ogräs

Maskros mellan kullerstenar, värre än vargar!                         Foto: Gunnar Glöersen

 

I dagens Nya Wermlandstidning finns en artikel om att ogräs tillåts växa under parkbänkar och mellan kullerstenar i Karlstad. Det är väl inte så märkligt att man kan reagera över det. Det som fick mig att reagera var att den som driver projektet ”Skönhetsrådet”, är Jan Bergstam som i rovdjurssammanhang företräder Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen.

Bergstam förfasar sig alltså över att naturen tillåtits komma in på Karlstads gator! Men när vargar kommer i på våra tomter eller dödar våra tamdjur, då ska vi på landsbygden anpassa oss till att naturen kryper närmare. Någon förståelse för att vi upplever det som ett problem existerar överhuvudtaget inte.

Man kan tycka att det är lite petigt att anmärka på Bergstams engagemang för ett renare och ogräsbefriat Karlstad. De flesta delar nog hans åsikt i detaljfrågan. Men det intressanta är ändå just hur det som berör människor i närområde kan skapa debatt och ilska. Ja t o m lite ogräs mellan kullerstenarna ger Bergstam en förstasida i NWT. Samtidigt kan man ha noll förståelse för hur andra människors liv förändras av att det nu finns ca 200 vargar i Värmland.

Idag kommenterar samma Bergstam vargsituationen i Värmland i SR Värmland och tycker att vargstammen ligger på en bra nivå nu, det är ju fullt överallt!  Att andelen av befolkningen som vill begränsa vargstammen enligt SR Värmlands Novus undersökning har ökat med 50 % sedan 2010 och att 73 % därmed direkt eller indirekt stöder licensjakt bortser han ifrån. För något annat sätt att begränsa stammen finns inte.

Dessutom förklarar han Novus undersökningens för honom negativa resultat med att vissa jaktvårdsområden ställer in älgjakten och att det påverkat andra jägare som nu tycker att det finns för många vargar. Undrar om Bergstam missade att undersökningen rörde värmlänningar i allmänhet, inte jägare? Bergstam borde istället fundera över hur hans egen retorik och vargarnas härjningar har lyckats få en så stor andel av befolkning att bli alltmer negativa till vargstammen. De flesta som svarat på undersökningen bor trots allt i städer eller tätorter och påverkas därmed mer av ogräset mellan kullerstenarna än av vargar. Trots det har många insett det orimliga i att en minoritet på landsbygden ska tvingas bära hela bördan av dagens rovdjurspolitik! Det hedrar värmlänningarna att de genomskådat vargkramarnas retorik.

Naiviteten bland vargkramarna och vissa tjänstemän på myndigheterna är stor. Närgångna vargar är nästan aldrig ett problem. Antingen sägs det vara unga nyfikna vargar eller så är det vargvalpar som förlorat en eller båda föräldrarna, alltså människans fel. Samma sak vid vargangrepp på tamdjur. Det första man fokuserar på i medierapporteringen på är att det var fel på stängslet eller att det delvis saknas eller så var det en nog en skadad varg som inte kan jaga annat än tamdjur. Att vargen lever av att döda andra djur och att den utan problem dödar en människa har underordna betydelse. Vargens rykte får inte fläckas. Det är människorna det är fel på. Vargen ska framställas som i grunden god och ovanligt social. Dessutom tar den hand om sina ungar. Men det gör väl nästan alla djur?
Härom kvällen råkade jag se slutet på ett program där vargen återigen framställdes som god, social och aldrig otrogen. Att vargar är extremt främlingsfientliga, överskottsdödar, har ett mycket tydligt hierarkiskt socialt system med tydlig hackordning och dessutom är kannibaler passar inte alls in på den bild man vill förmedla.

För djurskötaren i Kolmården blev bilden av den snälla sociala vargen den indirekta orsaken till hennes död. Bland de första kommentarerna direkt efter olyckan var givetvis att man ”absolut inte” får dra några paralleller med vilda vargar. Det som hände i Kolmården kan inte hända i det vilda. Trots att hela syftet med Kolmårdsprojektet var att lära svenska folket mer om just vilda vargar.

Vargen/vargarna i Saxhyttan eller Ockelbo som om och om igen söker sig in i samhället är bara nyfikna och visar ingen aggressivitet sägs det. Jag förundras alltid över att man överhuvudtaget förväntar sig aggressivitet av vargar som söker sig närmare människor. Aggressivitet är något de visar mot artfränder eller om de försvarar sig. Om de har för avsikt att döda t ex en älg är de inte aggressiva. De är möjligen uppspelta, men inte aggressiva. Det paradoxala är att dödande av bytesdjur inte är en aggressiv handling. Om det är någon som är aggressiv när en varg angriper en älg så är det inte vargen utan älgen! Så varför skulle en varg som söker upp en människa i t ex Ockelbo visa aggressivt beteende?

Idag fick jag se ett klipp som sägs vara från vargkramarnas våta dröm, vargarnas paradis Yellowstone nationalpark. En man har av okänd anledning lämnat vägen och en riktigt stor varg söker upp honom. Vargen verkar inte aggressiv, den verkar mest uppspelt med hög svans.  Det mesta tyder på att den är väldigt nära att angripa mannen. Hade manen ramlat så hade nog slutet blivit ett annat. Jämför gärna med vargarna som tar en älgkalv i Alaska, nästan kusligt identiskt ”lekfullt” beteende. Det är den här typen av beteende som på någon sekund kan förbytas från det vi tycker likna lek till blodigt allvar. När man ser filmen inser man också hur stor en varg är även i jämförelse med en vuxen man.
Ett par personer i Nordamerika har på senare år fått betala priset med sina liv för miljörörelsens glorifierande av vargen. Samma typ av incidenter ser vi nu allt oftare även i Sverige. En traktorförare berättar att han fick klättra upp på traktor för att undkomma en varg häromdagen.

Men vad diskuterar miljörörelsen? Jo, hur de med maktmedel ska lyckas få till ännu fler vargar. Åsa Romson går i dagens VF ut och säger att vargen är hotad och inte ska jagas. Dessutom avslutar hon med den vanliga floskeln om att vi ska värna dem för våra barn. Snacka om att inte ha fattat någonting och att totalt sakna empati för dem som ska leva med den påtvingade biologiska mångfalden, just nu, idag!. Verkligheten är lätt att se, det är biologisk enfald, viltöken, som nu skapas i bl a mitt hemlän, Värmland. Det är vad våra barn kommer att få se!

IGP7937

Jag lyssnade på en del av dagens riksdagsdebatt inför EU valet. Som vanligt dök vargfrågan upp bland klimat- och arbetsmarknadsfrågor samt EU-skatter. Det är skrämmande att vargfrågan trots den uppmärksamhet den fått de senaste åren och riksdagsbeslut fortfarande inte ens är nära en lösning.

Reinfeldt ville att Åsa Romson skulle svara på frågan om varför MP vill att EU ska styra vargförvaltningen i Sverige istället för de berörda. Romsons svar fick t o m mig att tappa hakan (1:39:55 in i debatten). Finns det ingen gräns för hur långt en politiker få gå utan att bli anmäld för att förtal?

Åsa Romson sa ordagrant i vargfrågan att: ” -Det gör inte Sverige, utan att tvinga vissa forskare att skriva vinklade rapporter för att få till det. ”

Romson menar alltså att miljöminister Lena Ek har ”tvingat vissa forskare” att skriva resultat som de inte själva kan stå för. Dessutom betyder det att Romson anser att svenska vargforskare låtit sig ”köpas” av regeringen! Romson fick backa om anonyma bloggare för några veckor sedan, undrar om media snappade upp dagens betydligt värre blunder?

I januari skickade jag ett mail till Åsa Romson, efter det att jag sett henne debattera med Eskil Erlandsson. Det tog lång tid och en påminnelse, men jag fick svar efter en månad.  Romsons svar har blivit liggande sen dess. Efter dagens riksdagsdebatt passar det bra att publicera hennes svar och mina frågor. Något svar på min replik har däremot inte kommit. Det innehåller ett förslag på att hon ska besöka verkligheten och de människor som drabbas. Men troligen är det väl bättre att fortsätta att odla bilden av att landsbygdsbor inte förstår sitt eget bästa och att regeringen och forskarna är korrupta. Ett besök i Värmland riskerar ju att försvåra upprätthållandet av den bilden.

