Jag har varit bortrest några dagar och på vägen hem uppdaterade jag mig om vad som skrivits under tiden jag var borta. Det första jag upptäckte var att Hanne Kjöller verkar skriva på en ny bok. Det skall bli en uppföljare till den första boken, ”En halv sanning är också en lögn”, som kritiserade journalister för att utelämna uppgifter som inte styrker deras förutbestämda tes. Tyvärr visade det sig att Kjöllers egen bok var full av just halvsanningar, vilket ledde till massiv kritik från många håll. Så nu gör hon ett nytt försök. Den nya bokens titel, ”Min sanning är nästan alltid en lögn”, visar att hon kommit till insikt om att hon skall hålla fast vid det hon kan, opinionsjournalistik.

I DN i fredags fick läsarna på ledarplats en sk. teaser, ett smakprov. Jag kan bara säga att för en gång skull inte har någon kritik att framföra.  Kjöllers utdrag ur boken visar att hon verkligen inte gjort mer research i ämnet vargjakt än som behövs för att bokens titel skall hålla vad den lovar!

Jan Helin på Aftonbladet skrev träffande om Kjöllers första bok, ” Hon tänker att det hon tycker är sanningen. Det är ett riskfyllt antagande”. Möjligen kommer Helin om nästa bok att skriva, ”Insikten om att det fanns en andra sanningar än de egna fick henne att inse att alla försök till objektivitet är riskfyllda projekt!”

Obekräftade uppgifter säger dessutom att en viss M.K. erbjudits att spökskriva ett kapitel i boken. Kapitlet gå under arbetsnamnet, ”Så blev vi fler jägare, än jägarna själva!”

Vi har på kort tid sett beslut om licensjakt på varg, beslutets överklagande, inhibering av beslutet och överklagande av inhiberingen. Rena cirkusen. Igen. Därmed höjs åter kritiska röster som hävdar att Svenska Jägareförbundet inte åstadkommit något. Och borde vi inte ta till mer drastiska metoder? Frustrationen är förståelig och delas av oss alla. Men är det verkligen sant att vi inte uppnått något? Och hur hade det sett ut om vi drivit en hårdare linje?

Vårt mål är max 150 vargar, och att få reglera vargstammen genom jakt så snart stammen är livskraftig. Vi har länge arbetat långsiktigt och målmedvetet för att uppnå detta. Vår rovdjurspolicy och handlingsplan varg har haft samma utformning sedan 2008.

Sedan dessa har vi varit starkt bidragande till att vi fått till:

* Ändring av § 28 (möjligt att skjuta under pågående angrepp, innan tamdjur skadats)

* Populationsreglerande  licensjakt 2010-2011

* Ändring av § 28 (anmälan till länsstyrelse istället för polis)

* Delegering av skyddsjaktsbeslut till regional nivå

* Uppdrag att utreda de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till jakt och användande av löshund

* Referensvärden/GYBS på en avsevärt lägre nivå än som annars hade varit fallet

* Beslut om jakt vintern 13-14

I samtliga fall är det beslut som kraftigt kritiserats av miljörörelsen, som har arbetat aktivt för att besluten inte skulle komma till stånd. När det varit möjligt har man även överklagat besluten, och där sitter vi nu i en juridisk sörja där demokratiskt fattade beslut inte verkställs.

Men betyder det att vi inte åstadkommit något? Absolut inte! Hade vi inte arbetat långsiktigt och envetet med frågorna hade besluten ovan inte fått den utformning de nu har. Även om en del av besluten inte kunnat verkställas ännu, så betyder inte det att så inte kommer ske. Min bild är att vi långsamt och gradvis ser en förskjutning mot den förvaltning vi vill se. Vi är inte där, och kanske når vi inte ända fram till våra måltal, men det går åt rätt håll. Både när vi ser till en del av besluten ovan, och hur resterande frågor nu diskuteras hos myndigheter och av politiker.

Efter att ha varit med och diskuterat detta med politiker, myndigheter och andra aktörer ett tag kan jag bara säga att jag är 100 % säker på att hårda tag hade givit ett sämre, inte bättre utfall. Även om jag förstås inte kan bevisa det. Samtidigt kan ingen bevisa att vi nått längre med hårdare nypor.

Hade vi inte arbetat konstruktivt och långsiktigt med frågan är jag övertygad om att vi haft en förvaltning helt inriktad på bevarande, med måltal på minst runt det tredubbla. Vi hade dessutom med absolut säkerhet inte haft rekordhög acceptans för jakt.

Det finns all anledning att känna sig synnerligen frustrerad över ”överklagandecirkusen”. Det betyder dock inte att vi inte uppnått något. Vi är på rätt väg, och har till och med fått kommissionen att säga att man nu går från att fokusera på ekologisk bärkraft för rovdjuren till socioekonomisk bärkraft. Det är en extremt viktig omsvängning.

Visst går det alltför långsamt och tydlighet är en dygd. Drastiska åtgärder kommer dock med säkerhet att göra att vi kör i diket på vägen mot en förvaltning av vargen med populationsreglerande jakt som ett av verktygen. Tar vi rygg på Finland med illegal jakt som förvaltningsgrepp vet ingen hur det slutar. Mer än att förtroendet för jägarkåren kommer att försämras i breda lager i samhället och att synen på jakt snabbt lär ta samma väg. Det har vi knappast råd med. Och det överensstämmer inte heller med våra värderingar.

Mikael Karlsson hävdade i onsdagens debatt i Aftonbladet-TV att SNF (Naturskyddsföreningen) är 20 gånger större än JRF  (Jägarnas Riksförbund). Denna grova överdrift har redan avfärdats av Jägarnas Riksförbund. Karlsson hävdade dock även att han visste att SNF har fler jagande medlemmar än JRF. Möjligen trodde Karlsson att ingen skulle kunna granska detta påstående kritiskt. SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) har dock studerat jaktkortslösarnas organisationstillhörigheter.

År 2013 var drygt 2 % av jaktkortslösarna med i SNF. Det motsvarar ungefär 6 600 jägare, beräknat på antalet svenska jaktkortslösare. Mikael Karlsson överdriver alltså även här grovt. Eller så löser inte jägare som är med i SNF lagstadgat jaktkort som vi andra…

Mikael Karlsson kritiserar i vanlig ordning oss jägare för att göra oss till talesmän för dem som lever på landsbygden. Själv har han dock uppenbarligen inga problem att göra sig till talesman för jägarkåren, baserat på att drygt 2 % av jägarkåren är med i SNF. Eller, om man så vill, att drygt 3 % av SNF:s medlemmar är jägare.

En gång i tiden grundades SNF av personer som var aktiva inom Svenska Jägareförbundet. Vi har fortfarande en hel del gemensamma värderingar när det gäller naturvårdsfrågor. Tyvärr är vi dock många som idag finner det helt omöjligt att vara med i SNF, huvudsakligen baserat på en enda fråga.

Och därmed betackar vi oss för att Mikael Karlsson försöker göra sig till talesman för oss jägare.

 

Några av Sveriges mest kända naturfotografer och författare hade en debattartikel i SvD häromdagen. Det är en debattartikel som inte utgår från faktagrund utan helt bygger på värderingar och känslouttryck. Artikel är en orgie av ord som kärlek, skönhet, mystik, drömmar, äventyr, längtan och livsglädje. Jag fick kräkreflexer när jag läste den! Inte för att jag inte kan känna samma sak inför naturen utan för den totala bristen på förståelse för andra intressen än deras egna. Artikeln enda syfte är att förleda läsaren att tro att deras argument är de goda, medan ”den andra sidans” är onda.

