Taggarkiv: Jägare

Är vårt beteende en del av problemet?

, •

Jagare2 MR

Satt igår framför tv:n och lät tankarna flyta iväg. Och hur gärna jag än ville kunde jag inte medvetet styra dem mot något upplyftande eller roligt.

När man ingår i en ledningsgrupp försöker man alltid att läsa in trender och beteenden. Det handlar om att se såväl möjligheter som risker.

En trend som är riktigt stark i samhället just nu är den individualistiska, vilket innebär att vi blir allt mer självcentrerade. Våra bedömningar och personliga intressen får allt större genomslag i våra bedömningar. Frågan: What’s in it for me, ställs medvetet eller omedvetet i allt vi gör och våra val.

Denna trend har slagit hårt mot ideella organisationer och föreningar. Få betalar in en medlemsavgift för att föreningen gör något bra, för orten, ungdomen eller samhället. Istället kommer frågan: vad får jag ut av detta? Ifall jag inte hittar något som ger mig personligen eller min närmsta familj någon direkt nytta så väljer man att stå utanför.

Det har också gått så långt att man till och med aktivt börjar motarbeta och baktala föreningar som inte ger ett direkt värde tillbaka. Man hyllar också friheten och valmöjligheterna att stå utanför. De större värdena (en ungdomsverksamhet på orten eller samhällets förståelse och acceptans) negligeras till förmån för relativt små direkta värden.

När det gäller jakt behöver man inte gå längre än till webben eller sociala medier för att se att Svenska Jägareförbundet och alla andra intressenter i jaktvärlden får kritik och ifrågasätts av många människor. Även jägare emellan är tongångarna hårda. Olika intressen inom jakten ställs emot varandra. Vår blick riktas alltmer mot det självklara för mig, inte det som är bra för alla.

Allting är naturligtvis inte så illa som jag skriver men motsättningarna håller på att öka. Allt fler ifrågasätter allt mer, med hänvisning till individuella värden.

 

Om vi går över till jakten så har vi en bra lagstiftning, vettiga regler, bra viltförvaltning, säkerhet, jaktetik (för att nämna några exempel) tack vare kollektiva insatser. Det är när jägarkollektivet tillsammans bestämmer sig som vi nått framgångar.

Att då se hur jägare smutskastar varandra, olika organisationer, företag, olika ingångsvärden till jakten och förvaltningen, vapen och hundar gör i alla fall mig bedrövad. Detta leder oss nämligen inte framåt. Tvärtom är detta en mycket farlig trend. Vi jägare håller på att servera de som vill inskränka och förbjuda jakt med argument, samtidigt som vi visar upp en splittrad fasad.

Våra strävanden att maximera nyttan för våra egna personliga intressen håller på att börja skada jakten i stort.

Kanske är det så enkelt att det handlar om kortsiktighet istället för långsiktighet. Att vi tänker smalt och kort. Det som betalar sig på kort sikt får större betydelse än det långsiktiga som känns mer ovisst. Händelseutvecklingen har i alla fall nått en sådan nivå att alarmklockorna borde skrika – vakna.

 

Denna trend pekar mot att vi kommer få svårare och svårare att behålla en klok viltförvaltning, en generös jaktlagstiftning och att jägarna får behålla inflytandet i viktiga jaktfrågor.

Tyvärr har Svenska Jägareförbundet förlorat medlemmar under de senaste åren. Förbundet är som bekant den tydligaste och viktigaste försvararen av kollektiva värden. Men än så länge är Jägareförbundet med sin kompetens och styrka så starkt att det kan hålla emot. Men fortsätter trenden mot att vi ska strunta i kollektiva värden och bara titta till våra egna behov och önskemål då skadar vi jakten på ett sätt som få jägare inser.

Det är alltså vi själva – vårt agerande – som gör att vi kan tappa taget om jakten. Vi själva utsätter jakten för större risker än vi behöver. Det är vi som genom internt käbbel öppnar för inskränkningar och förbud.

Frågan är bara om jakten, och den livsstil vi lever, är så viktig för oss att vi kan höja blicken och se vad som håller på att hända?

Det tragikomiska är att lösningen är så enkel att vi nästan missar den. Vi behöver bara arbeta tillsammans.

 

av /14 Kommentarer

Varför måste jag bevisa att min hund är lycklig?

, , , •

Varför ifrågasätts jag som hundägare för att jag är jägare?
… när svenska jakthundar är friskast och mår bäst och till och med totaldominerar hälsostatistiken i Sverige?
… eller när vissa sällskapshundsuppfödare utan problem kan fortsätta att avla fram sjuka missfoster som knappt kan andas, se eller gå ordentligt och inte ens klarar av föda sin avkomma själv?

 

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa för att vi jagar tillsammans när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför måste jag bevisa lyckan jag ser i mina hundars ögon när vi jagar?
… när ingen ifrågasätter hundägaren vars hund genomlever sitt liv i en lägenhet, ensam hela dagen med korta promenader, koppel och bajspåse?
Varför får jaktmotståndare och avdankade poliser i grupp saklöst fortsätta sprida fördomar och lögner i media där jägare likställs med tjuvskyttar?
… när jakthatarna eller deras anklagelser aldrig granskas?
Varför måste jag försvara att jag som jägare tar fullt ansvar för mitt köttätande genom jakten?
… när gemene man aldrig behöver stå till svars för sina ideliga inköp av utländskt, plågat och antibiotikaproppat kött?
… när det närproducerade sakta men säkert försvinner och importberoendet riskerar att ta över?
Varför förlöjligas människors frustration över att inte längre kunna leva med jakten och jaga med sina jakthundar?
… när en trädfällning i Stockholm skapar hysteri?
Varför uppmärksammas inte att många människors hela livssituation på landsbygden försvåras allt mer?
… när ett samlat mediadrev i Sverige drar på för allt vad tygeln håller för att en före detta finansminister skiljer sig?

av /21 Kommentarer

Kan vi göra som vi vill?

, , •
Foto: Magnus Rydholm.

Foto: Magnus Rydholm.

Med jämna mellanrum stöter jag på en ganska vanlig attityd. Denna dyker upp i hela samhället och är således inget isolerat jägarfenomen. Det jag tänker på är: ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra”. Ibland appliceras det på den enskilda jägaren, ibland på jaktlaget eller hela jägarkollektivet.