 

Mitt mail till Åsa Romson:

 

Hej Åsa

Vi sågs som hastigast vid er kongress i Karlstad. Jag och min kollega stod i Svenska Jägareförbundets monter med en ”Rollup med texten Alla miljöpartister borde vara jägare!” Den väckte debatt vid er kongress och den vanligaste kommentaren var, borde det inte stå ”Alla jägare borde vara miljöpartister!” Min replik var alltid den samma. Ja, men varför tror du att det inte är så? Tillsaken hör att väldigt många jägare röstade på just miljöpartiet när partiet skapades. Miljöfrågor engagerar många jägare i hög grad. Trots det har vi hamnat i en situation där en överväldigande majoritet av jägarkåren aldrig skulle rösta på er och dessutom ser er som det största hotet mot jakten i Sverige i framtiden.

Vid er kongress var det fler av era ombud som kom fram och var bekymrade. De var jägare eller hade släktingar som jagade. De sa alla samma sak, djurrättsrörelsens ideologier har tagit över djur och miljöfrågor i vårt parti.

Så till anledningen till att jag skriver till dig idag. Jag lyssnade på debatten mellan dig och Eskil Erlandsson i Expressen TV. Jag blev väldigt förvånad över att du verkar vara felinformerad i ett flertal viktiga avseenden. Dessutom i en fråga som engagerar så många och som MP profilerat sig i.

1)      Du påstår att centerpartiet inte har svenska folket med sig i fråga om jakt på varg. Det stämmer inte överens med de opinionsstudier som gjorts!
Enligt dessa finns det ett stort stöd just i vetenskapen för jakt på varg (62 %) och dessutom är det bara 17 % som vill att stammen skall öka! Läs SLUs rapport ”Attityder till varg och vargförvaltning” från 2013.
Påstående om att det inte finns stort stöd för går även stick i stäv med det färska riksdagsbeslutet där  85 % av Sveriges riksdag stöder att man skall minska koncentrationerna av varg i de mest drabbade länen. Dessutom vill samma majoritet minska antalet vargar.
https://www.slu.se/Documents/externwebben/s-fak/s-fak-kansli/Attityder%20till%20varg%20och%20vargforvaltning%20130701.pdf

2)      Du säger ”att forskarna är tydliga med att dagens stam inte är säker”. Det är stämmer inte.
Sanningen är att samma forskare som jobbat med varg sedan 90 talet, Skandulv, anser att vi uppfyller kraven för gynnsam bevarandestatus. Dessutom råder det överhuvudtaget inte olika uppfattningar om den vetenskapliga delen av vargbiologin. Det enda som skiljer är tolkningen av vad Art- och habitatdirektivets krav på gybs egentligen är. Ni och andra menar att det är ett strikt veteskapligt begrepp som skall fastställas av myndigheter. Men hur skall en myndighet vetenskapligt kunna definiera vad som är ”högre ambitioner än att endast förhindra utdöende”? Vargkommitténs betänkande som du hänvisade till kom fram till detsamma. GYBS är inte ett vetenskapligt begrepp som går att räkna fram. Om det vore så skulle det råda samma konsensus om det som om vad som är MVP (minsta livskraftiga population). EU kommissionen har även bekräftat att GYBS i slutändan bestäms av politiker.
http://www.slu.se/sv/om-slu/fristaende-sidor/aktuellt/alla-nyheter/2013/6/slu-forskare-270-vargar-racker/

3)      Du säger i debatten att ni är överens med regeringen om renskötselområdet, som en kommentar till att Erlandsson redovisade skadebilden där. Inte heller det är rätt!
Ni anser ju att det skall finnas fast vargstam även i renskötselområdet, såvida ni inte ändrat uppfattning. SJF har förövrigt inte undantagit renskötselområdet i vår policy. Har ni ändrat i er policy?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=3942175

4)      Du säger att regeringen ”slaktade” Vargkommitténs kompromiss! Det är inte riktigt!
Man var överens om flera saker som i stort sett allt också kom med i proppen som riksdagen antog. Man var oeniga om ett par avgörande frågor. Vem som skall fastställa gybs och hur många som krävs för att nå gybs? När du säger att det fanns en kompromiss som man lämnat tar du organisationer som hade en helt annan uppfattning som gisslan. Det är direkt stötande! Om det är några som lämnat uppgörelsen i Vargkommittén så är det naturvårdsorganisationerna.

I fråga om full ersättning till de som får skador har du också gått på Naturvårdssidans retorik, medvetet eller omedvetet. Såvitt jag vet får man redan full ersättning för skadade djur. Däremot får man inte full ersättning för följdskador, extraarbete med stängsel m.m. Riksdagen har därför beslutat uppdra åt Viltskadecenter att utreda dessa frågor och beräkna omfattningen samt kostnader för detta. Frågan har alltså inte ”slaktats”!

5)      Så till din kommentar om jägarna. Du sa följande, ”Det är inte något som vi kan skjuta för att jägarna tycker att det är roligt bara för att de ser att det är stora skador!”
Det du säger innehåller flera element. För det första förminskar du på ett osympatiskt och populistiskt sätt en grupps intressen. Du gör det dessutom på ett som påminner om ett annat partis sätt att argumentera. Du förenklar och struntar fullständigt i den gruppens egna intressen. Allt för enkla poänger och applåder från en okunnig publik. Noterade förövrigt att inte heller Erlandsson försvarade jaktens och jägarens egenvärde.
Du lär få svårt att uppbringa många jägare som arbetar för vargjakt för att den i sig är rolig. Vi vill begränsa stammen för att överhuvudtaget kunna bedriva meningsfull jakt i varglänen. I Värmland, Dalarna och Örebro ser vi nu att stora områden inte har en jaktbar älgstam. Det finns stora områden som redan ställt in älgjakten eller planerar att göra det. Tusentals jägare förlorar nu värden som gjort att de valt att bo kvar på landsbygden, trots nästan obefintlig närservice och lite kulturellt utbud. Jakt och fiske är en av orsakerna till att många människor väljer att bo kvar på landsbygden.
Ska jag tolka dig som att de ”stora skador” som du påpekar att vi ser på våra intressen är ointressanta för Miljöpartiet? Viltkött är det mest klimatsmarta vi kan äta. Den utveckling med mycket stor rovdjurstam vi nu ser i några mellansvenska län innebär att många inte längre har viltkött att hämta från den egna fastigheten.

 

Tacksam för svar och kommentarer. Jag avser att publicera både mina frågor och dina svar på min blogg.

 

Med vänliga hälsningar

 

Gunnar Glöersen

 

Åsa Romsons svar:

Hej, jag vet inte vad som hände med ditt förra mejl men såg dina kommentarer/frågor nedan. I korthet vill jag säga att jag är mycket medveten om att åsikterna om varg och vargjakt i Sverige går djupt isär. Som du säkert förstod i samtalen med många på vår kongress är jag och Miljöpartiet är inte emot jakt och skjutande av vilt, men vi ser förvaltningen av skogen djurliv som viktigt och ansvarsfullt bl a därför att alla också har rätt att få njuta av skogsliv.

1)      Det finns opinionsundersökningar som visar att det inte finns stöd hos befolkningen i sin helhet för licensjakt, däremot säkert för jakt inklusive skyddsjakt eftersom det inte är politiskt kontroversiellt.

2)      De forskare jag refererar till är genitikerna som visar att en större stam alltid är bättre än en mindre om du har problem med gen-bredden.

3)      Vi stödde rovdjurspropositionens inriktning kring hur man stärker vargens utbredning mot Finland-Ryssland, så jag och Erlandson borde inte vara oense där.

4)      Jag tycker det var tråkigt att Vargkommitténs förslag, i de delar de var eniga, inte togs med i proppen. MP tycker ersättningarna för viltskador och stöd för rovdjursstängsel ska höjas.

5)      Jag tycker faktiskt inte att man kan motivera jakt på ett rovdjur som vargen med att det är just ett rovdjur och alltså dödar andra djur. Det ekologiska systemet bygger på rovdjur och rovfisk, om vi människor tar bort rovdjuren för att få bytesdjuren för oss själva riskerar vi störa hela systemet. En god viltförvaltning kräver att rovdjur också får existera även om det gör att det blir färre bytesdjur till oss. Det finns gott om vilt att jaga i Sverige, viltsvinen är bara ett exempel.

Hoppas det blev lite tydligare, din beskrivning av mina påståenden och argument kände jag inte helt igen.