De skriver, ”betraktar vi rovdjuren som något ont som vi ska ha så lite av som möjligt, eller som något som berikar vår natur och därmed oss själva?” Det är kärnan i deras budskap. Den som vill begränsa rovdjuren ser rovdjur som onda och är därför onda själva! Något utrymme för kompromisser ger de egentligen inte. Formuleringen, ”visst förstår vi att vissa måste avlivas om det uppstår alltför stora problem, men rovdjuren måste få ha sin plats i naturen igen”, är knappast ett uttryck för förståelse. Istället är det ett trick i syftet att ge sken av att de tar hänsyn till andra intressen, men egentligen säger att allt handlar om ett val mellan att ha rovdjur eller inga alls.

När de skriver att rovdjuren inte skall tillåtas bli en del av den regionalpolitiska debatten är det ett slag i magen på alla de som påverkas negativt och fortfarande valt att bo och verka på landsbygden, bl. a för att de älskar just den natur och livsmiljö som de i generationer varit med om att skapa. Rovdjuren är i nämligen i allra högsta grad en del av regionalpolitiken! Jag känner många som anser att utformningen av rovdjurspolitiken är den viktigaste regionalpolitiska frågan för dem. För vissa handlar det t o m om att bo kvar eller flytta.

Rovdjurspolitik är inte märkvärdigare än annan politik, det handlar om att göra avvägningar mellan olika människors intressen. Viltförvaltning som inte utgår från människor kommer att misslyckas. Elefanterna i Afrika eller tigrarna i Asien som debattörerna skriver om kommer enbart att överleva om människor som delar livsmiljö med dem har något att vinna på att de finns kvar. Framför allt förutsätter det att samhället inte negligerar dessa människor. Orgier i känslouttryck och tusentals WWF annonser för att rädda tigrarna har ingen betydelse om man struntar i de drabbades intressen. I det hänseendet är det ingen skillnad på Bengaliska tigrar eller  Dalavargar.

Det är obegripligt att dessa debattörer inte förstått vad EU:s referensvärden som Sverige nu rapporterat är för något. Det är den lägsta nivå som krävs för att arten skall ha en gynnsam bevarandestatus enligt Art- och habitatdirektivet. Det är vare sig ett tak eller mål. När vi nu passerat nivån finns större möjlighet att ta just sådan hänsyn till de drabbade som jag saknar i debattartikeln. Det kan för någon art innebära att vi lägger oss närmare referensvärdet, men för andra kommer vi aldrig att ens närma oss det.
Debattörerna borde dessutom läsa EU:s rättsliga principer. Av dem framgår tydligt att beslut skall tas så nära dem som berörs som möjligt, subsidiaritetsprincipen. Det verkar som om debattörerna är rädda för den process som kallas regional demokrati. Undrar varför om de tror att det finns ett stort folkligt stöd för t ex ännu fler vargar i Värmland?

Jag kan inte låta bli att skriva ett kort inlägg till! Humorprogrammet Hassan har nämligen återuppstått!
Wolf Association Sweden har överklagat Naturvårdsverkets licensjaktsbeslut. Deras huvudnummer är en smyginspelning av samtal med Viltskadecenter (ni hittar ljudfilen på slutet av nyheten, WAS skriver till EU, Extremely urgent!)

När jag lyssnar på den kommer jag osökt att tänka på Hassan gängets busringningar och framför allt den om 10 000 tyska bögar till ”Ja till Europa” , informationscenter för frågor om EU medlemskap.

Träffade två jägare som bor alldeles intill norska gränsen. De blev bekymrade, de visste inte att de bor i Ingenmansland! Inte hade de heller lärt sig att 350*1,2 bli 250. Nu vet de bättre, Förvaltningsrättens informatörer sitter på sanningen!

Hassan originalet är roligt. Den nya från Hassans syster, Carola Ankar, är på riktigt! :) 

Det är skrämmande att konstatera att naturvårdsorganisationerna fortsätter sin antivargjakts propaganda. Den enda anledningen till att de kan fortsätta är att ingen i media ens försöker granska deras påståenden. Deras senaste gemensamma pressmeddelande har innehåller påståenden från tre ledande företrädare för WWF, SNF och SRF. Inget av de påståenden som de för fram är sant eller åtminstone inte hela sanningen. WWF:s Tom Arnbom följer upp med direkt lögn några dagar senare i SvD. INGEN ifrågasätter!

Vi börjar med Arnbom. Han påstår till att Sverige riskerar att få betala 100 miljoner om kommissionen tar Sverige till EU domstolen och vi blir fällda. Det är lögn! EU domstolen avgör enbart vem som har rätt i fråga om licensjakten 2010, kommissionen eller regeringen. Inget annat. De dömer inte några som helst böter i det här skedet.
Böter kan enbart utdömas om Sverige inte rättar sig efter en eventuell fällande dom och även då först efter att kommissionen begärt det av domstolen. Där är vi inte ens nästan! Pinsamt, WWF!

WWF fortsätter precis som de andra att hävda att regeringen valt att inte följa Vargkommitténs förslag. De framställer det som att det fanns samförståndslösningar som nu regeringen kastats i papperskorgen. Även det är lögn!

Följande var man överens om i åsiktförklaringen:

Utgångspunkter för vårt arbete är:
– gynnsam bevarandestatus för rovdjursstammar i Sverige
– livskraftiga ren- och landsbygdsnäringar i Sverige
– tydligt ansvarstagande gentemot ursprungs- och glesbygdsbefolkning
i Sverige
En långsiktigt hållbar förvaltning uppnås i första hand genom:
– dialog och samverkan
– acceptans för vargpolitiken hos en majoritet av medborgarna
– acceptans för vargpolitiken på landsbygden
– vetenskapligt grundade nivåer för gynnsam bevarandestatus
– beaktande av de socioekonomiska förutsättningarna och konsekvenserna av rovdjurspolitiken genom såväl förebyggande som kompensatoriska åtgärder
– helhetssyn, vilket inkluderar såväl positiva som negativa effekter 
av rovdjursförekomst på såväl nationell som regional nivå
– tillräckliga resurser för förvaltningens organisation och genomförande

Peter Egardh själv skriver följande:

De områden där kommittén har svårast att nå konsensus gäller den politiska inriktningen, förenklad skyddsjakt samt licensjakt och förslagen kring adaptiv förvaltning. Det är framför allt hur processen att ta fram gynnsam bevarandestatus ska utformas och när gynnsam bevarandestatus kan anses vara uppnådd som det finns olika uppfattningar om. Att införa licensjakt och förenkla skyddsjakten lyfts fram som två mycket viktiga förvaltningsåtgärder av landsbygdsnäringarna och jaktorganisationerna medan naturvårdsintressena visserligen anser att det är rimligt, men att det kan ske först när gynnsam bevarandestatus är uppnådd.

Det enda regeringen och riksdagen gjort är att ta beslut i de frågor där varg kommittén INTE kunde nå konsensus.

Mikael Karlsson hävdar att vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus och att licensjakten därför strider mot EU lagstiftningen. Om han har rätt om licensjaktens utformning vet vi inget ännu. Den frågan har inte prövats i högre instans. Däremot har han fel i fråga om inaveln. Eftersom han hävdar att inaveln är det största problemet borde han stödja licensjakt på inavlade vargar. Det vetenskapliga underlaget visar otvetydigt att inaveln minskar mycket snabbare med selektiv jakt. Det effektivaste sättet att minska inaveln är just skjuta bort revir med hög inavelsnivå. Karlsson hävdar dock motsatsen! Pinsamt, SNF!