Jag utgår ifrån att ni har träffat ett antal jägare som säger så med jämna mellanrum. Och gräver vi långt inne i oss själva så måste nog alla erkänna att vi sagt – eller i alla fall tyckt – så. Begreppet används på allt mellan himmel och jord; vapen, kalibrar, hundar, jaktmetoder och utrustning med mera.

Ofta bottnar agerandet i att vi har svårt att finna vedertagna argument som samhället eller omgivningen accepterar. Att säga ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra” innebär inte att man med automatik har fel. Det betyder bara att jag inte lyckats få min omgivning att förstå eller tycka lika dant. Fast det kan också betyda att jag har fel, riktigt fel. Men att jag inte själv har förmågan eller viljan att inse detta.

Inom socialpsykologin finns ett begrepp för detta: kognitiv dissonans. Låt mig ta ett övertydligt exempel. Alla rökare vet att detta är onyttigt, men för att försöka skapa legitimitet för sitt rökande använder de en förklaringsmodell som ska minska onyttigheten, exempelvis ”jag röker så lite”, ”jag mår bra trots att jag röker”.

Jag ställer en helt uppenbar fråga: Ändrar samhället sin syn på rökning för att rökarna inte tänder på så många giftpinnar om dagen, eller tycker att de mår bra?

Nej, självklart gör samhället inte det.

Bryr sig allmänheten om vad vi jägare gör? Jo, allt vi gör och säger tolkas av samhället. Är inte våra argument så bra att samhället accepterar dessa kommer det slå tillbaka mot oss – troligen i att acceptansen för jakt minskar. Det hjälper inte att hävda att detta bara är något som vi jägare bestämmer över och att ingen annan har med detta att göra. Jakten är inte frikopplat från samhället i övrigt.

 

Någon minns säkert att jag tidigare skrivit om att vi troligen har världens högsta acceptans för jakt. 86 procent. Bara nio procent är emot jakt. Men det finns en skenbar trygghet i denna höga siffra.

Tidigare fanns en stor och överväldigande majoritet som förstod och visste vad jakt var. De hade gjort ett aktivt val att jakt var okej. Så ser det inte ut idag. Skillnaden ligger i att kunskapen om jakt är väldigt liten och människorna har inte gjort ett medvetet val. Istället anser dessa att jakten är okej så länge den lever upp till deras krav och förväntningar på hur den ska skötas. Vi får deras förtroende så länge vi lever upp till deras förväntningar.

Acceptansen för jakten är starkare än någonsin, men jag vill hävda att den också är skörare än någonsin. Det krävs således inte så mycket felbedömningar av oss för att siffrorna ska dala – snabbt.

Hur samhällstrender som indirekt påverkar jakten är naturligtvis inget som gemene man dagligen går och funderar på. Men Svenska Jägareförbundet gör det. Det är därför vi jobbar med jaktetik, gör opinionsundersökningar, lär ut tekniker och jaktmetoder som är accepterade, försöker sprida viltkött till allmänheten, har en objektiv information och mycket annat.

För utan samhällets stöd så kommer förbud och regleringar oerhört snabbt.

Ibland kan det nog vara svårt att se och uppskatta denna del av Jägareförbundets arbete, när man tycker att ingen annan har med min jakt att göra.

Men det är just så vi människor (och kognitiv dissonans) fungerar.

av /1 Kommentar

Förändring – för medlemmens skull

•

RoeIIIC

Ofta berättar vi om interna händelser som kanske inte i första skedet verka påverka medlemmarna i någon större grad. En av dessa processer är hur vi är organiserade och hur vårt nya arbetssätt ska fungera. Men det finns några skeenden i detta som är riktigt intressanta, och som förklarar och sätter perspektiv på detta arbete. Utan att använda överord skulle jag vilja påstå att vår framtid hänger på att vi gör just detta – förändrar oss. Jag tänkte försöka sätta ord på just detta.

 

Vi lever i föränderlig värld. På många sätt är detta uppenbart. Men vissa skeenden är inte så tydliga och trots att vi ser tendenser så lägger vi inte märke till effekterna av samhällets omvandling.

Under väldigt många år har föreningar som Svenska Jägareförbundet kunnat verka ungefär likadant. Men under de senaste 20 åren har det hänt en del som omkullkastar denna trygga tillvaro. Och det här är ganska jobbigt.

Vi har under många årtionden byggt upp ett sätt att arbeta som har fungerat bra. Nya medlemmar har tillkommit, eftersom vårt erbjudande (allt som vi gör och vad medlemmarna får i form av tidningar, försäkringar och utbildningar med mera) har varit tillräckligt attraktivt.

Men de nya samhällstrenderna omkullkastar en stor del av den trygghet vi har vaggats in i. Låt mig nämna några av tre av många samhällstrender som påverkar förbundet.

 

Urbaniseringen: Om man skärskådar befolkningens rörelsemönster i landet så ser vi en flyttning mot kusterna och mot Mälardalen. Faktum är att vi har en av Europas starkaste urbaniseringstrender. Och det är hur Stockholm och Mälardalen växer oerhört snabbt.

Effekterna av detta blir att de mindre orterna avfolkas. Det blir problem med elevunderlag i skolorna, lönsamhet för affärerna, service i form av sjukvård blir allt sämre med mera.

Detta medför också att det blir färre jägare i dessa områden, men förhoppningsvis fler i storstäderna. Hur ska färre jägare på landet klara av att vårda viltet, när samtidigt styrningen och kraven på en aktiv förvaltning bara ökar? Hur ska förbundet klara av att vara en reell kraft och kunna verka effektivt med färre medlemmar där arbetet ska bedrivas? Vem ska i norra Sverige skjuta de sista älgarna när hemvändarveckorna är förbi, och vem ska nattetid sitta och vakta på vildsvin i södra landets inland?

 

Biologisk mångfald: Nästan alla meningar om miljö- och biotopvård innehåller de två viktiga orden ”biologisk mångfald”. Det mest betydelsefulla för att vi ska behålla en hög biologisk mångfald i landet hänger samman med hur brukandet ser ut.