 

M v h  Åsa Romson

 

Min replik som inte fick något svar:

Hej igen

Tyvärr ger ditt svar en ännu tydligare bild av att MP inte ser jakt som något som har ett egenberättigande utan något som står i konflikt med andra intressen. Jag förstår t ex inte alls varför du skriver att ”alla har rätt att få njuta av skogsliv.” På vilket sätt skulle en begränsning av vargstammen hindra dig från att njuta av skogsliv? Om de stora rovdjuren påverkar människors skogsliv så är min erfarenhet att det snarare är begränsande. Många undviker t ex  bär- och svampplockning i områden med tät björnstam.

1) Man kan få nästan vilka svar som helst om man formulerar frågan på rätt sätt. Den enda färska opinionsundersökningen som jag känner till och som sägs visa det du påstår gjordes av SNF 2012. De ställde frågan , ”tycker du att vargstammen ska minskas genom jakt?” En majoritet var emot. Men den frågan innehåller två delar, minskning och genom jakt. Det är inte detsamma som att man är emot licensjakt. Dessutom borde du som politiker lägga större vikt på undersökningar som är vetenskapligt underbyggda och som genomförs av statsvetare, än av en part i debatten. Jag skickade en länk till dig som går till just en sådan. Men den kanske inte visar det du och MP vill att den skall visa. Ni ”väljer” istället SNFs vinklade frågeställning som bevis för er tes. https://www.slu.se/Documents/externwebben/s-fak/s-fak-kansli/Attityder%20till%20varg%20och%20vargforvaltning%20130701.pdf

Träffade för övrigt Helena Leandersson, er jaktpolitiska talesperson, i Våladalen i våras. Där sa hon inför alla närvarande att hon hade släkt (vänner?) i Bjälverud i Värmland. Hon sa att hon minsann aldrig stött på någon som var emot varg eller som ville minska vargstammen, alltså är den bild som sprids enligt henne fel. Av en tillfällighet träffade jag en person från just Bjälverud veckan efter och nämnde då vad hon sagt. Då fick jag veta att byalaget, i just Bjälverud, hade skrivit till kommunen att den måste agera eftersom de känner stor oro över vargstammens ökning. De vill minska vargstammen. Endast två (Leandersson släktingar?) av de 175 boende i Bjälverud hade valt att inte skrivit på listan. Inte riktigt den bild MPs talesperson i offentliga sammanhang väljer att sprida!

2) Ja, om det inte tillförs nya gener är det bättre med fler vargar. Så långt är vi överens. Men verkligheten visar att det tillfört nya gener och då råder det enighet om att inaveln minskar snabbare om stammen är mindre. Den genetiska variationen har under perioden 2007-2013 ökat med 50 % och inaveln minskat med 20 %.

Eftersom genetiskt utbyte ingår som en del i regeringens rovdjurspolitik och uppfyller direktivets krav finns ingen anledning att argumentera för en politik som inte inkluderar detsamma. MPs argument bygger på att stammen fortsatt skall vara isolerad!

3) Möjligen missförstod jag dig i den frågan. Regeringen accepterar lite varg i renskötselområdet. Socialdemokraterna däremot har sagt nej till varg där.

4) Jag förstår fortfarande inte vilka frågor som det rådde koncensus kring som regeringen inte tagit med. Skador och kostnaderna kring dessa har man ju gett ett uppdrag till Viltskadecenter att utreda för att kunna veta vad man skall ersätta. Är det inte så man brukar göra före man tar beslut om full kostnadsersättning? Det kan nämnas att VSC beräknat att det skulle kosta 1,2 miljarder att stängsla alla fårbesättningar i södra Sverige. Planerar MP att ta med den kostnaden i framtida bugetförslag?

5) Varför skulle man inte döda djur för att de äter andra djur? Du vill ju själv att vi skall döda vildsvin, de äter ju bara växter och annat som de tycker gott i naturen. De precis som vargarna tillhör vår naturliga fauna. Älgen äter växter, varför skall vi döda den? Vi begränsar ju älgstammen långt under deras biologiska bärförmåga. Hur fungerar ditt ekologiska system om man begränsar bytesdjuren kraftigt men inte rovdjuren?

Nästa måndag har vårt älgskötselområde möte. Vi är 39 jaktlag med ca 400 jägare på 24 500 ha ( 245 km2). Nu är det två vargrevir som påverkar området. Vi minskade älgstammen pga många älgolyckor på Rv 63 före vargarna kom.  När vargarna nu etablerat sig har vi två val. Antingen fortsätter vi att betala för en älgjakt som inte längre finns och skjuter några få älgar om året eller så låter vi älgstammen öka igen. Med MP logik är det senare som gäller. Låt naturen ha sin  gång! Älgarna kan tillåtas gå mot sin biologiska bärförmåga vilket troligen betyder en femdubbling av stammen och total kaos i trafiken och uppätna tallföryngringar. Men det blir gott om jakt för oss jägare, vargarna kan inte reglera älgstammen själva! Eftersom ingen tycks bry sig om våra intressen, varför skall vi då betala för att lösa andras?

Jag förstår inte heller på vilket sätt vildsvinen skulle kompensera för vår förlorad älgjakt. Det finns nämligen inga vildsvin på våra marker! Att säga till oss att det finns gott om vildsvin att jaga i Sverige är ungefär som att säga till svältande i Afrika att det inte är något problem, det finns gott om mat i Europa! Dessutom vill lantbrukarna inte att vildsvinen skall få etablera sig på våra marker.

I går berättade länsstyrelsen i Värmland att de hittat 6 familjegrupper av lodjur, motsvarande 30 djur. Det fanns närmare 40 grupper motsvarande 200 djur för drygt 10 år sedan. Rådjurstammen har också minskat med 80 %. Så här har MP ekologiska rovdjurspolitik fått fullt genomslag. Få lodjur och få rådjur. Vad är det nu för ”skogsliv” era medlemmar kan njuta av? Stora delar av Värmland är på väg att bli synnerligen viltfattigt. En klok viltförvaltning som inkluderat en väl avvägd jakt på både rov- och bytesdjur hade gett fler rådjur och fler lodjur än vad vi nu har. En vinn -vinn situation för alla. Istället gör naturvården allt för att stoppa jakt på stora rovdjur. Resultatet ser vi nu.

Istället för att jag skall föra en långt debatt med dig via mail bjuder jag in dig hit till Värmland. Du är välkommen att besöka oss så att du på plats kan få möta människor som lever med vargar och lodjur i sin vardag. De börjar bli riktigt trötta på politiker långt borta som lovar och lovar utan att något händer. Det är deras ”skogsliv” som verkligen påverkas och som ni politiker skall ta hänsyn till. Inte till bara till tillfällig besökare som aldrig behöver möta de negativa sidorna av stora rovdjurstammar.

Kontakta mig så ordnar jag ett besök i ”vargland”! Varför inte i Helena Leanderssons eget Bjälverud med omnejd?

 

Hälsningar

 

Gunnar

Snuskstefan

Jag dolde nyss ett inlägg på Twitter från en Stefan som verkar gilla ofarliga lodjur och i samma andetag tycker att jägare ska onanera framför brasan.
Man kan konstatera att polariseringen när det gäller rovdjurstyckarna emellanåt spretar betänkligt.

Snuskstefan
Nu ligger det i läsarens eget intresse hur man ska uppfatta detta. Det är ju toppen att Stefan tycker om lodjur även om han verkar ha inskränkt sig till enbart ofarliga lodjur. Om det nu finns farliga lodjur, tycker inte Stefan om dem då?

När det gäller uppmaningen om tilltaget vid brasan, är man överdrivet positiv kan det ju vara så att Stefan helt enkelt tycker att alla jägare ska hålla underlivet varmt och utföra dylika sysselsättningar framför en värmande brasa.

Gulligt tänkt i sådana fall, Stefan!
Å andra sidan tror jag att alla människor, alltså även jägare, själva har förmågan att välja en geografisk, förhoppningsvis undanskymd plats när de vill syssla med dylik verksamhet.

snuskstefan

Det kan förstås också vara så att Stefan själv tycker att denna sysselsättning vid just en flammande brasa är synnerligen lämplig och vill dela med sig av sina erfarenheter.

Jägaren Leif stöttar också Stefan i ett svar till honom på Twitter.

Om Stefan gillar att fixa med olika saker, inklusive sig själv, vid en brasa har han naturligtvis allas vårt stöd.

Leif undrar dock om Stefan någonsin varit i en skog.
Det får vi ju för Stefans och även hans omgivnings skull hoppas. Att elda på tomten med ovan nämnda i baktanke kan inte vara att rekommendera.

Vi önskar dig lycka till vid brasan framöver Stefan! Och du, du kan väl tycka om alla lodjur!

