Jag läser om vargattacken på Kolmården 2012 som nu har lett till åtal. Frågorna är många, många skakar på huvudet och förstår inte hur det kunde hända. Det är konstigt.
Jag förstår hur det kunde hända. Människor gick för långt och försökte göra vargarna till något de inte är.

Två vargar liggandes i snö.

Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår som fullständigt absurda. Foto: Magnus Rydholm

Det är lätt att googla fram mängder av närbilder på människor, pussandes och kramandes med vargarna i hägnet i Kolmården. Kändisar poserar glatt med mer eller mindre välvilligt inställda vargar.
Jag har djup respekt för vargen. Den är vild, följer sina instinkter och är bara varg. Hur kan den vara något annat? Men i det kaos som rått under de senaste åren har människor gjort allt vad som stått i deras makt för att försöka ändra på just det, vad vargen är. Hur naturen fungerar.
Vargen är vad den är, den följer sina instinkter. Kan inte göra något annat och är i det stora hela ett offer.

Det handlar egentligen inte om de stackars vargarna på Kolmården eller vargar över huvud taget utan om omgivningens allt mer sneda syn på naturen.
”Den vilda naturen” har i det här fallet kännetecknats av just dessa djurparksvargar som fått finna sig i att kändisar och övrig allmänhet ska klappa, pussa och glatt posera med dem. Allmänheten vill nämligen att det ska vara så, en total samklang med det vilda, människa och rovdjur.
Alla de här poserande och vargpussande och -kramande människorna får mig till att börja med att bli lätt illamående. Vad vill de visa med de här bilderna egentligen?
Och vem frågade vargarna?

Lars Berge skriver träffande i SvD: ” I varghägnet fanns inte längre någon plats för det kaos, den fientlighet och det dödande som är en naturlig del av livet i vildmarken. Den berättelse som alla krävde att få höra var den om människa och natur i gudalik harmoni. Vargen visade sig ha en annan agenda.”

När jag är ute med mina hundar säger jag nästan alltid nej när folk vill klappa dem. Mina hundar vill inte bli klappade av främmande människor. De är inte intresserade, de gillar det inte. Jag respekterar det. Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår i det avseendet som fullständigt absurda.

Oftast har det gått bra, ibland mindre bra. Min lillasyster drabbades illa av de här vargarna. Hon bjöds in i hägnet tillsammans med några kompisar för några år sedan men vargarna började efter en stund klättra och riva på hennes rygg. Hon uppmanades då att sitta stilla men det hela slutade med att vargarna slet av henne tröjan och förstörde den och sällskapet tog sig snabbt ut. Hon tyckte det var en mycket obehaglig upplevelse.
Massor av människor lägger upp bilder och illustrationer på nätet föreställande små flickor som kramar stora vargar, vargar tecknade som gosedjur, gudar, superhjältar. Människor skapar avgudabilder av dem.
De glömmer att det fortfarande bara handlar om vargar.
Kanske den här tragiska händelsen ändå kan leda till en något mer nyanserad syn på vad en varg verkligen är, ett rovdjur som följer sina instinkter. Alltså ingen superwolf, gullegris eller pussgurka.
Tyvärr tvivlar jag.

Vissa har tagit sig rätten att anklaga jägarna för i princip allt. Ibland haglar det åt alla håll. Gör vi på ena sättet får vi bannor för det. Gör vi tvärtom är inte det heller bra.

galt_volvo_700

Vildsvinsjägaren som dödade en attackerande björn kritiseras. Hur ska vi ha det? Ska vildsvinen jagas eller inte? Foto: Madeleine Lewander

En del tycker att vi jagar för lite vildsvin och är jättearga på det. Trots att vi skjuter nästan 100 000 vildsvin per år, till och med så att viltolyckorna med vildsvin 2012  minskade med 13 procent. Samtidigt ogillar andra att vi jagar vildsvin. Och att vi är jägare.
Vi ska jaga vildsvin. Men ändå inte.
Det är bra att vi har eftersökshundar till vildsvin. Men de ska inte jaga. De ska liksom bara finnas där färdiga när allmänheten kallar, alla dagar om året.

I lördags råkade en vildsvinsjägare med hund komma för nära ett björnide. Björnen attackerade jägaren på bara några få meter. Att jägaren lyckades skjuta i den situationen räddade troligen hans liv.
Tacksamt för de flesta kan tyckas men det är då, precis då, elaka mejl och kommentarer börjar dyka upp. En av de andra hundförarna under samma jakt berättar i sociala medier om rykten, desinformation och osanningar om björnattacken som sprids på nätet. De har även droppat in på Jägareförbundets webbredaktion.
De skriker ”usch och tvi” och vi kallas ”korrupta svin”, ”rövhål” och ”tjuvjägare”. Och det är minsann inte synd om jägarna, vad man nu menar med det.
Nej, inte är det synd om oss. Vi lever sunda, härliga liv med mycket frisk luft och kärlek från människor och våra hundar omkring oss.
Men när vi blir anklagade på osakliga grunder protesterar vi. Och vi försvarar oss när vi blir attackerade. Som vem som helst.

Killen som sköt björnen är 22 år. Han jagade vildsvin med sin hund och sina vänner och klarade förmodligen livhanken häromdagen. Han har en familj som är otroligt tacksam för hans snabba agerande vid attacken. Och för att han lever.

Vad skulle han ha gjort? Låtit sig attackeras? Låtit bli att jaga vildsvin? Sanningen är att han gjorde det enda rätta.
Reflekterar de här spottande människorna också över att de sätter djurets liv före människans? Veganer tycker så. Men en köttätare med det resonemanget är riktigt ute och cyklar, eller hycklar om man så vill.
Att sitta långt borta från händelsernas centrum vid sin mobil eller dataskärm och dränka en 22-årig kille i cyberloskor, en människa  som nyss räddat sitt liv, är riktigt uselt.
Att en björn väcks ur sitt ide och måste avlivas är tråkigt. De flesta tycker att den kunde ha fått sova och leva vidare, inklusive jägaren själv. Men ibland händer saker som ingen kan förutsäga.
Jag är oerhört glad att jägaren överlevde utan skador.

Om fotot på björnen som cirkulerat diskuteras också en del. Det hade i och för sig sett bättre ut utan pinnen i munnen men finns en viktig orsak till detta. Anledningen till att björnjägare sätter in en pinne i munnen och håller upp gapet är för att besiktningsmannen ska kunna ta en tand, obligatoriskt vid undersökning. När likstelheten inträder går det inte att bända upp munnen

Men jag vill ändå passa på att påpeka att det är bra om vi, där det är möjligt, funderar lite på hur vi vill att viltet ska visas på fotografier och liknande.

