Ollonår!

I år verkar det vara ollonår, och på fler sätt än ett. Samtidigt som ekarna släpper några ton prima viltfoder per hektar, så har vi just fått grunden till en ny rovdjursförvaltning. Inom kort kommer även en lösning på ersättningar till eftersöksekipagen. Lyckas vi nu bara att få en vettig inriktning på älgpropositionen, så har vi kommit långt med tre riktigt tunga frågor för jägarkåren och viltförvaltningen. Utan att släppa dessa frågor kommer vi därmed kunna prioritera upp även andra områden, som fått stå tillbaka litet.

För att återvända till ollonen så flyger nötskrikorna nu i skytteltrafik mellan ekarna och lämpliga gömställen för den begärliga födan. Alla ollon återfinns inte, utan nötskrikan planterar faktiskt likt vi människor skog för sina framtida generationer. Om än omedvetet. Även vildsvin, hjortar och rådjur äter sig feta på ekollonen inför vintern, och viltåkrarna får behålla sitt foder litet längre in på hösten år som detta. Den som suttit ute på vildsvinsåtel i ett eklandskap i höst har kanske också fått uppleva att svinen inte besöker åteln särskilt ofta, så länge det finns ollon att tillgå.

Ollondov0001.JPG

Dovviltet ratar nu det mesta, utom nedfallna ekollon.   Foto © Fredrik Widemo.

 

Ollonår kommer det regelbundet. Man måste dock förstås ta vid efter nötskrikan och se till att nya ekar verkligen kan rekryteras genom att skydda och sköta dem. Framgångarna med tunga jaktfrågor på sista tiden är inte heller slumpens skördar, utan frukterna av ett hårt och målmedvetet arbete av många förtroendevalda och kollegor. Själv arbetar jag mycket med kopplingen mellan viltförvaltning och annan markanvändning., och även här känns det som om vi är på rätt väg. Ur viltförvaltningsperspektiv är det skördetid, och prognoserna är goda. Det går bra nu! Därmed känns det också förstås extra roligt att jobba med jaktfrågor.

Idag blev jag tipsad om ett blogginlägg där jägares rätt att rösta och bli riksdagsledamöter ifrågasätts. Hade det varit på någon obskyr hemsida skrivet av en privatperson med böjelser för antidemokratiska åsikter hade jag inte reagerat. Men nu var det inte vem som helst, utan en av Aftonbladets ledarskribenter, Eva Franchell. På ledarbloggen skriver hon, ”Så blir det när jägarna har rösträtt, blir valda och till slut kan hamna i riksdagen”, apropå den nya rovdjurspolitiken.

Frågan som infinner sig är, vilka andra intressegrupper i samhället vill Franchell inskränka rösträtten för. Skall samerna få rösta? De har ju i allt väsentligt samma uppfattning som jägarkåren om rovdjurspolitiken. Kanske vill Aftonbladets ledarskribent ta rösträtten från LRFs medlemmar, som också de är för den nya rovdjurspolitiken.

I mitt förra blogginlägg kritiserade jag de jägare som använder ett olämpligt språkbruk som missgynnar jägarkåren och som tror att nollvision är en framkomlig väg. Men deras argumentation handlar, i de flesta fall, åtminstone om att försöka driva nollvision inom det demokratiska systemet. Aftonbladets ledarskribent däremot ifrågasätter deras demokratiska rättighet att göra det, för att de är jägare! Det är mycket allvarligare än bristande verklighetsförankring och dåligt språkbruk.

Motioner till riksdagen är ju oftast mest ett spel för galleriet och för att riksdagsledamöter ska visa att de är aktiva. Så vitt jag känner till är det sällsynt att riksdagen kommer fram till några stora nya beslut under en motionsbehandling. Men det är ändå intressant att ta del av motionerna, dels för att det visar vad som anses vara av allmänintresse i jaktfrågor just nu och dels för att se var man har olika riksdagsledamöter i skilda frågor. Vill du själv gå in och söka i motioner i olika frågor kan du klicka på länken och göra sökningar på ”jakt” eller något specialområde

http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=400

 