Rödräv. Foto: Göran Ekström

Jag ser dem varje dag. Nu ligger de där igen, döda vid vägkanten, räv och grävling.

Rödräv. Foto: Göran Ekström
Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen är det bara en art som får kramar, vargen. Foto: Göran Ekström

I år vaknade grävlingarna nog lite tidigare eftersom värmen också har kommit tidigare än vanligt.
Upp ur grytet, hungriga, några solstrålar värmer, sträcker på sig, tvättar sig, lufsar iväg och letar mat när det skymmer. Och där kommer bilen… Under ett år dör  ungefär 30 000 grävlingar på det här sättet, tror Trafikverket. Jag har svårt att hitta en uppskattad siffra vad gäller räv men det lär vara ett antal tusen. Inte många bryr sig. Jag väjer för döda rävar och grävlingar på vägen, rävarna ofta platta som pannkakor efter bilar som bara har fortsatt att köra över. De ligger och ruttnar i vägkanten. Respektlösheten hänger som en dallrande dimma. Jag hatar det.

Vi jägare försöker i alla fall göra något åt det här. Vi förvaltar räv- och grävlingstammen så gott vi kan.

Grävling. Foto: Kenneth Johansson
 
 
 
 
 
Grävlingmos blir ingen glad av. Foto: Kenneth Johansson

I en annan del av universum sitter ett gäng jaktmotståndare och hatar jägare och älskar rovdjur på ett antal Facebooksidor. Men de älskar inte alla djur utan bara rovdjur. Rävar är rovdjur men det är svårt att hitta kärleksförklaringar till dem. Egentligen kramas bara en enda art, vargen. Faktiskt är det dessutom just nu så att de flesta faktiskt trängs runt och nästan slåss om att få krama en enda varg, Susi.

Susi har flera tusen kramare. Hon kallas ”En smart kvinna”, det finns Susi-klistermärken, små Facebook-hjärtan skickas hit och dit adresserade till Susi.

Och det är inte så att det räcker med alla kramar Susi får från Sverige. Kramarna har bett om internationell kramhjälp. Så Susi får kramar från både när och fjärran.

Allt medan rävpannkakorna på Europavägarna fylls på medan våren gör sitt intrång. Statistiskt sett gör en hel drös av Susi-kramare själva rävpannkakor och även grävlingmos på vägarna. Gör de själva något för att minska viltolyckorna? Nej. Tycker de att det är bra att jägarna minskar antalet plågade rävar vid vägkanten? Nej.

För till rävarna räcker ingen kärlek från de här människorna. De är inte mer värda än pannkakor på en väg. Ty kärleken till Susi och hennes artfränder är blind och evig.

Jägarna sköt, enligt senaste avskjutningsstatistiken 72 400 rävar och 27 400 grävlingar. Djur som i de allra flesta fall dog en snabb död utan plågor. En gärning som minskade pannkakssmeten på vägarna betydligt. Jägarna minskade risken för alla, även för Susis kärlekskranka beundrare, att köra på en räv eller en grävling. Men om jag har förstått saken rätt så är väl inte det bra heller.

 Exempel på jägaruppfattning.
Exempel på ”jägarkärlek” i kommentarerna hos en av de största kramar-organisatonerna.

De flesta av de här personerna hatar jägarna innerligt. De ska helst inte skjuta något alls. Och det är klart att om man inte ens reagerar över alla tusentals rävpannkakor som ligger utspridda på vägarna idag så lär väl inte 72 400 till märkas.

Skygglapparna på Susis fans börjar anta formen av gigantiska draperier. De ser bara en sak.

De har gått vilse i pannkakan.

Nej, de vill inte. Det är bara att inse, att kallt konstatera att bevarandesidan och de allt mer realitetsfrånvända tillhörande organisationerna aldrig någonsin kommer att tycka att rovdjuren ska förvaltas via jakt. Även om vi dränks i rovdjur kommer de ALDRIG att tycka att en sådan förvaltning av stammen är okej.

jakt_eld_asa_norrby_700
En vargstam som får växa okontrollerat försämrar många människors livkvalité. Foto: Åsa Norrby

De förstår inte att en vargstam som inte förvaltas så påtagligt kommer att förändra människors liv.

De förstår inte att en ständigt växande vargstam riskerar att stänga skogen och minska våra betesmarker. Jordbruksverket rapporterar redan idag att 18 procent av de värdefulla ängs- och betesmarkerna har försvunnit under de senaste tio åren.

Vad händer om skogen stänger och ingen längre ser vad som händer?

Som barn byggde jag och mina kompisar fina kojor långt inne i skogen. Hemliga kojor. Mammor och pappor visste inte exakt var vi byggde dem, vi hade egna stigar. Vi släpade brädor och grenar, spikade och sågade. Det var världens bästa kojor. Vi fick till och med sova över i dem någon natt.

I en skog med en vargstam som inte förvaltas byggs inga hemliga kojor längre. I Dalarna rapporteras om flockar på omkring tio vargar. Snart föds ett nytt gäng valpar.

Vilken förälder låter då sitt barn knalla ensam in i skogen och bygga hemliga kojor?

Vilken skola tar ansvar för och anordnar exempelvis orientering? Vem vill orientera?

Vilket dagis går på skogsutflykt med 15 dagisbarn? Hur många bärplockare traskar tveklöst ut i skogen?

Hur går det med jakten? Med våra jakthundar?

Vem kan vara i en stängd skog?

Nu vill jag än en gång poängtera att jag accepterar att vi har varg i Sverige. Men stammen måste förvaltas! Livet på landsbygden hänger inte bara på vargens vara eller inte vara. Men dess nuvarande okontrollerade utbredning kommer att bli ytterligare en, eller till och med två spikar i kistan för många.

Hur konstigt det än kan låta finns det ett litet men högljutt gäng som helt klart måste tycka att ovanstående scenarie är toppen. Som väntar, gnuggar händer och trivs varje gång en ny familj ger upp och flyttar. Som tycker att det ska vara tomt i skogen, på människor alltså.

I ett sådant här scenario hänger också de internationella gruvbolagen och vissa skogsbolag med. Vi genomgår som bekant en gruvboom, speciellt i norr. Utländska intressen prospekterar utan motstycke. Och när människorna lämnar skogen får de alla förutsättningar att härja fritt.

Framtiden? Ska en liten del av befolkningen betala för att puttra runt i bussar på för ändamålet färdigställda turiststråk och titta åt höger och vänster. Stanna i inhägnade små turistfik längs med leden, dricka kokkaffe, köpa vykort med viltmotiv och lyssna på käcka safariguider. Den stängda skogen beträdes endast via samlade guidningsturer?

Kanske kan vi klättra i något berg, titta på ett fågelägg eller känna igen en blomma eller en svamp. Inget fel i det men är det så här vi alla vill ha det?

Bortsett från vykorten och de käcka safariguiderna får du idag som jägare allt det där gratis och tusenfalt mer därtill. Men jakt är no-no i den här, ännu så länge, uppdiktade framtidsvärlden.

Där ska vi helst bo i Stora Staden hela bunten.

Samtidigt, gott folk, producerar vi där kött till oss själva i jättedjurfabriker. Ingen larvig djurhållning ute på små sketna gårdar, inget viltkött, för på landsbygden kan ingen verka. Där ska det vilda leva ostört.

I verkligheten idag, i en annan stor stad, New York, håller knölsvanarna, som är en invasiv (främmande) art i USA, på att ta över. Flyget hotas, vattnet förorenas, människor upplever den ökande stammen och de allt mer närgångna svanarna som obehagliga.

Knölsvanarna betraktas sedan tidigare inte som en inhemsk art. Jag kan tänka mig att det är ungefär samma syn som vi i Sverige har på mårdhunden.

Och självklart har vi också gruppen Goosewatch som tycker att man istället ska flytta på flygplanen och låta svanarna flyga runt och bajsa som de vill. Gör plats för det vilda! New York-borna kanske kan flytta till… Ohio?

För att skjuta ner stammen, ens till rimlig nivå, kommer naturligtvis inte på fråga.

Men jag undrar också, den dagen svanarna, kajorna, vildsvinen, råttorna eller kanske vargarna invaderar Stora Staden här i Sverige, vart ska vi ta vägen då om vi bor där allihop, exbönder, exjägare och alla andra tillsammans i en enda storstadsklump? För vi vill kanske inte få fågelkrockade flygplan eller fågelbajs i skallen, bli påflugna, omkullsprungna, ha stadsparkens gräsmattor uppbökade eller vad som nu kan hända.

