vargjakt

Vargpass i Dömleskogen                         Foto: Gunnar Glöersen

 

Nu är vargjakten över i Värmland där jag jagat. Som vanligt har jakten debatterats och kritiserats av vissa grupper. Deras försök att störa och ”dokumentera” vargjakten har begränsat sig till att dyka upp på parkeringsplatser i lågskor eller åtminstone i kläder som inte direkt lämpar sig för mera avancerade skogsutflykter. Efter att de under den första helgen fick sin mediala uppmärksamhet försvann de.

Däremot var lokalbefolkningen fortsatt på plats och gav oss glada tillrop. Under de 12 dagar jakten pågick träffade jag många längs vägar och vid röda stugor i skogen. Alla sa samma sak. ”Lycka till, skjut så många ni kan. Ni har mitt stöd”. Dessutom fick vi många tips från allmänheten som gjort sig besväret att söka upp våra telefonnummer. De hade sett vargar eller vargspår och ville hjälpa till. Alla rapporter var inte rätt, men visar på det engagemang för vargjakten som finns i bygderna.

Jag jagade själv 10 av de 12 dagarna. För det mesta hängde jag i spåren efter vargar. Det gör att chansen att få skjuta en varg är liten. Men man får glädjas med passkyttar, som efter många och långa timmar i kyla, får skjuta en varg. Mest beundrar jag de unga grabbarna, Simon, Robert, Tommy, Niclas och Anders m fl. som sent varje kväll körde över markerna och sprejade alla spår med grön färg. Sen var de ute igen kl. 05.00 och sökte nya spår. Vissa sträckor till fots med pannlampa genom skogen. De är ungdomlig entusiasm! Alla andra kom till serverat bord kl. 09:00!

Vargjakt är roligt ungefär tre dagar, sen övergår det hårt arbete. Jaktledarna lägger ner många dagar i förväg med planering. När vargjakten väl är igång ska vargarna ringas, passkyttar ställas ut, säkerhetsdetaljer och regler genomgås m.m. Efter jakten ska fällda vargar visas upp för länsstyrelsens personal och papper fyllas i. Samtidigt ska nästa dags jakt planeras och telefonsamtalen blir många och långa till sent på kvällen. Det blir inte många timmars sömn.

Många ickejägare verkar tro att det är nöjet att få skjuta en varg som driver oss. I själva verket är det för att vi överhuvudtaget ska ha något att jaga kommande år som vi jagar. Det är älgar, harar och rådjur vi vill jaga, inte varg!

En ny erfarenhet blev vargjakt med hund. Inte bara för mig utan även för hundförarna själva. Ganska många av vargarna har skjutits för hundar. Jag visste att man gjort det i Finland. Men att t ex en ensam liten smålandsstövare kan driva vargar i pass är onekligen lite märkligt. Om vargen bestämmer sig för att jaga istället för att vara den jagade har hunden givetvis ingen chans, vargen väger 2-3 ggr mer än hunden. Hemligheten ligger i att det är hundföraren som söker upp vargen och skrämmer den ur daglegan. Den ska veta att den är förföljd av oss. Först då släpper man hunden. Jag är inte djurpsykolog, men gissar att den normalt tuffa vargen tappar självförtroendet när den som jagande plötsligt blir den jagade. Problemet för oss är att få alla att förstå den skillnaden. I andra sammanhang säger vi att vi inte kan jaga med hund p g a vargen. Nu jagar vi plötsligt varg med hund. Var säkra på att ”den andra sidan” kommer att försöka tvista till argumenteringen.

Sammanfattningsvis visar vargjakten att vi är väl förberedda, bra organiserade och att samarbete över jaktlagsgränserna är helt avgörande. Nu ska vi fortsätta arbetet med att få en långsiktig och vettig vargförvaltning. Ännu är vi inte framme, 2015 års vargjakt var bara det första steget.

SRF

När jag igår kväll fick ögonen på Rovdjursföreningens förklaring till sitt agerande i vargfrågan kom jag att tänka på Strindbergs bok, ”En dåres försvarstal”! Precis som Strindberg i sin bok om sin relation till Siri väljer Rovdjursföreningens generalsekreterare och ordförande att ge ”sin egen” beskrivning av sitt förhållande till rovdjurspolitiken. I deras verklighetsbild är det de som blir hånade och får lida av rådande vargpolitik, inte landsbygdsbefolkningen. Det är inte de som är de stora förtryckarna, utan den förra regeringen med Eskil Erlandsson i spetsen.

Strindbergs bok slutar med, ”Jag har hämnats; vi är kvitt…”. Man kan anta att Rovdjursföreningen använder samma fras om Kammarrätten idag går på Förvaltningsrättens linje och beslutar om fortsatt stopp för vargjakten.

Rovdjursföreningens försvarstal är lika hemskt som Strindbergs ansågs vara på sin tid. Det saknar varje spår av självrannsakan, ödmjukhet och förståelse för konsekvenserna av den ökande vargstammen. Dahlerus och Nauclér visar också att de fullständigt struntar i att Sveriges riksdag med 87 procents majoritet vill att vargstammen ska förvaltas och begränsas genom jakt. Deras syn på ”demokrati” begränsar sig till rätten att kunna använda domstolsväsendet till att obstruera mot folkviljan.

Det finns mycket i texten som man skulle kunna kommentera, men jag begränsar mig till att förklara innebörden av deras tre krav för en hållbar vargförvaltning.

ett vetenskapligt välgrundat referensvärde för hur många vargar som behövs, som inkluderar genetiska hänsynstaganden

Målet är att det ska finnas minst 2000 vargar (Ne 500) i ”vår population”. Sveriges andel skulle sannolikt bli minst 1 500 vargar. För något inflöde av gener existerar enligt dem inte från Ryssland. Alltså vill de begränsa populationen till att enbart gälla Fennoskandia. Eftersom Finland knappast lär ändra sitt referensvärde (200 vargar) och inte heller Norge (30 vargar) lär Sverige få ta huvuddelen.

ett mål för genetiken och en konkret plan för hur isoleringen ska brytas och inaveln sänkas avsevärt och varaktigt

Med mål för genetiken menar de är att inaveln ska sänkas till högst 10 %. Eftersom Sverige ligger i utkanten av vargens utbredningsområde med en liten landbrygga österut kan målet vara svårt att överhuvudtaget nå, åtminstone under överskådlig tid. Framför allt eftersom det redan finns så många inavlade vargar att nya vargars betydelse inte är lika stor som i en stam med färre vargar.

en plan för hur åtminstone ett antal vargetableringar ska få finnas i norra halvan av landet för att säkra den genetiska kontakten österut.

”Ett antal vargetableringar” i renskötselområde skulle innebära att varg för alltid ska finnas i där. Eventuella invandrare skulle givetvis ”fastna” i dessa områden eftersom de där stöter på de första skandinaviska vargarna efter att de lyckas ta sig genom den vargtomma ”förbjudna zonen” i norra Finland. Eftersom Sverige är ett avlångt land skulle många valpar från dessa nordliga revir med invandrare välja att också etablera sig i renskötselområdet, nära befintliga nordliga revir. Det i sin tur skulle innebära att merparten av de genetiskt viktiga vargarna plötsligt skulle finnas i den norra halvan av Sverige. Hur argumentationen från SRF skulle se ut då behöver jag väl knappast nämna. Men konsekvensen skulle bli att rennäringen precis som SRF skriver skulle få ”anpassa sig till moderna miljökrav”. Fritt översatt, upphöra i sin traditionella form.

Att rovdjursföreningen överhuvudtaget väljer att publicera försvartalet visar inte bara på desperation när de nu märker att opinionen svänger. Tidningarnas ledarsidor är nu fulla med kritik mot dagens ordning där enskilda domares inflytande över förvaltningen är större än det folkvalda parlamentets vilja. Texten visar också på den totala bristen på förståelse för de tusentals renskötare, markägare, djurägare och jägare som på riktigt får betala priset för en växande vargstam.

Ann Dahlerus och Kenth Nauclér är dock villiga att kompromissa. Förslaget ser ut som följer:
– Om ni brukare går med på att lägga ner rennäringen i sin nuvarande form, avstår från älgjakt och användning av lös hund i stora delar av Sverige, accepterar att tamdjursnäring inte går att bedriva i skogsbygder och att markägarna avstår från intäkter från jakt och accepterar att fastighetspriserna i glesbygden sjunker. Då kan vi acceptera att ni jägare får skjuta några få vargar. Men bara om det görs ”försiktigt”!

I Nature, på debattsidan, sågar Guillaume Chapron på Grimsö återigen vargjakten. Jag har skrivit om hans bravader tidigare. Hans huvudnummer är att regering och riksdag har missbrukat hans forskning och att vargstammen enligt honom inte har en gynnsam bevarandestatus.