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Dennis Kraft, ordförande Sveriges Ornitologiska Förening – BirdLife Sverige, Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen, Kenth Nauclér, ordförande Rovdjursföreningen går i Västmanlands läns tidning (http://www.unt.se/asikt/debatt/mattet-ar-ragat-4043094.aspx) till attack mot Viltförvaltningsdelegationerna (VFD). Organisationerna konstaterar att VFD inte fungerar. Därför hoppar deras delegater av uppdragen i Västmanland.
Det framkommer egentligen inget som överraskar i debattartikeln. Mellan raderna vill naturvårdsorganisationerna ha mer att säga till om i VFD. Inget nytt i sig, men samtidigt avslöjas att de har missat syftet med delegationerna. I delegationerna ska man främst se till att förvaltningen är anpassad till andra samhällsintressen i länet och att den är tillräckligt omfattande. VFD ska inte diskutera om man ska förvalta, utan säkerställa att viltet förvaltas klokt och långsiktigt.
Men det var ett helt annat argument som fick mig att skriva denna text.

De tre organisationerna opponerar sig emot att de politiska representanterna i VFD ofta är intresserade av jakt. De vill ha en representation som mer speglar samhället i stort. Men de har uppenbarligen inte tänkt färdigt när de använder ett sådant argument.
Låt mig ta ett exempel. Om vi skulle ha en grupp människor som ska besluta om praktiska åtgärder för att bevara biologisk mångfald vill vi ju ha delegater som är intresserade av dessa frågor och har kunskap om hur man går tillväga. Inte människor som tycker det är onödigt, fel eller av ideologiska skäl är emot att bruka natur (den biologiska mångfalden minskar mest i brukade miljöer där det förändrade lant- och skogsbrukandet är de viktigaste orsakerna). Arbetet måste väl bli mycket bättre om delegaterna är intresserade att genomföra åtgärder som ligger i linje med uppdraget?

I alla andra arbetsgrupper är det självklart att man ska ha kompetens och intresse för att få så stor effektivitet som möjligt, särskilt om man ska säkerställa att en uppgift genomförs på bästa sätt. Men när det kommer till viltförvaltning verkar dessa organisationer inte tycka det behövs. Så otroligt tramsigt. Självklart ska delegaterna i VFD ha intresse av viltförvaltning.
Argumentet avslöjar bara att ordförandena vill få större makt över den regionala viltförvaltningen. Och när de uttrycker sig som de gör är det ganska uppenbart att deras syfte inte är att förbättra effektiviteten i förvaltningen.
Samtidigt är detta faktiskt ett påhopp på demokratin. Skulle vi köpa argumentet skulle alla politiker diskvalificeras för att ha några intressen över huvud taget. Så fort de får ett intresse skulle de bli olämpliga för uppdrag inom det området. Konsekvenserna av ett sådant förslag skulle bli samhällsomvälvande.

Därför är deras debattartikel i mångt och mycket bara tramsig och populistisk.

Läs gärna förordningen http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Forordning-20091474-om-vilt_sfs-2009-1474/ där arbetsuppgifterna för Viltförvaltningsdelegationen förklaras).

Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

”Det verkar som att det enda sättet att kunna fullfölja riksdagsbeslutet, som stöddes av 87 procent av ledamöterna, är att jaga varg illegalt. Alla legala vägar verkar stängda.” Exakt så uttryckte en kompis sig när han fått reda på Högsta Förvaltningsdomstolens beslut. Det är inte så att han vill bryta några lagar eller att han inte förstår att svensk lag måste följa EU-rätten. Han är bara så evinnerligt trött på att frågan aldrig får en lösning.
För mig är det fullständigt obegripligt och absurt att människor i Sverige funderar på att bryta mot lagen – för att uppfylla det som den lagstiftande församlingen – riksdagen – har bestämt. Detta kan inte betecknas som något annat en ett gigantiskt och tragiskt misslyckande.

Denna bottenlösa frustrationen speglar inte bara min kompis sinnesstämning, utan väldigt många på landsbygden, i byar och städer känner precis likadant. Eftersom vargens närvaro påverkar deras liv är de på väg in i likgiltighetens epicentrum. Och de ser ingen utväg.

Bevarandesidan håller samtidigt med sina överklagande på att gräva den allra största varggrop som någonsin funnits. Jag undrar om de förstår detta?
Det kan nämligen vara svårt för människor som inte drabbas att förstå att de faktiska problemen som vargarna orsakar är inte i närheten av den storlek som känslorna av likgiltighet skapar.

För att lösa vargfrågan måste människan finnas med i förvaltningen. Oftast handlar viltförvaltning mest om att jämka mellan olika intressen och viljeinriktningar hos människor. Att bara utgå ifrån det enskilda djurets perspektiv kan väcka oerhört starka känslor och krafter när det också påverkar människor. Det är därför de mest lyckade bevarandeprojekten runt om i världen alltid involverar lokalbefolkningen som ska leva med djuren.
Vargarnas skador är således bara en dimension av problemet. Det är de sociala aspekterna som gör frågan så konfliktfylld och laddad. Och hanterar man inte dessa kommer vi aldrig att få en hållbar lösning.
Eftersom vargförvaltningen, eller snarare bristen på en sådan, har sett likadan ut under många år är likgiltigheten ett faktum.

Svenska Jägareförbundet arbetar nu med alla tillgängliga resurser för att rädda vargjakten. Det handlar om olika strategival, interveneringar och andra insatser för att rädda vad som räddas kan – utifrån den förändrade juridiska situationen.
Uppförsbacken känns brantare och jobbigare än någonsin tidigare.
Men jag tror på demokratin. Och så länge jag inte vacklar i den tron tror jag på en lösning. Allt annat skulle nämligen leda till anarkistiska utvägar.

Såväl jag som Svenska Jägareförbundet är emot all form av illegal jakt. Det ska aldrig finnas behov eller skäl att ta lagen i egna händer. Samhället måste ha mekanismer som hanterar missförhållanden som kan locka fram sådana böjelser.
Men vi är inte där än. Och ingen kan säga när vi kommer fram.
Inte ens den absurda teaterns kändaste namn – Samuel Beckett – hade kunnat komma på idén till en pjäs som kunde understryka livets absurditet lika tydligt som den svenska vargfrågan.

Alla parter måste kavla upp ärmarna och faktiskt bjuda till för att hitta en lösning på den här frågan. För så här kan vi nämligen inte ha det.

 

PS. På grund av ledighet kommer jag inte att publicera några kommentarer till bloggen.

Jämthund under jakt.

Vissa har en verklighet att utgå från. Andra har bara siffror på ett papper.

jamte_nara_low

Det finns olika sätt att se på jakthundar och deras ägare. Foto: Madeleine Lewander

Vad anser du om jakt på varg?

Drabbad landsbygdsbo:
– Den är nödvändig i vårt område. Vargen går i byn och på tomten, tar våra hundar utanför dörren. Vi kan inte längre med gott samvete låta våra små barn sova ute i barnvagnar. Vi har svårt att verka här, det är svårt med tamdjursskötsel och vi törs inte längre jaga med våra hundar.
Jakt på varg behövs för att förvalta och få en acceptans för stammen.