En intressant motion kommer från Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och handlar om att Jägareförbundet inte borde få pengar för att informera om rovdjur, eller i alla fall borde pengarna ur viltvårdsfonden fördelas mer rättvist eftersom Jägareförbundet är en part som inte kan anses objektiv. I motionen påvisas ganska exakt hur pengarna ur viltvårdsfonden fördelas, vilket i sig kan vara intressant. Vad som inte sägs i motionen är hur dessa pengar kommer in i fonden! Viltvårdsfonden är nämligen inte uppbyggd av skattemedel eller andra allmäna medel utan byggs upp och förnyas genom att alla som jagar i Sverige varje år måste lösa det ”statliga jaktkortet” eller viltvårdsavgiften som det också kallas. Dessa pengar ska sedan gå tillbaka till jakten, jaktvården och jägarna enligt de belsut som regeringen tar. Detta sker också idag även om man kan ha synpunkter på att jägarna ska stå för en så stor del av kostnaden för viltforskning och rovdjursinformationen som man faktiskt gör. Gammalt tillbaka kanske det var naturligt eftersom intresset för jakt och det vilda i första hand var en fråga för jägarna. I takt med att det övriga samhället intresserar sig mer och mer för rovdjur, naturskydd, biologisk mångfald och andra naturvårdsfrågor så har också trycket på denna viltvårdsfond ökat markant. Allt ska betalas ur denna fond, jägarnas pengar. Men om allmänintresset för viltforskning och rovdjursinformation är så stort så borde det väl också vara lika naturligt att medel för detta tas ur statskassan, allas våra skattepengar?! Om 9 miljoner svenskar (viss överdrift, jag vet) vill veta mer om varg och björn varför ska det bekostas av 270 000 jägare och inte solidariskt av oss alla?

Inte nog med att jägarna är de som utför merparten av den handfast praktiska viltvården ute i markerna, vi ska också stå för alla kostnader. Är det inte dags att lyfta fingrarna ur viltvårdsfondens skål och se sig om efter pengar på andra ställen också?!

Äntligen!

Varg.jpg

Så tog riksdagen äntligen beslut om en ny rovdjurspolitik. Beslutet innebär att vi får jaga varg på licens i vinter och rimligtvis att lodjurstilldelningarna ökar markant både i och utanför renskötselområdet. Regeringen förtjänar en stor eloge för att åtminstone nått så här långt. Helt nöjda kan vi dock inte vara, det finns plumpar i protokollet. Självklart borde frysningen av vargstammen ha varit permanent. ”Tillfälligt stopp” klingar väldigt dåligt i mina öron. Vad kommer sen? Det återstår alltså en hel del arbete, inte minst i den arbetsgrupp som skall arbeta fram nya mål för rovdjuren och som skall vara klara sista juni 2012. Det arbetet har vi redan startat internt inom förbundet. Vi kommer väl förberedda.

Även om vi inte nådde ända fram i alla delar är riksdagsbeslutet en stor framgång för Svenska Jägareförbundets arbete. Det är inte nollvisionärerna som påverkar rovdjurspolitiken, snarare utgör de ett hinder mot en bättre rovdjurspolitik. När man läser kommentarerna på vissa webbsidor skäms man över att vara jägare. Det språkbruk som används ger bilden av jägare som ett inskränkt gäng utan verklighetsförankring. Tack och lov är de inte representativa för jägarkåren i stort. Den stora majoriteten jägare inser att vi lever i en värld där andra intressen och internationella åtaganden tvingar oss att kompromissa även i frågor som är negativa för oss.

Jag följde riksdagsdebatten inför beslutet igår. Bilden var tydlig. Socialdemokraterna ville vinna poäng på att vara emot inplantering av varg. Men i de avgörande frågorna, som vargjakt och decimering av lodjurstammen är de helt överens med regeringen, men det sa man inte alls lika tydligt. Det är tråkigt att partipolitik är viktigare än att hitta breda uppgörelser över blockgränsen. Nu gav socialdemokraterna istället alliansen en gratis straffspark genom sin otydlighet och genom samarbetet med miljö- och vänsterpartiet som är emot regeringens förslag på alla viktiga punkter. Att de dessutom släppte fram Jan-Emanuel Johansson som sista talare måste ha verkligen ha svidit i skinnet på alla de socialdemokrater som också arbetat för en bättre rovdjurspolitik. Han kallade vargjakten för en ”galen idé” och att man ”bygger politiken på sagor”. Hans inlägg var ett självmål av sällan skådat slag eftersom hans parti i just de delarna är överens med majoriteten.

I övrigt hamnade riksdagsdebatten allt för mycket i genetikträsket. Hänsynen till människan fick enligt min mening, hos flera talare, en alltför underordnad roll i debatten. Nina Larsson (FP) förtjänar dock en eloge för sin tydlighet.

Mitt arbete den närmaste tiden handlar om att hitta den bästa formen för vargjakten. Målet måste vara att så många som möjligt ges möjlighet att jaga varg samtidigt som vi försöker ta bort vargar som ställer till stor skada, framför allt sådana som dödar jakthundar.