Här har vi alltså en ”opartisk professor” som ger sig in i vargdebatten med ett enda syfte, att polarisera debatten om en vargjakt som han ogillar. I sak har han dessutom fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsarna. Han utelämnar lyckade genetiska förstärkningar (Tivedenparet) och skriver istället att regeringen avslutat planerna på genetisk förstärkning till förmån för vargjakt. Inget av detta är sant. Det som hänt är att vargar vandrat in på egen hand och att kontroversiella utplanteringsprojekt i dagsläget inte bedöms vara nödvändiga. I sak har Naturvårdsverket fortfarande uppdraget att garantera och följa det genetiska utbytet.

Chapron driver hänsynslöst en egen agenda. Förutom att vilja stoppa vargjakten försöker han uppenbarligen göra sig ett namn på den internationella bevarandescenen. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har han extrema åsikter, som att rennäringen och löshundsjakten borde läggas ner till förmån för vargar. En sak som inte är allmänt känt är att det var han som på eget bevåg valde att föreslå förvaltningsmål för den svenska vargstammen till EU-kommissionen. En fransk professor ansåg sig alltså ha rätten att föreslå vilka åtgärder som bör vitas för att förbättra den svenska vargförvaltningen, helt utan att fråga vare sig myndigheter, politiker eller andra forskare!  För alla andra arter gjordes en bredare konsultation.

Chapron föreslog bl a följande.
– Kollektiv bestraffning av jägarkåren i området om någon skjuter en varg. Jaktförbud på alla rovdjur i fem år.
– En specialstyrka inom poliskåren för att granska § 28 skjutningar
– Djurägare som inte förbygger skador på tamdjur genom  t e x att stängsla ska straffas.
– Alternativa jaktmetoder som gör att löshundsjakt inte behövs.
– Att länsstyrelsepersonalen behövde utbildas bättre.

Det mest anmärkningsvärda var att han själv helt utan att rådfråga någon i Sverige föreslog att EU kommissionen skulle förorda att Sverige skulle starta ett forskningsprojekt för att fastställa gynnsam bevarandestatus vetenskapligt och juridiskt. Alltså exakt det projekt, Claws & Laws, som han redan planerat åt sig själv och senare också fick 5 miljoner för!

Gynnsam bevarandestatus är inte enbart ett vetenskapligt begrepp, de innehåller politiska avvägningar. Regeringen såg mot den bakgrunden givetvis  inget behov av ett meningslöst projekt, eftersom riksdagen redan beslutat i frågan. Chapron är kritisk till att regeringen inte såg behovet och framhåller istället att Naturvårdsverket som ”oberoende” myndighet minsann valde att finansiera det. Det i sig rimmar illa med att han i fråga om överklagningar uppenbarligen inte anser att Naturvårdsverket är ”oberoende” eller kapabelt att göra juridiska bedömningar vid överklagningar, trots att Århus konventionen tydligt säger att prövning ska ske av ”domstol eller ”annan administrativ enhet”.

Vid EU-kommissionens första workshop om rovdjursförvaltning, där jag var med, var Chapron den ledande opponenten mot en flexiblare tolkning av Art- och habitatdirektivet. Han krävde istället hårdare tolkning av Art- o habitatdirektivet och absolut ingen flexibilitet eller nationellt självbestämmande!
Vad projektet Claws & Laws syftar till förstår väl alla. I slutändan kommer det att vara lika bortkastade pengar som den första miljon Naturvårdsverket nyligen gav till den engelska forskaren Bruford. Det visade sig nämligen att svaret blev goddag yxskaft. Bruford presenterades nämligen samma analys av behov av genetiskt utbyte som redan förkastats en gång, ”rätt svar på fel fråga”. Så nu skickar man ännu mer pengar till England i hopp om att få ”rätt svar på rätt fråga” den här gången!

Chapron är alltså mannen som på egen hand lyckades förmå EU-kommissionen att föreslå svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning. Nu drar han igång debatten om vargjakten och dess laglighet. Han gör det inte i Sverige utan väljer istället att skapa ett internationellt tryck på Sverige. Vi får hoppas att han inte lyckas med sitt uppsåt den här gången också.

Jag kritiserar ofta bevarandesidan för att glida på sanningen och för att driva en landsbygdsfientlig vargpolitik. Men idag blev jag riktigt irriterad på en av de mest vargkritiska organisationerna, Folkaktionen ny rovdjurspolitik. I ett pressmeddelande idag hävdar de att Bernkonventionen har gett varghybrider ett skydd som gör att de i praktiken inte kan avlivas. Det är inte sant!

Sant är däremot att det fanns ett förslag till Bernkonventionen om att varghybrider skulle få samma skyddsstatus som vargen, samtidigt den uppmanar medlemsländerna att avliva alla hybrider. Motivet var alltså inte att skydda hybriderna, utan att stänga det ”kryphål” som förslagställaren menar finns för illegal jakt på varg. Man menade att personer som ertappas med att jaga varg illegalt kan skylla på att de ”trodde” att det var en hybrid. Alltså exakt det som den vargjakts rättegång handlar om i Finland just nu.
Grundproblemet med förslaget var att man, i sin iver att sätta dit tjuvjägare, i själva verket försvårade det som var målet. Nämligen kraftig decimering av förvildade hundar och hybrider i framför allt södra Europa. För vem vågar skjuta en förvildad dalmatiner om det i efterhand visar sig att den har 10 % varggener och alltså var en fredad hybrid?

Förbundet fick tips om förslaget och agerade snabbt via FACE, vår europeiska samarbetsorganisation. Det resulterade i att förslaget om att freda hybrider ströks. Ändå hävdar Folkaktionen ny rovdjurspolitik att de nu fått ett utökat skydd och att FACE inte protesterat. De gör det trots att de är väl informerade om att det var bl a FACEs protest som stoppade fredningen av hybrider.

Folkaktionen hävdar vidare att hybrider tidigare varit fredlösa och att de nu får ett större skydd. Inte heller det är sant. För det första är Bernkonventionens bestämmelser inte bindande för Sverige. Det är Art- och habitatdirektivet som styr vad vi får och inte får. EU kommissionen följde FACE förslag och stoppade fredningen i Bernkonventionen. Alltså är inte hybrider fredade och kommer inte heller i framtiden att vara det.

Jag delar Folkaktionens kritik mot de krafter som är så upptagna av att till varje pris skydda vargen att de inte inser att de själva är det stora hotet. Ursprungsförslaget hade givetvis på sikt lett till ett större hot mot vargen genom ökad hybridisering än de personer som tror sig kunna jaga varg illegalt under hybridtäckmantel. Det insåg även EU kommissionen. De insåg säkert också det absurda i att låta en hybrid bli en egen art i direktivet med samma skydd som vargen när målet är att utrota dem!

Den svenska lagstiftningen kommer inte att förändras p.g.a. av Bernkonventionens ställningstagande. Det står fortfarande var och en fritt att skjuta en hybrid om man verkligen ser att det är det. Säg t ex att du ser en vargflock där valparna ser ut som labradorer. Då kan man skjuta dem utan att riskera att bli straffade, hybrider är nämligen inte fredade. Om du däremot skjuter en varg och påstår att du trodde att det var en vargliknande hybrid riskerar du straff. Exakt samma sak som om någon skjuter en kraftigt haltande varg och efteråt inte kan bevisa att den var skadad fastän lagstiftningen ger denne rätt att avliva en skadad varg av djurskyddsskäl. Eftersom det inte heller är fritt fram att skjuta hundar riskerar du även straff eller skadestånd om det visar sig att ”hybriden” var en hund!

Det finns goda grunder berättigad kritik mot de krafter som till varje pris vill att vargarna ska sprida sig och bli fler och fler. Inte bara i Sverige utan runt om i Europa. Men kritiken måste vara befogad och saklig för att den ska vinna gehör. Folkaktionens pressmeddelande idag saknar allt detta. Var och en med någon självbevarelsedrift skjuter inte ”hybrider” hur som helst utan att först ha fått klarhet i vad det är för djur. Folkaktionen tycks vilja det omvända, att samhället ska tillåta var och en att bestämma vad som är en hybrid. Det fungerar givetvis inte i ett rättssamhälle hur illa man än tycker om vargar och hybrider!

Foto: Madeleine Lewander

 

Med jämna rum kommer frågan som jag tycker är både tråkig, svår och viktig. Den lyder: Varför säger inte Svenska Jägareförbundet nej till varg, varför inte noll vargar?

Låt oss här först göra klart att det är väldigt enkelt att säga noll. Det kan vid en första anblick också verka tydligt. Och inom vissa delar av jägarkollektivet kan det tyckas vara närmast politiskt korrekt att tycka så.

Men låt mig försöka förklara varför Svenska Jägareförbundets ställningstagande ser annorlunda ut. Jag börjar med att nämna det självklara. Sverige har beslutat att vi ska ha livskraftiga stammar av de stora rovdjuren. Riksdagen har i demokratisk ordning fattat det beslutet. En annan viktig grundförutsättning är att troligen ingen jägare vill ha varg på sin jaktmark, eftersom det många gånger omöjliggör löshundsjakt.