Ingen har väl missat hur jordbruket blivit konkurrensutsatt, vilket fått till effekt att många små och medelstora lantbrukare fått lägga ned. Gårdar köps upp av färre men större jordbruksföretag. Effektivisering av jordbruket har blivit nödvändigt för att ha en lönsamhet i företagen. Större och effektivare maskiner krävs på större och sammanhängande odlingsytor. De sämre åkrarna, med klenare jordmån planteras igen. Det brutna landskapet, med små brukade åkrar är därmed hotat. Det är just dessa åkrar och betesvallar där mångfalden är som störst.

Man behöver inte ha några större kunskaper om miljövård för att inse att detta kommer leda till en förändring av förutsättningarna för djur- och växtlivet, den biologiska mångfalden.

 

Föreningsdöden: Runt om i Sverige drabbas allt fler föreningar av den effekt som ett förändrat livsmönster och syn på ideellt arbete fört med sig. Den tid när man var medlem i en förening bara för att man gillade verksamheten, och vad föreningen stod för, är snart förbi. Våra liv ser helt enkelt inte ut som de gjorde för 30 år sedan. Ungdomarna idag lever ett digitalt liv, som vi bara har sett början på.

Även det ideella engagemanget har förändrats. Egentligen har det inte minskat. Ett exempel på detta är Missing People. Denna förening har inga som helst problem att få tag på frivilliga. Människornas engagemang ser bara helt annorlunda ut mot vad vi är vana vid. Detta utmanar hela Föreningssverige, och därmed också förbundet.

 

Och det är mot bakgrund av bland annat dessa trender som förbundet är inne i sitt förändringsarbete. Jag tror bara att vi sett början av detta. För ännu finns det ingen som riktigt har koll på hur samhället kommer utvecklas, hur lång tid det tar eller var det tar vägen.

Ska Svenska Jägareförbundet vara en stark organisation i framtiden måste vi förändras i takt med tiden och människorna. Det är därför tur att vi har en klok förbundsledning som insett nödvändigheten att göra förändringar – och ifrågasätta allt vi gör för att kunna vara effektiva och leverera mervärde till medlemmarna. Allting handlar om att höja blicken, följa med och parera samtidens utmaningar.

Men, att förändra invanda mönster och människor är inte lätt. Många kommer tycka att det är fel, att man borde göra andra saker istället eller kanske hålla kvar vid det som vi har gjort under så många år.

 

Tyvärr finns det kanske en risk att min text upplevs som negativ. Att utmaningarna ser oöverstigliga ut. Men så är det definitivt inte. Tvärtom.

Jag ser stora möjligheter för Jägareförbundet att bli ännu viktigare och relevantare för människorna i landet. Ta bara biologisk mångfald som ett exempel.

Våra insatser – som vi kallar viltvård – är av betydande mått. Jägarna lägger troligen mer pengar och arbetstid än staten för att tillse att det finns lövinslag i barrskogen, att det finns våtmarker, att skogsbryn sköts, att det finns kantzoner med buskar och högt gräs i åkerlandskapet, att små åkrar i skogen blir viltåkrar, att utfodra viltet och tillse att det finns balans mellan rovdjur och bytesdjur. Jägarna har en viktig samhällsuppgift som är större än vad vi själva tror.

Och det är därför vi måste vara följsamma och förändringsbenägna. Vi är en medlemsorganisation. Basen i allt vad vi gör måste vara att leverera det som medlemmarna kräver – medlemsnytta.

Det är i skenet av allt detta som omorganisation och förändrade arbetssätt måste ses.

 

av /13 Kommentarer

15 dejtingtips som ingen jägare kan motstå

, , •

Jag har kollat lite på Bonde söker fru. Tv4 har kört stuket i rätt många år nu. Många bönder har hittat sitt livs kärlek framför kameran. Visst börjar det bli lite taskigt mot alla ensamma jägare där ute som letar livspartner? Jag menar bönder och bönder när det finns JÄGARE!

15 oslagbara tips inför jägardejten. Foto: Oscar Lindvall

Det finns tveklöst en hel drös människor som skulle kunna tänka sig att dela sitt liv med just en jägare. För att få en jägare på kroken tänkte jag börja med att ge några oemotståndliga tips för intresserade ickejägare inför en eventuell dejt.

Här följer 15 dejtingtips som ingen jägare kan motstå:

  1. Doftharmoni. Lägg något ruttet under passagerarsätet i bilen. En gammal skinkbit eller liknande går bra.
  2. Lägg fyra par gamla stövlar i baksätet huller om buller.
  3. Använd en blomspruta och spruta insidan av bilens fönster med vatten så att det droppar lagom mycket. Tvätta inte bilen.
  4. Överraska med att låta som en brunstig älgko. (Se mer här!)
  5. Krydda kaffet med hundhår.
  6. Lägg en älgklöv löst i frysen tillsammans med övrig mat som han/hon av en händelse ser när du öppnar den.
  7. När ni är ute och kör, stanna bilen närsomhelst och varsomhelst, veva ner rutan och titta på vilda djur i en kikare.
  8. Använd alltid långkalsonger oavsett årstid. Kinky!
  9. Smyg ljudlöst överallt. Kliv ALDRIG på en pinne.
  10. Stäng bildörren knäpptyst även på ICA-parkeringen.
  11. Flyger en kaja över dig, torrträna.
  12. Ser du en kråka, försök locka den till dig med alla medel, skräna och låtsas vara en uv.
  13. Ser du en räv, låt som en högljudd mus.
  14. Stå på ett ben bakom en gran under minst en halvtimme utan att röra dig. Försök att se oberörd ut.
  15. Börja gilla höstmörker. Föredra alltid nysnö.

Lycka till!

av /8 Kommentarer

Varför får inte jägarna sörja?

, , •

Igår hölls en ljusmanifestation i Karlstad för vargdödade hundar. En fin minnesstund och en chans att visa respekt, stöd och empati för dem som drabbats. Kanske en liten tröst någonstans. Inget mer. Inga demonstrationer, inga krav, bara en stilla tanke att skicka vidare.

karlek_jamte
Vissa var bara tvungna att skicka hånfulla kommentarer under gårdagens ljusmanifestation för vargdödade hundar. Foto: Madeleine Lewander

Jag har själv hundar. Att hitta min hund dödad och halvt uppäten är en av mina värsta mardrömmar och borde vara så för de flesta hundägare. Den plåga och skräck som hunden utsätts för gör mig alldeles kall inombords. Men den som äger en jakthund och vet vad jakt är har också full förståelse för att en jakthund måste få jaga för att må bra.
Idag är ekvationen svår att få att gå ihop i Värmland.
Därför var minnesstunden fin.