En som tycker annorlunda:
– Jag blir så trött! Här måste vi tänka på både statistiken, EU, MP, WWF, SNF, APU, WC, PMS, TP, HIP och HOP och på alla oss som dagligen sliter hårt vid våra dataskärmar med att hitta procentsatser och annat byråkratiskt skit att använda som argument.
Och i det läget förstår vem som helst att man inte kan förvalta en vargstam med jakt!
Statistik styr! Det måste alla ta hänsyn till!
– Jag menar, de här så kallat ”drabbade” människorna verkar inte ens förstå vad statistik är! Har de någonsin ens sett en paragraf? Eller ett riktigt stapeldiagram?

Vad anser du om antalet vargar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Vi har för många omkring oss här och nu. Det är vår verklighet. När vår livskvalité försämras så drastiskt som den gjort för oss, då måste någonting göras.

En som tycker annorlunda:
– Det finns alldeles för få vargar och det baserar vi på papper som vi läst, statistik som vi hittat någonstans, flera teveprogram och ett stort antal kompisar på Facebook.

Har du någon förståelse för personer som vill ha en mycket större vargstam?

Drabbad landsbygdsbo:
– Inte direkt. Det är jag som drabbas och som måste leva med det här.

Har du någon förståelse för personer som vill minska vargstammen?

En som tycker annorlunda:
– Nej. Och jag vet eftersom min kompis hittat statistik som säger att vi har rätt. Jag kan också åberopa ett antal procentsatser här! Och andra siffror som jag sett på nätet.

Vad anser du om vargdödade hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Det var för sent när jag kom fram. Han var söndersliten. Han var min bäste vän, brukade sova i vår säng… För tillfället lever jag i ett svart töcken.

En som tycker annorlunda:
– Larvigt! Statistiken står över all verklighet och visar att många fler hundar dör i trafiken i hela världen än blir tagna av varg i de svenska varglänen. Problemet existerar knappt.
Procentuellt sett och om man jämför med Guatemalas periodiserade befolkningsutveckling ser man att hundägare som låter sin hund vargdödas är rätt korkade och får skylla sig själva. Vi har också hittat siffror någonstans i periferin som visar att ägarna till vargdödade hundar är djurplågare.
Vi kan även se, med galet många seriösa nuffror som vi hämtat både här och där, att inga hundar mår bra av att jaga och att alla hundar mått bättre av att alltid gå i koppel. Även hemma på tomten.

Tycker du om hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
Ja. Hundarna är mitt allt. Och vårt liv här. Men nu vet jag inte längre hur det blir för oss. Det är rätt jobbigt.

En som tycker annorlunda:
– Om jag tycker om hundar? Det måste jag kolla upp. Tror jag sett det i ett diagram någonstans.

Förtydligande: Ovanstående text är en satir. Jag vill visa skillnader i utgångspunkter i vargdebatten. Vill också påminna om att det är långt ifrån en mänsklig rättighet att kommentera här.  

Ni har gått tillsammans i flera timmar, du och din hund. Dagen är vacker. Kall och krispig. Svårt att ta sig fram tyst. Skogens gula och röda glitter anfaller ögonen och får dig att kisa. Hunden söker ut, är borta ett tag, kommer tillbaka efter en stund, ni ser varandra i ögonen. Hunden ser på dig, blicken säger ”Nej, det var inget hett just här, jag kollar vidare”. Den där blicken som ni gett varandra så många gånger. Samförstånd, tillit, respekt och kärlek.
Ni är ett tillsammans med skogen och allt det oerhörda omkring er.

Älgjakt. Jämthund vid fälld älg.

Jaktlycka. Den sanna lyckan för en hund. Foto: Madeleine Lewander

Att jaga med din hund är den största kärlek du kan ge den. Det vet du och det vet hunden. Det är självklart för alla som upplevt det och som vet hur hundens väsen fungerar.
Du har koll på pejlen, ni undviker trafikerade vägar.
Så hör du skallet. Fast stånd. Du närmar dig tyst och snabbt för att sedan sakta ner. Vinden. Försiktigt. Nu är du nära. Du står still. Funderar på hur du ska gå vidare. Hunden skäller fint och gör ibland små avstickare till dig, ni är samspelta, den vet att du är där och du vet så väl vad den säger till dig med blicken och kroppsspråket: ”Jag jobbar på, fixa ett bra läge, jag har allt under kontroll än så länge. Men sätt fart”.
Skottet. Älgen ligger. Hunden raggar lite i pälsen. Era blickar möts. Glädjen. Ni två. Bara ni tillsammans med det stora oerhörda.
Du pustar ut. Sätter dig en stund. Babblar glad rappakalja med din hund som svarar på sitt sätt. Ni fyller på kroppsdepåerna med lycka.

Men.
Det har hänt att din hund försvunnit på pejlen. Att den varit borta för länge. Det har hänt att den snubblat på en kvist och skrikit till, fastnat, kanske stukat en tass.
Det är då världen omkring försvinner, det vackra är borta och ersätts med en svart klump i magen, kroppen lyder inte hjärnan, hjärtat börjar dunka uppe i öronen och du bara springer. Rakt mot skriket i en mörk tunnel. Mot din hund.
När den möter dig och allt är bra får du en förvånad, frågande blick: ”Men du, det här är ju det bästa vi har, vad är det med dig? Varför är du så orolig? Det var bara en pinne.”
Men det är inte som tidigare. Oron ligger som en kall hand över dig, ibland kan du för stunden glömma den, men minsta lilla störning kan sätta igång adrenalinet och släcka det fina och det vackra. Det som är ditt liv. Där du har hittat din hunds väsen och där den har hittat ditt.
Att så många inte vill förstå gör dig kränkt in i själen. Ditt liv, ditt outsägliga liv i skogen med hunden och med naturen och jakten trampas sönder. Oförstående människor, långt borta, som inte ens har en liten förnimmelse om hur du och din hund upplever ert liv tillsammans, kallar dig djurplågare. ”Hur kan du släppa hunden?” skriker de åt dig.
De kallar dig mördare. Du förstår inte. För det är ju precis tvärtom.
Och du vill skrika; ”Hörrni!! Men lyssna på mig! Det är precis tvärtom!!” Du vet , för det är din och din hunds upplevelse. Ingen annans.
Men de hör inte. De har rostat fast i en ändlös upprepning av sin egen virala ”verklighet”.
För de har ingen egen verklighet att jämföra med.

Om de kunde känna det du känner, se det du ser, bara för en stund leva ditt liv, vore det då lika enkelt att förkasta det?

De tar sig istället rätten att lägga på dig felaktiga känslor, åsikter och reaktioner som passar in i deras egen verklighet.
Ett underligt sätt att tänka där människan kommer i andra hand eller inte alls.

För att inte tala om människans så kallade bäste vän, hunden. Vilket liv vill de här personerna ge våra jakthundar? Är de medvetna om att de önskar minimera livskvalitén för dem fullständigt?
Hundars jaktegenskaper ska avlas bort. Hundar ska gå i koppel med bajspåsrosetter. Eller kanske leka med en boll. Eller också skiter de i hundar.

De som klagar på att vi jagar med våra jakthundar har vilselett varandra i sitt sociala, ryggdunkande grupptryck i åratal. Om hundens innersta väsen vet de inget och kommer heller aldrig att få veta.