Ann Dahlerus, angriper som vanligt forskarna som inte tycker som hon. Hon skriver följande, – Det finns ingen seriös forskning som visar att den svenska vargstammen har uppnått gynnsam bevarandestatus och därför faller Naturvårdsverkets underlag för beslutet.
SRFs generalsekreterare sågar alltså nästan alla vargforskare inom Skandulv och ledande genetiker och menar att de är oseriösa. Istället vill hon påskina att det finns ”seriösa” forskare som hävdar vargstammen inte har nått gynnsam bevarandestatus. I andra sammanhang använder de ”oseriösa” forskarnas underlag om t ex inavelsgrader för att motivera sin sak. Pinsamt, SRF!

Jag vet att många, med fog, är mycket besvikna på Naturvårdsverkets beslut om jakt på bara 30 vargar. Det är ett hån mot oss som drabbas och strider enligt min mening mot intentionerna i riksdagsbeslutet. Men så länge miljörörelsens representanters lögner och halvsanningar tillåts styra opinionen kommer det att fortsätta. Jag och SJF kommer givetvis att göra allt för att ändra på både antalet och givetvis också stolliga villkor i beslutet. Sen får vi se om förvaltningsrätten fortfarande tycker att paintball jakt skall föregå riktig jakt!

Nu väntar en lång julhelg för mig och jag kommer att ägna mig åt annat än vargar. Om vindarna lägger sig väntar jullaxtrolling och dessutom återstår ett par älgkalvar på tilldelningen. 

God Jul och Gott Nytt År till alla er som följer min blogg.

 

 

 

Hösten har rusat på och det är med full fart in i julkaklet nu. Jag kanske borde skriva oftare här, men ibland blir det liksom anat som kommer i vägen, jag kan väl bara hoppas på förståelse för det. Nåja, de senaste veckorna har varit fyllda av olika möten. En kretsordförandekonferens i Norrbotten följdes av ett förbundsstyrelsemöte som sedan följdes upp av ett älgförvaltarmöte i Lycksele. Oavsett var man är och i vilka sammanhang man träffas så kommer förr eller senare frågan om älgen upp. På kretskonferensen var det ändå relativt lugnt i den frågan, trots Länsstyrelsens beslut om att tillåta en förlängd jakttid på tre veckor inom två älgskötselområden i nordöstra delen av länet. Vilken tid man ska jaga älg och om man ska ha brunstuppehåll eller inte finns det delade meningar om, men att just detta ärende sköttes på ett olyckligt sätt var alldeles uppenbart. Att förvaltningsgruppen var oenig om upplägget på förlängningen, att Länsstyrelsen tog beslut utan att höra med viltförvaltningsdelegationen, att jägarföreträdare i aktuell förvaltningsgrupp fick reda på beslutet via en diskussionstråd på facebook, att många jägare i området inte fick något besked alls. Ja listan kan göras lång. Nu gjorde nog snö, mörker och kyla att antalet fällda älgar denna extra period blev minimalt. Det är ju just de förhållandena som gör att jakten avslutas så tidigt som den ändå gör i Norrbotten i förhållande till övriga landet. Men det huvudsakliga ämnet för konferensen var verksamhet kommande år och det märks en stor vilja att fortsätta visa upp sig både lokalt och på länet. I det stora hela en positiv stämning rakt igenom hela konferensen som dessutom hanterade frågan om valberedningarnas viktiga jobb inom föreningen på alla nivåer. På plats var både förbundsordförande Björn Sprängare och sammankallande i förbundets valberedning K-G Abrahamsson vilket uppskattades av de närvarande.

Att efter det övergå till en helg med rent älgprat med jägarföreträdarna i förvaltningsområdena i de fyra nordligaste länen ger en något annan vinkel på förbundets framtida arbete. Visst finns det framåtanda även i denna grupp. Många är starkt engagerade och kunniga. Men här finns också tecken på näst intill uppgivenhet då man tycker att samtalsklimatet mellan jägarna och markägarna har blivit hårdare efter att den nya älgförvaltningen infördes trots att intentionerna var att  gemensamt lösa de problem som finns. Här finns det en fortsatt lång väg att gå innan man kan säga att förtroende på alla nivåer är uppbyggt och förvaltningen av älgstammen sker gemensamt. Helgen ägnades i första hand åt kunskapsinhämtning. På plats var Göran Ericsson från SLU och pratade vandring, Johan Truvé från Svensk Naturförvaltning för att prata älgräkningar och ÄBIN samt Jägareförbundets egen Fredrik Widemo för att prata om älg och skog samt jägares och markägares attityder till älg. En intensiv och intressant helg med högt i tak där tankar och idéer bröts och jämkades.

Foto: Björn Sundgren

Sammanfattningsvis kan man säga att det i väldigt många stycken alldeles säkert går att komma överens även om man inte kan räkna med enighet i allt. Men för att komma dit måste man på allvar börja samarbete och inte styra med maktspråk. Vi måste helt enkelt inse att det är älg och skog som ska stå i centrum och förvaltas på ett samordnat och bra sätt. Vem som ska bestämma borde vara av underordnad betydelse! Om vi når närmare målen genom att jobba ihop måste det vara bättre än om någon får bestämma allt och det leder till att vi missar målet helt. Ett tecken på att vi är på väg mot dålig eller usel måluppfyllnad är de signaler vi får på fyllnadsgraden av årets tilldelning. Den verkar på sina håll katastrofalt låg. Om det är en sanning eller om datarapporteringen av skjutna älgar har havererat återstår och se. Klart är att avskjutningen som syns på nätet borde vara 100% i Norrbotten eftersom jakten har varit slut i mer än 14 dagar. Vi kan konstatera att det med all säkerhet inte är så!

Avslutningsvis fick vi också möjligheten att visa upp ett nära nog färdigt simuleringsprogram för älgavskjutning som har tagits fram av Jägareförbundet, Svensk Naturförvaltning och skogsindustrierna gemensamt (Samarbete!). En enkel modell som är ett utmärkt diskussionsunderlag i förvaltningsgrupper och i större jaktområden. Nu ska man inte förledas att tro att ett simuleringsprogram ger sanningen, men förhoppningsvis kan man få en bild över hur olika avskjutningsstrategier påverkar älgstammen de kommande åren. Ibland kan man få för sig att den som har den snyggaste presentationen äger sanningen. Så är det inte, men många gånger känns det svårt att argumentera mot en komplicerad modell som dessutom visar upp snygga kurvor i slutet. Oavsett hur snygga kurvor man producerar så är resultatet inte bättre än de data man sätter in! Glöm inte bort vikten av lokal kunskap som kan se om de snygga kurvorna är rimliga eller inte! När programmet är färdigt för allmänt bruk är lite oklart, men troligen strax efter nyår om allt går enligt plan.

Den nya bekantskapen då kanske nån undrar som fortfarande minns vad som stod i rubriken. Jag fick lära mig vem älgfrode är! Simuleringsprogrammet är döpt till det och uppenbarligen är det en nordiskt mytologisk figur till hälften älg till hälften människa. Googlar man på nätet så hittar man en del intressant tankar om hur en sån skulle ha kunnat se ut

 

 

 

Så fick vi äntligen ett riksdagsbeslut som kan skapa förutsättningar för en klok rovdjursförvaltning som även tar hänsyn till människor. Jag fick många glada tillrop igår. ”Nu firar ni väl med Champagne, var det många som skrev?”
Jag önskar att jag kunde det, men jag väntar! För än så länge har inget hänt i de Värmländska skogarna, det finns precis lika många vargar idag som igår och det är många!

