Taggarkiv: Attityder

Jaktetik är samhällets syn på jakten

, •
Vi måste visa att vi är öppna och tar ansvar för att få behålla acceptansen för jakten och dagens lagstiftning.

Samhället avgör vad som är god jaktetik, och vi måste  anpassa oss för att behålla acceptansen för jakten.

Jag har pratat jaktetik mer eller mindre ”från slott till koja” det senaste året, som en följd av Jägareförbundets etiksatsning. Jaktetiken är samhällets syn på vad som är god jakt, och samhällets normer förändras hela tiden. Därför är det bra att ta en mer konkret diskussion om jaketiken då och då. Även om etiken gått som en röd tråd genom allt vi gör sedan förbundet bildades.

Etik är den kollektiva uppfattningen om vad som är ett bra, korrekt eller acceptabelt beteende, medan moral är hur individer förhåller sig till etikens normer. Jaktetik är därmed ofta ett uttryck för hur hela samhället ser på en viss jaktlig företeelse, medan ditt och mitt beteende istället visar vår jaktmoral. Alltså måste vi ofta veta och ta hänsyn till vad de som inte jagar tycker, för att kunna värdera vad som är OK och vad som inte är det.

Sverige har världens högsta acceptans för jakt. Jag tror inte det är en slump. Jägareförbundet är en av världens äldsta naturvårdsorganisationer, och har arbetat för hållbar jakt med god etik sedan första hälften av 1800-talet. Redan från början skedde detta i samarbete med staten, vilket formaliserades genom vårt Allmänna uppdrag 1938. Vi har folkbildat, samtidigt som vi har bistått myndigheter och forskningen. Samtidigt har jakten sedan slutet av 1700-talet varit knuten till äganderätten, vilket givit en folklig förankring som inte finns i alla länder.

Sammantaget har det skapat en god förståelse för jakten i samhället. I takt med ökad urbanisering tappar dock större och större delar av allmänheten en naturlig koppling till brukande, inklusive jakten. Därmed blir det allt viktigare att föra en kontinuerlig dialog med samhället om behovet av jakt och hur jakt kan och bör bedrivas. Här fyller det allmänna uppdraget en mycket viktig funktion.

En god jaktetik måste utgå från att vi tar ansvar och jagar på ett sätt som har acceptans i samhället. Samhällets normer till jakten förändras dock över tid. Dels kan det ske indirekt exempelvis genom urbaniseringen, dels kan det ske direkt genom att Jägareförbundet eller någon annan aktör lyckas påverka samhällets attityder.

Vi måste vara lyhörda för samhällets attityder, och försöka befästa de normer vi håller med om och förändra de som vi anser är fel. Vi måste dock alltid sträva efter att vår verksamhet ligger inom ramen för de normer som gäller just nu. Det är då vi har lättast att påverka de normer vi inte håller med om.

Jag är helt övertygad om att det är enda sättet vi kan fortsätta ha världens högsta acceptans för jakten och västvärldens bästa jaktlagstiftning som bygger på frihet under ansvar. Därför är etiksatsningen så viktig.

av

Mats, förklara för min dotter varför det är dags att skjuta mamma

, , •

Först och främst handlar det om SVT Nyheter som skuttar fram hand i hand med Djurens Rätt i ett dåligt reportage som verkar vara skrivet i syfte att skada jägarna och jakten. Artikeln saknar såväl objektivt tänkande som källkritik. Det blir larvigt och pinsamt. Och det är dit mina public service-pengar går.

barn_72

Signaturen Mats tycker att det är dags att skjuta en jägare. Jag är jägare. Och jag har tre barn. Foto: Madeleine Lewander

 

Sanningen, för den som är intresserad, är att de flesta jägare bedriver viltvård i form av predatorjakt. Det kan handla om att begränsa vanliga rovdjur som rödräv för att gynna hotade och rödlistade arter som fjällräv, rapphöna och brushanar, eller för att gynna jaktbara arter som rådjur.
Jakt på invasiva (främmande) arter som mink och mårdhund är också predatorkontroll. Mårdhund som vi måste försöka hålla borta från vårt land eftersom den kan föra med sig sjukdomar som rabies.
Det är vad bland annat några kretsar i norr försöker jobba för.
I den offentliga naturvården kan skälen också vara rent sanitära.
Och jaktetiken är alltid viktigast! Svenska jägare står upp för jaktetiken!
Hur jaktvårdskretsen gör för att skapa intresse för dessa jaktformer kan variera. SVT Nyheters reporter tar i så att han nästan spricker när han kallar detta en ”ny trend” och jämför med något annat som händer i USA. Belägg saknas.
Han beskriver också det hela som något som ”blir vanligare”. Belägg saknas. Vi jägare upplever att det är precis tvärtom, något som minskar i omfattning.

Korkat innehåll har en fantastisk förmåga att spridas på nätet och som ett brev på posten började också hatmailen dyka upp igår.
Signaturen Jan-Erik mår exempelvis illa och tycker att vi jägare ska bli ”medlemmar i IS så att vi får skjuta av oss ordentligt.” Att vi ”mördar”.

Signaturen Mats tycker inte att jägare behövs. (Eftersom jag är lite rädd om Mats och Jan-Erik lämnar jag inte ut några efternamn.)
Det får mig osökt att tänka på alla jägare som ”städar upp” efter Mats och Jan-Erik och så många miljoner andra på soptippen. Jag har själv jagat på flera ”storstadstippar”. Jag har vadat i all skit som Mats, Jan-Erik och miljoner andra människor kastat. Vi är många jägare som skjuter råttor och fågel bland tömda bajamajor, balanserande på flera hundra kvadratmeter stora gungande, ruttnande matberg.
Ni, Mats och Jan-Erik, ser inte det. Men inbilla er inte att allt sköter sig själv för att ni inte har koll.

Mats tycker också att ”det är dags att skjuta en jägare”.
Eftersom Mats ger oss en sådan allvarlig uppmaning måste han ha tänkt igenom det hela ordentligt. Därför skulle jag vilja be honom utveckla en del saker härvidlag.
Jag är ju jägare så Mats tycker uppenbarligen att jag ska skjutas. Mats, då undrar jag, är det bäst att skjuta mig i huvudet? Jag dör förmodligen snabbare med ett skott i huvudet men det kan bli lite kladdigt för min familj att ta reda på sen.
Vad tycker du? Har du några tips?
Kan du också försöka förklara för mina tre barn varför det är dags att skjuta mig? Det vore toppen. Du vet säkert hur du ska lägga upp det hela och förklara för min yngsta åttaåriga dotter varför det är dags att skjuta mamma för att hon är jägare.
Det är förstås möjligt att hon även blir utan pappa eftersom han också jagar. Visst är det så Mats, att då måste väl han också dö?
För det var ju så du skrev, Mats!

av /35 Kommentarer

Upp och nervänd hund, dovhjort eller varg?