Allt utgår från jakten. Om hundens innersta väsen vet bara vi som jagar med den.
Jag hoppas att den insikten inte leder till våra jakthundars fall en dag.
För sen, efter det, finns inte längre någon kvar som vet.

Debatten efter filmen som Svensk Jakt lagt ut med jämthunden Klara som angrips av två vargar visar tydligt hur absurd hela vargcirkusen har blivit. Vargkramarna och en etolog försöker inbilla omvärlden att vargarna egentligen bara ville kramas med den söta hunden. Men den dumma hunden visade tänderna och ”nafsades” därför lite i baken.

Det finns t o m de som på allvar tror att hundägaren sett vargarna och därför släppte hunden för att kunna skjuta vargarna med stöd av § 28. Nu ska man kanske inte bry sig om vad stollar i olika grupperingar tycker eller säger, men för de drabbade är det säkert jobbigt. De har fullt upp med att hålla liv i Klara, familjemedlem och jaktkamrat. Det är fortfarande inte självklart att hon överlever.

Det som händer i filmen är att en naiv jämthund är ute på sök efter älg. Om hunden sen söker upp vargarna eller om vargarna söker upp hunden går inte att säga, det kan också vara ren slump att de möts. Men det som sen händer kan man bara tolka på ett sätt. Vargen, det som ser ut att vara hanen, stirrar på hunden. Hunden fattar fortfarande inte vad den möter. Kanske uppfattar den vargen som en stor hund. Hundar är den ju van att möta, säkert även i skogen. Man ser tydligt att den är nyfiken och går fram mot vargen, utan att morra eller visa tänder. Vargen ryggar t o m tillbaka ett ögonblick, men går sen runt hunden. Hunden uppfattar fortfarande inte vad som ska hända. Under ett kort ögonblick, precis innan vargen försvinner ur bild och sen går till attack, ser man hur den stelnar till. Troligen för att Klara vänder blicken mot den. Men fortfarande inga tecken på aggressivitet från Klara. Några sekunder senare förändras allt. Vargen gör ett utfall mot hunden som verkar falla omkull av smällen. Det är efter det första utfallet som hunden visar aggressivitet och börjar försvarar sig samtidigt som hon försöker fly. Vargen däremot visar inget tecken aggressivitet. Den är van vid att jaga och bytet den här gången är en ganska stor hund som kan försvara sig, så den är försiktig. Därför försöker vargen komma runt Klara och angripa bakifrån, inte som hundar som slåss och då ryker ihop käft mot käft. Sen handlar allt om överleva för Klara. För vargarna handlar det om att försiktigt åsamka henne så stora skador som möjligt utan att själv få skador.
Jämför gärna med hur vargarna som angriper älgkalven som försvaras av kon i Denali nationalpark. Vargarna uppträder på samma sätt även där. Viftar på svansen och gör korta utfall för att inte själva skadas. Jakt eller dödande för en varg har inget med aggressivitet att göra, det är deras vardag. Det borde väl en person som säger sig ha en fil. mag i etologi begripa!

Jag har besiktigat ca 30 vargskadade och dödade hundar genom åren när jag fortfarande var besiktningsman åt länsstyrelsen. De allra flesta har kraftiga bett i låren. Så Klaras skador är typiska. Många hundar har dessutom haft bett i huvud och hals. Även det stämmer väl med skador som jag antar att Klara har i den regionen. Att hon bar skyddsväst räddade säker livet på henne, för många hundar har dessutom kraftiga bett rakt i sidan. Stålpiggarna tror jag har marginell betydelse. Jag tror inte att vargarna ens märker av dem, än mindre avbryter pga. dem. Men västen är ett fysiskt skydd mot tänderna.

Vargarna märker att husse kom springandes mot platsen, vilket gjorde att angreppet avbröts. Tyvärr kan vi nog utgå från att Klara hade dött på platsen om han kommit någon minut senare. Klara verkade redan ha gett upp, vilket Tommy själv säger. Hon reste sig först när hon fick höra hans röst.

Skyddsvästar ger uppenbarligen ett visst skydd, men under en kort tid. Men den tiden kanske räcker för att några hundar ska kunna räddas. Men skyddsvästar är inte lösningen, det är bara färre vargar!

Vi kommer aldrig att acceptera att man offrar vårt kulturarv, löshundsjakten för att ”rewilda europa”. Den nya regeringens aggerande med nya märkliga utredningar väcker oro. Licensjakten är återigen hotad. För oss om älskar våra hundar och våra hundar som älskar jakt är det oroväckande. Det är inte jaktstopp som behövs, det är betydligt större tilldelningar. Regeringens agerande återkommer jag till.

varg_g_ekstrom2

Alla som följt vargfrågan vet att makten över djuren ligger skyhögt över jägarnas huvud. Det är riksdagsbeslut och även EU-direktiv som styr och beslutar.

Svenska Jägareförbundets roll har varit att komma med inspel kring vad olika scenarier betyder för människorna, tolka regler, förklara vad människorna känner, visa på rimligheter och orimligheter. Kontrollräkna och granska vad myndigheter och politiker gör och säger i Sverige och EU.

Och därefter arbeta med alla de demokratiska redskap som finns i verktygslådan – för att påverka människor att tycka som vi, se de samband vi ser, förstå det vi känner och inte minst se frågan i ett helhetsperspektiv.

Trots att vi har haft konstant motvind och uppförsbacke i alla år kan jag inte annat än vara stolt över vad vi åstadkommit.

 

Jag är naturligtvis inte nöjd med att vi inte kommit närmare förbundets krav på maximalt 150 individer. Jag är heller inte nöjd med att vargstammen är koncentrerad till några få län och att konsekvenserna börjar bli riktigt allvarliga – för älgstammen Värmland till exempel.

 

Motståndet mot Jägareförbundets linje har varit kompakt. Vi har förlöjligats, hånats, hotats och skrattats åt av människor som vill ha mycket varg. Och även bland jägarna finns det en del som tvivlat och ifrågasatt oss.

När Naturvårdsverket idag ser möjligheter att förenkla reglerna runt skyddsjakten på varg. När samma verk slår fast att 300 vargar räcker för att landet ska ha gynnsam bevarandestatus och att jakten är viktig för förvaltningen. När vi har ett riksdagsbeslut som dikterar regional förvaltning över rovdjuren. När vargjakten börjar bli ett årligt inslag, när vi börjar ana att vi kommer att kunna bromsa upp tillväxten av vargstammen. Då kan jag inte annat än att vara lite stolt.

För några år sedan lät tongångarna helt annorlunda.

Med en dåres envishet har förbundet fortsatt att argumentera klokt, långsiktigt och förståndigt, tagit stöd av forskningsresultaten och skapat förståelse för våra åsikter. Vi har agerat på ett sätt som vunnit gehör hos såväl politiker som myndigheter och allmänhet.

Men det är fortfarande långt kvar tills vi är nöjda. Och vi kommer även fortsättningsvis mötas av långa uppförsbackar med kraftig motvind. Genetikfrågan, för att ta ett exempel, kommer troligen ta fart inom kort…

Men vi har kommit en bra bit på vägen. Och det måste man faktiskt berätta, erkänna och känna en viss glädje över. Utan våra insatser hade vi inte varit där vi är idag. Den saken är helt säker.