Vad gäller genetiken är det så att intervallet 170-270 vargar bygger på att det finns invandring av en individ per generation (5 år), alltså finns det med som en förutsättning för intervallet. Foto: Jiri Hrebicek/Mostphotos

Jag vet inte om det blir någon vargjakt. Naturvårdssidan kommer att fortsätta sin sanslösa antijakt kampanj med alla till buds stående medel. Eftersom media sällan ställer en kritisk fråga till dem och framför allt aldrig granskar deras argument finns det risk att de lyckas. Min egen högst personliga bedömning är att de lyckas driva vargfrågan till EU domstolen. Men först återstår att se om de lyckas stoppa licensjakten via den svenska förvaltningsdomstolen som förra gången.

Efter en heldag med laxtrolling, det blev en liten öring och två stora gäddor, surfade jag runt lite på nätet för att följa upp naturvårdens reaktion på riksdagens beslut. Nu känner jag redan till deras lögner och halvsanningar, men en del intressant hittade jag.

För det första noterade jag att Naturskyddsföreningen uppenbarligen valt att inte skriva ett officiellt pressmeddelande om rovdjursbeslutet. Istället väljer de medvetet (?) att låta avgående ordförande Mikael Karlsson blogga på engelska, men i samma form som ett pressmeddelande! Karlsson hoppas tydligen skapa en internationell opinion mot svensk rovdjurspolitik eftersom han inte ens lyckades få med sig mer än 13 % av Sveriges riksdag. Ja inte ens det, ett par vänsterpartister röstade inte med sitt eget parti. Innehållsmässigt är det han skriver till stora delar lögn eller halvsanningar. Vem tror att ”Enhalvsanningärocksåenlögn Kjöller” kommer att granska hans blogginlägg? Inte jag i varje fall. Men jag kan ha fel, jag hjälper till med faktagranskningen.

  • Påstående: Det finns inget vetenskapligt stöd för de siffror som antagits av riksdagen. Årtionden av studier av vargar i Sverige har kastats överbord och ersättas av en otroligt politiserad process. Också när det gäller lo, björn, järv och kungsörn, de nu politiskt antagna mål, som påstår sig representera gynnsam bevarandestatus, har ingen saklig grund, säger Jan Terstad, chef för naturvård på Svenska Naturskyddsföreningen.

Sanningen: Alla siffror bygger på data på individnivå från den svenska vargstammen. Inget annat land i världen har ens möjligheten att bygga beslut på ett så grundliga vetenskapliga underlag. Jan Terstads kommentar är precis lika fel. Underlaget för lodjur, björn och järv bygger på sårbarhetsanalyser gjorda av Torbjörn Nilsson. NV har dessutom erkänt att det är de som räknat fel när de rapporterade för höga referensvärden till EU i juni! NVs nya referensvärdena för lodjur och björn lär hamna inom riksdagens intervall. Behöver jag säga att Terstad kommer från Artdatabanken!

Sen har vi Rovdjursföreningen. Ja, vad skall man säga om dem? Roger Olsson, ordförande, blev sur för att jag skrev om Jan Bergstam i ett blogginlägg och angrep mig i Nya Wermlands tidningen. Han tycker själv att de bara informerar objektivt och att de är verklighetsförankrade. Jan Bergstam intervjuades av Värmlandsnytt igår. När ni lyssnar på det han säger skall ni betänka att han varit chefredaktör för flera tidningar. ”Det här är ju ett beslut som man inte behöver ta så allvarligt på. Det här är ju ett politiskt beslut.” Är det fortfarande någon som undrar varför jag skrev blogginlägget? Samma syn på demokrati visade deras generalsekreterare i en tidigare debatt med Jesper Jönsson, Vargfakta. Hon kritiserade regeringen för att ”de ger folket vad de vill ha!”
I övrigt upprepar de mest samma lögner som SNF.

  • Påstående: Målen för rovdjursstammarnas gynnsamma bevarandestatus rimmar varken med vetenskapliga eller med EU-rättsliga krav. Till exempel baseras beslutet om 170-270 vargar på ett irrelevant underlag som inte tar hänsyn till den genetiska isoleringen och den höga inavelsgraden hos vargstammen.

Sanningen: I den första delen är det samma trams som SNF kommer med. Vad gäller genetiken är det så att intervallet 170-270 vargar bygger på att det finns invandring av en individ per generation (5 år), alltså finns det med som en förutsättning för intervallet! Det inflödet uppfylls idag. Inavel är ett problem, det kan inte förnekas. Men alla studier som gjorts visar att dagens invandringtakt, kombinerat med selektiv jakt, gör att inavelsgraden minskar snabbare än utan jakt! Så SRF som ser inavlade vargar som ett problem borde stödja selektiv jakt.
Huruvida licensjakten 2010 strider mot EU rätten har vi olika uppfattningar om! Men en sak är säker EU kommissionen har inget större mandat att bestämma i frågan än regeringen, de kan bara att låta domstolen avgöra tvisten mellan dem och regeringen.

Slutligen WWF, de är kritiska men återhållsamma. Intressant att de skriver, ”Om regeringen hade tagit kloka beslut för 6, 7 år sedan hade det troligen redan funnits förutsättningar för en licensjakt på varg idag”! Jag undrar vad de menar? Hade Art-och habitat direktivet sett annorlunda ut, utan t ex licensjakt 2010? Hade sårbarhetsanalyserna sett annorlunda ut om vi inte jagat 2010? Självklart inte. Efter många möten med dem vet jag vad de menar. Jaktlagstiftningen skall in under miljöbalken! Med licensjakt menar det inte reglering av stammen, de menar smulor åt dem som drabbas!

Avslutningsvis, riksdagsbeslutet är en stor framgång för SJF. Inte för att vi nått exakt dit vi vill, utan för vårt sätt att arbeta. Alla som följt senaste veckornas debatt och avslöjanden förstår att man bara kan vinna politikernas förtroende om de vet att det går att lita på det vi säger. Framgången bygger på att vi valt att vara med i matchen och tolkat regelboken och det vetenskapliga underlaget. Andra har valt att sitta i utvisningsboken redan från start. Avstängda från fortsatt spel lär delar av naturvården bli om någon väljer att granska matchen i efterhand!

Foto: Björn Sundgren

Mörkret sänker sig ganska snabbt över landet. Särskilt här uppe i norr är dagarna korta och även om snön har kommit och lyser upp lite så är dagarna onekligen korta. Det gäller då att hitta något som kan hjälpa till att skapa lite ljus i mörkret.

En helg nere i Stockholm är ju kanske inte riktigt vad alla skulle kalla en upplyftande upplevelse så här i jakttider, men mötet med alla länsordföranden blev en riktigt trevlig tillställning! Trots dystra besked för ett år sedan så har enträget arbete och kloka beslut vänt Jägareförbundets nedåtgående trend till en bra skjuts uppåt igen. Självklart känns det som ett bra stöd i ryggen för alla då man träffas, även om mycket återstår att göra för att nå de högt ställda målen i ”Jakten på framtiden”. Men en klart stigande kurva vad gäller medlemsantal följs också av en ny sifoundersökning som säger att 87% av Sveriges befolkning tycker om eller accepterar jakt! Det är inte heller någon större skillnad mellan norr och söder eller storstad och land. Den stora skillnanden från den förra undersökningen 2010 (då 86% tyckte jakt var OK) är att de yngre har blivit klart mer positiva och de äldre möjligen något mindre positiva. Visst är det kul!?