, •

På baksidan av huset hängde nyligen en skjuten dovhjort några timmar på dagen i väntan på styckning. Under den tiden fick jag ett telefonsamtal från maken. En person hade ringt polisen och sagt att det hängde en hund upp och ner på tomten.
En hund upp och ner?
Vi går fortfarande runt och småfnissar åt det hela.

Jämthund.

Är detta en dovhjort eller en varg? Foto: Madeleine Lewander

 

Men vad tror folk? Att vi hänger upp våra hundar på tork i bakbenen när de har badat? Och hur lik är en dovhjort en hund…? Jösses…
Här har vi då ett slående exempel på att något som INTE redan är förpackat i gladpack och ligger i köttdisken på Ica är väldigt konstigt. Och ibland blir det så konstigt att man måste ringa till polisen.

I veckan kunde man också läsa om en grävling i Stockholm. Den höll till framför ett hotell i stora staden på morgonen. Ingen vågade gå ut. Människor svettades bakom låsta glasdörrar. Reportage i bland annat DN. Intervju i webbteve.
Hur var det med proportionerna här? Jag säger bara Värmland, Örebro och Dalarna. Mer behövs inte.

På en annan webbplats samlar en tidning antal klick och delningar genom att visa ett klipp från en man som bajsar i skogen samtidigt som han filmar en passerande ”varg”. Det är inte speciellt svårt att se att det egentligen är en räv som spatserar förbi. Tidningen gör ingen dementi i texten men i en liten rubrik till höger framgår att det finns ytterligare en artikel i ämnet, ”Ingen varg hävdar expert”.
Nej, det går ju inte att plocka bort eller dementera en klicksuccé även om den blir totalt fel.
Och varg/bajs är helt klart en medialt mer lyckad kombination än räv/bajs.
Själv anser jag att om det över huvud taget finns något att förundras över i detta så är det förmågan att göra tvåan ute i det fria samtidigt som man lyckas fippla fram mobilen och filma något som passerar.

Räv i snö.

En varg? Eller en mördare? Foto: Göran Ekström

Sedan har vi förstås ”mördarräven” i Nacka som nu äntligen är död, tack och lov! 
Denna fasansfulla varelse har dödat ett antal katter. Små kissar som tassat runt i det fria och jag undrar, vad gjorde de snälla kissekatterna själva där ute? Lapade de latte, slipade klorna i grannens hammock och bara gick runt och var gulliga? För om de hade dödat småfåglar och andra djur borde väl de också ha kallats ”mördarkatter”? Var hittar man rubriken ”Mördarräv mördar mördarkatter”? Varför används över huvud taget ordet mördare i dessa sammanhang?

Dessutom finns exemplen där våra jakthundar, bortsett från att de kan bli uppätna av varg, också förväxlas med varg. Det spelar liksom ingen roll om det är en hund eller en varg. Bara att publicera!
Steget är inte speciellt långt till rubrikerna” Hund åt upp varg” eller ”’Varg åt upp varg” som ju då lika gärna kan vara ”Hund åt upp hund”.

Det är rörigt.
Naturen har blivit konstig och media spär ofta på allt vad de orkar. Skogen är en annan planet. Djuren som lever i den är aliens. En grävling kan isolera ett hotell. Vissa djur får döda andra djur hur mycket de vill. Medan andra djur kallas mördare och inte får döda andra djur hur mycket de vill.
Det kan också vara så att en dovhjort är en upp och nervänd hund. Rävar och hundar kan vara vargar och tvärtom.

Jag tänker inte vara behjälplig med att reda ut ovanstående. Det räcker att ta sig en logisk funderare. Kanske rentav kliva ut i skogen och även slå till med att ta jägarexamen?
Men en sak vill jag klargöra och det är definitionen av det uppenbart mycket populära ordet mördare.
Det är inte bara djur som felaktigt benämns mördare. Vi jägare kallas också mördare av vissa människor som inte gillar jakt.
Så här är det: ”Ett mord sker om någon med uppsåt dödar en annan människa…” (Kommentar Brottsbalken 3 kap. Om brott mot liv och hälsa 1§).
Djur är inga mördare. Att skjuta ett djur är inte mord. Så enkelt är det.

av /3 Kommentarer

Så känns det att döda ett djur

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Jag hade väntat på att få frågan, av någon som ville lyssna på svaret. Och detta är min förklaring. Du har kanske en annan?

– Hur känns det att döda ett djur, frågade han helt utan baktankar. Han var uppriktigt intresserad.

– Det är en väldigt intressant fråga. Men det tar en stund att förklara. Är du intresserad av lyssna några minuter, frågade jag tillbaka.

Jo, han ville veta. Och jag började förklara. Men det kändes fel att börja med skottet. Eftersom jag inte känner en enda jägare som går ut i skogen för att döda djur – utan för att jaga – handlade det om att sätta skottet i ett perspektiv som han förstod, han som aldrig hållit i ett vapen eller knappt träffat en jägare. Det krävdes att börja från början.

– Jakt är för mig en livsstil. Året runt är jag en jägare, oavsett om jag jagar eller inte. Att vara jägare är något som jag tycker är fint, det är stolthet förknippat med det. En jägare älskar djur, natur och tar ansvar för helheten. Och han, eller hon, gör detta året runt. Det handlar om aktiv natur- och viltvård.

– Vet du hur många djur den genomsnittlige jägaren skjuter per år? Cirka ett djur. Hur mycket tid lägger jägaren ned? Jo, alltifrån några dagar till i stort sett all ledig tid. Samtidigt satsar vi stora pengar på utrustning, viltvård, skytteträning, hundar, slaktutrustning med mera. Vi betalar för att allt vi gör. Från jaktarrende till jaktkortsavgift.

– Som du kanske förstår är det inte dödandet av ett djur per år som driver oss till att lägga ner så mycket pengar och tid, även om man ibland hör vissa personer – som inte jagar – påstå detta. Det finns istället något annat. Och det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, eftersom det skiljer sig från person till person.

 

Jag förklarade att anledningen till att man jagar har förändrats. För långt tillbaka sedan var jakten ett sätt att få mat. För 30 år sedan svarade nästan alla att det handlade naturupplevelse, avkoppling och gemenskap. Men idag finns en oerhörd stor spännvidd på vad det är som får människor att jaga. Det kan vara alltifrån andliga värden till naturligt producerat kött. Orsakerna har blivit många fler.

– Nu börjar jag närma mig svaret på din fråga. Som du förstår så skjuter vi inte så ofta. Men vi ser djur nästan var enda gång vi är i skogen. Men vi avstår skott för att det kan vara ett dåligt läge, fel djur, säkerheten inte var uppfylld eller för att vi inte ville skjuta.

