seriös så jämför man äpplen med äpplen och päron med päron. Vi råkar nämligen i detta fall ha möjligheten att göra exakt detta då vi vet älgjaktens värde, från Professor Leif Mattssons utmärkta studie, och även har siffror på älgbetets ”kostnader” i form av kvalitetsfel och produktionsbortfall från skogsbrukets eget forskningsinstitut, Skogforsk. Gör man detta ska man se att kvalitetsskadorna ”kostar” 80 miljoner riksdaler per år vid en skadeandel på 50%, dvs varannan stam är skadad. Till detta ska då också läggas tillväxtförluster som värderas till ytterligare 24 miljoner. Totalt ska alltså älgjaktens värde, en och en halv miljard, jämföras med det av skogsbruket själva framräknade bortfallet på lite drygt 100 miljoner.
Varför gör då inte Norrfalk denna högst relevanta jämförelse? Jag vet ärligt talat inte men Norrfalk är såväl Jägmästare som gammal Generaldirektör för Skogsstyrelsen så jag är övertygad om att hon vet hur det ligger till, men pressen från storskogsbruket kanske blev för hård? Nu ska vi inte låta ett dylikt bollande med siffror förstöra en till vissa delar utmärkt utredning men det är såväl synd som en smula förargligt för Marias del att man nedlåtit sig till att försöka luras eller vilseleda med siffror.
Så är man då tillbaka ”i selen” efter några dagar inåt landet med fiske och lite social samvaro. Hade nog trott att man skulle bli tvugen att stänga av telefonen för att slippa prata älgutredning hela ledigheten men det har varit lugnt. Jo, det finns faktiskt mobiltäckning även i Norrbottens inland, i alla fall rätt hyfsat! Nåja, det är säkert andra som har fått ta del av det om jag förstår min kollega Gunnar rätt i det han skriver här.
En intressant vinkling har framförts i något mail under helgen nämligen att den nu lagda älgutredningen på något sätt skulle slå undan fötterna på viltvårdsområdena. Vilken koppling älgjaktsystemet har till våra viltvårdsområden är höljt i dunkel, men för de som har tagit som sin livsuppgift att på oklara grunder hävda enskilda markägarens rätt att jaga på grannens vilt så måste uppenbarligen alla tillfällen tas tillvara. Eftersom den senaste staliga utredningen om fiskevårdsområden tog så klart ställning för den modell vi har inom jakten så känns det ändå rätt lugnt även på den fronten just nu.
Kan inte låta bli att reflektera lite över helgens fiske och tankarna på att vi ska sälja vår natur i turismens namn. Onekligen finns det fantastiska fiskevatten runt om i Norrbotten, men hur tänker man när det gäller boendet? Att förvisas till en asfalterad parkeringsplats i en liten barack som dessutom kostar en hel del pengar gör knappast att man längtar tillbaks just till Kraja i Arjeplog! Däremot är fiskevattnen däruppe något man kan drömma om länge. Men det är väl något som gäller allt vi håller på med, vill man nå framgång så är helheten viktig, alltså både innehåll och förpackning – eller kanske snarare att det inte alltid går att kompensera dåliga delar med bra utan helheten i innehållet måste vara bra rakt igenom. Jag tycker själv att de som säljer fisketurism i Arjeplog måste fundera mer på helheten efter helgens övningar! Eller är det nån som längtar till en helg i stugorna här nedanför?