Om då ingen heller längre bor kvar på landsbygden, ni vet,  där naturen ska sköta sig själv, var ska vi flytta då? Även i Stora Staden måste de vilda djuren förstås få vara i fred.
Annars blir det inte riktigt konsekvent, eller hur…

Kanske norrmännen tar emot oss. De förvaltar sitt vilt, sin landsbygd och bryr sig om sina invånare där. Där finns det nog plats.

Vi har på kort tid sett beslut om licensjakt på varg, beslutets överklagande, inhibering av beslutet och överklagande av inhiberingen. Rena cirkusen. Igen. Därmed höjs åter kritiska röster som hävdar att Svenska Jägareförbundet inte åstadkommit något. Och borde vi inte ta till mer drastiska metoder? Frustrationen är förståelig och delas av oss alla. Men är det verkligen sant att vi inte uppnått något? Och hur hade det sett ut om vi drivit en hårdare linje?

Vårt mål är max 150 vargar, och att få reglera vargstammen genom jakt så snart stammen är livskraftig. Vi har länge arbetat långsiktigt och målmedvetet för att uppnå detta. Vår rovdjurspolicy och handlingsplan varg har haft samma utformning sedan 2008.

Sedan dessa har vi varit starkt bidragande till att vi fått till:

* Ändring av § 28 (möjligt att skjuta under pågående angrepp, innan tamdjur skadats)

* Populationsreglerande  licensjakt 2010-2011

* Ändring av § 28 (anmälan till länsstyrelse istället för polis)

* Delegering av skyddsjaktsbeslut till regional nivå

* Uppdrag att utreda de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till jakt och användande av löshund

* Referensvärden/GYBS på en avsevärt lägre nivå än som annars hade varit fallet

* Beslut om jakt vintern 13-14

I samtliga fall är det beslut som kraftigt kritiserats av miljörörelsen, som har arbetat aktivt för att besluten inte skulle komma till stånd. När det varit möjligt har man även överklagat besluten, och där sitter vi nu i en juridisk sörja där demokratiskt fattade beslut inte verkställs.

Men betyder det att vi inte åstadkommit något? Absolut inte! Hade vi inte arbetat långsiktigt och envetet med frågorna hade besluten ovan inte fått den utformning de nu har. Även om en del av besluten inte kunnat verkställas ännu, så betyder inte det att så inte kommer ske. Min bild är att vi långsamt och gradvis ser en förskjutning mot den förvaltning vi vill se. Vi är inte där, och kanske når vi inte ända fram till våra måltal, men det går åt rätt håll. Både när vi ser till en del av besluten ovan, och hur resterande frågor nu diskuteras hos myndigheter och av politiker.

Efter att ha varit med och diskuterat detta med politiker, myndigheter och andra aktörer ett tag kan jag bara säga att jag är 100 % säker på att hårda tag hade givit ett sämre, inte bättre utfall. Även om jag förstås inte kan bevisa det. Samtidigt kan ingen bevisa att vi nått längre med hårdare nypor.

Hade vi inte arbetat konstruktivt och långsiktigt med frågan är jag övertygad om att vi haft en förvaltning helt inriktad på bevarande, med måltal på minst runt det tredubbla. Vi hade dessutom med absolut säkerhet inte haft rekordhög acceptans för jakt.

Det finns all anledning att känna sig synnerligen frustrerad över ”överklagandecirkusen”. Det betyder dock inte att vi inte uppnått något. Vi är på rätt väg, och har till och med fått kommissionen att säga att man nu går från att fokusera på ekologisk bärkraft för rovdjuren till socioekonomisk bärkraft. Det är en extremt viktig omsvängning.

Visst går det alltför långsamt och tydlighet är en dygd. Drastiska åtgärder kommer dock med säkerhet att göra att vi kör i diket på vägen mot en förvaltning av vargen med populationsreglerande jakt som ett av verktygen. Tar vi rygg på Finland med illegal jakt som förvaltningsgrepp vet ingen hur det slutar. Mer än att förtroendet för jägarkåren kommer att försämras i breda lager i samhället och att synen på jakt snabbt lär ta samma väg. Det har vi knappast råd med. Och det överensstämmer inte heller med våra värderingar.

Mikael Karlsson hävdade i onsdagens debatt i Aftonbladet-TV att SNF (Naturskyddsföreningen) är 20 gånger större än JRF  (Jägarnas Riksförbund). Denna grova överdrift har redan avfärdats av Jägarnas Riksförbund. Karlsson hävdade dock även att han visste att SNF har fler jagande medlemmar än JRF. Möjligen trodde Karlsson att ingen skulle kunna granska detta påstående kritiskt. SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) har dock studerat jaktkortslösarnas organisationstillhörigheter.

År 2013 var drygt 2 % av jaktkortslösarna med i SNF. Det motsvarar ungefär 6 600 jägare, beräknat på antalet svenska jaktkortslösare. Mikael Karlsson överdriver alltså även här grovt. Eller så löser inte jägare som är med i SNF lagstadgat jaktkort som vi andra…

Mikael Karlsson kritiserar i vanlig ordning oss jägare för att göra oss till talesmän för dem som lever på landsbygden. Själv har han dock uppenbarligen inga problem att göra sig till talesman för jägarkåren, baserat på att drygt 2 % av jägarkåren är med i SNF. Eller, om man så vill, att drygt 3 % av SNF:s medlemmar är jägare.

En gång i tiden grundades SNF av personer som var aktiva inom Svenska Jägareförbundet. Vi har fortfarande en hel del gemensamma värderingar när det gäller naturvårdsfrågor. Tyvärr är vi dock många som idag finner det helt omöjligt att vara med i SNF, huvudsakligen baserat på en enda fråga.

Och därmed betackar vi oss för att Mikael Karlsson försöker göra sig till talesman för oss jägare.

 

Jägare och veganer har något gemensamt. Nej, stopp! Missförstå mig inte! När det kommer till kritan går våra åsikter isär men ibland ligger flera av veganens värderingar faktiskt rätt nära jägarens.
Båda ideologierna strävar efter att minimera lidande, att ta ansvar för liv, att respektera djur och natur. Ja, det gäller även rovdjuren. Jag är jägare, jag vill förvalta rovdjursstammarna på samma sätt som vi förvaltar övrigt vilt. Förvaltning genom jakt, det finns över huvud taget inget annat alternativ som är bättre eller mer humant. Jag ser också hellre att ett djur får dö snabbt och smärtfritt än svälta ihjäl. Jag skjuter hellre fler rävar där koncentrationen är för  hög istället för att se dem plågas ihjäl av skabb. Det är förvaltning.
rav_o_lindvall_700

Jag skjuter hellre fler rävar där koncentrationen är för  hög istället för att se dem plågas ihjäl av skabb. Det är förvaltning. Foto: Oscar Lindvall

Som jägare ansvarar jag helt och hållet för mitt köttintag och kan stå för det. Inget jävla hyckleri som att hata jakt och samtidigt köpa fläskfilé från Danish Crown. Du slipper inte ansvar för att någon annan dödat det du äter.
Men även om jag föredrar viltkött och jaktens fördelar alla dagar i veckan tror jag samtidigt på att den svenska landsbygden ska kunna fortsätta leva och önskar att alla våra svenska bönder kan få förutsättningar till en djurhållning som vi kan stå upp för. Så är det inte idag fast många försöker.
Det handlar om att inte stänga skogen och landsbygden för det är dit vi är på väg om vi inte ser upp. Om vi inte längre finns där, vad händer då? Vem ska förvalta skog, fjäll och landsbygd då?
Som Pauline Palmcrantz skriver i sin debattartikel:
”Det är alltså inte vargen eller övriga rovdjurs vara eller icke vara som vi egentligen debatterar. Rovdjursförvaltning i form av licensjakt och fungerande omedelbar skyddsjakt är ett måste om vi skall fortsatt ha en levande landsbygd med de kulturmiljöer vi i dag tar för givet.”

Många jaktmotståndare är köttätare, hur konstigt det än kan låta. De köper sitt kött på ICA utan minsta tvekan samtidigt som de vräker ut sitt jakthat.
När det gäller jägare och veganer vet jag att diskussionerna åtminstone tidigare har gått heta mellan dessa på vegan.nu. Men de diskussionerna gav ibland något, emellanåt blixtrade de till och utmynnade i något slags samförstånd.
Ibland får också jägarna oväntat stöd från just veganer.
Idag var jag inne och läste på en jaktkritisk Facebookgrupp-sida. Inget fel med kritik, jägarna ska tåla att bli konstruktivt granskade. Vi ska kunna stå upp för det vi gör. Gruppens skapare har dessutom skapat en sida som handlar om Bly. Det är bra om bara diskussionerna kan föras konstruktivt.