Jag tillbringade gårdagen nere i Märsta tillsammans med några kollegor. Den här dagen gick åt till att prata om något som vid vissa tillfällen och i vissa kretsar uppenbarligen anses lite fult, nästan så att man inte vill prata om det alls… just det, troféer! Vad en trofé är kan man alltid diskutera och jag tänkte återkomma till det, men dagen rörde sig om de troféer som man kan poängbestämma via det regelverk som organisationen CIC sätter upp. Det vi i första hand tänker på i det här sammanhangen är naturligtvis horntroféer av älg, rådjur och annat hjortvilt samt de senaste åren också vildsvinsbetar. Utöver det finns också möjlighet att få officiella mätningar på andra viltarter och det var bland annat det vi pratade om igår. Sverige har av olika anledningar inte varit så aktivt vad gäller troféer som andra länder i Europa. Vad det beror på finns det säkert olika teorier om. Vissa säger att den svenska avundsjukan gör att man inte vill visa upp de troféer man får, jag tror att det har att göra med att vår jakt i Sverige mer har inriktats på att hämta mat ur skogen snarare än att hämta troféer. Det här gör också att intresset för troféer minskar ju längre norrut man kommer. I alla fall de troféer vi pratar om här.

Personligen ser jag trofén efter en jakt som att minne och det behöver definitivt inte vara något som når medaljgränserna enligt CIC!  Det behöver inte ens vara en trofé enligt den definition som CIC har utan något helt annat. Men jag ser inget fel i att ta tillvara mer än det som går att äta på ett fällt vilt. Har viltet horn eller annat som man kan bevara så är det självklart att ta tillvara det och göra ett minne av det. Jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg om att vi nu äntligen börjar tala ärligt om varför vi jagar, nämligen att vi är ute för att döda och inte för att få en naturupplevelse. Jag tror inte att den som lämnade kommentaren var så särskilt positiv till jakt, men det ligger en del sanning i inlägget. I många år var det naturupplevelsen och kamratskapet som var drivkraften i jakten enligt den officiella bilden. Det var till och med fult att bli kallad ”köttjägare”. Idag lyfter vi fram viltköttet som en naturlig produkt som vi ska vara stolta över och visst är det så att för att få kött på tallriken måste vi döda. Det gäller allt kött vi äter, skillnaden är att vi jägare deltar i hela kedjan. Nu kommer då nästa utmaning, att inse att minnen från jakten i form av troféer inte är något fult utan bara ytterligare ett sätt att ta tillvara det vilt man fäller. Inte för att skryta och skrävla utan för att behålla ett minne över en förhoppnigsvis oförglömlig dag i markerna!  Sen återstår utöver det fortfarande glädjen över att vara ute i naturen, att träffa jaktkamrater och att se ivern hos en jakthund som släpps lös

Idag har snart varenda jägare en mobiltelefon med kamera och snart finns det kameror på såväl hundar som bössor och vid åtlar i skogen. Rätt använda finfina hjälpmedel som skapar såväl glädje som en hel del ny kunskap och erfarenhet. Problemet är att alla inte förstått vilka konsekvenser en filmsnutt eller bara en bild utan tillhörande förklaring eller ryckt ur sitt sammanhang kan få.

Under hösten får vi varje vecka stoppa filmsnuttar och bilder som med lite kvällstidningstouch skulle platsa på vilken löpsedel som helst. Jag ska själv inte sticka under stol med att jag har mobilen full med minnen i form av bilder på snusdreglande skogmullar med något blodigt i hand eller för den delen filmsnuttar på hundar som luggar älgar eller skäller på grävlingar i någon vägtrumma. Men, jag är idag kusligt medveten om vad någon av mina, eller dina, bilder kan ställa till med i fel händer.

Ett MMS kan på någon minut vara såväl inne hos de lagstiftande myndigheterna som hos Länsstyrelsernas miljöskyddsinspektörer eller den lokala ortstidningen. I värsta fall landar de istället hos kvällstidningarna som betalar för dylika scoop eller hos någon antijaktlig organisation som själva författar en passande speakertext eller förklaring.

Ni förstår vart jag vill komma. Bjud inte omvärlden på möjligheter att inskränka vår jakt. Den svenska jägarkåren kan idag rakryggat säga att vi bedriver en i allra högsta grad etiskt högtstående jakt. Men ibland går det fel och framför allt så kan vilken skicklig journalist eller lobbyist som helst förvränga ett budskap till sin fördel med en bild på något blodigt, tro mig…

Därför vill jag så här mitt i jaktens högsäsong bara påminna er alla där ute om att ni varje dag är ansvariga för min och er egen fortsatta jakt. Tänk dig för innan du sprider bilder och filmer, de hamnar väldigt lätt i ondskefulla händer…