Och alla de människor som varje dag kämpar i denna fråga har med råge förtjänat en klapp på axeln och ett erkännande för all nytta de gör. Då lär de också få kraft att fortsätta kämpa i uppförsbacken. Och tro mig – den kraften kommer de behöva.

Igår svarade regeringen EU kommissionen på deras kompletterande motiverade yttrande. Svaret är ok, men kunde vara bättre. De märks att två partier med olika uppfattningar har samsats om ett gemensamt svar. Det finns viss anledning att känna oro inför framtiden. Det är långt ifrån klart att regeringen kommer att följa riksdagsbeslutet i fråga om gybs eller tillåta licensjakt på varg. Regeringen har tillsatt två utredningar som de också hänvisar till i svaret till EU kommissionen. Det ena uppdraget handlar om att än en gång utreda gybs eller referensvärdet som det egentligen heter. Det enda syftet med det är givetvis att kunna hänvisa till någon forskare som ”tycker” att vi ska ha fler vargar. För någon vetenskaplig definition av vad som är gynnsam bevarandestatus finns inte. Alla förslag på nivåer över 100 vargar är forskares godtyckliga val.

Utredningen om utökad skyddsjakt är i sig positiv, men man kan misstänka att den inte tillkommit för att det ska skjutas fler vargar utan för att hitta nya vägar att stoppa licensjakten. Visserligen spelar det ingen roll vad man kallar jakten, men eftersom vi vet hur restriktiva länsstyrelserna varit med skyddsjakt på annat än enskilda individer finns anledning till oro även för vad som ligger bakom den utredningen.

Naturvårdssidan med SNF i spetsen rasar nu mot regeringens svar till kommissionen. Annat var knappast att vänta. De har bara ett enda mål. Fler vargar, kosta vad det kosta vill. De är nämligen inte de som behöver betala. Men Naturskyddsföreningens respons på regeringens svar är direkt stötande. De försöker vinna poäng genom att jämföra den svenska licensjakten med dödandet av ”kändislejonet” Cecil. Det är så j-vla lågt att inte ens jag trodde att SNF kunde sjunka till sådan nivå. Nu vet jag bättre. Kortsiktiga opinionsvinster är det enda som de bryr sig om. Verkligheten och människor skiter de i.

Samtidigt kan man ju faktiskt dra jämförelse mellan ”Ceciljakten” och vår vargjakt. I Zimbabwe skjuts ett stort antal lejon varje år. De dödar boskap och människor. Barn svälter dessutom ihjäl i Afrika. Men det är inget som skapar storm på sociala medier, vilket personer i just Zimbabwe påpekat. Precis så är det med vargjakten. Okunniga människor engagerar sig mera för enskilda vargar än för dem som faktiskt ska leva med dem i sin vardag. Miljörörelsen har blivit djurrättsrörelsens fångar. Det är inte populationernas överlevnad som är det viktiga, utan de enskilda individernas.
Lejonet Cecil har upprört en hel värld, men har också satt fokus på miljörörelsens sätt att argumentera. För troféjakt på lejon, även om även jag kan tycka att den ibland kan ha etiska brister, försörjer tusentals människor och ger lejonet ett värde. Men miljörörelsens kampanjer och retorik lik SNF:s riskerar att döda långt fler lejon än alla betalande troféjägare i världen kommer att göra. Precis så är det även med vargar. Miljörörelsens retorik och ovilja att erkänna enskilda människors och intressegruppers problem riskerar att döda fler vargar än reglerade licensjakter någonsin kommer att göra.

Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Länsstyrelsen i Dalarna gick under söndagen ut med en uppmaning till djurägare mellan Insjön och Sågmyra att ta in sina djur under nätterna. Orsaken till den drastiska åtgärden kommer av att vargar upprepade gånger på kort tid attackerat får i området.

Denna blogg innehåller mina tankar. Inget som är förankrat i Svenska Jägareförbundet. Kom ihåg det. Mina tankar.

En sådan uppmaning från länsstyrelsen måste kännas som en besk örfil rakt i ansiktet på de djurägare som sliter med att hålla betesmarkerna öppna samt få lönsamhet i sina små företag (ofta också fritidsföretag). Oron och omtanken om djuren kommer säkert att medföra att många lantbrukare försöker göra just det.
Arbeta ännu mer.
Transportera djuren till ladugårdar, bära foder och vatten under sena kvällar.
På mornarna driva, köra eller fösa tillbaka djuren till rätt betesvallar.
Man kan undra var de rovdjurssäkra staketen är? Var är alla de människor som säger sig väna vargen till vilket pris som helst? Var är ersättningen för det merjobb som dessa djurägare tvingas till? Var är åtgärderna som skapar förståelse och acceptans hos de som drabbas av skadorna?

Länsstyrelserna i de län där detta rovdjur funnits under många år måste lyfta blicken och se de människor som kommer i kläm mellan bevarandearbetet och naturvården. Det behövs åtgärder som ger dessa människor hopp om att vargförvaltningen börjar fungerar. När vargstammen har långt fler än det referensvärde på 270 individer som Naturvårdsverket bestämt, får myndigheterna inte försöka förvalta enskilda vargindivider – utan måste se hela stammen. Det viktigaste måste vara att minska skadorna och hitta lösningar som fungerar. Inte för myndigheterna, utan för de människor som ska utföra dem och leva med rovdjuret. När myndigheterna gör det så spelar inte några vargar någon roll, eftersom tillväxten i stammen ändå är så stor.
Och den enklaste lösningen kostar inte många kronor att genomföra.

Låt mig ta ett exempel. När ett flockdjur som vildsvin går ut i känsliga grödor är den mest effektiva åtgärden att skjuta ett djur i flocken. Detta lär de övriga i flocken om faran och risken med att vara på just den platsen.
Exakt samma åtgärd borde vidtas när ett annat flockdjur ger sig på tamdjur. Lär flocken att detta är fel.
Men så fungerar det inte idag.

Och här sitter jag och kan inte förstå varför det är människorna som alltid ska anpassa sig till vargen. Varför kan man inte göra precis tvärt om?

Får i hage

Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg.

Får i hage

Får ska vara levande på bild, tycker vissa. Verklighetsfrämmande människor anmäler foton med döda får som lagts ut på Facebook. Foto: Ludde Norén

Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt ett gott tecken.
Under samma session på Fejjan passerar ett antal bilder och filmklipp mina ögon helt öppet. Det handlar om hundätande kineser. Innan jag får stopp på eländet hinner jag se pälslösa hundar simmande i dödsångest i en stor vattenfylld kittel. I flödet finns också bilder med hundar som flås levande, skräckslagna djur, mänsklig terror.
Men ingen varning…
Jag förstår varför bilderna finns där, anmäler dem inte trots att jag har svårt att få bort dem från näthinnan. Protesterna är viktiga. Jag dyker fysiskt in i högen av mina egna glada, friska hundar, bara kramar dem och får en massa kärlek tillbaka. Det känns lite bättre.