Sedan berättade jag om upplevelsen att stå på pass, känna lukter, se fåglar, insekter och höra hunden, känna spänningen växa. Hur kroppen reagerar när djuret närmar sig.

– I denna situation skärps dina sinnen. Du kan inte tänka på något annat. Din koncentration är helt riktad mot en enda sak – jakten. Din syn, din hörsel, känseln, luktsinnet, allt är på topp. Du är medveten om allt du gör och hur du rör dig. Detta skapar en närvarokänsla som är väldigt stark och intensiv. Du känner dig väldigt nära naturen, som en del av den.

– Om djuret väl kommer fylls din kropp av adrenalin. Hjärtat slår fortare. Upplevelsen är så stark att du nästan kan ta på den. Din uppgift blir att kontrollera dina känslor och intryck. Välja ut det perfekta läget.

– Och det här är inte enkelt. Ju mer du tänker, desto svårare blir det. Det är därför många nybörjare har svårt att få bra lägen i början. När du har jagat ett tag så hamnar du i något som kan liknas vid ett tunnelseende. Det finns bara en sak i världen just då. Det är du och djuret. Och så måste det vara för att du ska kunna prestera på topp. Skjuta ett skott som dödar snabbt, utan lidande för djuret.

Han lyssnade intensivt och ställde då och då motfrågor. Han nickade när han förstod, rynkade ihop ansiktet när han inte kunde koppla ihop orden med den betydelse som jag lade in.

 

– Allt jag gjort under året har varit förberedelser för cirka en sekunds arbete, att krama av avtryckaren när jag har ett perfekt läge. I den situationen finns inga tankar i huvudet. Det är helt tomt. Koncentrationen är så intensiv att det inte finns utrymme till något annat.

– Men när skottet har träffat, bytet gått omkull, då kommer tankarna. Och det är också väldigt många känslor som blommar upp i kroppen. Lycka, glädje, vördnad och respekt för det fällda djuret, men också en hel del vemod eftersom jag dödat ett vackert djur. Och allt kommer samtidigt. Ibland känner man sig också helt utmattad eller tom.

– En del människor har svårt att förstå varför vi känner glädje i ett sådant ögonblick. Men vi har upplevt spänning, 100-procentig koncentration och känt oss avkopplade från allt annat i livet, och samtidigt avslutat jakten på ett perfekt sätt. Målet är uppnått. Då blir man glad.

Han sa sig förstå. Men jag fick ändå känslan att han tyckte det där med glädje var lite konstigt för honom.

– Varför blir fotbollsspelare glada när de gör mål? Varför känner en företagsledare lycka efter ett bra bokslut? Varför blir en botaniker entusiastisk när han får se en ny art? Jo, jag tror allt handlar om att nå målet, att lyckas med det man vill uppnå. Men utan att veta exakt så tror jag jaktglädje också har inslag av primitiva känslor. Jagat är något vi gjort sedan människor började äta kött. Och förmågan att skaffa mat har varit lika betydelsefull som att kunna föröka sig. Skulle du lyckas överleva och föra vidare dina gener var du tvungen att behärska bägge delarna.

– När du väl börjat jaga vill du uppleva denna intensiva spänning och koncentration igen. Så det är inte skottet i sig – dödandet – som lockar, det är upplevelserna i skogen. Jakten gör nämligen något med dig. Den väcker känslor som du annars inte känner. Dessa är verkliga och sätter maten, naturen och livet i ett sammanhang. Jakten ger upplevelser och närvarokänslor som fyller dig med energi. Det är därför vi jagar, och då har jag inte ens nämnt viltköttet och vilken känsla det är att servera något man själv skördat.

Han nickade. Budskapet hade gått fram.

av /10 Kommentarer

Varför måste jag bevisa att min hund är lycklig?

, , , •

Varför ifrågasätts jag som hundägare för att jag är jägare?
… när svenska jakthundar är friskast och mår bäst och till och med totaldominerar hälsostatistiken i Sverige?
… eller när vissa sällskapshundsuppfödare utan problem kan fortsätta att avla fram sjuka missfoster som knappt kan andas, se eller gå ordentligt och inte ens klarar av föda sin avkomma själv?

 

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa för att vi jagar tillsammans när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför måste jag bevisa lyckan jag ser i mina hundars ögon när vi jagar?
… när ingen ifrågasätter hundägaren vars hund genomlever sitt liv i en lägenhet, ensam hela dagen med korta promenader, koppel och bajspåse?
Varför får jaktmotståndare och avdankade poliser i grupp saklöst fortsätta sprida fördomar och lögner i media där jägare likställs med tjuvskyttar?
… när jakthatarna eller deras anklagelser aldrig granskas?
Varför måste jag försvara att jag som jägare tar fullt ansvar för mitt köttätande genom jakten?
… när gemene man aldrig behöver stå till svars för sina ideliga inköp av utländskt, plågat och antibiotikaproppat kött?
… när det närproducerade sakta men säkert försvinner och importberoendet riskerar att ta över?
Varför förlöjligas människors frustration över att inte längre kunna leva med jakten och jaga med sina jakthundar?
… när en trädfällning i Stockholm skapar hysteri?
Varför uppmärksammas inte att många människors hela livssituation på landsbygden försvåras allt mer?
… när ett samlat mediadrev i Sverige drar på för allt vad tygeln håller för att en före detta finansminister skiljer sig?

av /21 Kommentarer

Kan vi göra som vi vill?

, , •
Foto: Magnus Rydholm.

Foto: Magnus Rydholm.

Med jämna mellanrum stöter jag på en ganska vanlig attityd. Denna dyker upp i hela samhället och är således inget isolerat jägarfenomen. Det jag tänker på är: ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra”. Ibland appliceras det på den enskilda jägaren, ibland på jaktlaget eller hela jägarkollektivet.

Jag utgår ifrån att ni har träffat ett antal jägare som säger så med jämna mellanrum. Och gräver vi långt inne i oss själva så måste nog alla erkänna att vi sagt – eller i alla fall tyckt – så. Begreppet används på allt mellan himmel och jord; vapen, kalibrar, hundar, jaktmetoder och utrustning med mera.

Ofta bottnar agerandet i att vi har svårt att finna vedertagna argument som samhället eller omgivningen accepterar. Att säga ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra” innebär inte att man med automatik har fel. Det betyder bara att jag inte lyckats få min omgivning att förstå eller tycka lika dant. Fast det kan också betyda att jag har fel, riktigt fel. Men att jag inte själv har förmågan eller viljan att inse detta.

Inom socialpsykologin finns ett begrepp för detta: kognitiv dissonans. Låt mig ta ett övertydligt exempel. Alla rökare vet att detta är onyttigt, men för att försöka skapa legitimitet för sitt rökande använder de en förklaringsmodell som ska minska onyttigheten, exempelvis ”jag röker så lite”, ”jag mår bra trots att jag röker”.