Men tyvärr, som i alla liknande sammanhang består delar av de här grupperna också av ett gäng nötter. I en status skrev exempelvis en medlem ”att påstå att jägare och fiskare är djurvänner är lika dumt som att säga att Hitler var judevän.”
Några av gruppens medlemmar skrattade gott åt det ”roliga” påståendet och höll förstås med.
Några jägare som är medlemmar i gruppen protesterade men tystades ner.
Jaktkritikerna fick istället stordäng från oväntat håll. Inlägget ifrågasattes plötsligt skarpt av tre personer som visade sig vara veganer och som började förhöra sig om jaktmotståndarnas egna köttvanor.
Det visade sig att de jaktkritiska medlemmarna i gruppen som deltog i just den här diskussionen gladeligen käkade kött allihop och fick svårt att försvara sig. Någon vräkte ur sig att de tyckte att slakt var mer humant än jakt.
En av de kvinnliga veganerna frågade då vilken slaktmetod jaktmotståndaren tyckte var mest human: ”Vilka slaktmetoder gillar du i Sverige? Du har några välja på, hänga upp och ner? Gas som då tar lång tid, slå vassa föremål i skallen? Bult?”

Sedan följde ett gäng inlägg från dessa unga veganer som fullständigt plattade till de jakthatande köttätarna. Helt klockrent i flera fall, jag fortsätter att citera från några inlägg:
”Så du tycker inte att jägare och fiskare är djurvänner? För vad då? Att de dödar djur?
Då undrar jag hur man kan kalla sig djurvän och samtidigt stödja köttindustrin? För den är på långa vägar mycket värre än viltproduktionen… Och du deltar i dödandet av djur (som jägare/fiskare gör), skillnaden är bara att du har betalat någon för föda upp/döda djuret åt dig, så vad är det för skillnad? Det är ett hyckleri i mina ögon … Så berätta varför de (=jägarna, reds.anm) inte är djurvänner? Äter du kött så är det ju samma process. Så det är just det dubbla budskapet jag stör mig på. Jag är vegan”

Och så knockouten från en annan vegantjej som deltog i diskussionen:
”Jag är vegan och förespråkar jakt framför slakterier. Många djur som lever på svenska gårdar idag lever i ett helvete. Då anser jag det vara mycket bättre för djuret att bli skjutet under jakt, då det har levt ett liv i frihet…”

Way to go vegans!

En fortfarande lycklig jämthund . Foto: Madeleine Lewander

Senaste tidens skitlista:

  1.  Facebooksidan ”Ja till varg som” som högljutt, envist och aggressivt hävdar att inlägget på Facebook, där 17-åriga Emelie skriver om sin förtvivlan efter att ha förlorat sin jämthund Nettie till vargarna, är fejk. En vaken medlem på sidan som haft modet att ifrågasätta utspelet har skyndsamt blockerats, andra får snäsiga svar.  Det här höjer inte förtroendet för kramarsidan, inte ens i de egna korridorerna.
  2. Sveriges Radios Ekoredaktion som ”glömt bort”objektiviteten och låter journalister köra på med sin egen rovdjursvänliga agenda.
  3. Organisationer och jaktmotståndare som anser att alla hundar ska leva hela sina liv i koppel, vilket när det gäller vissa hundraser gränsar till att uppmana till djurplågeri.
  4. Facebook-profiler som kastar så mycket skit de över huvud taget kan till höger och vänster men inte vågar stå för sina åsikter utan gömmer sig bakom anonyma, påhittade signaturer.
  5. Artdatabanken som plötsligt försökte ändra 18 år gamla siffror angående antalet lodjur 1995 bara en vecka innan rovdjurspropositionen skulle upp i riksdagen.

 Av med hatten för:

  1. De jägare och även icke-jägare som oförtrutet fortsätter att försvara jakten i alla sociala medier. De har ett fantastiskt tålamod, håller god ton i alla lägen, hänvisar alltid till källor och fakta. Ni är fantastiska!
  2. Sune i min krets som ensam genomförde nästan 100 eftersök i vårt område förra året, oavsett väder, vind eller tid på dygnet. Och då är han bara en av eftersöksjägarna här.
  3. Jägaren Andreas Åström som i över ett dygn oförtrutet letade vidare efter sin borderterrier som fastnat i ett gryt. Hunden kom till rätta och mår bra. Ett bevis på den sanna kärleken till sin jaktkamrat.
  4. Jägarna i Bogesund som skänker viltkött till jul.
  5. Facebook-profilen, jaktkritikern, som vågade stå upp mot ”sina egna” när han, efter egna utforskningar, insåg att Emelie som var så ledsen efter att hennes hund tagits av varg, i allra högsta grad existerade. Fejkanklagelsen var bara ett fult grepp mot jägarna av FB-gruppen ”Ja till varg”.

 

Lo i hagn
Man kan bli trött för mindre!   Foto: Gunnar Glöersen i hägn.

 

Det finns många i Sverige som litar på att myndigheter gör rätt. Jag har en gång i tiden tillhört dem som trott att tjänstemän på myndigheter vet vad de gör. Jag har också trott att någon granskar de beslut som tas, åtminstone i viktiga och kontroversiella frågor. Jag hade fel!

Numera vet jag bättre, det görs otroligt mycket fel och enskilda tjänstemän verkar driva sina egna värderingar under sin myndighetsutövning.

Förra veckan bestämde jag mig för att granska Naturvårdsverkets beräkningar av referensvärde för lodjur och björn. Idag var det Artdatabanken som blev före mål för mitt intresse.

Naturvårdsverkets vetenskapliga underlag för att fastställa referensvärde för de fyra stora är exakt det samma som regeringens. Ändå framställs det i media som om proppens referensvärden saknar vetenskaplig grund. Nu visar det sig att det var NV som inte klarade av att tolka det vetenskapliga underlaget. Man ”glömde” att dra av de norska lodjuren och björnarna. Vad som var fel kan ni läsa om i dagens skrivelse till Maria Ågren.
Det är allvarligt att den ansvariga myndigheten gör ett så fatalt misstag i en så kontroversiell fråga. Dessutom har de fortfarande inte gått ut och rättat sitt misstag, trots att de vet att den politiska kohandel handlar om bl a just referensvärdena och vem som skall ta beslut om dem. Kohandeln har nu brutit samman. NV:s felaktiga referensvärden är en av anledningarna. Nu återstår att se om NV justerar dem eller om de istället gör som Artdatabanken gjorde för fem år sedan, ändra beräkningssättet istället för att komma till samma resultat?

Artdatabanken är en lustig myndighet. Jag har genom åren haft många diskussioner med dem om olika arter. Nästan alltid visar det sig att de har fel eller åtminstone väljer att tolka data på ett sätt som förstärker hotbilder för vissa arter, men bortser från motsvarande hot för andra. När ejderstammen minskade med 50 % infördes den på rödlistan. Tror ni att rådjuret fick motsvarande rödlistning när den stammen minskade med ännu mer? Nej, rådjur är ointressanta djur för naturvårdens representanter!

Så hur var det med antalet lodjur 1 januari 1995 egentligen? Vad får Artdatabanken siffran 1700 lodjur ifrån? Jag begärde och fick ut underlaget redan efter ett par minuter. De skall ha kredit för att de faktiskt aldrig har försökt dölja något under de år jag haft med dem att göra.

Det första jag läser är att underlaget har lämnats av Rovdjursföreningens Robert Franzén! Franzén hävdar inte att det fanns 1700 lodjur vid EU inträdet. Han skriver att det fanns 2300!!! Det är samma man som jag minns kallade upp Olof Liberg till NV efter den första större lodjursinventeringen för att tillrättavisa honom. Han hade nämligen citerats i en  artikel i Svensk Jakt februari 1994 där han menade att det kunde finnas så mycket som drygt 700 lodjur i Sverige. De gillade inte Franzén och Bjärvall, de hävdade fortfarande att stammen var 200 djur! En av dessa, Franzén, hävdar nu att det fanns 2300 lodjur! Det betyder att en av Sveriges ledande rovdjurstjänstemän i så fall underskattade lodjursstammen med över 2000 djur på den tiden.