För ett par veckor sedan kom regeringens förslag till ny rovdjurspolitik. Nu kommer motionerna från oppositionen. Så här långt har jag hunnit läsa en från Socialdemokraterna och en från Vänsterpartiet. Utan att förhäva sig kan man väl säga att samsynen inte är stor inom oppositionen. Däremot inger S-motionen hopp om att vi får en bred blocköverstigande uppgörelse om rovdjurspolitiken. Egentligen är man endast oenig med regeringen i ett par centrala frågor. För det första vill Socialdemokraterna inte ha någon inplantering av varg från annat land, det är bra. Naturlig invandring är ur alla aspekter bättre än flyttning. Eftersom ingen förstår varför och vem som drivit frågan om inplantering borde det vara lätt att tillmötesgå Socialdemokraternas förslag. Den andra viktiga frågan gäller etappmålet för varg. Socialdemokraterna vill inte sätta ett tak för vargstammen, men vill samtidigt behålla etappmålet i 20 år. Regeringen vill frysa vargstammen fram till 2012, därefter utvärdera målet. Ur ett jaktligt perspektiv är båda förslagen tveksamma. Tydlighet är av avgörande betydelse för att få accept för en rovdjurspolitik. Att bara flytta fram besluten istället för att tydligt deklarera vad som gäller inger inte förtroende. Idealet hade varit ett tydligt tak för vargstammen i och med att lösningen på inaveln och gynnsambevarandestatus problematiken har lösts av Jägareförbundet tillsammans med fem andra organisationer. Positivt är att (S) också vill begränsa lodjurstammen så som regeringen föreslår.
Vänsterpartiets motion går i motsatt riktning. Man kan sammanfatta den med att nästan alla regeringsförslag som är positiva för jägarna är Vänsterpartiet emot. Därför fördjupar jag mig inte i motionen ytterligare. Lite intressant är däremot Vänsterpartiets resonemang om rovdjurens betydelse för ekosystemet. Rovdjursföreningen har förövrigt börjat använda samma argument.
Äntligen har de upptäckt att rovdjuren påverkar sin omgivning! Något som vi jägare alltid hävdat och som varit ett av våra viktiga argument för rovdjursjakt. Tidigare var det nämligen som att svära i kyrkan i vissa kretsar att påstå att rovdjuren påverkar bytesdjuren, de sades bara ta ett dödsdömt överskott. Men nu när genetikspåret funnit sin lösning behöver man ett nytt argument för att ha många vargar. Plötsligt är predationen räddningen mot för mycket klövvilt. Samma argument, fast tvärt om!
Jag har varit inne på den frågan förut i mina inlägg och försökt få ett grepp på det där med åsikter kontra sanningar. Jag tror att det tål att uprepas eftersom talesättet säger att något som upprepas tillräckligt ofta så småningom blir just en sanning!
Senast i helgen som gick hade jag anledning att diskutera det här med en allt äldre jägarkår och att ungdomar inte vill jaga utan hellre leka med datorer…. Bägge de här påståendena anser jag vara en myt som har upprepats så pass ofta att man börjar tro att det är en sanning. Tyvärr finns ibland risk att vissa påståenden blir mer eller mindre självförverkligande, men det gäller än så länge inte detta!
Låt oss titta på de fakta vi har vad gäller ungdomar och jakt. I de utredningar som är gjorda rörande jägarkåren så ligger medelålderna på runt 47 år, väldigt högt tycker ni kanske? Men först och främst kan vi konstatera att den medelåldern hade jägarkåren i mitten av 50-talet och samma medelålder har vi idag! På dessa 60 år skulle jag tro att det är fler som är 70+ som jagar aktivt nu än då vilket innebär att det också måste vara fler unga som jagar för att behålla medelåldern på samma nivå!
Jägare får man bli när man är 18 år, i alla fall om man ska jaga själv. Det finns en annan grupp som kräver 18-årsgräns, nämigen att få sitta i riksdagen. Intressant nog så ligger medelåldern bland våra riksdagsledmöter på samma nivå som jägarkåren men inga röster har höjts för att denna grupp är lastgammal. Varför då detta ständiga fokus på att vi behöver fler unga jägare? Jag tror att det är en felriktid vilja att locka ungdomar och fokusera på ungdomsverksamheten. Det är positivt, men jag anser att man ska göra det genom att tala om hur kul det är att jaga, inte genom att måla upp ett dystert scenario att jägarkåren blir allt äldre eftersom det inte är sant! Jo, visst det finns problem i bygder där folk måste flytta för att få jobb och utbildning, där kan det kännas som om inga ungdomar kommer in i jakten. Men det beror inte på ointrese utan på att dessa ungdomar flyttar bort och är jaktintresserade på andra orter än födelseorten!