Jag ställer en helt uppenbar fråga: Ändrar samhället sin syn på rökning för att rökarna inte tänder på så många giftpinnar om dagen, eller tycker att de mår bra?

Nej, självklart gör samhället inte det.

Bryr sig allmänheten om vad vi jägare gör? Jo, allt vi gör och säger tolkas av samhället. Är inte våra argument så bra att samhället accepterar dessa kommer det slå tillbaka mot oss – troligen i att acceptansen för jakt minskar. Det hjälper inte att hävda att detta bara är något som vi jägare bestämmer över och att ingen annan har med detta att göra. Jakten är inte frikopplat från samhället i övrigt.

 

Någon minns säkert att jag tidigare skrivit om att vi troligen har världens högsta acceptans för jakt. 86 procent. Bara nio procent är emot jakt. Men det finns en skenbar trygghet i denna höga siffra.

Tidigare fanns en stor och överväldigande majoritet som förstod och visste vad jakt var. De hade gjort ett aktivt val att jakt var okej. Så ser det inte ut idag. Skillnaden ligger i att kunskapen om jakt är väldigt liten och människorna har inte gjort ett medvetet val. Istället anser dessa att jakten är okej så länge den lever upp till deras krav och förväntningar på hur den ska skötas. Vi får deras förtroende så länge vi lever upp till deras förväntningar.

Acceptansen för jakten är starkare än någonsin, men jag vill hävda att den också är skörare än någonsin. Det krävs således inte så mycket felbedömningar av oss för att siffrorna ska dala – snabbt.

Hur samhällstrender som indirekt påverkar jakten är naturligtvis inget som gemene man dagligen går och funderar på. Men Svenska Jägareförbundet gör det. Det är därför vi jobbar med jaktetik, gör opinionsundersökningar, lär ut tekniker och jaktmetoder som är accepterade, försöker sprida viltkött till allmänheten, har en objektiv information och mycket annat.

För utan samhällets stöd så kommer förbud och regleringar oerhört snabbt.

Ibland kan det nog vara svårt att se och uppskatta denna del av Jägareförbundets arbete, när man tycker att ingen annan har med min jakt att göra.

Men det är just så vi människor (och kognitiv dissonans) fungerar.

av /1 Kommentar

APU, lögnens Mecka

•

Jag har tidigare skrivit om APU. Deras frontfigur Conny Andersson drar sig inte för att konsekvent ljuga. Nu senast sprider han nyheten att deras spaning har lett till att ”de” har hittat en skadeskjuten varg som skjutits av en 16 årig pojke under helgen. De bifogar en bild som bevis. Absolut inget av detta är sant! Allt är lögn och förbannad dikt!

Jag tar det i tur och ordning.

  1. Vargen på bilden som APU sprider är skjuten av en 45 åring man.
  2. Ingen 16 åring har överhuvudtaget skjutit någon varg. Däremot har en 17 åring skjutit en varg, men inte i helgen. Det var i fredags. Den vargen föll på skottplatsen. 17 åringen har redan vapenlicens och har rätt att jaga.
  3. Ingen varg har ”hittats” av APU. De enda vargar som finns är de vargar som jägarna själva skjutit, visat upp för besiktningsman, fotograferat eller låtit andra fotografera.

Idag var jag med i P3 kl 13:20. Före mig var Conny Andersson. Tyvärr hörde jag inte vad han sa, medan jag väntade i luren. Hade jag gjort det hade jag i direktsändning kunnat visa hur APU vilseleder, ljuger och förtalar inte bara enskilda utan även hela grupper av människor. Conny Andersson är en ny Hellesö, en djurens beskyddare, naturens vän och vargkramarnas hjälte.  Hoppas att omvärlden snart inser att han är en ulv i fårakläder.

av /19 Kommentarer

”Du tycker fel och kan lika gärna dö”

, •

– När Palme blev skjuten firade vi.
Jag stirrar med stor, öppen mun, känner hur jag blir stel, det gör ont någonstans i mellangärdet.
– Vad sa du att ni gjorde?
– Firade. Han var inte klok.

Jägare i orange keps.

Demokratin håller på att få sig en arselsmäll som vi borde ta på allra största allvar. Foto: Madeleine Lewander

 

Sen middag med en kär person i min närmaste omgivning. Några glas vin. Då kommer det.
– Men… men… du måste skilja på sak och person. Du kan väl inte önska livet ur en människa, en svensk demokratisk politiker för att du inte gillar honom eller hans åsikter?
– Jo, det kan jag.
– Men han hade barn som förlorade sin pappa, hans fru blev änka…
Personen rycker på axlarna.

Där någonstans tänker jag att saker och ting i vårt samhälle är sjukt. Och att det sjuka kan vara närmare än man tror.
Dödsjante.
Du ska inte tro att du kan sticka ut hakan och ha en åsikt utan att någon tycker att du ska dö.
Och om du sen verkligen råkar dö av någon anledning eller kanske skadas allvarligt, finns det människor som blir glada. Och firar.
För du tyckte ”fel” och förtjänar att dö.

I min värld betyder demokrati att vi människor har ett lika värde och underordnar oss majoritetens vilja. Det bygger på åsikts- och yttrandefrihet. Var och en har rätt till sin åsikt. Jag kan tycka att din åsikt är korkad men jag önskar inte livet ur dig.
När jag var liten röstade jag och mina kompisar ibland om vad vi skulle leka. Majoritetens önskan verkställdes utan gnäll. En kanhända pluttig jämförelse men den handlar ändå om en typ av ryggradsdemokrati som bara fanns där.
Idag drabbas vi alltmer av att de demokratiska omröstningarnas förlorare, de för tillfället varande minoriteterna som är så överväldigade i sin tro på ”det goda” och ”det rätta” att de glömmer de demokratiska spelreglerna.

På den politiska arenan är det otroligt rörigt nu. Alla tycks leta genvägar för att kunna gå runt regler och fattade beslut.
På andra arenor hånas företrädare och talesmän för olika åsikter hänsynslöst.  Och om de råkar drabbas av olycka hånflinar motståndarna och firar. Det gäller politiker, jägare eller vem som helst.
Ingen ser gråten eller den bottenlösa sorgen hos den drabbade eller hans/hennes närmaste. Den skiter de i. Empatin är noll. Nada. Sak och person har blivit till ett.

Och det är precis där demokratin får sig en arselsmäll som vi borde ta på allra största allvar.

Ni förstår förstås att jag osökt också dras till polariseringen i rovdjursfrågan. Jag själv och framför allt flera kolleger har drabbats av vedervärdiga hot, där vi har fått veta hur vi själva och våra nära och kära ska dö. Jag läser hela tiden elaka och hånflinande inlägg på nätet, framför allt om jägare vars hundar dödats. Dåligt beteende gäller förstås även ytterligheterna åt andra hållet.