Låt mig också understryka att det som egentligen styr allt vad förbundet gör och säger är medlemsdemokratin. Det är alltid medlemmarna som bestämmer vad förbundet i slutänden ska tycka i olika frågor. Medlemmarna utser ledamöter eller ombud som för deras talan.

Förbundets åsikt kring vargarna finns nedtecknad i rovdjurspolicyn. Denna klubbades igenom av den högsta beslutande instansen i förbundet – årsstämman. Medlemmarna har genom detta beslutat att vi accepterar maximalt 150 vargar i landet. Rovdjurspolicyn är därmed det som styr allt arbete som förbundet gör kring vargen. Och det är medlemmarna som bestämt detta. Inte förbundsstyrelsen eller personalen – medlemmarna.

Orsaken till varför beslutet blev som det blev är långt ifrån enkelt att förklara. Men jag ska göra ett försök. Det finns i stort sett ingen politiker, inga myndigheter eller forskare som skulle ställa upp på eller driva åsikten att vi skulle ha noll vargar. Motståndet mot den åsikten är så att säga massivt.

En nation skulle – ur ett rent teoretiskt perspektiv – kunna säga nej till vargar, men det är inget som görs i en handvändning eftersom frågan är större än bara vargarna. Sverige är med i EU, som har lagstiftning i denna fråga, Sverige har också skrivit på Bernkonventionen, samt konventionen om biologisk mångfald och ett antal andra överenskommelser. Genom dessa förbinder sig Sverige att agera på olika sätt för att stå upp för exempelvis biologisk mångfald, arbeta med miljöfrågor och ha livskraftiga rovdjursstammar.

En seriös aktör som vill påverka staten i rovdjursfrågan måste då fundera kring och ha förslag på olika sätta att hantera de konsekvenser som kommer av sitt förslag. I denna fråga blir det extra tydligt vilka enorma uppoffringar ett sådant ställningstagande skulle kräva.

Är det någon av er som tror att Sverige skulle lämna EU och säga upp alla avtal och konventioner för att en minoritet av befolkningen vill det?

Det som komplicerar är att alla konsekvenserna av ett sådant ställningstagande skulle vi tvingas beskriva, och samtidigt ha kloka lösningar på allting. Har ni några snabba och enkla lösningar på de konsekvenser vi skulle få att lämna EU, Bernkonventionen, etc? Kanske några nationalekonomiska uträkningar kring frihandelsavtalets vinster kontra vargens negativa effekter? Nej, det hade inte årsstämman heller. Frågan är så stor och omfattande att den inte kan överblickas av en förening. Jag hoppas ni förstår komplexiteten i frågan.

I detta läge hade medlemmarna tre val.

  • Att strunta i omvärlden och alla konventioner och envist säga nej till varg. Denna väg hade gjort det omöjligt att behålla den ställning och seriositet som kringgärdar förbundet. Vår hållning hade då diskvalificerat oss från flera beslutande forum, samt mist insyn i forskning alla andra jaktfrågor och mycket annat, samtidigt som vi skulle hamna längre ifrån en bra vargförvaltning.
  • Att vilja ha en frisk vargstam med så få vargar som möjligt. Och genom kloka argument försöka få förvaltningen att bli så lik våra åsikter som möjligt.
  • Att acceptera det som majoriteten i samhället vill.

Medlemmarna valde alternativ 2. Det tycker jag var ett bra val. Vi hade troligen aldrig fått samhället att vilja utrota vargen och lämna EU, Bernkonventionen etc. Genom att välja alternativ 2 så fortsätter förbundet att stå upp för biologisk mångfald (vilket också är en viktig parameter som jag inte tagit upp här), behåller inflytandet i jaktfrågorna och har möjlighet att påverka vargförvaltningen på ett insiktsfullt sätt. Den vägen innebär att förbundet står upp för jakten på bästa sätt, samt uppfyller syftena i föreningens stadgar.

Det svåra nöten är att förklara förbundets ställningstagande på ett enkelt sätt.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera följande: Ska förbundet vara en seriös aktör som både står upp för medlemmarnas åsikter och samtidigt vara en intresseorganisation som såväl politiker och myndigheter lyssnar på fanns det inga val för ombuden på årsstämman. Medlemmarna har utifrån min horisont valt den bästa vägen framåt i frågan – en frisk vargstam med så få individer som möjligt, men maximalt 150. Stammen ska också spridas över stora områden och det ska finnas möjligheter att jaga varg, så att konsekvenserna av rovdjuret blir så små som möjligt.

 

Kammarrätten skrev idag av målet om den selektiva licensjakten 2013 där Svenska Jägareförbundet var en av parterna. Visserligen är jag inte jurist, men vad jag förstår är det som kammarrätten presenterar i sin dom mest att ses som ett inlägg i vargdebatten.  När jag googlar på ”avskrivning av mål” finner jag att det innebär att domstolen ”inte” tar ställning i sakfrågan. Ändå är det exakt det man gör!? Kanske finns det någon jurist där ute som kan förklara hur det kan bli så, jag förstår det inte.

Det var den mera principiella delen. I själva sakfrågan ger faktiskt kammarrätten stöd för att en selektiv jakt är helt ok, även om den enbart har genetiska motiv. Tyvärr är domen återigen ett bevis på att Naturvårdsverket inte klarar av sin uppgift, att gå från bevarande till förvaltning. Rättens motiv för att underkänna jakten är nämligen att Naturvårdsverket inte använde det vetenskapliga underlaget som utgick från att skjuta bort hela revir. Istället försökte man tillgodose bevarandesidan genom att dra ner på jakten och enbart medge jakt på två vargar i varje revir, varav en skulle vara ett alfadjur. Det skulle enligt dem gynna nybildning av ”bättre” par samtidigt som inte lika många behövde skjutas. Problemet är att den teorin överhuvudtaget inte har vetenskapligt stöd. Helt enkelt för att ingen har beräknat effekterna av en sådan jakt!

Vad kan man i övrigt, förutom att licensjakt är möjlig, dra för slutsats av domen. Jo, att det är otroligt viktigt att länsstyrelserna i sina kommande beslut är tydliga med vad jakten på vargarna syftar till. Det går inte att generalisera eller att vara för otydlig.  För oavsett vad vi tycker och oavsett att det finns ett enormt behov av vargjakt är det till sist enskilda jurister som avgör om det överensstämmer med lagens bokstav. Som ett kammaträttsråd lärde mig för länge sedan, ”blanda aldrig ihop sunt förnuft och juridik”!

Varglöpa

Så kom då Naturvårdsverkets beslut om miniminivåer för varg. Ingen kommer efter det här beslutet att förstå vad målet för den svenska vargstammen är. Dessutom förmedlar man budskapet att storstadslänen slipper varg. Det är en kommunikativ katastrof. Åtta landshövdingar varnade för detta häromdagen i ett brev till regeringen. Naturvårdsverket struntade som vanligt i vad länen tycker. De anser att de ska styra förvaltningen och motarbetar riksdagens mål om regionaliserad förvaltning. I grunden handlar det om att tjänstemännen på Valhallavägen inte litar på länsstyrelserna. Alltså kör de fullständigt över länen och deras förslag. De vägrar att släppa ifrån sig bestämmanderätten.

Jag såg SRF:s Ann Dahlerus på TV i morse. Det finns inget vetenskapligt stöd för så få vargar, var hennes budskap. Trots att alla vet att riksdagen beslutat, med stöd av just vetenskapliga rapporter, att vargstammen har gynnsam bevarandestatus. Så Naturvårdsverket kan nog förvänta sig att SRF m fl fortsätter att obstruera mot majoritetens vilja. Det ska bli spännande att se hur de kommer att hantera överklagningarna.

Stockholm och Uppsala får samma rätt att besluta om licensjakt som Värmland och Örebro, trots att de inte har någon vargetablering och eftersom de nu har noll som miniminivå. Ingen, absolut ingen, som inte arbetat dagligen med frågan kommer att förstå vad målet för vargstammen är. Naturvårdsverket föreslår noll vargar i norr! Noll vargar i syd. Noll vargar runt huvudstaden, men mycket fler än vad värmlänningar och örebroare gått med på i sina hemlän. Värmland hade föreslagit 7 föryngringar i det korta perspektivet, men fick 11! Det långsiktiga målet är 3 föryngringar.

Naturvårdsverket skriver också att det finns utrymme att skjuta 90 vargar i vinter! Den siffran torde glädja många. Problemet är att länsstyrelserna knappast har planerat för ett fullt så stort uttag. Så nu sätter Naturvårdsverket även länsstyrelserna under press. Allt under 90 döda vargar i vinter kommer att uppfattas som ett svek från länsstyrelserna. Samtidigt lär naturvårdsorganisationerna mobilisera till krig. Men det kanske är målet med hela upplägget, att öka konfliktnivåerna ytterligare. Enklare har det i varje fall inte blivit när alla är missnöjda.