Vad är det då som gör den svenska befolkningen så positivt till jakt? Är vi unika? Nja, kanske inte ändå. Trenden att jakt accepteras av allt fler ser vi faktiskt över hela världen, men de nordiska länderna har en särställning vad gäller acceptansen. Det finns två saker som är av stor betydelse för om man gillar jakt eller inte. Känner man en jägare ökar acceptansen. Det känns ju bra att jägarna är så trevliga och sociala att det är positivt för jakten om någon som inte jagar känner en jägare. Vi är så många och finns i alla delar av landet och i alla yrken och områden så även om det är svårt att bättra på den höga siffran så kan vi definnitivt cementera den på en hög nivå genom att vara ännu mer öppna och trevliga mot de som ännu inte har förstått sitt eget bästa och själva blivit jägare. En annan viktig sak är om man har ätit viltkött eller inte. Har man fått smaka ur jägarens frys så förstår man bättre varför det jagas. Man är nämligen helt på det klara med att det som jägaren fäller ska tas tillvara på något sätt. Att det är fokus på vilt i matlagningen syns på flera håll i mattidningar och matsatsningar och viltköttet är en viktig del i satsningen matlandet Sverige. Lite förvånande är det då att Livsmedelsverket inte nämner viltköttet med en rad då de går ut med råd för klimatsmart mat. De kanske inte känner någon jägare, stackarna!

Självklart finns det problem med attityder till jägarna och jakten som vi måste hantera på både kort och lång sikt. Men kanske är den många gånger uppskruvade nivån på attackerna mot jakten som vi ser i media en bild av att de som attackerar inte känner att de får någon respons!? Kanske börjar de bli desperata? Kanske inser de att det räcker med att känna en jägare och få en köttbit någon gång i bland för att få nya supporters till jakten! Så allt vi behöver göra är att fortsätta vara trevliga och dela med oss så går vi en ljus framtid till mötes oavsett vintermörker eller inte!

En ny undersökning från Jordbruksverket visar också på att dagens ungdomar har allt att vinna på att bli jägare eller se till att känna någon som jagar!

Foto: Björn Sundgren

 

Helgen i Stockholm avslutades förresten med lite jakt också så den blev trevlig även på det sättet, även om jag inte fällde något vilt. Men unghunden fick känna på kronhjort på allvar, något jag inte kan bjuda på i skogarna i Norrbotten – än…

 

Det svenska folket har som bekant ett eget skogsbolag: Sveaskog. Fram till för några år sedan utmärkte de sig positivt när det gällde synen på viltförvaltning och hur man kan kombinera olika sätt att bruka landskapet hållbart och samtidigt minska skogsskadorna.  No more…


Kan vi inte enas om att vi BÅDE borde skapa mer foder och reglera älgstammen för att minska skadorna så effektivt som möjligt? Foto: Fredrik Widemo.
 

Mer eller mindre över en natt ändrades detta. Framsynta program för att skapa mer foder avslutades, och all verksamhet som berörde vilt flyttades åter in i moderbolaget. Viltfrågor fick plötsligt enbart hanteras av handplockade jägmästare. Över en natt blev Sveaskog bara ett bolag bland de andra, som tidigare sett Sveaskog som en avfälling. Vilket säkert känns bekvämt inom skrået, men är det verkligen vad vi vill med ”vårt” bolag?

Sedan dess har Sveaskog arbetat gemensamt med övriga bolag i viltfrågorna, och nu senast kraftigt höjt arrendepriserna. Enligt egen utsago för att få in fler unga jägare. Är detta logiskt???

Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist har just bloggat om skogsskador och älgar. Sundqvist påstår i mäkta irriterad ton ”Särskilt okunnigt och historielöst är argumentet från jägarhåll att skadenivån omöjligt kan vara så hög när älgstammen är mindre än vad den varit tidigare. Frågan om hur mycket mat älgarna har att tillgå förbigås med tystnad.”

När bestred vi att det finns skador? Eller att skogsbolagen borde skapa mer foder för att mest effektivt komma tillrätta med problemet? Precis som Sveaskog för övrigt tidigare arbetade. Jag misstänker att Sundqvist redan läst vårt senaste debattinlägg i frågan, och att det bland annat är vad som orsakat hans blogginlägg. Jag rekommenderar Sundqvist att läsa vårt inlägg igen. Vad vi säger är att andelen skadade stammar inte duger som indikator för hur mycket älg man bör skjuta.

Sundqvist gör en jämförelse med betande får i en hage, och påstår att tallungskogsarealen halverats sedan 1980-talet. Och att mängden älgar därmed också borde halverats. Märkligt nog har Sundqvist missat att ungskogsarealen inte ändrats nämnvärt sedan 1980-talet (älgar äter inte bara tall, om man bara ser till att det finns löv), medan vi just precis HAR halverat älgstammen. Trots detta är skadorna fortfarande höga på sina håll. Varför?

Skogsbruket underlåter konsekvent att diskutera att vi genom ett alltmer intensivt skogsbruk fått mindre och mindre foder i skogen under merparten av omloppstiden. Tidigare kunde viltet även finna foder på andra ställen än på föryngringsytorna och i ungskogen. Går vi tillbaka till tiden innan trakthyggesbruket så hade vi flera hundratusen hektar permanenta buskmarker i skogen, mer flerskiktade lövmiljöer och mer bärris. Allt detta gav en permanent foderkälla. Det är en myt att trakthyggesbruket är vad som möjliggjort dagens klövviltstammar. Men givet dagens skogsskötsel så har viltet inget annat val än att söka foder där det samtidigt orsakar skador.

Utöver de kvantitativa felen med Sundqvists fårjämförelse så haltar jämförelsen även kvalitativt. Situationen kan snarare (men fortfarande inte helt korrekt) jämföras med en markägare som arrenderar ut betet i en hage. Samtidigt som betesrätten arrenderas ut börjar markägaren även slåttra marken. Först en gång om året, men sedan tas fler och fler skördar. Nu börjar betet begränsa slåttern och slåttern begränsar betet. Markägaren fortsätter dock slåttra, utan att ta hänsyn eller sätta ned arrendet för fårbonden. Istället höjer markägaren till slut arrendet, för att pressa ut den befintlige fårbonden. Och tror sig samtidigt stimulera fler unga att börja med får. Samtidigt som markägaren märk väl enlig lag är skyldig att sörja för att det finns goda livsbetingelser för fåren…

Svenska Jägareförbundet väljer precis motsatt väg, jämfört med Sveaskog. Vi ser oss alltmer om efter olika typer av kompetenser för att kunna skapa en modern, hållbar viltförvaltning där olika intressen måste vägas mot varandra. Jag har mycket svårt att tro att andra än utvalda jägmästare verkligen kan anse att en ekosystembaserad älgförvaltning enbart innebär att man ska reglera ned viltstammarna när skogsbruket blir alltmer intensivt. Det strider mot hela ekosystemkonceptet, liksom tanken att man måste finna avvägningar mellan olika ekosystemtjänster snarare än att maximera en av dem.

Det är inte jägarna eller resten av samhället som bortser från att viltet måste ha något att äta. Om någon gör det är det skogsbolagen. Sveaskog ledde tidigare utvecklingen mot ett mer multifunktionellt brukande av landskapet, och var på väg att genomföra andemeningen i den nya älgförvaltningen innan den ens definierats. Tyvärr övergavs alla dessa goda föresatser. Därmed ökar skadorna även om älgstammarna minskar. Och vi går mot ökande istället för minskade konflikter mellan aktörerna.

Om vi istället tar våra respektive ansvar och arbetar aktivt både med älgarna och med foderförvaltningen finns förutsättningarna för samsyn och en fungerande förvaltning. Jag håller helt med om att skadorna måste minskas på sina håll. Då måste vi dock använda hela verktygslådan. Framför allt kommer det krävas att vi använder det verktyg som forskningen visat är skarpast och ger bäst effekt.