Är vi människor verkligen så lågt stående? Till och med så lågt att vi utan att skämmas sparkar sönder våra egenhändigt uppbyggda rättigheter, åsiktsfrihet och majoritetens önskan.

Vi har beslut om vargjakt i början på nästa år. Det har fattats med de demokratiska medel vi har i Sverige. Men det är som att det inte räcker till.
Det enda jag verkligen kan sätta fingret på är att jägarna efter beslutet är mer hatade än någonsin av ett gäng som tycker något annat.
Ingen vet egentligen vad som händer med vargjakten. Borde inte våra demokratiska spelregler för länge sedan ha talat om hur vi ska gå vidare?
Och de flesta borde väl vara överens om att det är fel att hånskratta åt eller fira någons olycka. Att det handlar om att uppträda som medmänniska och har inget med politisk färg eller åsikter om vargar att göra.
Nu håller vårt sätt att bete oss mot varandra till och med på att äventyra vår grundläggande känsla för hur demokrati ska fungera.
Vem vågar snart öppet stå för sina åsikter utan att bli hatad och hånad?

Är det verkligen så majoriteten vill ha det?
Eller skiter vi i den…

Den här texten handlar inte om vargars vara eller inte vara. Kommentarer i den debatten ignoreras om jag inte anser att den tillför ämnet något.

av /18 Kommentarer

Franska forskaren dissar åter vargjakten!

, •

I Nature, på debattsidan, sågar Guillaume Chapron på Grimsö återigen vargjakten. Jag har skrivit om hans bravader tidigare. Hans huvudnummer är att regering och riksdag har missbrukat hans forskning och att vargstammen enligt honom inte har en gynnsam bevarandestatus.

Här har vi alltså en ”opartisk professor” som ger sig in i vargdebatten med ett enda syfte, att polarisera debatten om en vargjakt som han ogillar. I sak har han dessutom fel på flera punkter och vilseleder medvetet läsarna. Han utelämnar lyckade genetiska förstärkningar (Tivedenparet) och skriver istället att regeringen avslutat planerna på genetisk förstärkning till förmån för vargjakt. Inget av detta är sant. Det som hänt är att vargar vandrat in på egen hand och att kontroversiella utplanteringsprojekt i dagsläget inte bedöms vara nödvändiga. I sak har Naturvårdsverket fortfarande uppdraget att garantera och följa det genetiska utbytet.

Chapron driver hänsynslöst en egen agenda. Förutom att vilja stoppa vargjakten försöker han uppenbarligen göra sig ett namn på den internationella bevarandescenen. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har han extrema åsikter, som att rennäringen och löshundsjakten borde läggas ner till förmån för vargar. En sak som inte är allmänt känt är att det var han som på eget bevåg valde att föreslå förvaltningsmål för den svenska vargstammen till EU-kommissionen. En fransk professor ansåg sig alltså ha rätten att föreslå vilka åtgärder som bör vitas för att förbättra den svenska vargförvaltningen, helt utan att fråga vare sig myndigheter, politiker eller andra forskare!  För alla andra arter gjordes en bredare konsultation.

Chapron föreslog bl a följande.
– Kollektiv bestraffning av jägarkåren i området om någon skjuter en varg. Jaktförbud på alla rovdjur i fem år.
– En specialstyrka inom poliskåren för att granska § 28 skjutningar
– Djurägare som inte förbygger skador på tamdjur genom  t e x att stängsla ska straffas.
– Alternativa jaktmetoder som gör att löshundsjakt inte behövs.
– Att länsstyrelsepersonalen behövde utbildas bättre.

Det mest anmärkningsvärda var att han själv helt utan att rådfråga någon i Sverige föreslog att EU kommissionen skulle förorda att Sverige skulle starta ett forskningsprojekt för att fastställa gynnsam bevarandestatus vetenskapligt och juridiskt. Alltså exakt det projekt, Claws & Laws, som han redan planerat åt sig själv och senare också fick 5 miljoner för!

Gynnsam bevarandestatus är inte enbart ett vetenskapligt begrepp, de innehåller politiska avvägningar. Regeringen såg mot den bakgrunden givetvis  inget behov av ett meningslöst projekt, eftersom riksdagen redan beslutat i frågan. Chapron är kritisk till att regeringen inte såg behovet och framhåller istället att Naturvårdsverket som ”oberoende” myndighet minsann valde att finansiera det. Det i sig rimmar illa med att han i fråga om överklagningar uppenbarligen inte anser att Naturvårdsverket är ”oberoende” eller kapabelt att göra juridiska bedömningar vid överklagningar, trots att Århus konventionen tydligt säger att prövning ska ske av ”domstol eller ”annan administrativ enhet”.

Vid EU-kommissionens första workshop om rovdjursförvaltning, där jag var med, var Chapron den ledande opponenten mot en flexiblare tolkning av Art- och habitatdirektivet. Han krävde istället hårdare tolkning av Art- o habitatdirektivet och absolut ingen flexibilitet eller nationellt självbestämmande!
Vad projektet Claws & Laws syftar till förstår väl alla. I slutändan kommer det att vara lika bortkastade pengar som den första miljon Naturvårdsverket nyligen gav till den engelska forskaren Bruford. Det visade sig nämligen att svaret blev goddag yxskaft. Bruford presenterades nämligen samma analys av behov av genetiskt utbyte som redan förkastats en gång, ”rätt svar på fel fråga”. Så nu skickar man ännu mer pengar till England i hopp om att få ”rätt svar på rätt fråga” den här gången!

Chapron är alltså mannen som på egen hand lyckades förmå EU-kommissionen att föreslå svenska förvaltningsåtgärder i syfte att gynna sin egen privata forskning. Nu drar han igång debatten om vargjakten och dess laglighet. Han gör det inte i Sverige utan väljer istället att skapa ett internationellt tryck på Sverige. Vi får hoppas att han inte lyckas med sitt uppsåt den här gången också.

av /24 Kommentarer

Oseriösa vargkritiker

, , •

Jag kritiserar ofta bevarandesidan för att glida på sanningen och för att driva en landsbygdsfientlig vargpolitik. Men idag blev jag riktigt irriterad på en av de mest vargkritiska organisationerna, Folkaktionen ny rovdjurspolitik. I ett pressmeddelande idag hävdar de att Bernkonventionen har gett varghybrider ett skydd som gör att de i praktiken inte kan avlivas. Det är inte sant!