Det är tydligt att Naturvårdsverket inte klarar övergången från bevarande till förvaltning. Det är samma myndighet som dessutom i sitt budgetäskande skriver att de vill ta över det Jägareförbundets allmänna uppdrage och ansvaret för ännu mera av viltförvaltningen. Hemska tanke!

karljohan

I dessa valtider tävlar alla politiker om vem som är miljövänligast. Alla tycks vara eniga om att närproducerat och klimatsmart mat är framtiden. Miljöpartiet försöker få skolor och kommuner att införa köttfria dagar.

På väg till jobbet idag hörde jag om en dansk studie som visar att ”nordisk mat” är precis lika nyttig som den som serveras vid Medelhavet. Köttet i den ”nordiska maten” i studien bestod av vilt. Återigen ser vi alltså studier som talar för att alla vinner på att vi äter mer vilt. Vilt är på alla sätt nyttigare än ”producerat” kött. Jag vill inte med det ens antyda att jag är emot uppfödning av får, nötboskap eller kycklingar som föda, våra djuruppfödare är troligen bäst i världen. Men viltet vinner ”miljövänligast tävlingen” alla dagar i vecka.

Om vi utgår från att vår konsumtion har miljöpåverkan och att alla bidrag för att minimera den är viktiga, borde inte miljörörelsen då börja med att gynna det som påverkar minst, nämligen vilt?

Jag har under hela mitt liv haft förmånen att få äta vilt. Jag köper visserligen lite lamm varje år av en jaktgranne med gårdsslakteri. Än så länge är det bara jag som vill köpa njurarna. Lammnjure är bland det godaste man kan äta, obegripligt att inte fler insett det.  Jag köper även en bit nötkött ibland, men det mesta kött jag tillagar och äter hemma är vilt eller egenfånga fisk. Dessutom älskar jag att plocka svamp. Hittills i år har jag plockat 250 kg Karl Johan. Kantareller har det varit sämre med, men några hinkar lär jag nog få ihop nu när Karl Johan börjar sina. Blåbären finns i frysen och lingonplockningsplatserna har jag sett ut. Duvorna har varit trögjagade i år, men bonden ska så vete i veckan så årsbehovet av duvbröst hoppas jag fylla till helgen. Vildänderna får flyga ostört ett par veckor till, så att de hinner bli feta och fina.

Det som däremot oroar mig är älg-och rådjursjakten. Älgen har utgjort basen i mitt hushåll i alla år. Personligen lär jag få ihop tillräckligt för att tillfredsställa vårt årsbehov även i år. Men den förmånen är det allt färre som har numera i Värmland. Skogsbrukets negativa inställning till älgen och den på tok för stora vargstammen gör att många kommer att bli utan älgkött i år. Rådjursjakten har upphört i stora delar av länet, pga. stor lodjurstam, nu kombinerat med en massa vargar som ser rådjur som lättfångade ”Snickers”! Sammantaget gör det att allt fler måste börja köpa kött i affärerna istället för det klimatsmarta hälsosamma viltköttet.

Jag vet att många jägare röstade på Miljöpartiet i början. Idag ses miljöpartiet som direkt jaktfientligt av huvuddelen av jägarkåren. Jag har länge funderat på vad det beror på. Hur kan ett parti som värnar miljön få jägare som lever i och av naturen, direkt från hand till mun, som motståndare?

Jag var med på MP:s kongress i Karlstad för drygt tre år sedan. Skrev om det då på bloggen. Där blev det tydligt vad som är problemet. MP har blandat ihop djurrätt med miljövård. MP har blivit djurrättsrörelsens parti. Problemet som då uppstår är att man inte kan gynna t ex jakt eftersom man då direkt kommer i konflikt med djurrättsrörelsens mål. Deras mål är att djur inte ska dödas, oavsett viltkött är bättre än veganmat ur miljösynpunkt. På samma sätt är det med vargfrågan. Självklart vore det mycket bättre för miljön om älgstammen ökade och vargarna var färre. Klimatnyttan med älgkött blir liksom förlorad om det ligger utskitet på skogsbilvägarna istället för att ligga på min tallrik.

Den sista meningen ovan möts alltid av samma motargument från Miljörörelsens representanter. Vargen har mera rätt till älgköttet än jägaren, ni får skörda överskottet om det blir något över när rovdjuren har tagit sitt! Samma personer säger dessutom ofta att vi borde skjuta mer vildsvin och att älgarna är för många. Slutsatsen blir att de struntar i miljön och klimatnyttan med att gynna viltkött, de låter istället djurrättsrörelsens ideal segra. Det är nämligen lättare att vinna naiva röster på söta vargvalpar och sälungar än att stödja jakt på varg och säl, oavsett hur många de är.

Med risk för att ni redan tröttnat, det blev långt, måste jag dessutom nämna att jag såg ett program på SVT, Vetenskapens värld, om hur köttproduktion påverkar klimatet. Det intressanta var att högintensiv produktion på små ytor var det mest klimatsmarta. Kycklingar som går inomhus är bättre för miljön än ekologiska frigående. Här uppstår den svåra nöten för miljörörelsen. De klara inte att frikoppla djurens välfärd från miljöargumenten. Nu menar jag givetvis inte att djurskydd är ovidkommande, tvärt om. Men djurskydd är inte detsamma som djurrätt. Men när man låter ideal som bygger på att de är fel att döda djur vara överordnat miljömålen kommer man inte att lyckas. Djurrättsrörelsen blir nämligen aldrig nöjd förrän vi helt upphört med att föda upp eller jaga djur för att äta dem. Klimatdebatten är för dem inte målet, det är medlet för att nå sina mål. En värld där människor inte dödar djur för att äta dem. Inte ens bin får vi hålla eftersom de är förslavade!

Kopplingen till vargdebatten är tydlig. De partier som motsätter sig vargjakt talar idag om att de kan tänka sig vargjakt när stammen nått gynnsam bevarandestatus. Att den nivån i deras värld ligger skyhögt över den som gäller idag uttalar de inte. Inte bryr de sig heller om att den nivån skulle innebära ännu mindre viltkött på våra bord och istället ännu fler uppfödda djur. De stora rovdjuren är deras symboler, de kan inte medge jakt på dem. Att miljörörelsen låtit sig kidnappas av djurrättsrörelsen kommer att bli ett stort hinder mot att förbättra klimatet. Majoriteten kommer nämligen att fortsätta att äta kött!

Vi jägare ska vara stolta över det vi gör. Vi tar tillvara den mest klimatsmarta, djurvänliga och hälsosamma födan som finns, viltet. En överväldigande majoritet av svenska folket tycker samma sak. Senaste SIFO undersökningen som Svensk Jakt lät göra visar att MP:s väljare tillhör de mest jaktvänliga! Hur kan det då komma sig att partiets inställning till jaktfrågorna uppfattas som det mest jaktfientliga av jägarna? Jo, de har låtit djurrättsrörelsen argument ta över.
Gustav Fridolin fick frågan om han skjutit ett djur i SVT:s utfrågning. Tyvärr bekräftar hans svar eller snarare brist på svar exakt det jag skriver. Han var livrädd för att erkänna att han skjutit ett djur. Tänk om han istället hade svarat så här. ”Ja, jag har skjutit rådjur. Vilt är det mest klimatsmarta, närproducerade och djurvänliga köttet vi kan äta. Alla miljöpartister som värnar miljön borde jaga!”

Mässan

Bild: Jaktpolitisk debatt, Sunne jaktmässa                 Foto: L. Johannesson

 

Före semestern hamnade Åsa Romson i blåsväder eftersom när hon anklagade vargforskare för att skriva vinklade rapporter som beställts av regeringen. Självklart tvingades hon, efter kritik från de forskare som kände sig utpekade, att göra en halv pudel. Jag bloggade om det i mitt blogginlägg, ”Åsa Romson gör en omvänd pudel!” Forskarna blev dessutom synnerligen förbannade och två skrev ett debattinlägg på temat i SvD.

Fredag lördag i förra veckan ordnades en stor jaktmässa i Sunne för första gången. Mässan blev en stor succé. 10 000 besökare under de två dagarna, vilket var över förväntan för en helt ny mässa med nytt koncept. Det nya var det stora utbudet av kända personer som på ett eller annat sätt talade positivt om jakt, viltvård och inte minst vilt som mat.

Personligen bidrog jag med publik vildsvinstyckning och fungerade som ”sidekick” för Sofia Rågeklint som ledde en jaktpolitiks debatt under fredag eftermiddag. Alla riksdagspartier var representerade. Man kan konstatera att enigheten på podiet var större än man kunde förväntat sig. Troligen beroende på att de flesta var värmlänningar som inte alltid delar partiets linje på riksplanet. Alla var för licensjakt på varg i Värmland i vinter, utom Miljöpartiet. Miljöpartiets talesperson var också tydlig med att antalet vargar inte var tillräckligt stort och upprepade det politiska mantrat att det inte finns tillräckligt vetenskapligt underlag. Det är i sig inget nytt att MP driver den linjen, det intressanta var vem som sa det.