Jag rekommenderar den intresserade att läsa kommentarerna till Sundqvists blogg; ffa är professor Lundqvists inlägg mycket läsvärda och tankeväckande när det gäller bristerna med dagens betesinventeringar, och hur resultaten används.

 

Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord!

Maltaforsens Chiva 7 månader
Maltaforsens Chiva 7 månader

Sliten efter en veckas älgjakt är jag tillbaka på kontoret. Båda mina hundar överlevde första älgjaktsveckan och jag sköt en kviga efter en och en halv timmes fast stånd för min 7 månaders jämthundstik. Men den glädje man tidigare kände över hundar som söker ut och som har ett bra förföljande har förbytts i oro för vargattacker. Även under fast stånd tänker man mest på hur man skall agera om vargar attackerar just då. Ger de sig på älgarna först eller hunden? Andra har inte haft samma tur, de har fått sina hundar dödade eller skadade av varg. Allt fler hundförare är på väg att ge upp, de finner inte längre glädje i jakten. Själv har jag inte en tanke på att ge upp, löshundjakt är det som gör älgjakten rolig. Att sitta på pass eller att hänga efter en hund i lina är inget alternativ. Löshundsjakten har ett egenberättigande. Det är inte den som skall ifrågasättas, det är antalet vargar!

Samtidigt som vi jägare jagar med hjärtat i halsgropen för att skjuta de älgar vi vill och dessutom förväntas skjuta, går Rovdjursföreningens egen Bagdad Bob ut i media och misstänkliggör oss som vill försvara våra hundar eller tamdjur. Rovdjursföreningens propagandaminister, Jan Bergstam, hävdar att förändringen som innebär att det är länsstyrelsens besiktningsmän som först skall kontaktas istället för polisen vid § 28 skjutningar har lett till ”missbruk” av paragrafen. Att den enkla och självklara förklaringen till att fler vargar skjutits med stöd av § 28 är att antalet vargar ökat dramatiskt och att de sprider sig till nya områden bortser Bagdad Bob och Rovdjursföreningen helt ifrån. Inte heller redovisar de att i nästan alla de fall där vargar skjutits med stöd av § 28 har hunden eller tamdjur dessutom bevisligens skadats av vargen/vargarna.

Förändringen av § 28 initierades faktiskt av miljöåklagare Christer Jarlås. Nu påstår han att han ångrat sig! Inte heller han verkar begripa att dubbelt så många vargar betyder dubbelt så många angrepp och allt fler skjutna § 28 vargar.

Självklart är förändringen av § 28 bra. Nu kan man skjuta en varg som angriper tamdjur utan att bli av med vapnet på plats. Det har tagit upp till ett halvår att få tillbaka vapnet, trots att själva ärendet avskrivits nästan direkt. Dessutom är det väl bra att just skadegörande vargar skjuts när 100 vargar behöver skjutas enbart för att åtminstone stoppa tillväxten i stammen.

Rovdjursföreningen blir allt mer en liten sluten sekt för extremister. Jag har själv slutat läsa på deras facebooksida, jag mår fysiskt illa av att läsa det som skrivs där. Där florerar ett hat mot drabbade jägare, samer och tamdjursägare av sällan skådat format. Empati är ett främmande begrepp för dem.
Rovdjursföreningen, Nordulv, Wolf association m fl. är extrema organisationer som i alla lägen ser människor som förövare medan vargar alltid är oskyldiga. De inser det inte själva, men deras utspel och lyckade försök att stoppa skyddsjakter som den i Skåne och på Junsele tiken håller på att vända opinionen mot varg snabbare än vargen själv hade lyckats med. Det håller på att byggas upp ett otroligt varghat i vargbygderna. Det i sin tur förstärks av att ingen jag träffar längre verkar tro att våra myndigheter och politiker på demokratisk väg skall lyckas få ordning på svensk vargförvaltning. Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord! Alliansen och Sossarna tycker egentligen samma sak, men chansen att få några extra röster i nästa års val är viktigare än att lösa våra problem! Fortsätter ni på det här sättet förtjänar ni inga jägarröster! Rovdjursfrågan måste få en långsiktig bred politisk majoritet, det är vad ni har lovat!

Medan jag skriver det här inlägget får jag meddelande om att ytterligare en jämthund dödats av varg. Politiker gör något, tillsammans!!!

Det har varit ett par intensiva veckor med älgjakt i praktik och teori. Jag skulle ljuga om jag sa annat än att den praktiska biten är den roligaste! Att jaga in en unghund kan ibland vara frustrerande och ibland väldigt kul, lite lika men ändå väldigt olika de diskussioner man har om älgförvaltning!

Initiativet som är taget i Norrbotten där älgförvaltningsgrupperna träffas för en tvådagsövning med praktiskt jakt, middag och en dag med överläggningar känns nu efter andra årets genomförande som ett bra upplägg. Dels lär man både inom och mellan grupperna känna varandra på ett annat sätt än att bara sitta vid förhandlingsbordet, dels blir diskussionerna lite mer otvugna vid en middag. Om man sen kommer längre i att lösa sina problem återstår ju att se. Något man definitivt tappar när man jobbar med samförståndslösningar är i alla fall intresset från media! För den gruppen är det konflikter som skapar intresse, något som ibland också kastar grus i begynnande samarbeten.

Självklart är inte allt rosenrött, det kommer alltid att finnas inbyggda konflikter mellan å ena sidan en bra älgjakt och å andra sidan markägare som vill ha upp obetad ungskog på sina hyggen. Men jag är övertygad om att man når längre med samtal än med piska och hot. Trots allt så är det ju jägarna som ser till att vinterstammen är betydligt lägre än höststammen och därmed gör mindre påverkan på skogen vintertid! Har man förtroende för att slutmålet är vad man säger blir det enklare. Jag upplever att många jägare upplever skogsbrukets mål som helt älgfria skogar. Misstänker man det så är det självklart lättare att man sätter sig på hälarna och stretar emot än om man litar på att man från markägarhåll menar vad man säger då man pratar om en älgstam av bra kvalité och meningsfull jakt (ett svårt ord att definiera!)

En liten fundering jag kan ha är att väldigt mycket fokus riktas på älgen även om skogens problem är större än så. När man i ÄBIN-resultatet ser en stor andel ”övrig skada” och mindre älgskador så kommer genast kommentaren att det kan vara en felbedömning av inventeraren. Att det kanske är det motsatta kommer aldrig på tal, alltså att älgen får skuld för mer än den gör. Man hävdar i sina redovisningar av ÄBIN att det inte räcker att asp och rönn ska vara konkurenskraftiga vad gäller höjden för att det ska vara OK, de ska till och med vara oskadade av viltbete. Varför det? De bidrar väl lika mycket till den biologiska mångfalden om de blir stora träd oavsett om de varit betade eller inte som mindre? Det finns alltså en hel del att fundera på rent pedagogiskt från markägaresidan för att övertyga jägarsidan om sina goda intentioner istället för att skylla all världens elände på älgen. Jag är nämligen rätt övertygad om att dessa goda intentioner finns hos de allra flesta eftersom de flesta jag känner på markägarsidan själva också är intresserade älgjägare!