Sant är däremot att det fanns ett förslag till Bernkonventionen om att varghybrider skulle få samma skyddsstatus som vargen, samtidigt den uppmanar medlemsländerna att avliva alla hybrider. Motivet var alltså inte att skydda hybriderna, utan att stänga det ”kryphål” som förslagställaren menar finns för illegal jakt på varg. Man menade att personer som ertappas med att jaga varg illegalt kan skylla på att de ”trodde” att det var en hybrid. Alltså exakt det som den vargjakts rättegång handlar om i Finland just nu.
Grundproblemet med förslaget var att man, i sin iver att sätta dit tjuvjägare, i själva verket försvårade det som var målet. Nämligen kraftig decimering av förvildade hundar och hybrider i framför allt södra Europa. För vem vågar skjuta en förvildad dalmatiner om det i efterhand visar sig att den har 10 % varggener och alltså var en fredad hybrid?

Förbundet fick tips om förslaget och agerade snabbt via FACE, vår europeiska samarbetsorganisation. Det resulterade i att förslaget om att freda hybrider ströks. Ändå hävdar Folkaktionen ny rovdjurspolitik att de nu fått ett utökat skydd och att FACE inte protesterat. De gör det trots att de är väl informerade om att det var bl a FACEs protest som stoppade fredningen av hybrider.

Folkaktionen hävdar vidare att hybrider tidigare varit fredlösa och att de nu får ett större skydd. Inte heller det är sant. För det första är Bernkonventionens bestämmelser inte bindande för Sverige. Det är Art- och habitatdirektivet som styr vad vi får och inte får. EU kommissionen följde FACE förslag och stoppade fredningen i Bernkonventionen. Alltså är inte hybrider fredade och kommer inte heller i framtiden att vara det.

Jag delar Folkaktionens kritik mot de krafter som är så upptagna av att till varje pris skydda vargen att de inte inser att de själva är det stora hotet. Ursprungsförslaget hade givetvis på sikt lett till ett större hot mot vargen genom ökad hybridisering än de personer som tror sig kunna jaga varg illegalt under hybridtäckmantel. Det insåg även EU kommissionen. De insåg säkert också det absurda i att låta en hybrid bli en egen art i direktivet med samma skydd som vargen när målet är att utrota dem!

Den svenska lagstiftningen kommer inte att förändras p.g.a. av Bernkonventionens ställningstagande. Det står fortfarande var och en fritt att skjuta en hybrid om man verkligen ser att det är det. Säg t ex att du ser en vargflock där valparna ser ut som labradorer. Då kan man skjuta dem utan att riskera att bli straffade, hybrider är nämligen inte fredade. Om du däremot skjuter en varg och påstår att du trodde att det var en vargliknande hybrid riskerar du straff. Exakt samma sak som om någon skjuter en kraftigt haltande varg och efteråt inte kan bevisa att den var skadad fastän lagstiftningen ger denne rätt att avliva en skadad varg av djurskyddsskäl. Eftersom det inte heller är fritt fram att skjuta hundar riskerar du även straff eller skadestånd om det visar sig att ”hybriden” var en hund!

Det finns goda grunder berättigad kritik mot de krafter som till varje pris vill att vargarna ska sprida sig och bli fler och fler. Inte bara i Sverige utan runt om i Europa. Men kritiken måste vara befogad och saklig för att den ska vinna gehör. Folkaktionens pressmeddelande idag saknar allt detta. Var och en med någon självbevarelsedrift skjuter inte ”hybrider” hur som helst utan att först ha fått klarhet i vad det är för djur. Folkaktionen tycks vilja det omvända, att samhället ska tillåta var och en att bestämma vad som är en hybrid. Det fungerar givetvis inte i ett rättssamhälle hur illa man än tycker om vargar och hybrider!

av /8 Kommentarer

Varför får inte jägarna sörja?

, , •

Igår hölls en ljusmanifestation i Karlstad för vargdödade hundar. En fin minnesstund och en chans att visa respekt, stöd och empati för dem som drabbats. Kanske en liten tröst någonstans. Inget mer. Inga demonstrationer, inga krav, bara en stilla tanke att skicka vidare.

karlek_jamte
Vissa var bara tvungna att skicka hånfulla kommentarer under gårdagens ljusmanifestation för vargdödade hundar. Foto: Madeleine Lewander

Jag har själv hundar. Att hitta min hund dödad och halvt uppäten är en av mina värsta mardrömmar och borde vara så för de flesta hundägare. Den plåga och skräck som hunden utsätts för gör mig alldeles kall inombords. Men den som äger en jakthund och vet vad jakt är har också full förståelse för att en jakthund måste få jaga för att må bra.
Idag är ekvationen svår att få att gå ihop i Värmland.
Därför var minnesstunden fin.

Var det någon som trodde att en sådan här enkel men fin gest för att ge sitt stöd och visa medkänsla bara kunde få vara så?
Nej. När vi la upp en status om detta på förbundets Facebooksida stöttades den av de allra flesta. Men ett alldeles för stort gäng var tvungna att vrida om kniven ett par varv till.
Jag vet inte vad det är som händer med oss i Sverige men någonstans är något riktigt fel. För resten av kvällen fick vi på förbundet ägna åt att kontrollera och radera inlägg från människor som la in taskiga och hånfulla kommentarer.
Har jägarna som fått sina hundar vargdödade inte ens rätt till sin egen sorg? Vilken rätt har ni att klampa in i deras frustration och hånskratta åt den? Är ni på riktigt? Tror ni verkligen att sorgen blir på låtsas bara för att andra hundar dör i trafiken?

Det finns alltid någon som har det värre i den här världen men förringar det sorgen hos den som bär den?
Du som hånskrattar och talar om för dessa människor att de är dumma i huvudet, är det så du lever? Talar du vardagligdags om för medmänniskor som mår dåligt att de får skylla sig själva?
Eller är det bara jägare som inte har rätt att sörja?
Jag vet att jag tagit upp det här tidigare men jag kommer aldrig att förstå hur så många i detta land gjort till sin gärning att på nätet trampa på och hånskratta åt andra människors lidande och frustration.

av /17 Kommentarer

Flumtomtarna tog över i SVT Debatt

, , , •

Jag såg vargdebatten på SVT igår. Tycker egentligen att sådana debatter är konstiga och gårdagens debatt var inget undantag. Sakligheten får helt stå tillbaka för känsloyttringar som media som vanligt glatt gapar, sväljer och spottar ut till allmänheten.

Skidlegenden Thomas Wassberg var så engagerad och så frustrerad. Han debatterade närmast med en kvinna som var lika frustrerad. Åt andra hållet. Det ryker och pyr. Så var det med det. Kom vi någonstans i frågan? Nej.

varg_g_ekstrom2
SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns
WWF och Naturskyddsföreningen? Foto: Göran Ekström

I veckan uttryckte Wassberg sin ilska i media över rättegången i Lillhärdalsfallet där fem män står åtalade för grovt jaktbrott mot sitt nekande. Hela artikeln hängde förstås på Wassbergs svallande känslor men han lyckades ändå uttrycka en önskan om ordning i vargpolitiken, att något måste göras.