Miljöpartiet representerades, till min stora förvåning, av Torbjörn Nilsson från Värmland. Det är samma Torbjörn Nilsson som åt Naturvårdsverket gjort de sårbarhetsanalyser som ligger till grund för dagens referensvärden för lodjur, björn och järv. Han har också tidigare gjort sårbarhetsanalyser för varg som utgjort grund för svensk vargpolitik. Såvitt jag känner till finns det ingen annan forskare med så stort inflytande över det vetenskapliga underlaget för svensk rovdjursförvaltning som också tydligt driver en egen politisk agenda.

Åsa Romson sa att hon absolut inte syftade på Grimsö forskarna när hon talade om vinklade rapporter.  Jag tror inte att hon syftade på sin egen partikamrat, Torbjörn Nilsson heller. Men jag vet att många i publiken på mässa i Sunne reagerade kraftigt när jag som ”sidekick” berättade vem Torbjörn Nilsson är och att det är han som är ansvarig för Naturvårdsverkets sårbarhetsanalyser.

Jag vill vara tydlig med att jag inte misstror Torbjörn Nilsson objektivitet i frågan. Jag uppfattar Torbjörn som en ärlig person, även om det blev tydligt under debatten att vi i jaktfrågor inte har samma uppfattning och grundläggande värderingar. Det intressanta är att det vetenskapliga underlaget för lodjur, järv och björn som Åsa Romson kritiserar regeringen för att följa har tagits fram av en politisk sekreterare för Miljöpartiet Värmland! Jag hoppas att Romson inte hade rätt om att rapporterna är vinklade, framför allt inte utifrån författarens personliga politiska värderingar. För om så är fallet torde debatten i Sunne ha visat att referensvärdena är för högt satta!

ogräs

Maskros mellan kullerstenar, värre än vargar!                         Foto: Gunnar Glöersen

 

I dagens Nya Wermlandstidning finns en artikel om att ogräs tillåts växa under parkbänkar och mellan kullerstenar i Karlstad. Det är väl inte så märkligt att man kan reagera över det. Det som fick mig att reagera var att den som driver projektet ”Skönhetsrådet”, är Jan Bergstam som i rovdjurssammanhang företräder Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen.

Bergstam förfasar sig alltså över att naturen tillåtits komma in på Karlstads gator! Men när vargar kommer i på våra tomter eller dödar våra tamdjur, då ska vi på landsbygden anpassa oss till att naturen kryper närmare. Någon förståelse för att vi upplever det som ett problem existerar överhuvudtaget inte.

Man kan tycka att det är lite petigt att anmärka på Bergstams engagemang för ett renare och ogräsbefriat Karlstad. De flesta delar nog hans åsikt i detaljfrågan. Men det intressanta är ändå just hur det som berör människor i närområde kan skapa debatt och ilska. Ja t o m lite ogräs mellan kullerstenarna ger Bergstam en förstasida i NWT. Samtidigt kan man ha noll förståelse för hur andra människors liv förändras av att det nu finns ca 200 vargar i Värmland.

Idag kommenterar samma Bergstam vargsituationen i Värmland i SR Värmland och tycker att vargstammen ligger på en bra nivå nu, det är ju fullt överallt!  Att andelen av befolkningen som vill begränsa vargstammen enligt SR Värmlands Novus undersökning har ökat med 50 % sedan 2010 och att 73 % därmed direkt eller indirekt stöder licensjakt bortser han ifrån. För något annat sätt att begränsa stammen finns inte.

Dessutom förklarar han Novus undersökningens för honom negativa resultat med att vissa jaktvårdsområden ställer in älgjakten och att det påverkat andra jägare som nu tycker att det finns för många vargar. Undrar om Bergstam missade att undersökningen rörde värmlänningar i allmänhet, inte jägare? Bergstam borde istället fundera över hur hans egen retorik och vargarnas härjningar har lyckats få en så stor andel av befolkning att bli alltmer negativa till vargstammen. De flesta som svarat på undersökningen bor trots allt i städer eller tätorter och påverkas därmed mer av ogräset mellan kullerstenarna än av vargar. Trots det har många insett det orimliga i att en minoritet på landsbygden ska tvingas bära hela bördan av dagens rovdjurspolitik! Det hedrar värmlänningarna att de genomskådat vargkramarnas retorik.

Naiviteten bland vargkramarna och vissa tjänstemän på myndigheterna är stor. Närgångna vargar är nästan aldrig ett problem. Antingen sägs det vara unga nyfikna vargar eller så är det vargvalpar som förlorat en eller båda föräldrarna, alltså människans fel. Samma sak vid vargangrepp på tamdjur. Det första man fokuserar på i medierapporteringen på är att det var fel på stängslet eller att det delvis saknas eller så var det en nog en skadad varg som inte kan jaga annat än tamdjur. Att vargen lever av att döda andra djur och att den utan problem dödar en människa har underordna betydelse. Vargens rykte får inte fläckas. Det är människorna det är fel på. Vargen ska framställas som i grunden god och ovanligt social. Dessutom tar den hand om sina ungar. Men det gör väl nästan alla djur?
Härom kvällen råkade jag se slutet på ett program där vargen återigen framställdes som god, social och aldrig otrogen. Att vargar är extremt främlingsfientliga, överskottsdödar, har ett mycket tydligt hierarkiskt socialt system med tydlig hackordning och dessutom är kannibaler passar inte alls in på den bild man vill förmedla.

För djurskötaren i Kolmården blev bilden av den snälla sociala vargen den indirekta orsaken till hennes död. Bland de första kommentarerna direkt efter olyckan var givetvis att man ”absolut inte” får dra några paralleller med vilda vargar. Det som hände i Kolmården kan inte hända i det vilda. Trots att hela syftet med Kolmårdsprojektet var att lära svenska folket mer om just vilda vargar.

Vargen/vargarna i Saxhyttan eller Ockelbo som om och om igen söker sig in i samhället är bara nyfikna och visar ingen aggressivitet sägs det. Jag förundras alltid över att man överhuvudtaget förväntar sig aggressivitet av vargar som söker sig närmare människor. Aggressivitet är något de visar mot artfränder eller om de försvarar sig. Om de har för avsikt att döda t ex en älg är de inte aggressiva. De är möjligen uppspelta, men inte aggressiva. Det paradoxala är att dödande av bytesdjur inte är en aggressiv handling. Om det är någon som är aggressiv när en varg angriper en älg så är det inte vargen utan älgen! Så varför skulle en varg som söker upp en människa i t ex Ockelbo visa aggressivt beteende?

Idag fick jag se ett klipp som sägs vara från vargkramarnas våta dröm, vargarnas paradis Yellowstone nationalpark. En man har av okänd anledning lämnat vägen och en riktigt stor varg söker upp honom. Vargen verkar inte aggressiv, den verkar mest uppspelt med hög svans.  Det mesta tyder på att den är väldigt nära att angripa mannen. Hade manen ramlat så hade nog slutet blivit ett annat. Jämför gärna med vargarna som tar en älgkalv i Alaska, nästan kusligt identiskt ”lekfullt” beteende. Det är den här typen av beteende som på någon sekund kan förbytas från det vi tycker likna lek till blodigt allvar. När man ser filmen inser man också hur stor en varg är även i jämförelse med en vuxen man.
Ett par personer i Nordamerika har på senare år fått betala priset med sina liv för miljörörelsens glorifierande av vargen. Samma typ av incidenter ser vi nu allt oftare även i Sverige. En traktorförare berättar att han fick klättra upp på traktor för att undkomma en varg häromdagen.

Men vad diskuterar miljörörelsen? Jo, hur de med maktmedel ska lyckas få till ännu fler vargar. Åsa Romson går i dagens VF ut och säger att vargen är hotad och inte ska jagas. Dessutom avslutar hon med den vanliga floskeln om att vi ska värna dem för våra barn. Snacka om att inte ha fattat någonting och att totalt sakna empati för dem som ska leva med den påtvingade biologiska mångfalden, just nu, idag!. Verkligheten är lätt att se, det är biologisk enfald, viltöken, som nu skapas i bl a mitt hemlän, Värmland. Det är vad våra barn kommer att få se!

IGP7937

Jag lyssnade på en del av dagens riksdagsdebatt inför EU valet. Som vanligt dök vargfrågan upp bland klimat- och arbetsmarknadsfrågor samt EU-skatter. Det är skrämmande att vargfrågan trots den uppmärksamhet den fått de senaste åren och riksdagsbeslut fortfarande inte ens är nära en lösning.

Reinfeldt ville att Åsa Romson skulle svara på frågan om varför MP vill att EU ska styra vargförvaltningen i Sverige istället för de berörda. Romsons svar fick t o m mig att tappa hakan (1:39:55 in i debatten). Finns det ingen gräns för hur långt en politiker få gå utan att bli anmäld för att förtal?

Åsa Romson sa ordagrant i vargfrågan att: ” -Det gör inte Sverige, utan att tvinga vissa forskare att skriva vinklade rapporter för att få till det. ”

Romson menar alltså att miljöminister Lena Ek har ”tvingat vissa forskare” att skriva resultat som de inte själva kan stå för. Dessutom betyder det att Romson anser att svenska vargforskare låtit sig ”köpas” av regeringen! Romson fick backa om anonyma bloggare för några veckor sedan, undrar om media snappade upp dagens betydligt värre blunder?