P8290070.JPG

Jaktbild av det ”ofarliga” slaget…

Sitter och kiar mig i huvudet och försöker producera en frågebank till komamnde utbildningar. Tillbringar också veckan med att planera kommande verksamhet. Inte direkt det lättaste att fokusera på vad man ska göra i april, augusti eller november 2010 när solen skiner från en klarblå himmel och långsamt får temperaturen att stiga över 0-strecket. Provade att jaga fågel i Arvidsjaur i fredags, men där gjorde snö över ofrusen mark att det faktiskt var rent jobbigt att ta sig fram. Det blev jakt nere vid kusten i lördags istället, men där var fåglarna så skygga så det var knappt man ens såg någon – ännu mindre kom inom håll. Visst är det skönt att vara ute, men det går inte att komma ifrån att bytet har betydelse om jakten känns framgångsrik eller inte. Man kan ju pröva på att få någon hyfsad bild, men det är liksom inte riktigt det man är ute efter.

Sen när lillspetsen äntligen börjar söka ut ordentligt och jobber på så bra så unnar man ju henne också en fälld fågel. Men inte helgen som gick så vi får hoppas att snön håller sig borta ett tag till! Nu börjar det ju frysa till också, så myrområdena börjar bli lättgågna. Inte för att vi når ner till Pajalas säsongsrekord på -22 grader men det fryser i alla fall! Nä, åter till skrivbordet och försöka hålla borta suget till skogen, även om det inte blir lätt!

 

soluppgång.JPG 

Igår hade vi några busslaster med invandrarungdomar från Södertälje och Nyköping här ute på Öster Malma på en friluftsdag. Nu har jag drivit en del jakt- och naturprojekt i invandrartäta områden tidigare men jag upphör aldrig att förvånas över det engagemang och den glädje som finns när dessa ”asfaltsbarn” får komma ut i skog och mark.

Vi glömmer lätt att man i många av de kulturer som finns bland våra nysvenskar har en mycket mer ”naturnära” livsstil än den typiskt ”svenska”, där såväl jakt som fiske och hantering av nydödade djur är vardag. Dessutom har jag lärt mig att Koranen är en av de mer jaktvänliga skrifter som finns på ett bibliotek nära dig.

Hursom så var undertecknad tillsammans med några kollegor ansvarig för fiskestationen, som konkurrerade med en skyttestation, en hundstation, en eldstation och fågelholksbygge samt naturstig. Då en kollega grundligt mäskat in varenda mört och sarv i sjön såg utsikterna goda ut redan på morgonen så beväpnade med majs och mask skred vi till verket. Givetvis fanns från början några lite coolare killar som inte ville blöta ned sina skinnloafers, men då den första abboren drogs upp utbröt ren hysteri. Ett tiotal ungdomar trängdes på en tre plankor bred brygga och ivrigt svängandes sina 3-meters metspön firades den ena firren efter den andra upp under milt uttryckt tumultartade former. Det går absolut inte att ta miste på ren och skär fiskeglädje när den lyser så starkt som igår på den där bryggan…

Något som gjorde särskilt intryck på mig var att dessa invandrarungdomar inte hade ett dugg problem med att hantera varken maskar, maggot eller för den delen slemmiga sarvar. Inte heller det faktum att dra upp en fisk och äta upp den eller döda den väckte några frågor. Nu släppte vi tillbaka de flesta fiskar av praktiska skäl men en grupp på fyra tjejer vägrade att släppa tillbaka sina surt förvärvade 5 löjor. Utrustade med skinnstövel på smal klack vinglade de hårt fokuserade omkring på de yttersta stenarna då metspöna var lite för korta för att nå ut till löjstimmet. Niklas och undertecknad gjorde vad vi kunde för att de inte skulle ramla i när varenda löja skulle förevigas med mobilkameran och när vi till sist fick tvinga dem iland vägrade de att gå om de inte fick fisken med sig hem. Utan knot halades löjorna ned i några hundbajspåsar fulla med vatten för vidare färd hem till Södertälje. Jag undrar hur man tillreder en löja?

I vilket fall som helst en riktigt rolig dag och jag undrar om inte vi jägare och naturnyttjare har mycket att vinna på att ta med en invandrarunge ut i skogen nästa gång det är dags. Det kan vara samma unge som om något år ska besluta om din jakt i Riksdagen…

Redan under väldigt tidig morgon insåg jag att dagen gärna kunde tillbringas på kontoret! + 2, stark vind och kraftigt regn…. inget drömväder för utevistelse! Längre inåt landet rapporteras det om snö, men förhoppningsvis kan man ta sig ut i markerna i inlandet till helgen, det var i alla fall mina planer! Gårdagen tillbringade jag nere i Märsta med en grupp som arbetar med nytt utbildningsmaterial. Man säger att svenska jägare är den bäst utbildade jägarkåren i världen. Det kan nog kanske vara så, jag har inte gjort någon djupstudie av utbildingsnivåerna runt om i världen. Oavsett om det stämmer eller inte så är utbildning färskvara och måste hela tiden uppdateras och förnyas. Att ta fram nya utbildningar är kul och det är stimulernade att prata utbildning med likasinnade. Risken finns naturligtvis att man som fackidiot ibland tar vissa saker för givet och istället gräver ner sig i andra saker som kanske till viss del saknar allmänintresse. Men med lite brytande och bändande i gruppen så tror jag det nya materialet blir riktigt bra!