Men foton på döda får ska vi skyddas från? Frågan är varför någon tycker att de ska tas bort. Anmälaren är knappast en person som direkt lider med fårägaren eller funderar över vad de lemlästade fåren fått utstå.
Här verkar det mer handla om att vi ska ”frälsas” från sanningen. Ingen ska få se hur det egentligen går till där ute. Det finns en liten högljudd grupp hycklande människor i den här kategorin.
På samma sätt irriterar dessa människor nästan ihjäl sig när vi visar fotografier på våra vargdödade hundar. Sanningen kallar de propaganda. Verkligheten är inget för dem.
Sanningen ska vacuumförpackas som fläskkotletten i kyldisken på ICA. Gris blir fläskkotlett i plast, varg och lo tar får, får är mat. Ingen behöver veta vad som händer däremellan. Att någon faktiskt slaktar grisen eller att sanningen för en fårägare och hans eller hennes djur kan vara en blodig, kladdig, plågsam, ångest- och känsloladdad och riktigt otrevlig vardag är inget att bry sig om.
Syns det inte så finns det inte.

De här människorna skyddar sina åsikter genom att använda all tillgänglig statistik som passar deras egna syften och krama den till en riktigt hård argumentboll, till största delen bestående av sannolikheter och finansiella stöd men även med inslag av några arga EU-kommissionärer.
Bollen kastar de sedan hårt i ansiktet på alla de människor på landsbygden som sitter där avklädda med sin verklighet.

Istället ska livet i hyckleri upphöjas! Nya skygglappar ska sättas på och alla åtkomliga ridåer dras ner! De här personerna vill bara omges av det som verkar skönt, trevligt, fint och lite gulligt. Grilla fläskkotletten och pussa en varg, tänk inte längre. Allt löser sig om alla andra bara ändrar sig, stängslar mer, blir ekonomiskt ersatta eller byter ut sitt nuvarande liv mot något annat.
Jag hoppas att folk inte går på det där. Att de märker hur det faktiskt ser ut på riktigt där bakom alla hophycklade statistikbollar.
För de som drabbas finns på riktigt. Deras vardag kantas av ständig oro och sorg som inga pengar eller sannolikhetsteorier i världen kan ersätta. Det får vi aldrig blunda för.

Nordulv är en liten organisation med något hundratal medlemmar. Som alla vet är de synnerligen aktiva i vargbranschen och har lyckats med konststycket att bli centralfigur i fråga om huruvida svensk lagstiftning är förenlig med EU-rätten. Jag har ägnat delar av måndagen till att läsa deras senaste yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen i frågan om talerätten. Nordulv bemöter i yttrandet bl a Svenska Jägareförbundets inlaga till rätten där vi påpekar att den rättsordning som råder, att NV beslut inte går att överklaga, är förenlig med EU rätten.

Det mest uppseendeväckande i Nordulvs överklagan är underskriften. Det är Naturskyddsföreningen som fungerar som ombud åt Nordulv. Vilket i sig inte är så konstigt, Nordulv torde knappast ha ekonomiska resurser att finansiera jurister. Så nu är det staten som betalar! För ingen har väl glömt vem det är som finansierar Naturskyddsföreningens jurister? Det gör Naturvårdsverket!

Nu skickar alltså Naturvårdsverket pengar till SNF som arbetar åt Nordulv som i sin tur accepterar att man bryter mot lagen. I Nordulvs stadgar 10 § står följande ”Organisationen ställer sig neutral i frågan om civil olydnad. Det är upp till varje enskild medlem att bedöma om man vill bruka civil olydnad i en given situation.” Naturskyddsföreningen, en respekterad miljöorganisation, väljer alltså att finansiera en jurist åt en organisation som accepterar civil olydnad, alltså lagbrott!

Själva yttrandet från Nordulv sägs vara skrivet av Oskar Alarik, men jag har en helt annan teori om vem som egentligen är författare. För även om jag inte är jurist så förvånas jag över språket och sättet att argumentera. Det är mest ett gnällande om hur saker borde vara och att allt är fel, men väldigt lite substans. Jag tror inte att det är skrivet av en jurist utan av en som tycker sig vara expert på miljörätt. En sådan finns dessutom ständigt i vargkulisserna!

Nordulvs yttrande är i stora delar trams. Som när de t ex hävdar att jägarorganisationer har rätt till domstolsprövning men inte de stackars miljöorganisationerna. Som stöd för sin sak har de hittat ett jaktlag på Orust som minsann fick ett licensjaktsbeslut prövat av domstol, trots att det inte var överklagningsbart. De glömde dock bort att sakägare, i det här fallet markägare och jakträttshavare, självklart har högre ställning än en organisation på riksplanet utan koppling till sakfrågan. Dessutom glömde de att nämna att länsstyrelsens beslut i den frågan inte gick att överklaga överhuvudtaget, inte ens till Naturvårdsverket. Det strider mot mänskliga rättigheter att inte få en grundlagsskyddad rätt prövad enligt Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Om Nordulv eller SNF finner anledning att överklaga beslut om på vilka skogsskiften man ska få fälla vuxen älg på Orust och kan hävda att det är en miljöfråga som faller under Århus konventionen så torde de ha samma rätt.

Svenska Jägareförbundet kommer nu att yttra sig över Nordulvs yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen.

Bruford

Förra året skrev jag att jag kanske aldrig skulle besöka Vargsymposiet i Vålådalen igen. Förbundet valde att inte delta för första gången på 21 år. Anledningen var den stoppade vargjakten eller rättare sagt den totala bristen på vargförvaltning. Det fanns helt enkelt ingen anledning att diskutera frågan längre, debatten hade nått vägs ände. Men saker och ting har förändrats. Det negativa är att vargstammen fortsatte att öka. Det positiva är att vi faktiskt fick en vargjakt på 44 vargar januari 2015. Så vi bestämde att det åter igen var dags delta. Syftet var att försöka förklara varför vi anser att vargjakt är viktigt. Daniel Ligné talade därför om hur jakten som intresse och näring har påverkats av vargstammen. Daniel beräknade förlusten, enbart till varg, till 137 miljoner per år. Samtidigt visade han på de studier som SLU gjort om acceptensen för varg. Är verkligen genetiken det som är viktigt i dagsläget när acceptansen rasar, frågade han. I de flesta länen i den norra halvan av Sverige är det en majoritet som inte ens tycker om att det överhuvudtaget finns varg i Sverige!

Jag pratade om löshundsjakt-igår, idag och i andra länder. Vissa organisationer sprider nämligen myten om att löshundsjakt är unikt för Sverige och vissa hävdar t o m att jakthundar far illa. Både av de ”tvingas” jaga och av att de ofta skadas vid jakt. Jag visade Youtube klipp från andra länder som visar att vi är långt ifrån unika. Löshundsjakt förekommer i väldigt många länder. Det som skiljer oss från andra länder är att vi avlat fram jakthundar som inte attackerar viltet de jagar och är anpassade till de arter de jagar. Men framför allt har vi inte packjakt. Allt för att minimera påfrestningarna på viltet. Noterade vidare att de organisationer som vill begränsa jakthundar för att de stör vilda djur under jakt inte tycks se problem i att våra tamkatter enligt SNFs beräkningar dödar 16 miljoner småfåglar per år! Jag visade även på statistik från Agria 2010 som visar att just jakthundar är de överlägset friskaste och de minst skadedrabbade raserna. Noterbart att 9 av de elva de friskaste hundraserna är jakthundsraser och av dem är 6 svenska raser.