I januari skickade jag ett mail till Åsa Romson, efter det att jag sett henne debattera med Eskil Erlandsson. Det tog lång tid och en påminnelse, men jag fick svar efter en månad.  Romsons svar har blivit liggande sen dess. Efter dagens riksdagsdebatt passar det bra att publicera hennes svar och mina frågor. Något svar på min replik har däremot inte kommit. Det innehåller ett förslag på att hon ska besöka verkligheten och de människor som drabbas. Men troligen är det väl bättre att fortsätta att odla bilden av att landsbygdsbor inte förstår sitt eget bästa och att regeringen och forskarna är korrupta. Ett besök i Värmland riskerar ju att försvåra upprätthållandet av den bilden.

 

Mitt mail till Åsa Romson:

 

Hej Åsa

Vi sågs som hastigast vid er kongress i Karlstad. Jag och min kollega stod i Svenska Jägareförbundets monter med en ”Rollup med texten Alla miljöpartister borde vara jägare!” Den väckte debatt vid er kongress och den vanligaste kommentaren var, borde det inte stå ”Alla jägare borde vara miljöpartister!” Min replik var alltid den samma. Ja, men varför tror du att det inte är så? Tillsaken hör att väldigt många jägare röstade på just miljöpartiet när partiet skapades. Miljöfrågor engagerar många jägare i hög grad. Trots det har vi hamnat i en situation där en överväldigande majoritet av jägarkåren aldrig skulle rösta på er och dessutom ser er som det största hotet mot jakten i Sverige i framtiden.

Vid er kongress var det fler av era ombud som kom fram och var bekymrade. De var jägare eller hade släktingar som jagade. De sa alla samma sak, djurrättsrörelsens ideologier har tagit över djur och miljöfrågor i vårt parti.

Så till anledningen till att jag skriver till dig idag. Jag lyssnade på debatten mellan dig och Eskil Erlandsson i Expressen TV. Jag blev väldigt förvånad över att du verkar vara felinformerad i ett flertal viktiga avseenden. Dessutom i en fråga som engagerar så många och som MP profilerat sig i.

1)      Du påstår att centerpartiet inte har svenska folket med sig i fråga om jakt på varg. Det stämmer inte överens med de opinionsstudier som gjorts!
Enligt dessa finns det ett stort stöd just i vetenskapen för jakt på varg (62 %) och dessutom är det bara 17 % som vill att stammen skall öka! Läs SLUs rapport ”Attityder till varg och vargförvaltning” från 2013.
Påstående om att det inte finns stort stöd för går även stick i stäv med det färska riksdagsbeslutet där  85 % av Sveriges riksdag stöder att man skall minska koncentrationerna av varg i de mest drabbade länen. Dessutom vill samma majoritet minska antalet vargar.
https://www.slu.se/Documents/externwebben/s-fak/s-fak-kansli/Attityder%20till%20varg%20och%20vargforvaltning%20130701.pdf

2)      Du säger ”att forskarna är tydliga med att dagens stam inte är säker”. Det är stämmer inte.
Sanningen är att samma forskare som jobbat med varg sedan 90 talet, Skandulv, anser att vi uppfyller kraven för gynnsam bevarandestatus. Dessutom råder det överhuvudtaget inte olika uppfattningar om den vetenskapliga delen av vargbiologin. Det enda som skiljer är tolkningen av vad Art- och habitatdirektivets krav på gybs egentligen är. Ni och andra menar att det är ett strikt veteskapligt begrepp som skall fastställas av myndigheter. Men hur skall en myndighet vetenskapligt kunna definiera vad som är ”högre ambitioner än att endast förhindra utdöende”? Vargkommitténs betänkande som du hänvisade till kom fram till detsamma. GYBS är inte ett vetenskapligt begrepp som går att räkna fram. Om det vore så skulle det råda samma konsensus om det som om vad som är MVP (minsta livskraftiga population). EU kommissionen har även bekräftat att GYBS i slutändan bestäms av politiker.
http://www.slu.se/sv/om-slu/fristaende-sidor/aktuellt/alla-nyheter/2013/6/slu-forskare-270-vargar-racker/

3)      Du säger i debatten att ni är överens med regeringen om renskötselområdet, som en kommentar till att Erlandsson redovisade skadebilden där. Inte heller det är rätt!
Ni anser ju att det skall finnas fast vargstam även i renskötselområdet, såvida ni inte ändrat uppfattning. SJF har förövrigt inte undantagit renskötselområdet i vår policy. Har ni ändrat i er policy?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=3942175

4)      Du säger att regeringen ”slaktade” Vargkommitténs kompromiss! Det är inte riktigt!
Man var överens om flera saker som i stort sett allt också kom med i proppen som riksdagen antog. Man var oeniga om ett par avgörande frågor. Vem som skall fastställa gybs och hur många som krävs för att nå gybs? När du säger att det fanns en kompromiss som man lämnat tar du organisationer som hade en helt annan uppfattning som gisslan. Det är direkt stötande! Om det är några som lämnat uppgörelsen i Vargkommittén så är det naturvårdsorganisationerna.

I fråga om full ersättning till de som får skador har du också gått på Naturvårdssidans retorik, medvetet eller omedvetet. Såvitt jag vet får man redan full ersättning för skadade djur. Däremot får man inte full ersättning för följdskador, extraarbete med stängsel m.m. Riksdagen har därför beslutat uppdra åt Viltskadecenter att utreda dessa frågor och beräkna omfattningen samt kostnader för detta. Frågan har alltså inte ”slaktats”!

5)      Så till din kommentar om jägarna. Du sa följande, ”Det är inte något som vi kan skjuta för att jägarna tycker att det är roligt bara för att de ser att det är stora skador!”
Det du säger innehåller flera element. För det första förminskar du på ett osympatiskt och populistiskt sätt en grupps intressen. Du gör det dessutom på ett som påminner om ett annat partis sätt att argumentera. Du förenklar och struntar fullständigt i den gruppens egna intressen. Allt för enkla poänger och applåder från en okunnig publik. Noterade förövrigt att inte heller Erlandsson försvarade jaktens och jägarens egenvärde.
Du lär få svårt att uppbringa många jägare som arbetar för vargjakt för att den i sig är rolig. Vi vill begränsa stammen för att överhuvudtaget kunna bedriva meningsfull jakt i varglänen. I Värmland, Dalarna och Örebro ser vi nu att stora områden inte har en jaktbar älgstam. Det finns stora områden som redan ställt in älgjakten eller planerar att göra det. Tusentals jägare förlorar nu värden som gjort att de valt att bo kvar på landsbygden, trots nästan obefintlig närservice och lite kulturellt utbud. Jakt och fiske är en av orsakerna till att många människor väljer att bo kvar på landsbygden.
Ska jag tolka dig som att de ”stora skador” som du påpekar att vi ser på våra intressen är ointressanta för Miljöpartiet? Viltkött är det mest klimatsmarta vi kan äta. Den utveckling med mycket stor rovdjurstam vi nu ser i några mellansvenska län innebär att många inte längre har viltkött att hämta från den egna fastigheten.

 

Tacksam för svar och kommentarer. Jag avser att publicera både mina frågor och dina svar på min blogg.

 

Med vänliga hälsningar

 

Gunnar Glöersen

 

Åsa Romsons svar:

Hej, jag vet inte vad som hände med ditt förra mejl men såg dina kommentarer/frågor nedan. I korthet vill jag säga att jag är mycket medveten om att åsikterna om varg och vargjakt i Sverige går djupt isär. Som du säkert förstod i samtalen med många på vår kongress är jag och Miljöpartiet är inte emot jakt och skjutande av vilt, men vi ser förvaltningen av skogen djurliv som viktigt och ansvarsfullt bl a därför att alla också har rätt att få njuta av skogsliv.

1)      Det finns opinionsundersökningar som visar att det inte finns stöd hos befolkningen i sin helhet för licensjakt, däremot säkert för jakt inklusive skyddsjakt eftersom det inte är politiskt kontroversiellt.

2)      De forskare jag refererar till är genitikerna som visar att en större stam alltid är bättre än en mindre om du har problem med gen-bredden.

3)      Vi stödde rovdjurspropositionens inriktning kring hur man stärker vargens utbredning mot Finland-Ryssland, så jag och Erlandson borde inte vara oense där.

4)      Jag tycker det var tråkigt att Vargkommitténs förslag, i de delar de var eniga, inte togs med i proppen. MP tycker ersättningarna för viltskador och stöd för rovdjursstängsel ska höjas.

5)      Jag tycker faktiskt inte att man kan motivera jakt på ett rovdjur som vargen med att det är just ett rovdjur och alltså dödar andra djur. Det ekologiska systemet bygger på rovdjur och rovfisk, om vi människor tar bort rovdjuren för att få bytesdjuren för oss själva riskerar vi störa hela systemet. En god viltförvaltning kräver att rovdjur också får existera även om det gör att det blir färre bytesdjur till oss. Det finns gott om vilt att jaga i Sverige, viltsvinen är bara ett exempel.