En fråga som inte bara berör jakten, även om det var den delen av vår kultur som vi pratade om igår, är – vad är egentligen ursprungligt svenskt? Man svänger sig ibland med begrepp som ”den nordiska jakttraditionen” ”den svenska allmogejakten” och andra mer eller mindre luddiga begrepp. Men det viktigaste är kanske inte att reda ut vad som egentligen är ursprungligt nordiskt utan att jaktkulturen precis som annan kultur ständigt utvecklas genom ändrade förhållanden här hemma och influneser utifrån. Från början fanns det spetshundar och fällor till jägarnas förfogande, på 1600-talet kom stövare och under 1800-talet vår olika stående, stötande och apporterande fågelhundar. Kortdrivare dök upp under rådjurens expansion på 90-talet och hängde med in i vildsvinens utbredning. I norr gjorde en växande björnstam att de amerikanska plotthundarna fick fäste och nu även amerikanska foxhounds. Ändring i viltstammar och influenser utifrån… Positivt om det hanteras rätt, men som alltid är nytt och främmande ibland också skrämmande och något man försöker slå undan. Avvägningen blir att anamma det nya samtidigt som man anpassar det till en modell som passar in i vår syn på god jaktetik. Det kan ta ett tag, men det måste ske. Detsamma gäller jaktliga hjälpmedel och vapen. Vi ska inte saklöst förkasta allt nytt men inte heller okritiskt acceptera allt! Det gäller allt från GPS-pejl och nya hundraser som hur vi ser på ett eventuellt nytt jaktvapen som pilbåge.

Ett öppet sinne för att världen runt i kring oss ändras och vi med den är nog det bästa. Inte som en del säger ”Det var bättre förr – ju förr desto bättre!”

Såg förresten apropå en tidigare blogg om hudens ursprung att senaste Hundsport hade in en liten notis om detta – flankerat av ett foto på…just det, en nordisk grå skogsvarg. Myten lever vidare! :-)

Det blir intensiva dagar så här års! Eftersom man vill få några jaktdagar i skogen så gäller det att vara desto mer aktiv de dagar man är inne på kontoret eller på annat sätt i tjänst. Idag gick hela dagen åt att hitta nya förmågor till mårdhundsprojektet. Vi har ju några eldsjälar igång med fältarbetet att fånga, pejla och jaga mårdhund i Norrbotten. Än så länge är det ju i Norrbotten vi har de här ovälkomna djuren även om något enstaka exemplar har påträffats i Västerbotten. Nu hoppas vi på en lite mer långsiktig lösning vad gäller finansieringen av projektet, men de pengar som ändå finns måste nyttjas optimalt. Därför har vi nu sökt nya förmågor för någon månads insats fram till nyår. Oavsett vem eller vilka som nu blir engagerade så var det roligt att höra en handfull yngre jägare som verkligen brann för rovviltjakt på både mårdhund, grävling och räv. Jag hoppas att dom får chansen att inspirera nya jägare och hjälpa till att väcka intresse för rovviltsjakten, inte som ett nödvändigt och arbetsamt viltvårdsarbete utan som en spännande jaktform! Än så länge ser det ut som om mårdhundsetableringen i Sverige har bromsats upp. Jag tror själv att med gott samarbete mellan jaktlagen i Norrbotten och mårdhundsprojektet så kan vi trycka tillbaka mårdhundarna så att de förhindras att sprida sig söderut i landet. Den dagen mårdhundarna börjar föröka sig i mellansverige, den dagen kommer nog även jag att inse slaget förlorat, men i dagsläget finns det ingen anledning att vara pessimistisk! Har vi som sagt några unga jägare av samma kaliber som de som sökte jobben under dagens intervjuer så ser läget ännu ljusare ut!

Som sagt, rovdjursjakten är inte ett nödvändigt ont utan en spännande jakt som ställer jägarna och hundarna inför nya utmaningar, det gäller även jakten på de små rovdjuren! Pröva på själv om du inte gjort det förut! 