En till viss del lika infekterad debatt har rört delar av björnjakten i Norrbotten. Inte så mycket att det jagas björn, för de anser de flesta att det ska göras. Vissa älgjägare ser gärna ännu fler fällda björnar medan renodlade björnjägare vill vara lite försiktigare så att det finns en stark björnstam att jaga på även kommande år. Nivåer kan alltid diskuteras liksom den onödiga byråkratin att dela upp länet i flera områden detta år. Men mer allvarligt för framtiden är de synpunkter som framkommer på hur jakten bedrivs och hur detta kommer påverka kommande års jakter. Delar av detta behandlas i det senaste numret av Svensk Jakt Nyheter. Vad som är rätt och fel, sant eller falskt i detta låter jag vara osagt. Det är nämligen diskussionerna det för med sig som är det allvarliga. Egentligen är det två separata problem som folk ringer till mig om. Det ena är de etiska och legala problemen med att överutnyttja den moderna tekniken med GPS-pejl och annat i kombination med nyttjandet av bilar för omplacering av passkyttar. Hur mycket det nyttjas och i hur stor utsträckning man i övrigt följer regelverk runt åtel och åtelkameror finns det helt säkert olika uppfattningar om. Rykten och anklagelser är en sak och behöver inte alltid vara en sanning. Det ökade intresset för björnjakt har helt klart ökat ryktesspridning om och mellan de som jagar björn mest intensivt. Men återigen, att diskussionen förs gör att de som sätter regelverket börjar fundera. Liksom i all annan jakt så måste vi jägare se till att sköta oss enligt regelboken oavsett vad vi tycker om den för att få behålla den frihet vi ändå har! Har vi synpunkter på denna regelbok så måste vi arbeta för att ändra denna, inte bryta mot den!

Den andra delen i björnjakten är hur vi säkerställer att de som jagar björn har jakträtt på den mark de nyttjar. En självklarhet tycker man, men vid allt för många tillfällen har jägare i den ordinarie jaktlaget på marken haft synpunkter på just detta. Till en del beror det nog på att man tidigare har varit tacksam för att någon har lyckat fälla en björn på deras marker och det har varit ovanligt och lite spännande.
Azzars första älg 2013Med tiden har det spridits en uppfattning att man kan gå över markgränser och jaga björn och sen löser man frågan om gästkort eller annat i efterhand. Återigen, för att björnjakten även framöver ska vara en seriös del av våra svenska jakttraditioner och ha en bred acceptans så måste de som jagar björn följa de regelverk som gäller. Visst finns det en viss förståelse för att man i en intensiv jaktsituation kan fara iväg längre än man tänkt sig, men i förlängningen skapar man bara begränsningar åt sig själv och andra. Så även om jakten fungerar bra på det viset att allt fler jägare och hundar har skaffat sig god erfarenhet av jakten och viltet så krävs en hel del eftertanke efter årets jakt så att vi kan fortsätta att på allvar införliva björnjakten som en seriös del i vår svenska jakt.

Foto: Björn Sundgren

Vad gäller den praktiska delen av jakten så kändes det i alla fall skönt att få fälla den första älgen för unghunden. En liten kalv men efter ett bra arbete av hunden. Veckan efter blev det ett kortare spårarbete till en påskjuten större älgtjur. Det är bara att hoppas att utvecklingen fortsätter i rätt riktning både för unghunden och för samtalsklimatet mellan jägare och markägare!

Foto: Björn Sundgren

Älgjakten rullar på och det finns fortfarande jaktlag som verkar relativt nöjda med älgtillgången. Men många är också de som är allvarligt bekymrade över att antalet älgar har minskat kraftigt. På allt fler håll hör man om att jaktlagen inför olika former av restriktioner för att ha kvar älgar till kommande år. Varför blir det så här men återkommande toppar och bottnar? Lär vi oss inte?

http://www.algforvaltning.se/algmodell/

Att älgstammen i länet har varit stor de senaste åren tror jag att de flesta är överens om. Däremot så framställs det ofta som att Norrbotten har en älgstam med liknande utveckling. För ett län som täcker 25% av landets yta med marker från skärgården och upp till kalfjället så är det självklart inte en sanning. På vissa håll har man för många år sedan sänkt stammen till en låg nivå medan man på andra håll bara de senaste åren har börjat plana ut älgstammens ökning. Det blir då fel att ropa på katastrof i skogen och krav på kraftiga sänkningar överallt. Man kan undra om värmlänningarna verkligen skulle tycka att det vore OK att de skulle tvingas justera sin älgstam om betet på ungskog enligt markägarna var för högt i Stockholmsområdet?

Men nu är man alltså återigen i det läget att man inte verkat ha balanserat sin älgstam utan man har skjutit ner den i botten på många ställen. Anledningen är enkel, man är både från jägarhåll och de som tilldelar älgar för trög i att anpassa sig. Man håller i en hög avskjutning för länge och man håller också i uppåtgående stammar en för låg avskjutning lite för länge. Det kommer alltid att finnas områden som har bra bete och bättre med älg än andra områden. Företrädare för dessa områden har ofta mångas öron när man pratar älgtilldelning. ”Nog är det fortfarande bra med älg!” Visst är det lockande att lyssna på dessa och inte begränsa sin avskjutning, i alla fall inte i år! Men det som händer är att man kommer till en tröskel. Under en ganska lång tid kan man skjuta mer än tillväxten i en älgstam och fortfarande tycka att det är bra med älg. Från ett år till ett annat kan det plötsligt upplevas som att älgarna plötsligt tog slut. Det här är särskilt tydligt i områden där man skjuter en hög andel kor.

Vill man se detta i en simulering kan man titta på det lilla programmet som SLU har tagit fram om förvaltning av älg i kombination med rovdjur. Där ser man tydligt att trögheten är stor i stammen om man över eller underbeskattar kalvarna och till viss del tjurarna. Om man däremot börjar röra i koavskjutningen upp och ner så ser man att vid en viss punkt går det från en hanterbar stam till kollaps!

Vad gälller det här med att fälla en stor andel kor för att åtgärda en upplevd sned könsfördelning har länge förespråkats, men i få fall gett resultat! Istället har vi områden i vårt län där man har den högsta andelen tjur i områden där man är försiktig med koavskjutningen. Vi har också områden som har skjutit rätt hög andel kor, men de uppvisar oftast den lägsta tjurandelen i älg-obsen. Oförklarligt säger man oftast. Jag hävdar att tjuröverskottet bland födda kalvar är större än vad man ofta räknar med. I SLU´s beräkningar har de till och med räknat med 50/50 medan man i andra sammanhang ser ett övervikt på tjur med siffrorna 52/48. Det är då intressant att rensa arkiven och hitta en liten skrift från 1980 av dåvarande jaktvårdskonsulent Rune Almqvist som skriver om just oron för tjurbrist efter ett antal år med koförbud i länet. Siffrorna liknar delvis de data vi har från avskjutningarna 1979-2012 där länet har ett tjuröverskott bland fällda kalvar på 54-58% med en högre andel ju närmare fjällen man kommer (områden där man under samma period har varit försiktig med koavskjutningen)

Men i slutändan är det ändå antalet djur som kan fällas utifrån hur många djur som produceras som avgör om stammen ökar eller minskar. Jag har börjat med en liten fråga varje gång det är dags för älgförvaltningsdisskusioner. Om man jagar på ett område som får en tilldelning av fem vuxna djur och lika mycket kalv, hur många djur måste man då ha på marken i inledningen av jakten? En tillsynes enkel fråga, men förvånansvärt ofta blir svaret långt under det antal som faktiskt behövs. Det här blir grunden för en överbeskattning! Om man tycker att man har ”bra med älg på markerna” för att man ser ett antal djur ute och betar på kvällarna inför jakten så är det ändå inte säkert att den tillgången räcker för den avskjutning man har planerat.

har du redan räknat ut svaret på frågan, eller vill du ha hjälp?