Hoppas det blev lite tydligare, din beskrivning av mina påståenden och argument kände jag inte helt igen.

 

M v h  Åsa Romson

 

Min replik som inte fick något svar:

Hej igen

Tyvärr ger ditt svar en ännu tydligare bild av att MP inte ser jakt som något som har ett egenberättigande utan något som står i konflikt med andra intressen. Jag förstår t ex inte alls varför du skriver att ”alla har rätt att få njuta av skogsliv.” På vilket sätt skulle en begränsning av vargstammen hindra dig från att njuta av skogsliv? Om de stora rovdjuren påverkar människors skogsliv så är min erfarenhet att det snarare är begränsande. Många undviker t ex  bär- och svampplockning i områden med tät björnstam.

1) Man kan få nästan vilka svar som helst om man formulerar frågan på rätt sätt. Den enda färska opinionsundersökningen som jag känner till och som sägs visa det du påstår gjordes av SNF 2012. De ställde frågan , ”tycker du att vargstammen ska minskas genom jakt?” En majoritet var emot. Men den frågan innehåller två delar, minskning och genom jakt. Det är inte detsamma som att man är emot licensjakt. Dessutom borde du som politiker lägga större vikt på undersökningar som är vetenskapligt underbyggda och som genomförs av statsvetare, än av en part i debatten. Jag skickade en länk till dig som går till just en sådan. Men den kanske inte visar det du och MP vill att den skall visa. Ni ”väljer” istället SNFs vinklade frågeställning som bevis för er tes. https://www.slu.se/Documents/externwebben/s-fak/s-fak-kansli/Attityder%20till%20varg%20och%20vargforvaltning%20130701.pdf

Träffade för övrigt Helena Leandersson, er jaktpolitiska talesperson, i Våladalen i våras. Där sa hon inför alla närvarande att hon hade släkt (vänner?) i Bjälverud i Värmland. Hon sa att hon minsann aldrig stött på någon som var emot varg eller som ville minska vargstammen, alltså är den bild som sprids enligt henne fel. Av en tillfällighet träffade jag en person från just Bjälverud veckan efter och nämnde då vad hon sagt. Då fick jag veta att byalaget, i just Bjälverud, hade skrivit till kommunen att den måste agera eftersom de känner stor oro över vargstammens ökning. De vill minska vargstammen. Endast två (Leandersson släktingar?) av de 175 boende i Bjälverud hade valt att inte skrivit på listan. Inte riktigt den bild MPs talesperson i offentliga sammanhang väljer att sprida!

2) Ja, om det inte tillförs nya gener är det bättre med fler vargar. Så långt är vi överens. Men verkligheten visar att det tillfört nya gener och då råder det enighet om att inaveln minskar snabbare om stammen är mindre. Den genetiska variationen har under perioden 2007-2013 ökat med 50 % och inaveln minskat med 20 %.

Eftersom genetiskt utbyte ingår som en del i regeringens rovdjurspolitik och uppfyller direktivets krav finns ingen anledning att argumentera för en politik som inte inkluderar detsamma. MPs argument bygger på att stammen fortsatt skall vara isolerad!

3) Möjligen missförstod jag dig i den frågan. Regeringen accepterar lite varg i renskötselområdet. Socialdemokraterna däremot har sagt nej till varg där.

4) Jag förstår fortfarande inte vilka frågor som det rådde koncensus kring som regeringen inte tagit med. Skador och kostnaderna kring dessa har man ju gett ett uppdrag till Viltskadecenter att utreda för att kunna veta vad man skall ersätta. Är det inte så man brukar göra före man tar beslut om full kostnadsersättning? Det kan nämnas att VSC beräknat att det skulle kosta 1,2 miljarder att stängsla alla fårbesättningar i södra Sverige. Planerar MP att ta med den kostnaden i framtida bugetförslag?

5) Varför skulle man inte döda djur för att de äter andra djur? Du vill ju själv att vi skall döda vildsvin, de äter ju bara växter och annat som de tycker gott i naturen. De precis som vargarna tillhör vår naturliga fauna. Älgen äter växter, varför skall vi döda den? Vi begränsar ju älgstammen långt under deras biologiska bärförmåga. Hur fungerar ditt ekologiska system om man begränsar bytesdjuren kraftigt men inte rovdjuren?

Nästa måndag har vårt älgskötselområde möte. Vi är 39 jaktlag med ca 400 jägare på 24 500 ha ( 245 km2). Nu är det två vargrevir som påverkar området. Vi minskade älgstammen pga många älgolyckor på Rv 63 före vargarna kom.  När vargarna nu etablerat sig har vi två val. Antingen fortsätter vi att betala för en älgjakt som inte längre finns och skjuter några få älgar om året eller så låter vi älgstammen öka igen. Med MP logik är det senare som gäller. Låt naturen ha sin  gång! Älgarna kan tillåtas gå mot sin biologiska bärförmåga vilket troligen betyder en femdubbling av stammen och total kaos i trafiken och uppätna tallföryngringar. Men det blir gott om jakt för oss jägare, vargarna kan inte reglera älgstammen själva! Eftersom ingen tycks bry sig om våra intressen, varför skall vi då betala för att lösa andras?

Jag förstår inte heller på vilket sätt vildsvinen skulle kompensera för vår förlorad älgjakt. Det finns nämligen inga vildsvin på våra marker! Att säga till oss att det finns gott om vildsvin att jaga i Sverige är ungefär som att säga till svältande i Afrika att det inte är något problem, det finns gott om mat i Europa! Dessutom vill lantbrukarna inte att vildsvinen skall få etablera sig på våra marker.

I går berättade länsstyrelsen i Värmland att de hittat 6 familjegrupper av lodjur, motsvarande 30 djur. Det fanns närmare 40 grupper motsvarande 200 djur för drygt 10 år sedan. Rådjurstammen har också minskat med 80 %. Så här har MP ekologiska rovdjurspolitik fått fullt genomslag. Få lodjur och få rådjur. Vad är det nu för ”skogsliv” era medlemmar kan njuta av? Stora delar av Värmland är på väg att bli synnerligen viltfattigt. En klok viltförvaltning som inkluderat en väl avvägd jakt på både rov- och bytesdjur hade gett fler rådjur och fler lodjur än vad vi nu har. En vinn -vinn situation för alla. Istället gör naturvården allt för att stoppa jakt på stora rovdjur. Resultatet ser vi nu.

Istället för att jag skall föra en långt debatt med dig via mail bjuder jag in dig hit till Värmland. Du är välkommen att besöka oss så att du på plats kan få möta människor som lever med vargar och lodjur i sin vardag. De börjar bli riktigt trötta på politiker långt borta som lovar och lovar utan att något händer. Det är deras ”skogsliv” som verkligen påverkas och som ni politiker skall ta hänsyn till. Inte till bara till tillfällig besökare som aldrig behöver möta de negativa sidorna av stora rovdjurstammar.

Kontakta mig så ordnar jag ett besök i ”vargland”! Varför inte i Helena Leanderssons eget Bjälverud med omnejd?

 

Hälsningar

 

Gunnar

Vi har på kort tid sett beslut om licensjakt på varg, beslutets överklagande, inhibering av beslutet och överklagande av inhiberingen. Rena cirkusen. Igen. Därmed höjs åter kritiska röster som hävdar att Svenska Jägareförbundet inte åstadkommit något. Och borde vi inte ta till mer drastiska metoder? Frustrationen är förståelig och delas av oss alla. Men är det verkligen sant att vi inte uppnått något? Och hur hade det sett ut om vi drivit en hårdare linje?

Vårt mål är max 150 vargar, och att få reglera vargstammen genom jakt så snart stammen är livskraftig. Vi har länge arbetat långsiktigt och målmedvetet för att uppnå detta. Vår rovdjurspolicy och handlingsplan varg har haft samma utformning sedan 2008.

Sedan dessa har vi varit starkt bidragande till att vi fått till:

* Ändring av § 28 (möjligt att skjuta under pågående angrepp, innan tamdjur skadats)

* Populationsreglerande  licensjakt 2010-2011

* Ändring av § 28 (anmälan till länsstyrelse istället för polis)

* Delegering av skyddsjaktsbeslut till regional nivå

* Uppdrag att utreda de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till jakt och användande av löshund

* Referensvärden/GYBS på en avsevärt lägre nivå än som annars hade varit fallet

* Beslut om jakt vintern 13-14

I samtliga fall är det beslut som kraftigt kritiserats av miljörörelsen, som har arbetat aktivt för att besluten inte skulle komma till stånd. När det varit möjligt har man även överklagat besluten, och där sitter vi nu i en juridisk sörja där demokratiskt fattade beslut inte verkställs.