Tar då de etablerade jägarna hand om dessa jaktintresserade ungdomar? På sina håll definitivt ja, på andra håll betydligt sämre. Intressant är att notera att de etablerade jägarna ofta hävdar att kostnaderna för att börja jaga är för höga för ungdomarna. Vi kan analysera även detta lite kort. Jägarskolekurs, litteratur och jägarexamensprov krävs för att bli jägare – dyrt säger man ofta. Allt som allt kanske det rör sig om 3-4 000 kronor under ett år för att klara av detta. Jämför sen med andra intressen och vad dom kostar, ni får räkna själva på era utgifter! Vapen, vapenskåp, kläder och jaktmarker då? Ja, den kostnaden kan ju variera oerhört beroende på var man bor och vad som finns i familjen sen tidigare, men man måste inte ha det nyaste senaste av allt. Men en intressant notering är att många jaktlag, framförallt på älgsidan, kräver att man löser in sig i jaktlaget för ganska stora summor för ”jaktlaget har ju investerat i slakthus och annat”.
Fundera i ert eget jaktlag på några saker. Har vi kostnader för ungdomar som vi kan minska eller ta bort? Har vi plats i jaktlaget som vi inte marknadsför? Kan vi ta in någon ungdom som inte har någon av sina föräldrar i jaktlaget? Det ÄR nämligen en sanning att det hela tiden fyller på med nya ungdomar som vill jaga. Andelen unga medlemmar i Jägareförbundet har aldrig varit högre och det finns mycket vilt att jaga! Ungdomar vill jaga, ungdomar kan jaga nu gäller det bara att alla som kan och vill också FÅR jaga! Sprid gärna detta budskap vidare eftersom det är som jag sa i början, något som sägs tillräckligt ofta blir till slut en sanning så det är viktigt vad man säger!
GLAD MIDSOMMAR på er, nu åker jag och fiskar långt borta från datorer och telefoner! :D
Att ge sig in i debatten om älgutredningen och om hur älgstammen skall skötas är som att stoppa huvudet i ett jordgetingsbo, t o m värre än vargdebatten. Reaktionerna på bloggen och de telefonsamtal som redan kommit visar på ett enormt engagemang i frågan. Men inte alla vill eller har förmågan att förstå de budskap som skickas ut. En av blogg kommentarerna kommer från någon som kallar sig 1%aren. Redan valet av alias verkar syfta till att provocera alla som ser älgen som resurs och inte bara som kompis till snytbaggen.
Idag på morgonen har många jägare och markägare oroade ringt för att få klarhet i vilka konsekvenser förslaget kan tänkas få. För att vissa personer inte skall fortsätta att gå fullständigt i spinn inleder jag med att säga att ingen klok vill driva en älgpolitik som innebär att möjligheten att bedriva skogsbruk helt äventyras. Det är inte heller jägarna ensamma som skall bestämma älgstammens storlek, det är i huvudsak en markägarfråga och så har det ju alltid varit. Älgen skall också förvaltas över stora områden med likartade förhållanden. Nu när det är sagt kanske magsyranivån sjunkit något hos ”procentjägarna”, så att resten av budskapet eventuellt når fram.
Min huvudsakliga kritik mot förslaget är att alla de älgskötselområden som idag fungera väl och där markägarna och jägarna enats om ett mål plötsligt inte skall ha rätten längre. Jag sitter själv i styrelsen för ett framgångsrikt skötselområde där vi samarbetat i 20 år och inom ramen för äso i 10 år. Vi har hållit älgstammen på ungefär samma nivå hela tiden. Jägarna och markägarna är helt eniga om att samarbetet är det bästa som hänt. Vi har inga konflikter. En av de största markägarna motionerade t o m om att Svenska Jägareförbundet skulle verka för att älgskötselområdena i sin nuvarande form skulle få bestå, just för att samarbetet har skapat en samsyn och gemenskap som inte fanns tidigare. Motionen gick igenom hela vägen upp till Svenska Jägareförbundets årsstämma, där den antogs.