Var det någon som trodde att en sådan här enkel men fin gest för att ge sitt stöd och visa medkänsla bara kunde få vara så?
Nej. När vi la upp en status om detta på förbundets Facebooksida stöttades den av de allra flesta. Men ett alldeles för stort gäng var tvungna att vrida om kniven ett par varv till.
Jag vet inte vad det är som händer med oss i Sverige men någonstans är något riktigt fel. För resten av kvällen fick vi på förbundet ägna åt att kontrollera och radera inlägg från människor som la in taskiga och hånfulla kommentarer.
Har jägarna som fått sina hundar vargdödade inte ens rätt till sin egen sorg? Vilken rätt har ni att klampa in i deras frustration och hånskratta åt den? Är ni på riktigt? Tror ni verkligen att sorgen blir på låtsas bara för att andra hundar dör i trafiken?

Det finns alltid någon som har det värre i den här världen men förringar det sorgen hos den som bär den?
Du som hånskrattar och talar om för dessa människor att de är dumma i huvudet, är det så du lever? Talar du vardagligdags om för medmänniskor som mår dåligt att de får skylla sig själva?
Eller är det bara jägare som inte har rätt att sörja?
Jag vet att jag tagit upp det här tidigare men jag kommer aldrig att förstå hur så många i detta land gjort till sin gärning att på nätet trampa på och hånskratta åt andra människors lidande och frustration.

av /17 Kommentarer

I ryggdunkarnas korridor

, •

Ryggdunk

Håller du till i ryggdunkarnas korridor? Vad menar jag med detta? Jo, i många sociala medier samlas grupper som tycker likadant. Motocrossförare, whiskysamlare och jägare för att nämna några exempel. Där hittar man likasinnade. Tillsammans får man en värdegemenskap av att alla gillar sin hobby. Här utbyts erfarenheter och information.
Min vänskapskrets på Facebook består av cirka 50 procent jägare. Därtill är jag med i några slutna grupper, som bara är till för jägare.
I denna värdegemenskap odlas den enda och rätta bilden av verkligheten, det diskuteras vitt och brett. Och vi är i slutänden ganska eniga om att de som bor i stora städer inte förstår oss. Stockholmare bär skulden för mycket, politiker ännu mer och Naturvårdsverket mest av alla.

Vi är rörande överens om dessa saker. Och vi hjälps gemensamt åt att hitta tidningsartiklar, bloggar och andra fakta som stödjer vår värdegemenskap. Ibland fångas det upp något som är riktigt dumt, exempelvis en korkad debattartikel med åsikter tvärt emot våra, eller något annat skojigt. Den delas och alla kommenterar friskt om hur korkat resonemanget är. Vi skrattar, förlöjligar och har så trevligt ihop.
Jag tror att vi i gruppen är ganska eniga om att de som inte jagar saknar förmågan att se hur allting hänger ihop i naturen, att vår sanning är den rätta.
Vi bekräftar varandra och det dunkas rejält i ryggarna. Vi gillar och vi delar. Mellan ryggdunkarna växer gruppgemenskapen och bekräftelsebegäret.
Tillsammans springer vi i korridoren och öppnar de dörrar som ger oss mer bekräftelse för våra åsikter.
Skulle någon – mot all förmodan – tycka att allt sedan inlandsisen smälte inte är Naturvårdsverkets fel får denna person ett koppel av arga inlägg emot sig. Inte sansade, balanserade eller argumenterande. För någonstans i värdegemenskapen uppskattas också humor, raka besked, enkla lösningar och fräcka ordvitsar. Hårt och skoningslöst ska meningsmotståndaren förgöras.
Ju fräckare variant, desto mer gillas den.
Känner ni igen ryggdunkarnas korridor?
Ja, jag kanske överdriver en hel del. Och nej, jag tycker inte som jag skrivit ovan. Men syftet var att förklara detta sociala fenomen som många olika intressegrupper kan hamna i. Och då använde jag mig själv som exempel för hur det kan se ut.

Men nu kommer det viktiga: Är detta fenomen bra för oss jägare, som grupp?
Jo, det kan det vara i många olika perspektiv.
Men det finns även stora risker. Vi får aldrig bli så indoktrinerade av varandra att vi inte ser, förstår eller tar hänsyn till vad andra människor tycker. Ingen värdegemenskap har rätt i allt. Kanske kan det även vara klädsamt och sunt att faktiskt lyssna in vad de andra 97 procent av samhället – som inte jagar – tycker. Och ur denna diskussion faktiskt hämta kraft och slipa på sin argumentering.
För det är hur vi argumenterar och bjuder in dessa 97 procent av befolkningen som avgör om de tar avstånd från oss, eller om de är med oss. De är dessa vi måste nå för att säkra jaktens framtid. Lägg därför några minuter att förklara det som är uppenbart för oss istället för att förlöjliga okunskap. Fundera också på hur du skulle vilja bemötas, om du ville börja jaga idag och inte kunde någonting? Är vi, som kollektiv, tillräckligt inbjudande?
Om vi är inbjudande, toleranta, faktafyllda och sanningsenliga så är det svårt att vara emot en hållbar jakt, som ger klimatsmart kött och bidrar till en biologisk mångfald. Men vi behöver vända oss mot de 97 procenten som inte jagar med detta budskap – inte till oss själva som redan vet.

Svenska Jägareförbundets värdegrund är Öppenhet, Respekt och Ansvar. Det är tre bra ord som man kan möta människor med – även i ryggdunkarnas korridor.

 

av /8 Kommentarer

Tänker de jakt, kändisarna som jagar?