Men betyder det att vi inte åstadkommit något? Absolut inte! Hade vi inte arbetat långsiktigt och envetet med frågorna hade besluten ovan inte fått den utformning de nu har. Även om en del av besluten inte kunnat verkställas ännu, så betyder inte det att så inte kommer ske. Min bild är att vi långsamt och gradvis ser en förskjutning mot den förvaltning vi vill se. Vi är inte där, och kanske når vi inte ända fram till våra måltal, men det går åt rätt håll. Både när vi ser till en del av besluten ovan, och hur resterande frågor nu diskuteras hos myndigheter och av politiker.

Efter att ha varit med och diskuterat detta med politiker, myndigheter och andra aktörer ett tag kan jag bara säga att jag är 100 % säker på att hårda tag hade givit ett sämre, inte bättre utfall. Även om jag förstås inte kan bevisa det. Samtidigt kan ingen bevisa att vi nått längre med hårdare nypor.

Hade vi inte arbetat konstruktivt och långsiktigt med frågan är jag övertygad om att vi haft en förvaltning helt inriktad på bevarande, med måltal på minst runt det tredubbla. Vi hade dessutom med absolut säkerhet inte haft rekordhög acceptans för jakt.

Det finns all anledning att känna sig synnerligen frustrerad över ”överklagandecirkusen”. Det betyder dock inte att vi inte uppnått något. Vi är på rätt väg, och har till och med fått kommissionen att säga att man nu går från att fokusera på ekologisk bärkraft för rovdjuren till socioekonomisk bärkraft. Det är en extremt viktig omsvängning.

Visst går det alltför långsamt och tydlighet är en dygd. Drastiska åtgärder kommer dock med säkerhet att göra att vi kör i diket på vägen mot en förvaltning av vargen med populationsreglerande jakt som ett av verktygen. Tar vi rygg på Finland med illegal jakt som förvaltningsgrepp vet ingen hur det slutar. Mer än att förtroendet för jägarkåren kommer att försämras i breda lager i samhället och att synen på jakt snabbt lär ta samma väg. Det har vi knappast råd med. Och det överensstämmer inte heller med våra värderingar.

Mikael Karlsson hävdade i onsdagens debatt i Aftonbladet-TV att SNF (Naturskyddsföreningen) är 20 gånger större än JRF  (Jägarnas Riksförbund). Denna grova överdrift har redan avfärdats av Jägarnas Riksförbund. Karlsson hävdade dock även att han visste att SNF har fler jagande medlemmar än JRF. Möjligen trodde Karlsson att ingen skulle kunna granska detta påstående kritiskt. SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) har dock studerat jaktkortslösarnas organisationstillhörigheter.

År 2013 var drygt 2 % av jaktkortslösarna med i SNF. Det motsvarar ungefär 6 600 jägare, beräknat på antalet svenska jaktkortslösare. Mikael Karlsson överdriver alltså även här grovt. Eller så löser inte jägare som är med i SNF lagstadgat jaktkort som vi andra…

Mikael Karlsson kritiserar i vanlig ordning oss jägare för att göra oss till talesmän för dem som lever på landsbygden. Själv har han dock uppenbarligen inga problem att göra sig till talesman för jägarkåren, baserat på att drygt 2 % av jägarkåren är med i SNF. Eller, om man så vill, att drygt 3 % av SNF:s medlemmar är jägare.

En gång i tiden grundades SNF av personer som var aktiva inom Svenska Jägareförbundet. Vi har fortfarande en hel del gemensamma värderingar när det gäller naturvårdsfrågor. Tyvärr är vi dock många som idag finner det helt omöjligt att vara med i SNF, huvudsakligen baserat på en enda fråga.

Och därmed betackar vi oss för att Mikael Karlsson försöker göra sig till talesman för oss jägare.

 

Lo i hagn
Man kan bli trött för mindre!   Foto: Gunnar Glöersen i hägn.

 

Det finns många i Sverige som litar på att myndigheter gör rätt. Jag har en gång i tiden tillhört dem som trott att tjänstemän på myndigheter vet vad de gör. Jag har också trott att någon granskar de beslut som tas, åtminstone i viktiga och kontroversiella frågor. Jag hade fel!

Numera vet jag bättre, det görs otroligt mycket fel och enskilda tjänstemän verkar driva sina egna värderingar under sin myndighetsutövning.

Förra veckan bestämde jag mig för att granska Naturvårdsverkets beräkningar av referensvärde för lodjur och björn. Idag var det Artdatabanken som blev före mål för mitt intresse.

Naturvårdsverkets vetenskapliga underlag för att fastställa referensvärde för de fyra stora är exakt det samma som regeringens. Ändå framställs det i media som om proppens referensvärden saknar vetenskaplig grund. Nu visar det sig att det var NV som inte klarade av att tolka det vetenskapliga underlaget. Man ”glömde” att dra av de norska lodjuren och björnarna. Vad som var fel kan ni läsa om i dagens skrivelse till Maria Ågren.
Det är allvarligt att den ansvariga myndigheten gör ett så fatalt misstag i en så kontroversiell fråga. Dessutom har de fortfarande inte gått ut och rättat sitt misstag, trots att de vet att den politiska kohandel handlar om bl a just referensvärdena och vem som skall ta beslut om dem. Kohandeln har nu brutit samman. NV:s felaktiga referensvärden är en av anledningarna. Nu återstår att se om NV justerar dem eller om de istället gör som Artdatabanken gjorde för fem år sedan, ändra beräkningssättet istället för att komma till samma resultat?

Artdatabanken är en lustig myndighet. Jag har genom åren haft många diskussioner med dem om olika arter. Nästan alltid visar det sig att de har fel eller åtminstone väljer att tolka data på ett sätt som förstärker hotbilder för vissa arter, men bortser från motsvarande hot för andra. När ejderstammen minskade med 50 % infördes den på rödlistan. Tror ni att rådjuret fick motsvarande rödlistning när den stammen minskade med ännu mer? Nej, rådjur är ointressanta djur för naturvårdens representanter!

Så hur var det med antalet lodjur 1 januari 1995 egentligen? Vad får Artdatabanken siffran 1700 lodjur ifrån? Jag begärde och fick ut underlaget redan efter ett par minuter. De skall ha kredit för att de faktiskt aldrig har försökt dölja något under de år jag haft med dem att göra.

Det första jag läser är att underlaget har lämnats av Rovdjursföreningens Robert Franzén! Franzén hävdar inte att det fanns 1700 lodjur vid EU inträdet. Han skriver att det fanns 2300!!! Det är samma man som jag minns kallade upp Olof Liberg till NV efter den första större lodjursinventeringen för att tillrättavisa honom. Han hade nämligen citerats i en  artikel i Svensk Jakt februari 1994 där han menade att det kunde finnas så mycket som drygt 700 lodjur i Sverige. De gillade inte Franzén och Bjärvall, de hävdade fortfarande att stammen var 200 djur! En av dessa, Franzén, hävdar nu att det fanns 2300 lodjur! Det betyder att en av Sveriges ledande rovdjurstjänstemän i så fall underskattade lodjursstammen med över 2000 djur på den tiden.

Artdatabanken valde dock att inte använda Franzéns 2300 lodjur utan valde istället 1700. Jag kan erkänna att det finns en osäkerhet i inventeringsdata från den tiden. Möjligen skulle man hjälpligt kunna applicera dagens kriterier för kvalitetsäkring på gamla uppgifter, men man kan även göra en enkel kolla av vad som är mest troligt.

Ingen torde säga emot om jag säger att andra halvan av 90-talet var den period då lodjurstammen ökade som snabbast. Det var då de spred sig in i de rådjurstätaste områdena i Mellansverige. Tillväxten har i Sverige har beräknats till 20-30 procent per år, lägre i norr och högre i syd. Om jag är väldigt försiktig och använder den lägre tillväxtsiffran för hela landet för att beräkna lodjursstammens utveckling från 1700 djur, det jagades ju också en del, skulle det ha lett till följande. År 2000 skulle det ha funnits drygt 4200 lodjur. Med den högre tillväxten skulle motsvarande beräkning ge 6000 lodjur. Rovdjursföreningens och Franzéns 2300 lodjur skulle med den lägre tillväxten ha ökat till 5700 lodjur redan år 2000, med den högre till 8500 lodjur. Någon som tro på det?

I ärlighetens namn måste jag väl redovisa motsvarande för 700 lodjur, Artdatabankens gamla siffra. Med lägre tillväxten blir det drygt 1700 år 2000 och med den högre tillväxten 2600. Låter lite mera bekant eller hur?

Det är nu tredje gången Artdatabanken kommer att få dra tillbaka sitt referensvärde för lodjur. Det är allvarligt, för tyvärr är jag helt övertygad om att andra arter på rödlistan behandlas lika illa och att satta referensvärden är fullständigt obegripliga och inkonsekventa. Jag behöver bara säga, gråsäl!

 

Uppdatering:   Fick idag tips om Artikel i Aftonbladet maj 1998. Finns det någon som fortfarande tror på Artdatabanken eller Rovdjursföreningens Robert Franzén?