Personligen fick jag mest utbyte av tre föredrag. Det första var den engelska genetikern Michael Bruford som presenterade resultatet av det uppdrag han fått av NV om behovet av invandring i förhållande till vargstammens storlek. Min tolkning är att Bruford rapporten kommer att visa att riksdagens beslutade referensvärden uppfyller alla vetenskapliga krav enligt EU:s Art och habitatdirektiv. Fortfarande är invandring viktigare än antalet vargar. Det intressanta i det Bruford redovisade var hur ”lite” invandringen påverkar den genetiska variationen och inaveln. Den enda slutsats man kan dra är att de marginella genetiska vinsterna med flera hundra vargar är helt orimliga i förhållande till de socioekonomiska kostnaderna. Den slutgiltiga rapporten är ännu inte klar. Men redan nu kan vi konstatera att de 270 vargar som NV satt som gräns för gybs med en effektiv invandrare per generation uppfyller alla krav enligt EU direktivet, även de genetiska.
Professor Dag Lindgren har analyserat det som presenterades i Vålådalen och har kommit till samma slutsats som jag. Den nya regeringens uppdrag till Naturvårdsverket om genom ett ”brett vetenskapligt underlag utreda vad som är gynnsam bevarandestatus för varg” lär bli enkelt. Det är bara att fastställa riksdagens beslutade referensvärden som riktiga!

Det andra intressanta föredraget hölls av Arthur Middleton, forskare Yale University. Han talade om ekologi i ett bevarande perspektiv. De omskrivna kaskadeffekter av varg i Yellowstone som har blivit den stora sanningen bland värnarna visar sig inte vara fullt så enkla som man låtit påskina. Man har bl a påstått att vargens återkomst har lett till bäverns återkomst och att viden i älvdalarna kommit tillbaka. Men så enkelt är det inte. Det finns flera ”fel” i de tidigare slutsatserna. För det första är inte nationalparken ett slutet ekosystem. Tvärt om har man en kraftig migration ut ur parken på hösten. Wapitin lämnar i princip helt parken och lever vinterhalvåret utanför densamma och förvaltas där. Det kan vara t ex både jakt och utfodring. Alltså inte alls ett enkelt varg-wapiti system som värnarsidan gjort gällande.

Det andra, än mer häpnadsväckande, var att man nu tror att ”lake trout” (kanadaröding) är den som orsakar wapitistammens nedgång. ”Lake trout kill elk” har blivit en populär bildekal!

I Yellowstones vattendrag fanns tidigare miljoner strupsnittsöringar. Någon sportfiskare tyckte antagligen att kanadarödingen är roligare att fiska eftersom den är större och släppte ut ett antal. Men resultatet av inplanteringen har blivit katastrofal. Strupsnittsöringen är på väg att försvinna. Eftersom den är vårlekande utgjorde den en viktig födoresurs för landlevande arter när den vandrade upp i älvar och bäckar. Kanadarödingen däremot leker i sjöarna. Alltså stannar hela den tidigare flör landlevande arterna tillgängliga biomassan kvar i sjön istället. Resultatet har blivit att grizzlyn vars vårmeny tidigare bestod av strupsnittsöringar nu äter wapitikalvar istället. Dessutom har medeltemperaturen i parken sommartid ökat dramatiskt vilket sätter ner hindarnas reproduktionskapacitet. Så kaskadeffekter finns, men de ha lite med varg att göra.

Det tredje föredraget var mer av filosofisk karaktär. John Linell talade bl. a om ett ämne som flera av er som skriver här på min blogg brukar diskutera, land sharing och land sparing. För att göra en lång historia kort. Hans menade att antivarg- och rewilding rörelserna har kommit till samma slutsats, fast av helt olika skäl. Antivargrörelsen vill flytta vargarna till reservat för att de inte går ihop med människor. Rewildingrörelsen däremot vill istället flytta människor bort från vargarna. Resultatet blir detsamma, stora områden där djur och natur sköter sig själva utan mänsklig inblandning.
Vid en första anblick kanske någon tycker att det är en bra idé. Men om vi för ett ögonblick lyfter blicken bort från vargar och ser på frågan lite vidare. Vill vi verkligen separera människor och djur? Ligger det i jägarnas intresse? Vad får det för konsekvenser för det naturvårdsarbete i stort? Vad har det för effekt på annan markanvändning?

Innebär idén om land sparing att mindre hänsyn till djur och natur behöver tas på all annan mark, den biologiska mångfalden garanteras ju på de avsatta områdena. Leder land sparing till ännu mer intensivt odlade marker, både  i jord- och skogsbruk? Vilken plats har det jaktbara viltet i det intensivodlade landskapet?

Vargsymposiet har varit en viktig samlingspunkt genom åren. Jag har själv haft stort utbyte av det och någon gång i framtiden kanske jag får tillfälle att skriva om viktiga diskussioner långt in på nätterna som faktiskt påverkat rovdjursförvaltningen. Men just nu måste själva symposiet ändra karaktär, annars kommer det att självdö. Min uppfattning är att just de viktiga ämnena som nu diskuteras långt in på nätterna efter själva symposiet ska bli själva upplägget.

vargjakt

Vargpass i Dömleskogen                         Foto: Gunnar Glöersen

 

Nu är vargjakten över i Värmland där jag jagat. Som vanligt har jakten debatterats och kritiserats av vissa grupper. Deras försök att störa och ”dokumentera” vargjakten har begränsat sig till att dyka upp på parkeringsplatser i lågskor eller åtminstone i kläder som inte direkt lämpar sig för mera avancerade skogsutflykter. Efter att de under den första helgen fick sin mediala uppmärksamhet försvann de.

Däremot var lokalbefolkningen fortsatt på plats och gav oss glada tillrop. Under de 12 dagar jakten pågick träffade jag många längs vägar och vid röda stugor i skogen. Alla sa samma sak. ”Lycka till, skjut så många ni kan. Ni har mitt stöd”. Dessutom fick vi många tips från allmänheten som gjort sig besväret att söka upp våra telefonnummer. De hade sett vargar eller vargspår och ville hjälpa till. Alla rapporter var inte rätt, men visar på det engagemang för vargjakten som finns i bygderna.

Jag jagade själv 10 av de 12 dagarna. För det mesta hängde jag i spåren efter vargar. Det gör att chansen att få skjuta en varg är liten. Men man får glädjas med passkyttar, som efter många och långa timmar i kyla, får skjuta en varg. Mest beundrar jag de unga grabbarna, Simon, Robert, Tommy, Niclas och Anders m fl. som sent varje kväll körde över markerna och sprejade alla spår med grön färg. Sen var de ute igen kl. 05.00 och sökte nya spår. Vissa sträckor till fots med pannlampa genom skogen. De är ungdomlig entusiasm! Alla andra kom till serverat bord kl. 09:00!