, , •

Då var den igång älgjakten. Lite älgskak är det i hela Sverige just nu. Premiärdagen i södra Sverige lyssnade jag på Rix FM där Robert Aschberg pratade jakt med inringande lyssnare. Jo då, han jagar, Robert, och fick helt klart försvara jakten ett antal gånger under sändningen.
”Kan man försvara jakt för nöjes skull?” var temat. Och folk ringde.

algjakt_jamtland700
Funderar de extra kring sitt jagande, kändisarna som kanske måste motivera det mer än andra jägare? Foto: Madeleine Lewander

Jag lyssnade och gick igång rätt rejält under sändningen. Tänkte nästan hela tiden: ”vad ska han svara nu, vad ska han svara nu” på både frågor och angrepp från lyssnarna. Jag kunde pusta ut för svaren var bra. Han belyste jakten klarsynt. Han fastslog exempelvis en gång för alla att vi jagar för att det är kul. Eller när han fick den jakthatande köttätaren att själv erkänna att han hycklar.
Någonstans svajade det till lite med älgkor och kalvar men Aschbergs smorda munläder löste det elegant.

Jag tycker om att många kända personer jagar. Aschberg, Zlatan, Måns Zelmerlöw, Adam Alsing, Per Morberg. Lotta Lundgren förstås. Och en massa andra kända ansikten. Jag vet också att fler är på gång och vill börja jaga, nosar runt i jägarexamenstrakterna.
Det slår mig att de har ett tufft ansvar. Som jägare litar jag ju liksom på dem, de blir lite jaktens ambassadörer. Att de kan förklara det fina med jakten så att folk förstår och att det blir rätt känns viktigt. Kraven känns lite högre.
Är de medvetna om det?
Deras jagande ifrågasätts förmodligen rätt hårt emellanåt i officiella sammanhang.

Då gäller det att de har tänkt igenom det hela.
När det gäller Lotta Lundgren vet jag. Hon har redan tänkt ut svar på saker som jag inte ens kommit på att jag kan fundera över.

Zlatan gjorde Volvo-reklamen som fortfarande berör mig djupt. Filmen har över fem miljoner visningar på Youtube.
Det är självklart att jaktsekvenserna i klippet blev som Zlatan ville. Och de blev bra. Känslan är vacker och sann. Det är viktigt.

Jag har inte sett eller hört om Måns i så många jaktliga sammanhang ännu men han har en jaktlabrador som han visst jagar med. Det räcker i min värld. Jag litar på honom.
Per Morberg bara intar jakten precis som han gör med allt annat, mat, vin, rubbet. Jakten är ett självklart inslag i hans liv. Jamen då så.
Adam Alsing har skjutit sitt första vildsvin. Det vet vi. Fotot på Fejan är enkelt, grisen hänger i slakteriet, Adam ser stolt ut.
De får godkänt allihop.
Men jakten är ett arv, en gåva som måste förvaltas av alla oss som tagit steget in och förstått.
Att vara jägare är något att vara stolt över.
Så jag hoppas att de fortsätter att visa jakten som den är, med ödmjukhet och respekt.

av /3 Kommentarer

Det självklara är inte längre självklart

, •

För några decennier sedan var en stor majoritet av alla jägare medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Det var så självklart att en del trodde att de var medlemmar i Svensk Jakt. Men det spelade ingen roll. De fick del av den information som de behövde för att kunna bedriva och utveckla sin jakt. Vid den tiden var det självklart att alla skulle vara med. Och på samlingarna i skogen diskuterades de artiklar som varit med i senaste tidningen.

 

Soluppgang-i-skargard

Men samhället förändras och utvecklas.
Idag läser inte ungdomar tidningar på samma sätt. Kollektiva värden får stå tillbaka för de enskilda. Färre människor växer upp på landsbygden. Kunskapen om djur och natur minskar. Föreningslivet och de stora folkrörelserna har det idag jobbigt. Människorna verkar inte längre ha samma benägenhet att vara medlemmar i olika organisationer, bara för att stödja en god sak. Människorna vill ha ut mer, det handlar om enskilda värden.
Internet och sociala medier har därtill skapat möjligheter, men samtidigt gett oss en mängd utmaningar. Medlemmarna är som bekant inte en homogen grupp som går att nå med samma kanaler. Alla använder inte ens Internet.
Även jakten har förändrats. Rovdjuren har kommit tillbaka – med allt vad det har inneburit – gässen, vildsvinen, kronvilt, bäver, dovvilt ökar i antal. Den tekniska utvecklingen håller på att förändra vissa aspekter av jakten. Nya hundraser har dykt upp. Det går fort och det händer mycket.
Men det finns en sak som inte förändrats.
Om en organisation inte har många medlemmar bakom sig så minskar förmågan att påverka politiker och myndigheter.
En stark folkrörelse når fram med sina synpunkter till regering, riksdag, statliga verk och länsstyrelser. Den får makt genom sitt medlemsantal.
Än har Svenska Jägareförbundet en sådan stark position. Frågan är hur länge till kan vi behålla den?

Har ni noterat att alla nästan alla stora massmedial jaktfrågor är kortsiktiga? De kan handla om nästa års älgjakt, jakttider, kötthantering, skytte eller hundanvändning. Naturligtvis lägger förbundet stora resurser på dessa och arbetar målmedvetet för att få till bra regler. Men är detta våra viktigaste frågor?
De riktigt långsiktiga frågorna lägger få jägare märke till. De ser varken arbetsinsatsen eller resultatet. Och det är helt naturligt att det är så, för ämnena är ofta komplexa och svåra att greppa. Dessa kan handla om samhällets acceptans för jakten, jaktetikens effekter, viltköttets betydelse för acceptans, förtroendet för jägarna som grupp, säkerhetsarbetet eller jaktens och jägarnas position i samhället.
Nu leker jag magister och ställer lite frågor. Har vi någon meningsfull jakt om samhället inte har acceptans för vad jägarna gör? Svaret är nej.
Låt mig ställa ytterligare några frågor: Är det någon av er som tror att vi hade haft den jakt och de lagar och regler om inte Svenska Jägareförbundet hade funnits? Svaret är nej.
Är det någon av er som tror att vi om 20 år kommer ha en bra jakt om inte Svenska Jägareförbundet är starkt och kan nå fram till regering, riksdag, myndigheter? Svaret är nej.
Finns det någon annan organisation som arbetar med dessa långsiktiga och avgörande frågor? Svaret är nej.
Tänk på ovanstående när ni går ut på älgjakt i morgon. Fundera på om inte 600 kronor för ett medlemskap är en ganska billig investering för en bra jakt i framtiden.
Medlemskapets innersta kärna handlar ju om att säkerställa jaktens framtid, i en tid när allt färre förstår vad en jägare sysslar med.
Gör också jakten en tjänst och värva medlemmar till förbundet. Du kan inte lita på att någon annan gör jobbet. Rekryteringen börjar med en enkel fråga: Är du medlem?

av /4 Kommentarer

Svårt att förklara kärleken till jakten

, •

Jag gillar Lotta Lundgren! En person som kan stå vid en köksbänk bland en massa folk, laga mat och samtidigt säga saker som liksom är plockade direkt ur ens egen skalle är ganska imponerande.

lotta_lundgren_700
Lotta Lundgren och min kollega Christina Nilson-Dag fixar med dovhjorten under jaktlunchen. Foto: Madeleine Lewander

Jag lyckas knappt uttala mitt eget namn när jag fyller på kaffebryggaren hemma. Fattar inte, jag är ju kvinna, borde ha simultankapacitet, heter det. Men nej.

