Det har varit lite livat i vargfrågan några dagar. Med fog. Det har nog nämligen gått upp för mig och många andra att det har havererat totalt nu. Det finns inte en enda chans att den rådande politiken kan lyckas. Jag satte mig imorse med ett blankt papper och försökte lista något halmstrå eller någon detalj i den rådande rovdjurspolitiken som man skulle kunna bygga vidare på. Pappret är fortfarande blankt. När WWF, SNF och SRF gick till EU stängdes exakt alla dörrar. Frågan jag och du som medlem nu måste ställa oss är hur vi går vidare. Det finns två vägar. Endera beskådar vi haveriet och står där och påpekar ”vad var det vi sa” eller så börjar vi redan nu att snickra på en helt ny förvaltning.
Instinktivt tror jag att jag och många medlemmar skulle välja alternativ två. Men, ska vi verkligen gå i bräschen ännu en gång och vara de enda som försöker hitta kompromisser och samförståndslösningar? Jag är inte så säker på det.
Ta vargflytten som exempel. Det var faktiskt en konstruktiv lösning som hade kunnat ge oss en långsiktigt hållbar förvaltning. Jag, Gunnar och andra förankrade faktiskt den bakomliggande idén rätt noga och det gick rätt bra. Idag är det spåret kört och det kostade oss massor av förtroende och också medlemmar. Igår basunerade Naturvårdsverket glatt ut att man nu har en massa föreslagna områden att välja och vraka bland. Grattis. Vem hade de tänkt skicka ut till bygdegårdarna och förankra nästa flytt? Mats Rapp och Daniel Hansson?
Men den regionala förvaltningen då, det är väl fortfarande en bra idé? Ja, idén är bra, men det funkar inte ett skit i rovdjursfrågan. Man måste faktiskt beundra idérikedomen hos de som suttit och funderat ut alla sätt på vilka man kan bakbinda en Viltförvaltningsdelegation så att de inte kan ta ett enda verkligt beslut men ändå bli totala gisslan.
Dialogen då, den måste vi väl ändå fortsätta med? Jo, det är väl alltid trevligt att prata med folk men det får nog skrivas på nöjeskontot så länge det inte leder någonstans. Jag sitter med i tillräckligt många dialoggrupper för att dra slutsatsen att Naturvårdsverk och Departement skiter ett stort stycke i vad som sägs på de där mötena. Det är dåligt använd tid och slösade resurser att åka till Stockholm och sitta en heldag med Sven-Erik Alhem och diskutera kommande skyddsjaktskriterier när Naturvårdsverket redan deklarerat att någon större omfattning på skyddsjakten kan det inte bli frågan om. Idag späder dessa grupper endast på konflikten och polariserar frågan mer och mer för varje möte.
Men då måste vi hitta allierade så att vi blir starkare! Helt rätt, men kommer de upp på barrikaderna om vi ber dem snällt? Nej. Vi har i minst 5 år bett LRF, samerna, Kennelklubben och andra att hjälpa till. De hukar fortfarande i buskarna. Ingen annan kommer att ge sig in i vargdebatten på allvar om de inte blir tvungna till det. Det är först när tillräckligt många får blir vargmat som LRF tvingas ut och det är först när renskötseln går på knäna, eller under, som samerna slår näven i bordet nere i Bryssel. Personligen tror jag den största och bästa hjälpen kommer att komma från storskogsbruket, en av våra tyngsta exportnäringar, när de inser att det är kört att odla tall i vargrevir.
Det är kört med den rådande rovdjurspolitiken. Ingen sunt tänkande och insatt människa kan hitta en väg framåt från dagens positioner och med dagens spelregler. Jag tycker faktiskt inte det är värt att strida för små detaljförändringar längre, det är förspilld tid. Det blir som att måla om ett ruttet hus, det ramlar i alla fall ihop till sist.
Så jag röstar på alternativ ett. Det måste nog tyvärr gå åt skogen nu. Omvärlden är inte mogna för att börja om från början så där bränner vi oss bara ännu en gång om vi försöker. Det är dags att ställa sig vid sidlinjen en stund och låta dem flytta runt lite vargar och bråka om lite stängsel eller en skyddsjakt här eller där.
Staten har i 73 år kunnat luta sig mot Jägareförbundet i viltförvaltningen. Det har gått förbannat bra. Vi har alltid ställt upp och hjälpt till. Jag tror vi för första gången måste sluta med det i just rovdjursfrågan. Jag kan personligen inte med att vara en del av ett totalhaveri. Medlemmarna är trots allt förbundet, fortsätter vi att vara en drivande del av den här förvaltningen blåser vi både oss själva, medlemmarna och förbundet. Det är aldrig för sent att ge upp.
Mitt papper är fortfarande blankt men kanske har jag bara dålig fantasi eller är en domedagsprofet. Kanske finns det något enda ljus vid horisonten? Finns halmstråt där ute så behövs det nu. Kommer det inget så står jag nog kvar vid sidlinjen och ser på tills politikerna tvingas ut med förslag på en ny rovdjurspolitik. För Jägareförbundet kan inte längre förhindra haveriet, vi kan bara låta bli att vara en del av det. Det är bara politikerna som kan förändra nu. Lycka till Eskil Erlandsson och Lena Ek!