Vargjakt är roligt ungefär tre dagar, sen övergår det hårt arbete. Jaktledarna lägger ner många dagar i förväg med planering. När vargjakten väl är igång ska vargarna ringas, passkyttar ställas ut, säkerhetsdetaljer och regler genomgås m.m. Efter jakten ska fällda vargar visas upp för länsstyrelsens personal och papper fyllas i. Samtidigt ska nästa dags jakt planeras och telefonsamtalen blir många och långa till sent på kvällen. Det blir inte många timmars sömn.

Många ickejägare verkar tro att det är nöjet att få skjuta en varg som driver oss. I själva verket är det för att vi överhuvudtaget ska ha något att jaga kommande år som vi jagar. Det är älgar, harar och rådjur vi vill jaga, inte varg!

En ny erfarenhet blev vargjakt med hund. Inte bara för mig utan även för hundförarna själva. Ganska många av vargarna har skjutits för hundar. Jag visste att man gjort det i Finland. Men att t ex en ensam liten smålandsstövare kan driva vargar i pass är onekligen lite märkligt. Om vargen bestämmer sig för att jaga istället för att vara den jagade har hunden givetvis ingen chans, vargen väger 2-3 ggr mer än hunden. Hemligheten ligger i att det är hundföraren som söker upp vargen och skrämmer den ur daglegan. Den ska veta att den är förföljd av oss. Först då släpper man hunden. Jag är inte djurpsykolog, men gissar att den normalt tuffa vargen tappar självförtroendet när den som jagande plötsligt blir den jagade. Problemet för oss är att få alla att förstå den skillnaden. I andra sammanhang säger vi att vi inte kan jaga med hund p g a vargen. Nu jagar vi plötsligt varg med hund. Var säkra på att ”den andra sidan” kommer att försöka tvista till argumenteringen.

Sammanfattningsvis visar vargjakten att vi är väl förberedda, bra organiserade och att samarbete över jaktlagsgränserna är helt avgörande. Nu ska vi fortsätta arbetet med att få en långsiktig och vettig vargförvaltning. Ännu är vi inte framme, 2015 års vargjakt var bara det första steget.

SRF

När jag igår kväll fick ögonen på Rovdjursföreningens förklaring till sitt agerande i vargfrågan kom jag att tänka på Strindbergs bok, ”En dåres försvarstal”! Precis som Strindberg i sin bok om sin relation till Siri väljer Rovdjursföreningens generalsekreterare och ordförande att ge ”sin egen” beskrivning av sitt förhållande till rovdjurspolitiken. I deras verklighetsbild är det de som blir hånade och får lida av rådande vargpolitik, inte landsbygdsbefolkningen. Det är inte de som är de stora förtryckarna, utan den förra regeringen med Eskil Erlandsson i spetsen.

Strindbergs bok slutar med, ”Jag har hämnats; vi är kvitt…”. Man kan anta att Rovdjursföreningen använder samma fras om Kammarrätten idag går på Förvaltningsrättens linje och beslutar om fortsatt stopp för vargjakten.

Rovdjursföreningens försvarstal är lika hemskt som Strindbergs ansågs vara på sin tid. Det saknar varje spår av självrannsakan, ödmjukhet och förståelse för konsekvenserna av den ökande vargstammen. Dahlerus och Nauclér visar också att de fullständigt struntar i att Sveriges riksdag med 87 procents majoritet vill att vargstammen ska förvaltas och begränsas genom jakt. Deras syn på ”demokrati” begränsar sig till rätten att kunna använda domstolsväsendet till att obstruera mot folkviljan.

Det finns mycket i texten som man skulle kunna kommentera, men jag begränsar mig till att förklara innebörden av deras tre krav för en hållbar vargförvaltning.

ett vetenskapligt välgrundat referensvärde för hur många vargar som behövs, som inkluderar genetiska hänsynstaganden

Målet är att det ska finnas minst 2000 vargar (Ne 500) i ”vår population”. Sveriges andel skulle sannolikt bli minst 1 500 vargar. För något inflöde av gener existerar enligt dem inte från Ryssland. Alltså vill de begränsa populationen till att enbart gälla Fennoskandia. Eftersom Finland knappast lär ändra sitt referensvärde (200 vargar) och inte heller Norge (30 vargar) lär Sverige få ta huvuddelen.

ett mål för genetiken och en konkret plan för hur isoleringen ska brytas och inaveln sänkas avsevärt och varaktigt

Med mål för genetiken menar de är att inaveln ska sänkas till högst 10 %. Eftersom Sverige ligger i utkanten av vargens utbredningsområde med en liten landbrygga österut kan målet vara svårt att överhuvudtaget nå, åtminstone under överskådlig tid. Framför allt eftersom det redan finns så många inavlade vargar att nya vargars betydelse inte är lika stor som i en stam med färre vargar.

en plan för hur åtminstone ett antal vargetableringar ska få finnas i norra halvan av landet för att säkra den genetiska kontakten österut.

”Ett antal vargetableringar” i renskötselområde skulle innebära att varg för alltid ska finnas i där. Eventuella invandrare skulle givetvis ”fastna” i dessa områden eftersom de där stöter på de första skandinaviska vargarna efter att de lyckas ta sig genom den vargtomma ”förbjudna zonen” i norra Finland. Eftersom Sverige är ett avlångt land skulle många valpar från dessa nordliga revir med invandrare välja att också etablera sig i renskötselområdet, nära befintliga nordliga revir. Det i sin tur skulle innebära att merparten av de genetiskt viktiga vargarna plötsligt skulle finnas i den norra halvan av Sverige. Hur argumentationen från SRF skulle se ut då behöver jag väl knappast nämna. Men konsekvensen skulle bli att rennäringen precis som SRF skriver skulle få ”anpassa sig till moderna miljökrav”. Fritt översatt, upphöra i sin traditionella form.

Att rovdjursföreningen överhuvudtaget väljer att publicera försvartalet visar inte bara på desperation när de nu märker att opinionen svänger. Tidningarnas ledarsidor är nu fulla med kritik mot dagens ordning där enskilda domares inflytande över förvaltningen är större än det folkvalda parlamentets vilja. Texten visar också på den totala bristen på förståelse för de tusentals renskötare, markägare, djurägare och jägare som på riktigt får betala priset för en växande vargstam.

Ann Dahlerus och Kenth Nauclér är dock villiga att kompromissa. Förslaget ser ut som följer:
– Om ni brukare går med på att lägga ner rennäringen i sin nuvarande form, avstår från älgjakt och användning av lös hund i stora delar av Sverige, accepterar att tamdjursnäring inte går att bedriva i skogsbygder och att markägarna avstår från intäkter från jakt och accepterar att fastighetspriserna i glesbygden sjunker. Då kan vi acceptera att ni jägare får skjuta några få vargar. Men bara om det görs ”försiktigt”!