Ja, jag var där och tittade, smakade och lyssnade. Lotta berör. Superkvinnlig men ändå jägare, ja, inget av det där spelar egentligen någon roll. Men vissa tror att vi är machokvinnor med jättebiceps och grov hårväxt mellan behåkuporna. Det finns säkert sådana jägarkvinnor också. Saken är den att vi faktiskt får se ut precis hur som helst och vara jägare ändå.

Snart dyker hon, Leif GW och Inhwan upp i rutan igen fast nu på SVTs tablå och inte bara webben i På jakt med Lotta och Leif. Det är värt att kolla på.
På jaktlunchen nämnde hon att hon gillar honom skarpt, GW. Och det är ju bra. Jag kan behöva få min bild av honom aningen upplyft efter att jag som liten ynklig apportör för ett antal år sedan rätt burdust fick veta att min plats uppenbarligen var någonstans där han slapp se mig.

Lotta pratade om att många vill se logiken i jakten, att vi ”borde” jaga för att äta viltkött. Och att det inte är så. Det gör jakten kontroversiell och det är det som gör att vi ofta har svårt att motivera vårt jagande. I alla fall så att en ickejägare ska förstå. Att sätta ord på själva känslan är svårt.
För den delen i vår hjärna som älskar jakten är inte verbal. Så är det nog.

Det är kanske jakt jag tänker på när jag kokar kaffe.

av

Skadade jägarna hånas – nu får det vara nog!

, , , •
Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall

En jägare ligger svårt skadad efter en björnattack, en annan fick sin arm illa tilltygad. På en i flera hänseenden ynklig  Facebooksida sitter människor och brutalspyr galla över dem båda. De hånskrattar, säger ”Rätt åt tokfan! ”Tycker synd om björnen” ”Björnen mördades”. Smädesorden haglar. De skadade jägarna och jägare som grupp hånas hänsynslöst. Ord som amatörer, hår på bröstet, skjutglada troféjägare radas upp i kommentar efter kommentar. Björnen tillskrivs ett värde skyhögt över de skadade personerna.

Klöverblomma. Foto: Oscar Lindvall
Istället önskar vi de skadade björnjägarna god bättring och skickar ett gäng styrkekramar till dem och deras familjer. Foto: Oscar Lindvall

Jag vill inte att något djur ska lida. Men att sätta djurets värde högt över en människas och dessutom gotta sig i folks olycka baserat på detta är fel.
”Det goda hatet har blivit ett monster” skriver Marcus Birro i en krönika. Stämmer precis. Det gäller att ha rätt åsikt för att inte de som ”älskar det goda” ska kasta sig över en. Bara att tillskriva sig ensamrätt på ”det goda” vittnar om att något är galet.
På den där skitsidan har folk tagit sig rätten att hata rent ut, motiverat med en besatthet och snedvriden uppfattning om vad empati är. Och föreningen som ansvarar för sidan låter dem hållas. Jag ids inte ens skriva ut dess namn.

I empatins namn skrattar de åt de svårt skadade männen. I empatins namn tycker de egentligen att de förtjänar sina skador. Naturligtvis utan att veta vad som egentligen hände. I empatins namn vältrar de sig i hatattacker på jägare i allmänhet och björnjägare i synnerhet. Och det är de här insnöade människornas fanatiska så kallade kärlek till rovdjur som tillåter deras fingrar att spela fritt över tangentbordet och skapa en alltmer tilltagande hatpropaganda mot dem som tycker och lever annorlunda.

Vi jägare har länge försökt att försvara oss mot kantiga, uppdiktade, okunniga och osakliga påhopp mot det vi gör och hur vi lever.
Men nu har de här rovdjursivrarna gått för långt en gång för alla.

Nu skiter jag i att försöka försvara det jag gör och står för, inför den här kletiga massan. Istället förkastar jag hatet som lyser som klara blixtar i mörker.
Låt dem sitta i sitt lilla hörn och hata. För nu tycker jag att vi ger fullständigt fan i dem.

Vi använder ordet empati på ett annat sätt istället och önskar de skadade björnjägarna god bättring och skickar ett gäng styrkekramar till dem och deras familjer.

Reds anm. Jag publicerar inga kommentarer som på något vis försöker rättfärdiga eller debattera beteendet som beskrivs i texten ovan.

av /19 Kommentarer

Jakten – hundens bästa tid

, , •
Jakten - hundens bästa tid.

Jakten är igång igen. Det är underbart! Den ickejagande omgivningen utanför hänger med huvudet för att den fantastiska sommaren är slut. För oss jägare är det bara ett steg in i nästa härliga tid. Och för våra hundar är det först nu året börjar.

Jakten - hundens bästa tid.

Luften känns sedan länge klarare, färgerna skiftar, hej på jaktkompisar som jag inte sett sedan slutet av förra säsongen.
Och hundarna, det är nu de mår så jävla bra.
Det är nu de gör det de älskar mest av allt, jagar. Det är nu jag i vissa jaktsituationer kommer så nära min hund så att vi i sinnet fungerar som ett enda psykologiskt väsen. I det läget förstår vi varandra exakt, ett tyst gemensamt språk och en känsla som ingen balkongbiolog i världen någonsin ens kommer att vara i närheten av.