Kort därefter replikerade skidåkare nr två, Björn Ferry, Wassbergs uttalanden. Ferrys kommentarer var korkade och saknade helt inriktning på själva kärnfrågan. Han sa:
”Ska man skjuta på alla vargar så måste man skjuta alla älgar och rådjur också.” Ehh, okej…?
Han klämde också i med:
”Han (Wassberg, reds.anmn) har börjat bli så gammal att han kan tycka vad som helst och komma undan med det. Gamla gubbar och tanter brukar ju man ha överseende med. Han är inte riktigt där än att man kan misstänka att han är senil, men man kommer undan med mer ju äldre man blir.”
Visst ja, äldre människor behöver man inte bry sig om. De är mindre vetande. Ovisst exakt var gränsen går åldersmässigt för att betraktas som senil men Wassberg har med sina 58 år uppenbarligen ena foten i graven. Åtminstone är han för gammal för att vara värd att lyssna på, enligt Ferry som kanske själv behöver fundera på hur lång tid han har kvar för att bli tagen på allvar… tick-tack-tick-tack…
Men Expressen publicerar glatt och räknar likes.

Sist men inte minst undrar jag hur krypa-runt-i-skogen-killen från APU (står för Anti Poaching Unit) kunnat hamna i debatten i SVT igår. Ålade han in utan att någon såg det?
Han lyckas med bedriften att ljuga sig friskt igenom hela sitt moment framför kameran. Han har hittat på en helt egen statistik för vargtagna hundar och han ”vet” att alla vargar i Rialareviret är tjuvskjutna trots att det sedan länge är klarlagt att så inte är fallet. I något fall vet ingen vad som hänt men det vet inte APU heller.

Han lyckas också peta in en kommentar om tjuvskjutna noshörningar i Afrika och poängterar att han också varit i där. I Afrika alltså. Vad nu det hade i debatten att göra.

Ingen fick chansen att bemöta detta.

Jägareförbundets Gunnar Glöersen fick inte mycket tid att prata men han bidrog ändå till de få sakliga inläggen i debatten.

SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns WWF och Naturskyddsföreningen?

Ska all saklighet försvinna bakom ett gäng övertända flumtomtar är det ingen mening att sända sådana här program. Kreti och pleti måste få sakliga argument från alla sidor att beakta annars kommer debatter av det här slaget snarare befästa och stärka polariseringen i denna förbannade fråga.

 

(Som vanligt vill jag poängtera att det inte är en mänsklig rättighet att kommentera här. )

av /17 Kommentarer

I ryggdunkarnas korridor

, •

Ryggdunk

Håller du till i ryggdunkarnas korridor? Vad menar jag med detta? Jo, i många sociala medier samlas grupper som tycker likadant. Motocrossförare, whiskysamlare och jägare för att nämna några exempel. Där hittar man likasinnade. Tillsammans får man en värdegemenskap av att alla gillar sin hobby. Här utbyts erfarenheter och information.
Min vänskapskrets på Facebook består av cirka 50 procent jägare. Därtill är jag med i några slutna grupper, som bara är till för jägare.
I denna värdegemenskap odlas den enda och rätta bilden av verkligheten, det diskuteras vitt och brett. Och vi är i slutänden ganska eniga om att de som bor i stora städer inte förstår oss. Stockholmare bär skulden för mycket, politiker ännu mer och Naturvårdsverket mest av alla.

Vi är rörande överens om dessa saker. Och vi hjälps gemensamt åt att hitta tidningsartiklar, bloggar och andra fakta som stödjer vår värdegemenskap. Ibland fångas det upp något som är riktigt dumt, exempelvis en korkad debattartikel med åsikter tvärt emot våra, eller något annat skojigt. Den delas och alla kommenterar friskt om hur korkat resonemanget är. Vi skrattar, förlöjligar och har så trevligt ihop.
Jag tror att vi i gruppen är ganska eniga om att de som inte jagar saknar förmågan att se hur allting hänger ihop i naturen, att vår sanning är den rätta.
Vi bekräftar varandra och det dunkas rejält i ryggarna. Vi gillar och vi delar. Mellan ryggdunkarna växer gruppgemenskapen och bekräftelsebegäret.
Tillsammans springer vi i korridoren och öppnar de dörrar som ger oss mer bekräftelse för våra åsikter.
Skulle någon – mot all förmodan – tycka att allt sedan inlandsisen smälte inte är Naturvårdsverkets fel får denna person ett koppel av arga inlägg emot sig. Inte sansade, balanserade eller argumenterande. För någonstans i värdegemenskapen uppskattas också humor, raka besked, enkla lösningar och fräcka ordvitsar. Hårt och skoningslöst ska meningsmotståndaren förgöras.
Ju fräckare variant, desto mer gillas den.
Känner ni igen ryggdunkarnas korridor?
Ja, jag kanske överdriver en hel del. Och nej, jag tycker inte som jag skrivit ovan. Men syftet var att förklara detta sociala fenomen som många olika intressegrupper kan hamna i. Och då använde jag mig själv som exempel för hur det kan se ut.

Men nu kommer det viktiga: Är detta fenomen bra för oss jägare, som grupp?
Jo, det kan det vara i många olika perspektiv.
Men det finns även stora risker. Vi får aldrig bli så indoktrinerade av varandra att vi inte ser, förstår eller tar hänsyn till vad andra människor tycker. Ingen värdegemenskap har rätt i allt. Kanske kan det även vara klädsamt och sunt att faktiskt lyssna in vad de andra 97 procent av samhället – som inte jagar – tycker. Och ur denna diskussion faktiskt hämta kraft och slipa på sin argumentering.
För det är hur vi argumenterar och bjuder in dessa 97 procent av befolkningen som avgör om de tar avstånd från oss, eller om de är med oss. De är dessa vi måste nå för att säkra jaktens framtid. Lägg därför några minuter att förklara det som är uppenbart för oss istället för att förlöjliga okunskap. Fundera också på hur du skulle vilja bemötas, om du ville börja jaga idag och inte kunde någonting? Är vi, som kollektiv, tillräckligt inbjudande?
Om vi är inbjudande, toleranta, faktafyllda och sanningsenliga så är det svårt att vara emot en hållbar jakt, som ger klimatsmart kött och bidrar till en biologisk mångfald. Men vi behöver vända oss mot de 97 procenten som inte jagar med detta budskap – inte till oss själva som redan vet.

Svenska Jägareförbundets värdegrund är Öppenhet, Respekt och Ansvar. Det är tre bra ord som man kan möta människor med – även i ryggdunkarnas korridor.

 

av /8 Kommentarer

Tänker de jakt, kändisarna som jagar?