Vad Norrfalk nu föreslår är att vårt älgskötselområde inte längre skall ha rätt att besluta om älgstammens storlek. Det skall göras av en liten grupp (5 personer) som kallas förvaltningsgrupp. Inom ramen för vad de beslutat skall sedan vårt älgskötselområde ta fram en plan för hur man fördela älgar. Nu skall man ju inte alltid måla f-n på väggen, de finns säkert kloka människor som inte kör över eniga jägare och markägare som samarbetar över 20 000 hektar i en framtida förvaltningsgrupp. Men redan tanken på att ”våra” markägare inte längre skall ha beslutanderätten över hur de skall förvalta resursen älg skrämmer. Det står ganska tydligt på flera ställen i utredningen att jagande markägare är ett problem. Om jag förstår saken rätt innebär det att de diskvalificeras som markägarrepresentanter i framtiden, eftersom de inte sätter skogsproduktion framför älgen som resurs. Storskogsbrukets aktieägarintressen skall uppenbarligen gå före de privata markägarnas intressen av att vårda sin resurs, älgen.
Det finns ingen motsättning i att vilja vårda älgstammen och samtidigt bedriva skogsbruk. Älgen täcker väl sina egna kostnader. ”Patetiskt” blir det, bästa 1%are, när en statlig utredning skriver att skogsbruket genererar 201 miljarder om året och jämför det med de 1,5 miljarder som älgjakten inbringar och utifrån det drar slutsatsen att älgstammen måste minskas. Som om det ena skulle utesluta det andra!
Min vän 1%aren verkar vidare fullständigt ha missförstått vad jag skrev om SLU. Min poäng var att ingen, vare sig Svenska Jägareförbundet eller SLU kan tvinga markägare och jägare om de inte är mottagliga. Svenska Jägareförbundet däremot, till skillnad från SLU som är en myndighet, är en ideell organisation som finns i hela landet. Det gör oss unika och att inte utnyttja detta vore ett stort missbruk av pengar och ideella resurser.
Det finns bara en väg till framgång i den här frågan, samarbete. För den verkliga makten besitter den markägare eller jaktarrendator som väljer att kröka finger eller väljer att avstå. Det kan inte ens procentjägarna ändra på.
Jägarnas Riskförbund har länge försökt vinna medlemmar på att framställa sig själva som den jägarorganisation som driver en tuffare rovdjurspolitik. Vissa har t o m hävdad att man har en nollvision för varg. Därför är det är inte utan att man drar på munnen efter att ha läst rapporterna från Jägarnas Riksförbunds riksstämma. Nu säger man ja till en vargföryngring per län och i undantagsfall fler. Nollvisionären, Kurt Borg, från Värmland som dessutom krävde styrelsens avgång för skrivelsen med bl a Svenska Jägareförbundet om flyttning av varg hade ingen framgång! Förnuftet segrade. Jägarnas Riksförbund har nu nästan exakt samma policy som Svenska Jägareförbundet. Vi säger max 1-2 föryngringar per län.
Något som däremot kräver en förklaring är att Jägarnas Riksförbund samtidigt ägnar sig åt telefonvärvning av medlemmar där man motiverar medlemskap med att man säger sig verkar för att ”vargen skall bort!” Vargen skall inte bara bort från vissa områden utan från hela Sverige. Dessutom säger värvaren att det är säkerställt genom DNA analyser att vargen plockats hit från öst! Värvningsförsöket skedde den 9 juni i år!
Frågan som kräver svar är. Har Jägarnas Riksförbund medvetet dubbla budskap eller låter man Kurt Borg skriva värvningsinstruktionerna?
Så kom då ännu en älgutredning. Frågan är om inte även denna kommer att arkiveras i samma arkiv som den förra.
Älgutredaren, Maria Norrfalk, vill ge markägarna större makt över älgförvaltningen. Men jag frågar mig, kan man få större makt än den man redan har? Det är ju markägarna som äger jakträtten och som bestämmer vem som skall jaga och på vilka villkor. Dessutom har markägarna i de flesta län lyckats fått igenom stora älgtilldelningar. Men inte fälls det fler älgar för det. I Värmland där jag själv jagar har avskjutningen halkat under 60 procent av licensen flera år, i vissa kretsar under 50 procent. Problemet är alltså inte för få älgar i tilldelningen. Problemet är att storskogsbruket och de mindre markägarna har olika intressen. Storskogsbruket utmålar älgen som ett problem medan de mindre markägarna ser det som en stor resurs. Ungefär hälften av jägarna är också markägare, ändå försöker man få det till att det är en konflikt enbart mellan markägarna och jägarna. Om det nya förslaget går igenom skall alltså markägare köra över markägare.