Artdatabanken valde dock att inte använda Franzéns 2300 lodjur utan valde istället 1700. Jag kan erkänna att det finns en osäkerhet i inventeringsdata från den tiden. Möjligen skulle man hjälpligt kunna applicera dagens kriterier för kvalitetsäkring på gamla uppgifter, men man kan även göra en enkel kolla av vad som är mest troligt.

Ingen torde säga emot om jag säger att andra halvan av 90-talet var den period då lodjurstammen ökade som snabbast. Det var då de spred sig in i de rådjurstätaste områdena i Mellansverige. Tillväxten har i Sverige har beräknats till 20-30 procent per år, lägre i norr och högre i syd. Om jag är väldigt försiktig och använder den lägre tillväxtsiffran för hela landet för att beräkna lodjursstammens utveckling från 1700 djur, det jagades ju också en del, skulle det ha lett till följande. År 2000 skulle det ha funnits drygt 4200 lodjur. Med den högre tillväxten skulle motsvarande beräkning ge 6000 lodjur. Rovdjursföreningens och Franzéns 2300 lodjur skulle med den lägre tillväxten ha ökat till 5700 lodjur redan år 2000, med den högre till 8500 lodjur. Någon som tro på det?

I ärlighetens namn måste jag väl redovisa motsvarande för 700 lodjur, Artdatabankens gamla siffra. Med lägre tillväxten blir det drygt 1700 år 2000 och med den högre tillväxten 2600. Låter lite mera bekant eller hur?

Det är nu tredje gången Artdatabanken kommer att få dra tillbaka sitt referensvärde för lodjur. Det är allvarligt, för tyvärr är jag helt övertygad om att andra arter på rödlistan behandlas lika illa och att satta referensvärden är fullständigt obegripliga och inkonsekventa. Jag behöver bara säga, gråsäl!

 

Uppdatering:   Fick idag tips om Artikel i Aftonbladet maj 1998. Finns det någon som fortfarande tror på Artdatabanken eller Rovdjursföreningens Robert Franzén?

Vi jägare fyller många syften. Ibland oanade. Bland annat bygger vår verksamhet upp en annan, faktiskt rätt rolig, grupps verksamhet här i Sverige, APU (Anti Poaching Unit). Denna grupp består av en samling lekfarbröder och -tanter vars huvudsyssla är att ogenerat smyga omkring i framför allt Roslagsskogarna och leta efter jägare som beter sig misstänkt.

jaktfika_mlewander
Vem vet, plötsligt händer det, kanske ålar någon av nissarna förbi just ditt jaktlag nästa gång ni fikar. Foto: Madeleine Lewander

Alla jägare är nämligen potentiella tjuvjägare. Gruppens tanke är också att ”skydda” vargarna mot dem, tjuvjägarna alltså.
Nu verkar också Värmland ha fått den äran.

Jag  vill i sammanhanget betona att Svenska Jägareförbundet tar bestämt avstånd från allt som har med illegal jakt att göra.

Gruppen hittar heller inte speciellt många tjuvjägare, faktiskt har de inte lyckats leta upp en enda i hela Roslagen. Polisanmälningarna från gruppen haglar men faktum kvarstår att precis allt de lyckats anmäla har lagts ner.
Ofta slår de också på stort när de polisanmäler. Räv- och vildsvinsfällor blir exempelvis misstänkta vargfällor och då skickas ärendet direkt till Länskriminalpolisen som utreder grova brott. Även där har allt lagts ner, enligt uppgift från Norrtäljepolisen.
Hundra procent bom sedan gruppen startade 2007 alltså!

Om det har med stora kunskapsluckor att göra eller bara ett rent jägarhat är svårt att veta. Förmodligen både och.

De skyddar enträget. I Roslagen händer det till och med att vargslagna älgar skyddas så intensivt av gruppen att inte ens vargarna själva vågar gå fram till sitt slagna byte och får äta någon annanstans. Det kallar jag effektivitet på hög nivå!

Gruppen smyger omkring i skogarna och spanar, dag som natt. En del jägare har uppmärksammat dem vid samling inför jakten eller under fikat i skogen när de har kommit ålande förbi i sina camoukläder eller helt sonika kört fram till jägarna i sina enorma, svartlackerade titta-här-kommer-jag-bilar.
De är förstås jättemystiska och kräver all respekt för i den här samlingen finns också alldeles riktiga…(sshh…jag viskar) poliser.

Nu har vargarna för tillfället, trots gruppens idoga spanande, vandrat ut eller på annat sätt försvunnit från Rialareviret i Roslagen. ”På annat sätt försvunnit” innebär förstås i den här lilla gruppen att vargarna är illegalt dödade.
Från början tjoades högt om att varenda utvandrad varg ”dödats av tjuvjägare”.
Och media hängde glatt på. Till och med den lokala morgontidningen skrev i sin ledare att vargarna sannolikt fallit offer för tjuvjakt.
Vartefter har det sedan uppdagats att vargarna, en efter en, mött helt andra öden. Det visade sig att de flesta vandrat över länsgränsen och blivit påkörda.

Nu saknas bara information om en varg. Vart den har tagit vägen vet ingen. Jo, lilla gruppen ”vet” förstås.

Det för tillfället vargtomma Roslagen skakade däremot gruppens hela existens. Vad var det nu för mening med att åla omkring i skogarna och se farlig ut i jättestora bilar?
Det ordnade sig. De har tills vidare sadlat om och istället blivit sakletare. Självaste Pippi Långstrump hade varit stolt!
Nu kryper de istället runt i skogarna och letar skrot. Och det är inte vilket skräpskrot som helst utan skrot som JÄGARNA har slängt! Förstås!
Och fortfarande letas intensivt efter fällor och åtelkameror. Hittar de en fälla är den alltid olaglig, det spelar ingen roll om den är laglig, den är olaglig i alla fall och ska polisanmälas. Helst ska också riksmedia upplysas om detta oerhört onda och, enligt gruppen, i jägarkåren allmänt förekommande fenomen.

Att det numera, efter en dom i Kammarrätten i Jönköping, anses att tillstånd ska ges för åtelkameror, spelar ingen roll i gruppens värld, för, ja ni vet, ”även om det är lagligt, är det ändå olagligt”.

Gruppen verkar nu också ha skaffat sig fäste i Värmland och ser ut att uppleva en ny vår. För här finns ju vargarna igen! Och en massa nya fällor och åtelkameror som ska polisanmälas. Livet i gruppen ser ut att ljusna!
Grattis Värmland! Dessutom är heeela riksmedia medbjudna på kalaset och många deltar utan minsta reflektion.

Vad gör man åt det här? Inte mycket, jag tror att de straffar ut sig själva vad det lider.
Och vem vet, plötsligt händer det, kanske ålar någon av de här nissarna förbi just ditt jaktlag nästa gång ni fikar.
Värre är det då med media som blåögt sväljer gruppens tokerier utan att blinka. Hur seriöst är det? Trovärdigheten i mediarapporteringen som pumpas ut till oss alla har fått ännu en spark i skrevet.

Värt att kämpa för.  Foto: Madeleine Lewander
Värt att kämpa för. Foto: Madeleine Lewander

Det är otäckt när man märker hur minnet av skogen, naturen, landsbygden och hela sättet att leva där, så snabbt rinner av en del människors sinnen.

Häromdagen blev det otroligt påtagligt, igen. Min Facebookvän Lennart skriver i en status:” Vargar gick in i såten. Fem hundförare gör nu allt för att få tag i sina hundar…”
Sedan följer ett par timmars tystnad. Vad händer? Har de fått tag i sina hundar? Någon har hört dem på radion och det verkar till slut som att alla hundar klarat sig. Den här gången.
Någon berättar att en jämte i närheten gick åt till vargarna igår. En annan berättar att hon tog in hästarna på kvällen eftersom någon sett att en flock på sex vargar uppehöll sig i närheten. Hon kunde höra dem ”skälla” från sin gård.
Sex vargar runt huset…

Jag undrar snart vem som klarar av att bo kvar på landsbygden. Allt fler flyttar därifrån. Livet funkar inte längre för många. Det man lever för går i kras. Samhällsservicen läggs ner, skolor, vård och jobben. De små samhällena kollapsar.