10 älgar ska skjutas, alltså måste 10 kalvar finnas i området innan jakt. För att producera 10 kalvar krävs i normalfallet runt 15 vuxna hondjur. Vi har då 25 djur på marken. Till det kommer tjurarna som oftast inte är lika många som korna. En hyfsad könsfördelning borde ändå innebära runt 10 tjurar. Allt som allt alltså 35 djur på marken innan jakt om man långsiktigt ska kunna skjuta 10. Det innebär också att det ska vara 25 kvar på marken när jakten är klar om man ska ligga på samma nivå nästa år också.

Nu tror säkert någon att jag förespråkar en ohämmad tillväxt av älg, men så är det inte! Jag skulle däremot gärna se en mer lugn upp och nedgång av antalet älgar och slippa dessa kast mellan för mycket och för lite och därtill hörande konflikter i olika läger! Kan vi bli bättre på att reagera på förändringar i stammarna så kan vi också undvika att snubbla över trösklarna. Jag tror alla skulle må bra av det. Men då måste vi alla lyfta blicken lite över vår egen jaktområdesgräns och lite längre fram i tiden än de kommande veckorna i älgskogen.

Äntligen sätter regeringen ner foten och bestämmer att alla stora rovdjurs i Sverige har en gynnsam bevarandestatus!


Nicko Foto:Lst Värmland

Det är en framgång för oss på SJF och äntligen tas vi som drabbas på allvar. Senast i morse blev kollega Olofs jämthund angripen av två vargar. Tack och lov hände det direkt efter släpp och i närheten så att han hann fram i tid innan de slitit Nicko i stycken. Trots att Olof både skrek och sköt i luften fortsatte angreppet. Inte ens skott direkt mot vargen som bet i Nicko hindrade den från att fortsätta. Det kostade vargen livet!

Rovdjurspropositionen är en framgång för vårt sätt att arbeta. Vi har ibland kritiserats för att vi valt att argumentera för färre vargar genom en vetenskaplig och juridisk tolkning av vad EU:s direktiv egentligen kräver. Arbetet har burit frukt. Nu är det förhoppningsvis en gång för alla klarlagt att gynnsam bevarandestatus inte är ett strikt vetenskapligt begrepp som naturvetare har ensamrätt att bestämma, det framgår både av proppen och av Vargkommitténs betänkande. Det är ett begrepp som bygger på vetenskap, men den ”högre ambitionen än att enbart förhindra utdöende” som direktivet kräver är inte vetenskap. Det är ett politiskt ställningstagande.
Nu hoppas jag att det blir en bred majoritet i riksdagen för rovdjurspropositionen. Regeringens förslag ligger mycket nära det som Socialdemokraterna drivit. Om jag förstått saken rätt gäller det även Sverigedemokraterna. Min uppmaning till de sex partierna är att släppa partitaktik och istället ägna er åt det ni är satta att värna, nämligen oss väljare! Utan en bred uppslutning i riksdagen för regeringens proposition kommer rovdjurspolitiken att fortsätta att vara en evig följetång och våra tamdjur och vår livskvalité fortsätter att hotas.

Bevarandesidan som hyllat vargkommitténs arbete och viljan till samförstånd rasar nu, trots att betänkandet är tydlig med att jakt följer på beslut om gybs. Som vanligt är det väl framför allt Jägareförbundet som står fast vid det som överenskommits. Vi har hållit i grunden samma linje i närmare 20 år som respekterar både internationella åtagnaden, den vetenskapliga grunden men framför allt inkluderar människor som drabbas.
Nu skall det bli spännande att se EU kommissionens eventuella reaktion, de har ju själva börjat prata om ”human dimensions” i rovdjursförvaltnngen, och hur övriga politiska partier agerar. Men framför allt skall det bli intressant att se om våra myndigheter klarar att gå från rent bevarande till förvaltning. Enbart trycksvärta dödar inga vargar!

Att jägarkåren är en allt mer förgubbad samling äldre män är något jag har hört sedan jag började med detta för drygt 20 år sedan. Det var inte en sanning då och det är definitivt inte en sanning nu. För vissa journalister verkar det dock finnas en orsak att fortsätta föda den myten!


Foto: Björn Sundgren
 

Jag är tillfälligt tillbaka bakom datorn efter att fågelpremiären är avklarad. Det blev både en tur med en fransk jaktjournalist i ryggen och en dag med unga entusiastiska jägare i fågelskogen. tyvärr verkar inte Norrbottens inland hålla några stora mängder fågel i år och definitvt inte många som vill sitta stilla för en norrbottensspets. Men det finns ju annat som gör att man trots allt uppskattar livet i skogen, även om ett bra fågelår gör det ändå roligare! För många här uppe i norr så tillbringas dagen på ett älgpass eller med älghunden i skogen. Själv tillhör jag ett av de allt fler jaktlag som väntar till helgen med att inleda årets jakt.

En intressant reflexion man gör när man går med en frasnk journalist i våra skogar är hur fantastiskt vi egentligen har det. Bara en sån enkel sak som att stanna och stoppa ett blåbär i munnen. För honom var det jämnförbart med att spela rysk roulette! ”Är du riktigt riktigt säker på att det inte är farligt!?!?” Han bodde och jagade i områden i Frankrike som sedan länge har dvärbandmasken i markerna, något som definitivt har påverkat hur de ser på naturen! Förändringar kommer för oss också, förhoppningsvis kan vi minska de värsta avarterna och fortsätta nyttja naturen fullt ut!

Åter till myten jag började med. På väg upp till jakten så blev jag uppringd av en lokal journalist. Han inledde lite ledande med att konstatera att den norrbottniske älgjägaren var en man 50+ och inga andra jägare fanns egentligen i hans värld. Jag tillbringade rätt lång tid med att både förklara historiken och nuläget. Jägarkåren har ungefär samma snittålder som våra riksdagsledamöter, en rätt bra bild av landets befolkning om man plockar bort alla under 18 (all jägarstatistik bygger på lösa jaktkort vilket man inte behöver göra före 18 års ålder). Att andelen äldre är högt har delvis att göra med en befolkning som orkar vara aktiv högre upp i åldrarna än förut. Att andelen ungdomar i jakten pekar kraftigt uppåt de senaste fem åren och att andelen kvinnor ökar stadigt. Att jakten är på väg att allt mer bli en familjeangelägenhet när fler kvinnor jagar vilket nog ytterligare triggar igång en uppåtgående kurva för de yngre jägarna. Att Jägareförbundet nu ser över verksamheten för att få även de yngre att inse fördelen med en stark medlemsorgansiation. Att vissa jaktformer ökar och andra minskar, möjligen beroende på hur vi lever idag. För 20 år sen var det få jägare som avbröt älgjakten för att hämta barn på dagis, men det förekommer idag. Att lockjakten tar över före vakjakten på räv eftersom den är kort intensiv och du kan planera när du kommer hem. Kort sagt, jag tyckte att jag gav en ganska heltäckande bild över en positiv bild av framtiden med yngre jägare, fler kvinnor och en jakt som anpassas till hur vi lever idag. Man kanske inte skulle bli förvånad över rubriksättningen, men lite trött blir man allt…

”Färre unga jagar älg” kunde man utifrån den intervjun läsa i NSD (Norrländska socialdemokraten) Lite utryckta citat från mig, delvis omarbetade för att passa ett syfte (vilket det nu är). Möjligen det närmaste man kom en korrekt återgivning var när vi pratade om vikten för samhället att behålla och föryngra jägarkåren även om också det blev si så där utifrån vad som faktiskt sas…

Man kan vinkla all statistik, visserligen är det korrekt att det är färre unga än äldre som jagar (om det är älg eller annat vilt framgår inte av siffrorna från jaktkorten) men att andelen unga ökar kraftigt de senaste åren nämns lite i en bisats som att ”det verkar som”… Trist, men man har tyvärr fått lära sig att leva med detta.