SLU vill/skall tydligen ha större inflytande över älgjakten. De förslås både utbilda jägare/markägare och ansvara för data insamlingen. Uppenbarligen finns det någon som tror att de kommer att lyckas bättre med älgförvaltningen än vad som varit fallet så här långt.
– Visa ett enda område i Sverige där SLU lyckats förvalta älgstammen bättre än någon annan. Grimsö (SLU) borde väl vara ett föredöme. Är det så? Nej, trots att man haft jakträtten på det egna forskningsområdet sedan 70-talet med sändarförsedda älgar, jakt året runt och Sveriges ledande forskare har man inte en bättre älgstam där. Ja, men de har ju inte en egen älstam att förvalta, de påverkas av grannarna, säger säkert någon. Så är det givetvis, men om SLU inte med gräddan av svenska viltforskare har lyckats förklara för sin omgivning och genomföra en bättre älgförvaltning, hur skall då en liten odemokratisk grupp om fem personer (läs tre) kunna diktera mål och älgjakten för tusentals markägare och jägare?
Visst finns det brister i dagens älgjaktssystem, men ett stadigt ökande antal älgskötselområden visar att viljan att samarbeta och hitta lokala lösningar finns. Trots att man är överens når man inte alltid dit man vill men det viktigaste är att man samarbetar mot ett gemensamt mål. Nu vill man äventyra allt detta, till förmån från ett toppstyrt system där några få skall diktera älgstammens storlek för alla andra. Är det verkligen en framkomlig väg? Nej, självklart inte!
Tillbringade helgen i arbete med en jaktledarutbildning i Luleå. Alltid trevligt, men man laddar ur rätt rejält av att hålla en två-dagarsutbildning på egen hand med teori, skytte och dessutom se till så att kaffepannan är fylld! Tänkte stöka undan lite på kontoret inför midsommar eftersom jag kommer att tillbringa de närmaste dagarna nere på Öster-Malma med verksamhetsplanering för 2010 och förbundsstyrelsemöte.
Kunde inte låta bli att förvånas lite över en notis i dagens radionyheter. Hitchkocks ”fåglarna” har blivit verklighet, mördarkorpar slår till. Uppenbarligen har ett antal korpar slagit några kalvar söderöver. Oroväckande och hemskt, eller bara en del av naturens gång? Ja, tydligen har en fågelforskare (som jag inte kommer ihåg namnet på vilket kanske är tur för honom) sagt att det troligen är de gula öronmärkena som har triggat korparna att attackera de stackars kalvarna. Att ”vanligt folk” kanske tycker att det är ett skräckfilmsscenario att korpar dödar djur kan jag möjligen acceptera, men att någon som kallar sig fågelforskare säger det gör mig bekymrad! Att korpar slår renkalvar är definitivt inget nytt och den skyddsjakt på korp som är tillåten året runt i renens kalvningsland och i områden med fåruppfödning beror knappast på att de bara äter redan döda djur, eller!?!? Nä, om man vill bli förknippad med någon form av titel anser jag nog att man måste vara lite mer verklighetsförankrad och inse att korpen är en rovfågel som tar både fåglar och däggdjur. Så ”nyheten” kan knappast vara att vi plötsligt har fått muterade aggresiva mördarkorpar i markerna utan kanske bara att några personer till har insett hur korparna skaffar sin mat!
Det finns många anledningar att ha fiske i tankarna denna tid på året. För egen del så är det så här års jakten ligger lite på sparlåga och fisket får stå för avkopplingen istället. Visserligen jobbar jag i helgen medan andra får tilfälle att fiska, men min tid kommer nog också! Fick också igår utredningen om fiskevårdsområden på mitt bord och kan konstatera att det nu till och med finns en statlig utredning som har sett hur nära kopplade jakten och fisket är! Visst förekommer det en hel del samarbete mellan jakt och fiske, nu senast ”klassdraget” som går ut på att få skolklasser ut på fiskevattnen och ut i naturen, men jag tror att vi alla skulle vinna på ett mycket närmare samarbete mellan vår intressen. Kanske lite som norrmännens organisation jeger&fisk.