Det här är den tid på året som de flesta av oss längtar efter, och då vi tillbringar mest tid i skog och mark. Under jaktsäsongen tillbringar vi många, långa timmar med att sitta på pass, smyga på ståndskall eller söka efter toppfågel. Det är inte nu vi bedriver mest viltvård, men det är nu vi lägger tid på att besöka även de avlägsna delarna av våra jaktmarker. Passa på att öppna ögonen för hur du kan förbättra markerna för viltet! Håller Salixslyet på att växa ur betningsbar höjd, eller har klövern gått ur på inägan? Är saltstenen slut, eller behöver utfodringsplatsen bättras på?

 

Framsida beskuren.JPG

Här är det hög tid att ta fram sågen…   Foto ©  Fredrik Widemo

 

Ser jag till mig själv så har jag konstaterat att det är bra mycket troligare att jag verkligen kommer till skott och utför en viltvårdsåtgärd, om jag sätter upp en enkel plan för vilka viltvårdsåtgärder som behöver utföras. Notera behoven nu, så vet du vad du skall göra när jaktäsongen är över, och du väntar på nästa säsong. 

Genom vårt nya viltvårdsverktyg på nätet kan du både lägga upp en plan, pricka av dina utförda åtgärder och få rådgivning om vilka åtgärder som är lämpliga. Verktyget ger dig dessutom möjligheter att jämföra värdet av olika åtgärder för viltet! Om du vill kan du även tävla om att vinna viltvårdspriser.

 

Här hittar du en länk till  Viltvårdsverktyget!

 

Vildsvinet i EU

I förra veckan var jag i Bryssel, för att diskutera viltvård och jordbruk med kollegor från olika jägareförbund i övriga Europa. Det var en mycket givande övning; inte minst var det intressant att konstatera att alla närvarande nationaliteter var rörande ense om att viltskador inom jordbruket är ett stort och växande problem, och att det är vildsvinet som orsakar huvuddelen av skadorna. Länder som haft vildsvin länge, som exempelvis Tyskland, kämpar med samma problem som vi gör i Sverige och samma sak gäller exempelvis i Slovenien, Ungern, Italien och Frankrike. Man har olika system i medlemsstaterna för att hantera kostnader för viltskador; i en del länder står markägarna för skadorna, i andra fall betalar jägarna och i några fall betalar staten brukarna. Oavsett detta delade alla deltagande jägareorganisationer ungefär samma problembild.

 

På väg från mötet funderade jag över om man kan dra några slutsatser av detta? Några mönster tycker jag framträder:

1. Vildsvinsförvaltning är komplicerat, och vi i Sverige är långt ifrån ensamma om att ha svårt att hantera problemen.

2. Jägarkåren ser problemen som stora och växande, även i de länder där staten eller brukaren själv får stå för kostnaden för produktionsbortfallet.

3. Vi behöver samarbeta både med brukare och med jägare från andra länder, för att kunna lära av varandra och hjälpas åt att hitta framkomliga vägar till en vildsvinsförvaltning i balans med jordbruksproduktionen.

 

Själv hade jag inte insett att vi i så stor utsträckning delar våra problem när det gäller vildsvinsförvaltning med jägarkåren och lantbrukarna i övriga Europa. Förhoppningsvis kan vi genom ett sameuropeiskt grepp, där vi lär av varandra, komma längre än vi annars skulle göra. Efter mitt första besök i Bryssel måste jag nog tillstå att min skepsis till EU när det gäller jaktfrågor inte är fullt lika grundmurad längre, även om det nu bara var vår egen lobbyorganisation som sammanträdde. Det finns onekligen mycket att lära av att diskutera sina olika erfarenheter med kollegor från andra länder, och gemensamt kan vi säkert nå längre än vi skulle göra annars.

Så här en bit in i jaktsäsongen och med några dagars intensiv lövfällning så inser man att det gäller att passa på om det ska bli så många jaktdagar som hade hoppats på den här säsongen. Ja, riktigt så många som man hoppas på kommer man väl aldrig upp i, men det gäller att ta tillvara de höstdagar som bjuds! Jag har faktiskt gjort ganska ärliga försök att vara med och i praktiskt handling fylla björnkvoten i Norrbottenskusten. Nu går det ju ganska bra ändå, även om jag inte har haft någon framgång. Men det är onekligen en extra krydda när björnarna börjar vara så många och hunden så intresserad att man nästan kan räkna med att var annan gång hon skäller så är det på björn. Men det finns ju vissa praktiska problem om man ska hålla sig inom de givna ramarna (!) för björnjakten, vilket jag ändå måste göra mitt yttersta för att lyckas med. Två exempel under jakten som beslutsfattare kan fundera över inför kommande års beslut och vilka regler som är rimliga och inte:

1. Fredag, hunden skäller på någonting i granarna. När jag närmar mig drar hunden iväg med detta något och kvar sitter en björn i trädet rakt över huvudet och morrar lite irriterat. Klar läge att inte skjuta eftersom det mest troliga är att det är en unge och hunden just drog iväg med honan. Dagen efter någon kilometer bort skäller hunden och huvudet av en stor björn syns i kikarsiktet. Hur stor är risken att det här är honan från igår? Vilka åtgärder är rimliga att vidta innan man skulle ha kunnat skjuta denna björn? Nu blev det aldrig aktuellt eftersom det var nästan en timme efter björnjaktstidens slut för dagen, men oavsett det är läget näst intill omöjligt för någon som vill vara laglig, eller?

2. Hunden är släppt och jag vandrar iväg genom markerna. Efter en timmes promenad ser jag på pejlen att hon drar iväg bort mot det ställe där förra helgens rester från älgslakten är nergrävda. Vad händer om hon får ett upptag där? Får en sån björn överhuvudtaget skjutas och i så fall hur långt bort från slaktavfallet. Visserligen inte utlagt i syfte att locka vilt, men om det har gjort det i alla fall?

Jag tror att alla som jagar förstår problematiken och den är framförd tidigare, men någon gång måste väl droppen urholka stenen så att vi åtminstone  kan lägga förbudet mot åteljakten bakom oss!?!
Slutligen kan jag också tillägga att den björn som fälldes på våra marker för någon vecka sedan visserligen fick vänta någon timme på besiktningsmannen, men väl på plats så var pappersarbetet klart inom en timme. Snabbt jobbat och definitivt inget avskräckande administrativt arbete! Bara som en upplysning till alla som fortfarande skyller ointresse för björnjakt på betungande administration. Nu upplever jag att även Norrbotten börjar få en grupp ”björnspecialister” som jagar björn ganska intensivt under hösten vilket är bra. Nu gäller det bara att öka intresset bland den ”vanlige” jägaren för björnjakt samtidigt som man i jaktlagen ser till att björnspecialisterna får tillträde när ni behöver hjälp kommande säsong!

PR för jakten

Skjut, gräv och tig, var den rubrik man hade satt för debatten jag deltog i igår i Göteborg. Egentligen handlade det om Tommy Hammarströms bok ”Vargen kommer”. Boken och debatten kan sammanfattas med att Hammarström kommit fram till att det bästa för vargen vore att man började jaga den. Han delar således numera Jägareförbundets inställning, så har det inte varit hela tiden. Boken ger en ganska bra bild av vargens återkomst och det som följt på det.

Medverkande i debatten förutom Tommy och jag var Kristian Bernstone från SRF. Samtalet, för det var mera samtal än debatt, leddes av Svante Weyler.

Det var egentilgen bara en kommentar som fick mig att reagera. SRFs representant sa att det finns biologiska förutsättningar för 5000 vargar i Sverige om inte de tvåbenta jagar och vi ser renarna som vildrenar!

Det var egentligen det senare som jag reagerade mest på. Hur kan man överhuvudtaget räkna in samernas renar, deras egendom, i den biologiska bärförmågan? Att det finns personer som hellre ser att de vilda djuren som rovdjursföda än som byte för jägare är inget nytt. Men hur tänker de när de räknar in tamdjuren i den biologiska bärförmågan?

Höjdpunkten för mig i Göteborg var inte debatten eller alla kändisar. Jag höll förresten på att sätta mig i knät på Jesper Odelberg när jag vände mig om. Jag såg honom inte eftersom han är hjulbent, som vår värmländske paralypic-simmare uttrycker det om sitt eget handikap. Odelberg är en otrolig personlighet och rolig ståuppare.

Nej, den största behållningen var att lyssna på inledningen på en intervju med Per Morberg. Om honom har alla en åsikt. Den första frågan han fick var, hur ser du på dig själv? Ser du dig som skådespelare, författare, kock eller jägare? Han svarade, det vet du, jag är framför allt jägare. Jakten är den sista utposten av frihet, la han till. Men varför, blev nästa fråga? Då valde han att använda en beskrivning av en annan känd profil, Jan Guillou. På ett papper visade han hur kort tid människor ägnat sig åt sånt här (svepte med handen över pupliken på bokmässan). Det är det här lilla strecket längst ut i kanten. Men jagat har vi gjort så här länge (resten av det långsmala pappret).

Att en känd person som Morberg ägnar två minuter av sin tid att förklara jakten inför en stor publik tror jag ger betydligt mer PR för vårt intresse än mina 45 minuter på scen. Vi skall vara rädda om våra jagande kändisar.