, , •

Då var den igång älgjakten. Lite älgskak är det i hela Sverige just nu. Premiärdagen i södra Sverige lyssnade jag på Rix FM där Robert Aschberg pratade jakt med inringande lyssnare. Jo då, han jagar, Robert, och fick helt klart försvara jakten ett antal gånger under sändningen.
”Kan man försvara jakt för nöjes skull?” var temat. Och folk ringde.

algjakt_jamtland700
Funderar de extra kring sitt jagande, kändisarna som kanske måste motivera det mer än andra jägare? Foto: Madeleine Lewander

Jag lyssnade och gick igång rätt rejält under sändningen. Tänkte nästan hela tiden: ”vad ska han svara nu, vad ska han svara nu” på både frågor och angrepp från lyssnarna. Jag kunde pusta ut för svaren var bra. Han belyste jakten klarsynt. Han fastslog exempelvis en gång för alla att vi jagar för att det är kul. Eller när han fick den jakthatande köttätaren att själv erkänna att han hycklar.
Någonstans svajade det till lite med älgkor och kalvar men Aschbergs smorda munläder löste det elegant.

Jag tycker om att många kända personer jagar. Aschberg, Zlatan, Måns Zelmerlöw, Adam Alsing, Per Morberg. Lotta Lundgren förstås. Och en massa andra kända ansikten. Jag vet också att fler är på gång och vill börja jaga, nosar runt i jägarexamenstrakterna.
Det slår mig att de har ett tufft ansvar. Som jägare litar jag ju liksom på dem, de blir lite jaktens ambassadörer. Att de kan förklara det fina med jakten så att folk förstår och att det blir rätt känns viktigt. Kraven känns lite högre.
Är de medvetna om det?
Deras jagande ifrågasätts förmodligen rätt hårt emellanåt i officiella sammanhang.

Då gäller det att de har tänkt igenom det hela.
När det gäller Lotta Lundgren vet jag. Hon har redan tänkt ut svar på saker som jag inte ens kommit på att jag kan fundera över.

Zlatan gjorde Volvo-reklamen som fortfarande berör mig djupt. Filmen har över fem miljoner visningar på Youtube.
Det är självklart att jaktsekvenserna i klippet blev som Zlatan ville. Och de blev bra. Känslan är vacker och sann. Det är viktigt.

Jag har inte sett eller hört om Måns i så många jaktliga sammanhang ännu men han har en jaktlabrador som han visst jagar med. Det räcker i min värld. Jag litar på honom.
Per Morberg bara intar jakten precis som han gör med allt annat, mat, vin, rubbet. Jakten är ett självklart inslag i hans liv. Jamen då så.
Adam Alsing har skjutit sitt första vildsvin. Det vet vi. Fotot på Fejan är enkelt, grisen hänger i slakteriet, Adam ser stolt ut.
De får godkänt allihop.
Men jakten är ett arv, en gåva som måste förvaltas av alla oss som tagit steget in och förstått.
Att vara jägare är något att vara stolt över.
Så jag hoppas att de fortsätter att visa jakten som den är, med ödmjukhet och respekt.

av /3 Kommentarer

Det självklara är inte längre självklart

, •

För några decennier sedan var en stor majoritet av alla jägare medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Det var så självklart att en del trodde att de var medlemmar i Svensk Jakt. Men det spelade ingen roll. De fick del av den information som de behövde för att kunna bedriva och utveckla sin jakt. Vid den tiden var det självklart att alla skulle vara med. Och på samlingarna i skogen diskuterades de artiklar som varit med i senaste tidningen.

 

Soluppgang-i-skargard

Men samhället förändras och utvecklas.
Idag läser inte ungdomar tidningar på samma sätt. Kollektiva värden får stå tillbaka för de enskilda. Färre människor växer upp på landsbygden. Kunskapen om djur och natur minskar. Föreningslivet och de stora folkrörelserna har det idag jobbigt. Människorna verkar inte längre ha samma benägenhet att vara medlemmar i olika organisationer, bara för att stödja en god sak. Människorna vill ha ut mer, det handlar om enskilda värden.
Internet och sociala medier har därtill skapat möjligheter, men samtidigt gett oss en mängd utmaningar. Medlemmarna är som bekant inte en homogen grupp som går att nå med samma kanaler. Alla använder inte ens Internet.
Även jakten har förändrats. Rovdjuren har kommit tillbaka – med allt vad det har inneburit – gässen, vildsvinen, kronvilt, bäver, dovvilt ökar i antal. Den tekniska utvecklingen håller på att förändra vissa aspekter av jakten. Nya hundraser har dykt upp. Det går fort och det händer mycket.
Men det finns en sak som inte förändrats.
Om en organisation inte har många medlemmar bakom sig så minskar förmågan att påverka politiker och myndigheter.
En stark folkrörelse når fram med sina synpunkter till regering, riksdag, statliga verk och länsstyrelser. Den får makt genom sitt medlemsantal.
Än har Svenska Jägareförbundet en sådan stark position. Frågan är hur länge till kan vi behålla den?

Har ni noterat att alla nästan alla stora massmedial jaktfrågor är kortsiktiga? De kan handla om nästa års älgjakt, jakttider, kötthantering, skytte eller hundanvändning. Naturligtvis lägger förbundet stora resurser på dessa och arbetar målmedvetet för att få till bra regler. Men är detta våra viktigaste frågor?
De riktigt långsiktiga frågorna lägger få jägare märke till. De ser varken arbetsinsatsen eller resultatet. Och det är helt naturligt att det är så, för ämnena är ofta komplexa och svåra att greppa. Dessa kan handla om samhällets acceptans för jakten, jaktetikens effekter, viltköttets betydelse för acceptans, förtroendet för jägarna som grupp, säkerhetsarbetet eller jaktens och jägarnas position i samhället.
Nu leker jag magister och ställer lite frågor. Har vi någon meningsfull jakt om samhället inte har acceptans för vad jägarna gör? Svaret är nej.
Låt mig ställa ytterligare några frågor: Är det någon av er som tror att vi hade haft den jakt och de lagar och regler om inte Svenska Jägareförbundet hade funnits? Svaret är nej.
Är det någon av er som tror att vi om 20 år kommer ha en bra jakt om inte Svenska Jägareförbundet är starkt och kan nå fram till regering, riksdag, myndigheter? Svaret är nej.
Finns det någon annan organisation som arbetar med dessa långsiktiga och avgörande frågor? Svaret är nej.
Tänk på ovanstående när ni går ut på älgjakt i morgon. Fundera på om inte 600 kronor för ett medlemskap är en ganska billig investering för en bra jakt i framtiden.
Medlemskapets innersta kärna handlar ju om att säkerställa jaktens framtid, i en tid när allt färre förstår vad en jägare sysslar med.
Gör också jakten en tjänst och värva medlemmar till förbundet. Du kan inte lita på att någon annan gör jobbet. Rekryteringen börjar med en enkel fråga: Är du medlem?

av /4 Kommentarer