Det finns idag cirka 1 000 lanthandlare kvar i Sverige kan man läsa i en undersökning som Tillväxtverket gjort nyligen. Där svarade fyra av tio ”kanske” eller ”ej” på frågan om butiken kommer att finnas kvar om fem år.
Samtidigt som befolkningen bara i Stockholm, enbart via inflyttning, växte med nästan 10 000 personer 2012 enligt statistikomstockholm.se. (Flyttningsnettot är beräknat på skillnaden mellan antalet inflyttade och utflyttade.) Jag vill poängtera att nettot för antalet nyfödda/avlidna inte är med i beräkningen. Då hade nettoökningen blivit nästan 17 000 personer. Och det är på intet sätt något rekord.

Nu kämpar en hektisk skara långt ifrån de flesta berörda för att eliminera det som så många lever för – jakten med hunden.
Våra älghundraser, skulle de finnas kvar utan jakt?
Hur ska det gå för våra betande tamdjur? Ersättningen för stängsel räcker inte till på långa vägar.
Våra öppna landskap, vad händer med dem?
Det handlar inte om pengar. Ingen orkar med att ta hand om resterna av sin hund, sina får eller sina andra tamdjur hur många gånger som helst, oavsett ersättningsnivå.

Kommer vi alla att sugas in i flytta-till-stan-strömmen?

Det är otäckt när man märker hur minnet av skogen, naturen, landsbygden och hela sättet att leva där, så snabbt rinner av en del människors sinnen när de levt ett tag med asfalt, betong, bajspåsar och stängslade träd.
Plötsligt ska ursprunget ses ner på och bespottas, förkastas och till och med hatas. I en salig blandning av realityteve, naturfilm, Bamse och Bambi formas istället en romantisk, fullständigt orealistisk syn på naturen och livet där.
Är det för att rättfärdiga sig själva? Är det för att de själva inte längre får vara med där ute som de klandrar människor som faktiskt på riktigt befinner sig och lever sina liv i naturen?

Någonstans måste det vända. För jag tror på att vi människor vill leva i, med och bruka naturen.  Vi är ju för fasen en del av den.
Det är precis det allt fler glömmer.

 

 

Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord!

Maltaforsens Chiva 7 månader
Maltaforsens Chiva 7 månader

Sliten efter en veckas älgjakt är jag tillbaka på kontoret. Båda mina hundar överlevde första älgjaktsveckan och jag sköt en kviga efter en och en halv timmes fast stånd för min 7 månaders jämthundstik. Men den glädje man tidigare kände över hundar som söker ut och som har ett bra förföljande har förbytts i oro för vargattacker. Även under fast stånd tänker man mest på hur man skall agera om vargar attackerar just då. Ger de sig på älgarna först eller hunden? Andra har inte haft samma tur, de har fått sina hundar dödade eller skadade av varg. Allt fler hundförare är på väg att ge upp, de finner inte längre glädje i jakten. Själv har jag inte en tanke på att ge upp, löshundjakt är det som gör älgjakten rolig. Att sitta på pass eller att hänga efter en hund i lina är inget alternativ. Löshundsjakten har ett egenberättigande. Det är inte den som skall ifrågasättas, det är antalet vargar!

Samtidigt som vi jägare jagar med hjärtat i halsgropen för att skjuta de älgar vi vill och dessutom förväntas skjuta, går Rovdjursföreningens egen Bagdad Bob ut i media och misstänkliggör oss som vill försvara våra hundar eller tamdjur. Rovdjursföreningens propagandaminister, Jan Bergstam, hävdar att förändringen som innebär att det är länsstyrelsens besiktningsmän som först skall kontaktas istället för polisen vid § 28 skjutningar har lett till ”missbruk” av paragrafen. Att den enkla och självklara förklaringen till att fler vargar skjutits med stöd av § 28 är att antalet vargar ökat dramatiskt och att de sprider sig till nya områden bortser Bagdad Bob och Rovdjursföreningen helt ifrån. Inte heller redovisar de att i nästan alla de fall där vargar skjutits med stöd av § 28 har hunden eller tamdjur dessutom bevisligens skadats av vargen/vargarna.

Förändringen av § 28 initierades faktiskt av miljöåklagare Christer Jarlås. Nu påstår han att han ångrat sig! Inte heller han verkar begripa att dubbelt så många vargar betyder dubbelt så många angrepp och allt fler skjutna § 28 vargar.

Självklart är förändringen av § 28 bra. Nu kan man skjuta en varg som angriper tamdjur utan att bli av med vapnet på plats. Det har tagit upp till ett halvår att få tillbaka vapnet, trots att själva ärendet avskrivits nästan direkt. Dessutom är det väl bra att just skadegörande vargar skjuts när 100 vargar behöver skjutas enbart för att åtminstone stoppa tillväxten i stammen.

Rovdjursföreningen blir allt mer en liten sluten sekt för extremister. Jag har själv slutat läsa på deras facebooksida, jag mår fysiskt illa av att läsa det som skrivs där. Där florerar ett hat mot drabbade jägare, samer och tamdjursägare av sällan skådat format. Empati är ett främmande begrepp för dem.
Rovdjursföreningen, Nordulv, Wolf association m fl. är extrema organisationer som i alla lägen ser människor som förövare medan vargar alltid är oskyldiga. De inser det inte själva, men deras utspel och lyckade försök att stoppa skyddsjakter som den i Skåne och på Junsele tiken håller på att vända opinionen mot varg snabbare än vargen själv hade lyckats med. Det håller på att byggas upp ett otroligt varghat i vargbygderna. Det i sin tur förstärks av att ingen jag träffar längre verkar tro att våra myndigheter och politiker på demokratisk väg skall lyckas få ordning på svensk vargförvaltning. Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord! Alliansen och Sossarna tycker egentligen samma sak, men chansen att få några extra röster i nästa års val är viktigare än att lösa våra problem! Fortsätter ni på det här sättet förtjänar ni inga jägarröster! Rovdjursfrågan måste få en långsiktig bred politisk majoritet, det är vad ni har lovat!

Medan jag skriver det här inlägget får jag meddelande om att ytterligare en jämthund dödats av varg. Politiker gör något, tillsammans!!!

Äntligen sätter regeringen ner foten och bestämmer att alla stora rovdjurs i Sverige har en gynnsam bevarandestatus!


Nicko Foto:Lst Värmland

Det är en framgång för oss på SJF och äntligen tas vi som drabbas på allvar. Senast i morse blev kollega Olofs jämthund angripen av två vargar. Tack och lov hände det direkt efter släpp och i närheten så att han hann fram i tid innan de slitit Nicko i stycken. Trots att Olof både skrek och sköt i luften fortsatte angreppet. Inte ens skott direkt mot vargen som bet i Nicko hindrade den från att fortsätta. Det kostade vargen livet!

Rovdjurspropositionen är en framgång för vårt sätt att arbeta. Vi har ibland kritiserats för att vi valt att argumentera för färre vargar genom en vetenskaplig och juridisk tolkning av vad EU:s direktiv egentligen kräver. Arbetet har burit frukt. Nu är det förhoppningsvis en gång för alla klarlagt att gynnsam bevarandestatus inte är ett strikt vetenskapligt begrepp som naturvetare har ensamrätt att bestämma, det framgår både av proppen och av Vargkommitténs betänkande. Det är ett begrepp som bygger på vetenskap, men den ”högre ambitionen än att enbart förhindra utdöende” som direktivet kräver är inte vetenskap. Det är ett politiskt ställningstagande.
Nu hoppas jag att det blir en bred majoritet i riksdagen för rovdjurspropositionen. Regeringens förslag ligger mycket nära det som Socialdemokraterna drivit. Om jag förstått saken rätt gäller det även Sverigedemokraterna. Min uppmaning till de sex partierna är att släppa partitaktik och istället ägna er åt det ni är satta att värna, nämligen oss väljare! Utan en bred uppslutning i riksdagen för regeringens proposition kommer rovdjurspolitiken att fortsätta att vara en evig följetång och våra tamdjur och vår livskvalité fortsätter att hotas.

Bevarandesidan som hyllat vargkommitténs arbete och viljan till samförstånd rasar nu, trots att betänkandet är tydlig med att jakt följer på beslut om gybs. Som vanligt är det väl framför allt Jägareförbundet som står fast vid det som överenskommits. Vi har hållit i grunden samma linje i närmare 20 år som respekterar både internationella åtagnaden, den vetenskapliga grunden men framför allt inkluderar människor som drabbas.
Nu skall det bli spännande att se EU kommissionens eventuella reaktion, de har ju själva börjat prata om ”human dimensions” i rovdjursförvaltnngen, och hur övriga politiska partier agerar. Men framför allt skall det bli intressant att se om våra myndigheter klarar att gå från rent bevarande till förvaltning. Enbart trycksvärta dödar inga vargar!