Efter mitt förra blogginlägg, ”Det är ni som är pinsamma, inte regeringen!” och vårt pressmeddelande ”Sluta romantisera vargförvaltningen” tog det inte lång tid innan SNF reagerade. Jag fick ett mail där SNF påpekade att de faktiskt själva hade angett att inventeringsunderlagen från många länder var bristfälliga och att det i pressmeddelandet fanns en hänvisning till ett dokument ”som alltså alla redaktioner kunde ta del av” av vilket bristerna framgick.

Jag betvivlar inte att det var avsikten att det skulle finnas en sådan hänvisning, det existerar faktiskt ett sådant dokument. Jag fick det via mail efter mitt påpekande. Men på de sidor som pressmeddelandet hänvisar till finns fortfarande idag ingen nyansering av bilden av att nästan alla länder i Europa skulle ha tätare vargstam än Sverige. Inte i en enda tidning i landet verkar heller ha snappat upp inventeringsbristerna i sin rapportering.

Jag kan inte låta bli att citera delar av det nya dokumentet.

”Andra kanske invänder att man bör förhålla sig tveksam till uppgifterna om antalet vargar i ett antal länder. Detta mot bakgrund av att uppgifter om antalet vargar sannolikt är mindre trovärdiga i länder med förhållandevis sämre förutsättningar än Sverige när det gäller att regelbundet genomföra inventeringar.”

”OK – Så låt oss halvera antalet vargar i samtliga länder utom Sverige, där vi fortfarande räknar med 220 vargar, för att se var vi då hamnar på varglistan.

I en jämförelse av antalet vargar per 1 000 km2 avancerar Sverige då från 21:a plats till 20:e plats bland 26 länder. Vi passerar endast Ungern.”

Inventeringarna är alltså så dåliga att SNF, SRF och WWF utan att blinka kan tänka sig en halvering av vargsiffrorna. Varför väljer de just en halvering? En rovdjursansvarig på en länsstyrelse som besökte Rumänien förra året tyckte att man borde ta bort en nolla! Är det han som har rätt?

Kartbilden här under är framtagen av LCIE. (Lägg märke till Sveriges nitiska redovisning av vargstammens spridning och jämför med Finlands, en brist som jag framfört.) Bilden visar vargens utbredning i Europa. I Rumänien finns rovdjuren framför allt i Karpaterna på en yta som jag av kartbilden uppskattar till att vara ungefär lika stor som Mellansverige. På den ytan skall det inte bara finnas 3000 vargar utan även 5000 björnar och 2000 lodjur!

Om jag tillåter mig att föra över svensk predationsdata och, på samma sätt som SNF, SRF och WWF, struntar i biologiska, kulturella, klimatiska och andra skillnader mellan Rumänien och Sverige skulle dessa rovdjur behöva äta en hel del. 2000 lodjur skulle käka 100 000 mindre klövvilt. Vargen skulle stoppa i sig motsvarande 72 000 större klövvilt och björnarna ca 1500 större klövvilt. Den som orkar fortsätta kan ju räkna ut hur stora klövviltstammar som då behövs på en yta som motsvarar Mellansverige, för att enbart föda rovdjuren. Jag slutar här, jag tror att budskapet går fram.

Att vi har olika uppfattning om hur många vargar som är lämpligt i Sverige framgår av debatten. Före rovdjurspropositionen drev organisationerna linjen att det krävdes många vargar för att de var inavlade. Det spåret har man nästan helt lämnat nu när regeringen kan tänka sig att flytta vargar för att lösa den genetiska situationen. Nu skall Sverige istället vara bäst i klassen, d v s avancera i en täthetsliga för varg. Förutom de rena bristerna i jämförelserna som jag påpekat, leder den typen av argumentation ofrånkomligt till en meningslös debatt om statistik. I Sverige skall vi istället diskutera svenska förhållanden och påverkan på människor i Sverige. Att det finns länder, som Rumänien, där människor fortfarande lever med arvet av en galen diktator, kan inte vara vägledande för svensk rovdjursförvaltning.

Miljö- och jordbruksutskottet justerade i dag rovdjurspropostionen och den kommer troligen att debatteras i kammaren den 21 oktober. Voteringen kan komma att genomföras redan samma dag. Det innebär beslut om ett större regionalt självbestämmande där många intressen tillsammans skall finna konstruktiva lösningar på komplexa problem. Om det skall lyckas måste diskussionen bli betydligt mera nyanserad än den som förs idag mellan O-visionärerna och de som vill mångdubbla vargstammen. Det är lika osannolikt att riksdagen någonsin kommer att besluta om noll vargar som att den kommer att besluta om ett flera tusen vargar.

 

Vargutbredning.jpg

Källa: LCIE