De flesta av mina egna hundar här hemma, de apporterande, börjar leva på riktigt nu. Vi har nästan bara jaktlabbar numera och -spaniel.
Wachteln, kortdrivaren, börjar bli gammal. Jag hade tänkt köpa en till men den jakten lockar inte riktigt längre så länge vi inte vet hur det blir med rovdjurspolitiken. Jag har fegat ur.
Skaffar jag en drivande/kortdrivande hund nu så är den hunden på topp om låt säga fem år. Hur ser det ut i skogarna då? Och hur kul blir livet för en hund vars höjdpunkter i livet är just jakten om den inte får jaga? Om jag plötsligt känner att det inte funkar, att vi inte kan jaga mer tillsammans för att jag inte törs släppa den längre?

All respekt till alla er som kör vidare med era drivande och ställande hundar trots det som sker, eller rättare sagt inte sker, omkring oss. Ni räddar våra jakthundraser, ni hjälper till att rädda jakten och hela vår närhet till skogen, naturen och landsbygden.
Och jag kan redan nu säga att jag inte kommer att publicera en enda anti-kommentar för just nu mår jag så bra och tänker fortsätta med det ett tag till.

Litet klipp från en andjakt nu i augusti.

av /6 Kommentarer

Medan de andra såg på

, , , •

Ringduva1

För första gången på många år var jag på väg till biblioteket. Jag skulle skaffa ett lånekort, som behövdes för att låna en e-bok. När jag öppnade den tunga glasdörren, med ett lånekort i fickan, stod en skara människor en bit bort. De hade format en ring runt något som låg på marken. Eftersom mitt intresse mest låg på den bok som skulle inlånas via surfplattan lade jag inte mer energi på folksamlingen än så.

Men precis när jag skulle cykla iväg hemåt vände sig en 18-åring om och frågade mig om jag visste hur man ”tog död på en fågel”. Efter att ha jagat i hela mitt liv och arbetat på Svenska Jägareförbundet i tio år och därtill läst Jordbruksverkets riktlinjer och allmänna råd om slakt och annan avlivning så visste jag det.

Därför gick jag fram till folksamlingen på torget och tittade in i ringen. På marken stod en ringduva. Strax intill den fanns en inglasad scen. Det behövdes inte något större detektivarbete för att räkna ut vad som hänt. Duvan hade flugit in i glaset. Nu var den dödligt skadad. Det ena ögat hade trillat bort, det andra var sönderslaget. Blod som runnit från näbben hade format en stor pöl på marken. Duvan hade också stött upp ett antal frön från sin kräva.

Där stod den blinda ringduvan och vaggade, ramlade, reste sig och vaggade vidare. Människorna i ringen pratade om att någon borde avliva den. De sa ”Usch” och ”Vad synd”. De stod som åskådare och betraktade ringduvans dödskamp. 18-åringen tittade vädjande på mig. Han ville få ett slut.

Men jag var inte där som jägare eller ganska påläst i Jordbruksverkets riktlinjer kring avlivning. Jag var där som lånekortshämtare. Men snabbt förvandlades jag till det som alla jägare är – djurvän. Jag ville heller inte se fågeln lida. Den dödligt skadade ringduvan skulle inte behöva plågas mer. Den gungande fågeln, med blödande näbb, skulle inte dö långsamt.

När folksamlingen upptäckte att någon skulle göra det som de redan borde ha gjort försvann alla snabbt från platsen. Medan andra såg på gjorde jag det som alla djurvänner borde ha gjort. Jag tog den dödligt skadade fågeln i handen med avsikt att förkorta en utdragen kamp mot ett oundvikligt slut. Duvan sprattlade tafatt. Huvudet hängde.

Avlivningen gick fort.

Trots att jag har jagat nästan alla lovliga fågelarter och tvingats att avliva ett antal, som inte dött omedelbart av skottet, är det ingen som berört mig mer än den gungande ringduvan utanför biblioteket. Att en enkel avlivning av ett dödligt skadat djur ibland kan sätta djupa spår är lite konstigt. Att jag som van jägare skulle reagera så överraskade mig. Kanske berodde det på att jag inte var jägare i det ögonblicket, utan en biblioteksbesökare, kanske finns det andra psykologiska förklaringar. Men det fanns ingen glädje eller stolthet, bara lättnad över att fågeln inte skulle behöva lida mer.

Efteråt har jag funderat på varför ingen annan agerade? Är det en konsekvens av urbaniseringen eller för att människor fjärmar sig från naturen, eller att de inte kan eller vågar? Eller är bilden av en djurvän sådan att man aldrig får ta saken i egna händer? Det spelar kanske ingen roll, men det säger något om min syn på djurvänner. Människor måste ta ansvaret som kommer av att bruka naturen. Det innebär ibland jobbiga beslut. Men att vara jägare är att också att vara djurvän. Vi vill inte att se djur lida. Som jägare tar vi oss också ibland rätten att döda ett djur, men vi gör det med en särskild avsikt. Är det med rätt avsikt så kan vi också förklara varför och få förståelse. Det är en viktig insikt att komma ihåg – rätt avsikt.

Därför känns det tryggt att veta att det runt om i landet finns 300 000 jägare som hade agerat precis som jag, med rätt avsikt. De hade tagit ansvaret som följer av att vara jägare, medan de andra troligen hade sett på.

av /6 Kommentarer

Räv och grävling – det är jägarna som bryr sig

, , , •
Rödräv. Foto: Göran Ekström

Jag ser dem varje dag. Nu ligger de där igen, döda vid vägkanten, räv och grävling.

Rödräv. Foto: Göran Ekström
Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen är det bara en art som får kramar, vargen. Foto: Göran Ekström

I år vaknade grävlingarna nog lite tidigare eftersom värmen också har kommit tidigare än vanligt.
Upp ur grytet, hungriga, några solstrålar värmer, sträcker på sig, tvättar sig, lufsar iväg och letar mat när det skymmer. Och där kommer bilen… Under ett år dör  ungefär 30 000 grävlingar på det här sättet, tror Trafikverket. Jag har svårt att hitta en uppskattad siffra vad gäller räv men det lär vara ett antal tusen. Inte många bryr sig. Jag väjer för döda rävar och grävlingar på vägen, rävarna ofta platta som pannkakor efter bilar som bara har fortsatt att köra över. De ligger och ruttnar i vägkanten. Respektlösheten hänger som en dallrande dimma. Jag hatar det.

Vi jägare försöker i alla fall göra något åt det här. Vi förvaltar räv- och grävlingstammen så gott vi kan.