Men dagens fundering var alltså över den statliga utredningen om fiskevårdsområden och den mycket tydliga kopplingen som utredaren gör mot lagen om viltvårdsområden. Kanske ingen stor fråga i södra Sverige, men en oerhört betydelsefull fråga här uppe i norr. Under de senare åren har diskussionerna tidvis varit heta om i vilken utsträckning lagen om viltvårdsområden verkligen är förenlig med andra lagar i EU och Sverige. Detta trots att lagen tllkom efter EU-inträdet och är kontrollerad via lagråd och riksdag. Men nu har alltså en ny statlig utredning gått igenom detta och kommit fram till att modellen är så pass bra att den i stort sett rakt av kan lyftas över på fiskevårdens område också. Vissa av de frågor som har varit mest debaterade inom viltvårdsområdena de senare åren verkar dessutom få en något annan lösning på fiskesidan om utredaren får som han vill. För mig känns det självklart att en gemensam resurs som rör sig fritt över markägargränser också ska förvaltas genom gemensamma beslut. Det är inte alltid statliga utredningar är så upplyftande att läsa, men just den här var ett undantag! Ibland har det känns lite ensamt att stå upp för viltvårdsområdena som ett bra sätt att förvalta viltet, det här gav en del draghjälp i den frågan. Som jag skrev tidigare så finns det väldigt få sanningar men väldigt många åsikter, det gäller även juridiken – så vi får väl se om denna utredning verkligen leder till en färdig lag… Oavsett hur det går så ska det bli skönt att få blöta krokarna inom kort!
Vi har ännu inte fått föreskriftstexterna till de nya jakttiderna, men inriktningen på besluten är kända. I några fall har våra förslag antagits, men i flertalet fall inte. Vi är många som tycker att det är svårt att finna någon riktig logik i vilka förslag som antagits respektive förkastats. I flera fall verkar det som om välgrundade förslag avslagits enbart för att man på sina håll varit negativ till jakt som företeelse.
I senaste numret av Vår Fågelvärld kan man läsa Sveriges Ornitologiska Förenings remissvar på vår skrivelse om jakttiderna, och SOF:s fågelskyddssekreterare konstaterar att besluten i stort följer SOF:s remissvar. Man kan även läsa en del generella uttalanden om hur SOF ser på jakten (http://www.sofnet.org/apps/file.asp?Path=2&ID=4420&File=VF2-2009Jakttider.pdf).
SOF anser att jakt inte skall bedrivas under häckningsperioden, vilket jägarkåren med säkerhet ställer upp på när det gäller de flesta arterna. SOF anser dock att häckningsperioden påbörjas med vårflytten, och fastställer att den påbörjas den första februari! Varför inte även inkludera höstflyttningen? Övervintringen? Alla med någon förståelse av utvecklingsläran vet att alla arter under utvecklingens gång har selekterats för att så effektivt som möjligt sprida sina gener till nästa generation. Med SOF:s typ av argumentation skulle man kunna se alla beteenden som en del av reproduktionen, eftersom de ytterst syftar till att individerna skall kunna sprida sina gener. Blir nästa steg att fåglar anses häcka under hela året?
SOF anser också att det finns ett antal arter som skulle kunna beskattas hårdare genom jakt utan negativa populationseffekter, men att det på inget vis är uppenbart att man därmed skall utöka jakten. Man tycker också att det behövs fler områden med totalt jaktförbud.
Det är tydligt att SOF inte, som Jägareförbundet, anammar den moderna synen på naturvård, där man i enlighet med konventionen om biologisk mångfald hållbart nyttjar den biologiska mångfalden snarare än att bara sträva efter att bevara den.
SOF säger sig inte vara motståndare till jakt som sådan, men organisationens handlingar och uttalanden rimmar dåligt med denna ståndpunkt. Det är synd, eftersom vi i många frågor har gemensamma intressen, och i flera fall även har ett väl fungerande samarbete.