Förra året skrev jag att jag kanske aldrig skulle besöka Vargsymposiet i Vålådalen igen. Förbundet valde att inte delta för första gången på 21 år. Anledningen var den stoppade vargjakten eller rättare sagt den totala bristen på vargförvaltning. Det fanns helt enkelt ingen anledning att diskutera frågan längre, debatten hade nått vägs ände. Men saker och ting har förändrats. Det negativa är att vargstammen fortsatte att öka. Det positiva är att vi faktiskt fick en vargjakt på 44 vargar januari 2015. Så vi bestämde att det åter igen var dags delta. Syftet var att försöka förklara varför vi anser att vargjakt är viktigt. Daniel Ligné talade därför om hur jakten som intresse och näring har påverkats av vargstammen. Daniel beräknade förlusten, enbart till varg, till 137 miljoner per år. Samtidigt visade han på de studier som SLU gjort om acceptensen för varg. Är verkligen genetiken det som är viktigt i dagsläget när acceptansen rasar, frågade han. I de flesta länen i den norra halvan av Sverige är det en majoritet som inte ens tycker om att det överhuvudtaget finns varg i Sverige!

Jag pratade om löshundsjakt-igår, idag och i andra länder. Vissa organisationer sprider nämligen myten om att löshundsjakt är unikt för Sverige och vissa hävdar t o m att jakthundar far illa. Både av de ”tvingas” jaga och av att de ofta skadas vid jakt. Jag visade Youtube klipp från andra länder som visar att vi är långt ifrån unika. Löshundsjakt förekommer i väldigt många länder. Det som skiljer oss från andra länder är att vi avlat fram jakthundar som inte attackerar viltet de jagar och är anpassade till de arter de jagar. Men framför allt har vi inte packjakt. Allt för att minimera påfrestningarna på viltet. Noterade vidare att de organisationer som vill begränsa jakthundar för att de stör vilda djur under jakt inte tycks se problem i att våra tamkatter enligt SNFs beräkningar dödar 16 miljoner småfåglar per år! Jag visade även på statistik från Agria 2010 som visar att just jakthundar är de överlägset friskaste och de minst skadedrabbade raserna. Noterbart att 9 av de elva de friskaste hundraserna är jakthundsraser och av dem är 6 svenska raser.

Personligen fick jag mest utbyte av tre föredrag. Det första var den engelska genetikern Michael Bruford som presenterade resultatet av det uppdrag han fått av NV om behovet av invandring i förhållande till vargstammens storlek. Min tolkning är att Bruford rapporten kommer att visa att riksdagens beslutade referensvärden uppfyller alla vetenskapliga krav enligt EU:s Art och habitatdirektiv. Fortfarande är invandring viktigare än antalet vargar. Det intressanta i det Bruford redovisade var hur ”lite” invandringen påverkar den genetiska variationen och inaveln. Den enda slutsats man kan dra är att de marginella genetiska vinsterna med flera hundra vargar är helt orimliga i förhållande till de socioekonomiska kostnaderna. Den slutgiltiga rapporten är ännu inte klar. Men redan nu kan vi konstatera att de 270 vargar som NV satt som gräns för gybs med en effektiv invandrare per generation uppfyller alla krav enligt EU direktivet, även de genetiska.
Professor Dag Lindgren har analyserat det som presenterades i Vålådalen och har kommit till samma slutsats som jag. Den nya regeringens uppdrag till Naturvårdsverket om genom ett ”brett vetenskapligt underlag utreda vad som är gynnsam bevarandestatus för varg” lär bli enkelt. Det är bara att fastställa riksdagens beslutade referensvärden som riktiga!

Det andra intressanta föredraget hölls av Arthur Middleton, forskare Yale University. Han talade om ekologi i ett bevarande perspektiv. De omskrivna kaskadeffekter av varg i Yellowstone som har blivit den stora sanningen bland värnarna visar sig inte vara fullt så enkla som man låtit påskina. Man har bl a påstått att vargens återkomst har lett till bäverns återkomst och att viden i älvdalarna kommit tillbaka. Men så enkelt är det inte. Det finns flera ”fel” i de tidigare slutsatserna. För det första är inte nationalparken ett slutet ekosystem. Tvärt om har man en kraftig migration ut ur parken på hösten. Wapitin lämnar i princip helt parken och lever vinterhalvåret utanför densamma och förvaltas där. Det kan vara t ex både jakt och utfodring. Alltså inte alls ett enkelt varg-wapiti system som värnarsidan gjort gällande.

Det andra, än mer häpnadsväckande, var att man nu tror att ”lake trout” (kanadaröding) är den som orsakar wapitistammens nedgång. ”Lake trout kill elk” har blivit en populär bildekal!

I Yellowstones vattendrag fanns tidigare miljoner strupsnittsöringar. Någon sportfiskare tyckte antagligen att kanadarödingen är roligare att fiska eftersom den är större och släppte ut ett antal. Men resultatet av inplanteringen har blivit katastrofal. Strupsnittsöringen är på väg att försvinna. Eftersom den är vårlekande utgjorde den en viktig födoresurs för landlevande arter när den vandrade upp i älvar och bäckar. Kanadarödingen däremot leker i sjöarna. Alltså stannar hela den tidigare flör landlevande arterna tillgängliga biomassan kvar i sjön istället. Resultatet har blivit att grizzlyn vars vårmeny tidigare bestod av strupsnittsöringar nu äter wapitikalvar istället. Dessutom har medeltemperaturen i parken sommartid ökat dramatiskt vilket sätter ner hindarnas reproduktionskapacitet. Så kaskadeffekter finns, men de ha lite med varg att göra.

Det tredje föredraget var mer av filosofisk karaktär. John Linell talade bl. a om ett ämne som flera av er som skriver här på min blogg brukar diskutera, land sharing och land sparing. För att göra en lång historia kort. Hans menade att antivarg- och rewilding rörelserna har kommit till samma slutsats, fast av helt olika skäl. Antivargrörelsen vill flytta vargarna till reservat för att de inte går ihop med människor. Rewildingrörelsen däremot vill istället flytta människor bort från vargarna. Resultatet blir detsamma, stora områden där djur och natur sköter sig själva utan mänsklig inblandning.
Vid en första anblick kanske någon tycker att det är en bra idé. Men om vi för ett ögonblick lyfter blicken bort från vargar och ser på frågan lite vidare. Vill vi verkligen separera människor och djur? Ligger det i jägarnas intresse? Vad får det för konsekvenser för det naturvårdsarbete i stort? Vad har det för effekt på annan markanvändning?

Innebär idén om land sparing att mindre hänsyn till djur och natur behöver tas på all annan mark, den biologiska mångfalden garanteras ju på de avsatta områdena. Leder land sparing till ännu mer intensivt odlade marker, både  i jord- och skogsbruk? Vilken plats har det jaktbara viltet i det intensivodlade landskapet?

Vargsymposiet har varit en viktig samlingspunkt genom åren. Jag har själv haft stort utbyte av det och någon gång i framtiden kanske jag får tillfälle att skriva om viktiga diskussioner långt in på nätterna som faktiskt påverkat rovdjursförvaltningen. Men just nu måste själva symposiet ändra karaktär, annars kommer det att självdö. Min uppfattning är att just de viktiga ämnena som nu diskuteras långt in på nätterna efter själva symposiet ska bli själva upplägget.