Grävling. Foto: Kenneth Johansson
 
 
 
 
 
Grävlingmos blir ingen glad av. Foto: Kenneth Johansson

I en annan del av universum sitter ett gäng jaktmotståndare och hatar jägare och älskar rovdjur på ett antal Facebooksidor. Men de älskar inte alla djur utan bara rovdjur. Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen kramas bara en enda art, vargen. Faktiskt är det dessutom just nu så att de flesta faktiskt trängs runt och nästan slåss om att få krama en enda varg, Susi.

Susi har flera tusen kramare. Hon kallas ”En smart kvinna”, det finns Susi-klistermärken, små Facebook-hjärtan skickas hit och dit adresserade till Susi.

Och det är inte så att det räcker med alla kramar Susi får från Sverige. Kramarna har bett om internationell kramhjälp. Så Susi får kramar från både när och fjärran.

Allt medan rävpannkakorna på Europavägarna fylls på medan våren gör sitt intrång. Statistiskt sett gör en hel drös av Susi-kramare själva rävpannkakor och även grävlingmos på vägarna. Gör de själva något för att minska viltolyckorna? Nej. Tycker de att det är bra att jägarna minskar antalet plågade rävar vid vägkanten? Nej.

För till rävarna räcker ingen kärlek från de här människorna. De är inte mer värda än pannkakor på en väg. Ty kärleken till Susi och hennes artfränder är blind och evig.

Jägarna sköt, enligt senaste avskjutningsstatistiken 72 400 rävar och 27 400 grävlingar. Djur som i de allra flesta fall dog en snabb död utan plågor. En gärning som minskade pannkakssmeten på vägarna betydligt. Jägarna minskade risken för alla, även för Susis kärlekskranka beundrare, att köra på en räv eller en grävling. Men om jag har förstått saken rätt så är väl inte det bra heller.

 Exempel på jägaruppfattning.
Exempel på ”jägarkärlek” i kommentarerna hos en av de största kramar-organisatonerna.

De flesta av de här personerna hatar jägarna innerligt. De ska helst inte skjuta något alls. Och det är klart att om man inte ens reagerar över alla tusentals rävpannkakor som ligger utspridda på vägarna idag så lär väl inte 72 400 till märkas.

Skygglapparna på Susis fans börjar anta formen av gigantiska draperier. De ser bara en sak.

De har gått vilse i pannkakan.

av /20 Kommentarer

Vi är på rätt väg. Men det går frustrerande långsamt…

, , •

Vi har på kort tid sett beslut om licensjakt på varg, beslutets överklagande, inhibering av beslutet och överklagande av inhiberingen. Rena cirkusen. Igen. Därmed höjs åter kritiska röster som hävdar att Svenska Jägareförbundet inte åstadkommit något. Och borde vi inte ta till mer drastiska metoder? Frustrationen är förståelig och delas av oss alla. Men är det verkligen sant att vi inte uppnått något? Och hur hade det sett ut om vi drivit en hårdare linje?

Vårt mål är max 150 vargar, och att få reglera vargstammen genom jakt så snart stammen är livskraftig. Vi har länge arbetat långsiktigt och målmedvetet för att uppnå detta. Vår rovdjurspolicy och handlingsplan varg har haft samma utformning sedan 2008.

Sedan dessa har vi varit starkt bidragande till att vi fått till:

* Ändring av § 28 (möjligt att skjuta under pågående angrepp, innan tamdjur skadats)

* Populationsreglerande  licensjakt 2010-2011

* Ändring av § 28 (anmälan till länsstyrelse istället för polis)

* Delegering av skyddsjaktsbeslut till regional nivå

* Uppdrag att utreda de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till jakt och användande av löshund

* Referensvärden/GYBS på en avsevärt lägre nivå än som annars hade varit fallet

* Beslut om jakt vintern 13-14

I samtliga fall är det beslut som kraftigt kritiserats av miljörörelsen, som har arbetat aktivt för att besluten inte skulle komma till stånd. När det varit möjligt har man även överklagat besluten, och där sitter vi nu i en juridisk sörja där demokratiskt fattade beslut inte verkställs.

Men betyder det att vi inte åstadkommit något? Absolut inte! Hade vi inte arbetat långsiktigt och envetet med frågorna hade besluten ovan inte fått den utformning de nu har. Även om en del av besluten inte kunnat verkställas ännu, så betyder inte det att så inte kommer ske. Min bild är att vi långsamt och gradvis ser en förskjutning mot den förvaltning vi vill se. Vi är inte där, och kanske når vi inte ända fram till våra måltal, men det går åt rätt håll. Både när vi ser till en del av besluten ovan, och hur resterande frågor nu diskuteras hos myndigheter och av politiker.

Efter att ha varit med och diskuterat detta med politiker, myndigheter och andra aktörer ett tag kan jag bara säga att jag är 100 % säker på att hårda tag hade givit ett sämre, inte bättre utfall. Även om jag förstås inte kan bevisa det. Samtidigt kan ingen bevisa att vi nått längre med hårdare nypor.

Hade vi inte arbetat konstruktivt och långsiktigt med frågan är jag övertygad om att vi haft en förvaltning helt inriktad på bevarande, med måltal på minst runt det tredubbla. Vi hade dessutom med absolut säkerhet inte haft rekordhög acceptans för jakt.

Det finns all anledning att känna sig synnerligen frustrerad över ”överklagandecirkusen”. Det betyder dock inte att vi inte uppnått något. Vi är på rätt väg, och har till och med fått kommissionen att säga att man nu går från att fokusera på ekologisk bärkraft för rovdjuren till socioekonomisk bärkraft. Det är en extremt viktig omsvängning.

Visst går det alltför långsamt och tydlighet är en dygd. Drastiska åtgärder kommer dock med säkerhet att göra att vi kör i diket på vägen mot en förvaltning av vargen med populationsreglerande jakt som ett av verktygen. Tar vi rygg på Finland med illegal jakt som förvaltningsgrepp vet ingen hur det slutar. Mer än att förtroendet för jägarkåren kommer att försämras i breda lager i samhället och att synen på jakt snabbt lär ta samma väg. Det har vi knappast råd med. Och det överensstämmer inte heller med våra värderingar.

av /127 Kommentarer